Socialtjänst

Herr talman! Nu ska vi debattera socialutskottets betänkande SoU12. Det är ett motionsbetänkande och det innehåller sammanlagt 96 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. Det är motioner som handlar om blandade sociala frågor, alltifrån barn- och ungdomsvård till hemlöshet och missbruksfrågor. Många av de här motionerna är tidigare behandlade under valperioden. Därför behandlas de förenklat. Det pågår arbeten inom många av de här områdena på Regeringskansliet och inom alliansregeringen. Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden främst med hänvisning till det. Det finns tio reservationer och fyra särskilda yttranden med anledning av den förenklade behandlingen. Nu överlämnar jag ärendet till debattörerna.

Herr talman! Socialtjänsten är en grundtrygghet i samhället, något som vi betalar tillsammans och som vi vill ska finnas där om vi kommer att behöva den. En bra social trygghet speglar samhällets attityd till sina medborgare. Framför allt speglar den faktiskt den politiska inriktningen och den politiska människosynen. Socialtjänstens historia är ganska kort. Det är inte så länge sedan som det inte fanns någon hjälp när ens make dog, huset brann ned, skörden slog fel eller man blev av med arbetet på grund av någon arbetsplatsolycka. Den historien är bara några få generationer bort. Men många av dagens unga tar det för givet att socialtjänsten finns där som den ser ut i dag och att den alltid kommer att vara kvar som den ser ut nu. Så är det nog inte. Kvaliteten och tryggheten i socialtjänsten är ett bra mått på graden av solidaritet mellan människor i ett samhälle. Socialtjänsten är ju grundstenen i välfärdspolitiken och ska säkerställa alla människors ekonomiska och sociala trygghet. Jag hörde en välkänd idrottsman för några veckor sedan uttala sig i tv om trygghet. Han sade att han mådde illa av att man tjatade så mycket om ordet trygghet. Han förstod inte alls vad det fanns för behov av det. När de här tankarna finns förstår man egentligen att vi har ett bra samhälle där våra yngre har fått växa upp och känna en trygghet. De förstår inte när vi pratar om varför det är så viktigt. De allra flesta har det faktiskt bra, men inte alla. Och välfärden ska ju omfatta alla. Att känna trygghet i samhället är en förutsättning för ett bra liv. Tryggheten ska bara finnas där i bakgrunden och är ingenting man ska behöva fundera över. Herr talman! I mitt tänk om ett socialt bra samhälle finns inte ord som bidrag, fusk eller utförsäkrad. Inte heller står barn på gatan utanför sitt hem, just vräkta för att de fötts av föräldrar som inte har klarat sitt liv så bra. Hjälp och stöd måste finnas både i förebyggande syfte och under trassliga förhållanden. Självklart ska det finnas där när det inte fungerar alls. Det har vårt välfärdsland Sverige råd med. Herr talman! Jag kommer från Orust, en kommun som framför allt sommartid besöks av väldigt många människor. Vi har lika många fritidshus som permanenthus. I fritidshusen vistas människor ofta långa tider under året, och pensionärer bor där halvårsvis, dock utan att vara skrivna i kommunen. Det medför stora kostnader, bland annat när det gäller dem som behöver hemtjänst. I dag gäller regeln att det är den kommun som man vistas i som har ansvaret för att erbjuda hemtjänst och som också får stå för fiolerna, trots att det är hemkommunen som har beviljat biståndet och bestämt hur många timmar som behövs. Biståndet beviljas utifrån de förutsättningar som råder i det permanenta hemmet. När de här personerna kommer till sin sommarkommun bor de många gånger mer otillgängligt och i mycket mindre anpassade bostäder, ibland ute på öarna. Det medför självklart högre kostnader. Dagens lagstiftning bygger på vistelsebegreppet i socialtjänsten som egentligen skapades när tillfälliga problem uppstod när man var på besök i en kommun, tappade en plånbok eller liknande. Nu kan vi konstatera att det inte är några tillfälliga besök, när man till och med äger fastigheterna man bor halvårsvis i. Tillämpningen av lagen är alltså omodern och inte alls anpassad efter dagens förutsättningar. Man kan gå i skola i en annan kommun, man kan få sjukvård i ett annat landsting och man kan bo på institution i en annan kommun. I alla de här fallen skickas notan till den kommun där man är skriven och där man betalar sin skatt. Det är de stora kommunerna som man reser ifrån som är de stora vinnarna ekonomiskt, och de har inte varit särskilt drivande i fråga om att få en lösning på problemet. Det här är ett problem som regeringen måste ta tag i, precis som man faktiskt lovade före valet. I kustkommunerna är frågan livligt debatterad, liksom i min valkrets där Alliansen med kd i spetsen lovade att ändra på det här när man kom till makten, men . Herr talman! Snart står vi inför en ny sommarsäsong då detta återigen blir en aktuell fråga. Utskottsmajoriteten skriver att det pågår ett arbete i Regeringskansliet och att riksdagen inte bör föregripa det arbetet. Det är mycket lätt att ta till talet om att ett arbete pågår och att man därför inte gör någonting. Vi har blivit beskyllda för att utreda och utreda, men i det här fallet gäller det även regeringen. Vi vet att propositioner strömmar in till riksdagen - propositioner som regeringen har för avsikt att hinna behandla före sommaruppehållet. Men jag har ingen tilltro till att man hinner med frågan om vistelsebegreppet och till att den frågan behandlas snabbt. Man har ju haft hela fyra år på sig. Vi anser att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med ett förslag till lösning på problemet. När det gäller ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen är det viktigt att betona att rätten till försörjningsstöd är ett oerhört viktigt yttersta skyddsnät för oss alla. Det finns en mycket stark mänsklig drivkraft i att vilja försörja sig själv. Det handlar inte bara om ekonomi utan också om mänskliga integritetsbehov. Det finns olika orsaker till att man med mössan i hand hamnar på stolen utanför socialsekreterarens rum. Då känner man verkligen av det stora utanförskapet, som ju var så förhatligt och som den nuvarande regeringen skulle bekämpa. Men det blev tvärtom. Räkningen för försörjningsstöd skjuter i höjden i så gott som varenda kommun, och allt fler människor får bege sig till socialkontoret för att be om hjälp. Hjälpen får man inte bara utan vidare, utan man får helt vända ut och in på sig. Det är detta som är det stora utanförskapet! Det här är en konsekvens av en alltmer hårdför ekonomisk politik. Cecilia Widegren stod här i talarstolen när vi behandlade förra ärendet och sade att man såg människorna. Hon räknade upp ett antal olika grupper. Men vad hjälper det att se människorna när man inte gör någonting för dem? Detta sätter också fokus på en annan viktig del inom socialtjänstens område, nämligen när en vräkning står för dörren. Herr talman! Barn ska inte kunna vräkas. Här måste det till en annan politik. Så snart Kronofogdemyndigheten får veta att en vräkning av en barnfamilj kommer att bli aktuell måste det meddelas till socialnämnden som då ska vara skyldig att agera så snabbt att man hinner handla innan vräkningen blivit av. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att snarast återkomma med förslag om ändringar i socialtjänstlagen i fråga om obligatoriska åtgärder när vräkning och bostadslöshet hotar barnfamiljer. Regeringen beslutade 2007 om en strategi för att motverka hemlöshet. Bra, tycker vi. Men vad sker i verkligheten? Jo, en massa barn vräks. Samtidigt slår man sig för bröstet och räknar upp statistik över att antalet ärenden med barn som vräks har minskat något. Men vad hjälper det de barn som utsätts för det grymma övergrepp som en vräkning faktiskt är? Nej, här räcker det inte att komma dragande med gamla insamlade madrasser och liggunderlag. Det är verkligen bråttom att komma till skott med lite kraftfull politik. De här barnen kan inte vänta! En jätteviktig uppgift för vårt samhälle är också att se till att minderåriga inte dricker alkohol. Det är känt att levnadsvanor som grundläggs tidigt i livet påverkar människan under resten av livet. Enligt Folkhälsoinstitutet har bruket av alkohol på kort tid nästan fyrdubblats bland ungdomar. Hur mycket man dricker är en central faktor när det gäller sociala problem och även våld bland ungdomar. Langningen till unga måste minska, och en lagskärpning måste övervägas. På de platser i landet där polisen aktivt jobbat mot langning av alkohol till unga har ungdomsvåldet minskat. Storskalig alkohollangning till unga är ett av de få områden där man vet att en straffskärpning kan ge ett bra resultat. En viktig del i arbetet för att minska ungdomars drickande är föräldrarnas kunskap och attityder. Det är inte få föräldrar som köper alkohol till sina barn innan dessa själva får göra det. Många föräldrar gör det i tron att de har en bättre kontroll på vad de unga dricker. Men det är helt fel, för de här ungdomarna kommer i vuxen ålder att dricka mycket mer alkohol än de ungdomar vilkas föräldrar höll sig inom lagens gränser. Herr talman! Ett samhälle bör bedömas utifrån sin förmåga att ta hand om sina mest utsatta medborgare. Men så länge människor tvingas sova i portuppgångar eller på parkbänkar, så länge misshandlade och utsatta barn inte får hjälp, så länge missbrukare förvägras vård och behandling och så länge unga fastnar i kriminalitet finns det mycket att göra. Vi vet att det här kostar pengar, men just detta vill vi socialdemokrater att våra gemensamma skattepengar ska gå till. Om vi slutar med den hysteriska skattesänkarjakten har vi råd att ta hand om dem som behöver stöd och hjälp. Det är viktigt att vi har ett samhälle där alla behövs, inte bara jaget. Vi socialdemokrater står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 5. I detta anförande instämde Lennart Axelsson (s).

