Sveriges politik för global utveckling

Fru talman! Det nalkas sommar, och det utgör också halvtid för den här mandatperioden. Vi gick till val 2006 på två helt olika synsätt vad gäller utvecklingspolitiken. Egentligen finns det en stor samsyn mellan huvuddelen av partierna i riksdagen. Men det finns ett parti som skiljer ut sig, och det är Moderaterna. Därför man kan med utgångspunkt i utvecklingspolitiken säga att det var en nitlott att det just var Moderaterna som fick ta hand om utvecklingspolitiken. Det är då inte heller konstigt, när Moderaterna gick till val på att minska biståndsbudgeten med 25 procent, att också Gunilla Carlsson, vår biståndsminister, vid olika tillfällen har gett uttryck för att ställa sig frågande inför huruvida just Gunilla Carlsson ska vara ansvarig för politik för global utveckling. Det blev ändå Gunilla Carlsson som blev ansvarig. Nu när vi för andra gången har en debatt om politik för global utveckling är det intressant att se vad det har blivit av den här politiken. Den senaste tiden har jag gjort resor och träffat enskilda medborgare som på olika sätt har gett uttryck för konsekvenserna av vår politik för global utveckling, även kallad PGU. Häromveckan besökte jag Angola. Det är ett av de länder där vi har valt att fasa ut biståndet, men det är också ett av de länder där vi valt att lägga ned ambassaden. Det är ganska intressant att just politik för global utveckling som inte är okomplicerad, det måste vi alla inse, går ut på att försöka koordinera alla olika delar av svensk politik så att de verkar åt samma håll och att inte andra delar av den svenska politiken är motsägelsefull mot den linje vi vill ha i utvecklingspolitiken. Angola blev ett ganska intressant exempel för oss som reste runt i landet. Å ena sidan är Angola det land i världen som har snabbast växande ekonomi. Samtidigt är det ett land som har stora skillnader mellan dem som har och dem som inte har. Angola har världens största barnadödlighet. Det finns ingen självklarhet mellan att länder har stora ekonomiska intäkter, som i form av olja i Angola, och att människor får det bra ställt. Tvärtom finns det många gånger exempel på att skillnaderna växer, i alla fall under en viss period. I fallet Angola är det kanske särskilt intressant att se konsekvenserna av vår politik och hur det ska leda vidare när vi drar oss ur både med biståndet och med ambassaden. Vi som var på plats fick via FN klart för oss hur den humanitära situationen ser ut i landet, som har, som jag nämnde, världens högsta barnadödlighet. Å andra sidan har landet en kraftigt ökande ekonomi, stora intäkter från oljan och många företag, även svenska, som vill vara på plats och ta del av utvecklingen. Sverige har länge varit på plats i Angola. Vi har ett gott anseende hos den angolanska regeringen, och vi har mycket gott anseende hos befolkningen. Vi har särskilt goda förutsättningar att föra över den politik som vi drivit genom aktiv biståndspolitik riktad till Angola i annan form av verksamhet genom aktivt handelsutbyte. Därför är detta ett bra exempel där vi kan reflektera över hur politiken går ihop. Å ena sidan har vi bedrivit bistånd och nu drar oss ur och kanske på andra sidan säger att dialogen, samtalet, relationerna mellan våra länder ska gå över i någonting annat, till exempel handel. Det får ett kraftigt avbräck när man bryter av båda delarna av våra relationer. Det räcker inte med att man förstärker med export där nere. Kanske var det också därför som Ericssons chef skrev till regeringen i form av en debattartikel i Dagens Industri och andra företagsledare mer eller mindre blev vansinniga över att vi har lagt ned ambassaden i Angola. Det minskar våra förutsättningar att påverka utvecklingen i landet. Det minskar våra förutsättningar att fortsätta ha en dialog om demokrati och mänskliga rättigheter i landet, och det minskar våra förutsättningar att bedriva handel och ge svenska företag förutsättningar att utvecklas i landet. Vi som var på plats häromveckan vet hur vansinnigt ABB, Ericsson och andra företag tyckte det var. Man kan fundera på hur politik för global utveckling hänger ihop. Det finns flera exempel på detta. Nicaragua är ett annat exempel, och vi har Manila. En medborgare från mina trakter ringde häromveckan och sade: Min fru kommer från Manila i Filippinerna. Hon är en av 17 000 med filippinsk bakgrund som bor i Sverige. Vi vet att Filippinerna är det land i världen som kanske har mest inflöde av resurser från filippiner som bor i andra länder och skickar tillbaka till sitt eget land och på så sätt hjälper till att bygga upp Filippinerna - återflöde, eller vad vi nu vill kalla det för. På det här sättet försvårar vi för filippinier att kunna stödja utvecklingen i Filippinerna. I dag får filippinier som ska besöka Sverige vända sig till ambassaden i Bangkok. När jag pratade med ambassaden i Bangkok i går eller i förrgår sade de att det är två och en halv månads väntetid för att få visum till Sverige. Politik för global utveckling är många olika saker. I årets debatt om politik för global utveckling är vi i oppositionen mer eniga än någonsin. Vi är det i biståndspolitiken i stora stycken, och som ni ser är vi i mycket stor utsträckning eniga om dagens reservationer. Vi har fördelat de olika områdena som tas upp till debatt här i dag, och Hans och Bodil kommer att ta upp en del andra områden. I grunden är vi eniga om skillnaderna mellan oppositionens politik och den moderata biståndspolitiken och politik för global utveckling. Vi ställer oss bakom reservationerna 1, 4, 5 och 10. Bodil och Hans kommer att göra ytterligare kompletteringar med en del andra reservationer. Vi tycker att det är djupt olyckligt när politik för global utveckling får de konsekvenser som jag nämnde för länder, för demokrati och mänskliga rättigheter, för våra relationer till olika delar av världen när vi skär av våra relationer så abrupt som vi har gjort, till exempel med Angola. När vi satt på en middag under det veckolånga besöket i Angola och Sydafrika berättade flera företagare att de inte längre var aktuella för några huvudkontrakt i Angola. Det förutsatte land-till-land-relationer. Det finns också skrivet i Dagens Industri i ett flertal artiklar av både ABB-chefen och Ericssonchefen. Bara det är märkligt, eftersom mycket av förflyttningen i årets politik för global utveckling har satt fokus på handels- och näringsfrämjande insatser. Hur hänger det här ihop egentligen? Om man skär ned biståndet och hänvisar till att man i stället vill stödja näringslivsrelationer och tillväxt och samtidigt beskär det området, hur hänger då helheten ihop? Det skulle vara intressant att få besked om det i dag. Samma tillkortakommande ser vi inom demokratiområdet. Samtidigt som man pratar vitt och brett om demokrati och mänskliga rättigheter skär man ned på andra områden. Ett exempel som vi tagit upp här tidigare är stödet till journalister i Ryssland. Det är inte det enda exemplet, utan det finns flera sådana exempel. Vi vill i stället ha en proaktiv politik för demokrati och mänskliga rättigheter där den formen av relationer främjas och stöds. Under första hälften av den här mandatperioden har vi återkommande sett hur politik för global utveckling undermineras genom kontinuerliga urgröpningar av biståndet. Det kanske inte är konstigt utan tvärtom det som vi kan förvänta oss när vi har en moderat biståndsminister. Det här är ingen folkpartistisk, centerpartistisk eller kristdemokratisk utvecklingspolitik. Det här är en moderat utvecklingspolitik. Det här är moderatmärkt. För att krydda det hela får vi höra "ny" och "nya" i nästan var och varannan presentation. Det är nästan så att det ger ett löjets skimmer. Från oppositionens sida kallar vi det för de nya orättvisorna. Den röda tråden i påminnelsen som vi kommer att ge medborgarna i det här landet ända fram till nästa val är att man inte kan säga att man tycker att vi har för mycket pengar till utvecklingspolitik, att vi har för mycket pengar till dem som behöver dem mest i världen, och samtidigt med trovärdighet hävda att man tar nya kliv framåt mot en bättre värld. Det ligger liksom något bristfälligt i den trovärdigheten. Avslutningsvis vill jag säga att jag ändå tycker att det är bra att vi får en ordentlig diskussion och debatt om politik för global utveckling. Vi hoppas på att vi återkommande, år efter år får den här formen av diskussion. Det krävs inte några magiska slag med något trollspö utan ett gnetande år efter år och över mandatperioderna för att vi ska få till stånd en ordentlig, genomtänkt politik för global utveckling som präglar samtliga politikområden. Jag förstår att det inte är lätt att få det att fungera när det ska prägla hela politiken och alla politikområden, som försvar, jordbruk, näring, bistånd och så vidare, och få det att hänga ihop. Att den politiken får sina maskor är ingen överraskning. Samtidigt kan inte politiken bara präglas av bristande insikt om konsekvenserna av den politiken. I vissa avseenden bör man kunna förutse hur orättvist utfallet blir när man till exempel försöker förändra biståndsvillkoren eller regelverken för bistånd för att öppna för säkerhetsinsatser. Det är inga positiva steg utan steg som vi djupt motsätter oss.

Fru talman! Vi har att debattera regeringens skrivelse Sveriges politik för global utveckling och utrikesutskottets betänkande med samma namn. Sverige avsätter i år, 2008, 32 miljarder i bistånd. Det är pengar som ger nödvändiga krediter åt småbönderna i Matagalpa, Nicaragua, som ger kondomer till ungdomarna i Dar es Salaam och utbildar poliser i Liberia. Som biståndsvänner ser vi vänsterpartister att det svenska biståndet förändrar liv och räddar liv, men att vi samtidigt skulle kunna göra så mycket mer. Därför behöver biståndet en fördjupande och ifrågasättande debatt och diskussion. Tyvärr kan vi konstatera att det gångna året varit ett förlorat år för biståndsdebatten i Sverige. Vi kan lägga ett år av oseriös och ohederlig biståndsdebatt bakom oss. "Det är en korrupt röra, High Chaparral. Man orkar inte förfalska." Det sade Riksrevisionen efter att ha granskat 15 av de 6 000 projekt som drivs av frivilligorganisationer och finansieras med svenska biståndspengar. När den oberoende revisionsbyrån Allegretto väl fann att detta High Chaparral bestod i att bara drygt 44 000 kronor använts felaktigt hade mediedrevet redan dragit vidare och lämnat misstänkliggjorda svenska frivilligorganisationer bakom sig. Från nyliberala tankesmedjor har släppts rapport efter rapport där biståndet svartmålas. Tyvärr har även den svenska biståndsministern hängt på attackerna och talat om enprocentsförbannelsen och om alla miljarder som kunde ha använts så mycket bättre. Bakom debatten om Riksrevisionens rapport och enskilda uttalanden finns en grundläggande ideologisk skillnad, som tydliggörs genom regeringens skrivelse, i hur vi i den här kammaren ser på utvecklingspolitik. Attackerna utgår från ett nyliberalt synsätt där marknadskrafterna ska lösa världens utmaningar och där biståndet i bästa fall blir ett andra rangens verktyg. De som verkligen har fått betala priset för en havererad svensk biståndsdebatt har varit världens fattiga. Det är bara att konstatera att biståndet och världens fattiga och maktlösa förtjänar en så mycket bättre debatt än den vi sett under det gångna året. Fru talman! Enligt politik för global utveckling ska utvecklingssamarbetet utgå från ett rättighetsperspektiv och de fattigas perspektiv på utveckling. Men när det kommer till vad som utgör de fattigas perspektiv och vilken politik som bidrar till en rättvis och hållbar utveckling skiljer sig Vänsterpartiets och regeringens syn åt i flera avseenden. Regeringens resultatskrivelse och planering för det kommande PGU-arbetet handlar i princip enbart om att öka marknadstillträden, frihandel och avregleringar inom handelspolitiken. De fattigas perspektiv blir förvillande likt det svenska näringslivets perspektiv. Budskapet är att ekonomisk tillväxt bekämpar fattigdom och att höga tillväxtsiffror otvetydigt indikerar utveckling. Så kanske det ser ut i de liberala ekonomihandböckerna, men så ser det inte ut i kåkstäderna runt Nairobi, för de anställda i de bangladeshiska textilindustrierna eller för de bolivianska småbönderna. Ekonomisk tillväxt som ett vapen mot fattigdom blir intressant först när resurser omfördelas och satsningar på samhällsnyttig infrastruktur, fattigdomsbekämpning och välfärd görs. För att utveckling ska komma alla till del krävs ett tydligt jämställdhetsperspektiv. Vi vet att det inte räcker med pliktskyldiga bisatser om kvinnor. Ska biståndet på allvar bidra till jämställdhet krävs att dagens två perspektiv kompletteras med ett tredje - ett tydligt jämställdhetsperspektiv. Detta, menar Vänsterpartiet, är grundläggande för en modern politik för en rättvis och hållbar global utveckling. Man kunde hoppas att biståndsministerns retorik om kvinnors rättigheter i denna skrivelse skulle omsättas till praktisk politik. Så har inte skett. När regeringen, till skillnad från samtliga våra nordiska grannländer, beslutat att dra ned på bidraget till FN:s fond för kvinnor, Unifem, blir det inte svårt att ifrågasätta om retoriken om jämställdhet var just bara retorik. Fru talman! Effektivitet är ett av de stora modeorden inom biståndsdebatten. Men den största kvalitetsbristen i biståndet finns inte ute i fält eller hos frivilligorganisationerna. De största kvalitetsbristerna i biståndet finns i finansdepartementen i Paris, Wien och Stockholm. Enligt en rapport från Diakonia ökade det globala biståndet med 60,2 miljarder dollar mellan 2001 och 2005. Men av denna ökning gick bara 24 miljoner dollar till att uppfylla millenniemålen och fattigdomsbekämpning. Resten gick till skuldavskrivningar, till det så kallade kriget mot terrorismen och till ökat tillfälligt humanitärt stöd. I många länder går stora delar av biståndet genom budgettekniskt tricksande till helt andra saker än just bistånd. I Österrike försvann 59 procent av biståndet genom urholkningar. I Frankrike försvann 50 procent på liknande sätt och i Italien 44 procent. Sverige är som vi alla vet tyvärr inget undantag. I år går 3 miljarder av det svenska biståndet till skuldavskrivningar och till flyktingmottagande här i Sverige. I Monterrey 2002 lovade en lång rad länder, inklusive Sverige, att biståndet skulle öka och att skuldavskrivningar skulle ske men att detta inte fick ställas emot varandra. Om den rika världen, inklusive Sverige, hållit sitt löfte hade det inneburit miljarder mer till skolor, vårdcentraler och mikrokrediter till småbönder. Men den borgerliga regeringen inte bara bryter detta löfte, utan den låtsas som om det inte fanns när man använder biståndsmedel till skuldavskrivningar. Det här är det stora kvalitetsproblemet i svenskt bistånd och den utmaning som borde stå högst upp på dagordningen under det kommande mötet om Parisagendan i Accra. Vi behöver inte fler överenskommelser, åtaganden eller löften från länderna i nord. Vi behöver få länderna i nord, inklusive Sverige, att leva upp till de löften man redan gett. Regeringen ska i vår presentera sin skrivelse om biståndets resultat. Det är en välkommen resultatredovisning. Men man väljer aktivt att inte utvärdera sina avräkningar i 3-miljardersklassen för flyktingmottagande och skuldavskrivningar. I stället fortsätter jakten på de svenska frivilligorganisationerna. Det är kanske en utvecklingspolitik som tillfredsställer tankesmedjehögern, men den förändrar inte de stora kvalitetsbristerna i svenskt bistånd. Jag yrkar därför bifall till reservation 10. Fru talman! Den kanske mest centrala för politik för global utveckling är att det ska råda samstämmighet mellan alla politikområden. Arbetet på alla områden ska bidra till fattigdomsbekämpning. Det behövs. I alltför många fall har biståndets insatser omintetgjorts av handels-, närings- och jordbrukspolitiken i nord. Därför är dagens debatt inte bara en debatt om bistånd utan också om alla de verktyg vi har för att minska fattigdomen i världen. Ett av de verktygen är handeln. För oss vänsterpartister är det centrala inte vilka ekonomiska teorier som finns bakom handelsavtalen; det centrala är resultaten i verkligheten. För oss är det inte främst en fråga om handeln ska vara fri eller inte utan om handeln leder till ökad rättvisa eller inte. Just nu förhandlar EU med en lång rad stater i framför allt Afrika om de så kallade EPA-avtalen, ekonomiska partnerskapsavtal. Liknande avtal förhandlas med Centralamerika och Andinska gemenskapen i Sydamerika. Efter att EU tvingades backa i WTO-förhandlingarna är det nu uppenbart att EU lagt om strategin. Globala avtal har ersatts med regionala avtal. Utvecklingsländerna ska splittras så att deras förhandlingspositioner försvagas. I en tid då partnerskap har blivit det stora modeordet har just partnerskapet lyst med sin frånvaro i dessa förhandlingar. Genom forcerade förhandlingar där EU använt biståndet som maktmedel och utnyttjat motpartens svagare förhandlingsposition och bristande förhandlingskapacitet har man kunnat påtvinga syd handelsavtal man aldrig velat ha. Avtalens grundtanke är att företag och jordbruk ska konkurrera på lika villkor. Men i regeringens retorik är lika villkor att en småbonde från Ghana ska konkurrera med hårdsubventionerat europeiskt industrijordbruk och att ett nystartat företag från El Salvador ska tävla om marknadsandelar med multinationella jättar med obegränsad tillgång till resurser. Inom två år ska 86 procent av industrin i Botswana och Swaziland ställa om för att konkurrera med europeiska multinationella företag. Det är inte svårt att förstå alla de afrikanska stater och ledare som kraftfullt protesterat. Jag är inte förvånad över att den svenska regeringen inte har lyssnat på Vänsterpartiet, på frivilligorganisationer i Europa, Afrika och Latinamerika eller på de många regeringar i syd som med kraft motsätter sig avtalen. Det brukar regeringen aldrig göra. Jag är mer förvånad över att man inte lyssnar på Internationella valutafonden och EU-kommissionen som har visat att EPA-avtalen riskerar att få katastrofala konsekvenser för Afrika. När man analyserade EPA-avtalens konsekvenser för Kenya fann man att 65 procent av den kenyanska industrin riskerade att slås ut, 12 procent av statsinkomsterna riskerade att utebli, och miljontals arbetstillfällen inom det kenyanska jordbruket riskerade att försvinna. Avtalen innehåller även de så kallade Singaporefrågorna som omfattar regler för investeringar, konkurrens och offentlig upphandling. Skulle avtalen gå igenom skulle det kraftigt försvåra de berörda ländernas möjligheter att ställa krav på social och miljömässig hänsyn vid utländska investeringar och upphandling. Det skulle innebära ytterligare en maktförskjutning från befolkningen i syd till de multinationella företagens stängda styrelserum. Det är en utveckling som Vänsterpartiet aldrig kan acceptera. Att den borgerliga regeringen trots allt kallar dessa avtal för utvecklingsvänliga kan inte ses som något annat än en flirt med den så kallade ironiska generationen. Jag yrkar därför också bifall till reservation 19. Fru talman! En så stor och viktig budgetpost som biståndet, som har så långtgående konsekvenser för miljoner av världens fattiga och maktlösa, förtjänar granskning och debatt. Men biståndsministerns ständiga angrepp, de nyliberala attackerna och Riksrevisionens oseriösa granskning har omöjliggjort all form av hederlig och balanserad debatt i Sverige. I dagens betänkande har en samlad opposition en lång rad gemensamma reservationer. Vi tar gärna en debatt om hur svenskt bistånd kan utvecklas och om hur kvaliteten kan höjas så att vi ännu mer effektivt än i dag kan bekämpa fattigdomen och stärka respekten för de mänskliga rättigheterna. Vår förhoppning är att en sådan seriös debatt om biståndet inleds i dag.

