Strålskydd, kärnteknisk säkerhet och explosivämnen m.m.

Herr talman! Betänkandet som vi ska debattera nu gäller strålskydd, kärnteknisk säkerhet och explosivämnen med mera. Den första delen som jag vill ta upp i mitt anförande gäller säkerheten vid kärnkraftverk där vi har en reservation nr 2 som jag härmed yrkar bifall till. Kärnkraftsolyckorna i Tjernobyl, Ukraina och Fukushima i Japan har satt sina spår långt utanför de direkt drabbade områdena. Det finns en stor oro för att en lika allvarlig olycka som dessa skulle kunna inträffa i Sverige eller i vår omedelbara närhet. Våra svenska kärnkraftverk ligger i befolkningstäta områden. Det innebär att en olycka skulle få katastrofala följder. Säkerheten och arbetet med säkerhetsfrågor måste alltid ha högsta prioritet vid ett kärnkraftverk. Svensk kärnkraftsindustri har genom åren haft ett högt förtroende i säkerhetsfrågor, men det har visat sig att säkerheten även vid svenska kärnkraftverk är bristfällig. Säkerheten vid kärnkraftverket i Forsmark har till exempel kritiserats efter att en stor grupp miljöaktivister sommaren 2011 kunde ta sig in på området. I mars 2012 stod Forsmark i princip utan skydd sedan personalen vid polisens speciella insatsstyrka i Uppsala, som har i uppdrag att i en krissituation säkerställa att kärnkraftverket kan stängas säkert, hade sagt upp sig. Kärnkraftverket Ringhals stod under flera år under särskild tillsyn av Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, med anledning av att myndigheten upptäckt allvarliga brister i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverket. Med detta vill jag också ha sagt att jag tycker att myndigheten gör ett mycket bra arbete när man gör på detta sätt. I oktober 2012 gjorde Greenpeaceaktivister ett förnyat intrång vid samtliga kärnanläggningar. I maj 2013 släppte en skärmflygare ned ballonger över Ringhals, och i juni 2013 inträffade en brand i kärnkraftverket. Herr talman! Dessa händelser utgör bara exempel på olika tillbud, och vi socialdemokrater menar att det är uppenbart att det saknas tillräckligt riskmedvetande hos de högst ansvariga för verksamheten. Det är av yttersta vikt att regeringen anslår tillräckliga medel till polisen och andra myndigheter som är ansvariga för säkerheten vid kärnkraftverk så att en hög säkerhetsnivå kan hållas. Det är lika angeläget att regeringen genom ägardirektiv till Vattenfall skärper kraven på ett förbättrat säkerhetsarbete, inte minst vad gäller den fysiska säkerheten runt anläggningarna. Det ska sägas att det har blivit bättre på vissa håll. Regeringen bör återkomma med en årlig samlad rapport där kärnkraftsproducenterna och berörda myndigheter beskriver hur förbättringsarbetet med säkerheten vid de svenska kärnkraftsanläggningarna fortlöper. Genom övningar och annan förberedande verksamhet kan det förebyggande beredskapsarbetet på kärnkraftsområdet utvärderas och ständigt förbättras. Har vi en ständig bevakning och utveckling genom just återkommande övningar kan problemområden upptäckas och åtgärdas innan det händer en olycka. Efter en övning av en brand i kärnkraftverket i Oskarshamn 2011 kunde man konstatera att Sverige inte skulle klara en så stor olycka. Herr talman! Den andra delen av mitt anförande berör elsäkerhet. Här har Ingmar Nilsson från Socialdemokraterna på ett förtjänstfullt sätt lyft upp frågan genom motion 2013/14:Fö229. Ansvaret för elsäkerheten i Sverige regleras i elinstallatörsförordningen. Syftet med förordningen är att förebygga risk för personskador och skador på egendom till följd av bristfällig eller felaktig installation av elektriska starkströmsanläggningar. I Sverige har elsäkerheten organiserats utifrån ett system där utbildade yrkesmän utför arbete som översiktligt planeras av en ansvarig behörig installatör. Ansvarsfördelningen är sådan att elinstallatören planerar arbetet, väljer ut lämpliga yrkesmän och övervakar det löpande arbetet. Elinstallatören är den ende som har en certifierad utbildning. Yrkesmannens kompetens certifieras i regel av ett partsgemensamt organ efter godkänd gymnasie- och lärlingsutbildning. Den huvudprincip som uttrycks i elinstallatörsförordningen om att elinstallatören och yrkesmannen ska vara anställda i samma företag måste anses vara ett grundläggande krav för att den ansvariga elinstallatören ska kunna utföra sitt uppdrag på ett elsäkerhetsmässigt bra och säkert sätt. Det handlar om att elinstallatören ska ha möjlighet att planera, leda och kontrollera det arbete som yrkesmannen utför. Det är väsentliga delar i jobbet. Denna reglering har lett till att många olyckor har kunnat undvikas i samband med genomförda elinstallationer. I augusti 2013 beslutade regeringen att tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag till ett nytt regelverk för kompetenskontroll av personer som ska utföra elinstallationer. Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2014, alltså i år. Samtidigt har Elsäkerhetsverket genom beslutade ändringar i myndighetens föreskrifter till elinstallatörsförordningen i praktiken upphävt förordningens anställningskrav. Det innebär att en av de mest grundläggande reglerna i det svenska elsäkerhetssystemet upphävs samtidigt som regeringen ska utreda den framtida regleringen och ansvaret på området. Jag menar att detta är djupt olyckligt, otillfredsställande och en felaktig ordning, och vi socialdemokrater anser att regeringen bör återställa anställningskravet i elinstallatörsförordningen genom en revidering av förordningen som begränsar Elsäkerhetsverkets föreskriftsrätt och möjligheten att tillämpa undantag från anställningskravet. Därmed skulle den nyligen tillsatta utredningen ges möjlighet att förutsättningslöst granska och analysera hur ett säkrare elsäkerhetssystem ska kunna byggas upp. Herr talman! Trots risken att verka paragrafinriktad vill jag redogöra för vilken ordalydelse S, V och MP anser att elinstallatörsförordningen borde få: Elsäkerhetsverket får i det särskilda fallet eller genom föreskrifter medge undantag från tillämpningen av förordningens 2 och 3 §§. Paragraf 6: Elinstallationsarbete får utföras endast av elinstallatör eller av yrkesman under överinseende av elinstallatör hos vilken yrkesmannen är anställd eller som är anställd i samma företag som yrkesmannen. Vad gäller undantag borde lydelsen bli: Undantag från kravet att yrkesmannen och elinstallatören ska vara anställda i samma företag kan ske i följande fall: 1. Då elinstallatör eller yrkesman är anställd i det företag hos vilket elinstallationsarbete tillfälligt ska utföras och arbetets omfattning är klarlagd innan det påbörjas. 2. Då elinstallationsföretag tillfälligt eller för visst projekt anlitar yrkesman från annat elinstallationsföretag. 3. Då nätägare tillfälligt eller för jourtjänst anlitar yrkesman från annan nätägare. 4. Då skolelev i utbildningssyfte ska utföra arbete. I annat fall än som avses under punkt 1-4 ska undantag medges efter prövning av Elsäkerhetsverket i varje särskilt fall. Dessa förslag finns också med i vår reservation. Herr talman! Med anledning av vårt ställningstagande yrkar jag härmed även bifall till den gemensamma reservationen från S, V och MP, reservation nummer 4.

