Statens arbete med att motverka bidragsbrott

Herr talman! Vad vi nu debatterar är socialförsäkringsutskottets betänkande 7, Statens arbete med att motverka bidragsbrott . Betänkandet behandlar regeringens skrivelse angående Riksrevisionens rapport om effektiviteten i statens arbete med att motverka bidragsbrott. Att bekämpa bidragsbrott är mycket viktigt av flera olika skäl. Jag kommer in på några av dem så småningom. I Riksrevisionens granskning är det åtta statliga aktörer som har berörts, däribland regeringen, Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Migrationsverket. Vissa problem har hittats inom Migrationsverket, vilket jag också kommer att nämna. Vi vet att Sverige har rykte om sig i världen att vara ett land som det är förhållandevis lätt för asylsökande att komma in i. Sverige har förhållandevis generösa bidragssystem. Och Sverige bestraffar brott förhållandevis milt. Vi vet också att en icke försumbar andel av dem som flyttar över statsgränserna gör det som ekonomiska migranter. Vissa i den kategorin vill ha jobb, men ryktet har nog sedan länge gått att det finns andra länder att flytta till om man är ute efter jobb i första hand. Ryktet säger också att Sverige är ett bra land att komma till om man vill ha bidrag. En del som kommer hit gör det just i förhoppningen om att få del av de generösa förmånerna. Med anledning av detta finns det anledning att tro att vissa väljer att invandra i hopp om att komma åt så mycket bidrag som möjligt, antingen det är på laglig väg eller olagligt. Vi vet förvisso också att det även inom den infödda svenska befolkningen finns enstaka individer som nyttjar systemet mer än vad de har rätt till, vilket sammantaget kan leda till en successivt urholkad moral och på sikt även till att även förtroendet för systemet urholkas. Det är smått astronomiska summor vi talar om. Enligt Riksrevisionen uppgår utbetalningarna av olika ekonomiska förmåner till 500 miljarder kronor per år. Det betyder att varje procentenhet av systemet som missbrukas kostar minst fem miljarder kronor per år. Och erfarenheten lär oss att brottsligheten har en förmåga att söka sig dit där det finns pengar. Regeringen menar också mycket riktigt att mycket talar för att brottsligheten mot välfärdssystemen kan vara omfattande och att det leder till felaktiga utbetalningar av mycket stora summor, vilket för övrigt var anledningen till att bidragsbrottslagen infördes år 2007. Det syfte som anges i Riksrevisionens rapport är just att utreda om statens arbete med att motverka bidragsbrott är effektivt och om det har blivit mer effektivt sedan bidragsbrottslagen infördes. Dessvärre är Riksrevisionens slutsats att man inte finner någon tydlig effektivisering. Det handlar om att ärendena tar längre tid att utreda, om att ett ökat antal brottsutredningar läggs ned och så vidare. Herr talman! Det kan dock konstateras att regeringen har tagit till sig en del av Riksrevisionens slutsatser, och det är positivt. Regeringen har i sin skrivelse uppgivit att man faktiskt har infört att asylsökande ska vara skyldiga att anmäla ändrade förhållanden, vilket är mycket bra. Jag kan dock inte låta bli att bli lite frustrerad över att den regeln inte fanns från början. Asylsökande har alltså hela tiden kunnat begå handlingar som av vilken annan myndighet som helst hade klassats som bidragsbrott, men på Migrationsverket var det inte ett brott. Hur kan det ha passerat obemärkt förbi under en längre tid? Asylsökande som har fått avslag på sin ansökan och åkt tillbaka till sina hemländer har kunnat berätta för sina landsmän om vilket slappt system vi har i Sverige, vilket mycket väl kan ha lockat hit betydligt fler lycksökare än vad vi annars hade behövt få på halsen. Det var detta jag inledde med: Sverige har rykte om sig att ha generösa bidragssystem och milda straff för dem som bryter mot lagen. I det här fallet har vi fått rykte om oss att ett uppenbart bedrägligt beteende inte ens är olagligt. Men som sagt, att det nu uppdagades och åtgärdades är positivt. Herr talman! Utskottsmajoriteten har i betänkandet föreslagit att lägga regeringens skrivelse till handlingarna. Sverigedemokraterna har i stället reserverat sig till förmån för tre motioner - en följdmotion med anledning av Riksrevisionens rapport och två motioner från den allmänna motionstiden. På det stora hela skulle jag vilja betrakta Sverigedemokraternas reservation som relativt harmlös ur regeringens synvinkel. I de fall där regeringen anser att Riksrevisionens rapport är för snävt avgränsad för att belysa hela sanningen om regeringens arbete med att bekämpa bidragsbrott innebär ett tillkännagivande att man förväntas göra de utredningar som krävs för att täcka de områden som Riksrevisionen eventuellt har missat. I de fall där regeringen har för