Fru talman! Som Kent tidigare talade om har vi i dag försökt samordna våra inlägg lite grann. Vi är väldigt eniga i många frågor som har med politik för en global utveckling att göra. I världen talas det i dag om två riktigt stora problem, klimatpåverkan och livsmedelskrisen. På flera håll i världen har det varit upplopp på grund av höjda livsmedelspriser och på andra håll på grund av höga bensin- och dieselpriser. Vi har skapat en värld där människor är helt beroende av oljepriset för att kunna fungera normalt. Det är en värld där människor inte längre producerar sin egen mat eller där maten på bordet tryter på grund av torka och översvämningar men också på grund av transportstrejker och annat. Det är en värld där normala grödor bytts ut mot genmodifierade och där det på grund av klimatpåverkan inte längre går att odla det som tidigare odlades. Menar vi allvar med vår politik för global utveckling måste vi se till både vad vi själva gör och vad som görs i andra länder. Risken är annars att vår PGU snarare ses som bara ett verktyg i vårt biståndsarbete, trots att global utveckling omfattar hela världen inklusive oss. Utveckling kan ha olika betydelse i olika delar av världen. En politik för global och rättvis utveckling bör innehålla ett antal frågor, bland annat hur vi utvecklar hållbara konsumtionsmönster, inte minst våra egna, hur vi kan främja en hållbar förvaltning av ekosystemtjänster och naturresurser, hur vi kan främja en god samhällsstyrning, hur vi kan främja konflikthantering byggd på icke-våld och förebyggande och hur vi skapar en global fördelningspolitik. Fru talman! I lördags kväll satt många och tittade på fotboll - inte jag. Jag tittade i stället på ett program om människans ekologiska fotavtryck. Programmet visade bland annat att ett tvåårigt barn i ett av de rika länderna redan under sina första två år på jorden har släppt ut lika mycket koldioxid som en person från Tanzania gör under hela sitt liv. Lite senare på kvällen var det en film. Den handlade om jorden år 2075 och byggde på klimatpanelens rapport och de antaganden som har gjorts i den. Den visade en resa från öknens Mali och den långa färd över Sahara som två unga pojkar tvingades till för att nå ett Europa där endast de allra duktigaste släpptes in. Nästa stopp visade en vingård i Frankrike, utan vindruvor och med en olidlig hetta och därefter regnperiod. Skulle man göra ett sista försök att odla apelsiner i stället, eller var det kanske rent av dags att ge sig av till Oslo där det var relativt behagligt? Det hade någon talat om. I Hamburg spolades bron över floden Elbe bort då tornadon svepte förbi. En isbjörn skymtades i Arktis, trots att man trott att de, precis som många andra djur, var utdöda sedan 20 år tillbaka. Så gott som alla skyddade naturområden hade exploaterats för utvinning av energi. Bilar var förbjudna. Små flyg drevs med vätgas. Medeltemperaturen var fyra grader högre och speglade klimatpanelens medelscenario där vi gör en del för att komma till rätta med klimatpåverkan men i huvudsak låter marknadskrafterna bestämma takten. Fru talman! EU menar att vi inte får låta temperaturen stiga mer än två grader om vi ska klara anpassningen. Man kan ju undra hur vi ska klara det när flera av medlemsländerna inte bryr sig nämnvärt. Hur ska vi klara det när G 8-ländernas slutsatser vid varje möte är att metoden att ta sig ur den ekonomiska krisen är en ökning av oljeproduktionen, eller utvinningen ska man väl kalla det med tanke på att oljan producerades för så många miljoner år sedan? Hur kan någon tro att världens onda botas av mer av det onda? Hur ska vi klara omställningen om vi nu ska ta ett steg tillbaka och börja räkna utsläppen i förhållande till 2008 års nivå i stället för 1990, vilket bland annat USA driver för att över huvud taget gå med på ett avtal? Jag tror inte att de som deltar på G 8-möten har sett vare sig filmerna En obekväm sanning , Planeten eller den film jag såg i lördags, så det vore kanske en bra investering att vika en del av biståndsbudgeten till informationsinsatser bland makthavare i den rika delen av världen när vi nu har tagit bort det på hemmaplan. Om inte G 8-ländernas ledare tänker om blir allt så mycket svårare. Klimatpåverkan är ett påhitt, tycks de mena, eller också bryr de sig kanske inte eftersom de själva redan har så många år på nacken att de slipper uppleva de värsta konsekvenserna. Med mer fossila bränslen och mer konsumtion löser vi alla problem, verkar de tänka, precis som det alltid har varit. Om den därmed genererade tillväxten sedan är jämnt fördelad är tydligen inte så noga. Vi medborgare stimuleras att konsumera mer så att vi får fart på hjulen. Vi stimuleras att vilja bräcka grannen. Vi stimuleras att köpa större och starkare bilar. Det är tur att det finns några länder i världen där det finns en vilja att fasa ut de fossila bränslena och en medvetenhet om att tillväxt som inte är hållbar kan ställa till mer skada än nytta - åtminstone mer eller mindre vilja. Sverige gör mycket men skulle kunna göra ännu mer. Jag såg också ett annat program i helgen. Det handlade om en utanpengarrörelse i Spanien. Anhängarna gör det till en livsstil att inte förorena, att inte konsumera, att återanvända och odla sin egen mat i till exempel balkonglådor mitt i Madrid. Man har inga bilar, bara cyklar. Maten tillagas i hemsnickrade solugnar etcetera. En av dem berättade att det går att leva på 400 euro i månaden utan att behöva ge avkall på nästan någonting. Trots att de i utanpengarrörelsen nu i vuxen ålder släpper ut så mycket mindre än vad det stora flertalet av oss andra gör har de under sin livstid släppt ut oerhört mycket mer än personen i Tanzania gör under hela sitt liv. Fru talman! Det vi i dag känner till om orsakerna till klimatpåverkan och vilka det är som drabbas stämmer till eftertanke. Det är vi i den rika delen av världen som genom vår ständigt ökande konsumtion förstört klimatet, och det är människor i den fattiga delen av världen som drabbas allra värst. Vi har en mycket stor skuld att betala tillbaka, och vi måste börja nu. Frågan är också hur de ökade ekonomiska resurserna fördelas globalt. Vår uppfattning är att en jämn fördelning är ett mål i sig. För att nå en rättvisare fördelning måste vi både se över vår egen konsumtion och skapa ekonomisk utveckling som inte bygger på ohållbara metoder. Det finns alltid valmöjligheter. Fru talman! Som jag tidigare sade pågår det i flera länder protester mot höjda bensinpriser. I Spanien har två personer fått sätta livet till, och en fick svåra brännskador då någon tuttade eld på hans lastbil där han låg och sov. I affärerna har det varit tomt på hyllorna. Beredskapen att leva i en fossilsnål värld har inte prioriterats av transportsektorn trots att frågan om de fossila bränslenas negativa inverkan på vårt klimat är känd sedan lång tid tillbaka och trots att ekonomin har varit god i Europa under många år och våra länder borde ha haft tid att anpassa sig till en fossilfriare tillvaro. I stället har vår tillväxt fortsatt att gå hand i hand med förbränning av fossila bränslen som om det var en naturlag. Tillväxt i traditionell mening är ju inte ett av Miljöpartiets favoritbegrepp, men ekonomisk tillväxt är naturligtvis nödvändig för att fattiga länder ska kunna lyfta sig ur sin fattigdom. Men om vi grundar en global tillväxt på samma industriella bas som den som har gjort västvärlden rik kommer vi att förgöra jordens ekologiska resurser och dra undan mattan för en hållbar utveckling. Det gäller att göra rätt i stället för fel när vi ska bistå fattigare länder att bygga upp sina ekonomier. Världen behöver ställa om till förnybara energislag, och Sverige arbetar i dag för att Världsbanken ska öka stödet till förnybar energi i utvecklingsländerna. Frågan är om det går tillräckligt snabbt. Enligt siffror från Naturskyddsföreningen går i dagsläget 95 procent av Världsbankens energiinvesteringar till fossilsektorn. 82 procent av detta går till projekt som först och främst exporterar energi till nord, vilket inte ökar energitillgången för fattiga människor. Världsbankens nya klimatstrategi som ska bli klar till årsmötet i oktober har i dagsläget inga formuleringar om hur man ska minska stödet till fossilenergi. Frågan är om det finns en strategi för hur energin ska kunna stanna kvar i ursprungslandet och bidra till utvecklingen där. I stället för att kritisera Världsbanken för detta beslutade Sverige att öka stödet till Världsbankens utvecklingsfond till 8,5 miljarder under den kommande treårsperioden. Fru talman! Ju mer skog som avverkas, desto värre klimatpåverkan, och ju större klimatpåverkan, desto större svårigheter att odla. I dag har det varit skogspolitisk debatt här i riksdagen. Vi tillhör de lyckligt lottade som både har skog att bruka och pengar att köpa mat för. Urskogarna är dock få och andelen skyddad skog liten. Fattiga länder vill naturligtvis också använda sin skog och bygga upp sitt välstånd. Ett problem är att de riktigt stora urskogarna finns just i de fattigare länderna och att världen behöver skydda större områden än i dag. Något som fler länder ber om är ekonomisk hjälp att faktiskt kunna skydda sina naturområden. Jag yrkar därför bifall till reservation 27. Fru talman! För några månader sedan var jag i Argentina där det sedan tre månader tillbaka pågår ett bondeuppror på grund av höjda skatter på jordbruksprodukter. Argentina producerar bland annat stora mängder GMO-soja för export till Asiens boskapsuppfödare. Mat produceras till djuruppfödning i stället för till människoföda - dessutom till djuruppfödning som också ger ett stort och ökande bidrag till klimatpåverkan. Bondeupproret har fått en hel del ödesdigra konsekvenser. Det var bland annat en bidragande orsak till den storbrand som paralyserade all trafik till och från delar av landet i april. Själv skulle jag ha besökt kommunen Gualeguaychú där medborgarna protesterar mot ett finskt pappersbruk på Uruguays sida av floden, men jag stoppades av brandröken. Konflikten är så djup att medborgarna på eget bevåg har stängt av riksvägen till Uruguay. Läget är, på grund av pappersbruket, spänt mellan de båda länderna och mellan medborgarna och den egna regeringen. Nu i helgen var militärpolisen där för att häva böndernas vägspärrar. Om de också öppnade vägen till Uruguay framgick inte av nyhetssändningen, men det gick enligt tv-bilderna inte särskilt fredligt till när bondeledarna greps. I skrivelsen lägger regeringen stort fokus på näringslivets roll i vår politik för global utveckling. Visst kan näringslivet spela en mycket stor roll, men exemplet med det finska pappersbruket förskräcker när det har lett till att två grannländer hamnar i en så djup konflikt med varandra. Frågan ligger nu i domstolen i Haag. Men inte bara finska bolag är i blåsväder. Skanska var för inte så länge sedan inblandat i en korruptionsskandal i Argentina. De europeiska gröna och de latinamerikanska gröna har nu kommit överens om att göra en gemensam uppföljning av de europeiska bolagens uppförande när de verkar utomlands. Det är naturligtvis av yttersta vikt att näringslivet alltid agerar ansvarsfullt men i synnerhet då de agerar med finansiering via multilateralt eller bilateralt bistånd. Liksom Kent Härstedt yrkar jag bifall till reservation 4. Fru talman! Miljöpartiet stöder i grunden politiken för global utveckling och är också av uppfattningen att alla politikområden, inte bara biståndet, måste inkluderas för att Sverige på ett trovärdigt sätt ska kunna tala om en rättvis och hållbar utveckling i världen. Med risk för att låta som en papegoja eftersom jag tar upp samma fråga om och om igen är det så att de mänskliga rättigheterna innefattar såväl politiska och medborgerliga som ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter. Det oroar därför mig och mitt parti och mina oppositionskolleger att den svenska regeringen i allt högre grad utesluter de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna när det talas om mänskliga rättigheter. Det tycks som om Sveriges regering har tagit ställning för att ge dem en lägre status och därmed inte prioritera dem. Jag yrkar bifall till reservation 5. Regeringen nämner inte på vilket sätt vår politik för global utveckling ska hjälpa fattiga människor att faktiskt få äta sig mätta varje dag. Även om många av utvecklingsländerna visar positiva tillväxtsiffror innebär det inte att fler får mat. Regeringen verkar blunda för det faktum att den ojämna fördelningen av resurser i sig innebär såväl ett grundläggande utvecklingshinder som en global orättvisa. I en tid då röster världen över höjs på grund av ökande livsmedelspriser är det av stor vikt att skapa förutsättningar för hållbar produktion på lokal nivå så att fattiga länder i första hand kan täcka det egna behovet. Det som vi i dag ser på många håll är i stället att dessa länder vill avsätta jordbruksmark eller skogsmark, inklusive regnskog, till biobränsleproduktion för export till oss i nord eller för livsmedelsexport till oss. Nyligen hölls ett FN-möte i Rom för att man skulle diskutera livsmedelskrisen. Det utmynnade i en gemensam deklaration med gemensamma åtaganden. En viktig slutsats var att uttala att det är ett akut behov att hjälpa utvecklingsländer att utöka sin jordbruks- och livsmedelsproduktion, att öka investeringarna i jordbruket, jordbruksföretag och landsbygdsutveckling både i privat och i offentlig regi. Kopplingen mellan livsmedelskris och bioenergi tas upp, och jag vill också påminna om sojan som jag tidigare nämnde och som går till boskapsuppfödning i Asien, där den växande medelklassen i dag äter mer kött än tidigare. Mat går till djur, som släpper väder och ökar klimatpåverkan, i stället för till människor som inte har råd att äta sig mätta varje dag. Jag vill återkomma till att det är hållbara konsumtionsmönster som vi i hela världen är i allra störst behov av i dag. Livsmedelspriserna är höga i dag och kommer att vara höga under flera år framöver. Det uttalades också vid mötet. Åtgärder på kort och lång sikt föreslås i FN-deklarationen. Omedelbar hjälp till jordbruksproduktion och handel efterfrågas. Jag vill därför helt kortfattat återkomma till en fråga som Hans Linde tog upp tidigare, det vill säga EPA-avtalen. Det är av yttersta vikt att inte pressa länder att gå med på breda EPA-avtal. EPA-avtalen ska inte tillåtas gynna i huvudsak Europa. Jag yrkar bifall även till reservation 18. Jag minns inte om jag yrkade bifall till reservation 27, men jag gör det nu.

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Som vanligt är det kul att stå här i talarstolen och få möjlighet att tala om PGU, Sveriges politik för global utveckling och den uppdatering, eller nystart, som nu görs av den politiken. Riksdagen fattade beslut om politik för global utveckling första gången redan i slutet av år 2003. Sverige har fått mycket beröm internationellt för detta initiativ och de intentioner som finns i politik för global utveckling. Men det har också framförts kritik i efterhand mot brister i genomförandet. Det som vi politiker gör är viktigt, så att det inte bara blir ord och fina pappersprodukter utan att det också blir verklighet och handling, att vi omsätter våra idéer i praktiken och att vi ser till att de människor som lever under knappa förhållanden och har det svårt faktiskt får en bättre vardag. Därför konkretiseras nu arbetet inom PGU:n till sex globala utmaningar för att man ska kunna nå upp till målen inom PGU:n. Det är också områden där Sveriges möjligheter att bidra bedöms vara relativt goda. De sex globala utmaningarna är förtryck, ekonomiskt utanförskap, klimatförändringar och miljöpåverkan, migrationsströmmar, smittsamma sjukdomar och andra hälsohot och konflikter och sviktande situationer. Jag kommer att säga lite grann om vart och ett av dessa områden - lite mer om vissa och lite mindre om andra. Fru talman! Politik för global utveckling omfattar inte bara den politik som vi behandlar i utrikesutskottet eller det arbete som görs på Utrikesdepartementet. Inte heller handlar den bara om biståndspolitik. Politik för global utveckling handlar om att alla politikområden måste dra sitt strå till stacken. Alla måste bidra. Det är det som är PGU:n. Hur kan var och en av oss på olika sätt bidra till att förbättra? Hur kan vi påverka fattigdom? Hur kan vi påverka och se till att kvinnors rätt till sina egna kroppar blir verklighet i andra länder där kvinnor inte har det i dag? Hur kan vi påverka klimatet och så vidare? Förtryck - den första punkten - och bristande frihet är tyvärr vardagen i alltför många länder runt om i världen. I förra veckan debatterades här i kammaren en skrivelse om mänskliga rättigheter, där vi från riksdagen, och även regeringen, har tagit ett bredare grepp om de frågor som rör mänskliga rättigheter och demokrati. Förtrycket innebär inte enbart en ofrihet och ett politiskt förtryck, utan det bidrar också långsiktigt till fattigdom och en allmän negativ utveckling i de länder som är ofria. Vi behöver bara titta på Zimbabwe eller Burma. Men vi behöver inte ens gå så långt bort. Bara ca 80 mil från oss, bakom EU:s östra gräns, ligger Europas sista diktatur Vitryssland där frihet hindras och mänskliga rättigheter kränks varje dag. Jag har själv i det närmaste daglig kontakt med vänner i Vitryssland och får rapporter som inte är trevliga och som tyvärr i nuläget inte heller förefaller att gå i rätt riktning. I sådana här situationer är det inte heller sällan just kvinnor och barn som far allra mest illa och hamnar i de mest utsatta situationerna. Den andra punkten handlar om ekonomiskt utanförskap. Det är också en grundläggande del. Att öppna länders gränser för handel är viktigt för att utvecklingsländerna ska ges möjligheter att komma in på våra marknader. Det är också en grundläggande förutsättning för att bryta det ekonomiska utanförskapet. Behovet av ekonomiska reformer och genomförandet av dem är kanske något av det viktigaste för världens fattiga länder. Införande av marknadsekonomi och frihandel och strukturer som bejakar äganderätten är också av yttersta vikt. Det handlar om att kunna få äga den mark som man bor på och som man brukar - mark där fattiga bönder i dag kanske odlar sin jord. Det spelar roll för utvecklingen. Då kan man öppna möjligheter för att utveckla länderna och det lilla samhället. Har man äganderätten till marken kan man belåna den, och förutsättningarna för ett bankväsen förbättras. Äganderätten handlar inte bara om mark, men det är en grundläggande del. Om man får äganderätten kan man välja att behålla marken eller att sälja den. Om man säljer den får man förhoppningsvis en peng för den. Om man kan belåna den kan man utveckla den. Man kan köpa grannens mark för att få skalfördelar. Möjligheterna blir många, och inte minst öppnas möjligheterna för den lilla människan och de människor som har det allra svårast. Jag tycker att detta är värderingar - jag vet att det är lite kontroversiellt i vissa sammanhang - som bör prägla den svenska utvecklingspolitiken och ligga till grund för de beslut som vi fattar. Vi vet nämligen att frihet och öppenhet är bra på det politiska området. Men vi vet också genom ganska mycket fakta att ekonomisk frihet också behövs för utveckling. Ekonomisk frihet innebär inte per automatik politisk frihet. Däremot krävs det ekonomisk frihet när man talar om politisk frihet och bejakandet av mänskliga fri- och rättigheter. Fru talman! Nästa punkt gäller klimatförändringarna och miljöpåverkan - ingen har undgått de senaste årens debatt om miljön och klimatet - som på olika sätt får följder för utvecklingen. Tillgången till vatten samt livsmedelsförsörjningen påverkas. Livsmedelsförsörjningen har under den senaste tiden mycket varit på tapeten. Där står vi framöver inför utmaningar. Det gäller också möjligheten att bruka land samt olika naturtillgångar som påverkas av de naturkatastrofer som vi ser bland annat till följd av klimatförändringarna. Därför har alliansregeringen tidigare tagit initiativ till en kommission för att klimatsäkra biståndet. När det gäller utvecklingspolitiken handlar det om att våra insatser görs på ett miljömässigt så hållbart sätt som bara är möjligt. En annan del är migrationen och de migrationsströmmar runt om i världen som vi ser. Migration förknippar jag personligen med någonting som är positivt, men det finns också en annan sida. Sverige är ett land som gör mycket på migrationsområdet, inte minst vad gäller flyktingar. Vi tar emot många flyktingar. Det tycker jag att vi ska fortsätta med och även förbättra och göra det på ett ännu värdigare sätt. Vi har också en frivillig migration. Där finns det inte så många dörrar till Sverige. Men det kommer nya initiativ som vi senare i år kommer att diskutera här i kammaren. Det gäller då arbetskraftsinvandringen och möjligheten att komma till Sverige på andra sätt än enbart som flykting. Migrationen kan bidra till mycket som är positivt också för utvecklingsländerna. Det handlar om att människor kan åka ut, bilda sig och sedan återkomma till sitt hemland. Det handlar också om alla de pengar som personer som redan har lämnat sina länder återsänder till sina forna hemländer - enorma belopp. När det gäller smittsamma sjukdomar och hälsohot har vi malaria, tbc, kolera och, inte minst, den stora hiv/aids-epidemin som det är viktigt att komma till rätta med eftersom de utgör enorma humanitära utmaningar för alla som är drabbade och bidrar till försämrade möjligheter till utveckling i de länder som är väldigt drabbade. Förra veckan deltog jag i FN i New York på ett högnivåmöte om hiv/aids. Där påtalade vi svenskar i väldig enighet vikten av SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter samt kvinnors rätt till sin egen kropp och till sin egen sexualitet. Enligt dem som tidigare hade varit på sådana möten var intrycket att de värderingar som vi propagerar för när vi är där i dag diskuteras mycket mer omfattande även från andra länders sida än för bara två år sedan när ett liknande möte hölls. När det gäller konflikter och sviktande situationer är Sverige, och måste fortsatt vara, aktivt i områden med konflikter och sköra demokratier. I morgon kommer vi att diskutera fortsatt svensk närvaro i Tchad där unga svenska tjejer och killar från försvaret varje dag gör goda insatser för att i möjligaste mån förbättra situationen för Tchads befolkning. Ett antal av oss ledamöter här i kammaren var för ett par veckor sedan på besök i Liberia, ett land som har gått från brutalt inbördeskrig till att ha en folkvald demokratisk regering och dessutom den första demokratiskt folkvalda kvinnliga presidenten i Afrika. Men landet befinner sig samtidigt i situationen att relativt lite krävs för att kaos återigen ska ta över. Därför behöver vi och övriga vara med och stötta inte minst uppbyggnaden av samhällsinstitutioner. Fru talman! Många av världens länder står inför enorma utmaningar, men samtidigt finns det väldigt många framgångssagor och möjligheter. Jag är optimist. Jag är övertygad om att det inte var bättre förr, och lika övertygad är jag om att förutsättningarna för att det ska vara mycket bättre i morgon är mycket goda. Jag tror och hoppas att den svenska politiken för global utveckling kan vara ett litet strå till denna stack.

Fru talman! Christian Holm sade att Sverige fått kritik för sin politik för global utveckling. Jag skulle vilja fråga Christian Holm av vem och när vi fått det.

Fru talman! Jag kan ta upp min fusklapp. Jag sade att vi har fått mycket beröm. Men vi har fått kritik när det gäller genomförandet, att det inte genomförts i tillräckligt stor omfattning. Det är väl bland annat från OECD och från två olika oberoende instanser. Men det är kanske inte det viktigaste, utan det är att vi granskar vad som har skett, vad vi har gjort och hur vi kan se till att vi i framtiden gör det mycket bättre. Politik för global utveckling daterad år 2003 var en bra produkt, men också en bra produkt kan göras bättre.

Fru talman! Det var intressant att höra. Jag har själv varit nere hos OECD och träffade då ordföranden i DAC i Paris. Jag vet inte om de har kommit med kritik mot Sverige för att vi inte med tillräcklig kraft har genomfört PGU; det känner i varje fall inte jag till. Jag känner alltså inte till att OECD har kommit med sådan kritik. Christian Holm kan kanske vid ett annat tillfälle precisera sig. Jag tror nämligen inte att lämnad uppgift är korrekt. Tvärtom tycker man att vår politik är framåtsyftande och intressant. Bland annat har vi fått beröm för det beslut vi har fattat här i riksdagen. Vi ska göra det hela lite mer komplext. Det här ska inte bara få bli Christian Holms årliga hallelujatal till regeringens PGU-politik där allt är jättebra och roligt och där det blir ännu bättre i morgon, som Christian Holm sade. Jag tror inte att det är riktigt så enkelt. I årets PGU har vi sett en förflyttning mer åt tillväxt- och näringslivshållet. Det kan finnas bra delar där, men det är inte okomplicerat. Det här är en viktig del av politiken för global utveckling. Vi vet också att det i flera utvecklingsländer när näringslivet från den utvecklade världen med kraft ger sig in där oftast blir väldigt ojämlika villkor. Ofta skapas stora klyftor under åtminstone en omställningsperiod. Sådant ser vi i flera länder. Jag skulle vilja fråga Christian Holm: På vilket sätt vill ni medverka till att minska de sociala klyftorna i utvecklingsländerna? Ni lyckas ju inte med det i vårt eget samhälle. Här ökar ni klyftorna. Hur kan ni då med trovärdighet försöka motverka klyftor i utvecklingsländerna?

Fru talman! Jag ska försöka hålla mig borta från en diskussion om socialförsäkringar och arbetsmarknadspolitik i Sverige. Där kan vi väl se att tidigare regeringar skapat stora utanförskap. Det är vår förhoppning att inte skapa det vare sig i Sverige eller i något annat land. När det återigen gäller kritiken mot PGU är det som jag sagt, nämligen att vi har fått mycket beröm. Det är kanske inte fråga om direkta klagomål. Men om man följer upp vad som står om det vi ska göra kan man se att det kanske inte har gått så fort. Vi har inte lyckats omsätta i praktiken vad vi i talarstolar sagt. Det är den kritiken som jag avsåg. Tillväxt är viktigt. Jag tror att det fokuset är helt korrekt. Vad gäller klyftor och liknande tror jag, som jag nämnde i mitt anförande, exempelvis på landreformen, på möjligheten för den lilla människan att få en lagstiftad äganderätt. Möjligheten att äga och att göra den sociala resan - från att inte äga någonting till att få möjlighet att utveckla och öka sina tillgångar - är grundläggande när det gäller att minska klyftorna. Absolut viktigast är att se till att de som har det allra svårast får det bättre, inte att se till att de som har det bra får det sämre. Det är där fokus måste ligga. Visst, om några blir jätterika på hederligt sätt ska de kunna bli det. Men det viktiga är att de som är riktigt fattiga kommer högre upp på den sociala stegen och får en värdigare tillvaro.

Fru talman! Christian Holm sade att det inte bara handlar om bistånd eller om det vi vanligtvis talar om i utrikesutskottet. Det håller jag fullständigt med om. Global utveckling ska handla om alla områden. Det var det som var meningen. Christian Holm nämnde migration. I skrivelsen på s. 96 står: "Regeringen bedömer att Sveriges nationella politik för migration respektive vår utvecklingspolitik kan inte i alla delar och sammanhang ha gemensamma intressen." Jag som också arbetar med migrationspolitik vet att principen om reglerad invandring gör att vi inte i alla delar kanske kan ha dessa gemensamma intressen, även om jag inte håller med om att det ska vara så. Jag skulle vilja höra Christian Holms syn på vad det är som gör att inte även migrationspolitiken ska inrymmas i vår svenska politik för global utveckling, alltså hela migrationspolitiken, inte endast det som handlar om arbetskraftsinvandring. Christian Holm talade också om klimatförändringar, vilket även jag var inne på i mitt anförande. Vi har en situation där Sverige går i bräschen för att försöka få en förändring också i internationella sammanhang. När det gäller Världsbankens stöd till energiinvesteringar berättade jag att enligt Naturskyddsföreningen går 95 procent av det stödet till just fossilbränsle, och 82 procent av det går till energi till nord i stället för till länderna i närområdet. Jag skulle vilja höra hur Christian Holm menar att Sveriges regering bör arbeta för att nå de mål man sätter upp.

Fru talman! Vad gäller migration nämnde jag båda kategorierna av migrationen. Det ena är flyktingmottagandet, det andra invandringen. Beträffande arbetskraftsinvandringen tycker jag att det känns bra att vi har en bred uppslutning i riksdagen för en förändring av lagstiftningen för arbetskraftsinvandring. Där är den borgerliga alliansen och Miljöpartiet överens. Det tror jag kommer att vara bra för migrationen framöver. Vad gäller flyktingmottagandet tror jag att vi har mycket att göra även på det området. Vi tar emot många flyktingar. Vi behöver arbeta för att göra flyktingmottagandet mer effektivt också i andra sammanhang där vi är aktiva, exempelvis inom EU. Där finns mycket att göra. Vidare måste vi se till att de personer som kommer till Sverige får möjlighet att komma in i det svenska samhället. Beträffande klimatförändringar kan jag bara hålla med Bodil. Sverige går, och har gått, i bräschen. Jag tror att det finns mycket att göra på det området; det går att utveckla väldigt mycket. Här har svensk industri stora möjligheter att bidra eftersom miljöteknikföretagen i Sverige ligger i framkant. Genom kloka beslut kan även politiken spela stor roll. Jag hoppas att Klimatkommissionen ska komma med många konkreta och bra förslag, och där har ju Sverige en nyckelroll.

