Riksrevisionens rapport om nationella samordnare som statligt styrmedel

Debatt om förslag 25 januari 2017

Protokoll från debatten

Anföranden: 8

Anf. 1 Fredrik Eriksson (SD)

Riksrevisionens rapport om nationella samordnare som statligt styrmedel

God morgon, herr talman! Letar man djupt inom sig efter något positivt att säga om denna regering så utgör den i alla fall en aldrig sinande källa till uppslag för sådana som jag. För att bara nämna några exempel, som kan ha bäring på KU:s områden, tillsatte man först en så kallad demokratiminister utan tillstymmelse till demokratisk förankring, därefter en politiskt färgad rikspolischef som det torde finnas en aktiv majoritet emot i denna kammare och nu senast en expert på julmust och medeltida profetior som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Det var någon som knappt förmådde svara i telefon, trots att linjen gick till en organisation präglad av symboler som de förmodat tilltänkta inringarna aldrig skulle befatta sig med. Detta skedde alltså trots och samtidigt som Sverige råkar förfoga över Nordens enda docent inom just terrorismforskning.

Herr talman! Verkligheten överträffar ibland dikten, och jag inser att den fars som kännetecknar regeringens utnämningspolitik måhända talar emot vår motion. Detta då vår lilla inlaga endast syftar till att de folkvalda ska förfoga över något ändamålsenligt och proportionerligt verktyg som kan förhindra att direkt olämpliga personer innehar bland de högsta och mest betydelsefulla posterna i landet, utan att vi för den sakens skull behöver avsätta hela regeringen med allt vad det kan innebära i form av extraval och dylikt. Just under rådande omständigheter torde förmodligen en helt ny regering vara den mest adekvata åtgärden. Men hoppet är ju som bekant det sista som överger människan. Det synes mig osannolikt att nästa regering förmår prestera fullt lika undermåligt som den för tillfället innevarande, men det kanske trots allt ändå kan finnas fog för att se över riksdagens verktygslåda för det fall även en annan regerings tankeverksamhet skulle råka drabbas av en tillfällig lapsus i framtiden.

Herr talman! Vilket är då problemet, och hur lyder vårt anspråkslösa förslag? Jo, som alla här inne känner till omhuldas vårt svenska statsskick av en del grundläggande principer. Jag tänker här bland annat på den kommunala självstyrelsen och vår, åtminstone på papperet, opolitiska myndighetskultur, avsaknaden av ministerstyre samt riksdagens kontrollmakt över regeringen. De flesta av dessa principer har i huvudsak tjänat oss väl och några av dem gör det fortfarande medan andra kan behöva ses över för att möta den rådande utvecklingen med bland annat allt fler så kallade nationella samordnare. Att detta är en, ska vi säga, spännande och intressant utveckling med nya utmaningar styrks inte minst av att det faktum att det på senare år har gjorts inte färre än tre olika granskningar av detta påfund. Ingen av dessa synes dock riktigt peka på elefanten i rummet och sätta ned foten i ansvarsfrågan.

Herr talman! Den kommunala självstyrelsen stadgas redan i portalparagrafen till regeringsformen och innebär något förenklat att statsmakterna inte ska kunna klampa in på kommunernas områden och diktera hur de ska bedriva sin verksamhet. Sålunda är det till exempel högst osannolikt att ett statsråd hade kunnat åka land och rike runt för att instruera kommunerna hur de bör organisera sig för att möta den ena eller andra frågan, åtminstone inte utan att hamna i KU relativt omgående.

Men genom att låta samma statsråd utse och indirekt styra en så kallad nationell samordnare med vad som lite fint brukar kallas för ett pådrivande uppdrag har man löst problemet med bångstyriga kommuner samtidigt som man vrider åtminstone delar av kontrollmakten ur händerna på den jobbiga riksdagen. Samma budskap som regeringen själv hade varit förbjuden att proklamera kan nu i stället förkunnas av en underhuggare, allt enligt principen min dräng har också en dräng.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om nationella samordnare som statligt styrmedel

Kanske är det också därför man inte vill ha någon alltför kunnig inom det aktuella området. Tvärtom framgår det till och med att en av framgångsfaktorerna för en så kallad nationell samordnare är att den ska uppfattas just som regeringens sändebud och att den för regeringens talan. I stället för ett uppenbart flagrant fall av ministerstyre har nu vi fått någonting som närmast kan liknas vid ministerstyre by proxy eller ministerstyre på delegation.