avsikt att följa Riksrevisionens rekommendationer innebär ett tillkännagivande från riksdagen inget ökat krav på regeringen. En av Sverigedemokraternas motioner, Sf332, handlar just om att återkravsbestämmelser för felaktiga utbetalningar även ska innefatta Migrationsverket. Av utskottsmajoritetens text i betänkandet framgår att Återkravsutredningen i sitt betänkande Återkrav inom välfärdssystemen har föreslagit just detta och att det just nu bereds inom Regeringskansliet. I detta fall skulle ett tillkännagivande innebära att Regeringskansliet kan sluta bereda och börja verkställa. Vi måste vidta alla åtgärder vi kan för att förbättra vårt rykte i omvärlden och sända ut signalen att de svenska välfärdssystemen är till för de svenskar som har behov och inte för utländska bedragare. Jag ber därför att få yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation.

Herr talman! Vi debatterar i dag statens arbete med att motverka bidragsbrott. Jag vill dock börja med några egna reflexioner ur min egen vardag. Först och främst blir man mycket berörd av Sverigedemokraternas inlägg, där man påstår att folk söker sig hit för att få bidrag. När jag sökte mig hit och när mina tidigare landsmän från Bosnien sökte sig hit flydde vi från koncentrationsläger - de sista koncentrationsläger som fanns i Europa flydde man ifrån. Man flydde inte för att få bidrag utan för att rädda sina liv. Det var den första reflexionen. Den andra gäller något som hände häromdagen. Jag träffade några företagare som diskuterade med mig. De sade att de helt gratis hade fått konsultjänster från staten. Det var svårt för dem att ställa krav, för tjänsten var ju gratis - trodde de eller tyckte de, kanske. När de sade så påmindes jag om den tid då jag jobbade på Arbetsförmedlingen. När en företagare frågade mig om den tjänst jag gav företaget var gratis svarade jag: Nej, jag jobbar inte som volontär. Jag tror att inte heller de företagskonsulter som staten anlitar jobbar som volontärer. Man möter dock ofta synen att allt som är gemensamt finansierat är gratis. Det blir ett problem för samhället. Inget är gratis. Allt som vårt samhälle erbjuder är i stort sett finansierat gemensamt genom skatter och avgifter. De som medvetet ger sig in i bidragsbrott har kanske inställningen att det är ingenmanspengar de tar. Herr talman! Vårt uppdrag är att slå vakt om de gemensamma resurserna. Det är vårt, riksdagens, uppdrag. Vi socialdemokrater har aldrig varit rädda för skatter. Skatter har skapat möjligheter att investera i människan, att investera i samhälle och att investera i Sveriges framtid. I ett historiskt perspektiv finns det väldigt få länder som har åstadkommit något liknande som Sverige har gjort med de möjligheter som skatter och avgifter har gett för att skapa en bättre framtid. Därför är både skattebrott och bidragsbrott ett brott mot framtida möjligheter. Det är ett brott mot möjligheten till utveckling av individen och samhället. Det krävs, herr talman, saklighet i debatten av oss i riksdagen samt regeringen. Alla beslut vi fattar måste bygga på bra faktaunderlag, så bra som det bara är möjligt att åstadkomma. Inga beslut får bygga på lösa grunder, lösa boliner. Det i sig kan minska möjligheten att investera i framtiden. Det i sig kan missgynna utvecklingen och välfärdsstaten Sverige. Vi har inte råd att skapa otydliga bilder om utnyttjande av våra generella system. Vi kan inte svepande prata om fusket - är det 2 miljarder eller 29 miljarder? - utan måste vara mer konkreta och precisa. Vi måste med en sund och korrekt inställning i debatten bidra till att förstärka legitimiteten för våra generella försäkringar och välfärden som helhet. Våra myndigheter ska handla så att de försvarar legitimiteten samt har stor respekt för medborgare. Herr talman! När jag ändå nämner våra myndigheter kan jag inte låta bli att kommentera namnet på lagen: bidragsbrottslagen. Pensionsmyndigheten, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen med flera är myndigheter som omfattas av lagen. Kanske skulle det vara mer logiskt att kalla det för lagen mot försäkringsbedrägeri i stället för bidragsbrottslagen. Det handlar ju om pensioner. Det handlar om föräldraförsäkringen. Det handlar om sjukförsäkringen. Det handlar om arbetsskadeförsäkringen. Det handlar om arbetslöshetsförsäkringen. Det handlar om våra försäkringar. Men, herr talman, vi socialdemokrater yrkar bifall till förslaget i betänkandet i förhoppning om att majoriteten av partierna i riksdagen vill värna legitimiteten i det som vi gemensamt finansierar i Sverige. Kampen mot missbruk av våra försäkringar är också kampen för legitimiteten för försäkringar. (Applåder) I detta anförande instämde Tomas Eneroth, Annelie Karlsson, Kurt Kvarnström, Tomas Nilsson och Raimo Pärssinen (alla S).