Fru talman! När det gäller flyktingmottagandet fick vi just i dag ett nytt vägledande beslut från Migrationsverket som inte var särskilt upplyftande. Det innebär att även ensamkommande barn utan föräldrar i hemlandet ska skickas tillbaka. Det tycker jag inte är värdigt en generös och human flyktingpolitik, vilket vi brukar säga att den svenska flyktingpolitiken är. Jag vet att det egentligen inte hör till denna fråga, men jag tycker att migrations-, asyl- och flyktingpolitiken är en del av vår politik för global utveckling, alltså inte bara det som gäller arbetskraftsinvandring. Asylfrågan är mycket viktig. Ja, svensk industri kan naturligtvis ha en stor roll att spela i många av de länder som vi nu agerar tillsammans med. Men då gäller det att de är med från början och söker stöd från Världsbanken för förnybara projekt. De kanske också behöver hjälp från svenska myndigheter. Sedan gäller det att de beter sig korrekt när de väl är i det andra landet. Vi ska inte behöva höra talas om korruptionsskandaler med svenska bolag inblandade, varken i Latinamerika eller någon annanstans. Sådant vill jag inte höra när jag besöker länderna. En fråga som inte tagits upp men som är mycket viktig och som jag vill passa på att ta upp med Christian Holm har även den med industrin att göra, nämligen vapenexporten. Som jag förstått det hela finns det förslag om att vi i Sverige ska öppna upp för att sälja vapen till krigförande länder. Vi motsätter oss starkt att man ska kunna göra det. Jag tycker inte att det ska vara lättare att exportera krigsmateriel till krigförande länder, till exempel USA eller Storbritannien, och vi ska inte heller skicka vapen till Indien eller Pakistan, som är i konflikt med varandra. Vi borde inte sälja vapen till länder där det finns en stor del fattiga som dessa länder inte kan försörja.

Fru talman! Om vi börjar där Bodil Ceballos slutade, med frågan om vapen, vill jag säga att jag inte ska föra någon vapendiskussion. Det är inte något av mina specialområden. Vi har olika synpunkter på vapenexporten, det är helt klart. Det finns reglerat till vilka vi kan och inte kan sälja vapen. Att bedöma om vi ska sälja vapen till länder där det finns fattiga - om jag uppfattade det rätt - blir väldigt konstigt, alltså om vi ska göra en sådan bedömning. Däremot kan man tycka att de gör korkade prioriteringar, men då kommer vi in på det som vi kallar ägarskapet för de olika länderna. Man kan naturligtvis diskutera om vi ska bestämma hur de använder sina pengar. Det finns en hel del länder som vi inte säljer vapen till, vilket kan vara befogat. Vad gäller korruption tror jag att alla sju partier i riksdagen är ganska eniga; någon får rätta mig om jag har fel. Jag tror inte att någon av kammarens ledamöter vill se svenska företag, eller några andra, inblandade i korruption. Det är också ett prioriterat område i svensk biståndspolitik.

Fru talman! I den nya moderata biståndspolitiken står de utländska investeringarna och den ökande tillväxten i centrum. Vi har alla hört de ganska abstrakta resonemangen; de ligger på ett tämligen högt teoretiskt plan. Det kanske vore intressant att bryta ned den nya regeringens politik för global utveckling till konkreta fall. I Fungurume i Demokratiska republiken Kongo bedriver det svensk-kanadensiska gruvbolaget Lundin Mining sedan mer än tio år ett gruvprojekt. År 1996 utlovade man en donation till den dåvarande diktatorn Mobutu. När denne störtades i ett inbördeskrig betalade man ut 25 miljoner kronor till ett företag som ägdes av den nye ledaren Kabila. Invånarna har tvingats flytta från sina hem runt gruvan i Fungurume. Husen har rivits. De har tvingats lämna sina åkermarker utan att få fullgod ersättning. Lundin Mining har avsatt 0,3 procent av sina vinster till en social fond som ska gynna befolkningen runt Fungurume. Ofta målas det svenska näringslivets verksamhet utomlands i något slags rosa skimmer, men i Fungurume förekom i januari upplopp och till och med kravaller när folk protesterade mot det svensk-kanadensiska företaget Lundin Mining och dess framfart i bygden. När det gäller den nya moderatmärkta politiken för global utveckling, som vi diskuterar i kväll och ska rösta om i morgon, skulle det vara intressant att få veta på vilket sätt den leder till att befolkningen i Fungurume får en större del av vinsterna från Lundin Mining och på vilket sätt politiken för global utveckling, såsom den presenterats av den borgerliga regeringen, leder till att mer pengar går till Demokratiska republiken Kongos skolor, sjukvård och infrastruktur i stället för till Lundin Minings stängda styrelserum.

Fru talman! Jag kan inte detaljfrågorna när det gäller vartenda företag, men vi kan väl tala övergripande om dem. Det finns företag som gör bra saker, och det finns företag som gör fel. Så är det definitivt. Något som vi ofta diskuterar, inte minst i utskottet, gäller just CSR, corporate social responsibility . Det är en viktig del. Givetvis ska svenska företag, och även andra företag, bete sig väl både i andra länder och här hemma. Hur kommer det folk till godo? Givetvis är det så att om ett företag eller ett entreprenörskap skapas i ett land innebär det att fler kan komma i arbete och få en inkomst. Sedan fungerar det på samma sätt som i Sverige: Har vi många i utanförskap kommer det mindre pengar till folket, men också mindre pengar till statskassan. Det gäller för vår del som partner och samarbetsland eller i vissa fall biståndsgivare respektive biståndsmottagare att vi är med och bygger upp samhällsstrukturer som ser till att man bejakar folks intressen.

Fru talman! Jag tror inte att någon i befolkningen i Fungurume följer den här debatten, dels eftersom de inte pratar svenska, dels därför att man i Demokratiska republiken Kongo under en lång period har haft en politik som har omöjliggjort för människorna att ta del av utbildning och infrastruktur och följa omvärlden genom till exempel Internet. Men jag tror knappast att befolkningen i Fungurume skulle vara nöjd med Christian Holms svar. Det första han säger är att den stora lösningen för Fungurumes befolkning är att de ska bli entreprenörer. Det är lätt att säga det, att peka på världens fattiga och säga: Ta er i kragen! Lyft upp er! Fixa till er situation! Det andra Christian Holm lyfter fram är CSR-frågorna. Det är visserligen viktigt att vi här i Sverige ställer krav på vårt svenska näringsliv ute i världen. Men det centrala är inte att vi ska ta ansvar för svenska företags verksamhet, utan att det finns möjligheter, verktyg och makt för länder runt om i Afrika, Asien och Latinamerika att ställa krav på de företag som är verksamma i deras länder, på samma sätt som vi här i Sverige kan utforma vår lagstiftning och ställa krav på de företag som är verksamma i vårt land. Genom de pågående EPA-förhandlingarna ställer den svenska regeringen krav på att de så kallade Singaporefrågorna ska inkluderas. Det handlar om utländska investeringar. Genom den svenska regeringens handelspolitik kommer man att göra det betydligt svårare för regeringen i Demokratiska republiken Kongo att ställa krav på social och miljömässig hänsyn. Några av de verktyg man har i dag, som är ytterst bristfälliga för att kräva att ett företag som Lundin Mining ska ta hänsyn till befolkningens behov, minskar och försvinner med den här regeringens politik. Den brittiska regeringen har valt att kräva att de så kallade Singaporefrågorna ska lyftas ut ur EPA-avtalen, men den svenska regeringen håller hårdnackat fast vid att man ska ha kvar de här frågorna, som ingen i Afrika vill ha. Ingen vill ha de här regelverken, som försvårar för Demokratiska republiken Kongo och övriga afrikanska stater att ställa krav på social och miljömässig hänsyn.

Fru talman! Som jag sade är inte entreprenörskap och företagande en garanti för att man får en bra politik. Det är inte heller så att jag har sagt att alla ska bli entreprenörer. Däremot hoppas jag att det är fler som blir det. Men entreprenörskap är ingen garanti för att man inte har en korkad politik. En dålig politik kan försvåra på andra sätt, även om man har ett entreprenörskap. Det är ett problem i sig. Om man får i gång ett entreprenörskap behöver man ändå även andra samhällsinstitutioner. Man behöver skolor och sjukhus. Alla kommer inte att behöva vara entreprenörer. Men det handlar till syvende och sist om att jobben ska skapas någonstans, så att man kan finansiera övrig verksamhet. För svensk del kan vi givetvis påverka på olika sätt genom att ställa krav. Men alla vi konsumenter kan också påverka genom att undersöka vad det är vi köper. Du kan när du går och handlar ta reda på vad det är du köper. Jag kan göra det när det är jag som handlar. Miljö- och klimatdebatten hade absolut inte blivit så här stor om det inte hade funnits ett folkligt engagemang kring frågorna. Politik i all ära, men det är engagemang hos gräsrötter som är det grundläggande och viktiga.

Fru talman! Politiken för global utveckling har ett mycket starkt stöd här i riksdagens kammare och har haft det genom åren. Som framgått av debatten togs det första beslutet 2003. Sverige har på det sättet varit lite grann av ett föregångsland för att försöka se möjligheterna till utveckling genom en politik över hela fältet, inte bara när det gäller biståndsområdet. Det har varit en politik som handlat om samstämmighet för en rättvis och hållbar global utveckling. Fru talman! Den grund som riksdagen har lagt fast ligger fortfarande fast. Det finns inga förändringar därvidlag. Vi har nu att behandla en skrivelse som regeringen har presenterat. Fattigdomsbekämpningen med individen i centrum är central, precis som ett starkt rättighetsperspektiv och utveckling för frihet. Under de år som gått har utvecklingen visat bristande politiskt ägarskap för politiken, bristande förståelse för vad politiken betyder i praktiken samt avsaknad av strategier för politiskt genomförande. Det, fru talman, leder till en och annan slutsats i den skrivelse som ligger på vårt bord. Hur ska samstämmighet och samverkan bidra till hållbar utveckling med insikten om att biståndet är en del, men inte hela politiken? Hur ska vi jobba för att tydliggöra målkonflikter? De finns; det är alldeles klart. Hur ska vi tydliggöra dem för att få medvetna och övervägda politiska beslut? Med det underlag som nu finns från utskottet på kammarens bord hoppas jag att regeringen ska ha en bra grund att arbeta utifrån. Fru talman! En viktig del i detta handlar om att fokusera. Det finns 65 mål med i redovisningen från regeringen. Det är ett mycket brett spektrum över en mängd olika målområden. Jag kan förstå att det inte är så lätt att se hur broarna går mellan de olika målen och hur samstämmigheten verkligen når framgång när det gäller de fattigas perspektiv och att nå utveckling. Det är bra att regeringen fokuserar. Här handlar det om sex globala utmaningar, som regeringen väljer att uttrycka det, utmaningar som var för sig har olika fokusområden under sig, sammantaget 18 uttalade områden. De är valda därför att Sverige kan göra skillnad, därför att vi har erfarenhet, därför att vi har jobbat inom ett antal fält sedan tidigare och därför att vi kanske har större möjligheter än andra som vi verkar tillsammans med att åstadkomma en förändring, inte bara här i kammaren, utan ute i fält, ute hos de enskilda människorna, med individen i centrum. Det handlar om att följa ett antal frågor under ett antal år. Det handlar om att klara av att åstadkomma mål som går att utvärdera och följa upp. Här, fru talman, tror jag att regeringen har en del kvar att göra. Det kan också utskottet notera. Det krävs en del fortsatt utvecklingsarbete för att komma i mål på det området. Fru talman! Utmaningarna handlar om att man analyserar hoten mot utvecklingen. Christian Holm har tidigare berört de sex områdena. Låt mig bara peka på förtrycket. Det handlar om mänskliga rättigheter, inte styckvis och delt, utan helt. De mänskliga rättigheterna har nu 60 år på nacken, är föremål för mycket diskussion och utmanas av många, inte minst i FN-systemet. Det är viktigt att vi klarar att hålla fokus. Det finns naturligtvis också en insikt om att där mänskliga rättigheter förtrycks, där yttrandefrihet inte finns, där kommer man inte heller att kunna nå fram till att förändra de fattiga och mest utsatta människornas situation. Där kommer ekonomisk tillväxt inte att leda till en förändring, utan bara till att berika ett fåtal. När det gäller frågan om ekonomiskt utanförskap tycker jag att utskottet gjort en bra utfrågning. Vi hade en utfrågning om politik för global utveckling innan vi lade fast texten i betänkandet i utskottet. Vi hade bland annat de Soto på besök hos oss här i riksdagen och diskuterade hur politik för global utveckling fungerar sett utifrån ett helt annat perspektiv. Det var ett oerhört intressant inslag. Just att se på utveckling med andra ögon än våra nordiska svenska från väst är väldigt viktigt för att få en bild. En tydlig signal var att människor inte själva som individer får makt och möjligheter att förändra sin situation därför att de lever i ett rättslöst samhälle. Bortåt fyra miljarder människor bor i ett rättslöst samhälle. Där skapas inte heller möjlighet till förändring. Där lämnas människor utanför. Där når utvecklingsinsatserna inte fram och leder inte till en politik för global utveckling som når den enskilde individen och klarar fattigdomsperspektivet. Det är därför viktigt att arbeta på det området. Det handlar självklart också om klimatförändringarna och miljöpåverkan. Vi ska göra rätt när det gäller vårt bistånd oavsett om det är bilateralt eller multilateralt, om det är inom EU eller hur vi nu jobbar. Det är även här en fråga om en politik för global utveckling och samstämmighet mellan många områden. Det är de fattiga människorna som kommer att drabbas hårdast om vi inte klarar klimatfrågorna. Det handlar om en fortsättning på Kyotoprocessen som verkligen kan göra skillnad. I annat fall kommer all politik för global utveckling att förödas på grund av klimatförstöring. Det leder i sin tur till migrationsströmmar, sjukdomar och hälsohot och naturligtvis nya konflikter som vi redan har sett alltför många av för att kunna nå verklig förändring och millenniemålen. Fru talman! Det är en bra ansats också från regeringens sida när man markerar att det inte handlar om att se från en dag till en annan och utvärdera, utan det krävs ett längre tidsperspektiv. Utifrån de bilder som vi har sett i utskottet saknas just det perspektivet. Vi tittar ofta från ett år till ett annat men vi ser inte till de långa linjerna och vad våra insatser leder till i verkligheten. Jag hoppas att regeringen när den återkommer år 2010 har gjort bruk av sitt PGU-ansvar och gjort konsekvensbedömningar, jobbat med PGU-forum och verkligen använt hela regeringen också i EU-rollen för att åstadkomma en förändring. Jag hoppas också att man då har sett det som jag tycker att den här kammaren ibland missar. Det är insikten om att det inte handlar om att diskutera enskilda budgetområden utifrån enbart ett svenskt perspektiv. Det handlar om politik för global utveckling och helhet och inte den svenska ensidigheten. Fru talman! Vi jobbar utifrån grundläggande värden. Det handlar om respekt för mänskliga rättigheter, demokrati, god samhällsstyrning, jämställdhet och hållbar utveckling. Det var lite spännande att höra här tidigare att oppositionen aldrig någonsin tidigare varit så enig. Det finns 30 reservationer, och man står bakom 13 samlat i oppositionen. Det är möjligen det mått som man ser på den strålande enigheten. Fru talman! När man tittar på de 13 reservationerna som den samlat sig bakom funderar man: Vad står den för? Vad är alternativet? Jag känner verkligen att det vore spännande att bjuda på den soppan så att alla skulle kunna smaka, för jag tycker lite grann att det handlar om att koka soppa på en spik. Ta bara reservation 1 där man uttrycker oro över att vår minister inte riktigt skulle vilja vara ansvarig för PGU. Det verkar vara huvudkärnan i reservationen. Det andra som står där är att man vill ha en stark samstämmighetspolitik. Fru talman! Det är spännande, men hur ser den politiken ut? Hur är alternativet? Det sägs ingenting om det i reservation 1. Men man kan läsa lite vidare i de andra reservationerna. Jag saxar ur dem. Det handlar om alkoholens roll, enskilda svenska organisationers informationsverksamhet i Sverige, att Sveriges regering ska se till att stänga skatteparadis och att vi ska problematisera relationen mellan tillväxt och fattigdomsbekämpning. Det finns en reservation om SRHR som för mig utifrån utskottets beskrivning i texten blir helt obegriplig. Vad är alternativet till det som står i utskottets text? Det finns en reservation om att utskottet utelämnar rätten till mat. Varifrån får man det, fru talman? Om oppositionen läser utskottets betänkande ser den att utskottet skriver om detta som en mänsklig rättighet. Är det inte just det som vi pratat om, att de mänskliga rättigheterna är odelbara? Har inte regeringen agerat både före mötet med FAO i Rom och på Rommötet? Fru talman! När man läser de 13 av 30 reservationer som den strålande oppositionen enat sig bakom begrundar man hur alternativet ser ut. Hur ser den alternativa, samstämmiga politiken ut? Fru talman! Jag landar bara i en slutsats. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på reservationerna.