Herr talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation 5 som rör tvångsvård och avskiljning i ungdomsvården. Men naturligtvis står jag bakom våra övriga reservationer. Herr talman! Det känns lite märkligt att dagen efter det att regeringen meddelat att man tycker att kommunerna år 2011 ska klara sig med 12 miljarder kronor mindre stå här i talarstolen och debattera socialtjänsten. I morse kunde vi höra på radion att det för Södertälje betyder ett minus på 80 miljoner. Jag tror att det i min hemstad Göteborg rör sig om runt 400 miljoner eller kanske lite mer. Omräknat i välfärdsjobb betyder det 30 000 färre socialsekreterare, förskollärare, undersköterskor, lärare och sjuksköterskor. Vi vet att många kommuner redan nu har det tufft ekonomiskt. Om regeringen får sitta kvar, vilket jag verkligen hoppas att den inte får utan blir bortröstad, kommer det att vara tufft ekonomiskt för kommunerna också nästkommande år. Vi vet också att man när kommuner tvingas spara måste prioritera det som enligt lagen måste göras. Resurser till förebyggande arbete och insatser får ofta ta första stöten när pengarna inte räcker till. Det här riskerar att drabba det viktiga förebyggande stödet till barn och unga människor. Det behövs en annan, en rödgrön, politik där det satsas på välfärdsjobben i kommunerna. I januari avlämnade Utredningen om vanvård i den sociala barnavården sitt betänkande. Mer än tusen personer, kvinnor och män som varit omhändertagna av samhället och som varit placerade i barnhem och familjehem, har berättat om sina upplevelser. Av de ca 500 intervjuer som gjorts framkom mycket allvarliga fall av psykisk och fysisk vanvård, av utnyttjande och misshandel och även av sexuella övergrepp. De drabbade måste få upprättelse och en offentlig ursäkt men också möjlighet till ekonomisk gottgörelse. Det är därför positivt att en utredning är tillsatt för att se över detta. Vi i Vänsterpartiet hoppas att man så snabbt som möjligt kommer med bra förslag och noga följer detta. Men sådant här får inte hända igen! Det är inte så att detta med att den sociala barnavården inte fungerar eller att detta med att vara omhändertagen är en historisk fråga - för några av dem som intervjuats gäller det till fram på 1990-talet. Vi vet att det finns missförhållanden. Det är därför viktigt med många av förslagen i Barnskyddsutredningen. Det handlar om barns möjligheter att göra sin röst hörd, om att barnperspektivet stärks samt om att insyn, tillsyn och kompetens inom både barnavården och institutioner för barn och unga och familjehem blir bättre. Alla hörde vi väl för ett tag sedan på radion om kritiken mot Statens institutionsstyrelse, mot hur man använt isolering, så kallad avskiljning, av barn och ungdomar på sina institutioner. Kritiken handlade om långa isoleringstider, om att det inte alltid funnits bra skäl till att använda sig av isolering och om att det har varit en dålig dokumentation. Statens institutionsstyrelse har sett över sina rutiner, gått igenom de aktuella ärendena, rapporterat till regeringen och kommit med förslag om en till sex timmar förkortad isoleringstid, med möjlighet att utveckla den till sex timmar till. Ändå anser vi att frågan om isolering av barn och unga är så allvarlig att man bör utreda om det finns andra arbetsformer än isolering att ta till samt att man på sikt bör se om det går att helt avskaffa isoleringen. Därför har vi valt att lyfta fram frågan i en reservation. Herr talman! Barn ska inte behöva bli vräkta från sitt hem, förlora sin trygghet och sina kompisar och kanske bli placerade på vandrarhem eller hotellrum långt från förskola och skola. Jag tror att vi alla egentligen är överens om detta. Ändå vräktes 578 barn i Sverige 2009. Regeringen beslutade i februari 2007 om en strategi med målsättningen att inga barn ska vräkas. Socialstyrelsen och Kronofogdemyndigheten har tagit fram en vägledning, och utvecklingspengar har satts till. Ändå vräktes 578 barn 2009. Det var 12 procent färre än 2008, men vi anser att det ändå var 578 barn för många. Vi anser att barnfamiljer inte ska vräkas; barn ska inte kunna vräkas. Vi har därför tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet lyft upp denna fråga och ställt oss bakom förslaget att det måste till obligatoriska åtgärder före vräkning. Vi har också tidigare sagt i Vänsterpartiet att det är helt otillständigt att barnfamiljer placeras på tillfälliga boenden. Om man absolut måste flytta ska man ha en annan stadigvarande bostad. Herr talman! Att ha ett eget hem, en egen bostad, är en mänsklig rättighet. För att jag ska kunna fungera i livet, kunna plugga, känna mig trygg och kunna sköta ett jobb - för allt detta behöver jag ha någonstans att bo. För många människor i Sverige i dag ser det inte ut så, men vi i Vänsterpartiet anser att bostaden är en mänsklig rättighet. Vi tycker att det ska skrivas in i socialtjänstlagen. I januari i år besökte jag Lärjedalen i Angered. Det är ett område med många barn, och fler människor saknar arbete där än på många andra ställen i Göteborg. Jag frågade socialsekreterarna där vad det största problemet är. De sade: Det är bostadslösheten. Hur ska ungarna och barnen klara skolan? Hur ska de få en bra start i livet när de inte får plats hemma i lägenheterna eftersom det bor så många människor där att man inte kan vara hemma? Man får läsa läxan i trappan eller tillbringa nästan all sin fritid på gården. Jag var i Uppsala och besökte socialkontoret där i mars. I Uppsala är det bostadsbrist. Det kommunala bostadsbolaget Uppsalahem tycker inte att försörjningsstöd är en tillräcklig inkomst eller tillräckligt att leva på för att man ska få hyra en hyresrätt av dem. Återigen ökar de sociala kontrakten rejält i Uppsala. De sade också: Vi får bostadsbristen i knäet. Vi socialsekreterare kan inte skaffa fram bostäderna, men det är hos oss många människor hamnar. I mars var det ett dialogmöte i Lund. Det var ett dialogmöte som inledde det europeiska året mot fattigdom och utanförskap, en dialog mellan politiker och människor som själva levde eller har levt i hemlöshet och fattigdom. Vi kan säga att socialsekreterarna i Lärjedalen och Uppsala, de människor som med egna erfarenheter deltog i denna konferens, alla var överens om en sak: Socialtjänsten kan inte lösa hemlöshet och bostadsbrist. Det måste till en social bostadspolitik, och det måste till ett nationellt ansvar för byggande av hyresrätter med rimliga hyror. Vi rödgröna partier är överens om att ta detta ansvar och satsa på en social bostadspolitik med delat ansvar för staten och kommunerna. Vi vill mer än fördubbla byggandet av hyresrätter till nästa mandatperiod genom att verkningsfullt starta ett investeringsstöd för miljövänliga hyresrätter, med överkomliga och förhandlade hyror så att folk har råd att bo i dem. Rätten till bostad är en alltför viktig välfärdsfråga för att lämnas över till marknaden. Den ska heller inte läggas i knäet på frustrerade maktlösa socialsekreterare.