Herr talman! I Sverige värnar vi i bred parlamentarisk enighet våra viktiga välfärdssystem. Bland dessa är beslut och utbetalningar till enskilda behövande av bidrag, ersättningar, pensioner och lån för personliga ändamål gjorda av kommuner, arbetslöshetskassor, myndigheter som Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Centrala studiestödsnämnden, Migrationsverket eller Arbetsförmedlingen några av de gemensamma solidariskt finansierade trygghetssystem vi kanske håller allra högst i vårt land. Medborgare som i stället väljer att stjäla från dessa trygghetssystem begår därför allvarliga och avskyvärda brott. Resurser berövas utan medkänsla för dem som så väl behöver trygghetssystemens skydd. Lika allvarligt är att om bristande lagskydd föreligger för stöld inom trygghetssystemen äventyrar detta deras legitimitet bland oss alla som solidariskt bidrar med skattemedel för att trygghetssystemen just ska vara tryggt finansierade och långsiktigt hållbara välfärdssystem. Herr talman! Det var därför välkommet att man började diskutera hur bidragsbrottslighet bättre kunde bekämpas. Den sista socialdemokratiska regeringen tillsatte 2005 en delegation mot felaktiga utbetalningar, FUT-delegationen, och även en bidragsbrottsutredning. Detta arbete ledde fram till att den nytillträdda alliansregeringen år 2007 kunde instifta den bidragsbrottslag vi i dag diskuterar här i kammaren. Men det var redan 2007 mycket förvånande att den samlade rödgröna oppositionen, trots initiativet från den tidigare S-regeringen, valde att gemensamt reservera sig mot den bidragsbrottslag vi har i dag. Desto mer glädjande är det då att i samband med dagens betänkande varken se reservationer eller särskilda yttranden från S, V eller MP mot bidragsbrottslagens tillämpning i stort. Sverigedemokraterna är undantagna. Jag vill därför passa på att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på Sverigedemokraternas motioner och reservation. Herr talman! Utskottet konstaterar i sitt ställningstagande att det sedan länge finns en samlad straffrättslig reglering till skydd för statens inkomster i skattebrottslagen från 1971 medan en motsvarighet på statens utgiftssida saknats fram till bidragsbrottslagens införande. Utskottet anser alltså att det straffrättsliga skyddet för välfärdssystemen i huvudsak bör vara lika starkt som skyddet på inkomstssidan. Ett viktigt formellt argument för riksdagen att införa bidragsbrottslagen var att stärka ställningen för det straffrättsliga skyddet för statens utgifter. I förlängningen av detta resonemang ligger att riksdagen på ett annat plan då också betonar värdet av arbetslinjen för att värna statens inkomster framför en passiv bidragsförsörjning för den som kan och vill arbeta och där utgifterna i så fall riskerar att skena på bekostnad av inkomsterna. Detta är inte bara nationalekonomiskt fördärvligt utan riskerar tilltron till och långsiktig hållbarhet i dessa våra väsentligaste trygghetssystem. Herr talman! Det aktuella betänkandet kommer sig av en granskningsrapport som Riksrevisionen gjort om bidragsbrottslagen ur en snäv kostnadseffektivitetssynpunkt och regeringens skrivelse till riksdagen med anledning av den här rapporten. Det framgår av regeringens skrivelse att man i vissa stycken delar Riksrevisionens iakttagelser och har åtgärdat en del redan, men att man i andra är kritisk mot Riksrevisionens alltför snäva utgångspunkt, åtminstone när det gäller att dra alltför långtgående slutsatser från en effektivitetsrevision om hur bidragsbrott de facto nu motverkas genom en lång rad av parallella åtgärder mot felaktiga utbetalningar som regeringen gjort och gör. Utskottet konstaterar att till dessa många övriga åtgärder av alliansregeringen, som därmed samverkar med införandet av bidragsbrottslagen, hör att det gavs uppdrag 2009 till elva myndigheter under ledning av Ekonomistyrningsverket att under tre år utveckla metoder och redovisa resultat av arbetet mot felaktiga utbetalningar från våra välfärdssystem. Detta