Herr talman! Samtidigt som riksdagen 2010 antog propositionen om att tillåta nya reaktorer i Sverige antog man även propositionen Kärnkraften - ökat skadeståndsansvar . Beslutet innebär bland annat att atomansvarighetslagen ersätts av en ny lag som reglerar ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor, att det införs ett så kallat obegränsat ansvar för innehavare av kärntekniska anläggningar och att innehavare av kärnreaktorer ska finansiera ansvaret upp till 1 200 miljoner euro eller ca 11 miljarder kronor. I den nya lagen om ansvar vid olycka skiljer regeringen mellan ett principiellt obegränsat ansvar och säkerställande av finansiering för detta ansvar. Ett obegränsat ansvar innebär i princip att reaktorägarens ansvar är oändligt, men i praktiken är det ekonomiska ansvaret begränsat till 11 miljarder kronor eller de överstigande tillgångar som den ansvarige har och som en domstol kan få tillgång till. Konstruktionen är sådan att den som driver en eller flera reaktorer måste ställa säkerheter upp till ett så kallat ansvarsbelopp. Som jag nyss sade är det satt till motsvarande ca 11 miljarder kronor. Säkerheten kan vara en försäkring eller andra tillgångar. Utöver detta belopp eller de tillgångar som fanns vid olyckan ställer lagen inga krav på säkerhet. Den främsta tillgången är vanligen de värden som finns i det företag som driver eller äger anläggningen. Värdet är dock begränsat, i synnerhet eftersom anläggningen kan skadas allvarligt och i princip bli värdelös vid en omfattande kärnkraftsolycka. Även aktier i bolaget riskerar att bli utan värde. Miljöpartiet anser att det ansvarsbelopp som lagen föreskriver är alldeles för lågt. Det motsvarar bara en bråkdel av de kostnader som riskerar att uppstå vid en omfattande kärnkraftsolycka. De möjliga kostnaderna vid en omfattande olycka är i princip oändliga. Enligt Statens strålskyddsinstitut uppgick kostnaderna efter olyckan i Tjernobyl till minst 1 000 miljarder kronor i bara Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Det var fram till 2005 och i den tidens pengavärde. I Fukushima vet vi ännu inte var kostnaderna landar, men seriösa bedömare talar om belopp långt över de 1 000 miljarder kronor som olyckan i Tjernobyl anses ha kostat. I Naturvårdsverkets rapport Potentiellt miljöskadliga subventioner från 2011 presenteras kärnkraftens begränsade skadeståndsansvar som en subvention. I rapporten fastslås att det är svårt att uppskatta storleken på subventionen men att kärnkraften skulle bli dyrare om skadeståndsansvaret utökades. Regeringens skrivelse utgår från vilken nivå av finansiell säkerhet som är rimlig att ställa utifrån kärnkraftsägarnas perspektiv snarare än den faktiska kostnaden för en olycka. Inte heller nämner regeringen någonstans i skrivelsen vad en kärnkraftsolycka faktiskt kan komma att kosta. Att Fukushima bedöms kosta minst 1 000 miljarder kronor sätter regeringens krav om 11 miljarder kronor i ett helt annat ljus. Ingenstans redogör regeringen för vem som ska betala kostnaden utöver de 11 miljarder kronorna om en olycka sker. Det är inte att garantera att kärnkraften står på egna ben. Miljöpartiet anser att inriktningen i politiken måste vara att kärnkraften vid en olycka ska tvingas att betala sina egna kostnader. I detta ingår garantier för de skadebelopp som kan orsakas av en olycka. Att inte kräva sådana garantier medför sänkta kostnader för reaktorägaren, både vid normal drift och vid en olycka, och är därför enligt alla gängse definitioner att betrakta som en subvention, som jag nämnde nyss. För att uppfylla det villkor som det berörda utskottet har ställt sig bakom, nämligen att kärnkraften inte ska få några subventioner, behöver kravet på finansiell säkerhet höjas till att motsvara den nivå som en radiologisk olycka erfarenhetsmässigt har visat sig kunna orsaka, det vill säga åtminstone 1 000 miljarder kronor. Herr talman! Regeringen anger i sin skrivelse att avgiftssystemet för restprodukter lever upp till att inte subventionera kärnkraften. Den bedömningen delar inte den ansvariga myndigheten, Strålsäkerhetsmyndigheten, som har begärt att kärnavfallsavgiften ska höjas för att industrin själv ska betala för kostnaderna. I oktober 2011 föreslog SSM en höjning av den avgift kärnkraftsindustrin betalar till Kärnavfallsfonden från cirka 1 öre per kilowattimme producerad kärnkraftsel till cirka 3 öre per kilowattimme. Den 22 december 2011 beslutade regeringen att endast höja avgiften till 2,2 öre per kilowattimme, vilket är betydligt lägre. Under 2013 meddelade Kärnavfallsfonden att det ändå saknas över 30 miljarder kronor för att de avsatta pengarna ska räcka till slutförvaret av det svenska kärnavfallet. Enligt en uträkning som Sveriges Radios Vetenskapsradion låtit göra skulle avgiften behöva femfaldigas till runt 10 öre per kilowattimme för att täcka underskottet i Kärnavfallsfonden. Miljöpartiet anser att avgiften för hanteringen av kärnkraftens restprodukter bör möta den nivå som den ansvariga myndigheten bedömer behövs för att täcka de egna kostnaderna. Att kärnkraften inte betalar för hantering av sina egna restprodukter är ett tydligt fall av subvention. Kärnavfallsavgiften bör spegla den verkliga kostnaden för kärnkraftens restprodukter. Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till reservationerna 1, 3 och 4.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 5. Problemen med fyrverkerier är väl kända. De kan vara allmänt störande och oskickligt hanterade. Djur skräms och lider av knallar och ljussken. Det finns också miljöproblem även om dessa har minskat allteftersom fyrverkerierna har miljöanpassats. Samtidigt är fyrverkerier festliga och många tycker att de hör till. Enligt vår mening bör det finnas en balanspunkt. Genom att begränsa tidsfönstret för när fyrverkerier är tillåtna får vi en sådan balanspunkt. Om djur måste lugnas för att tåla fyrverkerierna blir det åtminstone vid färre tillfällen. Vi föreslår därför att fyrverkerier endast ska vara tillåtna vid vissa svenska högtider såsom nyårsafton och valborgsmässoafton samt vid särskilda tillfällen som exempelvis invigningar av stora idrottsarrangemang eller officiella nationaldagsfiranden. I dag finns det möjligheter för kommunerna att via ordningslagen begränsa nyttjandet av fyrverkerier, men som vi ser det är frågan av nationell karaktär. Lagstiftningen bör skapa lika villkor i hela landet i denna fråga, inte minst eftersom det har uppstått en ny företeelse med ungdomsgäng som riktar fyrverkeripjäser mot andra människor. Färre dagar då fyrverkerier är tillåtna skulle hjälpa polisen att stävja detta otyg.