Fru talman! I dag skriver vi den 16 juni 2008. Utanför denna kammare vilar ett soligt, skimrande och vackert Stockholm. Vi alla som är samlade i denna riksdag är oerhört privilegierade individer. Vi hör till de 46 procent av världsbefolkningen, det vill säga tre miljarder individer i totalt 90 länder, som lever i stater där man kan tycka, tänka och tro fritt. Vi är privilegierade för att vi lever i ett av de 75 länder i världen där pressfriheten, yttrandefriheten och tryckfriheten respekteras. Vi lever i ett land där vi kan välja vem vi vill älska och leva våra liv med oavsett om vi älskar någon av samma kön eller motsatt. I resten av världen är homosexualitet förbjudet i över 80 länder. Vi är privilegierade för att vi lever i en värld där vi har förmånen som folkvalda att i våra egna beslut representera den ideologi, de väljare och de människor som har röstat fram oss i fria och demokratiska val. Även om många utmaningar återstår i svensk politik för global utveckling för att just försvara grundläggande mänskliga fri- och rättigheter är världen utanför denna kammare betydligt mindre solig och somrig. Som flera talare nämnt under debatten var det sannerligen inte bättre förr. Frihandeln, demokratin och friheten har gjort nya segrar varje dag på detta jordklot. De tar människor ur fattigdom. Men samtidigt är svält, förtryck och naturkatastrofer samt diktatur en vardag för alltför många miljarder människor på denna jord. I morse och vid lunchtid när jag skrev ihop detta gick jag in på några av de humanitära sajter som finns på nätet för att se vad som just händer denna dag, måndagen den 16 juni 2008. Det var en ganska krass verklighet som bredde ut sig. Det kommer in nya rapporter om den svältkatastrof som breder ut sig på Afrikas horn. Miljoner barn i Etiopien och Somalia riskerar att dö svältdöden. Vi har elva dagar kvar till valet i Zimbabwe. Det är elva dagar av tortyr, terror och lidande men också ett outsläckligt hopp om att diktaturen ska falla och att det zimbabwiska folket ska få sin välförtjänta demokrati. Oavsett hur det valet går kommer vi alla att behöva reflektera över hur vi ska skapa och bygga upp en solid post-Mugabe-fond. Vi har sett hur naturkatastrofer under våren i Burma och Kina har släckt tusentals liv. Vi har sett hur korrupta diktatoriska regeringar på plats ofta struntar i sina lidande befolkningar för att diktaturfasaden inte ska rämna. De säger nej till att släppa in utländska hjälparbetare. Skyldigheten att skydda borde omvärderas och uppvärderas i global politik. Denna debatt handlar mycket om att främja frihet och demokrati. Den handlar om att bekämpa fattigdom och svält. Den handlar om att inte vika en tum när mänskliga fri- och rättigheter kränks. Den handlar om att sträva efter en biståndspolitik som både är glasklar värderingsmässigt och modig i handling. Det kanske är den viktigaste utmaningen som alla parlamentariker har i en värld i dag där knappt hälften av världsbefolkningen lever i fria stater. Som liberal är jag noga med att betona att bistånd aldrig kan krossa världsfattigdomen. Det är den fria handeln, den öppna marknaden utan tullar och hinder, som är det bästa sättet att bekämpa klyftan mellan rika och fattiga länder. Däremot är bistånd rätt använt ett mycket effektivt smörjmedel för att främja demokrati och rättsstat och skapa de tydliga reglerna för en fungerande marknad med privat ägande. För att uttrycka det med den amerikanske presidenten John F. Kennedys ord: Om det fria samhället inte kan hjälpa de många som är fattiga kan det aldrig rädda de få som är rika. Jag tycker att världsutvecklingen är ett ganska spännande exempel på det. Men frihandeln i sig räcker inte som metod vare sig för att bygga upp Irak igen, ge bromsmediciner åt hivsjuka barn i södra Afrika eller stärka kvinnors rätt till fri abort i u-länder. Därför behöver vi också ett generöst solidariskt men också kravinriktat bistånd. Att ställa krav är att bry sig, brukar vi säga i mitt eget folkparti. Det stämmer också på detta fält. Enprocentsmål är inte heller i sig ett politiskt mål, men det är en viktig garant för att världens fattiga inte ska svikas som en temporär budgetregulator. Därför ska det kraftfullt vara kvar. All politik består av tre stycken utgångspunkter - principer, prioriteringar och pengar. I denna debatt om biståndets vara brukar vi häfta oss fast vid pengaaspekten. Visst är den oerhört viktig, men i de brösttoner som hörs framför allt i socialdemokratin, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycks ofta distans saknas. Om man räknar bort alla avräkningar från biståndsramen - jag talar om skuldavskrivningar, flyktingmottagande, EU-bistånd, administration med mera, ökade biståndsanslaget med 2 miljarder kronor från 2007 till 2008. Totalt sett har avräkningarna denna gång minskat från biståndsramen med 100 miljoner kronor jämfört med 2007. Vi kan ha synpunkter på avskrivningar, EKN med mera. Ibland förlorar man strider. Det är jag den första att ödmjukt skriva under på. Vi är fyra partier i en borgerlig alliansregering - fyra partier med ibland olika högt tonläge i olika frågor och olika prioriteringar när det gäller vad vi väljer att lyfta fram. Men över lag har det svenska biståndet ökat, och det ska man vara stolt över. Totalt kan man räkna ut att ökningen blir 7 miljarder under mandatperioden. Det är en höjning med 25 procent jämfört med Socialdemokraternas sista budget på biståndsfronten. I genomsnitt uppnådde Socialdemokratiska regeringar under sina tolv år vid makten med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet 0,8 procent av bnp eller bni i bistånd. Borgerliga regeringar i början av 1990-talet och nu under alliansregeringen har däremot konsekvent uppnått 1 procent. Skillnaden mellan 0,8 procent och 1 procent i bistånd under tolv år handlar om hela 41 miljarder kronor. 41 miljarder kronor är vad fattiga människor gick miste om under tolv år av socialdemokratiskt styre med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Man tycker att Socialdemokraterna kanske borde notera bjälken i det egna ögat innan man påtalar alla brister hos andra. Jag är inte helnöjd på alla punkter; det är jag den första att erkänna. Det är ganska sorgligt att inte kunna ägna sig åt ett uns av självkritik. Men självkritik av sund art har väl aldrig varit socialdemokratins främsta gren politiskt sett. Många av oss härinne skänker regelbundet pengar till olika biståndsorganisationer. Min favorit på området är Läkare utan gränser, vars fantastiska arbete jag har bevittnat på fält i alltifrån folkmordets Darfur till arbetet för att hjälpa hivsjuka i södra Afrika eller andra konfliktzoner. Det som är unikt med Läkare utan gränser är att i deras arbete vet jag konkret vad mina pengar går till. 1 000 kronor kan betala fyra kirurgiska kit för behandlingen av splitterskador. 500 kronor kan behandla 100 personer för hjärnhinneinflammation. 250 kronor kan rädda livet på ett mycket svårt undernärt barn. 150 kronor kan rädda 15 personer från att dö i kolera. 70 kronor kan ge tre barn ett livslångt vaccinationsskydd mot mässlingen. Visst är bilateralt och multilateralt bistånd och bistånd till enskilda organisationer från staten mycket mer komplext och komplicerat än så. Det handlar ofta om processer som kan vara oerhört svåra att mäta. När blir ett land demokratiskt? Vad bidrog svenska miljoner med för att kunna påverka detta i rätt riktning? Vet vi exakt hur mycket en svensk stödinsats kan ha hjälpt för att förhindra ett folkmord i ett konfliktområde? Ibland är det inte enkelt att veta exakt. Men det är oerhört viktigt att pengarna redovisas tydligt och att vi ser att de gör nytta. Det ska självfallet vara nolltolerans mot korruption i biståndet. Inte en krona ska få gå till diktatorers fickor. Men vi måste också en gång för alla i denna kammare få vara stolta över att Sverige är ett av de få länder i världen som står upp för den globala solidariteten på ett bra sätt. Glöm inte detta! Sverige är ett av ett fåtal länder som lever upp till ett enprocentsmål, och tillhör de endast fem länder som lever upp till FN:s mål om 0,7 procent i bistånd. Det är något som jag tycker alla ska uppmärksamma. Miljoner barn världen över i fattiga länder får gå i skolan tack vare svenskt bistånd. Om inte Sverige hade funnits exempelvis i Sri Lanka eller Tanzania skulle man inte i dag ha haft en läskunnighet bland barn, vuxna och ungdomar på uppemot 95 procent. Oppositionspartier i många av världens svåraste diktaturer skulle inte heller överleva utan svenskt stöd. De insatser vi gör på Kuba, i Zimbabwe, i Vitryssland och i många andra länder är otroligt viktiga. De spelar roll. De gör skillnad. Tusen och åter tusen kvinnor skulle också stå utan rättigheter, mödravård och preventivmedel utan svenska insatser. Jag skulle vilja säga att många länder, inte minst i södra Afrika, knappast skulle ha över 25 procent kvinnliga parlamentariker i sina parlament om det inte hade gjorts ambitiösa biståndssatsningar där vi har tryckt på och försvarat kvinnors rättigheter. Jag tror att det är skönt för vår biståndsminister Gunilla Carlsson att känna ett starkt stöd från denna kammare både när det gäller inriktning och andra aspekter av biståndet. Den mest positiva utvecklingen med alliansregeringens biståndspolitik för mig som folkpartist är inriktningen på värderingar. Demokrati är inte kompromissbart, och marknadsekonomi är det enda sunda ekonomiska system som fungerar. Man kan aldrig avvika från de punkterna. Vi ser också för första gången i svensk historia att just demokrati och mänskliga rättigheter ses som en absolut huvudprioritering i utvecklingssamarbetet. Det är en stor framgång för oss i Folkpartiet. För första gången ser vi också hur jämställdhet och kvinnors roll i utvecklingen läggs sida vid sida med demokrati och miljö, som är det tredje spåret. Det är också väldigt glädjande. Jag ser fram emot att tillsammans med er i utrikesutskottet och tillsammans med regeringen, förstås, längre fram arbeta fram en skrivelse för just demokratibistånd och bistånd för demokrati och se hur vi ska kunna förankra detta. Jag tror att det finns många spännande åsikter både från höger och vänster på hur det arbetet ska kunna bli bättre. En av de absoluta hjärtefrågorna för oss i Folkpartiet är yttrandefrihet. Vi tycker att det är jätteviktigt att regeringen en gång för alla öronmärker mer pengar till detta arbete. Jag vill avsluta med att rikta en uppmaning till vår duktiga biståndsminister Gunilla Carlsson. Det gäller förstås Rysslandsbiståndet, som har debatterats i denna kammare tidigare, i interpellationer, skriftliga frågor och annat. Jag vet att biståndsministern tillsammans med utrikesminister Carl Bildt med flera nu försöker söka vägar för hur vi återigen ska kunna se till att detta stöd kommer upp och blir starkt och stabilt. Våra ryska vänner lever i en knagglig demokrati i dag. Kerstin Lundgren från Centerpartiet är en av dem som har valövervakat på plats, och vet att det inte går i rätt riktning. Därför måste vi ha ett starkt stöd för oberoende journalister och för våra kamrater i oppositionspartier på olika sätt. Det är något som jag hoppas att biståndsministern tar med sig från denna debatt. Jag tror att vi har en enig kammare i dessa frågor. Allt det här måste prioriteras och flyttas fram starkare.