samverkansuppdrag redovisades i februari i år till regeringen och utvärderas nu av Statskontoret för återrapport till regeringen i april månad. Inom Regeringskansliet bereds samtidigt nu exempelvis resultatet från Utredningen om bidragsspärr, Utredningen om administrativt sanktionssystem inom trygghetssystemen, Månadsuppgiftsutredningen, Återkravsutredningen och Utredningen om åtgärder mot fusk, oegentligheter och överutnyttjande av den statliga assistansersättningen. Därtill ska läggas en rapport från förra året, Bidragsbrott och skattebrott - Välfärdens dubbla kriminalitet , ett samarbete mellan Inspektionen för socialförsäkringen och Brottsförebyggande rådet. I samband med detta fortlöpande arbete från regeringens sida har mycket av problematiken fokuserat på Försäkringskassans transfereringssystem. På Socialdepartementets inrådan har Försäkringskassan inlett ett arbete under parollerna "det ska vara lätt att göra rätt" och "färre men värre". Med detta menas ett fortsatt arbete med förenklingar i den praktiska hanteringen av ärenden till gagn för både medborgare och myndighet men också ett intensifierat samarbete mellan myndigheter som försäkringskassa, polis, åklagarmyndighet, tull och skattemyndighet i syfte att med stöd av bidragsbrottslagen lagföra de riktigt stora skurkarna. Herr talman! Den senare typen av myndighetssamverkan i det större arbetet mot felaktiga utbetalningar skapar genom bidragsbrottslagens ökade tillämpning mot beivrande av grövre bidragsbrott en otroligt viktig normerande verkan även för bidragsbrott av mer begränsad art. Att en sådan effekt verkligen skett sedan bidragsbrottslagens införande kan avläsas i bland annat förändrade attityder hos befolkningen där löpande undersökningar visar en indikation på ett systemskifte i bidragsmoralen i Sverige. En tydlig trend är att vad som tidigare accepterades som harmlösa vardagsbrott, till exempel att uppge felaktiga uppgifter till Försäkringskassan, nu är något som anses helt uteslutet av en förkrossande stor del av befolkningen. Avslutningsvis, varför är denna perspektivförskjutning så viktig? Det har gått från släpphänthet och viss acceptans av att felaktigt utnyttja våra trygghetssystem till att nu med allmänhetens förväntningar, via regering och berörda myndigheters intensiva arbete mot felaktiga utbetalningar, inte längre vara accepterat. I det bortersta mörkret handlar det om grov organiserad brottslighet som till varje pris måste beivras. Våra trygghetssystem, som berör bidragsbrottslagens juridiska territorium, ska vara generösa mot dem som behöver och har rätt till dessa. Mycket riktigt framkom vid utskottets offentliga utfrågning den 23 februari att det rör sig om hisnande 500 miljarder som utbetalas per år. Att även rätta till mindre problem i en sådan enorm transferering av skattemedel har naturligtvis mycket stor betydelse för samhällsekonomin. Det hör till sakens natur att den exakta summan felaktiga utbetalningar som görs rymmer ett mörkertal som ger en mycket otillfredsställande spridning av uppgifterna om beloppens storlek. Men vid den offentliga utfrågningen kunde problemet ändå gafflas in till att röra sig i spannet 4-29 miljarder kronor per år, med ett räntevärde på ungefär 16 miljarder kronor. Herr talman! Ställer man detta i relation till årets totala statliga budgetutrymme för reformer på runt 20 miljarder kronor, som åtminstone Alliansen och Socialdemokraterna är överens om, vore det helt orimligt att bortse från den positiva betydelsen av det omfattande arbete som regeringen nu genomför för att bättre än tidigare kontrollera felaktigheter och kriminalitet när utbetalningar från våra trygghetssystem görs. För det senare är tillkomsten av bidragsbrottslagen 2007 en viktig pusselbit, och jag är glad att vi nu har en större enighet kring detta än tidigare i denna kammare. Men det måste till sist åter betonas att hanteringen av bidragsbrott endast utgör en del av det betydligt mycket större arbetet för att stoppa allt fler felaktiga utbetalningar i våra välfärdssystem som nu genomförs här i vårt land. (Applåder)