Herr talman! Miljöpartiet har till detta betänkande tre reservationer gemensamt med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, en gemensam reservation med Vänsterpartiet samt en egen reservation. Miljöpartiet står naturligtvis bakom samtliga av sina reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation nr 2, som handlar om hemlöshet. Jag vill inleda med att ta upp frågan om vräkning och bostadslöshet för barnfamiljer. Uppfyller kommunerna i dag sitt bostadsförsörjningsansvar utifrån den lagstiftning som finns, och leder det till att inga barnfamiljer vräks? Tyvärr måste man konstatera att barnfamiljer fortfarande vräks. Egentligen finns redan lagstiftning som borde vara tillräcklig. Hyresvärden är skyldig att meddela socialnämnden när en hyresgäst blir uppsagd och vad som är anledningen till detta. Enligt socialtjänstlagen är socialnämnden skyldig att utan dröjsmål inleda utredning om vad som har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd från nämnden. Trots detta blir barn vräkta. Enligt senaste statistiken från kronofogden vräktes 578 barn 2009. Att Kronofogdemyndigheten nu har börjat föra statistik över det antal barn som blir vräkta är mycket bra. Det är första gången som sådan statistik tas fram. Myndigheten har dock ingen närmare information om vad som ligger bakom det antal vräkningar som nu görs av barnfamiljer. Det går alltså inte att veta hur socialtjänsten har agerat och vad som är orsakerna till att man inte har lyckats uppfylla en del av sina skyldigheter. Därför tycker vi i Miljöpartiet att det är viktigt att ta reda på vad det beror på att så många barnfamiljer trots allt fortfarande vräks och inte bara hur många de är. Vi anser att det finns all anledning att se över om det behövs en ytterligare förstärkning och/eller ett tydliggörande av socialtjänstlagen så att socialtjänstens ansvar att agera i enlighet med de lagar och regler som finns blir ännu tydligare och obligatoriska. Inga barnfamiljer ska vräkas, men det sker fortfarande. Det är något vi vill ändra på. Herr talman! Det finns i betänkandet en sexpartimotion som tar upp frågan om sexualbrott mot barn och efterlyser mer systematiserad kunskap om detta. Samhället måste naturligtvis göra sitt yttersta för att förhindra sexualbrott mot barn. Miljöpartiet anser att det behövs ytterligare åtgärder inom detta område, till exempel insatser för fler i behandling inom kriminalvården och fortsatt behandling efter avtjänat straff samt ett förbättrat internationellt samarbete. Det behövs en samlad och systematiserad kunskap om förövare och deras problematik och om behandling av förövare när det gäller sexualbrott mot barn, vilket i stor utsträckning saknas i dag. Det redovisas i utskottets betänkande att SBU har fått i uppdrag att genomföra en utvärdering av effekterna av behandlingsmetoderna för personer som har begått eller riskerar att begå sexuella övergrepp mot barn. En kartläggning av tillgängliga insatser och hur det ser ut geografiskt görs av Socialstyrelsen, och forskning pågår på Karolinska Institutet. Allt detta är bra, men Miljöpartiet vidhåller att det som motionen i första hand efterlyser, förutom behandlingen, är att det krävs mer kunskap om förövare och deras problematik. Det är först när denna kunskap finns som man på ett mer effektivt sätt kan förebygga sexualbrott mot barn. Sexuella brott mot barn förekommer över hela världen. Människohandel med barn i sexuella syften och barnsexturism är brottslighet som sträcker sig över gränserna, och många länder kan bli inblandade i olika utredningar. Barnpornografibrott har en tydlig global dimension, och utbytet av information mellan länder i syfte att identifiera brottsoffer är en viktig del i arbetet för att utreda denna brottslighet. Det är därför viktigt att det internationella samarbetet på detta område stärks inom EU och också inom ramen för samarbeten som sträcker sig utanför EU:s gränser. Herr talman! Avslutningsvis vill jag lyfta fram problematiken med våld i nära relationer. Den 1 juli 2007 infördes ett förtydligande i socialtjänstlagen i 5 kap. 11 §. I samband med behandlingen av detta lagförslag kritiserade Miljöpartiet regeringen för att man inte följde utredningens förslag till lagtext, som skulle ha inneburit en ännu skarpare och tydligare skyldighet för socialtjänsten att erbjuda stöd och hjälp till våldsutsatta kvinnor. Vad har då hänt sedan den nya lagtexten infördes 2007? Ja, Socialstyrelsen har nyligen lämnat en rapport där man konstaterar att kvinnor och barn som på olika sätt drabbas av våld från närstående ofta inte får den hjälp de behöver och har rätt till. Det är första gången som en nationell tillsyn genomförts av kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Tillsynen genomfördes i 80 utvalda kommuner under perioden september 2008 till mars 2009 och visar på omfattande brister. I rapporten redovisas att resultatet av tillsynen tyder på att den lagskärpning som trädde i kraft så sent som 2007 inte har fått genomslag. I tillsynen konstateras att kommunerna brister i att följa upp kvaliteten på insatserna. När nu kommunerna uppenbarligen allmänt brister så stort när det gäller stödet till våldsutsatta kvinnor är det ganska självklart att bristen är särskilt stor när det gäller kvinnor som har bristande språkkunskaper. Detsamma gäller dem med psykiska eller fysiska funktionshinder. Ytterligare grupper som brukar fara särskilt illa och inte får hjälp är våldsutsatta kvinnor som har missbruksproblem och som i vissa fall även är hemlösa. Ett annat område där det behövs mer insatser är arbetet mot våld som sker i hederns namn. Här måste kunskapen förbättras hos olika myndigheter om maktförhållanden i fråga om etnicitet, kultur och kön. Det krävs särskilda insatser till myndigheter för att de ska kunna ge adekvat stöd till kvinnor med utländsk härkomst som söker stöd för utsatthet för våld. Herr talman! Med hänvisning till Socialstyrelsens rapport är det uppenbart att regeringens förändring av lagstiftningen från 2007 är ett misslyckande. Därför vill vi i Miljöpartiet se en ytterligare skärpning av lagstiftningen i socialtjänstlagen när det gäller stöd till våldsutsatta kvinnor i enlighet med vårt tidigare förslag som var i överensstämmelse med utredningens förslag.

