Unga lagöverträdare

Herr talman! Så här sent i kvällens debatt behandlar vi ett tjugotal motionsyrkanden. Det är yrkanden som rör unga lagöverträdare, brottsförebyggande arbete, utredning av brott där unga är inblandade och påföljder för unga lagöverträdare. I betänkandet finns ett antal reservationer, och vi socialdemokrater står bakom våra. Jag yrkar bifall till reservationerna 3 och 4. Det är ofta de svarta rubrikerna slår mot oss. Det är rubriker om misshandel och våldsbrott, och det mest oroväckande är att rubrikerna i medierna ser likadana ut var vi än befinner oss i landet. Oftast är det unga människor inblandade, de begår brott och de är många gånger offer för våldet. Att motverka denna utveckling är allas ansvar. När unga begår brott är det också viktigt att det sker en snabb reaktion. I dag är hanteringen av unga lagöverträdare en alltför utdragen process. Det konstaterade Riksrevisionsverket redan i en rapport 2009. Vi socialdemokrater tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet menar att regeringen i mycket större utsträckning måste prioritera en snabbare rättslig prövning av ungdomsbrott. Rättssystemet måste bli bättre på att hantera ungdomsbrott. Det innebär att handläggningstiden måste förkortas. Vi har faktiskt varit överens i frågan. Riksdagen gjorde ett tillkännagivande 2010 om att regeringen skulle återkomma till riksdagen med ett förslag om snabbare rättslig prövning av ungdomsbrott. Vi är fullt medvetna om att det i dag pågår ett arbete hos åklagarmyndighet och rikspolisstyrelse, men trots detta efterlevs inte lagkraven om skyndsamhet i ungdomsärenden i dag. Inte heller efterlevs lagens krav på att dessa frågor ska hanteras av särskilt utsedd personal. Riksrevisionsverket säger återigen i en rapport 2011, efter den förra från 2009, att regeringen inte har formulerat gemensamma, tydliga och sammanhängande mål för rättskedjans myndigheter. Det går inte att regeringen enbart pekar åt myndigheterna och säger att de har ett ansvar att följa upp, utvärdera och sätta upp fasta mål. Jag välkomnar den dag vi får se det förslag som ska komma tillbaka till riksdagen. Det går inte att säga att det pågår en mängd saker. Riksdagen har gjort ett tillkännagivande om att regeringen ska återkomma med ett förslag på hur processen ska gå till. Jag väntar med spänning. Ja, det är en lång och utdragen process för den unge att komma i klammeri, men det gäller också för brottsoffer. Det är en svår process att sitta i förhör. Därför har vi socialdemokrater tillsammans med Vänsterpartiet en reservation som gäller rätten till biträde. Sverige har kritiserats av Europarådets antitortyrkommitté just för utformningen av rätten till biträde vid förhör under förundersökningen. Av en forskarrapport från Handelshögskolan i Göteborg framgår att det finns allvarliga luckor i lagstiftningen, särskilt när det gäller unga personer som förhörs på grund av brottsmisstanke. Närvaron av försvarare vid förhör var skrämmande låg för barn under 18 år. Vi menar att det inte är rättssäkert att låta en ungdom sitta själv i ett förhör med polis eller åklagare i ett tillstånd då man känner sig frustrerad, nervös, kanske rädd och pressad, och det är lätt att säga saker som man kanske senare inte kan stå för. Därför tycker vi att det krävs en uppföljning av hanteringen om försvarets närvaro vid förhör av unga. Här har justitieministern sagt att man inte kommer att vidta några andra åtgärder än de som redan påbörjats hos åklagarmyndighet och rikspolisstyrelse. Då är vi där igen. Ska inte regeringen följa upp och se hur det är? Hur ska man kunna göra det om man inte har satt upp några mål? Dessa frågor är viktiga, och vi kommer att följa dem. Herr talman! När vi ändå talar om unga lagöverträdare vill jag komma in på några grundläggande saker. Att ha en väl utvecklad välfärdspolitik är det mest grundläggande för oss socialdemokrater. Det är det bästa medlet att hålla brottsligheten på en låg nivå. Det är det bästa brottsförebyggande arbetet. När det blir en ojämn fördelning av sociala och ekonomiska resurser leder det till att några utsätts för större risker att dras in i kriminella gäng eller narkotikamissbruk än andra. Därför är jag djupt oroad över det samhälle vi ser i dag som sakta dras isär och där klyftorna ökar. Det råder ungdomsarbetslöshet, och ungdomar säger att de inte är med. Det finns bostadsområden som behöver rustas upp. Skolan behöver mer resurser, fler vuxna och mindre grupper. Allt detta spelar roll. Tro inte att välfärdspolitiken inte spelar roll i det brottsförebyggande arbetet. Det här kräver inte bara ett politiskt engagemang, från oss och inte minst regeringen som ändå leder landet, det krävs också ett brottsförebyggande arbete med ett mer brett engagemang. Ett stort ansvar ligger hos vuxna och föräldrar. Vuxna ska våga sätta gränser och ge trygghet. Det ska också vara gränser som kan reparera när det har gått galet. Anders Carlberg på Fryshuset sade alltid att vuxna betyder allt. Är vi vuxna uppgiften? Det är tänkvärt. Visst behöver också andra delta i det brottsförebyggande arbetet, till exempel kommuner, näringsliv och myndigheter. Föreningslivet gör ett fantastiskt brottsförebyggande arbete. De är eldsjälar. Ju fler som engagerar sig, desto bättre. När det gäller att återföra ungdomar bort från kriminalitet och bort från missbruk behövs både beröring och påverkan. Det ska vara beröring och påverkan som måste komma snabbt och pågå lång tid eller kort tid. Det behövs tålamod och tillit. Det viktigaste är att vi aldrig någonsin ger upp hoppet om att det är möjligt. Det är ett ansvar som vi har mot våra barn och ungdomar som vuxna och politiker. (Applåder)