Herr talman! Betänkandet är en mix av olika saker från allmänna motionstiden. Jag tänker ta upp några saker som kan vara svårhanterliga men också viktiga att beröra. Det första är elektromagnetiska fält och elöverkänslighet. Jag skulle inte påstå att det är ett omstritt område, men det finns olika synpunkter på hur människor påverkas av elektromagnetiska fält. Det är något vi forskar och försöker få fram mer fakta om. Än så länge finns inga bevis för att det finns något som heter elöverkänslighet. Jag vill dock påstå att man behöver ta hänsyn till det som utskottet konstaterar, nämligen att det finns människor som har besvär av elektromagnetiska fält. Det gör att vi kanske inte helt tvärsäkert ska säga att det i framtiden kommer att vara bevisat att det inte finns. Jag tycker att utskottets ställningstagande är bra: Man ska ta hänsyn till dessa människor och hålla öppet för att det kan finnas framtida forskning som kommer fram till andra saker. Men i dag finns inga bevis för att det existerar på det sätt man vill påskina. Det tycker jag gör saken svår att hantera. Vänsterpartiet har skrivit ett särskilt yttrande om detta för att försöka problematisera bilden av hur det ser ut. Nästa sak handlar om kärnkraften. Den är både omstridd och svårhanterlig både när det gäller säkerhetsfrågan och avfallshanteringen. Vi har i reservation 2, som jag yrkar bifall till, problematiserat detta tillsammans med Socialdemokraterna. Peter Jeppsson var inne på en del saker kring detta. Jag tror att vi till att börja med behöver ta ett helhetsgrepp när det gäller säkerheten så att det inte händer olyckor. Vi har haft incidenter som har beskrivits, och vi har haft aktivister som har försökt ta över kärnkraftverk. Säkerheten behöver definitivt ses över mer och prioriteras. Det handlar om att sätta press på dem som producerar kärnkraft att ta detta på allvar. Vi vet att det finns en intressemotsättning mellan att lägga pengar på säkerhet och att ta ut vinst. Samma sak gäller avfallet. Vi behöver se till att vi får en ordentlig buffert så att vi vet att pengarna finns när eller om det händer någonting. Vi har sett förskräckliga exempel ute i världen - i Fukushima och på andra ställen - på vad som händer om vi drabbas av en kärnkraftsolycka och hur mycket pengar det kostar. Det finns olika uppgifter om hur mycket pengar som finns att tillgå i olika fonder, och jag tycker att den frågan är svår att hantera. Säkerheten vid kärnkraftverken är dock enkel att hantera, för den kan verkligen kritiseras. Elsäkerheten har Peter Jeppsson berört, herr talman, så jag går inte in på den. Jag yrkar dock bifall till reservation 4. Det sista jag ska gå in på handlar om fyrverkerier. Fyrverkerier är ofta kopplat till fester och arrangemang, framför allt nyår, och är något vi kan glädjas åt. De är både vackra, trevliga och häftiga att titta och lyssna på. Men det finns en baksida. Vi vet att det finns lagar och regelverk i dag som ska se till att överträdelser inte begås när det gäller hur fyrverkerier och smällare hanteras. Men tyvärr - som vi nog alla själva kan konstatera framför allt på nyårsafton - händer det saker, och man kan inte alltid kontrollera det som händer kring fyrverkerier. Jag tror att vi behöver ha en översyn av hur lagen ser ut men framför allt se till att kommunernas ansvar för att kontrollera gås igenom och skärps upp. Vi behöver ha en översyn av den delen också. Alla vi som har någon husdjursägare i vår bekantskapskrets eller själva har ett husdjur kan se problemen på den sidan och även i andra sammanhang när det gäller olyckor. Vi behöver få en skärpning och framför allt en bättre kontroll av just fyrverkerier för att vi ska kunna njuta av fyrverkerier på ett bra sätt utan att vara rädda för att baksidorna tar över. Det tycker jag är viktigt. Därför vill jag yrka bifall till reservation 6, som handlar om fyrverkerier.

Herr talman! Dagens debatt handlar om försvarsutskottets betänkande 6. Det behandlar diverse motionsyrkanden från allmänna motionstiden såväl 2012 som 2013. Yrkandena rör disparata områden. Jag kommer att behandla dem i samma ordning som de återfinns i betänkandet. Ett antal människor upplever att de störs av elström och magnetism. I det moderna samhälle vi lever i är tillgång på energi närmast en förutsättning för att livet ska fungera. Det är till och med svårt att tänka sig livet utan tillgång till el. Belysning, matlagning, förvaring, vattenförsörjning och i vissa fall värme är exempel på användningsområden där vi oreflekterat tar hjälp av el. Stora ansträngningar har skett för att undersöka om elanvändningen har inverkan på vår organism och i så fall vilken inverkan den har. I två vetenskapliga rapporter från 2012 som utskottet tidigare uppmärksammat har det konstaterats att det inte finns några belägg för hälsorisker vid exponering för elektromagnetiska fält. Under 2013 har Strålsäkerhetsmyndigheten och Socialstyrelsen publicerat nya forskningssammanställningar som bekräftar detta. Även annan forskning om elöverkänslighet tyder på att det inte går att hitta hälsoeffekter av exponering av elektromagnetiska fält. Det är tryggt att konstatera att referensvärdena för vad som tillåts är satta med stor säkerhetsmarginal. Mätningar gjordes 2012 av magnetfält från olika elektriska källor. Glädjande nog är magnetfälten på ungefär samma nivå som för 18 år sedan, betryggande långt under den nivå där hälsorisker börjar skönjas. Vad gäller motionerna om elektromagnetiska fält vill jag sammanfattningsvis säga att det i dag råder stor internationell samstämmighet om hur starka magnetfält som krävs för att ge upphov till direkta hälsoeffekter. Dessa värden ligger långt över de gränsvärden som har satts och långt över vad som faktiskt förekommer normalt. Några hälsorisker av radiovågor från mobiltelefoner och datornätverk har inte konstaterats, vare sig för vuxna eller för barn. Senare forskning tyder också på att riskerna är ännu lägre än vad som tidigare antagits. Resultaten från samtliga undersökningar visar att det inte går att påvisa några hälsoeffekter av strålning som understiger de gränsvärden som Strålsäkerhetsmyndigheten har fastställt. Herr talman! Det har även väckts en motion om radon i inomhusluften i bostäder. Sverige är ett av få länder som har problem med radon. Dels läcker gasen upp genom sprickor i berggrunden, dels finns den i viss byggnadsmateriel. Man bedömer att radon är medskyldigt till 500 lungcancerfall om året. Dock beror samtidigt 90 procent av dessa även på rökning. Socialstyrelsen har satt som mål att gränsvärdet 200 becquerel per kubikmeter luft ska vara uppnått före 2020. WHO har rekommenderat ett gränsvärde på 100 becquerel per kubikmeter. Med anledning av detta tillsattes en arbetsgrupp under ledning av Boverket för att utreda konsekvenserna av att införa rekommendationerna i Sverige. Rapportens slutsats var att Sverige inte skulle sänka gränsvärdet ytterligare. Det bedömdes som orealistiskt att uppnå målet. Kostnaderna för att ytterligare sanera bostadsluften bedömdes som mycket höga. Herr talman! Det har också inkommit en motion om förbud mot starka laserpekare. Ett sådant förbud är i kraft från den 1 januari i år. Jag förutsätter att motionären är tillfreds med detta. Ett par motionärer önskar att det införs en åldersgräns på solarier så att omyndiga ska vara tvungna att ha målsmans tillstånd att använda sådana. Förslag om införande av åldersgräns på solarier bereds i Regeringskansliet. Ett eventuellt riksdagsbeslut bör anstå till dess att denna beredning är klar. Kärnkraften är en viktig energikälla i Sverige. Cirka hälften av vår el produceras vid kärnkraftverken. Låt mig först konstatera att svenska kärnkraftverk har drivits under drygt 40 år utan vare sig incidenter eller tillbud som har hotat människors hälsa. Detta är utan tvivel ett gott betyg åt säkerheten vid och säkerhetsarbetet runt kärnkraftverken. Det hindrar dock inte att det vid kontroller och vid andra tillfällen har upptäckts brister som inte borde ha funnits. Redan våren 2010 fick Strålsäkerhetsmyndigheten i uppdrag att analysera säkerheten vid de svenska kärnkraftverken, eftersom reaktorerna började bli till åren. Naturkatastrofen som ödelade kärnkraftverken i Fukushima i Japan medförde att uppdraget utvidgades till att gälla också säkerhetsutvärderingar. Resultaten av dessa visade att den tekniska säkerheten är robust men att åtgärder behövde vidtas för att stärka säkerheten vid extrema naturfenomen samt även för att förbättra förmågan att klara elförsörjning vid elavbrott och öka förmågan till haverihantering. Med anledning av resultaten har Strålsäkerhetsmyndigheten upprättat en nationell handlingsplan för hur de föreslagna förbättringarna ska genomföras 2013-2015. Tidsplanen baseras på åtgärdernas angelägenhetsgrad. Sammantaget har regeringen vidtagit en hel del åtgärder för att stärka skyddet vid kärnkraftverken. En nationell handlingsplan har upprättats. Anslagen till Strålsäkerhetsmyndigheten har ökat. Tillsynen har ökat. En ny strålsäkerhetslagstiftning är under beredning. Det fysiska skyddet runt anläggningarna förstärks. Ytterligare utredningar arbetar vidare med de frågor som återstår att genomföra till följd av tidigare genomgång av säkerheten. Den redan goda säkerheten är således på väg att bli ännu bättre. En motion handlar om att regeringen genom ett ägardirektiv till Vattenfall ska ställa krav på säkerhetsarbetet vid kärnkraftsanläggningarna. Då Strålsäkerhetsmyndigheten är en kontrollmyndighet med bland annat just detta uppdrag finns det inget behov av att ytterligare en instans ställer liknande krav. I sak är det oväsentligt om regeringen direkt via ägardirektiv eller indirekt via myndighetsinstruktion ställer kravet. Herr talman! Producenterna av kärnkraftsel betalar en så kallad kärnavfallsavgift som är avsedd att täcka kostnaderna för hanteringen av det avfall som anläggningarna genererar. Dagens system innehåller vissa oklarheter och begränsningar av hur avgiftsmedel får placeras och vilket underlag för beräkning av de framtida kostnaderna som får användas. Därför gav regeringen redan 2011 Strålsäkerhetsmyndigheten i uppdrag att se över regelverken för kärnavfallsavgiften. Detta har resulterat i en rapport som överlämnades till regeringen i somras. En av rapportens slutsatser är att nivån på dagens avgift är till fyllest. Rapporten är ute på remiss, och remisstiden går ut den sista januari. Också den här frågan är således under beredning. Herr talman! En motion behandlar regelverket vid installation av el. Ansvarig vid installation av el måste ha behörighet för detta. Denne kan dock lämna över själva arbetet till utbildade yrkesmän. Regeringen har tillsatt en utredning som ska förbättra dagens regelverk ur flera aspekter. Utredningsuppdraget ska vara klart senast den sista december i år. Därför är den förändring av regelverket som motionären hänvisar till att betrakta som temporär. Herr talman! Även i år har motioner om restriktioner vid användandet av fyrverkerier väckts. Jag finner ingen anledning att ändra ståndpunkt sedan förra året. Jag har fortsatt förtroende för att villkoren när kommunerna ger tillstånd till fyrverkerier är sådana att olägenheter minimeras och att de utformas med tillbörlig hänsyn och omsorg. Det finns heller inget som tyder på motsatsen. Som jag sade för ett år sedan är användningen av fyrverkerier koncentrerade till ett fåtal helger, som nyår och valborg. Generellt sett är olägenheterna med fyrverkerier vid annan tidpunkt därför små. Det förbud som vissa motionärer vill införa ska ställas mot den glädje och det nöje som fyrverkerier medför. Något generellt förbud, ens med vissa undantag, är jag inte beredd att medverka till. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer som är fogade till betänkandet.