Herr talman! Socialförsäkringarna är en väldigt viktig hörnsten i samhällsbygget. De är en garanti för trygghet om någonting inträffar. Hur livet utvecklas avgörs ju faktiskt inte bara av mig själv, min duglighet och min ansträngning, utan även av tur och otur. Det finns ett mått av lotteri i livet, det måste vi veta, där den som drar fel lott kan drabbas hårt av ohälsa eller någonting annat. Vi föds med olika förutsättningar och med olika risker för sjukdom, invaliditet, arbetsskada eller arbetslöshet. Därför behöver ett välfärdsland bra socialförsäkringar. I Folkpartiet liberalernas socialliberala idétradition har socialförsäkringarna alltid spelat en stor roll. Om försäkringarna är rätt utformade kan de dessutom bidra till tillväxt och ekonomisk utveckling. I samhällen där det finns bra socialförsäkringar känner man stor samhörighet, medan mer uppsplittrande, dyra och inlåsande system växer fram i samhällen där socialförsäkringar saknas. Det är också viktigt att människor känner ett stort förtroende för socialförsäkringarna. Förtroendet bygger på att vi kan lita på att rätt belopp betalas ut i rätt tid och till rätt person. Om uppfattningen sprider sig att många skor sig på systemet hotas hela grundvalen för den sociala tryggheten. Människor blir då mindre solidariska och vill inte längre betala skatt till socialförsäkringarna. Alternativt börjar de fuska. Kort sagt är det förödande om många i befolkningen tror att socialförsäkringar mest går till en massa skojare och bedragare. På tal om det tyckte jag att Sverigedemokraternas representant här gjorde en väldigt olustig inledning på debatten. Inför diskussionen om utbetalningar av drygt 700 miljarder till hundratusentals människor i välfärdssystemen lyfte han fram den marginellt mycket lilla grupp som är asylsökande och som kommer hit. Det handlar om ca 10 000 människor, och de flesta är totalt utan någon form av medel. Detta för debatten in på ett sidospår, och jag ska inte uppehålla mig längre vid detta, men det är ett tråkigt exempel på hur man till och med i en sådan här debatt när vi är ganska eniga på något sätt vill försöka få den som lyssnar slarvigt på debatten att tro att det är just invandringen som leder till att det blir felaktiga utbetalningar. Det finns ingenting som talar för det, och den grupp som David Lång nämner är som sagt dessutom marginellt liten till antalet. Herr talman! Det är lätt att hålla med om att sjuka ska ha en trygg ersättning, och den som inte är sjuk ska inte ha någon ersättning för till exempel sjukdom. Samma inställning gäller dem som är beroende av bostadsbidrag, assistans och så vidare. Därför fick Sverige en ny bidragsbrottslag 2007. Tidigare hade vi bara en särskild lag mot skattebrott som handlade om statens inkomster, men vi hade ingen lag som handlade om att man lurade till sig av statens utgifter. Den här lagen säger tydligt att mindre belopp och mindre allvarliga förseelser inte ska behandlas som brott. Bakgrunden till lagen var att det kom olika rapporter som visade att stora summor utbetalades felaktigt. Det har nämnts olika siffror. Ekonomistyrningsverket talade om 16 miljarder och andra talade om mer, upp till 30-40 miljarder. Ytterligare andra talade om ännu större belopp. I samband med att den här nya lagen kom gav också regeringen ett samverkansuppdrag till myndigheterna, bland annat Ekonomistyrningsverket, Skatteverket och Försäkringskassan, och man införde en regel om skyldighet att rapportera om man upptäcker att någon myndighet gör felaktiga utbetalningar. Dessutom tilldelade regeringen extra resurser till myndigheterna för att arbeta mot och upptäcka felaktiga utbetalningar. Nu har Riksrevisionen granskat det här arbetet och gjort en del iakttagelser och rekommendationer. Man påpekar bland annat att det är en skillnad mellan hur många brott som upptäcks och vad tidigare utredning om felaktiga utbetalningar har menat. Man varnar från revisionens