Herr talman! Det motionsbetänkande som vi nu debatterar tar upp motioner på 19 olika områden av socialtjänsten. I betänkandet finns tio reservationer, varav tre är gemensamma för vänsterkoalitionen, varför jag drar slutsatsen att det är dessa tre områden som vänsterkoalitionen anser vara de viktigaste. Tiden räcker inte till för att beröra alla motioner, så jag nöjer mig med dessa tre områden. Herr talman! Vistelsebegreppet, eller möjligheten för äldre att få stöd och hjälp i sin sommarbostad under den tid man vistas där, är något som har debatterats flitigt under många år, och då framför allt i de kustkommuner och andra kommuner som av olika skäl är attraktiva att flytta till på sommaren. Låt mig först slå fast att det ur mänsklig synpunkt är självklart att man oavsett ålder ska kunna flytta vart man vill eller att tillfälligt vistas i sin sommarbostad och att det då är vistelsekommunens ansvar att ge den hjälp och det stöd som man har rätt till enligt socialtjänstlagen. Vad som däremot inte är självklart är att det är vistelsekommunen som ska betala för stödet och servicen. För små kommuner med en stor andel sommarboende kan det bli en stor belastning på ekonomin, plus att det sker under den tid då den egna personalen behöver ha semester och det är svårt att hitta vikarier. Att s, v och mp reserverar sig i denna fråga tycker jag är anmärkningsvärt. Frågan har funnits på agendan i många år, alltså även under den tid då denna vänsterkoalition satt vid makten. Jag undrar stillsamt: Varför gjorde ni inte en förändring i socialtjänstlagen när ni själva satt vid makten och hade möjligheten? För att se över och behandla semesterkommuners betalningsansvar för hemtjänst pågår för närvarande ett arbete i Regeringskansliet, och jag tycker att det är rimligt att avvakta den promemoria som förväntas komma i slutet av april 2010, alltså denna månad. Herr talman! Hemlöshet är ett komplext problem som kräver insatser och ansvarstagande från många olika håll, och utan samverkan mellan ett antal olika aktörer fungerar det inte alls. När barn är inblandade är det extra viktigt att man från kommunens håll blir informerad och får möjlighet att agera. Ett av målen i den hemlöshetsstrategi som har löpt under tiden 2007-2009 är att antalet vräkningar ska minska och att inga barn ska vräkas. En möjlighet som finns redan i dag men som inte används i särskilt stor utsträckning är att bostadsbidraget betalas ut direkt till värden om synnerliga skäl föreligger. Anledningen till att den inte används tycks vara att många socialnämnder är osäkra på när synnerliga skäl föreligger. Likaså verkar det vara så att få socialnämnder känner till att möjligheten finns, vilket jag kan tycka är märkligt. Socialstyrelsen har därför fått i uppdrag att i samråd med Kronofogdemyndigheten ta fram en vägledning till stöd för kommunerna i det vräkningsförebyggande arbetet. Socialstyrelsen ska lämna sin slutrapport över strategin den 1 juli 2010, och Kronofogdemyndigheten har sammanställt statistik för hela 2009 där det framgår att antalet barn som har blivit berörda av vräkning under 2009 har minskat med 14 procent jämfört med 2008. Det är naturligtvis inte tillfredsställande att mer än 500 barn blir vräkta varje år på grund av föräldrarnas oförmåga att hantera pengar, men detta är ett steg i rätt riktning. Även här har vänsterkoalitionen gemensamt reserverat sig och vill ha en ändring av socialtjänstlagen, och jag ställer samma fråga igen: Varför i all sin dar har ni inte gjort något åt det själva? Detta är ju inget som har uppkommit de senaste tre och ett halvt åren. Herr talman! Den tredje gemensamma reservationen från vänsterkoalitionen handlar om barn och unga och deras utsatta situation i den sociala ungdomsvården. Jag, som själv är sexbarnsmamma, kan bara till hundra procent hålla med om att barn ska värnas, skyddas och få växa upp under trygga och goda förhållanden. I sin reservation skriver vänsterkoalitionen: Det har över tid redovisats brister i handläggningen, ansvarstagandet och skyddet för barnen, skillnader mellan kommuner, bristande delaktighet och tillämpning av barnperspektivet samt kompetensbrister i socialtjänsten. Jag kan bara säga: Bra att ni äntligen har fått upp ögonen. Vi i Alliansen har sett, och vi har tillsatt utredningar och skärpt lagar. Den 1 april 2008 ändrades bestämmelserna när det gäller skydd och stöd för unga inom den sociala barn- och ungdomsvården. Ändringarna syftar till att stärka barns och ungas ställning bland annat genom att socialnämnden ska ha tydligare ansvar för att tillgodose behov av stöd och hjälp efter placering. Tillsynsmyndigheten kan stänga ett HVB-hem vid allvarliga missförhållanden. Socialstyrelsen har i uppdrag att utveckla kriterier för bedömning av familjehem. Socialstyrelsen har den 1 januari 2010 övertagit länsstyrelsernas tillsyns- och tillståndsverksamhet. Den 1 juli lämnade Barnskyddsutredningen sitt förslag till en ny lag om stöd och skydd för barn och unga, förkortad LBU, med ett 40-tal kompletteringar och förändringar av nuvarande bestämmelser. Regeringen har också beslutat om förändringar i lex Sarah-bestämmelsen som innebär att var och en som fullgör uppgifter inom socialtjänsten eller inom Statens institutionsstyrelses institutioner ska vaka över att de insatser som genomförs är av god kvalitet och genast rapportera missförhållanden. Som jag sade tidigare har vi i Alliansen sett och agerat, och som ni skriver i er reservation: "Det har över tid redovisats brister." Det är väl milt uttryckt. Dessa brister har ju funnits under många år, vilket inte minst Vanvårdsutredningen visar. Men ni har valt att blunda eller inte bry er för att nu kräva att alliansregeringen skyndsamt ska åtgärda de brister som ni själva under ett långt regeringsinnehav inte har gjort något åt. Jag tycker att detta är kvalificerat hyckleri. Herr talman! Tre gemensamma reservationer på tre områden där problemen har funnits under många år, och där man har haft alla möjligheter att agera, osar bränt valfläsk. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på alla motioner. (Applåder) I detta anförande instämde Maria Kornevik Jakobsson (c) och Lars-Axel Nordell (kd).