Herr talman! Jag väntade faktiskt in i det längsta med att begära replik med anledning av Abdirizak Waberis anförande. Jag ville först höra hur mycket han nämnde om just elsäkerheten. När det gäller den andra delen om tillbud har vi nog en något annan syn på vad som skulle kunna vara allvarligt eller inte i fråga om det som har hänt historiskt. Jag vill ta upp elsäkerheten och fråga Abdirizak Waberi hur ni har resonerat i alliansgruppen eftersom du har varit sammanhållande i dessa frågor, om jag har förstått det rätt. Det nya förslaget som Elsäkerhetsverket har drivit igenom kommer att urholka dagens regelverk, och detta område blir i princip helt avreglerat med allt vad det innebär. Därför är frågan varför man ändrar förordningen nu när det finns en pågående utredning som ska lämna sitt förslag den 31 december 2014, som Abdirizak Waberi nämnde i sitt inlägg. Det nya förslaget som man av någon anledning har forcerat fram kommer att innebära att mer eller mindre seriösa och oseriösa aktörer kommer att kunna vara ansvariga för att installationer godkänns. Jag undrar hur ni har resonerat kring detta. Det finns en utredning. Varför accepterar man en ändring av regelverket och sedan säger att det ska vara ett tillfälligt regelverk? Jag får inte riktigt ihop detta. Därför skulle jag vara mycket tacksam om jag får en förklaring till det.

Herr talman! Som du säger, Peter Jeppsson, är det riktigt att en utredning pågår och att vi ska invänta den. Beträffande säkerheten kvarstår förhållandena när det gäller anställningar och så vidare i regelverket. Det som har hänt är att detta övergångsarbete har lett till en ändring i föreskrifterna för att de ska anpassas till nya arbetsformer på arbetsmarknaden. Ändringen i föreskrifterna anpassar installationsarbetet till dagens företagande och de regler som gäller för arbetsmarknaden utan att säkerheten åsidosätts. Det innebär att allt installationsarbete ska utföras av en installatör eller under dennes tillsyn.

Herr talman! Enligt uppgifter som jag har fått från säkra källor finns det i dag ett behov av 5 00-6 000 behöriga installatörer. Det finns i dag ca 40 000 behörigheter utfärdade, vilket kan ge ett stort antal personer som skaffar sig exempelvis F-skattsedel och sedan blir konsulter med uppdrag att godkänna installationer som i princip vem som helst kan genomföra i och med detta regelverk. Jag tolkar tyvärr detta som att förslaget är ett sätt att pressa ned lönerna, och jag kan tänka mig att det blir resultatet om man nu släpper loss regelverket helt utan krav på behörighet. Det luktar lönedumpning, och jag är lite rädd för att det därför inte har mött något motstånd från den politiska majoriteten. Men rätta mig gärna om jag har fel. Jag är mycket tacksam om jag har fel, men det verkar tyvärr inte så. Det finns i dag alltså ett behov av 5 000-6 000 behöriga installatörer. Om det är någonting annat som ligger bakom detta får ni gärna meddela mig och alla åhörare det direkt. Jag får en stark känsla av att det ligger någonting annat bakom detta. Men jag är lyhörd och tacksam om jag får ett klarläggande.

Herr talman! Marknaden ser olika ut under olika tider. Vi kommer alltid att behöva yrkesmän som kommer att utföra dessa installationer. Huvudprincipen är att det alltid ska finnas ett anställningsförhållande. Det är alltid en person som har kunskaper om detta som ska göra tillsynen så att det ska vara en större trygghet för konsumenterna. Det innebär att vi alltid står på konsumenternas sida samtidigt som vi måste se att arbetsmarknaden ser annorlunda ut i dag än den gjorde tidigare. Men jag inväntar den utredning som ska komma.