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande UU5 och avslag på alla motioner. Vi lyckades hålla ihop utredningen om biståndspolitiken här i riksdagen. Vi var också eniga om det beslut som riksdagen fattade 2003 om Sveriges politik för global utveckling. Om vi ser bakåt på det sättet kan vi se att vi har haft en ganska sammanhållen syn på riksdagens biståndspolitik. I dag är situationen lite annorlunda. Den samlade oppositionen har delat upp politiken för att vara slagkraftig. Jag är lite besviken. Nu är inte Kent Härstedt här inne. Jag tänkte att jag skulle bemöta honom lite grann. Vi står inför en situation där vi ekonomiskt sett bibehåller enprocentsmålet. Den ekonomiska tillväxt som har varit de senaste åren har gjort att den summa pengar som ska hitta rätt mottagare har ökat väldigt mycket eftersom bni ökar. Med lite distans kan vi se att det har ökat från 20 till 30 miljarder på några år. Dessa pengar ska hanteras på ett bra sätt. Vi var också överens om att vi skulle göra en koncentration för att bli mer effektiva. Vi skulle samla ihop stödet till färre länder. Det är precis detta som vi nu diskuterar här, nämligen politikens genomförande. Jag måste erkänna att jag blir en aning besviken på oppositionen i det här läget. Ni skulle kunna bidra ganska mycket, men när jag läser reservationerna blir jag mer imponerad av utskottets stilister som lyckas göra en reservation av de jättesmå skillnader som egentligen finns. Det ni begär i reservationerna är lite mer av regeringens och majoritetens politik. Det finns inga alternativ. Det finns inga nya svar. Vi behöver inte fundera på om vi kan hitta någonting som är bättre här. Jag hade hoppats att det skulle vara det. Jag är mycket imponerad av Kent Härstedts engagemang för bistånd och har stor respekt för det. Han har tydligen varit i Angola på en av resorna, och det är jättebra. Han har dessutom träffat dem som får minskat bistånd. Det är klart att då är man inte så glad, men vi har varit överens om koncentrationen till färre länder. Jag har också varnat regeringen och sagt att man får sköta det på ett bra sätt när man trappar ned. Att trappa upp är lätt, men att trappa ned är mycket svårare. Det är också kul att se att Härstedt frotterar sig med de svenska företagsledarna. Det är bra inför framtiden. De var kritiska till att vi inte har någon representation kvar, och det är vi många som är. Vi skulle vilja ha fler sådana. Vi vill också ha med Svensk Näringsliv i sammanhanget. Det är bättre att de är kritiska än att de är passiva. Låt oss fortsätta att jobba med dem. Jag skulle ha velat se en lite tuffare och lite starkare opposition i dagens debatt. Hans Linde säger att han gärna vill se en debatt om de här frågorna framöver. Ja, den är här i dag. Den kunde ha varit för länge sedan. Då kunde vi ha tagit mer hänsyn till Vänsterns goda politik och hittat den. Nu är det passerat för den här gången, men det blir väl fler tillfällen. Det finns 18 fokusområden med speciella mål i vart och ett. Hur ser ni på de målen? Är de bra eller dåliga? Det skulle ha varit kul att höra en uppfattning om detta och inte bara att det är svagt. Härstedt pekar på en kil mellan Moderaterna och oss övriga partier. Jag vill säga att vi är överens om den politik som är framlagd. Vi har olika uppfattningar i olika frågor. Vi har tuffa diskussioner ibland, men när vi lägger fram det på bordet är vi överens om det. Vi är inte alltid nöjda. Vi kanske får ändra på det i framtiden. Vi kommer självfallet att förhandla med vår biståndsminister. Men det som ligger här står vi för tillsammans. Vi ska söka länder med bra mottagningsförmåga där vi också kan etablera en resultatstyrning. Jag tycker att vi ska vara ödmjuka gentemot revisionen som hittar fel och brister. Då kan vi förbättra oss i framtiden. Det är vår uppgift att hitta de länder som kan ta emot biståndet på ett klokt och bra sätt och där vi också kan begära att vi får följa upp resultatet. Låt oss ha en diskussion om hur vi kan göra det på bästa sätt! Det är naturligtvis regeringens uppgift i första hand, och man använder sig av Sida och så vidare, men goda tankar är värdefulla. När det gäller effektivisering och uppföljning av resultatet har vi ett gott stöd i Parisagendan. Den vill vi i majoriteten gärna jobba med. Effektivitet är minst lika viktigt som nivån på 1 procent. Det tycker jag att vi ska vara helt klara över. Det handlar om vad som händer på marken, hur det når fram och hur den långa kedjan från regeringen via Sida och alla olika organisationer hela vägen ut fungerar. Det finns mycket att titta på där för att vi ska få veta vad som händer på marken hos de människor som är i nöd och behöver våra pengar. Det handlar inte om att det ska passa våra argument utan om att det ska passa deras vardag. Vi arbetar i en korrupt miljö. Det är sagt att vi tillhör världens bästa på att agera och inte acceptera det. Det är möjligt att det är så, men samtidigt måste vi arbeta i en sådan miljö därför att nöden är som störst där. Vi måste även gripa oss an de svåra miljöerna. Vi kan aldrig försvara att korruption förekommer. Det vill vi inte göra, men vi måste vara på den platsen eftersom det är där vi behövs och det är där det behövs humanitär hjälp. Ett annat område för politikens genomförande som jag tycker är angeläget att diskutera framöver är budgetbistånd. Jag tycker att det är en jättesvår fråga. Ska vi lita på pedagogiken och lägga pengarna hos regeringarna som får göra sin egen biståndspolitik med våra pengar? Det är naturligtvis det allra bästa om det fungerar. Men vi har också ett ansvar gentemot svenska folket som vill ha en garanti för att pengarna inte försvinner till andra områden. Vi måste verkligen kunna ha en biståndspolitik där vi följer pengarna ut till den som behöver dem. Jag tror att man kan utveckla det här verktyget på ett bra sätt så att det kan fungera framöver, men det är sannerligen inte enkelt. Det är lätt att säga att vi ska ha ett budgetbistånd, men det är svårare att genomföra. Låt mig också beröra några av rubrikerna som mina kolleger har tagit upp tidigare här. Det gäller demokrati och mänskliga rättigheter under rubriken Förtryck. För oss är mänskliga rättigheter självfallet universella. Vi kan inte acceptera att man tummar på detta. Jag tycker att om vi spenderar skattepengar har vi också rätt att ha synpunkter på vilka värderingar som ligger till grund för hur de här pengarna ska användas. Vi tycker att värdet av de mänskliga rättigheterna ska vara likadant runt om på jorden. Fru talman! Brist på grundläggande utbildning och yttrandefrihet är andra områden som är en stor utmaning för oss. Det handlar om bristande förmåga, att inte kunna läsa och skriva. Då kan man inte. Då har man inga förutsättningar. Att dessutom komma till tals i yttrandefrihet är ett stort steg. Vi måste arbeta för detta på alla sätt. I dag finns det ett organiserat kvinnoförtryck i världen som vi måste och vill bekämpa. Det handlar om religiöst förtryck och kulturellt förtryck. Det spelar ingen roll vilka förtecken det har. Det är ett organiserat kvinnoförtryck som vi måste arbeta emot. Det är viktigt att vi gör det på de villkor som finns i de här länderna. Vi ska inte ta de problem som vi står inför här utan möta deras bekymmer i den situation som de befinner sig i. Vi vet också att det finns en organiserad brottslighet med människohandel som det yttersta och sämsta vi kan få uppleva människor emellan. Det handlar om ren moral och etik. Det handlar om att människor förstår att andra har samma värde som de själva. Det kan vi främja genom att hantera vår biståndspolitik på ett bra sätt. Jag ser också rätten att organisera sig som oerhört viktig. Det handlar om att man får rätt att organisera sig fackligt på arbetsplatser och att kunna organisera sig ideellt efter de intressen man har. Det kan vi bidra till. Vi har mycket erfarenhet på det området att ta med oss ut i världen. Låt mig också säga något om ekonomiskt utanförskap. Livsmedelsförsörjningen har seglat upp som ett jätteproblem som vi måste försöka hantera. Människor svälter mer i dag än för ett år sedan. Det var ju meningen att det skulle bli tvärtom med FN:s målsättningar. Vad beror det på? Ja, det beror i och för sig på enkla saker, nämligen att många länder har fått det bättre och kräver mer livsmedel. Det handlar om dem som har kommit upp från den allra sämsta situationen, framför allt i Asien. Man kräver bättre mat och mer mat, och det har man all rätt att göra. Dessutom använder vi markerna till energiproduktion. Det är för att vi ska kunna åka i våra stora, tuffa, höga bilar. Det där handlar om moral och etik. Vi måste försöka engagera oss i de här frågorna så att människor får mat för dagen. Det får inte gå baklänges när det gäller FN:s millenniemål. Jag tror också att vi måste vara beredda att ge möjlighet att skydda den egna marknaden och den egna livsmedelsproduktionen. Jag är mycket för frihandel, men det har funnits tider för oss, efter kriget, då det var nödvändigt att skydda vår egen livsmedelsproduktion för att skapa en produktion och en marknad tills man blev konkurrenskraftig. Jag tror att vi ska vara öppna för den möjligheten under en temporär tid också för de länder som är så fattiga att de inte har någonting att erbjuda på världsmarknaden. Handel globalt är vi för, men vi vet också att de länder som tar emot vårt bistånd framöver framför allt handlar med närmaste grannen, och det är det vi måste hjälpa dem med. Det är fråga om ganska enkel handel, men den är oerhört viktig, och den påverkar deras situation. Förutsättningar för investeringar är viktiga. Ja, det är rättssystemen, institutioner som kan ge det stöd som utlänningar vill ha för att stabilt etablera sig i länderna och skapa arbetstillfällen och välfärd. Skuldavskrivningar har också nämnts här i debatten tidigare, och det är en viktig och bra möjlighet. Jag tycker inte att vi ska underskatta vikten av skuldavskrivningar. Vi kan diskutera i den här kammaren var vi ska ta pengarna i budgeten och i vilken budget vi ska ta det. Men på samma sätt som vi skriver av svenska folkets skulder för dem som har kommit i den situationen att de inte har en chans att klara av sina skulder och ger dem en chans att börja om på nytt ska vi självklart ge denna chans till våra biståndsländer. Men vi ska inte göra det rakt upp och ned. Det finns ett pedagogiskt värde i att skilja på lån och bidrag. Ska man arbeta med lån måste man använda de pengarna till saker som förräntar sig så att man också kan betala tillbaka. Då kommer man in i en ekonomi där man själv kan klara sig så småningom. Migrationsströmmar talar vi om i dag. Det gäller asylflyktingar, och det handlar om arbetskraftsinvandring för oss här i Sverige i vår debatt. I biståndssammanhang tycker jag att det är oerhört angeläget - jag vet att vi delar den uppfattningen i både opposition och majoritet - att vi tar hand om asylflyktingar. Det är viktigt att vi gör det och att vi är överens om det. Sedan kan vi naturligtvis diskutera vilken budget vi ska ta detta ifrån, men det får inte överskugga möjligheten att hjälpa människor i nöd. Jag tror också att vi ska vara noga med möjligheten till återflyttning. Vi har sett att det finns ett intresse för detta. Jag tror att vi kanske ibland har underskattat vikten av att människor får flytta tillbaka dit där de har sina sociala rötter, där de har släkt och vänner och där de har sin kultur som de känner sig hemma i. Att ge möjligheter till dem som vill det är angeläget. Jag tycker att vi ska fortsätta engagera oss i en gemensam EU-politik på området, där vi delar de ekonomiska bördorna. Det kommer att finnas stora sådana bördor i framtiden. Jag tror att det är viktigt opinionsmässigt att vi delar på det ansvaret. Jag vill också säga något om klimatförändringar och miljöpåverkan. Det är en av våra största gränsöverskridande utmaningar, och här behöver vi verkligen en djup, intensiv diskussion och självklart forskning för att göra rätt. Bara det utvecklingsbistånd som vi diskuterar här i dag måste placeras på ett sätt som är så klimatsäkert som möjligt. Fattiga områden drabbas alltid värst, och det handlar om humanitära insatser. Det är viktigt att vi också får en hållbar statsutveckling så att länderna själva kan ta ansvar för den här utvecklingen med vårt benägna bistånd. Slutligen vill jag beröra konflikter och sviktande situationer. Vi har en diskussion i Sverige i dag om hur vi ska hantera de sviktande situationerna. Får vi vara där med bistånd? Får vi vara där med militärer? Får vi vara där samtidigt? Vi ska öka militära insatser när FN så påkallar, har vi sagt. Vi har ett riktmärke på ett par tusen soldater. Men i den här kammaren är vi inte riktigt överens om hur vi ska komma dit. Får vi vara där samtidigt? Får vi ha samma kostymer på militärerna och de civilarbetande? Är detta så viktigt? Det handlar om människor i nöd som ska ha hjälp i en svår situation. Vi kanske får dressa om lite grann, eller vi kanske får plocka pengarna i den budget där de finns. Jag vill bara peka på att det måste vara människors behov som styr och inte våra budgetdiskussioner. Då har vi hamnat på en för låg nivå.

Herr talman! Det här är en dag som jag har sett fram emot. Det är med stolthet som jag står här som biståndsminister och ansvarig för regeringens sammanhållna utvecklingspolitik. Regeringen presenterar nu en modern utvecklingspolitik som sätter ekonomisk tillväxt, miljö och mänskliga rättigheter samt demokrati i centrum. Med denna skrivelse formulerar regeringen det som vi uppfattar vara de viktigaste globala utmaningar som vi står inför, hur Sverige kan bidra till att hantera dessa och hur vi avser att arbeta för att göra just det. Vi tar nu steget från ord till handling. Den svenska politiken för global utveckling, PGU, är en unik politik som vi i brett samförstånd fattade beslut om i december 2003. Fyra och ett halvt år har nu passerat. När jag tillträdde som biståndsminister hade politiken gått i stå. Det fanns ett tydligt behov av nystart, ny energi och konkretion. Jag citerar: "Den huvudsakliga slutsatsen är . att samtidigt som politiken för global utveckling både nationellt och internationellt betraktas som en ytterst innovativ och prestigefylld strävan efter en samstämmig politik för utveckling har bristen på en tydlig operationalisering och ett tydligt politiskt ledarskap hindrat effektiviteten i genomförandet och lett till olika tolkningar inom olika delar av förvaltningen." Citatet kommer från en utvärderingsstudie som ECDPM har gjort, Evaluation Study on The EU Institutions & Member States' Mechanisms for Promoting Policy Coherence for Development . Även OECD-Dac gjorde en peer review 2006, där man just påtalade att orden var viktiga och rätt, men handlingen saknades. All politik - det vet ju ni som sitter i den här kammaren - handlar ju om att hantera målkonflikter. Utvecklingspolitiken är inget undantag. PGU handlar om att formulera tydliga och gemensamma mål, identifiera vad Sverige kan göra och tillsammans verka för ökad samstämmighet i det svenska agerandet. I detta ligger att i tid identifiera möjliga synergier och våga synliggöra potentiella målkonflikter. Med den nystart regeringen nu gör skapas förutsättningar för detta. Vi går från att arbeta i stuprör som handel, miljö, migration, klimat och så vidare till att hantera globala utmaningar där flera politikområden möts. Vi går från retorik till politisk handling. För första gången formuleras nu mål för politikens genomförande. Vi går från bistånd å den ena sidan och samstämmighet å den andra till en helhetssyn på utvecklingspolitiken som inkluderar biståndets katalytiska roll. Vi går från en allomfattande politik med begränsat styrvärde till en mer fokuserad och genomförbar politik med möjlighet till resultatstyrning, och vi går från att politiken är en fråga för biståndsministern och UD till att den är en strategisk fråga för hela regeringen och Regeringskansliet. Herr talman! Regeringen har formulerat sex globala utmaningar som utgångspunkt för politiken. För det första: Förtryck. Det handlar om ofrihet, om avsaknad av mänskliga rättigheter och demokrati. I länder som Burma, Vitryssland, Zimbabwe, Nordkorea och Kuba är det fullständigt uppenbart hur förtrycket fullständigt omintetgör förutsättningar för utveckling. På dessa och andra ställen i världen bidrar ofrihet till fattigdom i bred bemärkelse. Regeringen avser att arbeta för att främja demokrati och mänskliga rättigheter och de politiska och medborgerliga rättigheterna i synnerhet, inte minst kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter. För det andra: Ekonomiskt utanförskap. Det handlar om vårt ansvar för att bidra till tillväxt genom bland annat en öppen handel och ett gott investeringsklimat. Utmaningen är att skapa utrymme för enskilda kvinnor och män att fatta beslut och göra val för att förbättra sina och sina barns levnadsvillkor. Här har EU:s handels- och jordbrukspolitik en särskild betydelse. Det är angeläget att pågående handelsförhandlingar leder till verkliga marknadsöppningar och att Sverige och andra rika länder tar sitt ansvar och reformerar bland annat jordbrukspolitiken så att vi inte slår ut konkurrenskraftigt jordbruk i framför allt Afrika. Den nu pågående livsmedelskrisen är en smärtsam påminnelse om hur illa ställt det är. För det tredje: Migrationsströmmar. Det handlar om att utnyttja den utvecklingspotential som frivillig utvandring innebär. När vi i Sverige nu reformerar vårt eget regelverk för arbetskraftsinvandring är det för att se till att vi utformar systemet så att vi maximerar de positiva effekterna och minimerar de negativa för ursprungsländerna. Vi kan och ska göra mer för att stimulera utlandsfödda i Sverige att engagera sig och bidra till utvecklingen i sina hemländer bland annat genom att uppmuntra till handel och investeringar. Ibland är dock migrationen ofrivillig. Människor flyr från konflikt, politiskt förtryck, miljökatastrofer med mera, och i samband med detta riskerar människor att utnyttjas. Vi har ett särskilt ansvar för att bidra till att skydd kan erbjudas i Sverige eller på annan plats. För det fjärde: Klimatförändringar och miljöpåverkan. Det handlar om att bidra till en miljömässigt hållbar utveckling och se till att våra ansträngningar bidrar till utveckling och inte kompromissar med miljöhänsyn. Det handlar också om att bromsa klimatförändringarna och bidra till att hantera effekterna. Jag leder själv den internationella kommission för klimat och utveckling som regeringen inrättat. Vi har redan hunnit ha två möten, det senaste i Kambodja. Det finns mycket som denna kommission kan bidra med när det gäller att göra rätta insatser, inte minst för anpassningsåtgärder i utvecklingsländerna. För det femte: Konflikter och sviktande situationer. Jag tror på helhetsgrepp om konfliktsituationer - att förstå såväl de säkerhetspolitiska som de utvecklingspolitiska dimensionerna av en instabil situation före en konflikt, under en konflikt liksom efter en konflikt. Endast med ett sådant helhetsgrepp kan vi bidra till att långsiktigt stabilisera sviktande situationer. Sveriges engagemang i exempelvis Afghanistan kännetecknas av detta synsätt. Sverige har en stor militär närvaro samtidigt som vi bedriver ett mycket aktivt utvecklingssamarbete. Nu ska vi se till att det blir en tydligare samverkan kring detta. För det sjätte: Smittsamma sjukdomar och andra hälsohot. Det handlar om att hantera de hot som utgörs av den globala ohälsan. Vi har allt att vinna på att lyckas hantera smittspridning och se till att öka tillgängligheten på nödvändiga läkemedel. Ett växande problem är resistens mot antibiotika där följderna blir särskilt kännbara i utvecklingsländer eftersom tillgången till nyare mediciner där är begränsad. Här avser vi att fortsätta vårt arbete i WHO liksom engagera oss på hemmaplan för att öka kapaciteten att hantera dessa frågor. Vi har valt sex utmaningar och precis som Kerstin Lundgren beskrev inom dessa sedan försökt tydliggöra hur vi mer konkret avser att verka. Man skulle ha kunnat välja en mängd andra utmaningar, men det var viktigt för regeringen att nu skapa en strategi för hur vi tar oss an den här mäktiga uppgiften att på riktigt genomföra politik för global utveckling. Herr talman! Det är nu som arbetet börjar. Skrivelsen är ett resultat av ett mycket intensivt arbete såväl politiskt som bland tjänstemän över departementsgränser, och det har varit väldigt konstruktivt och givande. Vi tar nu nästa steg och ser till att Regeringskansliet på olika sätt skapar instrument och arbetsformer för att våra beslutsunderlag ska bli bättre på att fånga utvecklingskonsekvenser av olika handlingsalternativ, att regeringen etablerar beredningsformer som fångar upp synergier och hanterar målkonflikter och inte minst att vi höjer vår kunskap om utveckling och dess förutsättningar. Det är det den här skrivelsen handlar om. Men politikens genomförande förutsätter också ett brett engagemang. Förutom mitt och mina regeringskollegers agerande och många riksdagsledamöters handlar det om att våra myndigheter där så är relevant integrerar ett utvecklingsperspektiv. Utöver detta är det angeläget att engagera icke-statliga aktörer, såväl organisationer som företag. De har mycket att bidra med både i form av erfarenhet och kunskap som vi kan ha nytta av och i form av konkret handling i fält. Sist men inte minst hoppas jag på och förväntar mig ett starkt engagemang från riksdagen. Har jag då fått någon vägledning i dag? Jag tror att jag delar lite grann av min tidigare kollega Holger Gustafssons besvikelse. Socialdemokraternas biståndspolitiske talesman är mycket bekymrad tillsammans med näringslivet över att vi lägger ned ambassaden i Luanda och i Manila. Samtidigt säger han ingenting om att vi öppnar i Minsk, Khartoum och Kabul. I Minsk förbereder vi och skulle gärna vilja se en transition mot demokrati och en ökad respekt för mänskliga rättigheter. I Khartoum i ett av Afrikas nyckelländer med en post-konfliktsituation finns det oerhört mycket som Sverige kan och bör bidra med även diplomatiskt. I Kabul är säkerhet och utveckling så uppenbart viktiga att samverka i. Jag kan inte begripa hur Socialdemokraterna så länge valde att inte ha diplomatisk närvaro där när vi sänder omfattande truppbidrag och har ett så framgångsrikt samarbete via Svenska Afghanistankommittén. De är värda att stöttas med diplomatisk närvaro. Jag kan hålla med om att omfattande ambassadnedläggningar på grund av Socialdemokraternas misskötsel av UD kan utgöra ett avbräck i genomförandet av politik för global utveckling. Men det handlar också om att prioritera. Samtidigt som den biståndspolitiske talesmannen från Socialdemokraterna är upprörd tillsammans med näringslivet över uteblivna möjligheter för land-till-land-kontakter varnar hans kollega, och i detta fall samskrivande reservant, Vänsterns Hans Linde för marknadsekonomi. Jag kan bara konstatera att marknadsekonomin har haft en förmåga att lyfta miljontals människor ur fattigdom de senaste åren. Men den borgerliga regeringen nöjer sig inte bara med marknadsekonomi, utan vi vill se en utveckling som är både rättvis och hållbar. Det är därför som vi nu formulerar en utvecklingspolitik som går bortom biståndet. Detta har mina borgerliga kolleger mycket väl på många olika sätt illustrerat i dag. Jag ska tacka Birgitta Ohlsson, som jag tycker nu satte punkt för den lite larviga diskussion vi har haft om biståndets urholkning givet de sifferexempel hon tog men också, kära vänner, det vi nu gör. Vi går bortom biståndet till en reell utvecklingspolitik där samstämmighet och biståndsvolymer har betydelse. Biståndet har en katalytisk roll i detta men är inte huvudpoängen. Nu handlar det om att få alla politikområden att samverka. Regeringen är beredd att anta utmaningen. Frågan är bara om oppositionen orkar vara med och höja biståndets legitimitet och se till att Sverige gör rätt för att spela sin roll i världen.