Herr talman! Det är kvällens sista debatt, och den handlar om justitieutskottets betänkande nr 13, Unga lagöverträdare . Jag vill börja där Kerstin Haglö slutade, herr talman, med att se mer övergripande på detta. Jag håller med om väldigt mycket av det som Kerstin Haglö sade kring klyftor och ansvar. Det är svårt att se unga lagöverträdare som en enskild företeelse. Dagens ungdomar lever med ett ständigt påslag från datorer, mobiltelefoner, surfplattor och tv-apparater som ger konstant höga dopaminmängder i hjärnan. Många klarar detta alldeles utmärkt, men vi ser också hur språkklyftor, digitala klyftor och kanske ännu mer sociala och ekonomiska klyftor ökar. Och som en följd av detta ökar avståndet till arbetsmarknaden rejält för allt fler unga. Några slås ut tidigt och tappar all tilltro till en karriär i det vanliga samhället, eller i denna debatt kanske man till och med ska gå så långt som att säga Svenssonsamhället, och ser kriminalitet som enda chansen till en framtid. Vad vet vi då om de unga lagöverträdarna? Ja, precis som de vuxna kriminella har de oftare skolproblem och förefaller i större utsträckning ha kontakter med kompisar som är kriminella. De saknar bra fritidsaktiviteter. Flera har neuropsykiatriska diagnoser och problem med alkohol- och narkotikamissbruk. Jag är helt övertygad om att vi ganska snart kommer att få en tillräckligt bra kartläggning och forskning, som också kommer att kunna räkna in spelberoende i den problematik som är en vanlig ingång till kriminalitet - ett spelberoende som i likhet med andra beroenden leder till ekonomiska problem och där man i slutändan inte ser någon annan lösning än kriminalitet. Jag är helt övertygad om att vi i dag vet tillräckligt mycket för att kunna förebygga betydligt bättre än vad vi gör i dag. Vi har också väldigt ofta metoder för att förebygga bättre, men de används inte alltid. Ibland hänvisar man till brist på resurser, och ibland finns det helt enkelt ingen vettig förklaring till att de inte används. Jag tycker till exempel att det vore rimligt att polisen skulle åläggas att samarbeta med ideella föreningar, helt enkelt därför att polisen själv har så väldigt goda erfarenheter av att det blir så bra när man gör på det sättet. Man skapar ett tryggare samhälle, och det ger många mervärden. Polisen kan få enklare att nå ut i samhället och på det sättet få bättre information. Det kan också vara ett sätt att få polisen att verka mindre hotfull. Jag trodde i min enfald att polisen redan hade ett sådant uppdrag eftersom jag sett så mycket av det på den lokala nivån. Jag tycker att det är märkligt att man inte har det. Jag ska inte säga så mycket om vår reservation nr 2, mer än att jag tycker att det vore självklart att Brottsförebyggande rådet fick ett tydligt uppdrag att ta fram fungerande metoder för att minska unga mäns brottslighet. När det gäller vår gemensamma reservation nr 3 vill jag instämma i mycket av det som Kerstin Haglö nyss sade. Det är viktigt att handläggningstiderna för ungdomsbrott minskar. I stället, herr talman, vill jag ägna avslutningen av mitt inlägg åt reservation nr 7, som handlar om påföljder för unga. Jag har under förmiddagen i dag deltagit i ett seminarium om ungas spelberoende som bland annat X-Cons i Haninge stod för. Under en av pauserna talade jag med en av dem som har tagit fram de behandlingsprogram som i dag används mot spelberoende inom kriminalvården. Hon förklarade för mig att det i dag inte går att döma en ung person till ett spelavvänjningsprogram, detta trots att spelberoende blir allt vanligare även i gruppen 16-17-åringar, som man ju tycker inte ens borde spela eftersom vi har en 18-årsgräns för spel i dag. Spelberoende är mycket vanligt bland unga killar rent allmänt och är överrepresenterat hos kriminella, och som jag tidigare nämnt är det en allt vanligare förklaring till att man begår brott. Vi i Miljöpartiet menar att utgångspunkten när en ung person döms för ett brott så långt som möjligt ska vara att man får andra påföljder än fängelse eller särskild ungdomsvård. Påföljdsutredningen från förra året lämnade en hel del förslag om utvecklade ungdomspåföljder, bland annat just detta att socialtjänsten ska behålla huvudansvaret för ungdomar under 18 år som begår brott. Det menar jag vore väldigt bra, och jag ser fram emot att vi får sådana förslag från regeringen. Till sist ska jag bara snabbt kommentera vår sista reservation, som handlar om att gallra i belastningsregistret, där vi helst skulle se att man utreder hur man gör. I takt med att allt fler arbetsgivare kräver utdrag ur belastningsregistret har det blivit alltmer stigmatiserande för att över huvud taget kunna få ett jobb. Därför tror jag att det vore rimligt att man ser över detta i en utredning. Som jag sade i början är det dock reservationerna nr 3 och nr 7 som jag vill yrka bifall till här i kammaren.