Men till skillnad från en regeringsmedlem kan inte någon tjänsteman, och inte heller en samordnare, anmälas till eller granskas av riksdagens konstitutionsutskott. Helt plötsligt förväntas regeringen själv utkräva ansvar av sina egna hantlangare och därmed indirekt av sig själv. Placera sedan gärna samordnaren direkt inom Regeringskansliets väggar, ge den ett lagom fluffigt mandat på papperet så att alla former av offentlig insyn försvåras ordentligt samt låt bli att redovisa verksamheten i kommittéregistret eller dylikt, och så har vi ett katastrofalt recept.

Herr talman! Vi menar att detta inte är en optimal ordning, för att uttrycka mig lite försiktigt. Om regeringen nu vill pracka på kommunerna sin politik bör det åtminstone vara enkelt och tydligt att kunna följa upp detta. Går man via en mellanhand måste ansvarskedjan och rågången vara glasklar. Sålunda föreligger alltjämt ett behov av att låta utreda hur man lämpligast kan styra upp den uppenbara intressekonflikten och det osäkra rättsläge som detta medför och hur man säkerställer att riksdagen återtar sin möjlighet att utkräva parlamentariskt ansvar för användandet av nationella samordnare.

Eftersom det parlamentariska inslaget ändå är så pass betydande i sammanhanget bör en sådan utredning företas av en parlamentariskt sammansatt kommitté och inte någon liten enmansutredning som regeringen tillsätter själv för att se över sitt eget regelverk. Jag vill heller inte vara lika förmäten som regeringen och redan från början exakt diktera vad en sådan utredning ska resultera i för förslag. Men en framkomlig väg skulle kunna vara att göra det statsråd som har utsett samordnaren direkt ansvarig för dennes agerande.

Med en potentiell risk att själv kunna drabbas av KU-anmälningar eller kanske till och med misstroendevotum finns en klar ansvarskedja och tydliga incitament att hålla respektive samordnare under uppsikt och i strama tyglar. Vid ett avsättande eller en avgång av statsrådet skulle också av denne utsedda samordnares förordnanden automatiskt kunna upphöra att gälla inom förslagsvis tre månader. Förordnanden som sträcker sig över regeringsombildningar eller regeringsskiften förutsätter då att ett nytt statsråd under denna tid skriftligen övertar ansvaret för av tidigare statsråd utsedda samordnare för att de förordnandena ska fortsatta att vara giltiga.

Först efter uppenbart trots, där även nya statsråd fortsätter att ta på sig ansvaret för uttalat oönskade samordnares förordnanden, kan det vara proportionerligt att vi inom riksdagen som i dag måste avsätta hela regeringen, med påföljande ny talmansrunda och eventuellt extra val, för att kunna säkerställa en rimlig möjlighet att kunna avpollettera uppenbart olämpliga och oönskade samordnare.

Detta skulle kunna vara ett första litet steg för att komma till rätta med en utveckling som växer sig alltmer vildvuxen för varje år som går, herr talman. Därefter kan vi återkomma med fler förslag på hur riksdagen skulle kunna styra upp även andra avarter inom såväl utnämningsmakten som alltför politiserade förvaltningsmyndigheter. Jag yrkar bifall till reservationen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om nationella samordnare som statligt styrmedel

I detta anförande instämde Jonas Millard (SD).


Anf. 2 Laila Naraghi (S)

Herr talman! För snart 100 år sedan trädde socialdemokraten Gustav Möller in som ledamot här i riksdagen. Möller kom från ett fattigt hem i Malmö och var en förkämpe för social rättvisa och demokrati här i landet. Han var, och är ännu, en viktig person för oss socialdemokrater. Som socialminister i Per Albin Hanssons regering genomförde han några av Sveriges viktigaste välfärdsreformer, till exempel barnbidragen och folkpensionsreformen. Det var också han som myntade de numera bevingade orden "Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket".