Herr talman! Först måste jag göra en rättelse. Jag yrkade bifall till reservation 5 i mitt anförande, men det ska vara reservation 1. Jag har en fråga till Marianne Kierkemann, som verkligen gick i gång på vad vi socialdemokrater inte har gjort i politiken. Jag skulle också kunna ägna ganska lång tid i talarstolen åt att tala om vad den moderata koalitionen inte har gjort under sin regeringstid. En av frågorna är det här med hemtjänst och vistelsebegreppet. Marianne Kierkemann säger att det är valfläsk från vår sida, men det här var något som drevs oerhört hårt inför valet i vår valkrets. Utredningen om vistelsebegreppet ville inte göra någon förändring, och man lovade att detta skulle förändras. Jag tror absolut inte att det blir någon förändring före sommaruppehållet eller före valet. När det gäller det här med politik, Marianne Kierkemann: Är det så att vi ska diskutera det som har varit eller det som är i framtiden? Är det verkligen hyckleri om man blickar framåt? Vi socialdemokrater har drivit den här frågan ganska aktivt i åtminstone åtta år, men det tar tid att få med sig alla i gruppen. Hela Bohusbänken har aktivt drivit frågan. Jag kan inte se att det är något hyckleri. Jag vill veta: Kommer Marianne Kierkemann att rösta för motionen om att vistelsekommunerna ska få betalt?

Herr talman! Sista ordet är inte sagt här ännu. Som jag sade tidigare ligger utredningen hos regeringen. Och jag kommer inte att rösta för någon socialdemokratisk motion. Jag kommer naturligtvis att rösta för Alliansens politik. När du, Catharina Bråkenhielm, säger att ni har jobbat för detta i åtta år och att det tar tid att få med er alla i den socialdemokratiska gruppen, då måste jag fundera. Det har tagit åtta år att få ihop er i den socialdemokratiska gruppen, men ni tycker att vi ska få ihop oss på tre och ett halvt år med fyra partier i den nya alliansen. Det tycker jag inte känns speciellt rimligt. Vi är väldigt engagerade och tycker att det är orimligt att ha den här ordningen med boende under långa tider, men vi kommer att agera utifrån vad som kommer ut från utredningen.

Herr talman! Vi har inte haft möjlighet att genomföra detta de senaste fyra åren, för då har den moderata koalitionen suttit vid makten. Därför har det inte blivit någonting. Det tar tid att arbeta med politik. Skillnaden mellan oss och den moderata koalitionen är att vi inte har lovat att genomföra detta. Vi har arbetat för det från Bohusbänken. Det är en väldigt stor skillnad. Det fanns en utredning om detta, utredningen om hemtjänst, som kom fram till att det inte skulle ske någon förändring. Sedan hamnade den tillbaka på regeringens bord, och nu ska det komma någonting i april. Jag är mycket tveksam till att det verkligen kommer att bli någon förändring, men det har man lovat, så det hoppas jag. När det gäller allting du räknade upp i ditt anförande om vad vi inte har gjort handlar det om att kunna genomföra saker. Det som den borgerliga regeringen har gjort nu är att dra in pengar från kommunerna. De har mycket mindre pengar att handla för. Pengar har gått till försörjningsstöd och lite annat i och med att människor har blivit utslagna. Det går inte att förneka. Då finns det inte mycket handlingsutrymme. Vad anser Marianne Kierkemann om det?

Herr talman! Nu landade vi på en annan avdelning här. Först och främst har kommunerna under de här fyra åren fått 17 miljarder, alltså historiskt mycket pengar. Anledningen till det har varit att vi har haft en internationell finanskris som har drabbat hela världen hårt och naturligtvis även kommunerna. Pengar har avsatts till kommunerna på grund av finanskrisen. Men när Sverige nu hämtar sig och kommer på fötter igen behöver man inte ha alla dessa 17 miljarder. Däremot satsar vi nu 5 miljarder på kommunerna, vilket Socialdemokraterna inte har gjort tidigare. Hur kan ni stå och säga att man ska klara sig på 12 miljarder mindre när vi satsar 5 miljarder? Det handlar ju bara om att man inte får pengar för en finanskris som i princip, åtminstone som det ser ut nu, verkar vara i avklingande och över. (Applåder)

Herr talman! Först vill jag bara säga att en lång rad frågor är förenklat behandlade, till exempel en lång rad yrkanden från Vänsterpartiet när det gäller mäns våld mot kvinnor. Det innebär att de har varit uppe förut, och vi är överens om att inte ta upp dem igen. Så de frågor vi har tagit upp täcker inte allt som vi anser är viktigt i politiken. Jag skulle vilja ställa en fråga till Marianne Kierkemann, för jag tycker att det är intressant att höra vad som kommer att hända i framtiden. Är ni nöjda med situationen? Räcker de åtgärder man har vidtagit för att stoppa vräkningar av barn och barnfamiljer, eller behöver det göras någonting mer? 12 procents minskning är ändå inte är så himla mycket. Vi är beredda att göra någonting mer framåt, och det tycker jag är det intressanta. Är Alliansen det?

Herr talman! Jag håller fullständigt med Eva Olofsson om att det inte är någon bra statistik att över 500 barn vräks varje år. Jag tror att det är viktigt att tydligt tala om för socialnämnderna att de måste agera och att de måste agera tidigt. Men från socialnämndernas sida vet de inte ens att denna möjlighet finns, att de kan betala bostadsbidraget direkt till hyresvärden. Annars skulle inte situationen uppkomma. När socialnämnden i stället fortsätter att betala ut bostadsbidraget och säger att det handlar om ett förtroende, att de ska kunna betala ut pengarna till föräldern och att föräldern ska betala in men inte gör det, då har de inte tagit sitt ansvar från socialnämndens sida, kan jag tycka. Jag håller absolut med om att vi på något sätt måste se till att det blir en skärpning av riktlinjerna. Frågan är om oppositionen nu tycker att man ska göra ytterligare skärpningar och sätta regler för kommunerna. Man är ibland väldigt noga med att man inte vill röra det kommunala självstyret, men i vissa lägen är man väldigt snabb med att gå fram med regler för att styra upp kommunerna. Jag tycker att det här är jätteviktigt. Samtidigt vet jag inte om man ska dra det så långt. Men självklart ska riktlinjerna skärpas så att socialnämnderna vet vad de har att hantera.

Herr talman! Vi har här sagt att vi är överens om att vi vill skärpa riktlinjerna så att man inte ska kunna vräka barn och barnfamiljer på det sätt som sker i dag. Vi tycker inte att det räcker med det som är gjort. Akademikerförbundet, SSR, frågade ganska nyligen sina socialsekreterare som är medlemmar hur arbetssituationen ser ut 2010 jämfört med 2008. Inte förvånande har arbetsbelastningen ökat med mer försörjningsstöd men också med mer missbruksärenden och barnavårdsärenden. Man pekar också på att resurser för förebyggande arbete har minskat i många kommuner. Fyra av tio anser att möjligheten att placera vuxna missbrukare har minskat. Sex av tio anser att man inte lever upp till socialtjänstens intentioner och att insatserna ofta styrs av annat än klientens behov. Den diskussion som var förut mellan Marianne Kierkemann och Catharina Bråkenhielm var intressant. Det är inte så att kostnaden för försörjningsstöd minskar i kommunerna i all hast eller att arbetslösheten dalar i snabb takt. Trots pengarna regeringen gav för 2010 är det besparingar i många kommuner. Det är färre anställda i äldreomsorgen, man tar inte in vikarier i verksamheten och man ökar inte antalet socialsekreterare när belastningen blir större. Är ni verkligen beredda att låta kommunerna fortsätta utan att ge dem pengar så att de klarar verksamheten på den nivå som är nu, eller kan börja ta in vikarier, och ta bort de 12 miljarderna trots att det fattas folk inom både socialtjänst, äldreomsorg och förskola?