Herr talman! I dag begås, vilket många vet, tyvärr många väldigt grova och hänsynslösa brott av mycket unga förövare, inte bara grova våldsbrott utan också sexualbrott. Det är alltså förövare som är under 18 år. Det system vi har i dag ger dock dessa gärningsmän rabatt på straffet just på grund av deras ålder. Jag har lyssnat på flera debatter där min partikollega Kent Ekeroth i denna talarstol har lyft fram ett antal exempel som tydligt visar vilken sorts brott dessa ungdomar kan begå och vilken löjligt låg påföljd de får. Ett sådant exempel som jag vill lyfta fram är fallet med en 86-årig dam som rånades brutalt i fjol när hon var på väg hem från banken, stödd på en rullator. Hon hade tagit ut 6 000 kronor som hon skulle använda vid ett inplanerat tandläkarbesök. När hon tryckte in portkoden blev hon nedslagen av en 17-åring. Han slog ned henne så brutalt att hon fick en hjärnblödning och flera frakturer i ansiktet. Förövaren blev tagen av polis och dömdes för grovt rån, där minimistraffet i dag är fyra års fängelse. Straffet som blev utdömt var tre månader, och detta berodde på att han var 17 år när brottet begicks. Ett annat exempel inträffade för sex år sedan då en 16-åring försökte stjäla en bil från en 81 år gammal pensionerad taxichaufför. 81-åringen försökte, förklarligt nog, stoppa stöldförsöket. Det ledde till att han blev nedslagen med en sten i huvudet så många gånger att han föll medvetslös till marken. Där fortsatte misshandeln, som bland annat ledde till flera brutna revben. Därefter släpades den gamle mannen till en sjö där han dränktes. För detta brutala mord fick killen tre års sluten ungdomsvård. Straffet för mord är annars, som ni vet, mellan 10 och 18 års fängelse. Jag anser att detta är en löjligt låg påföljd. Ett tredje exempel som jag vill ta upp och som jag har debatterat med Johan Linander i tv är den så kallade Kortedalamisshandeln. Där tror jag att vi trots allt var ganska överens om att det var en ganska låg påföljd. Vid Kortedalamisshandeln var det ett tonårsgäng, - också ganska unga killar, någon av dem till och med under 15 år - som misshandlade en 61-årig man så grovt att han nästan avled. Han föll i koma och vaknade sedan upp med svåra hjärnskador. I det fallet dömdes två av förövarna till några timmars ungdomstjänst. Jag blir väldigt illa berörd när ungdomar begår så grova brott. Dels handlar det om att de är så unga. Det är ett sådant oerhört misslyckande att unga killar, vilket det framför allt handlar om i dessa fall, kan begå brott av det slaget. Dels handlar det om att straffen faktiskt är löjligt låga. Ungdomar kan tyvärr begå bestialiska handlingar. Så är det. Det är så verkligheten ser ut i dag. Därför menar jag att om man är kapabel att utföra handlingar av det slaget ska man helt enkelt också vara stor nog att ta konsekvenserna av sitt handlande. Vi menar således att de som är under 18 men över 15 år och begår grova vålds- eller sexualbrott ska kunna prövas om de kan behandlas som vuxna. Herr talman! Jag delar uppfattningen, det vill jag verkligen poängtera, att unga lagöverträdare, framför allt de som är under 15 år, i första hand ska ges vård och hjälp att ta sig ur det destruktiva beteendet. Det är en självklarhet. Men problem uppstår när man genom medvetna handlingar begår mycket grova brott. Då gäller det inte enbart den som är under 18 år utan också den som alltså är under 15 år. Vi har de senaste åren sett ett antal fall av rån, misshandel, våldtäkter - också mycket grova våldtäkter, ibland i grupp - och till och med mord. Ett sådant exempel är gruppvåldtäkten i Hisings Backa 2005. En 15-årig flicka blev då gruppvåldtagen och senare, efter polisanmälan, även mordhotad. Två av förövarna var, beklagligt nog, under 15 år och fick därför ingen påföljd. Jag menar att medborgarnas tilltro till rättssystemet förutsätter att det på ett brott, framför allt ett grovt brott, ska följa en straffrättslig reaktion som står i relation till brottets allvar. Trovärdigheten för påföljden och acceptansen för domstolarnas påföljdsbestämning förutsätter, för brottsoffer och anhöriga, att påföljden ger uttryck för gärningens allvar även när förövaren är under 15 år. Därför vill vi sänka straffmyndighetsåldern från 15 till 13 år. Det innebär inte, vilket någon vid något tillfälle trodde, att vi skulle vilja slänga 13- och 14-åringar i fängelse, verkligen inte. Det handlar inte om det. Det handlar om att den som är under 15 och äldre än 13 ska kunna dömas i domstol. Exakt vilken form av straff det kan bli tal om måste såklart utredas. Det vill jag poängtera. Jag kan inte här och nu svara på exakt vilken sorts straff det skulle kunna handla om. Det måste vi utreda. Men eftersom vi har en situation där väldigt unga förövare begår mycket grova brott och straffen tyvärr blir väldigt låga, ibland obefintliga, menar vi att samhället måste anpassas efter det. Vi måste se dem för vad de är. Även en ung människa kan, som sagt, utföra bestialiska handlingar. Med det vill jag yrka bifall till reservation 7 och 9.