Möllers ord och gärning var med och byggde Sverige och präglar fortsatt vårt arbete. Vi måste bry oss om varandra och ha råd med varandra. Vi måste ha ordning och reda i våra gemensamma göromål i statens förvaltning. Det är vägledande i vårt arbete här i riksdagen, så också i konstitutionsutskottet, där vi bland annat granskar regeringens arbete och ministrarnas tjänsteutövning.

Därför välkomnar vi socialdemokrater regeringens skrivelse om Riksrevisionens rapport om nationella samordnare som statligt styrmedel och yrkar bifall till konstitutionsutskottets förslag till beslut. Skrivelsen redogör prydligt och sakligt för regeringens bedömning och åtgärder med anledning av Riksrevisionens iakttagelser och slutsatser. I grunden ligger naturligtvis att det får anses vara regeringens uppgift att avgöra hur utredningar som anses behövas som underlag för regeringens beslut bör bedrivas. Det ligger alltså på regeringens och inte riksdagens bord att avgöra frågor som rör till exempel utredningsform, det vill säga huruvida en nationell samordnare ska ges ett uppdrag eller ej.

Vi välkomnar dock att regeringen framhåller de granskningar som gjorts kring frågan om samordnare och att dessa granskningar kommer att vara viktiga underlag i regeringens arbete. Det handlar dels om Riksrevisionens rapport, dels om konstitutionsutskottets tidigare granskning av samordnare inom olika politikområden och dels om Statskontorets rapport om nationella samordnare. Det är bra och ordningsamt att Regeringskansliet ska använda detta vid kommande ställningstaganden till om olika samordnare bör tillsättas.

Vi välkomnar också att regeringen har inlett en översyn av kriterierna för hur redovisningen av samordnarna ska ske. Det är angeläget att också det blir ordningsamt gjort, och det är bra att regeringen avser att återkomma hit till riksdagen i denna fråga i sin kommittéberättelse för 2017.

Herr talman! Som Riksrevisionen skriver kan nationella samordnare vara ett ändamålsenligt styrmedel. De får som regel ett brett och flexibelt mandat, vilket ger goda möjligheter till situationsanpassning samt skapar utrymme för att utveckla och pröva nya idéer, arbetsformer och tillvägagångssätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om nationella samordnare som statligt styrmedel

Liksom för höga tjänstemän inom statlig förvaltning vilar naturligtvis också på dessa nationella samordnare ett stort ansvar, precis som på andra chefer och ämbetsmän som uppbär statlig tjänst. I detta sammanhang kan det därför vara värt att påminna sig om det svenska traditionella tjänstemannaidealet med oberoende och integritet som viktiga ledstjärnor. I Sverige har vi en ordning där vi inom statens ram skiljer på personer med politiska förtroendeuppdrag och de många opolitiska tjänstemännen inom regeringskansli, myndigheter och verk.

Precis som det vilar på politiskt förtroendevalda att agera politiskt och demokratiskt utifrån vallöften, partiprogram och mandat från medborgarna vilar det på de många tjänstemännen inom statsförvaltning och myndigheter att agera lagenligt och att med integritet och oberoende förbereda, stödja och implementera de ambitioner som har uttryckts av de politiskt förtroendevalda.

Denna ordning som innebär att vi skiljer på dessa roller har gagnat Sverige länge. Den har bidragit till kontinuitet, långsiktighet, kunskapsuppbyggnad och effektivitet. Den har helt enkelt varit bra för Sverige och är det fortsatt. Detta kan jämföras och ställas i kontrast med ett i dagarna aktuellt exempel: USA, där det är mer vanligt förekommande med många partipolitiskt kopplade tjänstemän och chefer inom förvaltningen.