Herr talman! Det är inget nytt fenomen att det inte finns pengar i kommunerna och i äldreomsorgen, Eva Olofsson. Jag har själv arbetat med äldreomsorgsfrågor i många år, och Göteborg har inte varit den bästa kommunen vad gäller att ha mycket personal i äldreomsorgen. Det är självklart att finanskrisen på ett eller annat sätt har drabbat kommuner och landsting precis som den har drabbat privatpersoner i hela Sverige. Många har blivit arbetslösa, vilket givetvis kan innebära att många behöver försörjningsstöd. Det här kommer dock inte att fortsätta i all evighet. Det har vänt. Det stämmer inte att antalet försörjningsstöd fortfarande ökar. Peaken är nådd, och det har planat ut. När fler får arbete kommer siffrorna för försörjningsstöd att gå ned. Det är kommunernas ansvar att se om sin ekonomi. Det är deras ansvar att prioritera vilka områden de ska lägga pengar på. Det är inte vi riksdagspolitiker som ska tala om för kommunerna vad de ska satsa på. De kommer att få 5 miljarder extra, och ändå räcker det inte. Vad har vänsteroppositionen lagt för pengar på kommunerna tidigare? Man har gett med ena handen och tagit tillbaka med den andra. Det har fått exakt samma konsekvenser som finanskrisen. (Applåder)

Herr talman! Flera viktiga områden som berör människors möjlighet till drägligare liv tas upp i betänkandet. Min talartid är kort, så jag tänker begränsa mig till ett par områden. Det betyder dock inte att jag inte tycker att övriga områden är väl så viktiga. Jag börjar med något som de flesta tagit upp, nämligen vräkningen av barn. Det är viktigt att vi följer denna utveckling. Kronofogdemyndighetens sammanställning visade att fram till november hade ca 578 barn blivit berörda av vräkning under 2009. Trots att det är en minskning med 12 procent är det långt ifrån tillfredsställande. Det är föräldrarna som i första hand har ansvar för att ge sina barn en trygg och säker uppväxt. Att stå utan ett hem, med allt vad det innebär, är synnerligen otryggt för ett barn. Därför är det viktigt att kommunerna tar sitt ansvar. I många kommuner har viktigt utvecklingsarbete satts i gång genom regeringens strategi mot hemlöshet. En utvärdering av strategin ska lämnas till regeringen senast den 1 juli i år. Precis som det har sagts kan man på sikt behöva vidta åtgärder, som till exempel ändringar i regelverk för bostadsbidrag eller försörjningsstöd för att stärka att barn inte ska vräkas. Men som Marianne Kierkemann sade, finns det redan möjligheter för socialtjänsten att använda sig av det. När det gäller vräkning av barn var jag själv med om att en socialtjänst tog på sig att betala hyran för en ensamstående mamma som hade det tufft. Mamman hade bett om hjälp att få hyran betald av socialkontoret. Under sommaren var det en vikarie som inte uppfattade att hon skulle betala in hyran. I augusti kom vräkningsansökan. Då såg alla politiker som var berörda i Västra Götaland till att hjälpa mamman att gå emot socialkontoret och det kommunala bostadsbolaget. Det behövs alltså civilkurage både på socialkontoren och hos politikerna för att det inte ska kunna gå till så här. Herr talman! I oktober 2008 beslutade socialutskottet att genomföra en inventering av forskning som berör socialtjänstlagen och kompletterande regelverk. Resultatet av inventeringen presenterades i en rapport 2009. Rapporten visade på klara brister på området. Dessutom hölls det i januari 2010 ett öppet seminarium om socialtjänstlagen med fokus på dess utformning och tillämpning. Socialstyrelsen har från den 1 januari 2010 övertagit länsstyrelsernas tillsyns- och tillståndsverksamhet, bland annat när det gäller SoL och dess samordning. Herr talman! Jag håller med s-motionären som pekar på brister inom socialtjänsten. Dessa brister uppkom dock inte 2006. Självklart ska man, som Catharina Bråkenhielm sade, se framåt, men för att kunna gå framåt måste man titta bakåt och se var man är. Det går inte att stryka ett streck över det som har varit och gå framåt. Man måste inventera och se vad som har gjorts, och jag måste hålla med om att det är förfärligt lång tid som det här har kunnat pågå utan att man över huvud taget har tittat på vad det finns för brister. Det finns en utbredd kritik inte bara från allmänheten utan även från tillsynsmyndigheter och barnrättsorganisationer. Man menar att det finns brister i handläggning, i ansvarstagande och i skyddet för barn. Man beter sig också olika mellan kommuner när det gäller behandling och i vilka som blir eller inte blir placerade. Det finns brister i delaktighet och tillämpning av barnperspektivet. Det allvarligaste är kanske att det finns kompetensbrister inom socialtjänsten. I juli 2009 lämnade Barnskyddsutredningen sitt förslag till en ny lag om stöd och skydd för barn och unga. Förslaget, som har remissbehandlats och bereds i Regeringskansliet, innebär att de bestämmelser som rör barn i SoL och samtliga bestämmelser i LVU förs samman i en särskild lag. Genom den nya lagen föreslås drygt 40 förändringar eller kompletteringar av nuvarande bestämmelser. Herr talman! Jag ska nämna några förslag som jag tror kommer att göra skillnad till det bättre. Jag citerar: "Varje barn som omhändertas ska få en egen socialsekreterare som ska besöka barnet minst fyra gånger per år och så långt som möjligt föra enskilda samtal med barnet. Socialsekreteraren ska ha ett särskilt ansvar för att följa vården av barnet och för kontakten med barnet under omhändertagandet." Vidare: "Familjehemmen ska få bättre stöd i form av utbildning inför sin viktiga uppgift. Familjehemmets och socialtjänstens respektive ansvar och åtagande för barnets vård och utveckling ska läggas fast i avtal." Vidare: "Socialtjänsten ska vara skyldig att ha rutiner för att förebygga, upptäcka och hantera risker och missförhållanden." Vidare: "Socionomexamen ska krävas för sådana arbetsuppgifter inom den sociala barn- och ungdomsvården som innebär att utreda och bedöma ett barns behov av stöd och skydd samt följa upp insatser för barnet och barnets situation." Slutligen: "På längre sikt bör specialkompetens krävas för uppgifterna och en specialutbildning på minst ett år föreslås införas inom högskolan." Herr talman! Just det sista med att införa specialutbildning med specialkompetens hoppas jag ska vara lika självklart inom socialtjänsten som inom sjukvården. Om kompetensen brister i socialtjänsten kommer det att brista i flera led, och det är till skada för barnet. En viktig åtgärd är också att regeringen den 11 mars 2010 har beslutat om en proposition om förändringar i till exempel lex Sarah. Förslagen innebär i korthet att var och en som fullgör uppgifter inom socialtjänsten eller inom Statens institutionsstyrelses institutioner ska bevaka att de insatser som görs är av god kvalitet och genast rapportera missförhållanden. Det är ett led i att få bort sådant som att man måste vara kollegial, att någon annan tar ansvar eller att man inte kan lägga sig i en kollegas bedömning av ett ärende. Herr talman! I januari 2010 lämnades delrapporten Vanvård i social barnavård under 1900-talet . Det är en utredning som jag är väldigt tacksam att Socialdemokraterna fick till stånd. Utredningen av vanvården tillsattes 2006 och fick i uppdrag att intervjua personer som ansåg sig ha blivit vanvårdade under sin tid i den sociala barnavården. Sammanlagt anmälde sig cirka tusen personer till intervju före slutdatumet den 21 mars 2009. Sammanfattningsvis kan utredningen konstatera att den sociala barnavården under den tid som utredningen omfattar har brustit i tillsyn och uppföljningsansvar. Det är ju förfärligt för ett samhälle att alla de här historierna får förekomma. Av direktiven framgår att utredningen ska skriva en rapport som föreslår hur liknande förhållanden kan undvikas i framtiden. Vi vet att det i dag finns barn som far precis lika illa och som precis lika mycket skulle platsa i en ny barnavårdsutredning. Jag har personligen engagerat mig i ett fall i Västra Götaland. Socialstyrelsen har nu kommit med sitt utlåtande. Det är nio sidor skarp kritik av hur socialtjänsten har behandlat barn; det var noll koll och noll intresse för barnperspektivet. Det handlar om hösten 2009. År 2010 kom Socialstyrelsen med sitt utlåtande. Mina vänner! Vi är inte på något sätt i mål. Tro inte det. Centerpartiet och jag är mycket positiva till att det äntligen pågår ett omfattande arbete för att öka skyddet och stödet för barn och unga i socialtjänsten. Alliansregeringen har på denna korta tid gjort mycket och fortsätter att göra skillnad när det gäller detta. Det är också viktigt att sätta fokus på barnperspektivet i alla frågor. Jag är tämligen säker på att de flesta partier i kammaren tycker det. Det krävs ytterligare åtgärder, och vi måste få ut detta i alla organisationer. Jag kan inte annat än helt och hållet ställa mig bakom Miljöpartiets och Thomas Nihléns inlägg om sexuella övergrepp på barn. Det är en gemensam motion. Jag ser självklart också fram emot att det sker saker inom det här området. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Herr talman! Motionerna som behandlas i betänkandet är många. Jag ser det som ett tecken på att det finns ett stort engagemang i riksdagen för frågor som rör barn och vuxna som av olika skäl har hamnat på livets skuggsida. Innan jag blev riksdagsledamot arbetade jag som socialsekreterare och socialkonsulent i 25 år. Mina erfarenheter av familjer där barn far illa, familjehem, missbrukare, hemlösa och socialbidragstagare har naturligtvis påverkat min verklighetsbild. Under årens lopp - det är ganska många år - har jag sett många som inte har fått den hjälp de behövt av socialtjänsten, och insatser har ofta kommit alltför sent. Ibland har det berott på otillräcklig lagstiftning, ibland på att man av olika skäl inte har tillämpat lagstiftningen. Socialtjänstens brister och svårigheter har ältats i åratal. Det finns behov av förändringar och nytänkande. Det är faktiskt först under alliansens tid som saker verkligen har börjat hända. Det framgår också av betänkandet, som visar att många frågor är under beredning eller utreds. Det är viktigt och nödvändigt att vi har en socialtjänst som har förtroende hos allmänheten, andra aktörer och alla de människor som har kontakt med socialtjänsten. Så är det inte i dag, och så har det inte varit så länge jag kan minnas. Socialtjänsten ska arbeta med människor som ofta har stora problem. Ibland handlar det om multiproblemfamiljer. Det är ett svårt och ansvarsfullt arbete. Ser man över tid har arbetsuppgifterna blivit många fler. Våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och utredningar via tolk i barnavårdsärenden är några exempel. Socialtjänsten får ofta klä skott för att ha gjort för lite eller för mycket och har ofta fått fungera som spottkopp eller syndabock utan närmare analys av vad bristerna i verksamheten beror på. I de fall man inte har ingripit i vissa barnavårdsärenden glöms det ofta bort att det finns en viktig rättssäkerhetsaspekt i arbetet. Socialtjänsten är beroende av att allmänheten eller personal i andra verksamheter vågar berätta och stå för vad man har hört eller sett. I annat fall saknar socialtjänsten underlag för att kunna göra något. Det finns tyvärr fortfarande en föreställning att socialtjänsten kan vidta åtgärder utan att ha ordentligt på fötterna, att det räcker med att socialtjänsten känner till problemet eller gör ett hembesök. Att efterlysa utbildning och kompetens för olika yrkesgrupper har blivit allt vanligare - även hos oppositionen. Som folkpartist ser jag självklart utbildning som en otroligt viktig faktor inför framtiden. Det gäller givetvis också den personal som arbetar inom socialtjänsten. För att få legitimitet och förtroende krävs att socialarbetarna har en gedigen utbildning när de lämnar socialhögskolan. Det får inte vara som när jag studerade på socialhögskolan. Då fanns det en och annan student som berättade att man inte hade skaffat litteraturen, än mindre läst den, och ändå klarade examinationen i skydd av en grupptentamen. Ska vi i framtiden ha en trovärdig och kompetent socialtjänst är en gedigen socionomutbildning en förutsättning. Jag ser också framför mig att vi i framtiden ska få socionomer med specialistkunskaper. Det är också viktigt att kommunerna ger sin personal så goda arbetsvillkor att man kan behålla erfaren personal. I dag är det ofta unga, oerfarna, nykläckta socionomer som får arbeta med de tunga barnavårdsärendena. Det är inte rimligt. Dessutom har det konsekvenser inte minst för utsatta barn. Socialtjänsten måste också ha verktyg, det vill säga en lagstiftning som gör det möjligt att faktiskt stödja och ingripa. Det kan knappast vara obekant för någon här i kammaren att om barn far illa men inte tillräckligt illa enligt lagens mening, om föräldrarna inte medger att de har problem eller inte vill samarbeta, hamnar barnen i en gråzon utan möjlighet att få stöd. Barnskyddsutredningens förslag bereds nu i Regeringskansliet. I utredningen finns förslag om att socialtjänstlagen och LVU blir en lag - LVU. Det föreslås många förändringar. Efter 30 år med socialtjänstlagen ser jag verkligen fram emot en ny lagstiftning som understryker vikten av kompetens, förstärker barnperspektivet och ger socialtjänsten nya verktyg i sitt arbete. Något som jag tycker är värdefullt att Alliansen har genomfört är föräldrastödet, att ge föräldrar hjälp tidigt i föräldrarollen. Det är någonting som jag hoppas att Alliansen kommer att förstärka ytterligare i framtiden. Det finns många olika motioner i detta sammanhang, och mycket arbete är på gång i regeringen.

