Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning

Herr talman! Den här debatten handlar om ett av de allra viktigaste områden som riksdagen har att fatta beslut om, nämligen utbildning och universitetsforskning. Jag vill passa på att så här inledningsvis hälsa utbildningsministern välkommen om han är i salen. Det är han tydligen inte än, men jag såg honom här tidigare. Det är alltid trevligt att ministern kommer hit till riksdagen och deltar i debatterna, och särskilt trevligt är det eftersom han inte var här när vi debatterade hans forskningspolitiska proposition. Välkommen hit i alla fall - nu ser jag ministern! Jag förmodar att ministerns närvaro också har föranlett att vi inleder med att debattera den högre utbildningen och forskningen. Personligen tycker jag att det känns lite bakvänt att ta debatten i den här ordningen, inte minst eftersom många av de problem som finns i den högre utbildningen härstammar från tillkortakommanden i det övriga utbildningssystemet. Herr talman! Talmannen har säkert hört det förut, men en av de stora utmaningar som Sverige står inför är den ökande globaliseringen. Dagligen utsätts Sveriges konkurrenskraft för prövningar. För 20 år sedan flyttade inte kunskap och kapital. I dag flyttar det över en natt. Hur vi möter den globala ekonomins utveckling kommer att ha en avgörande påverkan på våra möjligheter att långsiktigt skapa välstånd och trygghet i Sverige. En viktig del i Sveriges strategi måste vara att se till att vårt utbildningssystem ger alla människor de bästa möjligheterna att växa och utvecklas. Dessvärre har såväl utbildningen på de lägre nivåerna som den högre utbildning och forskningen försummats av den socialdemokratiska regeringen. Herr talman! I Sverige har en mycket snabb utbyggnad av den högre utbildningen skett. Problemet är att regeringen inte har ökat resurserna till lärosätena i samma takt som utbyggnaden. Det har medfört neddragningar på utbildningsplatser. De svenska anslagen per student har enligt OECD sjunkit med 15 % mellan 1995 och 2002. Samtidigt har utvecklingen varit den motsatta i andra länder. I Norge och Danmark har till exempel anslagen per student ökat med 20 % respektive 30 % under samma period. Denna successiva urgröpning av resurserna riskerar kvaliteten i den högre utbildningen, och den riskerar också utrymmet för den fria forskningen. Trots detta föreslår regeringen nu som en del av sin arbetsmarknadssatsning ytterligare utbyggnad av grundutbildningen. Herr talman! En annan oroväckande utveckling som drabbar kvaliteten, är att grundskolans och gymnasiets problem slår igenom även på högskolan. I flera utvärderingar konstateras att studenterna i dag är sämre förberedda för högre studier än för fem-tio år sedan. Det är oacceptabelt att högskolorna i dag tvingas använda resurser till att reparera bristande gymnasiekunskaper. Inriktningen på den högre utbildningen måste läggas om. Regeringens mål är att 50 % av en årskull ska ha påbörjat en högskoleutbildning vid 25 års ålder. Det är typiskt för regeringen att sätta upp enkla, kvantitativa mål. Men vad har de egentligen lett till? Jo, de har lett till nedskärningar i resurser per student genom större undervisningsgrupper, färre seminarier och färre forskarutbildade lärare. Det övergripande målet för Moderaterna är att skapa förutsättningar för en högkvalitativ högre utbildning med mångfald, valfrihet och kvalitet. Alla som vill och har de grundläggande kunskaperna ska kunna välja den utbildning som de anser bäst bidrar till att förverkliga deras livsprojekt. Med tanke på de senaste årens urgröpning av resurserna är det nu viktigt att fokusera på kvaliteten. Den som tar studielån på hundratusentals kronor för en högskoleutbildning ska veta att den är av en sådan kvalitet att den accepteras av potentiella arbetsgivare både i och utanför Sverige. Samtidigt ska landets arbetsgivare kunna lita på att en student med en akademisk examen från Sverige har de kunskaper som utbildningen är tänkt att förmedla. Icke att förglömma i detta sammanhang är att vi ska rekrytera våra framtida spetsforskare ur denna grupp. För att stärka kvaliteten i den högre utbildningen vill vi vidta en rad åtgärder. För det första måste hela skolan bli bättre. Grundprincipen måste vara att varje nivå i skolsystemet ska ta sitt ansvar för elevernas kunskapsinhämtning. Det duger inte att grundskolan skickar vidare problem till gymnasiet och att gymnasieskolan därefter gör likadant i fråga om högskolan. Mina kolleger i utskottet kommer senare i debatten att återkomma till hur vi vill förbättra den svenska skolan. För det andra måste antagningssystemet signalera vikten av att studenterna har tillräckliga förkunskaper för sina högskolestudier. Exempelvis ska det krävas godkänt i svenska och engelska för att man ska bli antagen till högskolan. Hittills har regeringen sagt nej till detta med motivet att det skulle öka den sociala snedrekryteringen. Det tycker jag är ett defensivt resonemang. Den viktigaste åtgärden för att minska den sociala snedrekryteringen är att förbättra den svenska skolan. Vi vill dessutom stimulera gymnasieeleverna att välja fler fördjupningskurser och relevanta kurser för framtida högskoleutbildningar framför enklare kurser som många i dag väljer av betygstaktiska skäl. Vi föreslår därför att sådana kurser ska ge extra poäng i antagningsprocessen. Och vi är övertygade om att det kommer att leda till att studenterna är bättre rustade än i dag för att klara högskolestudierna. För det tredje måste resurstilldelningssystemet tydligare premiera kvalitet. I dag får lärosätena resurser i förhållande till antalet studenter som tas in och antalet godkända poäng. Därför tycker vi att den del som baseras på studenternas prestationer måste reduceras samtidigt som vi stärker utvärderingen av kvaliteten. För det fjärde är det internationella utbytet betydelsefullt för den högre utbildningens kvalitet. För studenter och forskare är det mycket viktigt att lärosätena får förutsättningar att fullt ut delta i Bolognaprocessen. För det femte måste kvaliteten i den högre utbildningen säkerställas innan en fortsatt utbyggnad av den högre utbildningen kan bli aktuell. Därför ökar vi moderater resurserna till högskolorna och universiteten med nära 4 miljarder kronor under de kommande tre åren. Vi ger till att börja med högskolorna ersättning för de studenter som de redan utbildar men som de inte får ersättning för. Det motsvarar ca 10 000 utbildningsplatser. Därutöver lägger vi 800 miljoner kronor på en kvalitetssatsning för den högre utbildningen. Det är dags att sluta urholka resurserna. Dessutom anslår vi 900 miljoner kronor i nya fakultetsmedel för forskning och forskarutbildning. Därmed skapar vi också förutsättningar för att bygga ut grundutbildningen på ett sätt som säkrar kvaliteten. Herr talman! Därefter några ord om den för Sverige så viktiga forskningen. Vi i den borgerliga alliansen har presenterat en gemensam forskningspolitik som ger Sverige möjlighet att bli en långsiktigt framstående aktör i det snabbt framväxande globala kunskapssamhället. Vi prioriterar starka självständiga universitet och en mångfald av forskningsfinansiärer. Vi vet också att det krävs ett gott företagsklimat för att Sverige ska kunna behålla de stora företagens forskning i landet. Alliansen föreslår mer pengar än regeringen till forskning, men framför allt har vi en annan attityd till vetenskapen. Medan regeringen skriver allmänt om den fria forskningens betydelse, föreslår vi konkreta förändringar som ökar akademiernas frihet. Vi ökar de anslag som går direkt till universitetens och högskolornas fakulteter. Det stärker lärosätena och ökar deras självständighet. Vi avpolitiserar dessutom universitets- och högskolestyrelserna. Även ledamöterna i de statliga forskningsråden och forskningsstiftelserna ska utses av vetenskapssamhället för att tillförsäkra forskningen ökad frihet. Regeringen gör precis tvärtom och fortsätter att politisera. Nu vill man ändra högskolelagen, så att högskolorna ska "främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa". Det är svårt att inte hålla med rektor Kåre Bremer som menade att förslaget är både onödigt och klåfingrigt. Det är onödigt eftersom universiteten genom sin fria kunskapsuppbyggnad och kunskapsförmedling redan gör detta och klåfingrigt eftersom det är ett uttryck för politikers vilja att styra över innehållet i universitetens verksamhet. I dag är det hållbar utveckling, i morgon kan det vara något annat som står på agendan. Herr talman! Ett annat allvarligt problem är att universitet och högskolor på många håll har en egen finansiering till endast omkring hälften av dagens doktorander. Det är inte acceptabelt. Det bör inrättas betydligt fler doktorandtjänster med ekonomi och trygghet som är jämförbara med andra jobb. Med regeringens blygsamma uppräkning av fakultetsanslagen är det inte möjligt. Konsekvensen blir en stor andel doktorander som även fortsättningsvis kommer att tvingas försörja sig med stipendier eller utbildningsbidrag som ger stora brister i den sociala tryggheten. Den högre utbildningen och forskningen får varken bli ett verktyg för arbetsmarknadspolitik eller för politiskt korrekta mål. Den ska erbjuda studenter utbildning av hög kvalitet och en från politiken fristående forskning för att säkerställa människors och Sveriges konkurrenskraft. Avslutningsvis, herr talman, står vi på sedvanligt sätt bakom alla de moderata reservationerna, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1.

Herr talman! Massor av unga människor är övertygade om att utbildning är framtiden för dem. Det tycker jag att de har alldeles rätt i. De borde i alla fall ha det. Jag brukar säga att jag har haft som mest roligt när jag har läst något nytt och när jag har utbildat mig. Och jag unnar verkligen många människor att få uppleva det. Men många blir besvikna. I dag är 68 000 arbetslösa två år efter avslutad högskoleutbildning. Under den senaste tiden har jag också, bland annat hemma i Lund, träffat en hel del studenter som har blivit besvikna på universitetsstudierna, inte för att kurserna var dåliga men för att det blev för svårt. Vi var dåligt förberedda, säger många. Skolverket publicerade nyligen en rapport om hur förberedda studenterna är i dag. Och varannan högskolelärare menar att studenterna är för dåligt förberedda i dag. Det gäller oavsett ämnesområde. Lunds Tekniska Skola anordnar sedan 1997 ett matteprov, och där märker man att mattekunskaperna har försämrats. Historiska institutionen i Lund brukar ha en allmänbildningstest för nybörjarna. Där konstaterade man till exempel att 30 % inte visste vem Lenin var och att 60 % inte visste vem en annan skräckfigur, nämligen Hermann Göring, var. Vilka slutsatser drar vi av dessa rapporter? Jo, man kan inte tala om högskolan utan att tala om gymnasieskolan, och man kan inte tala om gymnasieskolan utan att tala om högskolan. En viktig slutsats är att utbildningssystemet måste sluta upp med att skjuta problemen framför sig och sluta upp med att skicka människor vidare utan tillräckliga kunskaper. Gymnasiet ska inte behöva repetera grundskolan, och högskolan ska inte behöva repetera gymnasiet. I dag ska vi fatta beslut om budgeten för utbildning, och det är beslut om pengar. Men även i dessa beslut finns det mycket ideologi. Regeringen talar hela tiden om, och har gjort det länge, hur många som ska börja i högskolan - 50 % av en årskull. Däremot talar man väldigt lite om hur många som ska klara en examen, eller hur många som ska få en utbildning som ger jobb. Jag tror att det är dags att inte bara tala om hur många som börjar utan också hur många som lyckas med en utbildning. Det är dags, herr talman, att flytta perspektivet från kvantitet till kvalitet. Det har varit en ryckig politik. Under många år har man byggt ut kraftigt. Förra året föreslog man färre platser. Nu föreslår man 15 000-16 000 nya platser, trots att akademikerarbetslösheten stiger. Det är ingen hemlighet att man, för att klara den här stora utbyggnaden, har minskat antalet undervisningstimmar, ökat grupperna och frestat på kvaliteten. Jag läste en insändare i en studenttidning där det stod: Jag hade inte tänkt att jag skulle vara autodidakt, självlärd, när jag läste på högskola. Alltmer tid blir helt enkelt självstudier. Denna ensidiga satsning på att få in så många som möjligt har frestat på, och resurserna har urholkats med omkring 20 %. Folkpartiet, och övriga partier som ingår i Allians för Sverige, säger nej till nya platser nu. Nu gäller det att komma i kapp i fråga om kvaliteten. Vi säger också nej därför att alla faktiskt inte vill plugga på högskolan. Socialdemokraterna talar alltid om att 50 % ska in på högskolan. Vi frågar: Hur blir det med de andra då? Vi behöver också satsa på bra yrkesutbildningar efter gymnasiet. I Folkpartiets budget lägger vi en miljard kronor mer än regeringen på att höja kvaliteten i högskolans utbildning. Vi avsätter också en miljard om året för fortbildning av lärare i gymnasieskolan och grundskolan och till kompletteringsutbildning av obehöriga lärare. Min personliga starka övertygelse är att universitet och högskolor inte får bli utbildningsfabriker. De ska i stället vara trädgårdar med kunskap. Samtidigt är det viktigt att vi ger ett tydligt budskap om att inte sänka kraven på förkunskaper. Man ska inte behöva ta bort kurslitteratur i engelska för att studenterna inte kan det. Man ska inte ge nybörjarkurser i tyska, spanska och franska. Det ska eleverna ha läst på gymnasiet. Man ska inte behöva repetera gymnasiematematiken. Herr talman! Vi talar också om forskning i dag. Jag för min del känner en väldigt stor beundran för dem som vill satsa på forskning. Det är nog inte bara jag som kan känna tacksamhet när jag hör talas om att svensk forskning är ett cancervirus på spåren och att en svensk forskare ger hopp för en som har Parkinsons sjukdom. Vi tycker att det är spännande när vi får nya kunskaper om hur människan levde under järnåldern. Men jag tror att många inte tänker på vardagen i forskningen. Många glömmer hur otrygga förhållanden forskarna lever under. Tiden till fast anställning för en forskare är i genomsnitt sju åtta år. 40 % av våra duktiga forskare är utan fast tjänst, bland kvinnliga forskare har inte mer än hälften det. En kvinna i forskarkarriären får helst inte bli med barn. Där borde åtminstone de som är engagerade i jämställdhet bland Socialdemokraterna reagera. Regeringen framhåller ofta forskningens betydelse för tillväxt. Sverige ska ha ambitionen att vara en ledande forskningsnation, men då måste man vara beredd att satsa för att leva upp till en så hög ambition. Staten har under en lång tid stått för en allt mindre del av forskningsresurserna. De fasta anslagen, de så kallade fakultetsanslagen, minskar. Lärarna slits mellan att missköta undervisningen och att missköta forskningen. Med tanke på pris- och kostnadsutvecklingen har forskningsanslagen i år, 2005, i verkligheten minskat med 200-300 miljoner. Forskarna har blivit mer och mer beroende av tillfälliga anslag. Tiden ska ägnas åt att skriva anslagsansökningar. Regeringen har en tydligt uttalad politik om att minska de direkta anslagen. Men man får inte ha ett alltför kortsiktigt perspektiv på forskning. Historien har, som vi vet, massor av exempel på forskning som först årtionden senare har visat sig vara nyttig. Man brukar nämna Einsteins relativitetsteori. Man hade inte en aning om att den skulle ha samband med dagens GSM-teknik eller att Marie Curies forskning om radioaktivitet skulle ha betydelse för cancerbehandling. Penicillin och laser utvecklades och upptäcktes utan att man hade en aning om vad man skulle använda det till. Av det drar jag slutsatsen att det måste finnas ett stort utrymme för nyfikenhetsbaserad vetenskapligt intressant forskning som vi i dag vet väldigt lite om vad den ska användas till. Där får vi också en bas för det som kan användas till nyttoforskning. Nu föreslår man, som nämnts här, att det ska skrivas in en massa forskningspolicy i Sveriges rikes lag, i högskolelagen. Man ska skriva in att forskningen ska främja en hållbar utveckling. Det forskas det redan om, och det kan forskarna begripa själva. I budgetmotionen har Folkpartiet två huvudbudskap om forskning. För det första: Höj anslagen till forskning. För det andra: Öka de anslag som går direkt till universitet och högskolor. Den huvudriktningen är vi överens om i Allians för Sverige. Vi har kommit överens om att öka anslaget till forskningen med 2 miljarder på fem år. Hela den ökningen går till fakultetsanslagen för att stärka den fria forskningen. Det behövs fler doktorandtjänster, fler forskarassistenttjänster och fler som kan få tjänster efter det att de har doktorerat. Avslutningsvis, herr talman! Vi måste ta vara på möjligheterna och göra det bästa möjliga av våra förutsättningar. Då är det dags att vända utvecklingen och satsa mer på kvalitet i utbildningen. Det är dags att ge studenter den undervisning som de är värda, och det är dags att uppmuntra forskarnas kompetens och nyfikenhet. Sluta, regeringen, med att bara prata om hur många ni lyckats få in i utbildningssystemet. Börja i stället prata mera om innehållet i utbildningen. Som avslutning nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 18 under punkt 23.

Fru talman! Intrigen i kammarens föreställning när det gäller till exempel forskningsfrågor är vanligtvis rätt förutsägbar. Det har jag noterat, trots mina få år i riksdagen. Upplägget är att oppositionen benämner och illustrerar ett dagsläge i kris, majoriteten bemöter ur sitt manus genom att anklaga minoriteten för svartmålning och mjältsjuka och ibland ger man motståndaren vedernamnet Dysterkvist för att skapa djup och tydlighet i debatten. Därefter hävdas att Sverige enligt diverse statistik ligger i topp, och sedan förväntas deltagarna påvisa svagheter i respektive källor. Alltfler exempel hämtas ur källorna tills talmannen stillsamt harklar sig eller möjligen knackar i bordet. Att rutinmässigt reprisera denna föreställning leder knappast utvecklingen och analysen framåt. Därför vill jag, fru talman, helt oväntat instämma i statsministerns uttalande på Sacokongressen häromdagen, nämligen att Sverige har en god position inför framtiden, att Sverige satsar en stor andel av bnp på forskning och att Sverige har en plats bland de ledande nationerna. För detta har vi att tacka framstående forskares insatser under flera decennier. Forskningens frukter skördas på väl rotade träd efter lång tid av kultivering. Nobelpristagaren Arvid Carlsson är en av dem som brukar påminna oss om detta. Att Arvid Carlsson är den ende svensk som har fått Nobelpriset sedan 1983 kan för övrigt stämma till viss eftertanke. Jag noterar med glädje att vi fortfarande har avancerad forskning och en större andel av forskningens världsmarknad än vår andel av världens befolkning. Men jag tillägger utöver vad statsministern sade: Fattas bara annat! Om vi med vår plats i Europa och vår historia av framsteg och fred inte låg i topp vore det närmast en skandal! Fattas bara annat. Det är klart att vi ska vara bland de ledande, rimligen främst i ambition. Det som ska få oss att höja ögonbrynen är inte att vi ligger hyfsat i nivå med likartade länder. Det som ska få oss att höja ögonbrynen är trenden. Det är trenden vi ska se. Det är trenden att andra länder lyfter ett efter ett och att vi står och stampar och i vissa avseenden faktiskt backar. Detta gör att vår relativa position på lite sikt är hotad och därmed också vår plats bland de ledande. Konsekvenserna blir förödande. På samma sätt som Sverige har en i förhållande till folkmängden extremt stor produktion av till exempel fordon, pappersmassa, stål, IT-system och läkemedel måste vi för framtiden ha en överandel av FoU och forskningsframsteg. Det är nödvändigt att investera i forskning för att trygga vår försörjning och för att skapa ett samhälle med god hälsa, god miljö och livskvalitet. Forskning är långsiktigt en förutsättning för välstånd. Kunskapsutveckling är också en omistlig del av den mänskliga kulturen och är ett egenvärde. Det måste finnas gott om plats för fritt vald forskning inom en fri högskolesektor utan onödig politisk styrning. Det är alltså angeläget att se och erkänna vårt systems svagheter och sårbara punkter. Att vår forskning till tre fjärdedelar finansieras av näringslivet är kanske i sig inget problem, men att det är ett litet fåtal internationellt verksamma företag som står för uppemot 80 % av denna del är ett latent hot. Enligt SCB har företagens FoU minskat med en tiondel under 2000-talet. De 20 största företagen har fördubblat sin utrikes placerade forskning. År 1995 lade företagen 22 % av forskningen utomlands. Nu lägger man 43 % utomlands. Svensk forskning flyttar ut! Här ser vi en farlig trend. Med detta sagt kommer vi äntligen till det som skiljer. Vi kristdemokrater vill tillsammans med övriga allianspartier öka basanslagen till lärosätena med ett transparent system som premierar kvalitet, och vi vill öka stabilt under flera år. Med högre basanslag kan lärosätena skapa en långsiktighet i fritt vald forskning. Vi vill införa fler doktorandtjänster och fler postdoktorala tjänster, och vi vill avpolitisera lärosätenas styrelser genom att de själva ska få tillsätta ledamöter och ordförande. Vi välkomnar regeringens planer på stöd för mindre företags forskningssatsningar och stöd för kommersialisering men ser behov av att ytterligare förstärka insatserna. Det är inte rimligt att en enskild forskare eller ett enskilt lärosäte på egen hand ska ta alla risker och ha all nödvändig kompetens för att med framgång sköta kommersialisering av forskningsrön. Fru talman! Vi kristdemokrater vill också avskaffa lärarundantaget och i samband med detta bygga ett samlat stöd för nationen med högsta kompetens. Vi menar att riksdagen fortsättningsvis måste behandla forskningsfrågorna på ett samlat sätt i ett enda forsknings- och framtidsutskott. Nuvarande ordning motverkar forskningens utveckling. Vi finner det också orimligt att forskningsfrågorna sprids ut på olika departement. Lika långsökt är att ett enda statsråd samtidigt ska hinna och kunna sköta utbildning, forskning och kultur. Regeringen bör i likhet med Finland inrätta ett framtidsråd under ledning av statsministern. Slutligen ska jag säga några ord om forskaretik. Att utreda vetenskaplig oredlighet ligger nu på arbetsgivaren, som genom rektor har att anmäla felsteg till Vetenskapsrådets expertgrupp. Vetenskapsrådet har skrivit till regeringen och framfört önskemål om en annan ordning. Kristdemokraterna vill i likhet med Vetenskapsrådet inrätta en fristående instans för granskning av forskningsfusk. Detta och mycket mer vill Kristdemokraterna. Utbildnings-, forsknings- och kulturministern ämnar, enligt uppgift, i dagarna möta forskningsföreträdare från ett antal andra länder. Det är säkert mycket väl använd tid. Lycka till i samtalen, statsrådet Pagrotsky! Fru talman! Vi kristdemokrater står bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 15.

Fru talman! Vänsterpartiet betraktar inte satsningar på utbildning och forskning som kostnader utan som nödvändiga investeringar för att Sverige ska bli en kunskapsbaserad och konkurrenskraftig nation. Det finns ett tydligt samband, som också är vetenskapligt belagt, mellan investeringar i utbildning och forskning samt tillväxt. En socialt och ekologiskt hållbar tillväxt genererar förutom välfärd fler arbetstillfällen men också en högre livskvalitet och en starkare social sammanhållning. Vänsterpartiet delar det långsiktiga målet att hälften av en årskull ska ha påbörjat högre utbildning vid 25 års ålder. Sedan år 1998 har andelen ökat med 7 % och uppgår nu till nästan 44 %. Under samma period har kvinnornas andel ökat till drygt 50 %, vilket är glädjande. Vi är alltså på god väg att nå målet. Nu flyttar samarbetspartierna fram positionerna ytterligare. I budgetpropositionen föreslås en permanent ökning av antalet utbildningsplatser med 15 820 år 2006 och med ytterligare 1 533 år 2007. Orsakerna till att Vänsterpartiet har valt att ställa sig bakom den här utbyggnaden av högskolan är flera. Ett skäl är att sökandetrycket år 2004 var mycket stort. Lärosätena redovisade ett utfall för den grundläggande högskoleutbildningen på sammanlagt 5 % över takbeloppet. Vissa lärosäten hade ett utfall som översteg hela 10 %. För att kunna behålla antalet högskoleplatser på en fortsatt hög nivå bedömde samarbetspartierna det som nödvändigt att universiteten och högskolorna, som under flera år haft en stor tillströmning av studenter, också får ekonomiskt rimliga villkor. Vi kan också konstatera att flertalet av de lärosäten som tidigare haft svårigheter att fullfölja utbildningsuppdraget, främst inom områdena naturvetenskap och teknik, nu har det betydligt lättare att rekrytera studenter. Därför återförs tidigare indragna resurser till de lärosätena. Ett andra skäl för att öka antalet utbildningsplatser är de kraftigt ökande årskullarna under de närmaste åren. Ett tredje skäl är, menar jag, det sätt på vilket den förändrade examens- och utbildningsstrukturen genom anpassningen till den så kallade Bolognaprocessen kan komma att få. Det finns orsak att förmoda att fler studenter kommer att välja att studera en längre tid. Flera lärosäten har aviserat att de vill gardera sig för detta och därför tänkt dra ned antalet nybörjarplatser på grundutbildningarna. Några har talat om uppemot 20 %. I den borgerliga oppositionens - särskilt Folkpartiets, Kristdemokraternas och Centerns - alternativa budgetförslag finns inga medel avsatta till nya utbildningsplatser. Det skulle faktiskt kunna resultera i ett kraftigt minskat antal nybörjarplatser - detta i en tid då väldigt många ungdomar vill studera och också bör kunna få studera. Moderaterna har på ett tydligare sätt insett den här problematiken. I sitt budgetförslag kompenserar man överintaget med 660 miljoner kronor, vilket Moderaterna säger ska motsvara ungefär 10 000 platser. Det är jag lite tveksam till, men låt gå. Vi kan säga att det är 10 000 platser. Besparingar som genomfördes på 1990-talet för att sanera statsfinanserna innebar att ersättningsnivåerna, de så kallade prislapparna, minskade. Åren 2002 och 2003 kom en förstärkning av anslagen till humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi med 200 miljoner kronor. Nu sker ytterligare förstärkningar med totalt 268 miljoner kronor inom just HSJT-området men också inom naturvetenskap, teknik och farmaci. Detta är någonting som vi bedömer som ytterst nödvändigt för att kunna bevara och även utveckla utbildningskvaliteten. När det gäller kvalitetsarbetet vill jag nämna att Myndigheten för Sveriges nätuniversitet har fått nya uppgifter och att den kommer att få ett nytt namn. Myndigheten ska stödja det pedagogiska utvecklingsarbetet vid universitet och högskolor, fördela medel för utvecklingsinsatser, följa insatserna och sprida information. Myndigheten ska också stödja bildandet av ett nationellt nätverk för förändringar i utbildnings- och examensstrukturen med anledning av Bolognaprocessen. För allt detta finns särskilda medel anslagna. Jag har observerat att Kristdemokraterna vill lägga ned myndigheten och överföra uppgifterna till Högskoleverket men utan att egentligen ge Högskoleverket några pengar för att göra allt det här. Att värna om och utveckla en kvalitativt god och säker sjukvård och tandvård är ett viktigt mål för Vänsterpartiet. Vi har också drivit fram en förstärkning av antalet platser inom läkarutbildningen med totalt 250 helårsstudieplatser och inom tandläkarutbildningen med 150. Båda dessa yrken har av Socialstyrelsen och Högskoleverket klassats som framtida bristyrken - mycket på grund av de stora pensionsavgångarna under de närmaste åren. På grund av de signaler som kommer om brister inom vissa yrken görs det i den här budgetpropositionen också ett antal punktinsatser för att avhjälpa dessa brister. Fortfarande råder det brist på lärare, speciellt med inriktning på matematik, naturvetenskap och teknik. En särskild satsning föreslås därför som gör det möjligt för personer som har tillräcklig högskoleutbildning inom områdena att gå en kompletterande utbildning om 60 poäng som motsvarar det allmänna utbildningsområdet. För att möta behovet av yrkeslärare i gymnasieskolan har medel tillskjutits för att obehöriga yrkeslärare ska kunna vidareutbildas. Möjligheterna för barnskötare att studera till förskollärare och för undersköterskor att ta sjuksköterskeexamen kommer att utökas genom en förbättrad validering och genom ett tillgodoräknande. Den så kallade aspirantutbildningen för utländska akademiker fortsätter också. Göteborgs universitet och Malmö högskola får i uppdrag att bedriva högre praktisk förvaltningsutbildning med syftet att öka den etniska och kulturella mångfalden inom statsförvaltningen. En hjärtefråga för Vänsterpartiet är att motverka den sociala snedrekryteringen till högre studier. Andelen studenter från arbetarhem fortsätter glädjande nog att öka. Läsåret 2003/04 uppgick andelen till 24 %. Andelen studenter med utländsk bakgrund motsvarar i dag nästan andelen av befolkningen totalt sett, och det är väldigt roligt. Trots dessa positiva resultat när det gäller breddad rekrytering och minskad social snedrekrytering kvarstår stora utmaningar för framtiden. I propositionen Ny värld - ny högskola finns därför ett batteri med förslag i syfte att just bredda rekryteringen och motverka den sociala snedrekryteringen till högre studier. När det gäller internationaliseringen har antalet utländska studenter ökat kontinuerligt. Alltfler program, framför allt på magisternivå, har utvecklats. De har engelska som undervisningsspråk, och allt större del av kurslitteraturen inom den högre utbildningen är på engelska. Den utvecklingen kommer med all sannolikhet att fortsätta och bli ännu tydligare när masterprogrammen införs. Det är nu viktigt, anser vi, att Skolverket i arbetet med att ta fram programmål för gymnasieskolan och nya kursplaner beaktar vikten av att eleverna har goda kunskaper i engelska när de slutar gymnasiet. Den nya lärarutbildningen har fått en hel del kritik, och det är viktigt att regeringen tar kritiken på allvar och att bristerna åtgärdas snabbt. Vänsterpartiet har i en reservation tagit upp frågan om lärarutbildningens forskningsanknytning. För att kontinuerligt kunna vidareutveckla lärarutbildningen, och i förlängningen också skolan, är det viktigt att lärarutbildningen vilar på vetenskaplig grund. Lärosätena ålades också i propositionen om den nya lärarutbildningen att bidra med medel från befintliga fakultetsanslag till forskning med anknytning till lärarutbildningen. Men tyvärr har inte lärosätena uppfyllt den begäran. Utredningen om stöd för utbildningsvetenskaplig forskning bekräftar också detta när den konstaterar att kravet på lärosätena att bidra med finansiering då Utbildningsvetenskapliga kommittén tilldelar medel inte har fungerat. Vi anser att Utbildningsvetenskapliga kommittén på ett mycket striktare sätt måste följa de riktlinjer kommittén faktiskt har, inklusive kravet på att forskningen ska bedrivas i nätverk, inkluderande minst ett universitet och minst en högskola. Därmed yrkar jag bifall till reservation 27 under punkt 33. Till sist vill jag uttrycka min tillfredsställelse över att frågan om kriterier för fördelning av fasta forskningsresurser till lärosätena nu kommer att utredas. Fördelningen hittills har skett mer efter tradition än prestation. Det är rimligt att fakultetsanslagen bland annat ställs i relation till grundutbildningsuppdraget om man menar allvar med att grundutbildningen ska vara forskningsanknuten. Vänsterpartiet har därför lagt ett särskilt yttrande som gäller Linköpings universitets kraftigt underdimensionerade fakultetsmedel. De anslagen skulle behöva mer än fördubblas för att det ska bli en rättvis fördelning. I dag är det varken rimligt eller rättvist. Tillsammans med Folkpartiet har vi också ett särskilt yttrande där vi pekar på svårigheten att få ett helhetsperspektiv när det gäller forskningsanslagen inom olika områden och från olika forskningsfinansiärer. Den bristen hoppas jag att regeringen avhjälper tills nästa forskningspolitiska proposition läggs. Till sist vill jag nämna den förstärkning av forskningsanslagen som kommer att ske med ytterligare 300 miljoner kronor till Vinnova för att stimulera forskning och utvecklingssamarbete mellan små och medelstora företag och universitet och forskningsinstitut, någonstans i likhet med den modell som finns i Norge. Den satsningen är vi mycket glada över att ha fått igenom.

Fru talman! Jag tänkte inte ha en lång debatt nu, utan jag begärde ordet bara för att korrigera en sak. Vi har diskuterat det i utskottet. Det särskilda yttrandet är inte Folkpartiet med på. Det var alltså ett sakfel. Vi har inte ett gemensamt särskilt yttrande. Jag är inte övertygad om att vi menar samma sak, men jag vill inte starta en debatt utan bara tala om det.

Fru talman! Jag accepterar det helt. Då står vi för det här särskilda yttrandet alldeles själva.

Fru talman! För tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nr 20 under punkt 26. "Jag känner sorg över att studenterna är så dåligt förberedda när de kommer till oss efter att ha läst tolv år i grundskola och gymnasium." Den som säger detta är professor Inger Enkvist, som undersökt språkundervisningen vid landets olika lärosäten. Citatet kommer från en intervju i tidningen Universitetsläraren. Tyvärr kommer liknande signaler också från andra delar av det svenska utbildningsväsendet - och det är inte bara när det gäller språken som kunskaperna brister. Det är tydligt att delar av vår högre utbildning har drabbats av vad som ibland brukar kallas "gymnasifiering". Kvaliteten är hotad - och detta i en tid då kunskap är vårt kanske främsta konkurrensmedel i en alltmer globaliserad värld. Dessutom är kunskap den viktigaste faktorn för att uppnå social utjämning i samhället; det gäller att ge alla en kunskapsgrund att stå på. Grunden för att utveckla vårt samhälle på 2000-talet är det livslånga lärandet. Hela utbildningssystemet måste ha hög kvalitet om man inte ska tvingas reparera i efterhand. I dag är det tyvärr så att problem i grundskolan vältras över på gymnasiet och problem i gymnasiet vältras över på universitet och högskolor. Om man inte gör tillräckligt för att åtgärda detta snabbt kan det i ännu större utsträckning än nu bli så som Inger Enkvist har tvingats konstatera i sin undersökning om språkundervisningen vid landets lärosäten. Nu ska jag inte vara dysterkvist i hela anförandet, utan jag ska också ta upp det som är bra i den högre utbildningen. Det gäller inte minst den ökade tillgängligheten. Från Centerpartiets sida har vi aktivt medverkat till att bygga ut den högre utbildningen runtom i landet, och det är vi stolta över. I dag finns minst ett lärosäte i varje län. Det är intressant att konstatera att det är de nya högskole- och universitetsstäderna som anses mer studentvänliga än de gamla, etablerade, i varje fall om man ska tro tidningen Studentliv. Enligt deras undersökning toppar Sundsvall, följt av Gävle och Skellefteå. Utbyggnaden av distansundervisningen i form av Nätuniversitetet och de lärcentra som finns i många kommuner medverkar också till att öka tillgängligheten varhelst man bor i landet. Hela 11 % av samtliga högskolestudenter studerade förra året via Nätuniversitetet. En aktuell rapport från Högskoleverket som kom häromdagen visar att Nätuniversitetet verkligen också medverkar till att bredda rekryteringen. Rapporten visar att många studenter kommer från arbetarhem, en stor del bor i glesbygd och mindre städer, en stor andel är äldre och en stor andel är nybörjare som har barn - just de grupper som annars är underrepresenterade i den högre utbildningen. Distansutbildningen ger ett viktigt bidrag för att bredda rekryteringen och minska den sociala snedrekryteringen. Därmed har Nätuniversitetet blivit ett viktigt redskap i det livslånga lärandet. Den kraftiga utbyggnaden av den högre utbildningen har emellertid inte åtföljts av tillräckliga resurser för att hålla hög och jämn kvalitet, och då gäller det att prioritera en satsning just på kvaliteten. Att svensk högre utbildning och forskning klarar sig väl i den allt hårdare internationella konkurrensen har avgörande betydelse för framtiden. När vi har höjt kvaliteten så att den är konkurrenskraftig kan vi gå vidare och fortsätta att öka antalet utbildningsplatser. Jag är övertygad om att vi kommer att behöva göra det, eftersom ungdomskullarna växer framöver, som har sagts här tidigare. Att höjd kvalitet bör prioriteras i dagens läge är en uppfattning som delas av många vid landets lärosäten, såväl lärare och forskare som studenter. Häromdagen sade exempelvis vice ordföranden i Sveriges förenade studentkårer, Kristoffer Burstedt, att vad svensk högre utbildning behöver i dag är inte fler platser utan högre kvalitet. I det senaste numret av tidningen Universitetsläraren kritiserar förbundssekreteraren i Sveriges Universitetslärarförbund Göran Blomqvist att expansionen inom högre utbildning är ensidigt kvantitativ. "Kvalitetsaspekterna har varit - och är - underordnade", skriver han. Det är också den gemensamma syn vi har enats om inom Allians för Sverige i de rapporter och motioner vi har lagt fram tidigare i år. Man kan också se det minskande söktrycket till landets universitet och högskolor som ett uttryck för att landets unga kanske inte längre ser högre utbildning som lika eftersträvansvärd och som den investering i framtiden som den borde vara. I jämförelse med ansökningarna våren 2005 är det 8 % färre sökande år 2006 - drygt 9 000 personer - trots att de aktuella ungdomskullarna växer. Detta borde vara en tankeställare även för regeringspartiet med utbildningsministern i spetsen. Jag är övertygad om att när en förbättrad kvalitet har uppnåtts ökar motivationen för fler att söka, och antalet ansökningar kommer åter att öka. Under senare år har resurserna till forskning och forskarutbildning också urholkats. Det är en trend som måste brytas för att Sverige ska kunna behålla sin topposition på forskningsområdet. Därför vill vi satsa extra resurser direkt till högskolorna och universiteten via fakultetsanslagen. På så sätt får lärosätena ökat självbestämmande och större frihet att prioritera även smala forskningsområden. Höjda fakultetsanslag ger också lärosätena bättre möjligheter att ge doktorander och övriga forskare goda arbetsförhållanden. Det behövs fler doktorandtjänster och fler postdoktorstjänster för att forskarnas villkor ska bli jämförbara med vad som råder på arbetsmarknaden i övrigt. Jag vill också särskilt understryka forskningens betydelse för regionernas utveckling. Varje region behöver ett väl fungerande samspel mellan näringsliv, offentlig sektor och akademi, det som brukar kallas Triple Helix. Utmaningen för högskolor och universitet är att mer än hittills vara lyhörda för de kompetenskrav som finns i regionen. Över huvud taget är det viktigt för hela landet att kommersialisering av forskningsresultaten stimuleras. Vi måste få starkare drivkrafter för att motivera fler forskare att omsätta sina forskningsresultat i affärsidéer och företag. Med ett närmare samarbete med det omgivande samhället kan våra lärosäten bättre än i dag fungera som utvecklingsmotorer i regionerna. Vi vill särskilt stärka de enskilda lärosätenas kvalitetsarbete. För att höja de nya lärosätenas konkurrenskraft i en hårdnande nationell och internationell konkurrens vill vi rikta en del av satsningen direkt till dessa. För att klara den utmaningen måste svenska högskolor och universitet vara av högsta kvalitet och ha tydliga profiler och specialområden. Låt oss ge förutsättningar för att också detta ska lyckas. Avslutningsvis vill jag något kommentera Centerpartiets budget när det gäller den högre utbildningen. Som den uppmärksamma betraktaren säkert har konstaterat förekommer det olika siffror på hur stora resurser vi vill satsa på höjd kvalitet i högskolan i olika motioner. Tyvärr blev det ett beklagligt missförstånd när våra budgetramar låstes, och vår kvalitetssatsning i budgeten framstår därför som väl mager. Detta kommer vi att rätta till i den kommande budgeten och då kraftigt räkna upp satsningen på det här området så att det blir vad vi verkligen vill.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag på alla punkter, vilket är detsamma som i propositionen, samt till motionen till finansutskottet nr 320 yrkande 4. Låt mig inleda mitt anförande med att säga att jag tyckte att det var ett oerhört sympatiskt inlägg från Kristdemokraternas representant Olle Sandahl. Han sade ungefär så här: Här har vi stått i flera år och debatterat de här sakerna, men det är ingen idé att vi svartmålar den verklighet som råder inom högskolan och forskningen. Då kommer det bara en massa fakta som talar om motsatsen. Det är lika bra att säga som det är, nämligen att Sverige ligger i topp i de allra flesta avseendena på dessa områden. Det är fullständigt riktigt. Som framgår av utskottets betänkande gör vi även i år en betydande satsning på högskolan och forskningen. Det är faktiskt en traditionell socialdemokratisk politik. Vi har alltid haft en väldigt positiv inställning till utbildning och forskning. Med något enstaka undantag har vi varje år ökat satsningarna på det här området. De enda år som det inte har gjorts är ett par år på mitten 90-talet då vi tvingades sanera ekonomin av kända skäl. Det är det här som ligger bakom att Sverige ligger i topp när det gäller snart sagt allt man mäter på högskolans eller forskningens område. Vi ligger kanske inte absolut i topp men bland de två-fyra bästa. Det gäller antalet studerande i en årskull, andelen med höga examina, antalet vetenskapliga publikationer och hur mycket som satsas på varje student. Jag noterade här att Peter Danielsson sade att vi måste satsa mer på studenterna. Under frågestunden fick jag tillfälle att gå upp och kontrollera fakta i den frågan. Det visade sig att det framgår av Education at a Glance , utgiven i OECD 2005, att Sverige näst efter Schweiz är det land som satsar mest per högskolestudent. Det är 72 000 dollar. Det är alltså fullständigt felaktigt att säga att vi satsar lite på det här området. Att vi har den här positionen i Sverige är naturligtvis något att glädjas åt, men jag förstår ju att det ger oppositionen lite problem. Vad ska man egentligen opponera mot? Det är klart att man kan ha lite randanmärkningar, men man vill gärna har något ordentligare att ta i. Oavsett Olle Sandahls sympatiska inlägg finns det ändå ett par avgörande punkter där ni verkligen svartmålar det som sker på ett felaktigt sätt. Låt mig ge tre exempel. Ni skriver till exempel i er motion 346 följande: "Ett vanligt mått på forskningsframgång är hur ofta man citeras i vetenskapliga sammanhang. Det har skett en minskning när det gäller citaten av svensk forskning de senaste åren." Återigen gav mig frågestunden tillfälle att kontrollera detta. För det första finns en rapport fram till 1991 från Högskoleverket som naturligtvis ger belägg för antalet svenska citeringar ökar. När det gäller åren 2002 och 2006 läser jag följande: Citeringar av svensk vetenskaplig produktion år 2002: 1 446 651. Citeringar av svensk produktion år 2005: 1 841 611. Eftersom jag har läst matematik vid Lunds universitet kan jag lätt konstatera att den senare siffran är större än den förra, vilket alltså betyder att antalet citeringar har ökat. Svensk universitetsforskning har ökat sin kvalitet i det här avseendet. Det har också lett till att Sverige, då det gäller framställning av patent och innovativ förmåga över huvud taget, av de stora internationella instituten som till exempel World Economic Forum eller nu sist EU-kommissionen regelmässigt rankas bland de mest innovativa länderna i världen. Det förklarar i sin tur varför vi har en av de absolut högsta produktivitetstillväxterna i västvärlden. Här har ni rakt av fel. Citeringarna har ökat. Ni skriver att de har minskat. Låt mig ta en annan sak. Ni skriver också så här: "De senaste sex åren har anslagen till grundutbildning urholkats med närmare 30 procent." Nu nämns lite olika siffror. Jag noterar att Peter Danielsson sade 15 % och Ulf Nilsson sade 20 %, fru talman. Det är lite variation på buden. Men fakta i målet är att under de sex åren har det ökat med 13 ½ % i de uppräkningar där man använt sig av den uppräkningsmodell som infördes av den borgerliga regeringen, och som inte har ifrågasatts fram till nu. Man säger också - jag tyckte mig höra det även från Håkan Larsson, som ju också har en väldigt nyanserad syn på det här - att den socialdemokratiska regeringen har urholkat anslagen till forskning och utveckling. Det står också så i er motion. Men sedan vi tog över regeringsmakten, alltså sedan 1994, har vi ökat resurserna i budgeten med 30 %, alltså från 18 till 24 miljarder, och ökat antalet anställda med 30 %. Antalet professorer har ökat med 2 000 till 3 700. Fru talman! Ja, så här kan man hålla på fram och tillbaka. Men summan av vad jag vill säga är väl att vi sakligt sett ligger oerhört bra till. Det är till en väldigt stor del resultatet av en mycket medveten politik från den socialdemokratiska regeringens sida, och i det här fallet samarbetspartierna också, och det finns ingenting som tyder på att vi kommer att ändra vår politik i det här fallet. Det hävdas på ett antal ställen från den borgerliga oppositionen att man anslår mer medel till forskning, men det är heller inte sant. Ni påstår till exempel att ni satsar 200 miljoner mer under nästa budgetår till det här området, men vad ni bortser från är ju de 300 miljoner som vi satsar på industriforskningen, vilket sammanlagt gör att vi satsar mer än vad ni gör. Kort sagt: Läget är gott. Vår politik är klart inriktad på det här området, och vi kan bara önska Sverige lycka till!

Fru talman! Det senaste som Sören Wibe sade kan jag instämma i. Jag önskar också Sverige lycka till! Jag är heller ingen pessimist och svartmålare, utan det torde ha framgått av både detta och andra anföranden som jag har hållit att jag är rätt imponerad av svensk forskning. Det är ett känt och farligt misstag att slå sig till ro och vara nöjd. Forskning är långsiktig, och väldigt mycket av de framsteg vi ser i dag är resultat av de stora satsningar som gjordes för åtta-tio år sedan. Det var bland annat då som den borgerliga regeringen såg till att forskningsstiftelsen kom, som betyder väldigt mycket för nya medel till forskning. Men faktum är ändå att en väldigt stor utbyggnad har skett till priset av att de goda - det ska erkännas - resurser som vi tillsätter har urholkats. Sulf, regeringens egen utredare för några år sedan, Ingemar Lind, med flera räknar med en urholkning av undervisningsresurserna med 18-25 %, lite beroende på hur man räknar. Den kostnadsökning som vi hittills har sett till universitet och forskning är ungefär 1 % medan kostnaderna och lönerna har stigit ungefär 3 %. Fru talman! Vi ska inte svartmåla, men det vore livsfarligt att i en situation när Kina och Asien storsatsar på elitforskning och med USA utan konkurrens som världsetta slå sig till ro med det vi har. Vi ser oroande tecken. Vi ser också oroande tecken när det gäller undervisningen. Det är ett faktum, Sören Wibe, att alltfler studenter får ägna sig åt självstudier. De som för tio år sedan hade tio föreläsningar eller seminarier i veckan har nu bara två tre och får ägna sig åt självstudier. Vi måste diskutera det här allvarligt och inte bara slå oss för bröstet.

Fru talman! Helt rätt, Ulf Nilsson - helt rätt! Vi måste diskutera det här allvarligt och varken svartmåla eller slå oss för bröstet. Men, Ulf Nilsson, studera Socialdemokraternas program i det här avseendet, och du ser att vi inte slår oss för bröstet! Vi har nyss lagt fram en forskningspolitisk proposition som ökar anslagen med 2,3 miljarder. Dessutom har vi nu fastlagt en målsättning om att vi ska uppnå 1 % av bnp till forskningen år 2010. Det betyder att ytterligare kanske 3 miljarder kommer att tillföras forskningen. Vi är alltså fullständigt medvetna om vad det här betyder för Sveriges framtid och vad det betyder för ungdomar att kunna hävda sig på arbetsmarknaden och så vidare. Det är precis därför som vi har drivit den här politiken att vi ska ha en bred utbildning, att den ska vara spridd över hela landet och att människorna ska vara välutbildade. Det är med utbildningen som vi väsentligen konkurrerar med omvärlden. Det är riktigt att det gjordes en del satsningar under de borgerliga åren, men huvudresultatet under de borgerliga åren var tyvärr det att ni gjorde rätt mycket av era satsningar med lånade pengar. Då är det väldigt lätt att satsa. Problemet är att pengarna ska betalas tillbaka, och det var det vi tvingades till under mitten av 90-talet. Det vi nu genomför är fullt finansierade satsningar, till exempel på en utbyggnad av antalet studerande. Där noterar jag tyvärr att den samlade borgerligheten - även Centern, vilket smärtar mig mycket, faktiskt - motsätter sig att ge ungdomar den här möjligheten att skaffa sig en högskoleutbildning. Vi ska inte tvinga några ungdomar att gå till högskolan, men genom att tillhandahålla de här platserna ger vi dem den möjligheten, och ni vill inte göra detta.

Fru talman! Jag var inte med i vare sig riksdagen eller regeringen när vi hade en borgerlig regering, men den regeringen lyckades inleda en finansiering av de fortlöpande underskotten i statsfinanserna som sedan Socialdemokraterna fortsatte, och sedan lyckades man dessutom av löntagarfondspengar - detta misslyckade experiment - inrätta forskningsstiftelser som har haft en väldigt stor betydelse för satsningar på forskning. Men jag har några enkla frågor när vi pratar om det här, Sören Wibe. Vill Sören Wibe verkligen förneka att prislappen per student är mindre nu än vad den var för åtta år sedan? Alla uppgifter säger att den är ungefär 20 % mindre, och det har drabbat särskilt naturligtvis humaniora och samhällsvetenskap, som redan har väldigt lite undervisning, men även andra områden. Det är alltså den första frågan: Vill Sören Wibe förneka att prislappen har urholkats? Det har jag faktiskt inte hört någon sakligt förneka. Den andra frågan är: Tycker inte Sören Wibe, som själv är forskare, innerst inne att det skulle bli en mycket mera kreativ och skapande miljö om vi fick mer basanslag direkt till universiteten så att fler forskare fick en fast anställning och de forskningsmiljöer som finns kunde stärkas?

Fru talman! Ja! Den första frågan kan jag direkt svara ja på. Jag förnekar det! Nu vet jag inte exakt hur det är när det gäller åtta år. De siffror jag tog fram är från sex år tillbaka, och då är det fullständigt klart, precis det jag säger: Då har beloppen per student ökat med 13,5 %, och det är de sex åren som ni nämner i er motion. Därför har jag tagit fram den siffran. Jag har inte de exakta siffrorna från åtta år. Men det här har följt den omräkningsmodell som vi har använt och som ni i och för sig nu vill ompröva. Men ni tillför ju inga nya pengar till det hela, så jag förstår inte riktigt hur det ska gå till. Men kort sagt: Jag förnekar det! Den andra frågan är mer komplex. Blir det bättre om man satsar på mer fasta forskartjänster än om man satsar på det vi har gjort ganska ordentligt de senaste åren, nämligen att ge pengar till Vetenskapsrådet - som nota bene styrs av forskare? Det har en majoritet av forskare i sina styrelser. Forskarna får där välja ut de projekt som de tycker är vetenskapligt mest lovande. Jag ska ge ett fullständigt ärligt svar. Jag vet inte! Och jag tror inte att Ulf Nilsson heller vet det. Vi har inga vetenskapliga belägg som säger att man bör satsa alla sina pengar på fasta tjänster på lång sikt eller att man bör satsa på att hela tiden konkurrera om medel. Det här är i den meningen ett terra incognita , men vi tror ändå att den här satsningen som vi har gjort på vetenskapsråd styrda av vetenskapsmän garanterar inte bara forskningens friheter, utan också en hög kvalitet. Men självfallet, Ulf Nilsson, måste det vara en blandning av båda formerna. Exakt var gränsen går kan vi tyvärr inte säga.

Fru talman! Sören Wibe och jag har debatterat dessa frågor förr. Göran Persson brukar ju säga att han är stolt men inte nöjd. Sören Wibe är alltid både stolt och helnöjd. Han säger gärna att han har fakta. I själva verket är det statistik han har, precis som den som jag åberopat. Vi vet alla vad man brukar säga om statistik, nämligen att det lite grann beror på vilka tidsföljder man väljer och hur man vänder och vrider på dem. Jag tittade i Education at a Glance . Du påstod att jag ljög, och jag påstår att jag har rätt, för där står nämligen, om man läser innantill, att utgifterna per student sjunkit med 15 % mellan 1995 och 2002 på grund av stor utbyggnad. Därför står ord mot ord. Det är häpnadsväckande att Sören Wibe står här och säger att han inte kan se de neddragningar per student som skett fastän många rektorer, Sulf och andra påstår just detta. Det finns tydligen ingen som helst insikt i den här frågan från Sören Wibes sida. När det gäller den industriforskning som du nämnde, de 300 miljonerna, kan jag inte hitta dem heller i budgeten. Du får gärna utveckla var de finns. Jag har letat men kan inte hitta dem i er budget.

Fru talman! Om vi börjar med den sista frågan är det rätt att de inte finns i vår budget. De ligger under Näringsdepartementet och finns därför inte i det här utgiftsslaget. Men de bör naturligtvis räknas in i det totala forskningsanslaget. Det är det första. Då det gäller det andra du tog upp om Education at a Glance , det som du sade att de skriver om åren 1995-2002, var det inte det jag svarade på, utan det jag sade var att för att komplettera bilden behöver man också den här siffran. Vi är fortfarande det land, efter Schweiz, som satsar mest på högskolestuderande; där var det 72 000 dollar. Den tredje saken gällde att jag förnekar Sulfs utredningar och så vidare. Ja, då det gäller det totala anslaget till universiteten kan vi konstatera att detta per lärare gått från 11 studenter per lärare till 13 studenter per lärare. Då kan man visserligen säga att det är en försämring som skett under de senaste tio åren, men det man lätt glömmer är att det finns ganska ordentliga stordriftsfördelar i undervisningen. Att ge en föreläsning för tio elever eller ge den för 30 elever innebär att man fortfarande bara har en föreläsare; sedan finns där en liten del som är rörlig. Då det gäller studentpengarna, som jag uttalade mig om, är det faktiskt precis som jag sade, oavsett vad Sulf har sagt.

Fru talman! Det som jag reagerade på tidigare var att Sören Wibe sade att jag ljög. Nu tolkar jag det som att han backar och säger att det var fråga om ett annat sätt att se på statistiken. Att vi har en väldigt hög andel av befolkningen som läser i högre utbildning, som Sören tog upp i sitt inledningsanförande och jag nu återkommer till i replikskiftet, stämmer. Jag tycker att det är bra så länge man kan upprätthålla en god kvalitet. Men om vi tittar på statistiken i den OECD-rapport som vi nämnt tidigare kan man se att Sverige har en vikande trend när det gäller utgifter per student. Det handlar om 15 % under den perioden. Om man sedan tittar på andra som satsat mycket på utbyggnad, till exempel Japan, ser vi att de har en ökande trend under samma tid. Där är siffran 18 %. Samtidigt som de svenska lärosätena fått uppleva den här neddragningen har vi också kunnat konstatera att alltfler nybörjarstudenter har sämre och sämre kunskaper med sig från gymnasieskolan. Dels har alltså utgifterna per student minskat, dels har bördan på universiteten ökat i form av repetering av kurser från gymnasieskolan. Om regeringen får fortsätta med den här politiken, om trenden så att säga får fortsätta, kommer det om tio år inte att betyda någonting alls ifall Sverige ligger högt i de internationella tabellerna över befolkningsandel med högre utbildning. Det riktigt viktiga är ju att vi ligger högt i de tabeller som visar kunskapsresultaten. Därför, fru talman, skulle jag avslutningsvis vilja fråga vad Sören Wibe ämnar göra för att säkerställa kvaliteten i den högre utbildningen framöver.

Fru talman! Det gör vi självfallet genom att tillföra resurser. Som jag sade tillför vi ordentligt med resurser under den kommande femårsperioden där vår målsättning är att komma upp till 1 % av bnp. Det innebär en höjning på totalt 5 miljarder. Då det gäller själva kvaliteten på forskningen, som ni ägnar er oerhört mycket åt, är frågan: Hur mäter man kvaliteten på forskningen? Kvaliteten på forskningen mäts genom den vetenskapliga produktionen såsom den accepteras i vetenskapliga tidskrifter. Jag kan då helt klart konstatera att när det gäller antalet publiceringar, både över tid och om vi jämför mellan länder, ligger Sverige i topp. När vi jämför per person publicerar vi oerhört mycket mer än länder som exempelvis Tyskland, Frankrike, England och USA, som vi vanligen framhåller som vetenskapliga föredömen. Ett annat led i att garantera den vetenskapliga kvaliteten är precis den politik som vi fört, nämligen genom att lägga över väldigt mycket resurser på vetenskapsråden. Dessa är styrda av forskarna, och de får bedöma vilka projekt som anses bra utifrån rent vetenskapliga kriterier. Det är ett annat sätt att garantera kvaliteten i det hela. Jag kan bara konstatera att när vi går igenom statistiken ligger vi i topp, om inte i den absoluta toppen så i alla fall bland de två tre främsta. Det är självfallet möjligt att framtiden blir mörkare. Men om vi drar de hittillsvarande erfarenheterna 20 år tillbaka kan vi fråga oss när vi hade den mörkaste tiden för svensk vetenskap. Det var i mitten av 90-talet när vi tvingades till saneringar för att man fört en osund ekonomisk politik. En av garantierna för de svenska universiteten och för Sveriges studenter är faktiskt att man för en allmän ekonomisk politik som garanterar att de får de anslag som utlovas.