sida för att regeringens styrning inte får baseras på en felaktig föreställning om en större omfattning av bidragsbrotten. Naturligtvis är det intressant att ta del av Riksrevisionens iakttagelser, och det är viktigt att följa hur effekten av regeringens arbete blir. Men samtidigt måste vi komma ihåg att detta bara är en del av ett större arbete som inte bara handlar om brottslighet utan som handlar om att komma åt felaktiga utbetalningar över huvud taget. Dessutom är den normerande verkan på lång sikt svår att mäta men samtidigt viktig. Man ska inte underskatta betydelsen av att allt fler uppfattar bidragsbrott som just ett brott på samma sätt som det är viktigt att vi uppfattar skattebrott som ett brott och inte någonting som man sitter och skojar om på en middag till exempel. Sedan menar jag att bara det att det faktiskt förekommer bidragsbrott gör att man måste ha en hög ambitionsnivå för att stoppa dem. Det handlar inte bara om en rent matematisk kalkyl om vad staten får in på att stoppa felaktiga utbetalningar, utan det handlar framför allt om att vi människor ska känna förtroende för socialförsäkringarna. Kort sagt pågår det ett seriöst arbete i regeringen och hos myndigheterna med att utveckla metoder för att statens utbetalningar ska ske på ett rättssäkert och säkert sätt. Många av Riksrevisionens rekommendationer är redan på väg att bli förverkligade. Herr talman! Folkpartiet liberalerna tycker att det är bra att regeringen och myndigheterna bekämpar felaktiga utbetalningar, och det är bra att man får in mer och mer information och lärdomar. Där är bland annat Riksrevisionens rapport ett viktigt bidrag. Det är också bra att utskottets majoritet säger nej till Sverigedemokraternas förslag att utöka brottsbeskrivningen, så att människor som gör oavsiktliga misstag inte ska riskera att straffas. Lagtexten som finns i dag lägger sig på en rimlig nivå när den säger att om gärningen med hänsyn till beloppet och övriga omständigheter är mindre allvarlig döms inte till ansvar. Däremot har ett allmänt återbetalningskrav införts, så att man kan kräva att alla som fått för mycket betalar tillbaka det. Arbetet med bidragsfusk handlar verkligen inte om att ifrågasätta sjuka, ekonomiskt svaga eller funktionshindrade. Det är precis tvärtom. Utgångspunkten är solidaritet med dem som behöver trygghetssystemen bäst. Det är för deras skull vi måste rätta till fel och brister där de finns. Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder)

Herr talman! Den här debatten handlar om att motverka bidragsbrott. Det är viktigt för oss alla att jobba för att minska brotten i vårt samhälle. Det kan gälla något så enkelt som att man parkerat bilen fel. Då får man sona sitt brott, betala sina böter och se glad ut. Samma sak är det om man begår ett brott inom Försäkringskassan eller inom social- och sjukförsäkringssystemet, om man får sjukersättning eller sjukpenning fastän man inte är berättigad till det. Då ska man naturligtvis sona det brottet. Det viktiga är att vi har en trovärdighet i våra system. Hela vårt svenska rättsväsen bygger på det. Vår svenska myndighetsutövning bygger på att vi tar ett personligt ansvar och är ärliga mot myndigheterna. Vi är skyldiga att känna till att vi måste berätta om vi får ändrade ekonomiska förhållanden. I min och Centerns värld brukar Maud Olofsson säga att vi inte är några fågelungar som ska matas, utan vi är ivriga bävrar. Att vara en ivrig bäver, herr talman, är att klara av att ta ett personligt ansvar och visa att vi känner till och kan våra rättssystem. I sin rapport pekar Riksrevisionen på anmälningsskyldigheten. Det har regeringen tagit till sig och rättat till bristerna, och det är bra. Tilliten till varandra och till att alla försöker göra rätt för sig är viktig. Riksrevisionen pekar också på att man på alla sätt måste stävja brotten inom rimliga förhållanden. De säger att vi inte får ut tillräckligt mycket från det jobb som våra myndigheter lägger ned på att stävja bidragsbrotten. Ekonomistyrningsverket säger att mellan 4 och 29 miljarder betalas ut felaktigt. I min värld är 4 miljarder inte någon liten summa. Det är ingenting som vi ska förringa. Tvärtom ska vi se till att alla de miljarder som betalas ut felaktigt går till det som vi behöver mer av i vårt samhälle. Vi debatterar i denna kammare barn som lever under knappa förhållanden. 