Offentlig förvaltning

Fru talman! KU:s betänkande 23 Offentlig förvaltning berör sådant som telefonkösystem hos myndigheter, medborgarnas relation till myndigheter, länsstyrelsernas ärendebehandling, samverkan mellan myndigheter, opinionsbildande myndigheter, myndighetsutövning, e-förvaltning, e-legitimation, hbt-kompetens hos offentligt anställda, hinder för tillgänglighet, webbsidor, myndighetshandlingar, skydd för så kallade whistle-blowers, generaldirektörers villkor och alkoholfri representation. Det är alltså ett betänkande som sträcker sig över ett brett fält av olika ärenden inom den offentliga förvaltningen. Jag vill först notera att det finns en bred enighet om detta betänkande. En fråga som det inte finns enighet om men som är mycket viktig berör samverkan mellan myndigheter. Innan jag går in på detta vill jag markera vikten av att utskottet över blockgränsen uttalat sig för att till regeringen tillkännage vikten av en översyn av lagstiftningen för att stärka och skydda den enskildes möjligheter att påtala och slå larm vid korruption och andra oegentligheter. Skyddet för enskilda som vänder sig till medierna med hänvisning till tryck- och yttrandefriheten är starkare än för den som anmäler korruption eller andra liknande händelser till myndigheter. Utredningen om mutbrott har ansett det önskvärt att göra förstärkningar när det gäller skyddet för så kallade whistle-blowers. Även justitiekanslern har redovisat en liknande uppfattning. Vi anser att det är en styrka att konstitutionsutskottet nu med bred uppställning har ställt sig bakom kravet på en översyn av lagen. Inte minst mot bakgrund av att flera andra länder nyligen gjort lagförändringar i syfte att stärka den enskildes skydd är det angeläget också för Sverige att modernisera sin lagstiftning. Jag förutsätter att regeringen nu tar nödvändiga initiativ till en översyn. När det gäller betänkandets avsnitt om samverkan mellan myndigheter börjar jag med att yrka bifall till reservation 1 som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet står bakom. Bakgrunden till reservationen är en insikt om att statens förvaltning måste reformeras med inriktning på att förbättra tillgängligheten till offentlig service i hela landet. Genom att samverka mellan olika statliga myndigheter men också med kommuner kan man åstadkomma detta. Under de senaste 30 åren har denna fråga utretts flera gånger. Flera försöksverksamheter har pågått. En av de senaste utredningarna är Lars Högdahls utredning Se medborgarna - för bättre offentlig service som presenterades i november 2009. Men resultaten av allt detta utredande och alla dessa initiativ har inte blivit särskilt genomgripande. Det som har skett har skett på myndigheternas egna villkor. Men vi kan ändå tydligt konstatera att det finns en tendens och en trend att de mindre orterna och landsbygden har fått en sämre tillgång till offentlig service. Som utvecklingen är nu finns risk för ytterligare försämringar. Trots många utredningar och uttalanden i vällovligt syfte om samverkan mellan statliga myndigheter som Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Skatteverket och även med kommuner sker det förvånansvärt lite. Senast i en interpellationsdebatt den 15 februari hänvisade civil- och bostadsminister Stefan Attefall till pågående verksamhet men erkänner att det visserligen kan bli ännu bättre. Han utlovar att regeringen inom en snar framtid ska ta ställning till vilka ytterligare åtgärder som behövs. Jag tycker att utskottsmajoriteten redovisar en liknande inställning. Men det som nu händer i verkligheten är att Försäkringskassan presenterar att man tänker lägga ned sina lokalkontor. Man ska spara 600 miljoner kronor och minska personalen med ca 1 000 personer. Detta får avgörande effekter på Försäkringskassans service till medborgarna. Som alla känner till är den redan nu starkt kritiserad för både sitt innehåll och sin kvalitet. Detta riskerar att i ytterligare grad underminera förutsättningarna för Försäkringskassans verksamhet. Det som civil- och bostadsministern men även utskottsmajoriteten försökt ge