Herr talman! Att försöka förminska sina motdebattörer är väl ett gammalt knep, men det är kanske inte så imponerande att en minister måste ta till ett sådant knep. Jag tror att vi har väl på fötter. Det är nog inte tack vare Moderaterna vi har 1 procent i bistånd i Sverige i dag. Det är tack vare de andra partierna som sitter här. Hade det varit för er hade vi haft 0,75 procent. Det var väl det ni gick till val på. Tiden bjuder inte att jag går in på alla olika delar. Jag vill ta bara två exempel. I Afghanistan är det en imponerande närvaro, som biståndsministern hävdar. Det är alldeles riktigt. Vi har 350 personer uppe i ett område som är fyra gånger så stort som Kosovo. Till Kosovo skickar vi 16 000 poliser och ungefär lika många soldater, inte bara från Sverige utan i den samlade insatsen. Det säger kanske någonting om storleksordningen på den militära insatsen. Samtidigt är det korrekt. Vi är en stormakt biståndsmässigt i Afghanistan, inte tack vare den borgerliga regeringen utan tack vare insatser av Svenska Afghanistankommittén. Jag har följt deras arbete i ungefär 20 år. Jag känner Anders Fänge väldigt väl. Han är chef för Afghanistankommittén och är från min hemstad Helsingborg. Jag har följt deras arbete länge, och jag var nyligen på besök och reste runt i Afghanistan. Afghanistan är ett intressant exempel på politik för global utveckling. Vi har inte haft mycket av bistånd till det område där den svenska militära närvaron finns. Problemet för regeringen, och jag har försökt att göra det lite komplext i dag, är att när man ger direktiv om att 15-20 procent av det svenska biståndet till Afghanistan ska gå just till det här området, bryter man samtidigt mot Parisagendan om det lokala ägandeskapet. Det underminerar Karzairegeringen. Jag skulle vilja höra vad biståndsministern har att säga om den motsägelsen.

Herr talman! Det svarar jag gärna på, eftersom vi just har tittat på hur vi kan få utveckling och säkerhet att samspela, inte minst i Afghanistan. Jag tror att alla vi seriösa bedömare inser att här behöver vi ha tålamod, lång närvaro och också mycket av respekt för landets utsatthet. Detta förutsätter, enligt mitt och regeringens sätt att se det, en diplomatisk närvaro som gör att vi kan göra de rätta bedömningarna och avvägningarna. Vi har redan nu beslutat oss för att använda bland annat UNDP:s olika regionala fonder för att försöka kanalisera biståndet på ett effektivt sätt. Därmed strider inte alls de beslut som vi har fattat mot Parisagendan, tvärtom. Detta beslut som regeringen har fattat om att ändra i landstrategin har föregåtts av mycket noggranna konsultationer, och jag har själv träffat både finansministern och utrikesministern för att just diskutera detta. Vi vill gärna se även Svenska Afghanistankommittén i denna del av landet, där vi skulle kunna göra mycket mer för att visa det svenska engagemanget både konkret och i alla våra ord. Därför tycker jag att det här är ett bra beslut som borde välkomnas. Det stärker förutsättningarna för säkerhet och därmed för utveckling. Och vi använder alla instrument samspelt i enlighet med Parisagendan och i enlighet med prioriteringar gjorda av den afghanska regeringen.

Herr talman! Om det är på det sättet är det utmärkt. Det var inte riktigt vad jag hörde när jag var på plats i Afghanistan. Tre av de fyra provinser som svensk militär närvarar i är de mest utvecklade, trygga och framgångsrika provinserna. Sari-Pul är det kraftigt eftersatta området. Det är viktigt att biståndet till Afghanistan går till de områden som är mest eftersatta och inte de som är mest utvecklade. När det gäller Angola har det raljerats en del här kring detta med kontakterna med näringslivet. Men jag tycker att det är viktigt att se det här som en helhet. Om vi drar oss ur biståndsmässigt och vill se kontakter på ett annat sätt, måste det väl ändå ske en avlämning på ett sätt som gör att de nya kanalerna och förbindelserna mellan länderna fungerar. När vi drar oss ur biståndsmässigt, vilket indikerats av regeringen, måste det väl vara i allas intresse att ett samarbete sker i nya former. Och nya former inkluderar ofta näringslivskontakter. Näringslivet som finns på plats i till exempel Angola har särskilt goda förutsättningar för kontakter och affärsverksamhet, och vi har tre utsända svenska diplomater där, och till exempel Ericsson bedömer att situationen är katastrofal, så katastrofal att Ericsson erbjuder sig att stå för kostnaderna för hela ambassaden och all personal där i fortsättningen. Då vill jag fråga biståndsministern, eftersom hon ofta pratar om hur samarbetet ska övergå i nya former, hur detta ska ske. Det är väl ingen oförskämd eller otrevlig fråga. Jag ställer frågan för att jag vill ha reda på hur detta ska fungera.

Herr talman! Det var absolut inte min mening att göra ledamoten upprörd eller att på något sätt förminska problemet. Jag bara noterade att vi, när vi nu diskuterar hur vi ska genomföra politik för global utveckling, igen hamnar i en diskussion om ambassadnedläggning. Mig veterligt har inte Kent Härstedt motionerat om att vi ska återöppna ambassaden i Luanda eller anslagit så värst mycket mer pengar till UD:s budgetunderskott som hans regering åsamkade. Angola är en relativt rik nation i dag tack vare oljeinkomster. Vi fasar ut biståndet, eftersom vi har sagt att vi ska fokusera på fattigdomsbekämpning där den blir mest effektiv, och det är många gånger i de absolut minst utvecklade länderna. Vi väljer också att prioritera de fortsatta kontakterna och att bygga ut handelskontakter. Vi etablerar mer närvaro av Exportrådet i landet. Vi är från den borgerliga regeringens sida inte beredda att gå lika långt som Socialdemokraterna indikerar, nämligen att låta näringslivet göra en del ambassadåtaganden eller finansiera sådana. Jag tror att det är väldigt viktigt att skilja på rollerna. Därför är jag som sagt var väldigt glad att vi nu i stället fokuserar på tre viktiga ambassadöppningar i närtid. Herr talman! Jag vill också nämna något om Afghanistan. Det är inte så att vi nu styr hela biståndet till de delar där vi har militär närvaro. Jag sade att ungefär 15-20 procent - eller jag tror rentav att det var ledamoten Härstedt som sade det - nu ska gå till de delar där vi har militär närvaro. Det är för att jag vill se ett samlat svenskt grepp som levererar resultat. Det är för att vi ska lära oss av varandra. Jag tror att den svenska militära närvaron har väldigt mycket att vinna på att umgås mer med Anders Fänge med flera. Jag hoppas nu att vi ska kunna ha ett helt annat förhållningssätt som gör att vi har en samlad Afghanistanstrategi.

Herr talman! Att den moderata biståndsministern inte är imponerad av Vänsterpartiets biståndspolitik är väl inte direkt någonting som gör mig sömnlös. Om man jämför Vänsterpartiets budgetmotion med den borgerliga regeringens budgetproposition och om man jämför vår motion när det gäller PGU och regeringens skrivelse ser man att det finns tydliga skillnader, både ideologiska skillnader och i den praktiska politiken. En av de tydliga skillnader som jag trots allt ser mellan regeringens och Vänsterpartiets biståndspolitik är hur vi prioriterar och flyttar fram positionerna för jämställdhetsarbete. Vi har lagt fram förslag om att jämställdhetsperspektivet ska bli ett tredje perspektiv inom hela politik för global utveckling. I vår budget föreslog vi att 10 procent av biståndet skulle öronmärkas till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Vi gör det därför att vi är feminister men också därför att vi inser att utveckling kräver att kvinnor är delaktiga. Vi vet att fattigdomsbekämpning kräver att de 50 procent av jordens befolkning som är kvinnor också finns med. Och vi vet att demokrati kräver att det finns möjligheter för kvinnor att göra sina röster hörda. Jag har flera gånger stått i den här kammaren och berömt biståndsministern för hennes engagemang i kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor, men nu är det dags att omsätta engagemanget i praktisk handling. Man ska gå från ord till handling, precis som biståndsministern sade. Jag måste erkänna att jag blir besviken när jag läser PGU-skrivelsen. Där finns två tydliga perspektiv. Inget av dem är ett jämställdhetsperspektiv. Där finns sex utmaningar som man säger är de viktigaste globala utmaningarna. Ingen av dem är jämställdhet. Där finns 18 fokusområden. Två av dem berör kvinnor. Kvinnorna dyker i bästa fall upp först i bisatserna. I synnerhet på de områden som handlar om ekonomi, handel och investeringar blir det väldigt skralt när det kommer till skrivningar om kvinnors rättigheter. Då är frågan: Vart tog retoriken vägen? När är det dags för biståndsministern att gå från ord till handling just när det gäller jämställdhetsfrågorna?

Herr talman! Vi har från regeringens sida valt att låta de gamla formuleringarna i politik för global utveckling ligga kvar just för att vi tyckte att de var så banbrytande och just för att borgerligheten stod så mycket bakom både det arbete som lades ned i förväg och sedan betänkandet som vi beslutade om här i riksdagen. Fattiga människors perspektiv och rättighetsperspektivet - det är möjligtvis inom rättighetsperspektivet som man kan väga in detta med kvinnors och flickors roll i utvecklingssamarbetet och allmänt i utvecklingspolitiken. Ett tredje ben om jämställdhet är ingenting som jag direkt vill avfärda. Men jag vill förklara för kammaren varför vi har valt att inte peta i den grundläggande retoriken och i utgångspunkterna som vi faktiskt antog 2003. Jag tycker att Hans Linde har ett äkta engagemang och en stark trovärdighet i den här frågan och är glad för att han jagar regeringen i frågan. Det som blir så viktigt nu är att riksdagen använder detta dokument för att granska om regeringen verkligen genomför en utvecklingspolitik värd namnet. Nu har vi också gett verktyget till riksdagen. Vi har också, herr talman, lovat att återkomma med en riktig resultatskrivning som gör att man kan göra en uppföljning. Vi har till exempel under punkten 2.1 Förtryck tidigt definierat till exempel sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och kvinnors betydelse som ett av 18 områden som är centrala för oss. Vi skulle säkert kunna göra mer, och jag tycker att det är väldigt viktigt med den ansats som ledamoten har. Får jag också säga, när jag nu har tillfälle att återgälda den vänlighet som visades mig genom att erkänna mitt engagemang i dessa frågor, att jag inte håller med Hans Linde om att vi har haft en oseriös och ohederlig debatt om biståndet. Jag tror att man i denna kammare under det senaste året har haft väldigt bra diskussioner om utvecklingspolitik och svenskt bistånd, mycket tack vare Hans Lindes engagemang.