4 miljarder till dem skulle göra stor skillnad. Att säga att vi inte får tillbaka något av det vi jobbar med vid våra myndigheter är fel. Det gäller som sagt att stämma i bäcken. Jag tror att det var Finn Bengtsson från Moderaterna som sade att normering var viktigt, alltså att se till att även när det gäller små summor ska man veta att om de betalats ut felaktigt åker man dit. Vi talar i Centerpartiet om ett hållbart samhälle. Det gäller inte hållbart enbart i fråga om miljö utan också i fråga om våra trygghetssystem och tron på dem. När jag lyssnar på Sverigedemokraterna blir jag oerhört upprörd. Kommer ni ihåg när vi talade om social turism? Göran Persson ville att vi skulle ha övergångsregler när vi fick nya medlemmar i EU så att de inte skulle komma till Sverige och leva på våra socialförsäkringar. Det var 2004. Vad har det blivit av det? Har vi haft en massinvasion av människor som kommit hit för att leva på våra socialförsäkringar? Nej, det har vi inte, och ändå har Sverigedemokraterna mage att stå i talarstolen och säga att folk kommer till Sverige för att leva på våra trygghetssystem. Det är fel. Jag vänder mig bestämt emot det, på samma sätt som Maud Olofsson när hon 2004 tog kampen om att vi inte skulle ha några övergångsregler. Det gör jag med emfas. För att fortsätta på temat säga emot Sverigedemokraterna vill jag nämna att vi för kanske en månad sedan kunde läsa i tidningarna att tullen, polisen och Försäkringskassan var nere i Öresund och tittade på personer som kom från Danmark. Det visade sig att 33 personer med sjukersättning och ersättning från Försäkringskassan var där och lastade tunga flaskor i och ur bilar. Och det var inte fråga om några utländska medborgare utan i de flesta fall svenska medborgare. Det visar att våra invandrare inte ska belastas på något sätt. Jag måste också ta upp vad Inspektionen för socialförsäkringen har för uppdrag. Sverigedemokraternas reservation handlar nämligen om att de skulle få ett annat uppdrag. Inspektionen för socialförsäkringen har ett uppdrag att se till att de lagar och regler som vi beslutar om i riksdagen får det utfall som vi förväntar oss hos Försäkringskassan. Det handlar inte om att de ska titta på ifall det begåtts någon form av bidragsbrott. I stället ska de titta på om systemen fungerar så att man kan upptäcka bidragsbrott och om man till exempel kan förbättra någonting och därmed medverka till att Försäkringskassan som myndighet gör rätt. Det är viktigt att komma ihåg detta. Vi hade, som vi hört tidigare, en utfrågning som socialförsäkringsutskottet anordnade i februari. Flera olika myndigheter och instanser deltog. De framförde sina åsikter om hur de arbetade med bidragsbrotten och motverkade fusket, som de kallade det. Vi ställde frågor till dem, och den fråga jag ställde var vad man från två myndigheter, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, behövde för att motverka bidragsbrott. Båda svarade mer resurser. De ville alltså ha mer pengar. Det var inte fråga om att vilja ha någonting annat, utan det enda de ville ha var mer pengar. Även där har alltså Sverigedemokraterna fel i sin reservation. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

