Regeringen och krisen

Herr talman! Då har vi återigen en skrivelse från Riksrevisionen, som har synpunkter på regeringens krishantering. Jag tror att det är sjätte gången i rad som Riksrevisionen kommer och har synpunkter på hur regeringen hanterar civila kriser. Det har handlat om vattenförsörjning, om elförsörjning med mera. Den här gången handlar det mer om det övergripande sektorsansvaret, som man från Riksrevisionens sida inte tycker svarar upp mot de krav som man vill ställa på regeringen. Detta har delats in i olika delar. För vår del - och vår del är då Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets del - har vi fem olika reservationer på de här områdena där vi instämmer i Riksrevisionens kritik och tycker att regeringen bör återkomma med förslag och tala om vilka åtgärder den har vidtagit för att uppnå en civil säkerhet som vi alla eftersträvar. Jag tänker inte yrka bifall till alla dessa fem reservationer utan jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 1. Den handlar om försöksverksamheten på Gotland - det som går under namnet Gotsam. Det är en sexårig försöksverksamhet på initiativ från en socialdemokratisk regering, på den tiden, där olika myndigheter både samverkar lokalmässigt och har ett övergripande informationsansvar gentemot varandra för att uppnå den översyn som krävs och för att helt enkelt hjälpas åt. Länsstyrelsen på Gotland har gjort en gedigen genomgång av försöksverksamheten och har bara lovord att komma med. Det handlar naturligtvis om att olika organisationer har olika myndighetsvanor. Det handlar om att lära känna varandra och hitta arbetsmetoder så att man vet vad den andra gör och framför allt om att få ett bra samarbete. Den delen har länsstyrelsen sagt att man har lyckats bra med. Men länsstyrelsen har också haft åsikten att det har tagit några år att uppnå denna samverkan och få ett gott resultat. När själva försöksverksamheten under sex år börjar ge resultat lägger den borgerliga regeringen ned verksamheten. Finns det någon anledning att ha försöksverksamheter är det väl att dra nytta av de erfarenheter man har fått? Verksamheten har varit gynnsam för alla parter som har varit delaktiga. Det har varit ekonomiskt gynnsamt totalt sett eftersom man har kunnat utnyttja gemensamma resurser på ett bra och effektivt sätt. Man har uppnått goda resultat också när det gäller att man har kunnat hjälpas åt med att kartlägga viss sorts brottslighet så att berörd myndighet sedan har kunnat ingripa. Det här låter nästan för bra för att vara sant, men jag har själv varit på Gotsam på studiebesök för ett år sedan och fått en ordentlig föredragning över själva upplägget och hur tänket är med försöksverksamheten. Det fanns enbart positiva erfarenheter att dra. Men då lägger den borgerliga regeringen ned försöksverksamheten. Det är för mig obegripligt. Man skulle ha byggt vidare på det här, och det är det reservationen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet bygger på. Vi vill ta erfarenheterna till oss för att se om det går att utveckla ännu mer. Framför allt vill vi permanenta det här och börja med Gotland som ändå var i gång. Vi ville också att man tar de erfarenheterna med sig så att man i övriga landet kanske hade kunnat göra något liknande och vara effektiv, ta till vara varandras resurser och kunskaper och i slutändan göra både ett gott resultat och ekonomiska vinningar. Det är som sagt var obegripligt för mig att man när man har så mycket positivt kommer att lägga ned den här verksamheten. Vi ska nämligen också ha klart för oss att ska den här verksamheten på Gotland byggas upp igen kommer det att kosta resurser för det som man redan har försummat när man nu upphör med detta. När vi som sitter i försvarsutskottet fick en ordentlig genomgång bara av trafiken på Östersjön med gods, olja och annat inser vi att här kommer att behövas en ordentlig övervakning så att det inte inträffar olyckor och så att man, om det inträffar olyckor, också kan ingripa i god tid. Det är bara att beklaga att den borgerliga regeringen och majoriteten i försvarsutskottet tänker lägga ned ett bra initiativ och en bra verksamhet, bara för att förslaget kanske kom från fel håll.