Som professor Jan Olsson har beskrivit det har den typen av lösningar sina begränsningar. Han säger: "Om tusentals anställda skulle utses politiskt skulle det bli mycket otympligt och innebära stora problem för kontinuiteten i förvaltningen i samband med majoritetsskiften." Det är något som vi ofta ser vid presidentskiften i den amerikanska huvudstaden. Om detta skulle översättas till vårt land skulle det varken borga för kontinuitet eller effektivitet. Tvärtom slår det direkt mot just detta och ökar kostnaderna för Sverige, för medborgarna och för skattebetalarna.

Herr talman! Vi vill inte att Sverige utvecklas i en sådan riktning, vare sig i mindre eller större steg. Därför säger vi nej till motion 2016/17:3534 från SD, där man föreslår att tjänstemän som nationella samordnare automatiskt ska sluta när en minister slutar. Det riskerar att leda till en politisering av tjänstemännen, och det vore att bryta med den goda svenska tradition vi har haft i förvaltningen under mycket lång tid och som har gagnat Sverige väl.

Här kan det också vara värt att särskilt notera att det i Riksrevisionens rapport framgår att nationella samordnare har lättare att uppnå önskat resultat om frågorna de ansvarar för kan avpolitiseras och inte framstår som partiskiljande. En politisering av deras uppdrag skulle således inte heller gagna möjligheten att nå resultat.

Dessutom skulle ett sådant förslag som det som finns i motionen kunna innebära att nationella samordnare ansågs upphöjda till en högre förvaltningsnivå och att de skulle kunna få liknande status som en statssekreterare. Också detta är en orsak till att vi säger nej till motionen. Vi ser inte någon poäng i SD:s förslag att skapa en sådan generell ökning och höjning av chefer på denna nivå inom förvaltningen.

Herr talman! Avslutningsvis: Det är bra och ordningsamt att regeringen har tagit tydligt intryck både av konstitutionsutskottets tidigare granskning och av Riksrevisionens och Statskontorets rapporter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om nationella samordnare som statligt styrmedel

Jag vill därför upprepa vårt bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)


Anf. 3 Agneta Börjesson (MP)

Herr talman! Vi behandlar nu KU13 om Riksrevisionens rapport och regeringens skrivelse om nationella samordnare som statligt styrmedel. Vi lägger regeringens skrivelse till handlingarna samtidigt som vi föreslår avslag på en motion från Sverigedemokraterna om att tillsätta en parlamentarisk kommitté om nationella samordnare.

När Riksrevisionen nu har tittat på de nationella samordnarna gjorde man det ganska snart efter dels en granskning som Statskontoret genomförde 2014, dels den granskning som KU gjorde i sin höstgranskning 2015/16, KU10 som den heter.

Det visar sig, egentligen i alla dessa granskningar, att nationella samordnare och olika former av samordnare - de har en rad olika namn - alltmer börjar användas som ett verktyg. Fredrik Eriksson kallade detta tidigare som ett sätt att hantera bångstyriga kommuner. Det är inte alls så jag har uppfattat det, utan det har handlat om att samordna viktiga frågor, att kunna ge goda exempel från andra kommuner, att sprida en typ av kunskap och att ge forskningsunderlag åt alla dessa kommuner som inte har möjligheter att plocka fram egen forskning. Det är alltså ett sätt att använda resurser mycket bättre och att ge stöd till en rad olika kommuner, myndigheter, länsstyrelser och regioner så att man inte själv ska behöva uppfinna hjulet varje gång. Man kan i stället ta stöd av varandra för att driva viktig politik.

Alla dessa granskningar som vi har gjort i KU och som Statskontoret och nu även Riksrevisionen har gjort har landat i slutsatserna att en samordnare kan vara ett bra styrmedel i frågor som involverar flera aktörer. Det kan också vara viktigt att man snabbt får igång en handlingskraft i viktiga frågor från regeringen.

För de flesta har det varit viktigt med ett flexibelt mandat. Det är en förutsättning för att resultatet ska bli bra. Men här kan man också se att det ibland kan leda till lite otydlighet. Riksrevisionen lämnar dock inte några rekommendationer, trots sitt gedigna arbete. Men vi har inom utskottet konstaterat att Regeringskansliet har inlett en översyn av kriterierna för redovisningen i kommittéberättelsen och kommittéregistret - detta efter de påpekanden som vi i KU gjorde i vår höstgranskning.