bilden av att vara en möjlig utvecklingsväg klingar rejält falskt. Utvecklingen mot gemensamma lokala servicekontor och utvecklingen mot att man ska ha en bra service över hela landet har gått mycket trögt och har inte lett till de resultat som man borde ha kunnat förvänta sig. I det perspektivet ser jag det som nu händer inom Försäkringskassan som mycket allvarligt. Möjligheten att skapa en god och fungerande service i hela landet riskerar att bli någonting som möjligen blir bra ambitioner på ett papper eller ännu en statlig utredning. I verkligheten kommer nämnda service över huvud taget inte att existera. Det kommer att vara ett gap mellan det uttalade och det som i realiteten sker. I högsta grad borde det vara en angelägenhet för staten att ta ansvar för och upprätthålla en god och fungerande service i hela landet. Det borde ingå i en självklar och naturlig strävan när det gäller att skapa regional balans. Medborgare runt om i Sverige borde ha rätt till att inom rimligt avstånd få kontakt med personal från arbetsförmedling, försäkringskassa, skattekontor och polis. Det personliga mötet är ändå avgörande för den enskilda individens känsla för att kunna nå fram med sitt ärende, känna sig respekterad samt känna att det är allvar och att det finns ett ansvarstagande från handläggarens sida. Det här är mycket viktigt. I Lars Högdahls utredning skisseras en grundservice som bygger på att lokala servicekontor skapas i varje kommun. Det ska i grunden vara lika över hela landet, men serviceinnehållet skulle kunna anpassas till varierande förutsättningar och behov på olika orter. I varje kommun ska det, enligt utredningen, finnas ett servicecenter där besökaren kan få personlig kontakt för service såväl statligt som kommunalt. Vi anser att detta är en bra, riktig och rimlig inriktning. Vi måste peka ut en handlingslinje som innebär att en god och fungerande service upprättas i hela landet. Det här måste vara en tydlig nationell målsättning som också omsätts i praktiken, som alltså inte bara blir ord på ett papper eller vällovliga politiska uttalanden utan reellt och praktiskt innehåll för de människor som lever i olika delar av landet. Det här sagda är bakgrunden till vår reservation 1, som jag härmed yrkar bifall till. Slutligen vill jag notera Socialdemokraternas särskilda yttrande i betänkandet när det gäller det svenska språkets ställning i Regeringskansliet.

Fru talman! Som Peter Hultqvist sagt behandlas i detta betänkande motioner av vitt skilda slag. Det finns många bra motioner här. Ändå avstyrker vi dem rakt av - som brukligt är, ofta med hänvisning till att ett arbete pågår eller till att någon annan är ansvarig i frågan. Några av motionerna vill jag dock belysa lite extra. Utbildning och kompetenshöjning för att myndigheter ska bemöta hbt-personer på ett bra sätt är nödvändigt och viktigt. Trots det har utskottet valt att avstyrka två motioner som behandlar dessa frågor. Diskrimineringslagen ska motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Diskrimineringsförbudet gäller alla med offentlig anställning. Samtliga arbetsgivare, även myndigheter, har förstås ett ansvar för att se till att de anställda har den utbildning och kompetens som krävs för att kunna följa gällande lagstiftning. Det inbegriper givetvis kunskap och kompetens så att ingen diskrimineras. Samtidigt kan det i vissa lägen finnas ett behov av riktade utbildningsinsatser, till exempel när en ny lagstiftning införs. Senast frågan om utbildningsinsatser för ett bättre bemötande av hbt-personer behandlades här i kammaren reserverade vi oss till förmån för krav på utbildningsinsatser. Det har nu gått fyra år sedan dess. Läget har förbättrats, men vi är inte nöjda. Inom många myndigheter görs nu utbildningsinsatser. Självklart kommer vi att fortsätta att följa frågan om bemötandet av hbt-personer. Jag vill också kommentera det som Peter Hultqvist sade om servicen i landet. Vi ser hur Sverige alltmer dras isär och att klyftorna ökar dels mellan individer, dels mellan regioner. Storstadsregionerna växer, och stora delar av landet blir allt ödsligare. Staten kan inte fatta beslut om företags och affärers lokalisering. Många tycker att vi borde bestämma att det ska vara en affär i varje samhälle, men det går ju inte. Däremot kan och bör staten ta ansvar för och styra hur myndigheterna agerar när de möter medborgarna. Det är viktigt att det går att leva ett bra liv och att försörja sig i hela landet. Men då krävs det att staten tar sitt ansvar för myndighetsstrukturen och servicen. Försäkringskassan har nu aviserat en omfattande avveckling av sina lokalkontor. Den utveckling som vi vänt oss mot har ytterligare accelererat. I debatten lyfts ofta frågan om företagande fram, inte minst om att små företag bör etablera sig på landsbygden. Landsbygdens framtid är små kreativa företagare. Men samtidigt avvecklas den service som invånarna behöver för att kunna leva på landsbygden. Vilka ska starta de här företagen, och vilka ska arbeta i dem när grundstrukturerna försvinner? Samhällelig service är viktig och avgörande för att människor ska kunna bo och verka på landsbygden. Samordning av servicen behövs också. Det behöver inte vara fråga om enbart statliga myndigheter, utan även kommuner och ideella organisationer ska kunna vara med i uppbyggandet av servicekontor. Jag yrkar bifall till reservation 2. Jag yrkar också bifall till reservation 1 som vi tillsammans med Socialdemokraterna står bakom. En motion i betänkandet som faktiskt tillstyrks handlar om whistle-blowers. Den utredning som Peter Hultqvist refererat till konstaterade att det nog kommer att behövas ytterligare skydd för personer som vill slå larm om oegentligheter. Men det ingick inte i utredningens uppdrag att närmare utreda det. Man vill därför återkomma. Det är bra att utskottet delar den uppfattningen och anser att riksdagen ska ge regeringen detta till känna. Dock har man klämt in en liten brasklapp om att det ska ske "i lämpligt sammanhang". Det kan väl betyda vad som helst, speciellt som det finns ett särskilt yttrande där man i princip talar om att det kommer att vara omöjligt för regeringen att klara av detta. Eftersom man ändå landar i att detta ska göras och i att motionen ska bifallas lyfter jag inte fram den reservation som finns i sammanhanget. Vår uppfattning att det borde stå "snarast" i stället för "i lämpligt sammanhang".

Fru talman! I dag debatterar vi offentlig förvaltning, alltså de myndigheter som har att genomföra de beslut som regering och riksdag fattar och därmed också den del av staten som de enskilda medborgarna oftast och närmast möter. Det är viktigt att den offentliga förvaltningen fungerar på ett bra sätt, både för att staten som sådan ska fungera väl och för att medborgarna ska få den service som de har rätt att förvänta sig. Samtidigt är det viktigt att den statliga förvaltningen - byråkratin, om man vill uttrycka det så - inte växer sig för stor och inte lägger sig i för mycket. I betänkandet behandlas ett antal motioner. Jag skulle vilja uppehålla mig något vid tre frågor som handlar om antalet myndigheter, opinionsbildande myndigheter och regelförenkling. Jag ska också något kommentera detta med service i hela Sverige. När det gäller antalet myndigheter finns det ett par motioner där man föreslår en minskning av antalet myndigheter. Det är viktigt att den statliga förvaltningen inte växer sig för stor. Det är viktigt av flera skäl, till exempel därför att vi riksdagsledamöter har ett ansvar för att hushålla med medborgarnas skattepengar och därför att det säger någonting om ett samhälle med en allt större statlig förvaltning med allt större ambitioner att lägga medborgarnas liv till rätta. Vi i utskottet tillstyrker dock inte motionen, utan vi konstaterar att det hela tiden från regeringens sida pågår ett arbete med att se över myndighetsstrukturen. Av en rapport från Statskontoret framgår att antalet myndigheter som lades ned under åren 2007-2010 uppgick till 105 samtidigt som det bildades 28 nya, alltså minskade antalet myndigheter under perioden med 77 stycken eller 16 procent. Det är en utveckling som i grunden är positiv. Nu minskade antalet årsarbetskrafter inom den statliga förvaltningen inte i samma omfattning utan med 3 procent under perioden. Minskningen av antalet myndigheter beror i första hand på att man har lagt samman flera myndigheter och skapat större myndigheter. Man kan dock förvänta sig att det leder till ökad effektivitet och till att man använder resurserna på ett bättre sätt. Det är därmed i sig en god utveckling. När det gäller opinionsbildande myndigheter väcks från tid till annan frågan om på vilket sätt statliga myndigheter ska försöka påverka medborgarnas åsikter och beteenden. Var går gränsen mellan saklig information om till exempel gällande regler och, om man uttrycker det lite drastiskt, beskäftiga försök från överheten att pådyvla undersåtarna sina åsikter? Det kan vara en ganska svår gränsdragning och balansgång. Vi i utskottet tillstyrker inte heller motionerna om att se över myndigheternas opinionsbildande verksamhet eftersom vi konstaterar att regeringen redan arbetar också med den frågan. I den förvaltningspolitiska propositionen framhåller regeringen att det i princip inte bör vara en uppgift för en myndighet att bedriva opinionsbildning eller företräda särintressen inom sitt verksamhetsområde. När myndigheten har informationsuppgifter som syftar till att påverka människors attityder eller beteenden måste de här informationsinsatserna prövas mycket noga. Regeringen överväger också att se över berörda myndigheters instruktioner så att man klart vet var gränserna går. Inte desto mindre är det alltid en fråga där det ytterst kommer an på omdömet hos generaldirektör och medarbetare vid de enskilda myndigheterna när det gäller hur man formulerar sig och vilken ton man använder i kontakten med medborgarna i den här informationsspridningen, som naturligtvis måste vara en del av vissa myndigheters verksamhet. Det är viktigt att framhålla att utgångspunkten är att myndigheterna ska sprida saklig och opartisk information och vara återhållsamma när det gäller att försöka påverka medborgarnas värderingar. Det är i första hand inte en fråga för statliga myndigheter att ägna sig åt. Regeringen framhåller att myndigheterna måste följa god förvaltningssed, och i det ingår en försiktighetsprincip när det gäller den opinionsbildande verksamheten, till exempel när det gäller valet av form för denna. Detta är något som utskottet instämmer i. Jag vill också nämna något om regelförenkling. Det är inte enbart antalet myndigheter som avgör i vilken utsträckning som medborgarnas liv i för hög utsträckning läggs till rätta av staten, utan det handlar också om den regelbörda som styr medborgarnas och företagens tillvaro. Det finns som sagt motioner om regelförenkling som har ambitionen och inriktningen att man ska minska antalet bestämmelser för att göra medborgarnas och företagens tillvaro enklare. Konstitutionsutskottet instämmer i att det här är ett mycket viktigt arbete. Det är viktigt att minska regelbördan för människor och företag, men utskottet konstaterar att ett mycket omfattande regelförenklingsarbete sedan flera år tillbaka bedrivs av regeringen. Redan i november 2006 tog alliansregeringen initiativ till en handlingsplan för regelförenkling. Den har flera gånger följts upp genom rapporter till riksdagen. I en skrivelse som behandlas av näringsutskottet nu under våren 2011 konstaterar man att 1 150 förenklingsåtgärder antingen har genomförts, planeras eller utreds. Av dem har 590 genomförts under åren 2007-2009. Det är alltså ett brett och omfattande reformarbete som pågår för att göra den statliga regelbördan mindre betungande för människor och företag. Med hänvisning till det här mycket omfattande arbetet menar utskottet att det inte finns något behov av att bifalla den här motionen. Det skulle vara att slå in en öppen dörr. Det här arbetet pågår redan på bred front. Flera talare har redan tagit upp statens närvaro i hela Sverige. Där förhåller det sig på samma sätt. Det pågår ett arbete i Regeringskansliet med de här frågorna. Därför behöver den här motionen inte bifallas. Utredningen om utveckling av lokal service i samverkan har lagt fram ett antal förslag som nu bereds i Regeringskansliet, det vill säga att regeringen överväger hur man ska gå vidare med utredningens förslag. Det är viktigt att statliga myndigheter erbjuder medborgarna en god service och att alla medborgare som har behov av det på ett enkelt sätt kan komma i kontakt med statens företrädare i form av olika myndighetsföreträdare. Därför är det här ett arbete som måste pågå och som självfallet är av central betydelse för en väl fungerande statsförvaltning. Utskottsmajoriteten menar att man inte bör föregripa det arbete som regeringen redan bedriver genom att bifalla motionen utan föreslår att den ska avslås. Fru talman! Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Det pågår ett arbete inom Regeringskansliet, säger Andreas Norlén. Det pågår ett arbete med att lägga ned statlig verksamhet och service över hela landet. Just nu tillspetsas den situationen extra mycket. I ST Press senaste nummer står det att sänkt service är enda alternativet, att Försäkringskassan måste minska personalstyrkan med 1 000 personer och att alla lokala kontor ska läggas ned. Sedan säger en medarbetare: Det har varit stora ord, men i dag känner jag faktiskt oro för den lilla människan. Så ser verkligheten ut i detta pågående arbete. Det är försämrad service på landsbygden och på orter runt om i hela landet. Stuprörstänkandet i de statliga myndigheterna sätter många gånger stopp för utvecklingen mot fungerande lokala serviceenheter. Det har talats om utredning, det har talats om beredning och det har kommit sådana här besked gång på gång under många år, men det har blivit väldigt lite resultat. Nu senast har Högdahls utredning skickats ut på remiss. Den har fått ett mycket stort stöd runt om i hela landet, men de som säger nej, de som inte vill, är Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Skatteverket och Saco. Vad finns det för trovärdighet i att regeringen ska nå fram i detta, när dagens besked är att Försäkringskassan lägger ned de lokala kontoren och slår bort grunden för hela det här arbetet? Vad finns det för anledning att tro att regeringen kan eller egentligen vill ta initiativ till ett arbete i den riktning som Lars Högdahls utredning föreslår?

Fru talman! Först är det viktigt att konstatera att frågan om Försäkringskassans organisation i grunden är en fråga för socialförsäkringsutskottet som har den myndigheten inom sitt ansvarsområde. Men jag ska ändå kommentera något av det Peter Hultqvist tar upp. I mitt anförande konstaterade jag att det finns ett utredningsbetänkande, som Peter Hultqvist också refererar till, med ett antal olika förslag till hur den statliga servicen ska utvecklas i hela landet. Jag konstaterade också att det här är en viktig fråga. Det är viktigt för medborgarna att staten erbjuder god service för alla som har behov av den. Det här förslaget bereds i Regeringskansliet. Varken Peter Hultqvist eller jag vet exakt vad det här kommer att resultera i. Om det blir ett gott mottagande av det här förslaget i remissomgången är det väl ett argument i sig för att man ska gå vidare med förslagen i någon form. Det är en fråga som regeringen arbetar med och som vi vill låta regeringen arbeta vidare med i lugn och ro. När det gäller Försäkringskassan vill jag dock påpeka att god service inte enbart kan handla om fysiska kontor. Det personliga mötet kan vara avgörande, men det är också viktigt att se vad den tekniska utvecklingen och nya möjligheter att kommunicera kan göra. Jag tänker inte enbart på Internet eftersom det helt klart är så att en del människor inte har datorvana. Jag tänker även på de avancerade telefonitjänster som många myndigheter nu erbjuder. Försäkringskassans telefonkundtjänst är öppen till kl. 20 varje kväll, och genom den tjänsten kan de erbjuda kontakt på ett tjugotal olika språk. Det finns alltså möjligheter att hitta en hög servicenivå även om man inte träffas fysiskt. Det är också viktigt att påpeka att Försäkringskassan i sin skrivelse till regeringen säger att kontakten med de personliga handläggarna, som man som försäkrad kan få, inte ska påverkas av förslaget.