Herr talman! Mitt anförande kommer att koncentreras på säkerheten vid de svenska kärnkraftverken. Kärnkraften är en klimatsmart och mycket kostnadseffektiv energikälla i vårt land och svarar för mellan 40 och 50 procent av den sammanlagda elproduktionen. Men det går inte att blunda för att kärnkraften också utgör en potentiell olycksrisk med svåra konsekvenser som följd. Den moderna historien visar ett antal exempel på detta. Samtidigt innebär den centraliserade energiproduktionen från kärnkraftverken naturligtvis också en sårbarhet sett utifrån det sammanlagda samhällets robusthet. Den 9 oktober 2012 tog sig ett sjuttiotal personer in på Ringhals och Forsmark. Detta var pinsamt för de myndigheter som upprätthåller säkerheten vid våra kärnkraftverk och ställer krav på dem som driver dessa verk. Men det var inte bara enkelheten i detta inträngande som slog oss som såg stegar resas mot stängsel och hur människor klättrade över mer eller mindre obehindrat. Vi slogs också av att det inte fanns någon förvarning om denna förestående attack från Greenpeace sida, trots att det var ett sjuttiotal personer involverade som kom från flera olika länder i Europa. Rimligen borde denna manifestation, eller vad Greenpeace vill kalla den, ha föregåtts av mängder av samtal, kontakter, mejl och annat. Men likväl inträffade detta som en blixt från en klar himmel. Nu var det Greenpeace och inte någon terroristorganisation, och uppenbarligen var det inte heller fråga om att Greenpeace hade infiltrerats av mer illasinnade krafter. Men det kunde ha förhållit sig annorlunda. Det som hände hösten 2012 blottade ett antal brister när det gäller svensk kärnkraftssäkerhet. Bland annat saknades flygförbudszoner över de svenska kärnkraftverken. Detta valde Greenpeace att markera mot vid en ytterligare manifestation den 21 maj 2013 då man flög med en skärmflygare in över kärnkraftverket i Ringhals och släppte ballonger. Det saknas dessutom bindande nationella direktiv för hur våra polismyndigheter ute i landet ska svara för säkerheten vid kärnkraftverken. Det finns inte heller någon del i det svenska underrättelseväsendet som har uppgiften att särskilt ansvara för hot mot kärnkraftsanläggningar. Som Abdirizak Waberi har påpekat pågår det nu arbete på många fronter, både inom regeringen och bland våra ansvariga myndigheter. Detta är bra. Inte minst detta år har en väsentlig nyhet tillkommit som har inneburit en bättre beredskap, nämligen att Försvarsmakten i framtiden ska kunna ställa medeltunga helikoptrar till förfogande för insatser av den nationella polisiära insatsstyrkan. Detta är ett stort framsteg. Samtidigt kan vi konstatera att det nu med regelbundenhet genomförs övningar som handlar om att stärka vår beredskap just vid olyckor i samband med kärnkraftverken. Detta är bra, men det krävs naturligtvis mycket mer. Socialdemokraterna har en reservation, nr 2, som handlar om att man ska slå fast i ägardirektiv att säkerhetsarbete alltid ska gå före vinst. Jag uppfattar detta som ett feltänkande från Socialdemokraternas sida, herr talman. Näringsverksamhet kan naturligtvis aldrig bedrivas utan ett vinstintresse. Det är en paradox att tro att enskilda företag enbart skulle agera utifrån samhällsnytta och inte se till möjligheterna för avkastning på det egna kapitalet. Dessutom är förslaget att uttrycka detta i ett ägardirektiv begränsande. Det kommer i så fall bara att träffa de kärnkraftverk där staten har möjlighet att formulera ägardirektiv, men inte industrin i övrigt. Det som är det allra värsta är att med en sådan här svepande formulering om att säkerheten alltid ska gå före vinst tillskapar vi en sorts omvänd bevisbörda. Det är inte längre svenska politiker som genom rättsregler eller svenska myndigheter som genom föreskrifter berättar för människor hur verksamheten ska bedrivas, utan i stället lägger vi bollen i knät på industrin och säger: Kom inte till oss och redovisa någon vinst om ni inte har gjort precis allting som krävs för säkerheten vid kärnkraftverken! Det kanske är politiskt klurigt att formulera sig på det sätt som man gör i reservationen, men det är inte ett exempel på den rättssäkerhet som brukar prägla kammarens arbete. När det gäller elsäkerheten kan man konstatera att det nuvarande systemet uppenbarligen inte är tillfredsställande. En enda enskild elinstallatör kan i dag ha ansvaret för att övervaka hundratals personer spridda över hela landet som installerar el av olika slag. Det är bland annat mot bakgrund av detta som det nu sker en översyn av föreskrifterna. Som tidigare har sagts består kontrollen fortfarande. Det enda detta handlar om är att det finns en möjlighet att göra undantag när det gäller det tidigare kravet på att den som installerar och den övervakande elinstallatören är anställda i samma företag. Detta, herr talman, förklarar väl för oss alla att det här också handlar om en del fackliga intressen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Det är både befriande och otroligt beklagligt att höra Allan Widman säga att säkerheten inte ska gå först. Säkerheten måste gå först i alla lägen när det gäller kärnkraft. Vi kan bara föreställa oss den typ av olyckor som skulle kunna inträffa i Sverige eller i vår närhet om en kärnkraftsolycka skulle inträffa. Jag tog upp ett par exempel själv - Tjernobyl, Fukushima och så vidare. Allan Widman talar om vinsten kopplad till säkerheten. I måndags stängdes Oskarshamns O1 på grund av en oljeläcka i en ventil. Återigen fick man stänga ett kärnkraftverk. Som vanligt säger ledningen: Det här är ingen fara. Det här löser vi! Men jag tror att vi har hört andra diskussioner just om O1:an i Oskarshamn. Det intressanta är dels synen på säkerhet, dels att man på något sätt försöker mota de alternativa energikällor som finns. Det var en bra diskussion mellan Åsa Romson och Jan Björklund i Agenda i söndags. Jag tycker att det på ett bra sätt tydliggjorde hur man kör den enda vägens politik när det gäller energipolitiken; det är kärnkraft fullt ut. Man vägrar totalt att släppa in något annat. Nu har regeringen gett möjlighet att öppna nya kärnkraftverk om så skulle vara fallet. Jag skulle vilja att Allan Widman säger några fler ord om säkerhet kopplad till vinst. Hur kan du resonera som du gör?

Herr talman! Kärnkraftssäkerhet är en otroligt viktig fråga. Det var därför, herr talman, jag ägnade huvuddelen av mitt anförande just åt att diskutera denna problematik. Jag vidgår också att här finns brister. Tyvärr har de funnits under lång tid, så jag tror att det politiska ansvaret för detta möjligen är delat av oss alla i den här kammaren. Det som Peter Rådberg och reservation 2 försöker göra är försåtligt. Det är nämligen att inte berätta för näringsidkarna eller dem som driver kärnkraftverken vilka konkreta krav som ska gälla för säkerheten. Så har vi ju alltid gjort tidigare. Det är Strålsäkerhetsmyndigheten som i detalj berättar hur verksamheten ska bedrivas och vilka sanktioner som ska sättas in om det sker misstag. Denna formulering är gjord för att undgå ett politiskt ansvar. Man lägger bollen i knät på industrin och säger: Ni har att alltid bevisa att ni har prioriterat säkerheten före ekonomin. Det är, enligt min mening, att skapa en omvänd bevisbörda. Den enskilde ska inte längre bevisa att han eller hon har gjort och uppfyllt det som lagen föreskriver, utan den enskilde ska visa att han eller hon har gjort allting som över huvud taget någonsin går för att undvika olyckor, misstag eller annat. Att ställa dessa krav på en verksamhet - oavsett om det handlar om kärnkraftsindustri, om dem som driver kollektivtrafik eller om vilket företag som helst - är inte i överensstämmelse med de rättstraditioner som Sverige har. Vi har expertmyndigheter. De vet i detalj vad som krävs för att verksamheterna ska bedrivas på ett säkert sätt. Se då till att de utfärdar de föreskrifter som behövs för att åstadkomma detta!

Herr talman! Vi är nog rätt överens, Allan Widman, om att expertmyndigheterna ska vara dem som talar om det. Men du gör detta till en politisk fråga, och du gör det till en teknisk fråga. Socialdemokraterna får svara för sig eftersom du angrep dem. Men hela frågan blir teknisk när du på ett intellektuellt sätt försöker förklara att det inte är företagen utan någon annan som ska sköta säkerheten. Man måste väl ändå skilja på kärnkraftverk och Ikea eller något annat företag, vilket som helst. Om en olycka inträffar på ett vanligt svenskt företag kan man hantera det på något sätt. Men det blir svårt att hantera en kärnkraftsolycka. Den kan man inte bara vifta bort. Därför blir säkerheten helt central när vi pratar kärnkraftverk. Du ställer de här sakerna mot varandra. Hela ditt tal bygger på det, och då blir det en teknisk fråga. Det är det som jag tycker blir stötande, Allan Widman. Ni förordar som parti kärnkraften före allting annat, men det är i och för sig en helt annan diskussion. Från Miljöpartiets sida vill vi kraftigt markera att säkerheten går först. Den går först, den går först och den går först. Du gör detta till en teknisk fråga och en politisk vinkel, vilket jag tycker är otroligt olyckligt.

Herr talman! Jag vet inte vem som är bäst på att göra de politiska vinklingarna just nu. Jag kanske inte känner mig som den mest utpekade just där. Jag kan konstatera att den politiska oppositionen här försöker ställa ett abstrakt krav som inte är kopplat till några konkreta villkor för verksamheten utan som är svepande. Man säger: Oavsett vad kommer säkerheten före pengar. Jag tror att det i praktisk mening är så redan i dag. Och jag vill tro, herr talman, att det finns särskilt långtgående ansvar just när det gäller drift av kärnanläggningar. I juridiken talar man om strikt ansvar, och jag föreställer mig att det finns ett sådant just när det gäller kärnkraftverken. Jag försöker fånga upp den djupare problematik som finns med att uttrycka sig på det sätt man gör när man säger att säkerheten alltid ska gå före vinst. Man gör det dessutom i ett ägardirektiv, vilket innebär att det bara drabbar vissa företag och inte andra med de påföljande konkurrensnackdelar som det innebär. Jag är inte säker på att Peter Rådberg är mottaglig för det här argumentet. Det är viktigt att samhället, riksdagen och myndigheterna ställer kraven och att enskilda vet vilka krav som gäller och kan leva upp till dem. Men att därifrån gå till att säga att säkerheten alltid ska komma före vinsten är inte ett sätt att höja säkerheten. Det, Peter Rådberg, är bara ett sätt att försöka undgå politiskt ansvar, ingenting annat. Vad sedan beträffar energipolitiken i stort kan jag konstatera att den regering som nu sitter har skapat goda möjligheter för etablering av nya vindkraftverk. Likväl, at the end of the day, är det fortfarande så att vindkraften i Sverige jämfört med vattenkraften och kärnkraften står för en försvinnande liten andel av vår elproduktion. Vi behöver vara realister.

Herr talman! Helt plötsligt blev det energipolitisk debatt i replikskiftena. I det sammanhanget kan jag säga att det finns alternativ. Ett projekt i Blekinge ska motsvara Barsebäcks båda reaktorer vad gäller vindkraft. Då fick jag det sagt. Det finns möjligheter, Allan Widman. Jag tycker att Allan Widman gjorde en oerhört bra och klok inledning av sitt anförande. Allan har många gånger visat prov på sin klokhet. Men sedan vet jag inte vad som hände. Någonstans på vägen försvann mycket av det kloka budskapet. Herr talman! Liksom Peter Rådberg reagerade jag på det här med vinstdrivande företag. Det var också delvis därför jag tog replik. Det är väl klart att det här inte är vilken verksamhet som helst. En kärnteknisk anläggning kan man inte jämföra med bussbolag, taxibolag eller vad det nu var Allan Widman sade - jag får titta i protokollet sedan. Det är en väsentlig skillnad mellan produktion av kärnkraftsel och all annan verksamhet. Ett ägardirektiv ger också en tydlig markering om en medvetenhet från statens sida gentemot Vattenfall. I motionen 2013/14:Fö221 står det att det är angeläget att regeringen genom ägardirektiv till Vattenfall slår fast att säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken alltid måste gå före vinst. Jag förstår inte riktigt varför det skulle vara så konstigt med en sådan formulering. Det borde vara en självklarhet. Vad gäller elsäkerheten tydliggjorde Allan Widman hur i varje fall han har resonerat när han sade att det handlar om fackliga intressen. Då förstår jag hur man har tolkat det här. Det är alltså fråga om en liberalisering av regelverket. Han hänvisar samtidigt till att det pågår en utredning. Varför då inte vänta på utredningen? Det är det vi har efterfrågat.

Herr talman! Jag är inte säker på att förändringarna när det gäller elsäkerheten bottnar i någon liberalisering. Jag tror att de bottnar i modernisering. Väldigt många av dem som sysslar med den här typen av arbeten är egenföretagare eller jobbar i mycket små företag. Har man en regel att den som är elinstallatör och tillsynsansvarig måste vara anställd i samma företag som den som utför arbetet innebär detta naturligtvis viktiga begränsningar, inte minst för små och medelstora företag. Jag kan bara konstatera att de interimistiska ändringar som gjorts inte har förändrat förhållandet att det fortfarande ska finnas en person som utövar tillsyn. Dessutom ska denne numera dokumentera detta arbete på ett tydligt sätt, så att man om misstag begås kan se vem som har ansvaret. Det är en nyhet som jag tror gagnar elsäkerheten. Låt mig gå över till den andra frågan. Jag medger att vissa verksamheter i vårt samhälle är förenade med sådana risker att det ska finnas mycket långtgående ansvarsförhållanden. Jag tror att sådana gäller för våra kärnkraftverk. Vi har diskuterat skadeståndsskydd i händelse av olyckor med mera. Det är förhållanden som inte gäller för annan företagsamhet. Men jag tror likväl att det är ett misstag att sluta upp att från det allmännas sida ställa krav på säkerheten och i stället säga: Ni får tänka ut hur er verksamhet ska skötas så att det inte sker några som helst olyckor, och om det sker en olycka och vi ser att ni har tagit ut vinst blir ni automatiskt skyldiga. Detta är att flytta över ansvaret på de enskilda företagen. Nu råkar Vattenfall vara statligt ägt, men det finns enskilda företag i den här branschen också. Jag tror inte att man vinner något i form av säkerhet på detta, herr talman. Jag tror att det bara handlar om att undgå politiskt ansvar.

Herr talman! Det går en tydlig skiljelinje mellan våra respektive tolkningar av det här. Vad vi säger är: Säkerhetsarbetet och säkerheten måste gå först - punkt! Vattenfall är statligt ägt, och vi har möjlighet att påverka där - punkt! Jag vill ändå gå tillbaka till elsäkerheten. Vi gör olika tolkningar även där. Med de nya reglerna kan ett stålbolag - vi behöver inte namnge det; det finns ett antal stålbolag - ha en enda behörig person som kan godkänna icke behörigas installationer. Det låter som att det kan bli vilda västern av detta. Allan Widman talade om fackliga intressen i ett replikskifte. Jag blir oroad om det är det som driver att man inte kan stoppa processen. Det handlar om säkerhet, om människors säkerhet. Det handlar om att inte ha ett system som innebär att vem som helst ska kunna göra saker och sedan ha någon där uppe i ett bolag eller vad det kan vara som godkänner det hela. I dag har man ett bra system. Hos oss har vi till exempel själva dragit rör i väggarna. Sedan har jag anlitat en elfirma som kommit dit, dragit ledningarna och kopplat in det hela. Det finns möjligheter i dag. Det är absolut inga problem. Det bekymrar mig, herr talman, när Allan Widman säger att det skulle vara fråga om vissa specifika intressen. Må så vara hänt om det är det, för jag vet att de fackliga organisationerna ser till medlemmarnas och allas bästa vad gäller elsäkerhet. Det tycker jag hedrar dem. Där ser jag inget motsatsförhållande. Men jag är som sagt rädd att det finns en tanke bakom det här: att släppa det fritt, låta det som är reglerat i dag eller har varit det vara avreglerat och låta marknaden lösa resten. Marknaden klarar inte det. Det tror inte jag. Sedan är frågan hur många andra som kommer att stryka med för att man gör en sådan här chansning inom elsäkerheten. Jag tycker att det är fel, herr talman, och vi står fast vid vår reservation.

Herr talman! Jag tror att det var Karl Marx som sade att intresset aldrig ljuger. Det är bra att Peter Jeppsson erkänner att det naturligtvis också finns fackliga synpunkter i grunden. Sedan beklagar jag att Peter Jeppsson uppenbarligen inte har läst underlaget från den ansvariga myndigheten, som säger att en elinstallatör med dagens regelsystem kan ha tillsyn över hundratals människor ute i landet som kan befinna sig 100 mil från den plats där elinstallatören själv arbetar. Är det ett tillfredsställande system? Nej, herr talman, jag tror inte att någon håller med om detta. Vad sedan gäller frågan om ägardirektiven, som uppenbarligen är besvärlig, blir Peter Jeppsson efter dagens votering svaret skyldig: Hur ska vi bete oss med annan verksamhet som bedrivs i vårt samhälle och som också är potentiellt mycket riskfylld? Jag tänker till exempel på den verksamhet som SJ bedriver. Det är ett statligt företag. Vi har haft en lång diskussion här under vintern om säkerheten vid våra järnvägar. Ska vi göra likadant där? Är det Socialdemokraternas ståndpunkt att vi ska skriva in i ägardirektiven för SJ att säkerheten alltid ska gå först? Då etablerar vi ett helt nytt system. Vi skickar över bollen till de enskilda företagen, som sedan får fundera på huruvida de kan eller inte kan ta ut vinst. De har inte längre möjlighet att luta sig mot ett tydligt och klart regelverk från det allmännas sida som berättar hur verksamheten ska bedrivas. Vad ska gälla för vattenkraftverk? Vi kan läsa Mikael Niemis bok Fallvatten , som handlar om en gigantisk dammolycka i Norrland. Det är väl lika bra att ställa precis samma krav på dem, utan att ge någon beskrivning: Ingen vinst, hör ni ni, om ni inte har garanterat att säkerheten är hundraprocentig! Det är dessutom, herr talman, något som ingen någonsin kan göra.