Herr talman! Regeringen och krisen är inte en regeringskris, utan det är faktiskt namnet på en rapport som Riksrevisionen har lämnat där man har granskat centrala myndigheters förmåga att hantera olika typer av hot mot samhället. Det är egentligen sex delrapporter som Riksrevisionen har tagit fram, och de är initierade av olika händelser som har satt vår krishanteringsförmåga på prov. Det rör sig om elavbrottet i Forsmark 2003 och snabbstoppet i Forsmark 2006. Det rör sig också om larmrapporterna om fågelinfluensan. Gudrun och tsunamin ligger utanför den rapportserie som Riksrevisionen har lämnat, men dessa händelser utgör ändå skarpa prov på den dåvarande krishanteringsförmågan. Regeringen tycker att samhällets krisberedskap ska byggas upp underifrån, från lokal nivå via regional nivå till central nivå. För detta finns det tre principer som ska gälla. Den första är ansvarsprincipen, det vill säga att den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden också ska ha det under en krissituation. Den andra är likhetsprincipen, vilket innebär att så långt det är möjligt ska det vara lika organisation och lokalisering i både fred, kris och krig. Den tredje, närhetsprincipen, innebär att man ska hantera kriserna på lägsta möjliga nivå i samhället. Riksrevisionen konstaterar att regeringen har förbättrat förutsättningarna för att tidigt upptäcka och påbörja hanteringen av en kris. Man har bland annat inrättat Kansliet för krishantering. Man konstaterar också att de brister i Regeringskansliets krishantering som framkom under 2005, alltså efter tsunamin, till stor del åtgärdades under 2008. Utöver detta har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, startat i januari. Vi har hört lite av kritiken från oppositionen, men man kan sammanfatta kritiken så att dels går det för långsamt, dels är det fel angreppssätt. Vi ska ha en central krismyndighet i stället för att vi utnyttjar ansvars- och närhetsprinciperna. Men framför allt behövs det fler lagar. Vi ska ha en säkerhetsbalk likt miljöbalken för att hantera kris på nationell nivå. Då kan man konstatera att de tolv år som den socialdemokratiska regeringen hade före 2006 tydligen inte var tillräckligt lång tid för att skapa den perfekta centrala krishanteringen. Herr talman! Bäst krishanteringsförmåga får vi om vi har en operativ krishantering så nära krisen som möjligt. Ansvarsprincipen ska gälla, och man ska ha ansvar för det egna området och samverkan mot andra områden. På så sätt undviker vi att starten av en krishantering drar ut på tiden. Vi undviker att ansvaret faller mellan stolarna eller att man lokalt förlitar sig på att någon annan ska göra jobbet. Herr talman! Med anledning av att regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att stärka den nationella krishanteringen yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Herr talman! Försvarsutskottets betänkande 6 har titeln Regeringen och krisen . Handlar det om tsunamin eller om finanskrisen kan man möjligen tänka. Men det gör det inte. Det handlar om en framställning från Riksrevisionen och om motioner i anslutning till denna. Den rödgröna oppositionen uppvisar en ovanlig och förvånande enighet och reserverar sig faktiskt gemensamt på fem av de sex punkterna. Det är bara socialdemokrater och en enskild moderat som har motionerat. Sedan har Vänsterpartiet och Miljöpartiet hakat på det Socialdemokraterna tycker och tycker lika som de. Är det kanske den framtida modellen för samarbetet som börjar utforma sig? Är det alltså milsvida skillnader mellan de båda blocken i den här frågan? Nej, min uppfattning är att så inte är fallet. Det finns skillnader och nyanser på några punkter, men i det mesta resonerar vi mycket lika, vilket jag tänkte belysa med en kort genomgång. Mats Berglind tog själv upp Gotland och den myndighetssamverkan som har funnits där en del år. Den har nu avslutats. Ni vill