Fru talman! Vi har under ett antal år framfört stark kritik mot Försäkringskassan när det, ur medborgarperspektiv, gällt servicen och hanteringen av den enskildes problem i sjukdomssituationen. Det måste Andreas Norlén känna till. Inte kommer det som nu sker inom Försäkringskassan att lägga grunden för någon bättre personlig service eller närmare kontakt. Det är naivt att föra ett sådant resonemang. Det är att tro på någon sorts blå dunster. Den typen av luftbubblor spricker så fort verkligheten gör sig påmind. Betänkandet och vår reservation handlar om de lokala servicekontoren där Försäkringskassan är en fundamental del eftersom den är så medborgarorienterad. Sedan kan vi i tidningen läsa att lokalkontoren ska läggas ned och att tusen personer ska bort. Om man tar bort lokalkontoren tar man bort grunden för hela reformarbetet. Vad har jag för anledning att tro att det som Andreas Norlén redovisar som någon sorts regeringsuppfattning ska bli verklighet, att det ska finnas lokala servicekontor, när man tar bort grunden som är en viktig pusselbit i hela tänkesättet? Det är ju inte realistiskt. Det blir som att man försöker lura folk genom att ge en bild som sedan över huvud taget inte stämmer med verkligheten. Sanningen är den att det över landet går en rationaliseringsvåg av centralisering av de statliga myndigheterna, och då drabbas landsbygden på ett negativt sätt. Jag skulle rekommendera en kontakt med organisationen Hela Sverige ska leva eller med inlandskommunerna för att få en grundläggande orientering av upplevelsen av den statliga servicen runt om i landet, av den nära medborgarorienterade servicen i vardagen. Vad finns det för trovärdighet i det som Andreas Norlén nu redovisar?

Fru talman! Det är viktigt att skilja på olika saker. Om vi ska debattera just Försäkringskassans organisation, trots att det är en fråga för ett annat utskott, har det, som Peter Hultqvist konstaterar, förekommit stark kritik mot Försäkringskassan under de senaste åren. Men Försäkringskassan har kommit igen och har nu handläggningstider som uppfyller de uppställda målen. Det är viktigt att notera att den kritik som fanns mot Försäkringskassan handlade dels om kontaktmöjligheterna, vilket man nu åtgärdat, dels om beslutsfattandet, handläggningen. Därför är det centralt att påpeka att i den skrivelse som Försäkringskassan lagt fram poängterar man att man prioriterar handläggningen, kvaliteten på beslutsfattandet, så att man kan fatta beslut i rätt tid och ge rätt förmåner till rätt personer. Detta prioriteras. De servicekontor som man i skrivelsen säger att man vill dra sig ur handlar om tillhandahållande av enklare service till medborgarna. Det handlar alltså inte om att försämra den kvalificerade handläggningen av svåra fall. Tvärtom är det den man slår vakt om. Om man ska vara korrekt beträffande historiebeskrivningen vill jag säga att det sedan flera år varit känt för Försäkringskassan att de medel som de fick extra för 2011 och 2012 var just extramedel. Det har hela tiden sagts att de från och med 2013 skulle anpassa sig till den långsiktigt angivna anslagsnivån, för då skulle omställningsarbetet efter enmyndighetsreformen med mera vara genomgånget. Den anslagsnivå som kommer att gälla från och med 2013 är alltså ingen nyhet. I rättvisans namn måste vi också se dessa omständigheter. Sammanfattningsvis är det viktigt med en god service. Den kan handla om fysiska kontor. Den kan också handla om kontaktmöjligheter på andra sätt.

Fru talman! Sverige är ett land som gjort sig känt för att i internationell jämförelse ha låg korruption. I det index som Transparency International gör ligger Sverige i toppskiktet. Det kan vi vara stolta över, men självklart finns problem också i vårt land. På senare tid har vi exempelvis i medierna uppmärksammats på korruptionsfall i kommuner. Öppenhet och insyn främjar låg korruptionsnivå. Detta behöver kompletteras med skydd för whistle-blowers, det vill säga de människor som anmäler korruption och andra oegentligheter. Om ingen vågar slå larm finns risken att missförhållanden aldrig upptäcks, än mindre åtgärdas. Det finns skydd i dag, men det har inte alltid visat sig vara tillräckligt starkt. Vi i Folkpartiet har på olika sätt engagerat oss för ett starkare skydd för whistle-blowers, och vi är glada över den breda uppslutning som nu finns i frågorna. I det arbetsmarknadspolitiska program som vi antog vid vårt senaste landsmöte är skyddet för whistle-blowers en särskild punkt. Vi menar att företag och andra arbetsgivare bör ha en egen policy som gör att anställda som larmar inte ska behöva oroa sig för repressalier från arbetsgivaren. Ledningen har ett ansvar för att stävja oegentligheter genom att vidta egna åtgärder. Det gäller både i det privata näringslivet och i det offentliga. Vi försöker också själva som offentliga arbetsgivare dra vårt strå till stacken. Folkpartiets landstingsråd i Stockholms län skriver på DN Debatt vid årsskiftet att de arbetar aktivt med att i landstingets verksamhet se till att whistle-blowers får det skydd de ska ha och att medarbetarna vet om det. Särskilda system kan inrättas för anmälningar. Jag har sett en siffra på att minst ett hundratal företag i dag har särskilda whistle-blower-system för att garantera anmälarens integritet och att anmälningen hamnar rätt och tas omhand. Datainspektionen har i november förra året utfärdat föreskrifter som ska göra det enklare att införa whistle-blower-system. Likaså har jag sett att Göteborgs kommun, efter problem med misstänkt korruption, velat införa en whistle-blower-funktion men fått nej eftersom de vill ha möjlighet att ta emot mer information än Datainspektionens villkor medger. Som lagstiftare har vi ansvar för att det finns bestämmelser som ger skydd för den som informerar, varnar eller på annat sätt bidrar till att beivra oegentligheter i myndigheter, företag och andra organisationer. Skyddet för whistle-blowers behövs i både offentlig och privat verksamhet. Detta kan vara värt att understryka eftersom betänkandet i dag handlar om offentlig förvaltning. När det gäller regelverket för offentligt finansierad verksamhet menar vi i Folkpartiet att det behövs ett starkare lagskydd för den som avslöjar allvarliga missförhållanden. Särskilt viktigt är detta i vårdsektorn och i annan sådan verksamhet där enskildas liv och hälsa berörs. En starkare lagstiftning om efterforskningsförbud i offentligt finansierad verksamhet som bedrivs enligt hälso- och sjukvårdslagen behöver enligt vår åsikt utredas. I Sverige har vi vid senaste årsskiftet ändrat grundlagen så att alla anställda i offentlig verksamhet nu omfattas av ett lagfäst skydd mot alla slags repressalier om de utnyttjar sin tryck- och yttrandefrihet. Det finns nu också straffregler om myndigheterna bryter mot detta repressalieförbud. Om vi tittar på andra länder ser vi att det finns stater som på sistone har skärpt det särskilda skyddet för whistle-blowers. I exempelvis Norge är det sedan 2007 straffbart med repressalier mot en person som slagit larm om oegentligheter. Den som utsatts kan få skadestånd. Minst 15 fall har prövats, och visslaren har fått rätt i cirka hälften av fallen. Det är angeläget att titta på andra länders lagstiftning för att eventuellt inspireras. I utskottet är vi överens om att det behövs en översyn för att se hur skyddet för whistle-blowers kan stärkas. Frågan spänner över flera områden - yttrandefrihet, anställningsskydd, lojalitet mot arbetsgivare och integritet. Var gränserna ska gå är inte enkelt att avgöra. Därför behövs en översyn. I juni 2010 överlämnades den offentliga utredningen om mutor och bestickning till regeringen där behovet att vidare se över skyddet för uppgiftslämnare påtalades. Ärendet ligger därmed på regeringens bord och beredningen av denna viktiga fråga fortsätter. Vi är alla överens om att en översyn behövs, men för oppositionen var det viktigt att detta markerades med ett tillkännagivande. För mig är den formfrågan inte så stor, utan det viktigaste är att vi kommer framåt i sak. Nästa vecka ska konstitutionsutskottet fortsätta fördjupa sig i vad som kan göras för att Sverige även framöver ska vara ett land med låg grad av korruption, bland annat genom att lyssna på forskarvärlden. Jag ser fram emot det. Med detta sagt yrkar jag bifall till utskottets förslag.