Herr talman! Jag vill ta upp en fråga från den förenklade behandlingen. Det är en fråga som är aktuell och som det just nu har dragits i gång en kampanj om Ain't I a woman? Är inte jag en kvinna? Det är en kampanj för papperslösa kvinnors rätt till skydd. Det är Nätverket Ingen människa är illegal som drog i gång kampanjen den 8 mars på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. Jag var med där och lyssnade och har tidigare interpellerat i frågan. Kvinnor som lever gömda för att de kanske inte har fått uppehållstillstånd och har valt att leva i den svåra situationen att vara gömda därför att de inte kan återvända till exempel till det förtryck och den omöjliga situation att försörja sig som finns i deras hemland eller andra papperslösa kvinnor är väldigt utsatta. De kan vara i den situationen att de gömmer sig därför att de inte ser någon annan möjlighet i Sverige. Samtidigt blir de utsatta för misshandel av den man som de lever med. De kanske utnyttjas och blir utsatta för våldtäkt, sexuella trakasserier och misshandel av män i närheten eller av arbetsgivare därför att dessa män vet att dessa kvinnor inte har en chans att gå till polisen eftersom de då blir utvisade. Då får de helt enkelt finna sig i detta och har små möjligheter. De har små möjligheter att försörja sig och är beroende av att få de inkomster som de kan få, och de har svårt att få bostad. Dessa kvinnor står egentligen helt utan rättigheter och skydd. Jag tycker att det är helt orimligt att de ska göra det. De är också kvinnor med samma behov som andra våldsutsatta kvinnor. Jag undrar därför om Solveig Hellquist är beredd att verka för att man tillsätter en utredning för att se över skyddet för papperslösa kvinnor, precis som man har gjort när det gäller skola, sjukvård och annat till papperslösa barn.