Herr talman! Vi debatterar ett motionsbetänkande rörande unga lagöverträdare. Jag yrkar bifall till reservation 3 och 4. Det var ett magstarkt anförande vi fick höra om hur Sverigedemokraterna ser på ungdomar, eller barn, i förhållande till vuxna. Jag sade till Kent Ekeroth en gång att Sverigedemokraterna menar att man ska kasta ungar i förvar, i fängelse. Det var vad de då menade. Nu har man en reservation om att sänka straffåldern, och sedan ber man lite fint om en utredning om hur de barnen ska förvaras. Det är ett mycket märkligt agerande. Richard Jomshof borde väl ha någon uppfattning om hur dessa barn ska tas om hand. Absolut, grova brott begås av unga, precis som av äldre, men där finns en skillnad. Om jag åker in på fem år och är 50 bast har jag erfarenhet av ett helt liv jämfört med någon som är en ung men kanske redan har tragiska händelser bakom sig. Jag tror inte att man gör sådant helt utan orsak, Richard, utan den största anledningen till att brott begås är att klyftorna i samhället ökar. Jag har många gånger i den här talarstolen sagt att det viktigaste vi har är våra barn och ungdomar. De är vår framtid. Och då ska vi väl för sjutton jobba med dem allt vad vi kan. Jag tror att det har precis motsatt effekt om man dömer en 13-åring och stoppar in honom i förvar någonstans. Då får du ut en som är ganska så farlig för samhället. Därför tycker jag att Påföljdsutredningen och de förslag man där tittar på är mycket mer humana. Jag måste säga att ni sverigedemokrater är väldigt, väldigt populistiska. När det gäller handläggningstiderna, vår reservation nr 3, ställer jag mig bakom det som Kerstin har sagt. Jag vet att ni i Alliansen kommer att gå upp i talarstolen och säga att ni har gjort dittan och ni har gjort dattan, men vi i oppositionen tycker inte att ni är särskilt bra på uppföljningar. Det behövs tydligen någon som tjatar ordentligt på er för att det ska hända någonting. Riksrevisionen kom 2009 med svidande kritik, och sedan har det kommit ytterligare kritik. Visa nu att ni verkligen bryr er om dem som är unga. Det måste till snabba reaktioner. Man måste ta hand om det direkt. Det måste få en snabb verkan. Man kan inte gå och dra på frågan hur länge som helst utan att det händer någonting. Reservation nr 4 gäller rätten till biträde. Radioprogrammet Kaliber hade ett stort reportage om ungdomar som inte ens tillfrågades om de ville ha ett biträde, utan de förhördes utan. Att sådant förekommer i en demokratisk rättsstat tycker jag är mycket märkligt. Så kan vi inte ha det. Vi har också fått påpekande från internationellt håll om att man inte får bete sig på det sättet. Någon kommentar till reservationerna vill vi ha. Även om vi har ett tillkännagivande är det viktigt att påpeka att vi måste få bukt med våra ungdomar. Ju förr vi kan få bukt med dem, desto bättre. Det gäller förstås inte Sverigedemokraterna, för de vill gärna vara populistiska och komma med hårdare tag. Det som Kerstin påpekar är viktigt, att vi måste titta på samhällsproblemen, se till att ungdomarna klarar skolan och har något slags hopp om att i framtiden få jobb och kanske en bostad. Då kan vi komma till rätta med mycket. (Applåder)

Herr talman! Det brottsförebyggande arbetet är otroligt viktigt och bör alltid prioriteras. Det kan inte ses som en isolerad företeelse, utan allt hänger ihop. Låt mig nämna vikten av trygghet. Det måste finnas stöd i familjen, i skolan, i det civila samhället, på arbetsmarknaden och på bostadsmarknaden. Unga måste ha en framtidstro och inte se brott som en väg till ett bra och lyckat liv. Därför måste vi markera när den unga är på fel väg och samtidigt arbeta för ett bra samhälle där unga är trygga och inte lockas av kriminalitet. För att tidigt upptäcka när en ung kan vara på väg åt fel håll måste olika delar av samhället samarbeta. När ett ärende kommer till polis har det ofta redan gått för långt. Få uppgifter är mer angelägna än att förebygga brott och minimera återfall i brott bland unga. Alliansen har varit tydlig med att det behövs tidiga och tydliga insatser. Det handlar inte om skärpta straff utan om att se till att föräldrarna får ökat ansvar för de skador som deras barn orsakar genom att vi har förtydligat föräldrarnas skadeståndsansvar. För att förtydliga föräldrarollen vill vi att föräldrar till unga ska vara med vid polisförhör när deras ungdomar deltar. Brå har fått i uppdrag i regleringsbrevet för 2013 att kartlägga i vilken utsträckning vårdnadshavare närvarar vid rättsväsendets åtgärder mot deras misstänkta barn. Det handlar bland annat om deras närvaro vid polisförhör och domstolsförhandlingar. I uppdraget ingår också att belysa vilken betydelse vårdnadshavarens närvaro kan ha för rättsprocessen och för de unga. Alliansen har sett till att skapa sociala insatsgrupper för att mycket snabbt kunna gripa in i ungas liv när de är på väg åt fel håll. Vi har brutit ned sekretesshinder för att göra det möjligt att agera snabbt för att hjälpa unga. Detta ska kunna användas vid fall där det på grund av särskilda omständigheter finns en risk att den unge ägnar sig åt brottslig verksamhet. Vi har gjort ett förtydligande som ger polisen möjlighet att omhänderta ungdomar som befinner sig i uppenbart skadliga miljöer, och det bedrivs pilotverksamhet med sociala insatsgrupper. Allt detta har gett bra resultat, och vi arbetar vidare. Vi har förbättrat och fokuserat på förutsättningarna för kommunerna att ta ansvar för utslussning för det fall att ungdomar har varit inlåsta på statlig institution. Det sker en bättre utslussning i dag. Vi har sett till att polisen ska utreda allvarliga brott som begås av