Jag vill också säga någonting om att tillsätta en parlamentarisk utredning för att se över det här med samordnare. För en parlamentarisk utredning behövs det ofta mycket tid. Det kostar mycket pengar. Och det är någonting som används vid stora politiska stridigheter eller om det direkt berör det politiska systemet. Det är ofta då man behöver ha en parlamentarisk utredning.

Att tillsätta en parlamentarisk utredning för att se över regeringens verktygslåda tycker jag är lite overkill, särskilt efter att det nu har gjorts tre ganska omfattande granskningar på raken. Nu inleder Regeringskansliet dessutom en liten översyn och gör lite småförändringar.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)


Anf. 4 Fredrik Eriksson (SD)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om nationella samordnare som statligt styrmedel

Herr talman! Jag vill tacka Agneta.

Jag tror att vi egentligen är ganska överens om mycket här. Användningen av parlamentariska utredningar har ökat, och på senare år har inriktningen för hur det verktyget används blivit lite annorlunda. Det är kanske just det som har föranlett att så många som tre olika granskningar har tillsatts på ganska kort tid. Det visar väl ändå att det finns ett visst intresse för frågan. Den är inte helt glasklar.

Jag vill därför fråga Agneta Börjesson och regeringsföreträdarna varför man inte vill titta noggrannare på ansvarsfrågan, vilket var en av Sverigedemokraternas synpunkter. När frågan var uppe i KU diskuterade vi detta ganska mycket, fram och tillbaka. Alla utredningar, alla granskningar som har gjorts, har mer eller mindre aktivt duckat för det.

Agneta Börjesson säger att parlamentariska utredningar är någonting som används i principiellt viktiga frågor. Då måste jag fråga: Är inte riksdagens kontrollmakt över vad regeringen sysslar med en viktig fråga? Bör det inte vara väldigt klart vad som gäller?


Anf. 5 Agneta Börjesson (MP)

Herr talman! Riksdagens kontrollmakt är oerhört viktig. Vi kommer alldeles snart att prata om justitieombudsmännens granskning. Vi behandlar Riksrevisionens rapporter. Vi får ibland ta del av Statskontorets granskning - det är ett av regeringens granskande organ, men vi får ta del av deras rapporter. Och vi har KU som granskar regeringen. Jag skulle alltså vilja påstå att vi en bra kontrollmakt i Sverige, med en väldigt lång historia dessutom.

När det gäller att tillsätta en parlamentarisk utredning för att titta på någonting som jag upplever är regeringens ansvarsområde - att få tillsätta utredningar, på departementen och enskilda utredningar - är det dock regeringen som behöver utvecklas. Vi kan påpeka när vi ser otydlighet. Det har KU också gjort. Och vi ser att regeringen tar det till sig.


Anf. 6 Fredrik Eriksson (SD)

Herr talman! Återigen, jag och Agneta Börjesson är fortfarande överens om att det finns en lång tradition när det gäller detta och att det är en viktig fråga som har fått mycket uppmärksamhet. Men ingenting i livet är statiskt. Det är just mot bakgrund av en förändring av hur verktygen används som Sverigedemokraterna menar att man kanske bör se över vilka verktyg riksdagen ska ha för att matcha detta.

Vi kan prata om att det ska finnas ett visst mått av frivillighet. Vi kan prata om att det handlar om kunskapsöverföring. Då kan vi i och för sig ifrågasätta varför man inte väljer att tillsätta någon som är utbildad inom området, om man nu vill jobba med kunskapsöverföring.

Min fråga kokas dock ned till följande: Ponera att det var en regeringsmedlem som åkte runt och gjorde motsvarande uttalanden som en samordnare nu gör, skulle Agneta Börjesson ha några problem med det? Och vad hade det i så fall föranlett?