Herr talman! Frågan om våld mot kvinnor har jag följt noga, och detta är naturligtvis en ytterst utsatt grupp. Våld mot kvinnor är en problematik som man verkligen måste gå till botten med. Visst skulle jag kunna verka för att en utredning sker på detta plan. Men våld mot kvinnor är en problematik som egentligen är gemensam för alla kvinnor. Här gäller det framför allt att vi får många män på banan som verkligen ifrågasätter det som pågår. Jag tycker att det blir allt värre, inte minst med anledning av det som händer på Internet. Papperslösa i Sverige är en oskyddad grupp och naturligtvis en särskilt utsatt grupp.

Herr talman! Jag kan ha förståelse för att man, om man inte har träffat på detta förut, inte har tänkt igenom det så mycket som man kanske skulle ha velat. Det är en av anledningarna till att jag tar upp frågan, eftersom jag tycker att den är så angelägen. Jag talade med en sjuksköterska som jobbade på Röda Korsets mottagning för hälso- och sjukvård i Stockholm. Hon sade att om dessa kvinnor visste att de skulle få komma till en kvinnojour och vara där i lugn och ro i två tre månader skulle det vara underbart eftersom det är ett sådant kaos i huvudet på dem som lever under denna press. De är gömda, misshandlade och har ingenstans att ta vägen. De kan inte gå till polisen, inte till kvinnojourer och ingen annanstans. De kan inte ens tänka över vilka alternativ som de har. Kvinnojourerna får inte heller någon betalning, och många kvinnojourer lever faktiskt på att socialtjänsten betalar för de kvinnor som kommer till dem. Det finns inte någon statlig finansiering av alla kvinnojourer. Och dessa kvinnor har inte med sig någon som betalar för att de kommer till en kvinnojour. Det kan också behövas speciell kompetens och kunskap kring dessa kvinnor eftersom de inte har någonstans att ta vägen när de lämnar kvinnojouren. Jag har pratat med några som har jobbat på kvinnojourer där gömda kvinnor har varit. Dessa kvinnor blir kvar väldigt länge eftersom det inte finns någonting runt dessa kvinnor när man åtar sig att skydda dem trots att inte några pengar följer med dessa kvinnor. Men det finns ingen lösning efteråt, och de som jobbar på kvinnojourerna blir mycket utsatta när det gäller hur de ska lösa detta. Man skulle verkligen behöva tänka över detta så att dessa kvinnor inte lämnas helt i sticket. Jag är säker på att vi kan hitta många bra lösningar. Man kan sätta av en summa pengar nationellt som man gjorde när det gällde skolgången för papperslösa barn. Man kan säga att kvinnojourerna är en fristad. Man kan göra det möjligt på flera olika sätt. Men något måste göras.

Herr talman! När det gäller våld mot kvinnor har regeringen med Nyamko Sabuni i spetsen gjort ett stort handlingsprogram för att verka mot förekomsten av våld mot kvinnor. Kvinnojourerna har också tilldelats mer pengar. Men kvinnojourerna består av ideellt arbetande människor som har ett stort engagemang för dessa frågor. Men ibland är det så komplexa frågor att det skulle behövas även andra kompetenser. Jag har inte fördjupat mig specifikt i frågan om papperslösa kvinnor och deras speciella utsatthet för våld. Det är naturligtvis en fråga som jag får ta med mig.

Herr talman! I betänkandet tas ett stort antal angelägna välfärdsfrågor upp. De handlar bland annat om barn och unga, familjerådgivning, våld i nära relationer och missbruksproblematik. Det är några av de områden som debatten har handlat om, och jag vill också passa på att kommentera några av dessa punkter. Vi kristdemokrater menar att den sociala omsorgen ska utgå från människans behov av små och naturliga gemenskaper, främst familjen. Socialpolitiken ska stödja när det brister och stimulera de positiva krafterna i dessa gemenskaper. Med subsidiaritetsprincipen som grund ska det offentliga också understödja de naturliga nätverken. Men det offentliga har samtidigt det yttersta ansvaret för att alla ska kunna leva ett tryggt och värdigt liv. Det innebär att offentlig, ideell och privat verksamhet ska komplettera varandra. I januari 2010 lämnade Vanvårdsutredningen sin delrapport till regeringen. Det är en skrämmande läsning om dokumenterade händelser där vuxna berättar om sina upplevelser som barn då de har farit illa, och det kan konstateras betydande brister i den sociala barnavården under stora delar av 1900-talet. Barn har drabbats genom att de utsatts för övergrepp och vanvård, medan de vuxna som fått uppdraget att skydda dem faktiskt har misslyckats med sin uppgift. Nu ser vi fram emot en upprättelseprocess och det erkännande som kommer att ges till dem som har drabbats av övergreppen och vanvården. Uppskattningsvis 1 000 personer kommer att intervjuas om sina upplevelser. Men lika viktigt som det är med upprättelseprocessen är det att vidta nödvändiga åtgärder för att det som har hänt inte ska upprepas. Statsrådet Maria Larsson har nyligen redogjort för ett pågående arbete som handlar om stöd till våldsutsatta kvinnor och till barn som bevittnat våld. Under mandatperioden har en omfattande satsning gjorts inom socialtjänsten för att stärka detta stöd som är en del i regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Som så ofta har kommunerna kommit olika långt även i det här arbetet. Det är oacceptabelt att bostadsort och inte det faktiska behovet i praktiken avgör vilket stöd som utsatta kvinnor och barn får. Socialtjänstens arbete på detta område ska därför kvalitetsutvecklas och bli mer enhetligt över landet, vilket jag välkomnar. Herr talman! Vi har under många år hört att 200 000 barn i vårt land lever i miljöer där man missbrukar alkohol. Statsrådet Maria Larsson frågade Folkhälsoinstitutet om det fortfarande är 200 000 eller om summan möjligen har minskat eller ökat. Hon fick svaret att 385 000 barn lever i så kallade riskbruksmiljöer. Det är faktiskt vart femte barn. Så hög är siffran. Detta är naturligtvis utmanande. Det är väldigt många barn som lever i de här miljöerna. Inom ramen för Folkhälsoinstitutets verksamhet pågår ett arbete för att begränsa tillgängligheten till droger, utveckla föräldrastöd och bilda opinion. Det är oerhört viktigt. För sex månader sedan lämnade också Folkhälsoinstitutet en rapport om drogförebyggande arbete i Sverige under 2008. Den innehåller en inventering av kommunernas metoder och verksamheter som direkt eller indirekt förebygger skador relaterade till just droger. Ett samarbete i form av den så kallade Skellefteåmodellen har också etablerats mellan bland annat polis, sjukvård och socialtjänst. Det syftar till att utveckla snabba rutiner för att inom 24 timmar erbjuda förare som är påverkade av alkohol eller andra droger samtal med socialtjänsten eller beroendevården. Det ska egentligen finnas en alkoholfri zon just i trafiken. Det gäller också familjer där barn växer upp. I de motioner som inlämnats till riksdagen lyfts många angelägna frågor och insatsområden på det socialpolitiska området upp. Betänkandet redogör för det omfattande arbete som görs. Det innehåller skrivningar och ambitioner som tillgodoser många av de krav som riktas i de olika motionerna. Mot bakgrund av detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på de aktuella motionerna.