Herr talman! Jag får tacka för berömmet, men berömmet till trots efterfrågar jag inte ord utan politisk handling och att det retoriska engagemanget för kvinnors rätt ska omsättas i handling. Man har två perspektiv och där saknas jämställdhetsperspektivet. Man har sex utmaningar. De är helt nya och där har regeringen, enligt biståndsministern, valt de sex viktigaste globala utmaningarna i dag. Ingen av dem är kvinnors rättigheter och ingen är jämställdhetsfrågor. Det är bara att beklaga att det är så skralt med kvinnors rättigheter i denna skrivelse. I detta sammanhang vill jag också ta upp något som gjorde mig genuint ledsen och bedrövad under den gångna veckan, nämligen nyheten att regeringen för andra året i rad väljer att dra ned på bidraget till Unifem, FN:s fond för kvinnors rättigheter och arbete med kvinnor. Unifem har en unik roll globalt sett i dag. Man har en central roll när det handlar om den operativa verksamheten, att omsätta retoriken om kvinnors rättigheter till handling. Man jobbar med kvinnors möjligheter att lyfta sig ur fattigdomen, att slippa få hiv och att få bromsmediciner vid aids. Man bekämpar våld mot kvinnor och lägger grunden för kvinnligt ledarskap. Trots det väljer regeringen att för andra året i rad dra ned på pengarna till Unifem. Norge och Danmark fördubblar i år och Finland ökar med 25 procent, men den svenska regeringen väljer att skära ned bidraget till Unifem. Ofta hör vi biståndsministern säga att det finns så kopiöst mycket pengar att man knappt vet vad man ska göra med dem. Jag har ett bra tips: Ge dem till Unifem! Har man så mycket resurser att man knappt vet vad man ska göra med dem, varför väljer man då att dra ned på bidraget till Unifem? För mig är det obegripligt, i synnerhet när vi har en biståndsminister som brukar prata ofta och mycket om kvinnors rättigheter. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Herr talman! Det är det här som är skillnaden. Vi går från en utbetalningspolitik till en utvecklingspolitik. När vi nu diskuterar bistånd och vad vi ska stötta för olika multilaterala insatser är det oerhört viktigt att man verkligen kan visa på legitimitet. Det gör man genom att visa på resultat och inte på hur mycket pengar man har använt. I vår granskning av de olika bilaterala åtagandena, som nu uppgår till närmare sjuttiotalet, har vi tittat på vilka insatser och organisationer som är relevanta och effektiva med de svenska skattebetalarnas pengar. Tyvärr har Unifem inte kommit ut tillräckligt väl i den granskningen. Därför ökar vi inte medlen till Unifem, men vi är fortfarande en av de större givarna. Fråga gärna RFSU, Kvinna till kvinna och Kvinnoforum om det är så att Sveriges engagemang för kvinnors rättigheter i världen har blivit tystare med en moderat biståndsminister! Fråga vad de tycker att vi gör konkret varje dag för att ständigt lyfta fram kvinnors roll i utveckling, både som ett mål och som ett medel! Det är så grovt försummat i dag att hälften av mänskligheten inte får vara med i utvecklingen. Det är därför vi på område efter område i dessa utmaningar inte har definierat bristen på jämställdhet som sådan utan låter det genomsyra samtliga utmaningar, till exempel under Förtryck där vi talar om yttrandefrihet. Vem är det som hörs minst i världen? Det är kvinnor. Vi har identifierat sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Under Migrationsströmmar tittar vi på hur man förhindrar trafficking. På område efter område har vi fokus på sådant där kvinnor och barn är mest utsatta. Vi kanske väljer att inte använda den typ av ordmärkningar som Hans Linde är ute efter. Det kanske snarare handlar om en retorisk felbedömning. Men jag kan lova att svenskt engagemang för bilaterala och multilaterala insatser för kvinnors rättigheter i världen ökar. Det ökar både politiskt och ekonomiskt.

Herr talman! Jag vill komma tillbaka till samma tema, nämligen att ord är viktiga men handling viktigare. Är biståndsministern lika glad över att vi miljöpartister jagar på alla ministrar när det gäller klimatfrågan som över Hans Lindes jakt för att ni ska tala jämställdhet och lägga vikt vid det? Det här med Klimatkommissionen är mycket bra. Biståndsministern berättade att man arbetar mycket med anpassningsåtgärder. Det är oerhört viktigt att vi anpassar oss till det förändrade klimatet. Det får inte stanna vid att vi bygger vallar mot höjda havsnivåer. Vi måste också se till att vi reducerar utsläppen som orsakar klimatpåverkan. Hur arbetar ministern rent konkret, både i Klimatkommissionen och när det gäller Världsbanken och det stöd som till 95 procent fortfarande ges till fossilberoende energiprojekt? Hur arbetar ministern för att minska att stödet i så stor utsträckning går till fossilbränslen och i stället går till alternativa bränslen? Sverige borde dra ned sitt stöd till Världsbanken i det läget i stället för att höja det. Vad gör regeringen konkret? Det talades också miljö- och klimatflyktingar. Vi kommer att se en ökad mängd människor som lämnar sina hemländer på grund av ett förändrat klimat. De gröna i världen har en idé om hur vi kan lösa detta. Ministern kunde kanske använda det för att åtminstone skrämma USA och andra. Man ska ta emot människor i förhållande till den mängd utsläpp som varje land har gett upphov till. Det skulle innebära att USA måste ta emot väldigt många.

Herr talman! Jag diskuterar gärna ett ökat gemensamt ansvarstagande för flyktingproblematiken i världen med Miljöpartiet. Sverige drar ett tungt lass, och det finns många länder som skulle kunna göra mycket mer. Jag nämnde anpassningsåtgärderna för att tydligare berätta vad den svenska kommissionen för klimatförändringar och utveckling gör. Senast i dag satt jag och Andreas Carlgren i en timme för att samköra våra agendor, diskutera vad vi gör på olika möten och hålla oss uppdaterade. När det gäller att reducera klimatpåverkan är det viktigt att vara beredd att jobba med både kunskaps- och kapitalöverföring till utvecklingsländerna. De rika länderna, inte minst EU, inser inte behoven av att när gamla löften att uppnå tillräckligt mycket i bistånd i världen inte uppfylls och vi dessutom står inför en ny utmaning, nämligen att anpassa oss själva men även överföra den rätta typen av ny modern energiteknik till utvecklingsländerna, har man en förmåga att springa ifrån den omvandling av kunskap och kapital som behöver ske. För att kunna göra detta på ett trovärdigt sätt måste vi göra den svenska hemläxan. Det är därför vi utvecklar den svenska klimatpolitiken, inte minst i utvecklingssamarbetet, för att på bästa möjliga sätt påverka bland annat Världsbanken. Jag tycker att Världsbanken har goda och kunniga personer. Frågan som sådan växer i betydelse dag för dag. Men det blir inte bättre än vad alla samlade länder är beredda att göra. Här lyssnar man på Sverige, just för att vi har en förmåga att se att vi måste göra mycket hemmavid men att vi kan göra allra mest ute i världen för att på sikt kunna komma till rätta med de obalanser som finns.

Herr talman! Biståndsministern nämnde en viktig aktör i detta sammanhang och det är EU. Där är Sverige medlem, och vi borde kunna få de andra EU-länderna att ändra sin politik när det gäller fossila bränslen. Många av dem vill inte göra särskilt mycket eller har inte gjort särskilt mycket för att minska sina utsläpp trots Kyotoavtal och alla andra avtal som skrivs och allt vi kommer överens om. Vi har ett stort arbete framför oss när det gäller att få våra kamrater i EU att förändra sitt beteende och få dem att förstå innebörden av det som faktiskt håller på att ske. Jag upplever att det är en liten kunskap om klimatförändringen i många delar av Europa. Där har biståndsministern, miljöministern och alla andra en stor uppgift. Även om vi från Sveriges sida gör mycket, enligt ministrarna, undrar jag hur mycket gehör vi får för det vi gör - apropå det jag sade tidigare om ord eller handling. Många kan tycka att det är jätteviktigt och så skriver man många fina dokument men sedan blir det ändå ingenting. Jag ser en väldigt mörk framtid om vi inte får fart på länderna i den rika delen av världen så att vi kan hjälpa dem i den fattiga delen att bygga upp nya ekonomier utan att de ska drabbas på grund av det som vi ställer till med. Jag är rädd för att det är den utvecklingen vi kommer att se. Det kommer att vara mycket svårt att få de rika länderna att ändra beteende. Hur ska biståndsministern lyckas med det?

Herr talman! Som jag sade tidigare tror jag att det är viktigt att Sverige kan visa att det går att leva som man lär och att vi i vårt land har kunnat förena en ökad tillväxt med en minskning av utsläppen av koldioxid och visa att ny teknik, marknadsekonomi och annat spelar roll. Vi ska ha ett starkt åtagande i de globala utvecklingsfrågorna där vi måste vara beredda att göra mycket mer insatser både när det gäller kunskap och kapital i utvecklingsländerna. Miljöpartiet är väl nu framme vid samma slutsats som många andra har sedan tidigare, nämligen att det inte räcker med Sverige. Framför allt kan EU med sin politiska kraft göra skillnad i världen om alla gör rätt. Det betyder inte att bara för att vi samarbetar kommer alla att förstå det geniala i hur Sverige agerar. Vi lär kämpa som i all politik. Jag väljer att inte vara pessimistisk. Jag tror att det går att påverka. Jag tror att Sverige har goda exempel att komma med. Frågan är bara hur man lyckas att i nationella valrörelser och på andra sätt få med sig medborgarna och visa att vi har en gemensam uppgift. Jag tror att klimatfrågan och diskussionerna om vår gemensamma miljö, vårt klot, kan vara den nya typen av uppgift som enar oss i visioner. Jag tror att för många utvecklingsländer kan kampen för en bättre miljö och en möjlighet i miljöpolitiken verka nationellt enande, bort från krig och konflikter in i en ny period av förening. Det kan också visa hur man går vidare med många av de ödesfrågor som vi står inför. Jag väljer därför att vara optimist. Jag tror inte alls att det blir enkelt att ena EU inför Köpenhamn eller att se till att man gör de rätta sakerna med anpassningsåtgärder för utvecklingsländerna, men att inte försöka vore att svika sina ideal. Herr talman! Jag vill passa på att tacka ärade kolleger i utrikesutskottet. Vi har slitit på varandra hela det här året. Jag vill tacka så mycket. Oseriös eller seriös debatt - jag har i alla fall haft väldigt roligt och jag har haft stor nytta av granskningen och de diskussioner som vi har haft. Glad sommar!

Herr talman! Vi socialdemokrater står förstås bakom alla våra reservationer i betänkandet, men låt mig för tids vinnande bara yrka bifall till nr 1, 4, 5 och 10. Det har varit en intressant debatt i dag. Jag ska inte ge mig på att sammanfatta hela den. Jag ska i stället lyfta fram två aspekter som vi socialdemokrater anser är dåligt belysta i regeringens skrivelse. När politiken för global utveckling först beslutades hade vi socialdemokrater all anledning att vara stolta. Det var en världsunik produkt som en enig riksdag stod bakom. Många parlament i världen har med stort intresse studerat PGU. Det är en politik som vi socialdemokrater känner ett särskilt ansvar för eftersom det var vår regering som tog fram den. Det är därför med intresse som vi nu har tagit del av regeringens skrivelse och majoritetens texter i betänkandet. Låt mig först och främst säga att det är bra att man har kommit med en skrivelse som tar ett rejält grepp på hela politiken. Det uppskattar vi. Det finns delar där vi är överens, men där kommer jag av naturliga skäl inte att uppehålla mig. Jag vill i stället peka på ett par områden där jag anser att regeringen - i dessa EM-tider - skjuter över målet eller helt missat att komma in på planen. Den första gäller synen på marknaden och arbetstagarnas rättigheter. Regeringen lägger starkt fokus på ekonomisk tillväxt, företagande och näringslivets viktiga roll för global utveckling. Vi socialdemokrater är naturligtvis inte emot något av detta, men vi har en mer nyanserad bild av hur man bäst uppnår goda hållbara resultat. Marknaden är inte allena saliggörande. Ekonomisk tillväxt är inte det enda måttet på ett framgångsrikt samhälle. Företagande är inte den enda faktor som skapar sysselsättning. Alla dessa faktorer är förstås viktiga och nödvändiga och får inte glömmas bort. Det finns områden som också är viktiga och som regeringen väljer att knappt alls lägga fokus på. Det gäller arbetstagarnas rättigheter, möjligheter att organisera sig i fria fackföreningar - det nämnde Holger - och arbetet med att skapa drägliga arbetsförhållanden globalt. Man nämner pliktskyldigt arbetet med ILO:s konventioner, men engagemanget för arbetstagarnas rättigheter tycker vi är för svagt. Vi socialdemokrater menar att om man vill ha en ekonomisk, social och miljömässigt hållbar tillväxt måste man ha båda dessa perspektiv. Man måste vara medveten om den roll som en rättvis fördelning spelar för en långsiktigt effektiv fattigdomsbekämpning. Vi anser att majoriteten alltför ensidigt sjunger marknadens lov. Av världens 100 största ekonomier är hälften företag. Vi menar att regeringen inom ramen för FN, Världsbanken och ILO starkare måste driva fram regler om företags ansvar för mänskliga rättigheter, arbetsvillkor och en bättre miljö. Sverige bör också starkare hävda arbetstagares rättigheter i organisationer som IMF och Världsbanken samt i bilaterala kontakter med upphandlingsregler på alla samhällsnivåer nationellt och globalt. Det andra området som jag tänkte nämna är nedrustning i allmänhet och klustervapen i synnerhet. Sverige har sedan många år en stolt tradition i att vara en föregångare i det internationella arbetet med nedrustning. Många är de initiativ som tagits av Sverige på den globala arenan sedan många årtionden tillbaka. Det kalla kriget är sedan länge slut, men man kan med oro se hur världens militärutgifter ökar varje år. Det internationella nedrustningsarbetet behöver ta ny fart och mer behöver göras. Här har dock den borgerliga regeringen varit förvånansvärt passiv. Ett exempel på denna passivitet som har varit aktuellt under riksdagsåret är det internationella förbudet mot klustervapen. Det är ett initiativ taget av den norska regeringen, som har en socialdemokratisk statsminister och utrikesminister. Det går under namnet Osloprocessen. Klusterbomber är fruktansvärda vapen som drabbar civilbefolkningen i mycket hög grad. Det är också en vapentyp som lämnar efter sig blindgångare som kan orsaka ändå mer skada åratal efter det att de en gång har använts. Offren kan räknas i tusental i Afghanistan, Laos och inte minst senast i Libanon där Israel bara under de sista tre dagarna av kriget öste ut hundratusentals substridsdelar över södra Libanon. Osloprocessen har nu lett fram till att man i Dublin häromveckan kom fram till en avtalstext som över hundra länder har ställt sig bakom. Jag var där och kunde se den glädje som fanns över att man äntligen har kommit till skott med ett avtal som, om det implementeras, kommer att förbjuda över 90 procent av världens klustervapen. Vad har regeringens hållning varit i denna process? Ett enigt utrikesutskott har ju hela tiden krävt att regeringen ska verka för ett heltäckande internationellt förbud - ett förbud som också kan omfatta den svenska bombkapsel 90 som ingår i JAS Gripens arsenal. Vi menar att bombkapsel 90 hör till ett inhumant, föråldrat och onödigt vapensystem som inte borde få finnas i något lands arsenal, inte heller i Sveriges. Vad har då regeringens hållning varit? Först var man passiv, sedan var man aktivt obstruerande, sedan verkade man motvilligt rätta in sig i ledet. I dag vet ingen riktigt var regeringen står. Man deltog inte i det första mötet som hölls i Lima i Peru, och man agerade inte åt något särskilt håll i det följande mötet i Wien. Sedan gjorde man ett lappkast inför mötet i Wellington på Nya Zeeland där man plötsligt började verka för undantag för vissa typer av klustervapen. Dessa undantag råkade då omfatta även bombkapsel 90, en händelse som onekligen ser ut som en tanke. I Dublin i maj i år verkade regeringen inse att loppet var kört. En överväldigande majoritet av länderna var emot att undanta klustervapen av BK 90:s typ, och man sågs krypa till korset och motsatte sig inte den slutgiltiga avtalstexten som röstades fram med acklamation. Så långt är det gott och väl. Men det som oroar oss nu är de kommentarer som har kommit från bland andra statsministern och försvarsministern efter Dublinmötet. Signalen som har gått ut är att man får vänta och se vad man nu ska göra och om man verkligen kommer att skriva på avtalet i Oslo i december. Det vore en skam om regeringen lät militära och kommersiella intressen gå före vad en enig riksdag anser och vad över 100 länder har kommit överens om. Vi kräver att regeringen klart deklarerar att man kommer att ratificera avtalet och genast sätter i gång med att skrota bombkapsel 90. Sammanfattningsvis uppskattar vi att man har kommit till riksdagen med en skrivelse men har förstås även kritik. Det finns delar som vi är överens om, men det finns också delar där det är ideologiska skillnader. Marknaden är inte allena saliggörande, och sambandet mellan en långsiktigt hållbar utveckling och en rättvis fördelning är för svagt belyst. Slutligen: Ratificera förbudet mot klustervapen, skrota bombkapsel 90, och se till att Sverige återupptar sin roll som ledare i det internationella nedrustningsarbetet! Som siste talare i debatten önskar jag talmannen och mina meddebattörer en trevlig sommar.