Anf. 7 Agneta Börjesson (MP)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om nationella samordnare som statligt styrmedel

Herr talman! Jag är inte säker på att jag förstår frågan. Det är ganska viktigt, även för ministrar, att åka runt i landet och berätta om regeringens politik.

De nationella samordnarna grottar såklart ned sig i en specifik fråga, med ett specifikt uppdrag. Det kan handla om att man antingen är pådrivande för att ge kommunerna forskningsunderlag så att de kan dra i gång ett viktigt arbete som regeringen gärna ser att de gör. Och man kan ha särskilda pengar avsatta för att ge stimulansmedel för att det arbetet ska dra i gång. Jag tror att det skulle vara svårt för ministrarna att ha tid att göra just det.


Anf. 8 Per-Ingvar Johnsson (C)

Herr talman! Vi i konstitutionsutskottet har tagit del av Riksrevisionens granskningsrapport om nationella samordnare som statligt styrmedel. Vi har också tagit del av regeringens yttrande över denna rapport.

Först vill jag peka på att vi i konstitutionsutskottet, genom KU-kansliet, som en del av höstgranskningen under 2015 gjorde en omfattande kartläggning av hur olika regeringar har använt sig av nationella samordnare. Det är en av regeringens arbetsformer för att inventera, utreda, förhandla och försöka lösa olika samhällsproblem. Riksrevisionen har i stor utsträckning kunnat använda denna kartläggning som grund för sin granskning. Denna slutfördes hösten 2016. Även Statskontoret har utrett de nationella samordnarna.

De slutsatser som Riksrevisionen kommit fram till liknar de som KU kommit fram till tidigare. Nationella samordnare är ett samlingsgrepp för olika former av utredningsuppdrag som i regel har getts olika beteckningar av regeringen. Både KU och Riksrevisionen har funnit att arbetsformen i huvudsak är lämplig för de uppdrag som har beslutats och genomförts.

Jag delar inte Fredrik Erikssons och Sverigedemokraternas syn på de nationella samordnarna och deras arbetsformer. De har inte någon beslutsrätt å regeringens vägnar, utan de är i huvudsak utredare och förhandlare.

Statskontoret och Riksrevisionen delar inte heller Sverigedemokraternas syn på detta. Riksrevisionen har funnit att samordnarna i regel har fått breda och i sig flexibla uppdrag. Det har i huvudsak fungerat bra. Någon gång har det varit otydliga ansvarsförhållanden. Men den rapport som Riksrevisionen har lämnat har inte lett till några rekommendationer till regeringen.

KU har också konstaterat att Regeringskansliet har inlett en översyn av hur de nationella samordnarna ska redovisas i kommittéberättelsen, för att den ska bli mer heltäckande.

Herr talman! Konstitutionsutskottet avstyrker den motion som Sverigedemokraterna har lämnat om nationella samordnare. Jag föreslår att riksdagen liksom KU lägger regeringens skrivelse till handlingarna.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)

Beslut

Riksrevisionens rapport om nationella samordnare som statligt styrmedel (KU13)

Riksrevisionen har undersökt regeringens användning av nationella samordnare som statligt styrmedel. Riksrevisionens övergripande bedömning är att nationella samordnare kan vara ett ändamålsenligt styrmedel men att resultatet beror på hur samordnarna används och vilka förutsättningar de får. I rapporten lämnar Riksrevisionen inte några rekommendationer till regeringen eller regeringens myndigheter.

Regeringen har redovisat sin bedömning av Riksrevisionens iakttagelser och slutsatser i en skrivelse till riksdagen. Där framgår det att regeringen kommer att fortsätta att besluta om samordningsuppdrag när det bedöms vara ändamålsenligt. När regeringen i framtiden ska avgöra om en samordnare bör tillsättas utgör Riksrevisionens rapport, tillsammans med konstitutionsutskottets uttalanden i utskottets granskningsärende Samordnare inom olika politikområden och Statskontorets rapport om nationella samordnare ett värdefullt inslag, enligt regeringen.

Riksdagen lade skrivelsen till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet.

Utskottets förslag till beslut
Skrivelsen läggs till handlingarna. Avslag på motionen.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.