att den återupptas och permanentas. Däremot har ni i er reservation klokt nog, skulle jag vilja säga, inte fullföljt Socialdemokraternas motionskrav på att modellen ska bli verklighet i hela landet. Krisberedskapsmyndighetens utvärdering av Gotlandsförsöket visade nämligen på ett antal nackdelar, bland annat svårigheter och konflikter när det gäller att genomföra projekt och verksamheter. Utskottet hänvisar till att myndigheterna på Gotland nu har bildat en flexibel samverkansfunktion som ska kunna arbeta självständigt och proaktivt med stöd till ansvariga myndigheter på Gotland. Verksamheten ska bibehålla försöksverksamhetens kompetens och investeringar inom krishanteringsområdet så att synergieffekter uppnås. Utskottsmajoriteten ser positivt på denna nya form av samverkan och anser att de socialdemokratiska motionerna faktiskt är tillgodosedda. Detta anser dock inte vare sig Mats Berglind och Socialdemokraterna eller de två andra partierna. Det är man självfallet i sin fulla rätt att tycka, och vi kommer att få rösta om detta. Men jag tycker att vi ligger rätt nära varandra i sak. Herr talman! Socialdemokraterna - med stöd i efterhand av Vänsterpartiet och Miljöpartiet - vill vidare att det genomförs en genomgripande översyn av utformningen av den maritima verksamheten hos till exempel Försvarsmakten, Kustbevakningen, Sjöfartsverket och polisen. Utskottsmajoriteten hänvisar till att regeringen just har uttalat att det finns behov av en sådan förutsättningslös översyn av samordningsvinster mellan Sveriges offentliga maritima resurser och förutsätter att en sådan översyn kommer att göras. Vi är alltså överens i sak, men det finns en reservation här också. Socialdemokraterna - med stöd i efterhand av Vänsterpartiet och Miljöpartiet - vill vidare att Sverige särskilt ser över sin beredskap för att ta emot krishanteringsbistånd vid en större olycka eller kris. Utskottsmajoriteten erfar att regeringen just avser att tillsätta en utredning med uppdrag att göra en översyn av regelverket som styr möjligheterna att ta emot internationellt stöd i samband med en kris. Oppositionen borde rimligen vara nöjd, kan man tycka, men man har reserverat sig även här. Man är ju i opposition och tar det ansvaret på det allvar man ska. Vad gäller förslaget om en nationell krishanteringsfunktion med mandat att leda krishantering tvärsektoriellt finns det en skillnad, det är riktigt, men jag tycker inte att den ska överdrivas. Både alliansen och Socialdemokraterna är överens om att verksamhetsansvaret ska ligga kvar hos respektive myndigheter även vid allvarliga kriser, eftersom det är där som kompetensen och sakkunskapen finns. Vi är överens: Sträck på er, ni många kompetenta myndigheter och dito statstjänstemän - eller kanske hellre statstjänstepersoner - som svenska staten har förmånen att kunna lita till i både normala och svåra situationer. Det som skiljer är att Socialdemokraterna, med stöd i efterhand av Vänstern och Miljöpartiet, vill se en nationell krisledningsfunktion med ett övergripande ledningsansvar, låt vara att verksamhetsansvaret ligger på respektive myndighet. Alliansen hänvisar då till att det är viktigt att en aktör har till uppgift att stödja samordningen av de centrala myndigheternas arbete före, under och efter en kris. Där är vi överens. Den nya myndigheten för samhällsskydd och beredskap har ansvaret för att samordna det arbetet. Vi pekar också på vikten av gemensamma sektorsövergripande övningar. Däremot pekar vi på svårigheten att dra en gräns för när en krisledningsfunktion skulle ta över ansvaret vid en kris och risken för att andra aktörer blir passiva och avvaktar utvecklingen av detta. Vi avstyrker alltså det förslaget. Men här har vi en skarp reservation från Socialdemokraterna. Sammanfattningsvis, fru talman, menar jag utifrån det anförda att man inte ska överdriva skillnaderna mellan Allians för Sverige och Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i de viktiga frågor som det här betänkandet omfattar, trots de fem trepartireservationer som fogats till betänkandet. Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Fru talman! Jag måste initialt erkänna att jag inte riktigt känner igen den beskrivning som Mats Berglind gör av Gotsamprojektet. Jag har också haft förmånen att vara där. Såvitt jag kan minnas var inte tanken vid till exempel kriser att det skulle finnas en gemensam ledning som grep över alla de myndigheter som deltog i krishanteringen, utan det var mer ett ställe där man samlades, man samordnade sig och man briefade varandra. Sedan gick man tillbaka till respektive myndighet och fortsatte att leda krisen därifrån. Det är enligt min mening en något lägre ambitionsnivå än den som Mats Berglind beskriver. Det är också viktigt att understryka att Gotsamprojektet till slut innehöll ambitioner när det gällde lokaler, teknisk utrustning och annat som kanske inte riktigt svarade mot de konkreta behoven, och det gjorde att tveksamheten inför projektet från olika myndigheters sida växte. Emellertid är det så att Gotsam fortfarande fungerar, nu inte som ett påbud uppifrån, från politisk och central nivå, utan som ett uttryck för det faktiska samordningsbehov som finns, ett samordningsbehov mellan de olika myndigheterna. När jag senast besökte Gotland kunde jag konstatera att de myndigheter som ingick i Gotsamsamarbetet träffas varje vecka och informerar varandra om vilka frågetecken som finns, vilka planer de har, vilken beredskap och så vidare. Det är naturligtvis det som vi hela tiden måste syfta till, att med minsta möjliga insats åstadkomma det resultat på samordningsplanet som behövs. Sedan är det ju så att Socialdemokraterna vill mycket mer än att fortsätta försöket Gotsam. I reservationen talar man om en ny trafikcentral som ska hålla koll både i luftrummet över Östersjön och på den fartygstrafik som sker på Östersjön. Det är ju kostsamma saker att integrera ledningsfunktioner. Det är väl tveksamt om sådana investeringar ska göras när vi med den nya informationstekniken och annat har goda möjligheter att lösa detta för våra respektive grupperingar i dag. Jag skulle gärna vilja ställa en fråga till Mats Berglind, för jag kan när jag läser Socialdemokraternas reservationer, fru talman, inte riktigt förstå var man egentligen ställer sig när det gäller nationell krisledning. Man uttalar att vid en större kris ska kompetent, utbildad, samövad och på förhand utpekad personal ha ett övergripande ledningsansvar. Nu kan man fråga sig om det finns personer som "innehåller" den kompetens som krävs för att ena sekunden hantera konsekvensen av stormen Gudrun på det svenska territoriet och nästa kanske kunna vara verksamma och effektiva i en kris som inträffar långt utanför landets gränser och som har en helt annan bakgrund. Det intressanta är att samtidigt som man efterlyser ett nationellt ledningsansvar landar man i slutet av reservationen någon annanstans. Man säger att verksamhetsansvaret ska ligga kvar hos den sektorsansvarige aktören, och mera försiktigt menar man att en effektiv ledning förutsätter att olika aktörers ledningsresurser samordnas. I slutet av den socialdemokratiska, vänsterpartistiska och miljöpartistiska reservationen tycker jag att man landar väldigt nära den utvecklade ansvarsprincip som regeringen menar bör vara gällande. Det kan konstateras, och det gjorde Ulf Grape, att mycket har hänt på det här området de senaste åren. Efter det att Riksrevisionens anmärkningar kom under sommaren 2008 har det fullt ut inrättats ett krishanteringskansli i Regeringskansliet med statssekreteraren som ständig jour för att kunna gripa in i händelse av en allvarlig kris. Det har tillkommit en myndighet för samhällsskydd och beredskap som har klara riktlinjer när det gäller att redan på förhand samordna de insatser som kommer att behövas från olika statliga, regionala och kommunala myndigheter. Det är också viktigt, fru talman, att konstatera att utskottet trycker på vikten av att det sker sektorsövergripande samövningar på olika nivåer för att kunna möta större, allvarliga kriser. Utskottet tydliggör också att i de här övningarna måste både ledande befattningshavare och nyckelpersoner i den operativa ledningen delta för att den svenska krisberedskapen ska leva upp till de förhoppningar som svenska medborgare har rätt att ha. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslagen i det betänkande som vi diskuterar i dag, Regeringen och krisen . En samlad syn berör individen, samhället och nationen men även det internationella samfundet. Vi bär gemensamt ansvar för vår säkerhet, och därför är det viktigt att skapa en balans mellan förväntningar och ansvar. Hot mot säkerheten förändras ständigt. Därför måste säkerhetsarbetet ha ett brett perspektiv från orsaksförebyggande till förhindrande samt hanterande av själva krisen och också återuppbyggande åtgärder. Fru talman! Det handlar om att organisera vårt kontinuerliga arbete så att en helhetssyn på säkerhet främjas. För att säkerställa auktoritet och genomslagskraft i arbetet med säkerhet är det av stor betydelse att säkerhetsfrågorna får en god organisatorisk och politisk förankring med kompetens och status. Då skapas förutsättningar för samordning mellan olika aktörer som arbetar med olika säkerhetsfrågor. Här menar jag att ansvarsfördelningen mellan departement och politikområden bör övervägas så att säkerhetsfrågor kan hållas samman. Regeringskansliet har en central roll i den statliga förvaltningen för att motverka negativa effekter av sektoriseringen. Ett helhetsperspektiv i Regeringskansliet är en förutsättning för ett effektivt arbete. Mycket har hänt genom den funktion inom Regeringskansliet som är tillsatt samt den nya myndighet för samhällsberedskap som mina kolleger tidigare har talat om. Därmed har alliansregeringen skapat möjligheter för en så god framförhållning som vi kan ha när det gäller kriser. Mycket kan göras ytterligare, men vi har startat på denna viktiga väg. Fru talman! Jag inledde mitt anförande med att se på säkerhet ur olika perspektiv. Här menar jag att vi som individer behöver skaffa oss kunskap om hur vi själva kan förbereda oss. När jag var liten fanns det en broschyr som hette Om kriget kommer . Flera av er kanske inte har varit med om det, men jag har varit med om det. Broschyren fanns faktiskt i alla hushåll, och vi visste precis vad vi skulle göra när en kris skulle inträffa. Jag inser att det är mycket svårare i dag eftersom det finns ett brett perspektiv av kriser, men det fanns ändå något som höll oss samman. Vi visste hur vi skulle bete oss om krisen skulle komma. Jag förväntar mig att man nu genom MSB:s försorg kan förse svenska folket med något liknande. Jag menar inte att det ska finnas en broschyr i varje hushåll, men på något sätt behöver vi ha en information om hur vi i större utsträckning kan ta hand om oss själva än vad vi vet i dag. Den andra nivån som jag lyfte upp är näringslivet och myndigheter. De har också en skyldighet att se till att säkerhet finns inom deras ansvarsområden. Precis som näringsliv och myndigheter i dag har miljöcertifierat sina ansvarsområden på miljösidan menar jag att det borde finnas ett liknande system också för säkerhet, det vill säga en säkerhetscertifiering av företag och myndigheter. Kommuner och landsting är också skyldiga att genomföra risk- och sårbarhetsanalyser. Det har vi sett till från riksdagen. Ändå vet vi i dag att många kommuner inte genomför detta. Det måste till en skärpning så att alla berörda kommuner har risk- och sårbarhetsanalyser som utvärderas varje år. Vi måste se till att säkerheten på alla nivåer beaktas, och ansvarsprincipen, närhetsprincipen och likhetsprincipen ska beaktas.