Herr talman! Också jag tänker diskutera säkerheten i kärnkraftverk, som är den viktigaste punkten vi diskuterar i dag. Det har varit intressanta meningsutbyten här. Säkerheten och arbetet med säkerhetsfrågor måste alltid ha högsta prioritet när man driver ett kärnkraftverk. Det tror jag att vi är helt överens om. Hur det ska utformas och hur vi ska tillse det är det vi diskuterar. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är lite missnöjda med hur säkerhetsarbetet kontrolleras och sker i dag och skrivit en reservation. Jag uppmärksammade liksom Allan Widman att man tar upp marknadsekonomin i det hela. Man skriver att i industrin handlar det om att minimera kostnaderna, i detta fall för säkerheten, för att åstadkomma så stor vinst som möjligt. Så kan man beskriva marknadsekonomin. Det är ett sätt att ha ingången inom de samhälleliga ramar som vi har i dag. Det ligger egentligen i meningens formulering, som jag antar att Vänsterpartiet kanske är mer nöjd med än Socialdemokraterna. Det är att indirekt drömma om planhushållning och statliga monopol som bättre. I den synen skiljer vi oss åt. Man kommer fram till några förslag. Det är ägardirektiv till Vattenfall om bättre säkerhet, tillräckliga medel till polisen, att regeringen ska komma med en årlig samlad rapport till riksdagen om kärnkraftssäkerheten och att det ska vara mer övningar. Det tycker också jag låter bra. S- och V-förslagen handlar dock mycket om att slå in öppna dörrar. Jag tänker därför kort redovisa varför riksdagens övriga partier står bakom utskottets bedömning att det motionärerna vill, bättre säkerhet vid kärnkraftverken, redan är tillgodosett. Strålsäkerhetsmyndigheten är redan ålagd av regeringen att kontinuerligt rapportera, följa upp och utvärdera incidenter både i Sverige och utomlands. Strålsäkerhetsmyndigheten ska regelbundet sammanställa rapporter enligt kärnsäkerhetskonventionen. Strålsäkerhetsmyndigheten beskriver i sina årsredovisningar utförligt det förbättringsarbete som genomförs vid anläggningarna. Att lägga till ytterligare rapporter är lite kaka på kaka. Våren 2010 gav regeringen Strålsäkerhetsmyndigheten i uppdrag att analysera den långsiktiga säkerhetsutvecklingen inom den svenska kärnkraften bland annat kopplat till åldrande reaktorer och långa drifttider. Efter olyckan i kärnkraftverket i Fukushima utvidgades uppdraget till att omfatta genomförande av säkerhetsutvärderingar, så kallade stresstester, vid de svenska anläggningarna samt en redovisning av åtgärder vid anläggningarna med anledning av olyckan. Resultaten från stresstesterna, som genomfördes under hösten 2011 och som under 2012 genomgick en oberoende internationell granskning, visade att den tekniska säkerheten vid de svenska anläggningarna är robust men att vissa åtgärder behöver vidtas, bland annat för att stärka anläggningarnas haveriberedskap och förmåga till haverihantering. Strålsäkerhetsmyndigheten har upprättat en nationell handlingsplan för hur dessa säkerhetsförbättringar successivt ska genomföras under perioden 2013-2015. I februari 2012 genomfördes vidare, på begäran av regeringen, en granskning av internationella strålsäkerhetsexperter som syftade till att se hur det svenska systemet för strålsäkerhetsfrågor lever upp till IAEA:s internationella standarder. Granskningsgruppen lämnade en rad rekommendationer och förslag som regeringen och Strålsäkerhetsmyndigheten för närvarande följer upp. I budgetpropositionen för 2014 anges att regeringen har för avsikt att under första halvan av 2015 bjuda in IAEA, det internationella säkerhetskontrollorganet, till en uppföljande granskning där arbetet med att följa upp rekommendationerna och förslagen redovisas. I oktober 2012 slutredovisade Strålsäkerhetsmyndigheten regeringsuppdraget om kärnkraftverkens långsiktiga säkerhet. Strålsäkerhetsmyndigheten bedömde utifrån de olika underlagen att säkerheten vid de svenska kärnkraftverken kan upprätthållas även långsiktigt förutsatt att vissa ytterligare säkerhetsförbättringar görs och att tillståndshavarna förstärker sina åtgärder för kontroll och underhåll av reaktorerna. I budgetpropositionen har också anslagen till Strålsäkerhetsmyndigheten ökat på olika sätt med 20-30 miljoner kronor för det arbetet. Strålsäkerhetsmyndigheten fick i juli 2010 också i uppdrag av regeringen att göra en översyn av tillståndshavarnas och samhällets förmåga att skydda kärntekniska anläggningar och transporter av kärnämnen mot antagonistiska hot, till exempel Greenpeace i det här fallet, men det finns värre. Inom ramen för denna översyn genomförde IAEA, på uppdrag av regeringen, en internationell expertgranskning av det svenska systemet för fysiskt skydd. I Strålsäkerhetsmyndighetens rapport från januari 2012 konstaterades bland annat att förmågan att ingripa mot sådana aktioner behöver förbättras och att även myndighetssamverkan behöver förbättras. Nu har en åtgärdsplan har tagits fram för de åtgärder som preciserats av Strålsäkerhetsmyndigheten och IAEA. Berörda myndigheter har stärkt sina samverkansformer, arbetet med att revidera Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter om fysiskt skydd av kärntekniska anläggningar pågår, och Sverige har tillträtt en konvention om fysiskt skydd av kärnämne. Regeringen tillsatte slutligen också i juni 2013 två interna utredare för att arbeta vidare med vissa frågor i rapporten: dels frågor som rör förmågan att på plats möta de antagonistiska hoten, dels frågor om straffbestämmelser för intrång vid skyddsobjekt. Regeringen och Strålsäkerhetsmyndigheten arbetar alltså mycket aktivt för att förstärka säkerheten vid kärnkraftverken. Det vill jag visa på. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. I detta anförande instämde Allan Widman (FP).

Herr talman! Det är alltid lika underhållande att lyssna till Staffan Danielsson. Han missar aldrig en chans att slänga en känga på Vänsterpartiet. Det är trevligt att vi får en chans att debattera de här frågorna. Centerpartiet är känt för att för länge, länge sedan i urminnes tider ha varit ett starkt kärnkraftsmotståndarparti. Det är det inte i dag. Ni har ändrat synpunkt och åsikt i det fallet. Frågan är varför. Förändringen är inte grundad på fakta när det gäller kärnkraftens farlighet och sådana saker eller risker. Det är lite anmärkningsvärt att se gamla kärnkraftsmotståndare byta sida på det sättet när igenting egentligen ha förändrats. Vi var i det förra replikskiftet med Allan Widman inne på industrins ansvar, men även Staffan var inne på det. Jag frågar mig vad det är för fel på att lägga ett ansvar för säkerhet på ett företag som man misstänker att det sätter vinsten före säkerheten. Ska inte industrin och alla företag ta ett ansvar för sin egen säkerhet oavsett vilken bransch det är? Tar den marknadsekonomiska kapitalismen undan de sakerna? Staffan Danielsson var inne på planhushållning, vilket är en överkurs på många sätt. Är det så att man ska förstatliga kärnkraftsindustrin för att få säkerheten att gå först? Kan man ha ansvar för ett kärnkraftsföretag samtidigt som man har en omfattande kontroll från myndigheter och staten? Finns det egentligen några motsättningar i det? Vi skriver i motionen att det inte finns det. Man kan mycket väl först och främst lägga ett ansvar för säkerheten på företagen själva. De incidenter som Staffans Danielsson själv lyfte upp med Greenpeace visar att det finns brister. Då måste företagen själva se till att de rättar till det. Sedan ska vi kontrollera att det fungerar. Det går aldrig att undandra sig ansvar för sin egen produktion oavsett vilken bransch det är. Kärnkraftsbranschen är oerhört känslig och mycket mer viktig för samhället. Alltså måste vi ha större kontroll och större krav på de företag som verkar i den branschen.