Herr talman! Jag kan påminna kammaren om att det var 2002 som den förra partiledaren för Kristdemokraterna påtalade att det fanns ett överutnyttjande i Sverige. Det blev en stor debatt. Jag tror att det var i Expressen. Nu har vi kommit hit. Det är ungefär tio år sedan. Syftet var inte att utpeka några individer utan att påtala att det är viktigt att vi inte blåögt blundar för att det finns personer som inte vill följa reglerna utan utnyttja systemet och att detta inte är acceptabelt. Det handlar inte heller om omfattningen av oegentligheterna utan om att lagar och regler ska följas. Detta har med trovärdighet att göra. Det handlar om att upprätthålla trovärdigheten för vårt välfärdssystem. Det är på så vis vi kan ha ett välfärdssystem som är generöst. En annan viktig del och enkel grundprincip är att utforma lagar och regler så att det ska vara enkelt att göra rätt och svårt att göra fel. På så sätt undviks flera misstag och feltolkningar. Medvetet missbruk blir också betydligt enklare att upptäcka när det väl förekommer. En annan sida som man också kunnat notera i varje fall från förra mandatperioden är att Försäkringskassans 600 olika blanketter inte alltid är så enkla även om man vill vara ärlig. Ibland har utformningen varit så komplex att det i praktiken har fordrats en blankettifyllnadsutbildning för att allt skulle bli rätt. Sådant kan man faktiskt undvika. Jag menar att legitimiteten måste vara trovärdig åt alla håll. Jag övergår till en annan myndighet som jag har varit i kontakt med. Det är Skatteverket, som vi kanske alla har varit i kontakt med. Det har genomfört klara förbättringar för att minska risken att det ska kunna bli fel. Det har i sin verksamhetsplan att man ska göra det enkelt. Det ska vara enkelt att göra rätt. Jag tror det är nödvändigt att alla myndigheter ser sig som serviceorgan för medborgarna för att det ska bli rätt. Det är då också mycket enklare att både motverka och upptäcka fusket. Vi kan också se att det har fått ett mycket gott resultat. Det är rätt märkligt att den som ska ta in pengarna från gemene man har det bästa betyget bland myndigheterna hos medborgarna. Det tycker jag är rätt häpnadsväckande. Sedan kommer vi till en annan del. Det är tilltro till lagar och regler. Det är ett fundament i hela välfärdssystemet som Sverige har byggt under lång tid. Vi har haft ett normerande samhälle där det förts från generation till generation att man ska göra rätt för sig efter bästa förmåga. Samtidigt ska vi ha ett skyddsnät när man inte klarar av det och brister framkommer av olika skäl. Dessutom måste de gemensamma resurserna användas på ett omsorgsfullt och optimalt sätt. Medborgarna har avstått sin inkomst för att den ska användas för det gemensamma bästa. Nu är det likväl så att det finns personer som väljer att utnyttja och missbruka välfärden för sina egna syften. I Halland har polisen genomfört ett omfattande arbete för att upptäcka och beivra brott och oegentligheter. Dylika insatser är viktiga i sig och som signaler i samhället för dem som likväl försöker eller planerar att försöka missbruka det gemensamma bästa. Därför är prevention alltid att föredra. Det är alltid bra med förebyggande arbete för att motverka olika missbruk och brott och även att sådant klimat uppstår som skapar detta. Vi ska också vara klara över att vi stiftar lagar och regler i detta samhälle där vi ibland konstruerar situationer där människor blir beroende av de ersättningssystem som vi får. Det uppmärksammades för något år sedan ett fall som var helt legalt i södra Sverige. Det visade sig att familjeförsörjaren i familjen var tvungen att tjäna över 25 000 kronor för att det över huvud taget skulle vara meningsfullt att kunna få någonting över. Om vi skapar sådana system så skapar vi inlåsningseffekter. Det är ingen som vill detta. Det måste alltid löna sig att arbeta. Om vi nu tittar på Riksrevisionens rapport och summerar det har det varit viktigt med ett arbete mot bidragsbrott. Men det finns brister. Det är väldigt bra att få uppföljningar så att man kan förbättra det arbetet. Vi har nog fått ett annat samtalsklimat i samhället. Man inser att det i varje fall är legitimt att påtala mer konkret och beivra mer att människor måste göra rätt för sig. Därför kan vi också med trovärdighet göra generösa system som kan hjälpa dem som behöver det som bäst. Därmed yrkar jag avslag på alla reservationer och bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder)