Utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet

Herr talman! Denna kammardebatt ska handla om integration, diskriminering och jämställdhetsfrågor. Det är aktuella och viktiga frågor med många olika perspektiv. Jag ska belysa några socialdemokratiska vinklar. Som socialdemokrat lever jag efter samhällsvisionen jämställdhet, rättvisa och solidaritet. Jag tycker dessa klassiska socialdemokratiska värdeord håller än i dag. Men naturligtvis behöver de fyllas med politiska alternativ och politiska svar. Det är svar som utgår från dagens samhälle och som ser framtidens utmaningar för jämställdheten, integrationen och den diskriminering som det går att se prov på dagligen. Kvinnor och kvinnors arbete är en fråga om rättvisa, och det finns utmanande möjligheter på det området. Det handlar om att aktivt öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden, speciellt när det gäller kvinnor med utländsk bakgrund och kvinnor som är nyanlända. Det är en möjlighet att öka sysselsättningen. Arbetslöshetssiffrorna skrämmer för den här gruppen, och deras deltagande är betydligt lägre än för gruppen kvinnor som helhet. Det behöver inte vara så. Högre ambitioner som innefattar en aktiv arbetsmarknadspolitik, en sammanhållen utbildningslinje och en stark näringspolitik har gjort och kommer att göra Sverige och de människor som bor här starkare. Att rusta människor för nya jobb och nya utmaningar är att investera för framtiden. Det är en fråga om solidaritet. Samtidigt finns det i dag år 2011 provocerande orättvisor på den svenska arbetsmarknaden för kvinnor oavsett bakgrund, men tydligast för kvinnor med utländsk bakgrund. Här kommer några axplock av de provocerande orättvisorna: otrygga anställningar har ökat, visserligen stimulerande arbetsuppgifter som sakta men säkert fylls på med stress och deadlines, den lägre livsinkomsten består, hårt styrda arbetsuppgifter med en liten eller obefintlig chans att påverka, deltidsanställningar som fortsätter i en aldrig sinande ström och kvinnor som är födda i andra länder som fastnat i långtidsarbetslöshet och sällan fått chansen till ett jobb och därför har stora svårigheter med den egna försörjningen. Det är en fråga om jämställdhet. När jag nagelfar Arbetsförmedlingens statistik och siffermaterial hittar jag nästan ingen positiv utveckling för människor med utländsk bakgrund oavsett kön. Det är kallt och tufft på arbetsmarknaden för den här gruppen. Men det är en grupp där det finns en oanad potential i sysselsättningen. En aktiv och stark arbetsmarknadspolitik hade behövts mer än någonsin i dag. Den borgerliga regeringens så kallade arbetslinje har misslyckats framför allt för den gruppen. Klyftor och ojämställdhet ökar genom att människor förvägras möjligheten till egen försörjning. De blir obönhörligt hänvisade till försörjningsstödet hos kommunerna. Försörjningsstödet, som är samhällets yttersta skyddsnät, har i dag med den borgerliga regeringens politik i stället blivit en bister verklighet för många familjers försörjning. I tider av arbetslöshet, och framför allt långtidsarbetslöshet, blir den förstörda a-kassan ett tydligt tecken på människors sköra förmåga till försörjning i ett borgerligt samhällsbygge. Det är en fråga om rättvisa. Herr talman! Jämställdhet mellan kvinnor och män behöver alltid debatteras och synliggöras. Men i dagens samhälle är det också viktigt att lyfta blicken och se flyktingars och invandrades svårigheter att få ett jobb och den diskriminering som många av dem utsätts för. Det finns många andra perspektiv som vi behöver debattera i jämställdhetens spår. Jag vill belysa några ytterligare saker i jämställdhetens spår som vi behöver se och debattera. Unga kvinnor, framför allt inom LO-yrken, riskerar på dagens arbetsmarknad att hamna i en aldrig sinande ström av visstidsanställningar. Det är anställningsformer som kan staplas på varandra. Det finns kvinnor med funktionshinder som upplever att handikappet blivit ett viktigare perspektiv än förmågan att arbeta och kvinnor från andra länder som ska kämpa med språket, miljön, familjen och diskrimineringen på arbetsmarknaden. Det är klart att det går att förbättra, förenkla och klargöra. Politik spelar roll. Politiska beslut spelar också roll. Det går att göra skillnad om man anstränger sig. Men om man inte anstränger sig eller har en annan agenda kan effekterna av politiska beslut bli som några exempel kan visa. Ett exempel på vad jag menar är den borgerliga regeringens vårdnadsbidrag, som visat sig bli den kvinnofälla som vi socialdemokrater varnade för. En betydande majoritet av dem som använder vårdnadsbidraget är kvinnor, nio av tio senast jag kollade, och 30 procent av dem är invandrade kvinnor. Jag påstår här och nu att kvinnor med utländsk bakgrund som står långt bort från arbetsmarknaden och har språksvårigheter absolut inte får större möjlighet till vare sig ett arbete eller större inflytande i samhället med ett vårdnadsbidrag. Jag har faktiskt alltid undrat på vilket sätt den borgerliga majoriteten anser att ett vårdnadsbidrag gynnar dessa kvinnors språkutveckling och deltagande i samhällslivet. Ett annat exempel är införandet av en bonusutdelning till de sfi-studenter som klarar utbildningen snabbt. Här finns en övertro på ekonomiska incitament hos den borgerliga majoriteten som väljer att inte se människors olika förutsättningar och möjligheter att klara en språkutbildning. Jag kan garantera er att jag inte skulle bli bättre på arabiska om jag så fick 12 000 kronor i bonus. Jag har helt enkelt svårt med nya språk, och jag tvivlar på att jag är ensam om det. Därför väljer vi socialdemokrater att satsa de 100 miljoner som sfi-bonusen kostar, men även de 600 miljoner som finns i etableringslotssystemet hos Arbetsförmedlingen, på att förstärka samarbetet och öka samverkan mellan kommunerna kring högre kvalitet i insatserna för dem som är nyanlända. Herr talman! Vi socialdemokrater anser att alla Sveriges kommuner ska ta ansvar för flyktingmottagandet. Det gynnar den enskilde och det gynnar kommunerna som får nya medborgare med olika och unika kompetenser och erfarenheter. Men det är klart att Sveriges kommuner måste få ekonomiska förutsättningar för det ur ett långsiktigt, förutsägbart och stabilt perspektiv. Det får ju inte bli som i dag, när etableringsreformen har bildat ett ekonomisk glapp som drabbar både enskilda människor och kommuner. Krångel och strul vittnar många handläggare hos både kommun och Arbetsförmedlingen om. Det är klart att det går att göra bättre. Sveriges kommuner har mycket att ge och tillföra när det handlar om insatser för nyanlända: De har tillgång till praktikplatser i sina egna verksamheter, de är huvudmän för sfi-undervisningen och där finns bostäderna och all annan välfärd nära medborgarna. Detta skulle kunna användas på ett bättre sätt i integrationsarbetet. Alla skulle vinna på en ökad och mer strukturerad samverkan. Herr talman! Helt kort vill jag säga några ord om jämställdhetsdebatten, en debatt som, vilket jag sade tidigare, skulle må så mycket bättre om vi fick in andra vinklar och perspektiv och om den även omfattade invandrade kvinnors levnadsvillkor i dagens samhälle. Många av dessa kvinnor har inget jobb och inget nätverk. De blir då helt utlämnade till make och övrig familj. Här lever de, mitt ibland oss i det svenska samhälle som tyvärr ibland uppvisar en oförmåga att se och hjälpa. Till exempel uteblir kravet på att stå till förfogande eller att fullfölja en utbildning. Rädslor och okunskap i förhållande till olika kultur och bakgrund blir ett ok för dessa kvinnor att bära. Inget jobb - ingen egen inkomst. Ingen egen inkomst - inget självbestämmande. Inget självbestämmande - inga möjligheter till egna livsval. Det är vardagen för många av dessa kvinnor. Det går som en cirkel runt, runt utan slut. Där ska samhället träda in. Krav ska ställas och möjligheter ska ges. Jämställdhet, rättvisa och solidaritet ska omfatta och gälla kvinnor och unga flickor oavsett bakgrund som kanske etnicitet eller religion. Kartläggning, forskning och struktur är nödvändigt. Vi vet uppenbarligen för lite, men det är inte alltför betungande att ta reda på fakta. Regeringen borde kunna göra så mycket mer när det gäller integration och livssituation för dessa kvinnor. Herr talman! Det är självklart att arbetsmarknadspolitiken har en naturlig och viktig roll i integrationsarbetet, och självklart står vi bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 3. (Applåder)

Herr talman! Utgångspunkten för jämställdhetsfrågorna är från regeringens sida att målet för denna politik ska vara att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Vi har ett makroperspektiv och vi har ett individperspektiv. Miljöpartiet delar regeringens ambition när det gäller inriktningen för politiken. Under fyra punkter ser vi att det finns en idé om att inriktningen ska vara till för att uppnå det större syftet. Det första är en jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet. Den andra punkten handlar om ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Den tredje punkten handlar om jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbete och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor. Den fjärde punkten handlar om mäns våld mot kvinnor och arbetet för att få detta att upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Det är vad som är lika. Men det är vägen dit, hur vi når målet ett jämställt samhälle, som skiljer oss gröna från regeringen. Ökad individualisering av föräldraförsäkringen är en sådan fråga. Vikten av offentlig barnomsorg för att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden och omfattningen av detta är en annan, framför allt för att få fler män att ta ett ökat ansvar för det obetalda arbetet. Om vi ska uppnå ekonomisk jämställdhet och en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet måste vi ha ett mer jämställt arbetsliv, det område som vårt utskott, arbetsmarknadsutskottet, har ansvar för. Vi måste också ha ett mer jämställt liv utanför arbetet. En avgörande aspekt här, herr talman, är föräldraförsäkringen. Miljöpartiet har tidigare fört fram idén om en ökad individualisering av den försäkringen, och vi talar om en tredelning. När det gäller det argument som då och då kommer upp från den borgerliga sidan just när det gäller föräldraförsäkringen, att det avgörs bäst hemma vid köksbordet, måste vi förstå att den här typen av tankar inte existerar i ett vakuum. Samhällets strukturer bidrar starkt till och inskränker människors verkliga frihet att välja. En valfrihet som låter som en bra reform kan vara en instängning för många individer. Att kvinnor i arbetslivet i genomsnitt tjänar mindre än män är också en starkt bidragande orsak till denna ojämställda fördelning av föräldraledigheten. Utan den jämlikheten finns det egentligen ingen riktig valfrihet. Vi blev tidigare vittne till hur Alliansen i smyg avskaffade målet om det jämställda uttaget av föräldraförsäkringen. Det togs bort ur Försäkringskassans regleringsbrev från Socialdepartementet. När ansvarig minister fick frågan om jämställdhetsingången skakade man på huvudet och ryckte på axlarna. Ett av fackförbunden, TCO, presenterade för ett par veckor sedan ett nytt jämställdhetspolitiskt program där det bland annat föreslås just ingångar när det gäller de så kallade pappamånaderna för att vi ska kunna hantera arbetslivet också i övrigt på ett mer jämställt sätt. Vårt område, jämställdhet och integration, som vi i dag debatterar går inte att rycka loss från helheten. Det vi gör inom ett utgiftsområde påverkar utgiftsområde 13 mycket tydligt. Vi måste börja arbeta med jämställdhet på ett integrerat sätt. Det har gjorts mycket på området. Men de senaste åren ser vi att problemen har blivit större när det gäller siffrorna som inte går åt rätt håll. Vi har mycket att vara stolta över när det gäller vårt land Sverige, men på jämställdhetsområdet måste arbetet fortgå och intensifieras, inte monteras ned eller döljas bakom snygga formuleringar. Vi lät riksdagens utredningstjänst genomföra en fördelningspolitisk analys av vår ekonomiska politik och utgiftsområde 13 som ingår där. Denna analys visar att kvinnorna får drygt 60 procent av den totala förändringen av nettoinkomsten. Om vi tittar på hur det har sett ut de senaste åren i Sverige ser vi att skattesänkningar för redan högavlönade har betalats med försämringar i trygghetssystemen för sjuka och arbetslösa. Återigen rör vi oss inom flera olika utgiftsområden. Under den förra mandatperioden fick den rikaste tiondelen en större inkomstökning än den halva av befolkningen som tjänar minst fick tillsammans. Det är en förskjutning och en orättvisa som sprider sig. Nästan 60 procent av skattesänkningarna gick till män samtidigt som kvinnor i högre grad än män drabbas av försämringarna i just sjuk- och föräldraförsäkringarna. När det gäller idén om hur vi ska få till stånd en liten förändring i det stora skepp som stävar mot framtiden tror vi att vi måste minska löneskillnaderna mellan män och kvinnor i den statliga verksamheten där vi faktiskt kan påverka. Den svenska modellen är unik och har tjänat oss väl när det gäller arbetsmarknadens parter. Men staten är en part, och kommunerna är också parter i detta. Där har vi politiker som sitter och bestämmer. Beträffande den del som handlar om integration vill jag ta upp några frågor, och jag kommer att återkomma till det i mina repliker till de borgerliga företrädarna. Vi vet att alla inte har samma rättigheter och möjligheter att verka i landet Sverige. I statistiska granskningar av arbetsmarknaden, den politiska arenan och brottsutsattheten framträder uppenbara olikheter mellan grupperna. Än tydligare blir skillnaderna i människors egna upplevelser av samhället om man tar sig tid att lyssna på dessa berättelser. Det handlar om fruktlös jakt på arbete, om sexistiska kränkningar i form av ord, tafs och våld, om timslångt sökande efter ett kafé där man kommer in med rullstolen. Vi kan inte hävda att Sverige är ett jämställt och jämlikt land på detta område, lika lite som vi kan säga att vi är sämst. Vi är på god väg. Vi har jobbat mycket med dessa frågor. Men att luta sig tillbaka och tro att arbetet är klart är mycket förmätet, men det är det som vi ibland hör från vissa regeringsföreträdare. Beträffande utgiftsområdet som sådant håller vi med om det som Socialdemokraternas företrädare säger om sfi-bonusen. Drygt 20 miljoner kronor har betalats ut i sfi-bonus. Bonusen har i första hand kommit de redan studievana till del, personer som även utan bonus hade klarat sina sfi-studier under utsatt tid. Precis som Maria Stenberg sade handlar det faktiskt om mer än piskor. De medel som i dag betalas ut som bonus behövs mycket bättre i den ordinarie verksamheten för att just stärka sfi-undervisningen, sfi-lärarnas förutsättningar och alla elevers möjligheter att lära sig svenska. Här är det viktigt att komma ihåg den inställning till språket som vi har här i Sverige. Ibland märker vi när vi är i andra länder att vi som svenskar har ett mycket märkligt förhållande till vårt språk. Jag skulle nästan vilja kalla det för språkfascism, men jag gör inte det eftersom det ändå finns en idé om att det är viktigt att lära sig språket, att intonation är viktigt och att språkmelodi är viktigt. Men hur viktigt är det, och vilken gräns sätts för att kunna hantera en ansökan när företaget skriver att man ska kunna prata och skriva flytande svenska? När vi är med utskottet eller på enskilda utrikesresor och faktiskt ser hur många andra länder har löst frågan rätas många frågetecken ut. Vi föreslår att sfi-bonusen avskaffas och att de medel som är avsatta för detta ändamål används för att stärka den ordinarie undervisningen. Vi har därför omfördelat 100 miljoner kronor från vårt utgiftsområde 13 till utgiftsområde 16 under utbildningsutskottets domäner, vilket absolut inte ska tolkas som att vi tycker att det är mindre viktigt med svenskundervisning. Herr talman! Jag vill avsluta med att ta upp en viktig ansats när det gäller en av våra motioner och reservation 5. Under mina resor runt om i landet då jag har besökt ett antal arbetsplatser inom de så kallade gröna näringarna har jag nämligen blivit förvånad över att det är så pass få företagare med utomeuropeisk bakgrund inom detta viktiga område, trots att vi vet att andelen utrikes födda företagare inom andra branscher är förhållandevis större. Vi vet att få nyanlända invandrare bosätter sig på landsbygden eller får arbete i företag som etablerar sig på landsbygden. Vi tror att en ökad etablering av utrikes födda på landsbygden faktiskt kan åstadkomma många positiva saker. Det går att uppnå. Det finns en utredning, Mångfald som möjlighet , där det föreslås en rad konkreta åtgärder såsom grön lots, grön validering, grönt kort och grön sfi, exportsatsningar med invandrare som representanter och andra strukturella åtgärder. Att finna dessa positiva incitament till boende utanför storstadsregionerna tycker vi är en angelägenhet för alla parter. Att kommentera detta med bara någon mening i betänkandet tycker jag är lite märkligt med tanke på att det är den typen av incitament som regeringen normalt arbetar med. Med dessa ord yrkar jag bifall till vår reservation 5, och jag hoppas att kunna återkomma i den fortsatta debatten när det gäller de andra frågorna.

Herr talman! Eftersom Sven-Olof Sällström har fått stryka sig från talarlistan på grund av sjukdom är jag primärt här för att yrka bifall till hans förslag. Jag yrkar därmed bifall till motion A388 av Sven-Olof Sällström och bifall till reservationerna 1 och 2.

Herr talman! När jag skulle skriva detta anförande kände jag att det i den integrationspolitiska debatten finns någonting som lite grann skaver i skon, så jag undrar: Vad är det som ligger där och skaver? Är det den mycket oroväckande statistik som visar att fattigdomsgraden i Sverige alltmer kopplas till etnisk bakgrund? SCB:s siffror visar att de mest sårbara är utomeuropeiska invandrare som varit i vårt land mindre än tio år. Av dessa räknas 60 procent som fattiga - de har mindre än 60 procent av medianinkomsten. Klasstrukturerna har fått en etnisk dimension. Fattigdomen har fått färg. Detta sammanfaller självklart med svårigheterna för dem som slarvigt kallas utlandsfödda att komma in på arbetsmarknaden. Sedan tidigare vet vi att den strukturella diskrimineringen på arbetsmarknaden gör det betydligt svårare för människor med utländskt klingande namn att kallas till intervju. Vi vet att kompetens, utbildning och yrkeslivserfarenhet inte tas till vara i samma utsträckning när din bakgrund är utomeuropeisk som när du har dina rötter i Norden. Herr talman! Är det kanske regeringens konsekventa privatiseringsiver som skaver? Genom systemet med etableringslotsar försöker regeringen i vanlig ordning leka affär, till synes utan att låta sig störas av att resultaten uteblir just för dem som skulle hjälpas av reformen. TV4 visade för knappt en månad sedan att endast ett fåtal har fått arbete genom reformen trots att denna kostar nästan 1 miljard. Just som med jobbcoacherna skapas ett system där företag utan större ansträngning kan plocka ut ersättning för oseriös verksamhet. Etableringslotsen får ersättning endast för att träffa den arbetssökande tre timmar i månaden - oavsett vilka utgångspunkter eller behov man egentligen har. Befintlig mottagning i kommunerna slås sönder, och även om duktiga och engagerade människor tar sig an etableringsuppdraget är helhetssynen slagen i spillror. Kommunerna lägger ned arbetet med arbetsförberedande insatser eftersom de inte längre ersätts för sitt arbete, och Arbetsförmedlingen har ännu inte hunnit få till stånd nya. Etablering för familj, barn, funktionshindrade eller gamla faller mellan stolarna i det strikta arbetsmarknadsperspektiv som numera kallas arbetslinjen. Det är som om varje människa inte också är en del av ett sammanhang som måste fungera. Barnen måste ha plats i barnomsorgen. Anhöriga med hjälpbehov måste ges assistans och gamla en plats i samhället. Det är någonting som skaver i skon, herr talman! Det kan även vara det faktum att det är en välutbildad amerikan som av familjeskäl flyttat till Sverige som är den typiska mottagaren av en sfi-bonus, till exempel i Malmö. Där är det få som sökt bonusen, och av de 72 personer som sedan september förra året fått pengar var 53 placerade på sfi:s högsta kursnivå. Dessa elever har generellt mer än tolv års utbildning med sig från hemlandet. På den lägsta kursnivån, som rymmer personer som oftast har mindre än sex års skola bakom sig, har endast en enda elev lyckats få pengar. Sfi-undervisningen är i många fall alldeles för likriktad och inte av tillräckligt hög kvalitet. Människor som redan har en yrkesutbildning och som är ivriga att komma direkt ut i arbetslivet sitter fortfarande tillsammans med människor som behöver särskilt anpassad undervisning för att påbörja den svåra alfabetiseringsprocessen. Vid ett besök i Falköping nyligen träffade jag en kvinna som i 25 år arbetat som frisör i sitt hemland. Hon ville inget annat än att få plocka upp saxen och fortsätta att arbeta i Sverige. Hon saknade verkligen yrkesinriktad svenska för invandrare som lättare kan kombineras med yrkespraktik. Jag vill inte veta allt om kantarell, sade hon. Jag vill bara lära vanlig svenska så att jag kan börja jobba. Ja, herr talman, allt det här skaver naturligtvis. Men mest av allt skaver det som det inte sägs så mycket om i betänkandet. Det gnager att regeringen inte ser en tydlig koppling mellan hur människor behandlas i asylprocessen och dessa människors möjligheter att sedan släppas in i det svenska samhället. När asylsökande nekas samma rätt till vård som övriga invånare skickas en tydlig signal: Du är inte som vi. Din hälsa är inte lika värdefull som vår. När somaliska familjer nekas familjeåterförening med barn, föräldrar eller en kärlek skickas en tydlig signal: Du är inte som vi. Din familj är inte lika värdefull som vår. När människor från andra delar av världen inte får sin utbildning eller yrkeslivserfarenhet validerad och när deras kompetens inte efterfrågas på arbetsmarknaden skickas en tydlig signal: Du är inte som vi. Ditt kunnande är inte lika värdefullt som vårt. Individen - kanske en mamma, en basketspelare eller en frisör - blir endast en del av en stor, grovt utmejslad grupp: utlandsfödda. Stenen som verkligen skaver i skon är obehaglig. Den orsakas av en segregation som skär igenom hela samhället - det gäller då bostäder, skola och arbete. Det som krävs är en politik för full sysselsättning, för fler och bättre bostäder och för en välfärd som drivs utifrån invånarnas behov, inte utifrån regeringens behov av att låta företagen leka affär med skattepengar. Stenen orsakas även av en strukturell rasism som drabbar delar av befolkningen i livets alla skeden - när dessa människor söker bostad och söker jobb och när deras barn går i skolan. För att plocka bort den stenen ur skon krävs det en politik som utjämnar klassklyftorna samt en rejäl upprustning av välfärden. Vänsterpartiet har en politik för full sysselsättning och utvecklad välfärd. Vi vill dessutom ersätta lotssystem och sfi-bonus med ökade anslag till kommunerna för flyktingmottagande samt lagstifta om att samtliga kommuner ska vara skyldiga att ta emot flyktingar. Herr talman! För några timmar sedan arrangerade Fem-i-tolv-rörelsen en manifestation mot rasism här i riksdagen. Jag läste då upp ett stycke ur en text som Jonas Hassen Khemiri publicerade i DN den 19 december förra året, en vecka efter terrordådet på Drottninggatan. Texten handlar om att reduceras till att företräda ett "de", om att förminskas som människa så att man endast representerar en stor diffus grupp. Ett kort utdrag ur det Hassen Khemiri skriver: "Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak i går. Har ni hört? En man, en bil, två explosioner, mitt i city. Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen dog. Eller. En dog. Han dog. Han som inte är vår bror. Men visst. Vissa kommer försöka sammankoppla honom med oss. Hans namn, hans ursprung, hans hårfärg. Tillräckligt likt (eller inte likt alls). Jag ringer mina bröder och säger: Akta er. Ligg lågt i några dagar. Lås dörren. Dra för gardinerna. Om ni måste gå ut. Lämna Palestinasjalen hemma. Bär inte på någon misstänkt väska. Höj volymen i lurarna så att ni inte blir berörda av folks kommentarer. Blunda för att slippa folks blickar. Viska på tunnelbanor, skratta lågt på biografer. Smält in, gör er osynliga, förvandla er till gasform. Väck ingens och jag menar ingens uppmärksamhet." Herr talman! Så skriver Jonas Hassen Khemiri. Det är denna verklighet vi måste ändra på - en verklighet där ursprung gör att individer klumpas ihop i grova kategorier som förstärker klassklyftor och segregation. Det är denna verklighet som skaver i skon. Naturligtvis ställer jag mig bakom Vänsterpartiets alla reservationer här och det särskilda yttrande som beskriver vår politik. Men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 4 och 8.

Herr talman! I december 2010 genomförde Alliansen en av de viktigaste reformerna för att förstärka arbetslinjen. Det var den nya etableringsreformen för nyanlända som då sjösattes. I slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet störtdök sysselsättningen bland utrikesfödda. Från att sysselsättningen bland utrikesfödda tidigare hade varit högre än bland inrikesfödda blev det en störtdykning till en drygt 20 procentenheter lägre sysselsättning, och sysselsättningen fortsatte att sjunka. Fortfarande har det inte skett en återhämtning. År 1982 togs beslutet att börja särbehandla invandrare. År 1982 togs beslutet att arbetsmarknaden inte längre skulle vara motorn för nyanlända in i det svenska samhället, utan det skulle vara kommunernas socialförvaltningar. På den tiden då Domus hette Domus bestämde sig Sverige för att arbetslösa svenskar behövde jobb medan invandrare skulle få en kommunal snuttefilt från socialförvaltningen. Det är därför glädjande att Alliansen nu tar ansvar för de nyanlända och för att bryta denna negativa trend. Nyanländas första kontakt med samhället är nu arbetsförmedlare. Vi har tillsammans med Miljöpartiet öppnat för en ny form av invandring, som bygger på att man har ett jobb redan innan man sätter sin fot i Sverige. Andelen invandrare som under sitt första år har fått en kontakt med arbetsmarknaden var förut bara 50 procent - på ett helt år. Sedan denna reform har 90 procent fått kontakt med arbetsmarknaden på ett halvår. Etableringsreformen tar också tag i de enorma skillnader som finns i kommunernas mottagande. Det gjordes en undersökning 2003 som visade att i Sigtuna var 91,9 procent av alla bosnier sysselsatta. Motsvarande siffra i Malmö var 52,6 procent. Denna skillnad är oacceptabel och orimlig. Vi kan inte kräva att någon, svensk eller utrikesfödd, ska ha förståelse för socialförvaltningarnas inkompetens vid val av bostadsort. Ännu mindre kan man acceptera dessa ödesdigra konsekvenser för ens framtid. Det är därför vi lyfter upp integrationsfrågan från att vara en kommunal angelägenhet till att vara en nationell angelägenhet. Det finns dock många utmaningar kvar. Den första är bostäder. Där jobben finns, finns inte bostäder. Så ser det ut i detta land. Det drabbar alla, men det drabbar främst dem som vill ta sitt första steg i det svenska samhället - ungdomar och invandrare. Vi har hög arbetslöshet i vissa regioner och arbetskraftsbrist i andra. Samtidigt har det aldrig skett att en politiker pekat på en markplätt i Stockholm, Göteborg eller Malmö och sagt att man får bygga där, och så har ingen byggt. Det har aldrig skett. Det finns inte brist på vare sig vilja att bygga eller pengar från bostadsbolagens sida. Det är därför jag nu vänder mig till stadsbyggnadsnämnder och kommunalråd men även nejsägande medborgare i alla landets tillväxtregioner och säger att vi behöver bostäder. Vi behöver bygga, vi behöver bygga ut och vi behöver bygga tätt, men ni står i vägen. Jag vet, jag vet; det finns alltid en ek att rädda, en buske att ockupera, en groda i fara eller en sluss att bevara - absolut! Problemet är dock att Sverige inte tog sig ur fattigdom och blev det land det blev genom att vi bestämde oss för att bo som barnen i Bullerbyn. Det är därför vi måste vara självkritiska i alla partier, från SD till Vänsterpartiet, sossarna, Miljöpartiet och Alliansen. Vi tenderar att alltid lyssna på dem som tycker att det här med bostäder är bra - fast inte här. Det här med arbetsplatser är bra - fast ska vi verkligen bygga dem här? Den fajten måste vi ta. Från reaktionära, blåhåriga nejsägare till hampaodlande trädkramare måste vi ta den fajten. Vi får inte Sveriges arbetsmarknadspolitik och integrationspolitik att funka annars. Det är en av de stora utmaningarna för integrationspolitiken. Det var den första utmaningen. Den andra utmaningen är socialbidragen. Sedan nyanlända hamnade i socialbidragens fälla i början av 80-talet har det haft katastrofala följder för sysselsättningen. Vad blev svaret och reaktionen från politikerna? Jo, vi började diskutera strukturell diskriminering. Vi började diskutera skolavslutning i kyrkan. Vi började diskutera samförstånd kontra nationell identitet. Jag kan dra exempel: I Botkyrka ville kommunen ge en get till varje invandrad kvinna, för det trodde man var lösningen. I samma kommun rasar SD över att det finns separata grillar för fläsk och nötkött i vissa parker. Samtidigt ignorerar vi det enkla faktumet att marginaleffekten för att ta ett jobb för en nyanländ invandrarfamilj som har två barn och går på socialbidrag är 105 procent. Man förlorar pengar på att ta ett jobb. Sedan sitter vi här och undrar varför folk inte är i arbete. Vi har konstruerat ett bidragssystem som gör att du faktiskt kan få mer pengar i plånboken av att föda ett till barn än om du tar ett jobb. Du tjänar mer på att sätta ett till barn i fattigdom - för det är vad det är - än att ta ett jobb och börja bygga en framtid, en karriär och en delaktighet i samhället. Sedan står vi här och undrar varför endast 60 procent av utrikesfödda kvinnor är i arbete. Detta är enkla ekonomiska fakta som vi inte konfronterar. 67 procent av alla med långvarigt socialbidrag är utrikesfödda. I diset mellan batik, kryddstarka maträtter i Folkets Hus och hetsande mot religioner och folkslag har vi glömt bort dessa enkla, grundläggande ekonomiska faktorer. Får människor mer pengar av att gå på bidrag än av att arbeta kommer de att gå på bidrag. Jag förstår Socialdemokraterna och Vänsterpartiet när de vill att bidragen ska vara höga för människor som temporärt faller, så att de kan studsa upp på detta skyddsnät till ett bättre liv. Jag har förståelse för den tanken. Men för människor som alltid har varit och är på botten är detta nät över deras huvuden inget annat än en bur. Om jag ska vara ärlig mot människorna i denna kammare och er som tittar på detta kan vi vara aktiva här och driva på för en snabbare integration av de nyanlända. Vi kan se till att fler hamnar i arbete snabbare. Vi kan se till att svenskundervisningen blir lite bättre. Men ska vi verkligen lösa de integrationsproblem som finns i Sveriges förorter måste vi ta tag i den svenska bidragsmodellen. Den viljan måste vi ha. Vi måste se över den retroaktiva föräldraförsäkringen, vi måste se över svenskundervisningen och vi måste ta tag i socialbidragen. Trots den alarmerande bild jag har målat upp pekar det faktiskt åt rätt håll. Sedan reformen har, enligt de preliminära siffror som kommit in, andelen människor som hamnat i arbete fördubblats. Det är fortfarande väldigt låga procent efter ett år, men det vi har gjort tyder på att det blir bättre. Alliansens skifte i mottagandet har slagit fast att det är arbete som är motorvägen i det svenska samhället - inte bidrag, getter, kryddstark mat på Folkets Hus, hets mot folkgrupp eller hets mot religioner. Med arbetslinjen kommer Sverige att fortsätta att bli ett ännu mer fantastiskt land. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkande AU1. (Applåder)

Herr talman! Denna debatt om integrationspolitiken är rätt intressant, och jag har lyssnat med intresse på Hanif Balis inlägg. Jag sade i mitt anförande att kommunerna har bra förutsättningar att göra etableringen i Sverige lite snabbare och smidigare. Man har tillgång till arbetsplatser, man står för sfi-undervisning och så vidare. Därför läste jag med rätt stort intresse Hanif Balis debattinlägg i Svenska Dagbladet på Brännpunkt för en tid sedan, och jag ska citera ur det: "Regeringen har sedan årsskiftet lagt detta ansvar på Arbetsförmedlingen. Vi befarar att Arbetsförmedlingen inte kommer att uppnå samma goda resultat." Då blir min fråga: Om Hanif Bali, som är moderat och representerar regeringspartiet, nu har de goda erfarenheterna av att åtminstone hans egen hemkommun har så goda erfarenheter av att bedriva integrationsarbete, varför har då inte arbetsmarknadsutskottets moderater fått gehör hos regeringen för att även kommuner borde få bedriva lotsverksamhet?

Herr talman! Det var en väldigt bra fråga. Svaret är väldigt enkelt, nämligen att Solna är en parentes på den svenska kommunkartan. Det är inte så att 80 procent av alla utrikes födda som kommer in i landet får arbete inom två år, som det är i Solna. Så ser det inte ut. I Malmö, Göteborg och i gemene kommuner ser det väldigt dåligt ut. Det vi pratar om är att de kommuner som är bra ska få vara med. Men då tycker jag att vi ska vara ärliga. I Solna är vi för denna reform att Arbetsförmedlingen tar ansvaret. Vi tar en smäll, absolut, men genomgående i landet är det ett lyft. Arbetsförmedlingen kanske inte är lika bra som de bästa kommunerna, men Arbetsförmedlingen är definitivt mycket bättre än de flesta dåliga kommuner. Så är det. Därför kräver vi inte att vi ska gå tillbaka till det system som fanns förr. Det är inte så att gemene kommun är bättre än vad Arbetsförmedlingen är på att hitta jobb och se till att utrikes födda kommer i arbete. Vi har provat det sedan 1982, och det funkade inte. Det funkade på vissa ställen, Gnosjö, Solna, parenteser på kartan. Det är därför som vi gör detta skifte och ser till att det är professionella arbetsförmedlare som tar hand om dem och att det är lotsar som ser till att de hamnar i arbete. Sedan tycker jag att vi kan ha en diskussion, absolut, om kommuner ska kunna gå in som lotsar. Ja, om de kan garantera att de har en hög kvalitet på sin verksamhet. Det är en framtidsdiskussion som jag är redo att ta.

Herr talman! Det är intressant, därför att jag tror att det finns en poäng i att även Sveriges kommuner skulle kunna få bedriva lotsverksamhet. Jag har inte sagt att alla kommuner var världsbäst på integration, snarare tvärtom. Men det var lite intressant att Hanif Bali i sitt inlägg sade att 90 procent har kontakt med arbetsmarknaden. Jag förmodar att han menade att 90 procent av de nyanlända har kontakt med Arbetsförmedlingen. Det finns en del saker som blir lite intressanta här. När det gäller etableringsreformen handlar det om att Arbetsförmedlingen har ansvaret under de två första åren. Vi socialdemokrater har försökt debattera vad som händer efter de två första åren. Det är bara att titta på fakta, att etableringen på arbetsmarknaden tar längre tid. Då har vi befarat att en del av det ansvaret hamnar hos kommunerna. Hanif Bali konstaterar också i sin debattartikel att Solna som kommun riskerar att få betala för någon annans misslyckande. Då blir det rätt intressant att fråga om Hanif Bali tror att den borgerliga regeringen som är moderatledd kommer att underlätta för kommunerna att bidra till lotsverksamheten. Som vi hörde i en annan debatt handlar lotsverksamhet i dagsläget om tre timmar i månaden, och jag tror att kommunerna kanske kan prestera något bättre än så. När tror Hanif Bali, som representerar Moderaterna, att vi kan få se ett förslag om att även kommunerna ska få ett mer strukturerat arbete och också kunna ingå i lotsverksamheten för nyanlända?

Herr talman! För det första vill jag korrigera lite fakta. Det är inte så att en lots måste ställa upp i bara tre timmar. Det är en miniminivå. Och jag tycker att det är mycket rimligare att titta på resultat än att mäta hur många timmar folk spenderar med varandra. Det viktiga är att människor hamnar i jobb. Lotssystemet är konstruerat så att det inte går att få ekonomi i en lotsverksamhet om inte människor hamnar i arbete. Den stora kritiken mot denna reform har ju varit att lotsutförare får för lite pengar per person. Systemet bygger helt och hållet på att lotsarna får människor i arbete, och det tycker vi är ett bra incitament. Detta var det som jag först ville korrigera. För det andra pratar Maria Stenberg om Solna, vilket gör mig väldigt glad. Jag har ett särintresse i denna fråga, och jag har full förståelse för att regeringen måste ha ett allmänintresse. Men jag gör vad jag kan för att se till att den handfull duktiga kommuner som är bra på det här ska kunna få gehör hos regeringen. Vill du ansluta dig till den kampen är du varmt välkommen. När det gäller de förutsättningar som finns har 90 procent kommit i någon form av kontakt med arbetsmarknaden, arbetsförberedande insatser och så vidare. De 10 procent som inte har gjort det har oftast blivit föräldraförsäkrade. De har fått barn och är därmed lediga. Statistiken ser väldigt bra ut, och det ser ljust ut inför framtiden. Men för att lösa hela det här problemet måste vi ta ett helhetsgrepp på integrationspolitiken och inte diskutera bara de nyanlända utan även folk som har varit här väldigt länge.

Herr talman! De integrationsåtgärder som regeringen vidtar stimulerar integrationsprocessen samt underlättar och påskyndar de nyanländas etablering i arbets- och samhällslivet i Sverige. Syftet är att fler nyanlända ska kunna lära sig svenska språket, lättare få ett arbete och etablera sig som delaktiga individer i sitt nya samhälle. Vi måste också få hjälp, inte minst av invandrarorganisationer, för att nå personer med invandrarbakgrund med information om hur det svenska samhället fungerar och om de grundvärderingar vi har här i landet. Vi vet att kunskaper i det svenska språket liksom utbildning och arbete är helt avgörande för en lyckad integration. Det gäller att varje nyanländ utifrån sina egna förutsättningar får stöd för att snabbt lära sig svenska för att kunna få ett arbete och klara sin egen försörjning. Under många år har Sverige haft en politik som fokuserat på ett omhändertagande av de personer som tagit sig till vårt land eller på att tycka synd om dem. Det är ingen nyhet för någon av oss att vi har varit dåliga på att ta till vara de nyanländas kompetens. Det är fortfarande många personer som utestängs från den svenska arbetsmarknaden på grund av sina utländska namn. Folkpartiet instämmer med regeringen i att en lyckad och fungerande integration är en av vår framtids stora utmaningar. Etableringsreformen, som trädde i kraft för ett år sedan, inriktar sig just på att de nyanlända snabbt ska kunna lära sig svenska, snabbt ska kunna få ett jobb och att de snabbt ska bli självförsörjande och få kännedom om sina rättigheter men också om vilka skyldigheter de har och som gäller här i Sverige. Etableringsreformen, som utgår från varje individs behov, betonar också individens delaktighet och eget ansvar för sin framtid. Det var mycket viktigt att regeringen förde över huvudansvaret för de nyanländas etablering från kommunerna till Arbetsförmedlingen. Genom att nyanlända tillsammans med Arbetsförmedlingen upprättar individuella handlingsplaner ökar förutsättningarna för att deras kompetens bättre tas till vara. En förbättrad etablering är grundläggande för att kunna ta till vara den resurs som den nyanlände utgör. Kommunerna har fortfarande en viktig roll i form av praktisk hjälp och stöd till nyanlända. Det gäller rollen att ordna bostad, att ansvara för sfi och samhällsorientering, introduktionsinsatser inom förskola och fritidshem och att i stort underlätta etableringen i det svenska samhället. Herr talman! Enligt Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning för september 2011 uppgår antalet sysselsatta utrikes födda personer i Sverige till 700 000. Det är 700 000 människor som varje dag går till sitt arbete. Över 60 000 småföretag ägs av personer med invandrarbakgrund. Utan våra utlandsfödda skulle stora delar av sjukvården och servicesektorn sluta fungera. Arbetskraftsinvandringen kan bli helt avgörande för den svenska välfärden när arbetskraftsbristen väntas öka om några år. Invandringen har fört med sig nya kunskaper och erfarenheter som berikat vårt land och gett oss ett mer utvecklat samhälle. Utan denna öppenhet och detta bidrag till vårt välstånd hade Sverige utan tvekan varit ett fattigare land i dag. Länsstyrelsernas roll har också förstärkts i och med etableringsreformen, genom bland annat övertagandet av det direkta ansvaret för att teckna överenskommelser med kommunerna om mottagandet av nyanlända. Den 15 augusti 2011 hade länsstyrelserna tecknat överenskommelser om att ta emot nyanlända med 267 kommuner. De personer som i dag inte omfattas av etableringsreformen ska även i fortsättningen erbjudas stöd och service från Arbetsförmedlingen. Behov av särskilda insatser vad gäller utbildning och yrkeserfarenhet finns fortfarande kvar. Sysselsättningsnivån för utrikes födda kvinnor är ca 10 procent lägre än för utrikes födda män. I dag finns det risk att många av dessa kvinnor fastnar i långtidsarbetslöshet och i en ekonomiskt utsatt situation. En av de stora integrations- och jämställdhetsutmaningarna i dag är att fler utrikes födda kvinnor ska kunna försörja sig själva och få makt över sin vardag. Etableringsersättningen är utformad för att öka förutsättningarna för jämställdhet mellan kvinnor och män. En individuell ersättning som inte påverkas av inkomsterna hos andra personer i hushållet skapar starkare drivkrafter för båda makarna i en familj att delta i sfi, samhällsorientering och arbetsförberedande insatser. Detta skapar förutsättningar för nyanlända kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden. Det tar i dag alldeles för lång tid innan den som fått uppehållstillstånd i Sverige kommer ut på arbetsmarknaden. Att snabbt lära sig det svenska språket och få ett arbete ger individen en snabbare etablering i samhället. Det för med sig såväl individuella som samhällsekonomiska vinster. Etableringsreformen ökar trycket på inblandade aktörer att samordna sina insatser. Därför är det viktigt med ett välfungerande samarbete mellan samtliga aktörer på lokal, regional och nationell nivå. (Applåder) I detta anförande instämde Tina Acketoft (FP).

Herr talman! Det är intressant med debatter som ska beskriva och ge politiska svar på samhällsfrågor. Jag ägnade en stor del av mitt anförande åt att försöka beskriva situationen för invandrade kvinnor på arbetsmarknaden. Vi är överens om att språket är en viktig nyckel till arbetsmarknaden och samhället i övrigt. Sfi-undervisningen behöver förstärkas och anpassas till arbetsmarknadens villkor. Detta verkar vi vara överens om liksom att kombinationen av språkutbildning och praktik på en arbetsplats skulle kunna göra språket mer levande. Jag återkommer till det jag tycker är märkligt med den borgerliga regeringen, och det är införandet av vårdnadsbidraget. Som jag sade i mitt anförande är nio av tio som har bidraget kvinnor, och sist jag kollade var tre av tio kvinnor med utländsk bakgrund. Med tanke på det undrar jag hur Ismail Kamil och Folkpartiet resonerade politiskt kring vårdnadsbidragets inverkan på kvinnors deltagande på arbetsmarknaden, framför allt när det gäller kvinnor med utländsk bakgrund, när man införde det.

Herr talman! Utan tvekan påverkar detta utländska kvinnor eftersom de stannar hemma längre. Den stora skillnaden är dock att förut tyckte man synd om dem. Det var orsaken till att vi misslyckades med integrationspolitiken i Sverige under många år. Man lät dem inte lära sig svenska snabbt så att de kunde få ett arbete. Många av de åtgärder regeringen har vidtagit hjälper. Det är inte längre fokus på dem som ofta var drabbade, och det var ju kvinnor som inte fick komma i arbete. Tio år tog det i genomsnitt för dessa kvinnor att få jobb. För männen var det fem år. För bägge könen var genomsnittet sju år. Det var inte acceptabelt. Därför har regeringen sagt två år. Man ska komma i kontakt med Arbetsförmedlingen så fort som möjligt. I dag kommer 90 procent i kontakt med Arbetsförmedlingen inom sex månader. Tidigare hade varannan inte haft kontakt ens efter ett år. När det gäller vårdnadsbidraget är det självklart upp till var och en att bestämma. Ingen är tvingad; kvinnor och män får själva bestämma vem som ska ha vårdnadsbidraget och stanna hemma. Som jag sade tidigare har problemet varit att vi har tyckt synd om dessa människor. Vi har inte låtit dem vara delaktiga i det svenska samhället och själva bestämma över vad de vill och inte vill göra. Det har vi ändrat på.

Herr talman! Jag tackar för svaret. Det är positivt att Ismail Kamil ser att det finns problem med vårdnadsbidraget. Själv tror jag inte att det i någon större utsträckning bidrar till dessa kvinnors språkutveckling. I lite drygt fem år har vi haft en borgerlig regering där Folkpartiet sitter med. Jag vet att vi har en lågkonjunktur, men siffrorna för människor med utländsk bakgrund på arbetsmarknaden är alltför negativa. Det gäller såväl män som kvinnor. När man talar om en arbetslinje, om vikten av språkutveckling och om att det ska gå fortare att komma in på arbetsmarknaden är det kontraproduktivt att man har infört ett bidrag som gör att kvinnor kan stanna hemma längre och därmed hamnar längre från arbetsmarknaden. Det gäller inte bara kvinnor med utländsk bakgrund, utan generellt hamnar man längre från arbetsmarknaden. När jag hör att Ismail Kamil sympatiserar med det jag säger undrar jag: Tror Folkpartiet att vårdnadsbidraget kommer att finnas kvar som ett bidrag för framför allt kvinnor, eller kommer vi att se en förändring när det gäller detta bidrag?

Herr talman! Du vet att det inte finns några optimala system, Maria Stenberg. Det finns inget som fungerar till hundra procent. Etableringsreformen infördes för ett år sedan. Vi tänker inte be om ursäkt för att det inte har skett något, för det har skett stora förändringar - inte minst när det gäller synen på de människor som kommer till Sverige och vill ha hjälp. Tidigare har vi inte tagit hand om dem. Vi har haft hjärtspecialister som har kört taxi. Många män och kvinnor med utländsk bakgrund har varit en outnyttjad resurs. Det är detta vi försöker att ändra på, men det kommer inte att gå över en natt. Jag har varit ute och träffat invandrarföreningar och andra. Överallt säger de: Äntligen tycker ni inte synd om oss! Vi är inte längre parasiter. Nu vill vi jobba och vara en del av samhället. Det är det vi försöker göra från regeringens sida. Det gäller att kunna se de här människorna. Det gäller att kunna tillvarata deras resurser, och det kan man göra genom att ge ett tydligt budskap: Ni är en del av det här samhället. Ni har rättigheter, men ni har också skyldigheter. Tyvärr måste jag säga, Maria Stenberg, att när socialdemokratin hade makten under så många år tog ni hand om den första delen. Det handlade om omhändertagande, att tycka synd om dem och att hjälpa dem med bidrag. Men den andra delen - att låta dem förstå att de också har skyldigheter och att de måste bli aktiva och vara en del av samhället - hade ni glömt. Det är det vi försöker ändra på nu från regeringens sida.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet, innan jag börjar irra i väg i mina egna tankar. Som stockholmare och centerpartist är jag extra stolt i dagar som denna. Eurostat har visat på vissa undersökningar där just stockholmare till 88 procent är positiva till invandring. 50 procent av stockholmarna är mycket positiva till invandring. Jag är en extra stolt stockholmare i dag! Dock är man inte lika positivt inställd till integrationen och hur den funkar i staden. Där är man lite mer negativ. Centerpartiet kom för inte så länge sedan ut med en rapport om integration. Man kallade den för Sverige - 40-miljonerslandet . Det var ett provocerande arbetsnamn på vår rapport. Vi fick många kommentarer, och många blev uppretade. Jag vågar inte citera Churchill i detta sammanhang, men jag tycker att det är en rätt häftig tanke: Om Sverige hade haft en sådan invandringspolitik som Kanada har skulle vi ha haft ett land med 40 miljoner invånare - ett stort och starkt land, befolkat överallt! Kramfors kanske inte hade varit en lika svag kommun som den är nu, utan någon med positiv befolkningsökning. Under processen med att ta fram integrationsgruppen byggde arbetet på tre ben: Vi hade rundabordssamtal med det civila samhällets organisationer. Vi gjorde studiebesök i kommuner och på arbetsförmedlingar. Vi gjorde en internationell utblick. Vi verkar ibland tycka att vi redan kan allting, och vi vill uppfinna hjulet på nytt. Men andra länder gör på andra sätt, och ibland är de faktiskt bättre. Från de rundabordssamtal som vi hade kommer jag att bära med mig ett av mitt livs starkaste minnen. Vi träffade en polsk kvinnoorganisation som ställde en svår fråga. De ställde mig som politiker mot väggen och frågade följande: När blir vi svenskar? Och när ska vi inte längre behöva bevisa att vi vill vara en del av det här landet? Vi vill vara med och bidra! När blir vi svenskar egentligen? När ska ni politiker, systemet och strukturen sluta betrakta oss som ett kollektiv och som en klump av människor där alla är likadana och funkar på samma sätt? Alliansregeringen sjösatte etableringsreformen i december 2010. Den bygger just på principen om att se varje nyanländ som en individ och inte som en del av kollektivet. Det handlar om individer som har unika förutsättningar men också unika ambitioner. Den individualiserade etableringsplanen är ett viktigt verktyg för den nyanlända när det gäller att utifrån de egna förutsättningarna, ambitionerna och drömmarna lägga grunden för sin etablering i vårt land. Herr talman! Etableringsplanen är också ett viktigt instrument för kvinnorna. De utlandsfödda kvinnorna är en grupp som ofta inte nås av de generella integrationsåtgärderna. En individualiserad etableringsersättning gör att kvinnorna blir friare i sina val. I början av arbetet med etableringsreformen fanns det en oro för mottagandet och hur den kunskap som traditionellt har funnits i kommunerna skulle kunna föras över till Arbetsförmedlingen. Det har faktiskt fungerat på många håll - i de kommuner som verkligen har velat ta emot nyanlända. Vissa gap har förekommit i inkomst för de nyanlända när de överförs från Migrationsverkets och kommunernas verksamhet till Arbetsförmedlingen. Men återigen: I de kommuner där man verkligen har velat ta emot nyanlända har man kunnat komma på flexibla och kreativa lösningar för att fylla gapet. Detta visar att kommuner som på riktigt vill ta emot nya svenskar är de som är villiga att hitta lösningar och åtgärder när det gäller komplikationer som kan uppstå under resans gång. Det är därför viktigt att låta besluten om vilka kommuner som ska ta emot nyanlända ligga på kommunnivå utan att vi politiker från centralort ska behöva peka med hela handen och peka finger när det gäller vad de ska göra. Det finns en annan sida av Myndighetssverige som gör att de nyanlända hamnar i vänteläge. Skattemyndigheten är den myndighet där en nyanländ som har fått uppehållstillstånd måste ansöka om ett personnummer. Vi vet alla att en människa utan personnummer i Sverige har stora begränsningar. En nyanländ utan personnummer kan inte heller börja med sitt etableringsarbete under denna tid. Därför måste vi i Sverige bli bättre på myndighetssamverkan - på att tänka hängrännor och inte stuprör. Det handlar om att sätta individen i centrum och inte strukturen. Vi behöver helt enkelt ändra vårt mindset . Ett alternativ till dagens strukturer skulle kunna vara one door in-strukturen, som vi studerade under vår internationella utblick i integrationsarbetsgruppen. One door in innebär att en nyanländ vänder sig enbart till en enda instans som fixar allt från A till Ö i stället för att man ska springa runt till olika myndigheter. I Holland finns detta arbetssätt. En nyanländ går igenom en dörr, och där får man hjälp med personnummer, id-kort, bostad, dagisplats, språkundervisning med mera. Självfallet får man också kontakt med arbetsmarknaden. Etableringsreformen, som Alliansen införde i december 2010, ger Arbetsförmedlingen ett tydligt ansvar för vissa nyanländas arbetsmarknadsetablering. Arbetsförmedlingen har ett samordnande ansvar, och tillsammans med den nyanlända arbetar man fram en etableringsplan som ska motsvara verksamhet på heltid. Den ska minst innehålla sfi, samhällsorientering och arbetsförberedande insatser. Den nyanlända ska få välja en etableringslots som ska vara pådrivande och stödjande i utvecklingen av etableringsplanen. Ersättningarna till lotsarna är prestations- och resultatbaserade. Lotsarna är en oerhört viktig del av etableringsarbetet. För att den nyanlända ska få ett ansikte i det svenska samhället är den mänskliga kontakten viktig. För många nyanlända är Sverige endast myndighetspersoner. De lär inte känna den andra delen av Sverige och vad Sverige är för någonting, utan det är bara socialen, Migrationsverket och bostadsbolaget. Jag tycker att Sverige är mycket mer. Därför fyller just lotsarna en viktig social funktion utöver när det gäller hjälpen och stödet till etablering i det svenska samhället. Jag vill därför uppmana det civila samhällets organisationer i Sverige att inkludera lotsverksamheten i sitt ordinarie arbete. En mångfald av lotsar är viktigt för etableringen. Det finns redan i dag några få organisationer, som Röda Korset och Läkarförbundet, som har anslutit sig till lotsverksamheten. Men det är alldeles för få, och vi behöver bli fler. I Haag rev man alla hus i ett ganska begränsat område som var väldigt segregerat. I stället byggde man nya fräscha hus. Man gjorde om 50 procent av lägenheterna till bostadsrätter. När jag hörde detta med svenska öron för första gången sade jag: Gud, de har kickat ut alla stackars fattiga invandrare, och det är säkert rika holländare som har köpt lägenheterna och flyttat in! Man har gjort om det till ett vitt område! Men faktum är att 80 procent av dem som bodde där tidigare flyttade tillbaka, och 70 procent av dessa 80 procent köpte sin lägenhet. De resterande lägenheterna flyttade nya människor in i. Det gjorde att området blev än mer mångfaldigt. En avreglering av hyresmarknaden i Sverige är nödvändig för att Sverige ska kunna bli ett land i världsklass och för att bryta segregationen. Min mor flyttade till London för ungefär fyra år sedan. På en vecka fick hon en lägenhet. Men när hon flyttade till Stockholm från Härnösand tog det tre år för henne att få en hyresrätt. Jag kan tycka att London är en mer upptagen stad än Stockholm. När min mor flyttade ned till Stockholm fick hon efter tre år enbart erbjudanden om bostäder i invandrartäta områden, aldrig i svenska områden. Det är alldeles uppenbart att vi har ett icke-fungerande system i dag som lägger grunder för segregationen. Men man kan också titta på segregation från ett annat perspektiv och en annan synvinkel. Den kan vara självvald. Jag tänker på alla svenskar som flyttar till London för att arbeta eller studera eller till Spanien för att komma till ett varmare klimat. Man söker sig till dem som är lika en själv. Man vill höra lite svenska ute på gatorna. Det kan finnas någon restaurang som serverar köttbullar och Janssons frestelse när det är jul. Det skapar en trygghet och minskar främlingskapet man känner i det nya landet. Men förutsättningen är att alla har ett jobb och är innanför de samhällen som de bor i. Det är inte geografin som skapar segregationen, utan det är utanförskapet. Det är det faktum att människor inte är delaktiga i samhället som skapar segregationen. Kommuner runt om i landet är ansvariga för att erbjuda sfi-undervisning. I vissa kommuner förekommer undervisningsformen sfy, svenska för yrkeslivet, vilket Centerpartiet välkomnar. Centerpartiet och Alliansen har arbetat för att både kvalitetssäkra sfi och göra den mer flexibel för att anpassa den till individen. En utredning ska se över hur detta bäst kan utföras. Vissa förbättringar har redan utförts. Inom ramen för det så kallade sfi-lyftet från alliansregeringen har satsningar gjorts på bland annat ökad kvalitet i undervisningen och på att kompetenshöja lärarna. Utöver detta vill Centerpartiet införa en stimulanspeng för språkundervisning hos företag. Denna kan ges till arbetsgivare som erbjuder anställda utbildning i svenska på arbetsplatsen. Utan invandring hade många kommuner i Sverige fått en negativ befolkningsutveckling. Det är ingen hemlighet. Jag vill därför uppmana alla medelstora och små kommuner att komma till Skärholmen, Rinkeby, Tensta och Rosengård och göra reklam för sina kommuner. Det åligger kommunerna att stärka sin konkurrenskraft för att lyckas både inkludera samtliga invånare och attrahera fler för att bland annat klara av välfärdens finansiering. Herr talman! Integration hade kanske varit ett onödigt ord i det svenska ordförrådet om jag hade fått bestämma. Integrationsbegreppet bygger trots allt på ett vi-och-de-tänkande. Det utgår från olikheter snarare än likheter. Alliansen har gjort många satsningar för att minska farhågorna och klyftorna, för att föra människor samman och se det allmänmänskliga. Men vi är inte klara än. Vi vill göra mer. Återigen vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande. (Applåder)

Herr talman! Utgiftsområde 13 omfattar områdena integrationspolitik, politik mot diskriminering och jämställdhetspolitik. I mitt anförande kommer jag att försöka väva samman dessa områden till ett mer övergripande sammanhang. Kanske står detta också i motsats till oppositionens representanter, som har blandat och gett med alltifrån vårdnadsbidrag och sjuk- och föräldraförsäkring till migrationspolitik i sina anföranden. Kristdemokraternas utgångspunkt i integrationspolitiken är att det är viktigt att den person som kommer till Sverige möts av ett tydligt budskap: Dina erfarenheter, din kunskap och din drivkraft behövs i det svenska samhället. Personen ska mötas av att det i vårt land finns en mängd möjligheter men också skyldigheter. För att lyckas på integrationsområdet är arbete, bostad och språk A och O. Ett arbete ger den nyanlände ett sammanhang och en miljö där han eller hon kan och får träffa andra människor, får vänner och arbetskamrater och kan utveckla sin svenska i vardagssamtal med andra. Det ger naturligtvis också bättre förutsättningar till en bostad och till kontakter för fortsatt utveckling i det svenska samhällslivet. Kristdemokraterna är därför positiva till den etableringsreform som vi hört andra tala om här och som trädde i kraft för ungefär ett år sedan, eftersom den är så tydligt inriktad på att nyanlända snabbt ska få jobb och lära sig svenska. Reformen utgår från individens behov, men betonar också individens eget ansvar för sin framtid. Den bygger på att nyanlända ska få professionellt stöd för att så snabbt som möjligt lära sig svenska språket, etablera sig på arbetsmarknaden, bli självförsörjande och få kännedom om möjligheter, rättigheter och skyldigheter som gäller i Sverige. Då bygger vi en god grund för integrationen. Vi kristdemokrater har sedan länge ett förslag på en medborgarbok, som nu när etableringsreformen har kommit till stånd skulle kunna bli ett bra komplement för att få den demokratiska delaktigheten i samhället på ett tydligare sätt. Vi anser att varje svensk medborgare som fyller 18 år ska kunna få en medborgarbok, där de medborgerliga skyldigheterna och rättigheterna diskuteras. Denna bok ska också ges till alla som kommer till Sverige och erhåller svenskt medborgarskap. Boken bör förmedla den värdegrund som beskrivs till exempel i skolplanen, där man pratar om människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta. Det är de värden som samhället ska gestalta och förmedla, naturligtvis i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism. Genom detta sker individens fostran med rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Boken ska vara ett verktyg för utmejslandet av ett förhållningssätt där insikten om rättigheter och skyldigheter gentemot samhälle och medmänniska kommer till uttryck. En demokrati är beroende av att det finns en moralisk övertygelse som baseras på grundläggande värden, som ständigt måste diskuteras men också försvaras. Utan en medborgaranda som präglas av frihet och ansvar upphör demokratin. Ingen konstitutionell ingenjörskonst i världen kan säkra demokratins fortbestånd. Bara genom att vinna varje generation och varje ny medborgare för etiska grundvärden och i ord och handling tillämpa dem kan alla medborgare själva skapa sin folkstyrelse. Herr talman! Språket ger makt och möjligheter - flera har talat om detta - till deltagande i en demokratisk process där man själv känner att man har möjlighet att påverka sin utveckling och sitt ansvarstagande. En grundläggande förutsättning för det är tillgången till svenska som ett gemensamt språk. En god svenskundervisning är en bra investering, inte enbart för den enskilde, utan för samhället i stort. Det vet vi. Sfi har generellt sett tidigare haft en utformning som inte alltid varit bra, men i många fall har detta åtgärdats av alliansregeringen. Vi anser som kristdemokrater att det är bra att arbeta för ännu fler kvalitetsförbättringar. Vi har till exempel hört att det i vissa kommuner har hållits stängt för sfi-undervisning under långa tider på sommaren och att jullovet har varit ovanligt långt. Den nyanlände har då inte fått tillgång till sfi-undervisningen under ett antal månader, vilket är helt förkastligt. Fortsatt avstämning och finjustering är viktigt. Regeringen har på sistone presenterat ett antal nya förslag: en nytillsatt utredning om ökad valfrihet genom sfi-peng, nationella mål, lärarlyft inom sfi och öppningar för att erbjuda sfi på olika tider. Där har vi också sfi-bonusen, som oppositionen säger sig vilja avskaffa. Jag vill dock påminna om att den har funnits i bara drygt ett år. Det är kanske något tidigt att dra slutsatsen att den ska bort. Däremot tycker vi naturligtvis att det är viktigt att följa utvecklingen med sfi-bonusen. En reformering av flyktingmottagandet är också en framtidsfråga för Sverige. Mediantiden för en nyanländ att få ett jobb har varit sju år, som vi har hört. Det är naturligtvis oacceptabelt. Ingen ska behöva vänta så länge utan att få samtidiga åtgärder som gör att man undanröjer de hinder som finns. Etableringslotsarna har diskuterats här. Det är bara att konstatera att om de får incitamentet att inte få betalt förrän de faktiskt har lyckats hitta jobb åt den de har ansvar för är det självklart mycket bättre än det tidigare systemet, som inte har fungerat. Alla insatser måste ju prövas för att se om människor kan komma i jobb snabbare än tidigare. Det jag skulle vilja fråga både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är vad man vill ha i stället. Om man nu inte vill ha privata lotsar som tar uppdrag av Arbetsförmedlingen, vad vill man ha i stället? Vad för slags åtgärd vill man ha för att lotsa in dessa människor på arbetsmarknaden? Det skulle jag väldigt gärna vilja veta. Herr talman! Jag vill också nämna några ord om diskrimineringslagen och Diskrimineringsombudsmannen. Genom diskrimineringslagen har skyddet mot diskriminering för samtliga diskrimineringsgrunder utökats till nya samhällsområden som allmän sammankomst, offentlig tillställning, värnplikt, civilplikt och offentlig anställning. Dessutom har förbudet mot diskriminering på grund av kön respektive funktionshinder utökats till att fullt ut gälla inom hälso- och sjukvården och inom socialtjänsten. Det känns väldigt bra. Kristdemokraterna har verkat för den samlade och framgångsrika diskrimineringsombudsman som vi ser i dag. Motionerna på det här området spretar, som vi kan se i betänkandet, från Vänsterpartiets och Miljöpartiets påslag i sina budgetalternativ till helt ogenomtänkta indragningar från Sverigedemokraterna. Jag nöjer mig med att konstatera att som ett resultat av regeringens omstruktureringar och satsningar inom området har fler personer fått upprättelse genom DO:s försorg, och DO har väckt talan i domstol i fler fall än tidigare. Diskrimineringsersättningen har sedan den infördes resulterat i höjda yrkanden i DO:s stämningsansökningar och höjda ersättningar i förlikningar. DO:s insatser och det strategiska arbete mot diskriminering som utförs av myndigheter och lokala verksamheter mot diskriminering bidrar i allra högsta grad till att öka kunskapen om diskriminering i samhället, inte minst bland arbetsgivare. Herr talman! Grunden för jämställdhet mellan kvinnor och män är naturligtvis alla människors lika värde. Jag brukar alltid hävda att den kristdemokratiska ideologin är den bästa politiska grunden för jämställdhet i samhället, då den betonar inte bara alla människors lika värde utan också deras unika och lika värde. Det handlar om att se människor som egna personer med unika kompetenser. Kvinnor och män ska ha likvärdiga villkor, både formella och informella, för att kunna utveckla sin fulla potential. Jämställdhet är att båda könen får makt över sina liv, makt att forma sina liv utifrån sina egna önskemål. Det är en viktig uppgift att undanröja traditionella föreställningar, fördomar, strukturer och juridiska hinder som försvårar och förhindrar jämställdhet mellan kvinnor och män. Det gäller familjeliv, arbetsliv och samhällslivet i övrigt. Det handlar inte bara om lagstiftning, som vi vet, utan även om opinionsbildning och inte minst om attitydförändringar. De resonemangen ingår som sagt i vårt partiprogram och säkert flera andras också. Under den förra mandatperioden innebar alliansregeringens politik en kraftig resursförstärkning för jämställdhetspolitiken, och en rad viktiga reformer genomfördes för att skapa förutsättningar för jämställdhet mellan kvinnor och män. Men det räcker inte. Arbetet är inte färdigt med det. Vi kristdemokrater anser att det är viktigt att fortsätta reformarbetet under innevarande mandatperiod för att påskynda utvecklingen inom områden som är strategiskt viktiga för att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Mycket återstår när det gäller exempelvis kvinnors och mäns möjligheter att komma in på arbetsmarknaden och på positioner i näringslivet, att stanna kvar och utvecklas i arbetslivet liksom att kombinera arbete och familjeliv. Kvinnors löner är lägre än mäns, och lönegapet är i stort sett lika stort som för 20 år sedan, vilket naturligtvis är helt oacceptabelt. Utifrån de insatser som regeringen genomför framöver tar vi dock ytterligare steg mot jämställdhet i samhället. Jag vill med detta yrka bifall till utskottets förslag. (Applåder)

Herr talman! "Nu så är det jul igen, jultomten myser . Alla äro glada på julaftonskväll." Så låter några rader i en välkänd julvisa. Men verkligheten ser tyvärr inte ut så att alla äro glada på julaftons kväll. År 2008 levde enligt Rädda Barnen 220 000 barn i barnfattigdom i vårt Sverige, och antalet fortsätter att öka. Bland barn som lever med ensamstående föräldrar är barnfattigdomen mer än tre gånger så hög som bland barn som lever med sammanboende föräldrar. Många barn får tyvärr inte uppleva den spänning och glädje som det är att vänta på att julmyset, julmaten eller tomten som kommer med julklappar, för familjen har inte råd. Det kan vara på grund av att föräldrar inte får tillräckligt med arbetstid eller att man är helt arbetslös eller kanske sjuk, för regeringen har försämrat våra trygghetssystem så att man blir fattig i dagens Sverige om man drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Kvinnor drabbas mycket hårdare och speciellt ensamstående kvinnor med barn. Men det finns också kvinnor och män, flest kvinnor, som har ett arbete men inte en lön som det går att försörja sig på, för att man har en ofrivillig deltid, eller får ta de timmar som arbetsgivaren erbjuder, vilket drabbar hela familjen. Ca 200 000 arbetar i dag ofrivilligt deltid, och en majoritet av dem är kvinnor. Vår tids daglönare är en kvinna som inte står med mössan men väl mobilen i hand och väntar på ett sms om att hon får arbeta några timmar eller ytterligare en dag. Alla dessa visstidsanställningar bara staplas på varandra. Detta är omodernt och hör inte hemma på svensk arbetsmarknad 2011. Herr talman! Klyftorna har ökat. De som redan har hög inkomst har fått mest, och de med lägst inkomster har i stället fått sänkt inkomst. Medelålders vita män har fått det än bättre och ensamstående kvinnor med barn har fått det allt sämre. Låt mig ta ett annat exempel: Vd:n, som tjänar lika mycket som fabrikens 93 anställda tillsammans, fick tre gånger mer i löneökning än industriarbetarna. Detta är för oss socialdemokrater orättvist och måste ändras på. Det är inte bara orättvist - det är inte bra för samhället, för den enskilde eller för Sveriges tillväxt. Men regeringen går i helt andra spår. Till exempel säger Anders Borg, Sveriges finansminister, att löneläget är för högt i kommun- och landstingssektorn. Vilka jobbar i kommun- och landstingssektorn? Jo, det är mest kvinnor, och de är inte kända för att ha särskilt höga löner. Detta är en tydlig borgerlig politik. Klasskillnaderna ska öka, och det drabbar alltid kvinnorna mest och hårdast. Sverige är inget jämställt land, och vi halkar efter. Enligt LO-aktuellt tjänar en man minst 3,6 miljoner kronor mer än en kvinna under ett yrkesliv. Det är en enormt stor skillnad. I Stockholm blir det till exempel en väldigt fin bostadsrätt. I Borås, som är min hemstad, blir det både ett väldigt fint hus och en väldigt fin bostadsrätt. 3,6 miljoner kronor är mycket pengar för de allra flesta och en oacceptabel skillnad mellan kvinnors och mäns inkomst i yrkeslivet. Detta är inte okej. Vi kan inte blunda för dessa siffror. Vi måste göra något åt skillnaderna. Trots detta försämrar regeringen möjligheten att rätta till det. Det enda man gör är att öka skillnaderna och otryggheten. Samtidigt som detta sker har regeringen nämligen beslutat att försämra våra trygghetssystem, vilket har drabbat kvinnor mycket mer än män. Jag undrar vilken analys regeringen har gjort. I en intervju säger Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt att man får leva på sin partner när man blir sjuk och arbetslös, och om det inte går finns det slutligen trygghetssystem som fångar upp människor. Då menar han inte att a-kassa eller sjukförsäkring fångar upp en, utan det är socialbidrag han syftar på. Detta säger Sveriges statsminister 2011 i en intervju. Moderaterna har skapat ett helt annat Sverige under de fem år som de har styrt Sverige. Jag undrar om Fredrik Reinfeldt och hans partivänner kan förstå hur det känns att vara beroende av sin partner eller föräldrar eller att tvingas gå till socialen och eventuellt få hjälp, bara för att man kanske inte har fått en heltid eller en tillräckligt trygg anställning så att man har möjlighet att försörja sig. Jag undrar också hur det ska gå för alla de kvinnor som inte har en partner att leva med eller som är ensamstående med barn. Hur ska de klara sig? Regeringen driver verkligen en bidragspolitik. För oss socialdemokrater är kvinnors möjligheter till arbete, utveckling och egen försörjning en högt prioriterad fråga. Vi har inte råd att inte ta till vara de tillväxtmöjligheter som ligger i ett mer jämställt samhälle. Vi socialdemokrater vill ha ett jämställt samhälle, och då måste vi våga ha och visa politiska muskler. Vi har idéer och förslag. Vi vill bland annat stärka och förbättra kvinnors arbetsmiljö så att även kvinnor kan arbeta fram till pensionen. Vi vill att kvinnor ska ha möjlighet till heltid, både för dem som jobbar ofrivillig deltid och för dem som tvingas jobba mycket mer än heltid. Vi vill att det ska finnas barnomsorg på kvällar, nätter och helger. Vi vill stoppa missbruket med rullande visstidsanställningar som bara skapar otrygghet och sliter på människors hälsa och som inte skapar någon framtidstro eller möjlighet att satsa på en familj. Vi vill få in fler kvinnor i bolagsstyrelser. Det är inte okej att det är bättre att heta Johan eller Anders för att komma in i en bolagsstyrelse än det är att vara kvinna och ha en bra kompetens. Vi vill också skärpa kraven på lönekartläggningar och handlingsplaner för att jobba med kvinnors orättvisa löner. Vi vet från tidigare erfarenheter att det ger resultat. Vi vill jobba för ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen och att kvinnor och män ska dela mer på det oavlönade hemarbetet. Vi vill ge papporna möjlighet att vara hemma 20 dagar i samband med barnets födelse, eftersom den första kontakten med det nya lilla barnet har stor betydelse för det framtida föräldraskapet. Det har forskningen visat. Vi vill avskaffa vårdnadsbidraget för att inte försämra kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden, och vi vill ha ett modernt arbetsliv som gör det möjligt att förena arbete och familjeliv. Det handlar om att få möjlighet att påverka på jobbet. Det handlar om arbetstider. Det handlar om utveckling och rätt till egen försörjning. Det handlar också om att det finns bra tillgång till barnomsorg och äldreomsorg så att både kvinnor och män kan känna sig trygga med att gå till jobbet och göra ett bra arbete. För oss är det självklart att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter i hela vårt samhälle. Men utvecklingen går åt helt fel håll. Sverige ligger inte i topp som världens mest jämställda land längre. Andra länder springer snabbt förbi oss. Vi socialdemokrater vill ha ett modernt och jämställt arbetsliv som både kvinnor och män kan förena med familjeliv. Vi socialdemokrater accepterar inte att kvinnor är nutidens daglönare med mobiltelefonen i hand och otrygga anställningar som bara staplas på varandra. Vi accepterar inte att barnfattigdomen ökar och att 220 000 barn lever i fattigdom på grund av att föräldrarna inte har möjlighet att försörja sig och sin familj. Vi accepterar inte att män har minst 3,6 miljoner mer i livsinkomst än kvinnor. Det måste vi våga göra någonting åt. Vi vill göra Sverige bättre, för det går. Vi har idéer och förslag. Vi vill bli det land som är bäst på jämställdhet. Det tjänar både män och kvinnor på, och det utvecklar vårt land. (Applåder)

Herr talman! Jag har ett par korta frågor, och jag hoppas att jag får lite klarare besked. Ann-Christin Ahlberg talar om mer jämställda bolagsstyrelser och ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Det vill nog alla se, men frågan är hur Socialdemokraterna tänker göra. Vad är det för konkreta åtgärder man tänker på som kan leda till mer jämställda bolagsstyrelser? Jag vet att förra näringsministern Maud Olofsson bland annat, i stället för att arbeta med kvotering i bolagsstyrelser, arbetade med morötter och kompetensförsörjning genom till exempel ambassadörerna för kvinnliga vd:ar, vilket har lett till att fler bolag har en kvinnlig vd och att det finns fler styrelseledamöter som är kvinnor. Hur resonerar Socialdemokraterna? Hur vill man konkret jobba för att det ska bli fler kvinnliga vd:ar och ett jämnare uttag av föräldraförsäkringen?

Herr talman! Att bli förälder är oerhört positivt. Det är något som berikar både kvinnor och män. På arbetsmarknaden får det helt olika konsekvenser. När kvinnor får barn och blir mammor minskar deras möjlighet till löneutveckling medan männens ökar. Det ger helt fel signaler på svensk arbetsmarknad. Därför vill vi att föräldraledigheten ska delas i tre delar - en tredjedel till mamman, en tredjedel till pappan och en tredjedel som man får dela precis som man vill. Det är inte så konstigt. Det finns annat på svensk arbetsmarknad som vi inte kan flytta över till varandra. Det gäller a-kassan, sjukersättningen och semesterdagarna. Det kan vi inte flytta till varandra, utan det äger var och en av oss. Vi anser att både mammor och pappor är bra för barnen att ha hemma den första tiden i livet. Om papporna tar ett större ansvar när barnen är små tar de ett större ansvar även längre fram. Då delar man också mer på det obetalda hemarbetet. Vi tycker därför att det är en viktig jämställdhetsfråga. Det är inte dåligt för någon. Det är bra för arbetsgivarna som vet att vi delar så. Det är bra för de enskilda kvinnorna och männen, och det är bra för barnen. Vi kanske startar nya tankebanor i hemmen när det gäller hur man fördelar det obetalda arbetet.

Herr talman! Om jag tolkar dig rätt är det en kvoterad föräldraförsäkring som Socialdemokraterna ser som en konkret åtgärd för ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Föräldraförsäkringen är egentligen en barnförsäkring. Barnets bästa måste få komma i främsta rummet. Det kan man inte kvotera bort. Mamma och pappa måste själva få bestämma vad som är bäst för deras unika barn. Centerpartiet och Alliansen tycker att det är en angelägenhet som familjen själv ska få bestämma om. Min andra fråga gällde mer jämställda bolagsstyrelser. I Norge har man försökt kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser, framför allt i de kommunala och statliga. Problemet är att med en sådan kvotering har ett fåtal kvinnor fått mycket mer makt. Det har lett till en maktkoncentration hos ett fåtal kvinnor; det har inte blivit fler kvinnor i bolagsstyrelserna. Hur resonerar Socialdemokraterna när det gäller bolagsstyrelser?

Herr talman! Man kanske kan säga att det är en barnförsäkring, men det är en föräldraförsäkring för båda föräldrarna. Vi socialdemokrater anser att man är förälder både som mamma och pappa. Därför tycker vi att det är viktigt att man delar på försäkringen så gott det går. Vi vill visa att vi måste förändra fortare än vad vi gör genom ett jämnare uttag av föräldradagarna. Vi har en unik och jättebra föräldraförsäkring. Därför kan vi göra mer. Det handlar inte om kvotering. Det handlar om att ta vara på sina rättigheter att som mamma och pappa få ta del av de första åren med sitt barn genom att utnyttja föräldraledigheten. I vårt förslag delar vi upp föräldraledigheten i tre delar. Många säger att föräldrarna kan bestämma själva. Det är nog inte riktigt så vid köksbordet. Det är så många andra faktorer som spelar in. Det handlar inte bara om viljan. När det gäller kvotering eller inte till bolagsstyrelser vill vi att fler kvinnor ska komma in där. Vi accepterar inte att man i dag kvoterar män till bolagsstyrelser i så hög utsträckning. Vi accepterar inte att det är mer vanligt att heta Johan eller Anders när man sitter i en bolagsstyrelse. Vi vill påskynda arbetet med att få in fler kvinnor. Det är inte brist på kompetens hos kvinnor, utan det sker en annan kvotering - män kvoterar in män. Om det inte går fortare vill vi lagstifta om det.

Herr talman! Det har skett en historisk kraftsamling för ökad jämställdhet sedan Alliansen vann valet 2006. Målet för Alliansens jämställdhetspolitik är att människor, såväl kvinnor som män, ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Sverige lyfts ofta fram som en förebild när det kommer till jämställdhet, särskilt i förhållande till många andra länder. Trots detta spelar kön fortfarande en stor roll för människors livsvillkor i vårt land. Det finns åtgärder och politiska reformer som är viktiga för att skapa ett samhälle som möjliggör verklig jämställdhet. Jämställdhetsarbetet kräver därför fortsatt intresse och engagemang för att öka varje människas möjlighet att växa av egen kraft. I detta betänkande behandlar arbetsmarknadsutskottet regeringens budgetproposition för 2012 med förslag till anslag på utgiftsområde 13, Integration och jämställdhet . Jämställdhet är ett område som är och fortsatt kommer att vara centralt för Sveriges fortsatta utveckling och tillväxt. För mig som moderat innebär jämställdhet frihet - friheten för både män och kvinnor att själva bestämma hur deras liv ska se ut. Under föregående mandatperiod fick jämställdhetspolitiken en omfattande ambitionshöjning. Det tillfördes resurser som tydligt skiljer sig från tidigare regeringars satsningar på området. Nu fortsätter vi detta arbete. Under denna mandatperiod satsas totalt 957 miljoner kronor på åtgärder inom jämställdhetsområdet. Det är 239 miljoner kronor för 2012. Herr talman! Det finns många åtgärder och politiska reformer som är viktiga för att skapa ett samhälle som gör verklig jämställdhet möjlig. Vi i Alliansen i utskottet står givetvis bakom och stöder regeringens samlade långsiktiga strategi för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet. Vi delar regeringens ambitioner och satsningar i jämställdhetspolitiken. Arbetet är som sagt inte färdigt, och det finns fortfarande brister i jämställdhet mellan män och kvinnor, exempelvis när det gäller mäns och kvinnors möjligheter att komma in på arbetsmarknaden. Fortfarande finns det ett lönegap mellan män och kvinnor, och kvinnors sysselsättningsgrad är lägre än mäns. Därför är det viktigt att ta ansvar, och att ta ansvar för hela befolkningen. Därför har regeringen nyligen tillsatt en delegation för jämställdhet i arbetslivet. Delegationen ska sammanställa och göra kunskap tillgänglig om kvinnors och mäns olika villkor och möjligheter i arbetslivet liksom om de förhållanden som är grunden för dessa skillnader. Uppdraget ska redovisas i oktober 2014. En särskild utredare har getts i uppdrag att föreslå åtgärder för att öka arbetskraftsdeltagandet och påskynda etableringen på arbetsmarknaden, vilket är särskilt viktigt för nyanlända utrikes födda kvinnor och anhöriginvandrare. Men vi får inte glömma att det har gjorts andra viktiga satsningar för att stimulera arbetsutbudet och öka den varaktiga sysselsättningen. Jobbskatteavdraget har förstärkts vid flera tillfällen. Jobbskatteavdraget gör det mer lönsamt för kvinnor och män att arbeta. Skattelättnader för hushållsarbete, det så kallade RUT-avdraget, är ytterligare en åtgärd, likaså jämställdhetsbonusen. Bonusen ger föräldrar bättre ekonomiska möjligheter och incitament att fördela föräldraledigheten mer jämställt. Herr talman! Jag vill ta tillfället i akt att lyfta fram bristen på jämställdhet i arbetslivet när det gäller deltidsanställningar. Det har lyfts fram tidigare i debatten. Kvinnor deltidsarbetar både frivilligt och ofrivilligt i högre grad än män. Inom kommuner och landsting, där vi politiker har arbetsgivaransvaret, sysselsätts ungefär 1,1 miljon människor. Ca 80 procent av de anställda i kommuner och landsting är kvinnor. I de verksamheter där vi politiker är arbetsgivare måste vi bli bättre. I dag är vi inte tillräckligt bra. Vi måste i större utsträckning erbjuda framför allt heltidsarbete till dem som önskar det. Regeringen har nyligen beviljat Sveriges Kommuner och Landsting 15 miljoner kronor för att ytterligare stödja jämställdhetsintegreringen i landets kommuner och landsting. Detta sker inom ramen för SKL:s program Hållbar jämställdhet. Med tidigare beslut innebär den här satsningen att det blir totalt 240 miljoner kronor för att utveckla jämställdheten i kommunernas och landstingens verksamheter fram till och med 2013. Män och kvinnor måste kunna försörja sig på sin egen lön och inte vara beroende av vare sig samhället eller en partner. Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att Sverige är ett föregångsland när det gäller jämställdhet. Vi har mycket att vara stolta över. Vi har många positiva exempel att lyfta fram när det gäller en modern syn på jämställdhet i familjeliv och i arbetsliv. Samtidigt finns det mycket kvar att göra. Regeringens jämställdhetspolitik syftar till att bryta det system som bevarar en orättfärdig fördelning av makt, resurser och möjligheter mellan könen. Ingen människas liv ska behöva bestämmas av omvärldens förväntningar eller av traditionella könsroller. Varje människa vet bäst hur hon skapar sitt liv. Därför måste vi alla ha rätt att bedömas utifrån våra personliga egenskaper och handlingar och inte med utgångspunkt i kön, ras, socialgrupp, sexuell läggning, religion eller för den delen någon annan grupptillhörighet. Moderat politik tar sin utgångspunkt i övertygelsen att alla människor är unika och kan och har egna beslut att fatta. Därför kommer vi att prioritera att fortsätta att jobba med jämställdhet. Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkande AU1. (Applåder)

Herr talman! Tack för dragningen av Alliansens politik i denna del av betänkandet, jämställdhetsfrågan, Jenny Petersson! Miljöpartiet tycker att det är bra att diskrimineringslagen har ändrats under föregående mandatperiod så att det här skyddet mot diskriminering på arbetslivsområdet har utvidgats. Det är också bra att diskriminering är förbjudet även när en person gör en förfrågan om arbete och att förbudet också ska kunna åberopas av en person som söker eller fullgör praktik hos en arbetsgivare och när arbete utförs av inhyrd och inlånad arbetskraft. Så långt är allt väl. Men när Jenny Petersson sedan pratar vidare om omfattande satsningar kan jag inte låta bli att ställa några frågor. Den ena handlar om den lagändring som gjordes under föregående mandatperiod, nämligen 2008, och som Miljöpartiet de gröna starkt motsatte sig. Det handlar om att företag med över 25 anställda ska göra en lönekartläggning av osakliga löneskillnader mellan män och kvinnor vart tredje år. Tidigare lydde formuleringen att det var företag med fler än tio anställda och att det skulle ske varje år. Fackförbundet Unionen publicerade nyligen en rapport som visade att 42 procent av företagen som gjort kartläggningar upptäckt osakliga löneskillnader. Hur ser det då ut bland dem som inte har gjort någon kartläggning? Det är mycket svårt att veta. Det är ett mörkertal. Regeringens företrädare har tidigare lovat att vidta åtgärder om lagen inte funkar. Lagen funkar inte, Jenny Petersson. Vad avser Moderaterna att göra för att det här ska funka? Hur svarar man på den kritik som har framförts både innan lagen trädde i kraft och efter det att man har kommit fram till att det inte funkar?

Herr talman! Tack för frågan, Mehmet Kaplan! Det stämmer att de nya jämställdhetsplaner som infördes i samband med diskrimineringslagen trädde i kraft den 1 januari 2009. Det ska ses i ljuset av regeringens ambitioner om regelförenklingar. Det var en åtgärd som minskar arbetsgivares administrativa börda. Låt mig göra ett förtydligande. Precis som du sade går gränsen vid 25 arbetstagare. Det handlar inte bara om att upprätta planer, utan det handlar även om att de ska följas upp. Det har blivit en minskad administrativ börda, men kravet att det följs upp är jätteviktigt, precis som tidigare. Sedan ska man komma med åtgärder om det finns oskäliga löneskillnader.

Herr talman! Tack, Jenny Petersson, för svaret! Jag har en följdfråga. Det finns sakliga skillnader i lön, och det finns osakliga skillnader i lön. Därom är alla överens. De sakliga är lätta att förstå. Det har att göra med utbildning, erfarenhet, frånvaro från arbetsmarknaden. De osakliga, däremot, är svåra att förklara och förstå. När vi sänker kraven på företagen att göra lönekartläggningarna, som ska kontrolleras av arbetsmarknadens parter, framför allt av fackförbunden, blir det en ren och skär diskriminering av kvinnor. Vi ser nämligen att den lön som kvinnor generellt får fortfarande är lägre än den lön som män generellt får. Och då är de sakliga skillnaderna bortrensade, de som beror på utbildning, erfarenhet eller att man varit längre tid hemma med barnen, vilket fortfarande är ganska vanligt. Men de osakliga skillnaderna består. Det jag hör från Moderaternas företrädare är att man gjort en förändring och väntar sig att den ska ge effekt i form av lägre bördor för företagen. Så långt tycker jag att den är mycket bra. Vi är för regelförenklingar, men när det sker till priset av den viktigaste jämställdhetspolitiska frågan i Sverige i dag, nämligen osakliga löneskillnader mellan män och kvinnor, vill jag ha hjälp att förstå vad det är Moderaterna vill.

Herr talman! Även om vi ökat antalet år mellan lönekartläggningarna har vi inte sänkt kraven eller accepterat att det finns oskäliga löneskillnader. Tvärtom tycker vi att det är viktigt att arbetsgivare både inom privat och offentlig sektor erbjuder en attraktiv arbetsmiljö och goda arbetsförhållanden samt att de anställda har konkurrenskraftiga löner och ges möjlighet till heltidsarbete och karriärutveckling. Vi ser allvarligt på oskäliga löneskillnader.

Herr talman! Jenny Petersson verkade ganska nöjd med regeringens insatser för jämställdhet. Vi socialdemokrater är inte alls nöjda med den politik som regeringen för i jämställdhetssyfte. Vi har inte ett jämställt land, tyvärr, säger jag. Vi ser i dag att kvinnor i högre grad får ofrivillig deltid - den minskar inte. Det är tidsbegränsade anställningar, som bara ökar och staplas högre och högre, och det är kortare anställningar. Vi ser att många kvinnor drabbas av detta. Vi ser också att skillnaden mellan mäns och kvinnors livsinkomst är minst 3,6 miljoner, enligt LO-aktuellt. Det finns i dag så mycket fakta om hur det ser ut på svensk arbetsmarknad att det nu handlar om att vidta åtgärder för att minska skillnaderna mellan kvinnor och män. Sedan undrar jag, Jenny Petersson: Vilka signaler tycker du att ditt parti ger när vi har en statsminister som säger att man får leva på sin partner om man inte klarar sig? Är det att öka jämställdheten? Man blir snarare mer och mer beroende av andra. Eftersom vi vet att kvinnor är mer drabbade av de sakerna än vad män är driver det verkligen Sverige allt längre bort från att bli ett jämställt land.

Herr talman! Tack för frågan, Ann-Christin Ahlberg! Jag vill börja med att säga, som jag nämnde i mitt anförande före voteringen, att vi absolut inte är nöjda utan att det finns många utmaningar kvar att anta. Därför är det viktigt att satsa brett på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, vilket vi gör. Vi har en bred jobbstrategi för att bekämpa arbetslösheten. För unga sänker vi trösklarna in på arbetsmarknaden, och det gör vi genom att halvera den sociala avgiften för alla under 26 år. Vi har nystartsjobb och så vidare. Arbetslösheten är en utmaning. Jag nämnde också att män och kvinnor måste kunna försörja sig på sin egen lön och inte vara beroende av vare sig samhället eller sin partner. Då är det bästa att man har ett arbete och en lön att försörja sig på. Vi är absolut inte nöjda, Ann-Christin. Men två jämförelser om jämställdhet publicerades under 2010, och i Women's Economic Opportunity Index var vi överst på listan när det gäller jämställdhet, och i Global Gender Gap Report låg vi bland topp fyra. Vi är inte nöjda, men det är ändå fakta. Du nämnde det i din fråga till mig. Män och kvinnor måste kunna försörja sig på sin egen lön och inte vara beroende av vare sig samhället eller sin partner.

Herr talman! Vem ska man lita på? Är det Fredrik Reinfeldt eller Jenny Petersson? Fredrik Reinfeldt är Sveriges statsminister, och det är han som säger att man får leva på sin partner om man inte klarar sig i dagens Sverige. Vi har en finansminister, Anders Borg, som säger att lönerna är för höga i kommun- och landstingssektorn, där vi vet att många kvinnor jobbar, där vi vet att många kvinnor har ofrivillig deltid, där vi vet att många kvinnor inte har en lön som det går att försörja sig på och där vi vet att många kvinnor jobbar som är ensamstående med barn och inte heller kan få sin ekonomi att gå ihop. Det här handlar om att vidta åtgärder som främjar jämställdhet men framför allt att kvinnor och män ska ha möjlighet till en egen försörjning, att slippa vara beroende av en partner eller sina föräldrar, som Fredrik Reinfeldt säger att man ska vara. Regeringen driver en bidragspolitik. Regeringen driver en politik som ökar klyftorna, speciellt mellan kvinnor och män. 3,6 miljoner kronor är, om man räknar i dag, löneskillnaden mellan kvinnor och män ur ett livsperspektiv - 3,6 miljoner! Då säger Anders Borg att lönelägena är för höga i kommun- och landstingssektorn, där kvinnor jobbar. Är det rätt? Vem ska jag lita på? Är det Jenny Petersson, som säger att man inte ska vara beroende av andra, eller är det Fredrik Reinfeldt, som säger att man får leva på en partner?

Herr talman! Tack igen, Ann-Christin Ahlberg, för dina frågor! Det enkla svaret skulle väl vara: Du kan lita på mig. Du kan lita på Anders Borg. Du kan lita på Fredrik Reinfeldt. Det märks väl tydligt, om inte annat för att regeringen satsar 8 miljarder kronor på en aktiv arbetsmarknadspolitik för att möta krisen. Vi har ett arbetsmarknadspaket från 2012 till 2014 som innehåller insatser för jobb, aktivitet, utbildning och praktik och insatser som gör det lättare och billigare att anställa. Det enkla svaret är alltså att du kan lita på oss alla tre.

Herr talman! Tack, ledamöter, för en viktig debatt här i kammaren! Jag har inte så många minuter på mig, men jag vill lyfta upp invandrarkvinnors situation på arbetsmarknaden. Studier har, herr talman, länge visat att det är mycket svårare för utrikes födda personer att ta sig in på arbetsmarknaden än personer som är födda i Sverige. Utrikes födda har sämre jobb, sämre karriärutveckling och möjligheter, osäkrare anställningar och lägre lön än personer födda i Sverige. Allra svårast att ta sig in på arbetsmarknaden är det för vissa grupper av utrikes födda kvinnor. Kvinnor med utländsk bakgrund är redan objekt i sitt eget hemland på grund av både hemmet och samhället i många delar av världen som ser kvinnan som objekt. Diskriminering tripplas, som man brukar säga i forskningstermer, på grund av att kvinnan dels är kvinna, dels är invandrare, dels också tillhör en annan klass med lägre utbildning och sämre möjligheter till arbetslivserfarenhet och så vidare. I Vänsterpartiet har vi många gånger påpekat och vill att regeringen tar sitt ansvar och ser till att utreda situationen för kvinnor, framför allt invandrarkvinnor. Det är en grupp som vi i våra reservationer och motioner menar att det är dags att lyfta upp. Redan under 70- och 80-talet forskade Wuokko Knocke och några andra på detta område. Sedan dess har man inte gjort någonting när det gäller kvinnors situation på arbetsmarknaden och särskilt gruppen utrikes födda kvinnor. Det är dags att tillsätta en utredning men också utvärdera de arbetsmarknadsåtgärder som berör denna grupp av kvinnor. Det handlar inte om att det är vänster- eller högerfalanger, utan det handlar om att ta sitt eget ansvar. Det handlar också om att man pratar högt om jämställdhet och satsningar på arbetsmarknaden och när det gäller kvinnor. Men det stämmer inte, för vi vet att invandrade kvinnor ska nöja sig med vårdnadsbidraget. Det har blivit en fälla för många kvinnor. Vi vet att mer än 90 procent av dem som har ansökt är kvinnor och att mer än 80 procent av dessa är invandrade kvinnor. Vi vet att detta också påverkar barnen, och barnfattigdomen har ju ökat i Sverige. Enligt Rädda Barnen har 49 procent av alla fattiga barn ensamstående mammor och mammor med invandrarbakgrund. Vi vet att fattigdomen kommer att påverka möjligheterna för de här barnen i samhället. För att ta sitt ansvar kan man faktiskt göra en hel del redan för de kvinnor som tillhör arbetarklassen och de invandrare som har kommit till detta land och, precis som alla andra, vill kunna ta sig in på arbetsmarknaden. Vi vet att situationen för dem på många punkter har blivit mycket bättre än i det gamla hemlandet. Men på många andra punkter har det blivit sämre när det gäller former av förtryck. Jag yrkar bifall till våra reservationer. I detta anförande instämde Bengt Berg och Marianne Berg (båda V).

Herr talman! Jag ska i mitt anförande beröra frågan om invandrade kvinnor och arbetsmarknaden. Jag gör detta därför att jag tycker att frågan är oerhört angelägen. Det handlar om en jämställdhetsaspekt ur kvinnoperspektiv, men det handlar också om hur de personer som har sökt sig hit till Sverige för att göra sig en framtid ska ha möjlighet att ta del av samhället och kunna uppnå sina drömmar. Jag bor i Stockholms södra förorter. Jag ser regelbundet hur drömmar slås i kras för kvinnor som inte kan etablera sig på arbetsmarknaden. Men jag har också sett att det har fungerat och att kvinnor har fått in en fot på arbetsmarknaden - vilken skillnad det gör! För något år sedan besökte jag Huddinge universitetssjukhus, dialysavdelningen. Där fanns 13 olika nationaliteter representerade i omvårdnadspersonalen. Det var kvinnor, och det fanns också en och annan man. Alla beskrev unisont vad det betydde för arbetslaget, att man var mångkulturell och kunde hjälpas åt, kunde ta hand om patienter från ett mångkulturellt samhälle, vilket annars inte hade varit möjligt. Jag kan också ge ett annat exempel. Under min tid som ledamot i Stockholms läns landsting var jag med när det startades en tandläkarmottagning i Hovsjö i Södertälje, ett invandrardominerat område: Hovsjö Tandläkeriet. Där arbetade kvinnor och män, många utrikes födda, och gjorde ett strålande arbete. Det var en privat etablerad mottagning. Jag tycker att detta är ett lysande och bra exempel på hur det kan fungera när det är en väletablerad integration. Därför blir jag uppriktigt sagt illa till mods när jag i betänkandet läser att mediantiden från folkbokföring i Sverige till sysselsättning är tio år för kvinnor. Det innebär att de kvinnor som i dag får ett arbete kom hit och blev folkbokförda 2001. År 2001 är länge sedan. Det har hunnit vara många politiska majoriteter i Sveriges riksdag och i kommuner och landsting sedan dess. Jag tycker att det är viktigt att alla i salen tar till sig att mediantiden från folkbokföring till arbete är tio år. Därför är det mycket viktigt att välkomna den etableringsreform med tydligt jämställdhetsfokus som alliansregeringen har sett till att vi har. Det ska också bli ett uppdrag att se över vilka åtgärder som har fungerat och vilka som inte har fungerat. Jag ser också med tillförsikt fram emot en möjlighet till individuellt anpassad etablering. Vi vet ju att många kvinnor behandlas på ett mer schablonartat sätt än män som kommer hit och ska etablera sig. Jag vill att den kompetens som invandrade kvinnor har tas till vara, att kvinnor som kommer hit och har med sig en utbildning som läkare, sjuksköterska eller tandläkare får en chans att etablera sig inom sitt yrke och att den som har hamnat lite fel från början och inte fått ett arbete på sin nivå får hjälp att ta sig dit men även att den person som börjar till exempel som vårdbiträde eller köksbiträde inom äldreomsorg eller sjukvård får en chans att komplettera sin utbildning för att kunna etablera sig och klättra lite högre och använda sin kompetens. Men detta, herr talman, kan vi få ett väl fungerande yrkesliv i Sverige där det finns en möjlighet att förverkliga sina drömmar. (Applåder)

Herr talman! Det var i slutet av Margareta Cederfelts resonemang som jag bestämde mig för att jag skulle ställa några frågor till Margareta Cederfelt. Först och främst tycker jag att det är välkommet att en företrädare för Moderaterna lyfter upp den här oerhört viktiga frågan. Jag vet att Margareta Cederfelt tycker att frågan är viktig. Jag håller med henne i resonemanget kring att utrikesfödda kvinnor ska beredas tillfälle, med incitament och med olika typer av insatser, att vara mer delaktiga. Det finns många fördelar med detta. En del av dessa tog Margareta Cederfelt upp i sitt anförande. Jag ska inte ta upp fler. Men jag tycker också att det är viktigt. Jag vill ställa en fråga till Margareta Cederfelt. Det här hänger delvis ihop med många andra frågor. Det hänger samman med jämställdhetsbonus. Det hänger samman med att man är hemma med barnen. Och det gäller det långsiktiga målet för föräldraförsäkringen. Frågan är: Är inte det långsiktiga målet för föräldraförsäkringen ett mer jämställt uttag? Är det inte detta som regeringen fortfarande tycker? Det här hänger nämligen ihop med de utrikesfödda kvinnorna. Moderata ledamöter tog tidigare upp detta. Man uttrycker det inte i form av att det är en kvinnofälla. Men de är faktiskt kvar hemma med barnen i större utsträckning. Den här typen av insatser måste väl ändå syfta till att skapa förutsättningar även för dessa kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden och den arbetslinje som regeringen företräder.

Herr talman! Jag tackar för Mehmet Kaplans fråga som är viktig. Jag skulle vilja införa ytterligare en dimension i detta. Uttag av föräldraförsäkringen är positivt. Det är positivt för barnen. Det är positivt för föräldrarna. Men det finns också andra dimensioner här. Jag tänker till exempel på kvinnan som är föräldraledig. Hur lång tid dessförinnan har kvinnan varit arbetslös? Har kvinnan hunnit etablera sig på arbetsmarknaden? Eller är det en bristfällig etablering? Även detta har betydelse när det gäller uttag av föräldraförsäkringen. Handlar det, som i det fall som jag nämnde, om en mediantid på tio år innan personen har etablerat sig på arbetsmarknaden skulle jag vilja säga att det är stor risk att kvinnan som är föräldraledig aldrig har hunnit etablera sig på arbetsmarknaden. Det är därför som vi måste arbeta för en tidig etablering. Jag tror att det är där grundpunkten ligger. I andra sammanhang har det nämligen visat sig att en person som står utanför arbetsmarknaden har svårare att komma tillbaka. På samma sätt är det förstås för den som aldrig har etablerat sig.

Herr talman! Tack, Margareta Cederfelt, för det svaret! Då är min följdfråga: Hur agerar regeringen i förhållande till de myndigheter som faktiskt är med och formulerar det som så småningom innebär ett visst handlingsmönster där medborgare interagerar med arbetsgivare och parterna på arbetsmarknaden? Där har myndigheterna en viktig roll. Vi kan skärskåda en av dessa myndigheter, nämligen Försäkringskassan. Fram till 2008 hade man instruktioner som lät så här: Det samlade uttaget ska vara jämställt mellan kvinnor och män. Det här gäller då föräldraförsäkringen. År 2008 gör regeringen ingenting åt att myndigheten ändrar formuleringen till att låta så här: Förutsättningen för ett jämställt uttag ska förbättras. Det är en liten glidning i mening, men det får stor betydelse, ska det visa sig. För 2009 har plötsligt ordet "jämställdhet" försvunnit i formuleringen. Nu lyder det så här - det är antagligen helt i linje med det Margareta Cederfelt tycker: Föräldrar ska genom Försäkringskassans information få goda förutsättningar att välja hur man vill fördela föräldrapenningdagarna mellan sig. Det är ingenting om jämställdhet längre när det gäller det som kanske är ett av de få incitament som myndigheter kan verka för. Vi får också svar från företrädare från regeringshåll som faktiskt säger att det övergripande målet är att föräldrar ska dela mer lika eftersom ett jämställt familjeliv är en viktig grund för att skapa en jämställd arbetsmarknad - och det är vårt utgiftsområde. Min fråga är: Fasar man på det här sättet ut jämställdhet från arbetsmarknadsfrågorna? Är det här vad Margareta Cederfelt också tycker själv?

Herr talman! Mehmet Kaplan är en engagerad politiker och också skicklig när det gäller att ställa och formulera frågor. Jag skulle vilja gå ett steg vidare, precis som jag gjorde tidigare. Jag nämnde här i början att det när det gäller etableringen är en mediantid på tio år. Det innebär, som jag sade, att det handlar om kvinnor som kom hit och blev folkbokförda senast 2001. Det är tio år fram till i dag. Då är det viktigt att göra en utredning om ökat arbetskraftsdeltagande och att inte konservera reformer som kanske aldrig har lett till något ökat arbetskraftsdeltagande. Därför välkomnar jag den politik som vi har fört inom Alliansen och också att man tillsätter en utredning. Självklart är det viktigt att de som kommer hit ska ha en chans att ta sig ut på arbetsmarknaden. De ska inte behöva vänta i tio år på att få ett arbete. I det här fallet är det 22 procent av kvinnorna som förvärvsarbetar efter tre år. Det är 50 procent av männen. Så här ska det inte se ut. Kvinnor ska ha lika stora möjligheter som män att etablera sig på arbetsmarknaden och att utvecklas som människor. (Applåder)