Herr talman! Företagen i marknadsekonomins länder har ett ansvar för att driva verksamheten inom de regelverk som samhället har ställt upp om miljö och andra saker, så är det. Företag och andra som driver verksamhet ska göra det på ett bra sätt. De måste givetvis också göra det med svarta siffror. Driver de den med röda siffror, med förlust, går inte verksamheten att driva vidare. Marknadsekonomi handlar om både och. Det gäller att driva en verksamhet så att intäkter och kostnader balanserar varandra och helst ger ett mindre överskott och att man gör det på ett bra sätt. Varje företag har naturligtvis ett grundläggande ansvar för att sköta sin verksamhet och göra det bra. Att säkerheten i kärnkraftverksverksamhet är oerhört viktig är vi helt överens om. Företagen tar sitt grundläggande ansvar inom givna ramar och staten sätter fast ramarna och har ett kontrollansvar - vi fördelar rollerna. Slutsatsen att vinst är fult, att det är tveksamt med marknadsekonomi och att det är bättre att staten driver kärnkraftverk, liksom planhushållningstermer och offentliga monopol, lutar Vänstern lite åt. Sossarna vacklar, och vi i Alliansen är övertygade om att det som leder till välfärd och utveckling i världen - demokrati och frihet - är marknadsekonomins välståndsskapande mekanismer. Centerpartiet har alltid varit negativt till kärnkraften. Det är vi fortfarande. Den bör avvecklas. Vi jobbar inte längre med årtalsexercis, utan nu får kärnkraften användas längre. Vi har i energiuppgörelsen fått fram mycket tuffa villkor när det gäller om några reaktorer ska kunna ersättas. Vi tror inte att man kommer att få ihop det ekonomiskt så att det blir av. Vi har fått en kraftfull satsning på förnybara bränslen som vi är väldigt glada för.

Herr talman! Det är lite frustrerande ibland att höra på Staffan Danielsson när han redovisar sin syn på de här sakerna. Frågan är: Kan Staffan Danielsson erkänna att det finns branscher i samhället i dag som inte passar att drivas efter rent marknadsekonomiska principer? Det är det som det handlar om egentligen. Vilket går först - samhällsintresset eller det privata företagets vinst? Och i vilka branscher funkar det här? Det funkar när det gäller leksaksförsäljning och sådant där man har en öppen marknad där konsumenten kan välja, men det kan vi ju inte här. Kärnkraftsbranschen är reglerad därför att den är ett samhällsintresse. Det finns andra samhällsintressen som vi också kan lyfta som faktiskt inte passar att drivas med rent vinstintresse, och det är där vi måste bromsa. Ett företag som går jämnt ut eller har en liten vinst klarar sig också rätt bra. Att maximera vinsten som man skulle kunna göra i vissa sammanhang är inte bra, speciellt om det drabbar samhället och våra medborgare. Skillnaden när det gäller Vattenfall och de andra kärnkraftverken är att vi faktiskt kan styra Vattenfall. Vi kan se till att vi får en bättre säkerhet på överskottets bekostnad. Det går att göra det, och vi kan ställa de kraven, därför att det ur samhällssynvinkel är mycket viktigare än att ta in ett antal miljoner i vinst. Så är det. Det funkar bra i det sammanhanget också, oavsett vilka marknadsekonomiska principer man har. Dessutom, mot bakgrund av det som har hänt i världen, inte minst i Japan, och vilka risker det finns med kärnkraften och hur det drabbar civilsamhället, är det oerhört viktigt att vi verkligen sätter ned foten. Det menar jag är att ta ett politiskt ansvar för att de företag som verkar i den här branschen som är samhällspåverkande verkligen tar sitt ansvar och inte tubbar på säkerheten för att få en vinstmaximering. Dessutom har Centerpartiet i det här sammanhanget också drivit på att vi ska kunna öppna för ny kärnkraft. Ni pratar om förnybara energikällor, men ni har själva varit med och tagit beslut om att vi ska kunna starta nya kärnkraftverk. Det tycker jag är på gränsen till hyckleri.

Herr talman! Det är intressant att lyssna till Torbjörn Björlund när han utvecklar Vänsterpartiets och sin grundsyn här - det finns många branscher där marknadsekonomin inte fungerar och det bör vara ett statligt ägande. Vi vet från den offentliga debatten att det handlar om dagis, äldreomsorg, sjukvård, skolor och allt inom den offentliga sektorn. Förmodligen handlar det också om järnvägar och annan verksamhet. Nu verkar Torbjörn Björlund utsträcka det här till att även omfatta kärnkraften, som bör vara statligt ägd. Så är det inte i dag, utan det finns en frihet för företag att driva kärnkraftverk inom de ramar som finns. I Ryssland och Sovjetunionen drev man kärnkraftverk. De var statligt drivna. Ett av kärnkraftverken hette Tjernobyl. Inte en privat krona var inblandad i den verksamheten. Den fungerade inte bra, trots att staten både bedrev verksamheten och hade egen tillsyn av den. Det är inte heller ett drömläge. Jag tror att det är en väldigt bra kombination att företag under ansvar driver verksamheten så bra som möjligt och att staten kontrollerar det hela. I Sverige har staten ett ägande också, och naturligtvis ska de statliga bolagen drivas med oerhörd tyngd på att säkerheten ska vara tryggad.

Herr talman! Det betänkande som vi i dag diskuterar, försvarsutskottets betänkande nr 6, handlar om strålskydd, kärnteknisk säkerhet och explosivämnen. Jag tänkte säga några ord om frågan om de personer som upplever svåra besvär och lider av närheten till elektrisk utrustning. De har en besvärlig situation, men det är viktigt att poängtera det som utskottet säger om att forskningen visar att det inte finns något samband som är klarlagt men att det är viktigt att följa frågan vidare. Frågan om säkerheten vid våra kärnkraftverk är central. Som förut har sagts här i talarstolen, och som vi alla vet, är kärnkraften helt central för Sverige, för vår industri, för våra medborgare och för hushållen. Nästan varannan gång som vi trycker på lysknappen har vi våra kärnkraftverk att tacka för att lampan lyser. Själv representerar jag Uppsala län, där vi har Forsmark. Jag har gjort åtskilliga besök där och inspekterat säkerheten. Som vi konstaterar i betänkandet gjordes det en stor övning så sent som för en månad sedan med länsstyrelsen. Man övade på alla upptänkliga saker som kan hända, och det är viktigt att det görs. Jag hade tänkt räkna upp allt som pågår, men det gjorde Staffan Danielsson på ett föredömligt sätt, så jag ska bespara er det. Men jag konstaterar att det sker ett omfattande arbete men att vi inte kan slå oss till ro. Som också har nämnts här hade vi en incident den 9 oktober 2012 som visade en svaghet som finns. I det här fallet var det ingen terroristgrupp som var i antågande, utan det var Greenpeace som ville visa på bristerna, och det gjorde de också. Det här har de ansvariga myndigheterna tagit till sig. Ett arbete pågår, och det är jätteviktigt att vi kan se till att skyddet när det gäller hotet från antagonister stärks. Det är alltså ett arbete som pågår. Med dessa ord vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga reservationer.