ungdomar, även när de är under 15 år, för att ingen ska kunna hamna mellan myndigheter eller glömmas bort. Tanken är att det första brottet också ska vara det sista. Dessa tidiga och tydliga insatser har lett till att vi i dag kan se en fallande ungdomskriminalitet, åtminstone enligt Brå. Det välkomnar vi. Jag tror att det har med tidiga och tydliga insatser att göra. I polisens planeringsförutsättningar för 2013-2015 anges att ungdomars brottslighet ska vara i fokus. Polisen ska utreda ungdomars brott snabbare och tillsammans med andra samhällsaktörer identifiera ungdomar som hamnat i en kriminell bana och hjälpa dem att komma på rätt väg. Det är viktigt med en återkoppling mellan brott och straff och att den ligger nära i tid. Ju längre tid som går mellan brott och straff, desto sämre blir straffets normativa effekt. Regeringen gett tydliga uppdrag till berörda myndigheter att verkligen prioritera fall där unga har begått brott eller utsatts för brott. Regeringen ställer sedan 2011 krav i regleringsbreven på Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen att redovisa i vilken utsträckning de lagstadgade fristerna om senast sex veckor från dagen för delgivning av misstanke hålls. Likaså ska de redovisa vad de har gjort för att korta genomströmningstiderna. Det måste gå snabbare att hantera brott där unga är inblandade. En rapport från Brå mars 2012 visar att trots skyndsamhetskrav är den totala handläggningstiden från brottsanmälan till avslut längre vid misstankar mot unga när det gäller brotten våldtäkt, rån och utpressning än när misstankarna riktas mot vuxna. Det har tagits steg efter Riksrevisionens rekommendationer och tillkännagivandet i utskottet. Men arbetet måste fortsätta, för vi kan inte acceptera att tiden inte hålls. Utöver detta har polisen inrättat en nationell samordningsgrupp för ungdomsfrågor. Antalet åklagare som arbetar med enbart ungdomsärenden har ökat. Åtgärder har även vidtagits för att öka samverkan och samarbetet mellan Åklagarmyndigheten, domstolarna, polis och socialtjänst. Sedan den 1 mars förra året kan polisen själv leda förundersökningar mot unga i fler fall än tidigare. S efterfrågade förslag från regeringen. Jag vill nämna att en utredare arbetar sedan 22 oktober 2012 med att ta ställning till hur frister som gäller förundersökningar när barn under 18 år är inblandade eller målsägande ska vara utformade. Utredaren ska även överväga om det ska införas ett skyndsamhetskrav i domstolar i vissa brottmål där målsäganden är under 18 år. Uppdraget ska presenteras senare i vår. Till polismyndigheterna riktas bland annat krav att ärenden där ungdomar är gärningspersoner ska prioriteras. Även Domstolsverket har redovisat handläggningstider där personer under 21 år står åtalade. Brå har fått i uppdrag att fortsätta att titta på tiderna. Jag vill återigen säga att vi inte kan acceptera de långa tiderna och att tiderna inte hålls. Det är någonting som vi kommer att fortsätta att arbeta med. Alla myndigheter har fått väldigt tydliga uppdrag. Jag vill avslutningsvis kommentera reservation 4. Även jag kan instämma med att det inte är acceptabelt att det i dag inte finns försvarare på plats när unga förhörs. Det får man titta vidare på. Det är under all kritik att Advokatsamfundet inte varit hårdare med att offentliga försvarare ska finnas även under jourtider. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder)

Fru talman! Jag ska höja talarstolen och också se om jag kan höja debatten lite. Fru talman! Sedan femton års ålder har jag varit engagerad mot ungdomsvåldet i vårt land. Mot bakgrund av den tragiska dödsmisshandeln på Kungsholmen 2007 kände jag att det fick vara nog. För mig handlade det om ganska fundamentala saker som att jag ville känna mig trygg när jag var på väg hem från basketbollträningen eller från skolan. Jag ville inte behöva känna den där känslan, av att behöva se sig om över axeln för att se vem som gick bakom mig i mörkret. Samtidigt är just den känslan någonting som många av oss härinne har upplevt, och vi vet alla hur obehagligt det är. Tyvärr är också denna otrygghet en del av många ungas vardag. Det känns inte så tryggt, särskilt inte ute på stan under kvällar och helger. Men otryggheten tar sig också in på platser som på skolgården eller basketbollträningen. Då måste vi ställa oss frågan hur denna otrygghet uppkommer. Vad eller vilka är det som gör att man inte känner sig trygg som ung? Jo, det är troligtvis några få. Det är några få som tar sig större friheter än vi andra. Det är några få som förstör andra människors liv och skapar en enorm otrygghet i vardagen. Dessa unga lagöverträdare är till stor del förklaringen till den stora otryggheten bland oss unga. Det är med den insikten som det blir extra tydligt var vi måste fokusera vårt arbete för att skapa ett tryggare Sverige för alla Sveriges unga. Fru talman! Det brottsförebyggande arbetet kommer alltid att vara det allra viktigaste. Om vi inte lyckas fånga upp unga människor på glid, och förhindra att de hamnar i kriminalitet, kommer vi inte att lyckas med att skapa ett tryggare Sverige. I det här sammanhanget skulle jag särskilt vilja lyfta fram en ung person som jag träffade under ett besök i Rosengård. Det var en kille i tjugoårsåldern, Ibrahim. Han var medlem i ett kriminellt ungdomsgäng. Jag fick möjlighet att tala med honom om hans liv och uppväxt. Det var en sak som han sade som särskilt etsade sig fast sig hos mig: Om någon hade hjälpt mig och sträckt ut handen hade jag tagit tag i den och aldrig valt den kriminella banan. Det är något som inte kan sägas för många gånger. Vi måste alltid finnas på plats för unga som behöver hjälp. Samtidigt måste vi tidigt och på ett mycket tydligt sätt markera för unga som begår brott att det inte är någonting som vi kan acceptera. När unga begår brott är det otroligt viktigt med en snabb reaktion. Månader i väntan mellan brott och samhällets reaktion är lång tid i unga människors liv. Jag kan bara hålla med om att det i dag tar alldeles för lång tid. Det är också tydligt att vi har mycket kvar att göra. Samtidigt får vi inte glömma att vi har gjort väldigt mycket. Det har Caroline Szyber nämnt. Regeringen genomfört en rad åtgärder och förändringar för att möta många av utmaningar vi ser. Jag tänkte inte nämna dem igenom eftersom Caroline redan har gjort det en gång. Jag skulle vilja lyfta fram särskilt ett projekt när man talar om unga lagöverträdare. Det är de sociala insatsgrupperna. Det är ett utmärkt exempel på hur samarbete ger oerhört goda resultat. Det är ett projekt som med säkerhet räddat många unga i riskzonen från en potentiellt livslång kriminell karriär. Fru talman! Jag vill yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Samtidigt vill jag ändå nämna att vissa motioner som finns med i betänkandet tar upp relevanta beskrivningar av problem. Det är någonting som vi alla här inne har ett ansvar att lösa. Caroline Szyber har gått igenom en del av det som regeringen kommer att göra för att möta de utmaningar vi ser. Vi är många som kommer att göra vårt yttersta för att färre unga ska påbörja en kriminell karriär. Det är vårt främsta ansvar att se till att alla unga i det här landet kan känna sig trygga oavsett plats och tid på dygnet. För att lyckas med det måste vi se till att vi fångar upp just de unga som Ibrahim. Ge dem den utsträckta handen och samtidigt en andra chans i livet! Det är så vi skapar ett tryggare Sverige - ett Sverige där man inte behöver se sig om över axeln på vägen hem och där unga aldrig behöver känna sig otrygga på skolgården. (Applåder)

Fru talman! Ämnet unga lagöverträdare är extremt angeläget. Om vi ska minska brottsligheten i Sverige och öka tryggheten kan vi, som vi gjorde häromveckan, diskutera åtgärder i Kriminalvården. Vi ska försöka hjälpa och rehabilitera människor som genom kanske åratal av kriminalitet har förstört sitt eget liv och andras i rasande fart och som i dag är mycket svåråteranpassade, för att tala klartext. Om vi kan göra saker tidigt för unga är det centralt. Det handlar självfallet om de breda socialpolitiska penslarna - arbete, utbildning och så vidare - som har nämnts tidigare. Det är ingen som har någon annan åsikt. Jag vill dock bara understryka att för Folkpartiet är de åtgärder vi vidtar i regeringen viktiga. Det handlar om att unga ska komma i jobb trots världens ekonomiska kriser. Det kan för den delen också handla om skolan - att ungdomar ska känna att de får en möjlighet att klara av en skolutbildning bättre och är bättre rustade. Det är också någonting som har bäring på detta. Ungdomar med framtid och inte bara fritid minskar brottsligheten; det är jag helt säker på. Jag tycker också att vi ska vara noga med att peka på att utvecklingen kan gå åt det håll som det ser ut enligt Brottsförebyggande rådet - att ungdomsbrottsligheten minskar. Frågan är om det är en slump. Vad beror det på? Det kan vara demografi, och det kan vara andra saker. Men jag vill hävda att de åtgärder vi har vidtagit på senare år har spelat en avgörande roll. Några saker har nämnts. Det handlar om sociala insatsgrupper. Vi har rivit ned de sekretesshinder som vi har talat om i årtionden i riksdagen, vilket gör att polisen, socialtjänsten och skolan lättare kan samarbeta för att snabbt möta unga som är på väg utför. Det handlar om föräldrars ökade ansvar för de skador som barn orsakar. Vi fokuserar på föräldraansvaret. Inte minst har vi också gjort förändringen att polisen ska utreda allvarliga brott. Förr var det rätt vanligt att även mycket grova brott som personrån - apropå asocialt beteende - inte utreddes. Då var det inte så lätt för en socialsekreterare att agera mot låt oss säga Pelle, 14 år. Man hade bara hört att någonting hade hänt. Nu utreds det, och nu ligger det på socialtjänstens bord om man har förhört Pelle, förhoppningsvis med en advokat till och med och helst också föräldrarna närvarande. Vad var det som hände? Nu kan socialtjänsten med de medel den ändå har sätta in maximalt tryck för att se till att Pelle upphör med den här verksamheten och kanske får stöttning och hjälp. Det gäller även föräldrarna. Dessa åtgärder har vi vidtagit. Mycket är gjort, men det finns mer att göra. Vi tittar nu på snabbheten, vilket också återkommer från oppositionen. Det är inte tillräckligt snabbt. Det har blivit delvis bättre, men tid är en framgångsfaktor här. Tre månader är inte mycket i en vuxen människas liv, men det är en evighet i en ung människas liv. Det finns många exempel på unga människor som har gjort saker och sedan helt plötsligt rätat upp sig på ett helt annat håll. Sedan blir det en rättegång och en påföljd som slår sönder det man har fått - kanske en praktikplats eller vad det kan vara. Detta är allvarligt. Därför är snabbheten någonting som är prioriterat för regeringen och för Folkpartiet. Det gläder mig att också oppositionen tycker detta. Vi kanske också ska se på andra saker som återstår att göra. Man ska titta på och bredda antalet påföljder för unga. Jag tillhör dem som tycker att det inte riktigt räcker med de åtgärder som finns i form av ungdomsvård och ungdomstjänst. Vi har försökt göra allt för att mönstra ut böter eftersom unga inte ska ha en ekonomisk ryggsäck i onödan. Det är också ett steg som är rätt. Men vi ska se till att vi har något mer för att snabbt agera. Vi har detta som kallas helgavskiljning; det finns åtminstone i regeringens tankepaket som något som vi på något sätt ska kunna återkomma till. Folkpartiet stöder detta kraftigt. Det handlar om att snabbt kunna markera att saker händer om man begår brott - både för att skydda omgivningen och för att hjälpa den unga så att det blir en konsekvens. Tidiga och tydliga konsekvenser är viktigt. Jag tycker också att man i detta ska komma ihåg att tänka på om socialtjänsten verkligen har rätt utrustning. Om det handlar om unga människor som är under 15 år bygger kraftfulla åtgärder i allt väsentligt på frivillighet och samtycke från vårdnadshavarna. Är detta verkligen rimligt? Är det för barnets bästa? Det finns flera här inne i kväll - och ännu fler när vi har hela salen full, fru talman - som tycker att barnkonventionen är en bra sak. Det handlar om barnets bästa. Hur kan vi då ha en lagstiftning som säger att föräldrar i Sverige har rätt att säga nej till hjälp och stöd? Pelle, tretton och ett halvt, springer runt på stan. Det finns exempel på 13-åringar som säljer narkotika och ägnar sig åt rån. Föräldrarna kan då säga nej till de åtgärder som socialtjänsten tycker verkar lämpliga. Föräldrars rätt att säga nej är större än barnens rätt till hjälp i Sverige. Därför menar Folkpartiet att vi bör återkomma och fundera allihop på hur vi kan få ett rejält mellantvång att fungera. I dag finns ett mellantvång på papperet. Men hur ska det bli kraftfullare? Det finns åtgärder som måste vidtas om man begår så kraftigt allvarliga brott som till exempel personrån när man är ung och om föräldrarna inte medverkar. Det kan inte vara föräldrarnas rätt att säga nej. Fru talman! Jag har talat tidigare om ungdomsdomstolar, om att få ungdomar att bättre förstå processen och bättre kunna svara upp mot ungdomar ifall de faller ifrån ungdomsvård och ungdomstjänst. Också här handlar det om en snabbhet så att de inte kan springa runt och begå nya brott. Sammantaget, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Fru talman! De flesta barn som växer upp i Sverige har en trygg uppväxt med engagerade föräldrar, och det är liten risk att de hamnar i kriminalitet. De flesta känner trygghet, de blir bekräftade och de lär sig ta ansvar för sig själva och sin omgivning. De får en god uppväxt som ger bra förutsättningar för att klara sig i livet senare som vuxen. Men det är inte de barnen som vi debatterar här i dag. Det finns tyvärr också andra barn, som har en betydligt svårare uppväxt. Det är barn som man kanske egentligen inte är så förvånad över att de hamnar i kriminalitet senare i livet. Det kan vara barn som lever i familjer med missbruksproblem. Det kan finnas psykiska problem i bakgrunden. Det kan vara en familj där barnen utsätts för ständiga övergrepp av olika slag. Barnets otrygghet leder till frustration och aggressivitet och inte sällan till kriminalitet. Det är just de barnen som vi debatterar här i dag. Jag blir bestört när jag hör beskrivningen av dessa barn som något slags kriminella utan hopp och som några som behöver låsas in under lång tid. Barn ska dömas från 13 års ålder, och 15-åriga barn ska kunna dömas till livstids fängelse, får man höra. Är det någon som tror att barn föds onda, med något slags kriminalitet i generna? Jag hoppas verkligen inte det. Tvärtom är det något som händer under uppväxten som gör att barnet hamnar snett i tillvaron. Vad ska då vara inriktningen för samhällets åtgärder? Vi har hört lås-in-dem-argumenten. Jag menar tvärtom att dessa barn är offer för sin uppväxt. Självklart ska samhället göra allt för att hjälpa dem tillbaka till ett vanligt laglydigt liv. Ibland måste den hjälpen ges under den tid som barnets rörelsefrihet är begränsad, till exempel inom sluten ungdomsvård. Men målet får aldrig vara själva inlåsningen, utan målet är vården och behandlingen för att barnet ska kunna komma ut som en laglydig medborgare. Det känns som om det rättssystem som Sverigedemokraterna förordar i sina reservationer är något slags medeltida rest. Jag tycker att det ligger mycket långt ifrån svensk kultur och svenska traditioner. Fru talman! För två veckor sedan besökte jag Bärby ungdomshem utanför Uppsala. Det är ett av Statens institutionsstyrelses ungdomshem. Bärby kan ta emot 47 pojkar mellan 15 och 20 år, och de har en särskild kompetens på institutionen för behandling av unga sexualförövare och för ungdomar med missbruk. En mindre andel, 15 av platserna, är avsatta för pojkar som dömts till sluten ungdomsvård. Man ska komma ihåg att väldigt många av dem som sitter där inte är dömda utan de är placerade enligt lagen om vård av unga. Men även den kategorin pojkar har ofta någon kriminalitet bakom sig, och egentligen hanteras de på ett ganska likartat sätt på ungdomshemmet. Det var ett mycket intressant och lärorikt besök, och jag önskar att fler tar chansen att göra den här typen av besök, även om inte Sis ligger inom justitieutskottets område utan inom socialutskottets område. Ibland när man hör debatten skulle man kunna tror att det är något slags monster som sitter på Bärby och andra ungdomshem och institutioner Många av dem som jag träffade där har begått riktigt grova brott, riktigt förskräckliga brott. Det ska man ha i åtanke, men det är inga monster. Det är tvärtom barn som oftast ropar efter hjälp från sitt missbruk, hjälp för att kunna kontrollera sin aggressivitet eller hjälp för att kunna leva ett vanligt, laglydigt liv. Jag menar att samhället ska ge den hjälpen. Precis som flera av de andra alliansföreträdarna har tagit upp här i dag har mycket genomförts för att minska ungdomsbrottsligheten. Inte minst de sociala insatsgrupperna, som också nämndes, och det myndighetsgemensamma sättet att arbeta på är något som vi i Centerpartiet har förespråkat under lång tid. Det har också visat sig vara mycket framgångsrikt. Det kommer upp en hel del dystra saker i den här debatten, men jag tycker att man måste lyfta upp, precis som Johan Pehrson delvis gjorde, att det faktiskt går åt rätt. Brås rapport, som kom för några dagar sedan, Brott bland ungdomar i årskurs nio är en undersökning som har gjorts vart annat eller vart tredje år sedan 1995. Man ställer samma frågor och kan göra jämförelser över tid. Det är verkligen en mycket positiv läsning. Tittar man övergripande kan man se att betydligt färre 15-åringar begår brott i dag än de gjorde 1995. I många av brottskategorierna har andelen som begår brott halverats. Andelen som har stulit inklusive snattat i affär har halverats från 37 till 18 procent. Andelen som säger att de har gjort sig skyldiga till skadegörelse har minskat från 46 till 25 procent, och även andelen som har klottrat har nästan halverats från 32 till 17 procent. Det finns andra positiva faktorer som jag också tror spelar in. Andelen 15-åringar som har druckit sig berusade har minskat, och andelen som har skolkat har minskat. Tittar man över tid har det varit en mycket god utveckling. Man får också säga till den tidigare, socialdemokratiska regeringen att det var en bra utveckling redan tidigare. Men när man tittar på de här diagrammen kan man inte låta bli att häpnas över den utveckling som har skett mellan 2008 och 2011. Många av staplarna går rakt ned. Det låter som något negativt, men andelen som har begått brott går ned. Det är mycket positivt. När det gäller en del av de brott som nämns har antalet verkligen sjunkit mellan 2008 och 2011. Det handlar inte bara om brott. Man har frågat vilka som har burit kniv, vilka som har slagit någon annan och vilka som har vandaliserat, och den andelen har sjunkit rejält mellan 2008 och 2011. Fru talman! Jag ser att tiden går snabbt. Det finns en sak som jag vill ta upp. Den är ganska svårförklarad, man jag ska försöka ändå. I den här rapporten finns det en uppdelning av de unga utifrån strukturella bakgrundsfaktorer, som det kallas. När de ställer de här frågorna frågar de även huruvida föräldrarna har arbete, hur man bor, om föräldrarna fortfarande lever tillsammans, om man har invandrarbakgrund och så vidare. Generellt har det varit så, och det är väl ingen överraskning för någon, att de som har varit brottsaktiva - det handlar inte om dem som bara har begått ett brott utan flera brott - har varit överrepresenterade bland barn som har arbetslösa föräldrar. Betydligt fler av dem som bor i lägenhet än dem som bor i villa har begått brott, och även bland dem som har invandrarbakgrund har en större andel begått flera brott än dem som inte har invandrarbakgrund. Men nu har det hänt någonting i den statistiken som jag tycker är mycket intressant. De här socioekonomiska skillnaderna betyder inte lika mycket längre. De har minskat, och jag tycker att det är mycket positivt. Man kan säga att tidigare har de faktorer som har varit allra viktigast för huruvida barn har begått brott eller inte handlat om att familjen har varit splittrad, det vill säga att föräldrarna inte lever ihop längre, och om att man har haft invandrarbakgrund. Så ser det inte ut längre. De faktorer som spelar minst roll nu är om man har invandrarbakgrund och om föräldrarna lever tillsammans. Den faktor som är allra störst är huruvida man bor i lägenhet eller villa. 4 procent av de ungdomar som bor i villa har begått flera brott och 8 procent av dem som bor i lägenhet. Det är en mycket större skillnad däremellan än när det gäller de andra faktorerna. Jag tycker att det är jätteviktigt att ha med sig att det som Brå har visat som en skillnad i den här statistiken inte längre har så stor betydelse. Jag tycker också att det visar att samhället faktiskt jämnar ut sig, till skillnad från vad vi har hört delvis här tidigare i dag. Jag ville ta upp det här också. Fru talman! Jag beklagar att jag har dragit över min talartid. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 6 och 8 och ingenting annat. Det handlar inte om populism. Det handlar om förslag som vi tror på. Det handlar om förslag som vi vill genomföra. Det är inte förslag som vi lägger fram bara för att vi tror att vi ska kunna få röster på dem, utan vi tror på detta. Nej, det handlar definitivt inte om att låsa in alla. Det argumentet skulle man kunna använda mot alla som tycker att fängelse ska kunna användas som påföljd. Det handlar inte om det. Det ska tillhöra undantagen, men det ska ändå finnas som en möjlighet. När personer begår grova brott, framför allt när de är unga och fortfarande är formbara - man är säkert formbar när man är vuxen också men framför allt som ung - måste vi visa de unga att de har agerat fel och därför kommer de att få ett straff för det. Men tyngdpunkten ska självfallet ligga på att rehabilitera dem och återföra dem in i samhället. Det är självklart. Men när ett ungdomsgäng, ett antal tonårskillar, misshandlar en äldre man så grovt att han nästan dör och sedan sitter och skrattar offret rakt upp i ansiktet under rättegången, tar foto på det och lägger upp det på Facebook kan man ställa sig frågan om de förstår vad de har gjort. Förstår de verkligen allvaret i att de nästan har slagit ihjäl en gammal människa? Jag tror inte det, och jag tror defintivt inte man gör det när man döms till ett straff som är så lågt att det knappast är att betrakta som ett straff.