Fru talman! Vi lever i globaliseringens tid. När gränser rivs ned och kontakterna mellan människor, företag och länder ökar skapas en dynamik som ger goda frukter nu och erbjuder många löften för framtiden. Men globaliseringen sätter individerna i vårt samhälle under press. Den konkurrens som ökar produktiviteten och tillväxten skärper förändringstrycket. Jobb, företag och hela branscher växer, förändras eller försvinner i snabb takt. Det gör att politikens viktigaste uppgift i dag är att ge människor i vårt land förutsättningar att stå starka i förändringen och därigenom göra Sverige starkt i globaliseringen. Denna uppgift skapar tydliga vägval inför framtiden. Den socialdemokratiska modellen innebär att investera offensivt i forskning och utbildning för att öka Sveriges konkurrenskraft samtidigt som vi ger människor trygghet och styrka i omvandlingen. Det ska vi göra genom att säkra att den som förlorar sitt arbete inte får sin ekonomi raserad, genom utbildning av hög kvalitet för alla och genom en arbetsmarknad med starka och flexibla kollektivavtal. Denna samhällsmodell värderas allt högre internationellt. I sin bok om globaliseringen skriver Financial Times världsberömde krönikör Martin Wolf att länderna har stor frihet att möta globaliseringen. Han redovisar en stark argumentation om de nordiska välfärdsstaternas goda konkurrenskraft, och han drar följande slutsats: Generösa socialförsäkringar ökar människors känsla av trygghet och gör dem därför mer villiga att bejaka förändring. Utbildningssystemet är centralt i modellen. Vi har sänkt avgifterna för förskolan och höjt kvaliteten. Grundskolan förstärks för att fler elever ska nå de grundläggande kunskapsmålen. På gymnasienivån stärker vi yrkesutbildningarna som har kunskapsmål som möter arbetsmarknadens krav. Vi har en väl utbyggd vuxenutbildning för att människor ska få nya möjligheter när arbetslivet förändras. Stora satsningar görs på universitet och högskolor de kommande åren. Regeringen föreslår över 1,8 miljarder kronor till 17 500 nya utbildningsplatser. Denna investering i högre utbildning påverkar arbetskraftens kompetens och Sveriges konkurrenskraft i flera decennier framöver. Jag har rest frågetecken om hur många nya studenter det blir nästa år. Utbildnings- och kulturdepartementet har samlat in uppgifter från samtliga universitet och högskolor och gör nu bedömningen att vi får mer än 13 000 fler studenter 2006 jämfört med 2005. 13 000 fler studenter i högskolan nästa år motsvarar antalet elever i 500 gymnasieklasser. Kom ihåg att lärosätena annars, alltså om alliansens stopp skulle vinna majoritet i voteringen om någon timme, hade gått åt andra hållet och dragit ned på utbildningarna med flera tusen studenter. Det hade de måst göra för att klara sin budget. Det har Moderaterna insett, och de kompletterar alliansens motion med en egen, speciell motion för att neutralisera denna effekt som de tre övriga alliansbröderna med berått mod bejakar. Samtidigt tillförs extra resurser för att förbättra utbildningarna. OECD visar på att i svenska universitet och högskolor är lärartätheten högre än i samtliga övriga länder utom Nya Zeeland. Trots detta föreslår regeringen ett tillskott om 268 miljoner kronor i höjda anslag, drygt en kvarts miljard, för att stärka utbildningens kvalitet. Sammanlagt innebär regeringens resurstillskott att högskolorna kan anställa ett par tusen fler lärare. Med alliansens förslag blir det inte många fler lärare i undervisningssalarna, inte mer resurser till Bologna, till internationalisering eller till breddad rekrytering - ett ord som hittills har varit talande frånvarande från inläggen. Fru talman! När det gäller forskningspolitiken genomförs stora satsningar med tydlig profil. Under de kommande tre åren satsar vi på spetsforskningen med stora och långsiktiga anslag till starka forskningsmiljöer med internationell konkurrenskraft. För att stärka forskningens kvalitet ökar vi dessutom de anslag som fördelas efter prövning av vetenskaplig excellens. Sammantaget får Vetenskapsrådet ytterligare 1 miljard kronor. Vi ökar samtidigt anslagen direkt till lärosätena med 520 miljoner kronor, och vi inför ett nytt stöd på 100 miljoner kronor för att stödja forskning och utveckling i små och medelstora företag. Vinnovas anslag för industrinära forskning ökar med 50 %, eller 575 miljoner kronor per år. En särskild satsning på 200 miljoner kronor om året under fem år genomförs för att i samverkan med industrin göra strategiska satsningar inom nyckelbranscher som fordon, IT, telekom, metallurgi, läkemedel, skog, trä och bioteknik. Vi stärker möjligheterna för framtidens forskare med resurser till anställningar för nydisputerade forskare. I årets regeringsförklaring gjordes det kanske största forskningspolitiska åtagandet någonsin med målet om att satsa 1 % av bnp av offentliga medel på forskning. Regeringen har hittills presenterat förslag som innebär att vi år 2008 kommer att lägga över 2 ½ miljard kronor mer än i år på forskning. Med rimliga antaganden om utvecklingen av bnp gör jag bedömningen att vi med det nya enprocentsmålet kommer att satsa över 5 miljarder kronor mer i slutet av nästa mandatperiod, år 2010, än vi gör i dag. Det är också flera miljarder mer än vad de borgerliga orkat med i sin gemensamma motion, som av kosmetiska skäl har sträckts ut till att också gälla 2010 - där kan vi ju jämföra forskningsambitionerna. Vi socialdemokrater gör alltså en distinkt satsning på spetsens skärpa samtidigt som vi bygger bredden. Fru talman! Mot denna ambitiösa och sammanhållna politik står ett annat alternativ från partierna i den borgerliga alliansen när det gäller vilken väg Sverige ska välja i globaliseringen. Det är väl känt att de borgerliga vill sänka ersättningen till arbetslösa kraftigt så att arbetslösa ska tvingas söka jobb till mycket låga löner. Borgerliga företrädare motsatte sig fackföreningarnas kamp för att värna löntagarnas kollektivavtal i Vaxholm. För att ytterligare understödja Sveriges profilering med mer av låglönejobb vill alliansen införa särskilda subventioner för de lägst avlönade jobben på arbetsmarknaden. Denna låglönelinje på arbetsmarknaden hänger klart samman med att utbildningen ska klyvas i en högkvalificerad del för en mindre grupp och en stor del som ska utbilda en växande skara lågavlönade. Denna höst har vi kunnat se flera borgerliga förslag med den inriktningen: Höjda avgifter i förskolan, åtskillnad av elever efter tre år i skolan, allmän kurs med tunnare innehåll i grundskolan, avkortade yrkesutbildningar i gymnasieskolan med sänkta kunskapsambitioner, massiva nedskärningar av möjligheten till utbildning för vuxna. På varje nivå finns förslag för att öka skillnaden mellan de framgångsrika i skolan och de som har sämre utgångsläge. För mig som socialdemokrat är det självklart att sträva åt motsatt håll och stötta dem som har svårare att klara sig väl i skolan och de skolor som har ökade svårigheter. Men det kanske tydligaste gemensamma borgerliga förslaget är studentstoppet. När den borgerliga alliansen träffades i Bankeryd för att manifestera sin enighet och sin samsyn kom man överens om att sänka skatten med stora belopp. Då blev en neddragning av högskolan en central finansieringskälla. Hittills i dag har det inte hörts mycket om den högskolepolitiken i inläggen från borgerligt håll. Jag hoppas få höra mer. Men den här neddragningen passar in i en lång tradition av nej till nyetablering av högskolor och nej till fler utbildningsplatser. Nu sätter ni borgerliga avskaffad förmögenhetsskatt före ungdomens utbildningsmöjligheter. Inte ens i denna enda paradfråga är ni överens. Fyra partier har fört fram fyra förslag som skiljer sig åt med miljardbelopp när det gäller resurserna till högskolorna och hur stor neddragningen av antalet studenter ska bli. Enskilda ledamöter från alla era partier har dessutom på tvärs mot detta lagt fram förslag som skiljer sig från partilinjen till fördel för ett visst lärosäte, till exempel hemmavid. Jämför det med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet! Vi är helt överens om vartenda anslag i hela denna budget. Det är en avgörande skillnad. På departementet har vi räknat på effekten av ett studentstopp. Utgångsläget är att väldigt många vill läsa en högskoleutbildning men att de inte kommer in. Av 120 000 sökande vid den senaste intagningsomgången kom bara ungefär 50 000 in. Förslaget om stopp för nya studenter kommer i en tid av kraftigt växande ungdomskullar. Antalet ungdomar i åldern 19-25 år ökar på några år med inte mindre än 137 000 personer. Det blir 137 000 fler än i dag i åldern 19-25 år. När kullarna växer snabbt ökar trycket från ungdomarna. Regeringens utbyggnad av 17 500 platser säkerställer ungdomarnas möjlighet att studera de närmaste åren, trots kullarnas tillväxt. Våra beräkningar visar att med ett studentstopp skulle på kort tid tio års oavbruten ökning av övergången från gymnasium till universitet och högskolor vändas till sin motsats. Andelen som börjar högskola skulle sänkas från 2004 års nivå om nära 44 % till klart under 40 % bara under den kommande mandatperioden. Med en sådan utveckling skulle Sverige isoleras internationellt. Jag hittar inte något annat land inom OECD som på detta medvetna vis minskar andelen unga som kan studera på universitet och högskolor. Den minskade chansen till en högskoleutbildning skulle också, enligt all forskning, vända den minskning av den sociala och etniska snedrekrytering som vi nu upplever till sin motsats. Men en ökad snedrekrytering är kanske ett förväntat eller rentav önskat resultat av ert mer sorterande utbildningssystem. Vad vet jag? Det har alltså stor betydelse vilken framtidsmodell vi väljer. Vi kan konstatera att den socialdemokratiska modellen, som innehåller en politik med breda utbildningssatsningar, ger gott resultat både för de enskilda individerna och för hela samhället. Regeringen skjuter till över 2 miljarder för att stärka kvaliteten och bygga ut högskolan. Enprocentsmålet för forskningen leder, tack vare den snabba tillväxten, till fortsatta ytterligare miljardtillskott till forskningen. Den borgerliga utbildningspolitiken, å andra sidan, bygger ett samhälle som möter globaliseringen med lägre kunskaper, lägre löner och större klyftor. För mig är det uppenbart att det innebär sämre konkurrensförmåga, svagare tillväxt och att Sverige blir en förlorare i globaliseringen.

Fru talman! Utbildningsministern angriper oss för att vi vill sätta kvalitet före kvantitet. Förra året drog regeringen ned på antalet platser med några tusen. I år behövs plötsligt 17 000 platser, trots att vi kan konstatera att det är 8 % färre sökande nästa år. Utbildningsministern säger som exempel på att vi skulle vara oeniga att det finns enskilda borgerliga ledamöter som motionerar om enskilda lärosäten. Som ministern väl vet är det ganska vanligt i riksdagen att man tar upp sina hjärtefrågor. Det finns också flera socialdemokratiska motioner om enskilda universitet och högskolor utan att partikamraterna bifaller dem i utskottet. Det är alltså inte något särskilt bra exempel på oenighet. Vi har ingen som helst aning om vilken budget för utbildning vänsterkartellen kommer att lägga nästa år, om det över huvud taget blir något budgetsamarbete mellan stödpartierna och Socialdemokraterna. Utbildningsministern måste väl mötas av samma budskap som jag. Det är budskapet från doktorandkåren att ungefär hälften av doktoranderna lever på utbildningsbidrag eller stipendium utan rätt till föräldrapeng, utan rätt till normal sjukpeng och med en oerhörd otrygghet vid sjukdom. Det är ett budskap från studenter och lärare att undervisningstimmarna har minskat och ett budskap från forskarna att det är oerhörd brist på tjänster efter det att man har doktorerat. Det är en oerhörd brist på postdoktjänster. Man kan väl inte bara avfärda det med stolta deklarationer om att allting går framåt. Jag vill ställa en väldigt enkel fråga till utbildningsministern: Hur tänker utbildningsministern förbättra anställningsförhållandena för forskarna, öka antalet undervisningstimmar och förbättra undervisningen för studenterna?

Fru talman! Vi satsar kraftfullt på mer pengar till forskningen. Vi satsar mer än vad Folkpartiet klarar av med sina traditionella ofinansierade överbud. Vi gör det med riktiga pengar. Jag vill inte politisera detta. Därför är det upp till lärosätena att erbjuda konkurrenskraftiga och tidsenliga anställningsvillkor. Jag tycker inte att det är rimligt, när vi ska rekrytera forskare för framtiden, att erbjuda tjänster som inte ger social trygghet. Det ska lärosätena som arbetsgivare ta hand om. Med vår politik som skapar utrymme för detta får de kraftigt ökade resurser de kommande åren. Enprocentsmålet, den kraftiga uppräkning som vi redan har preciserat för de kommande tre åren i forskningspropositionen, skapar det här utrymmet. Folkpartiet får det att låta som att man bara satsar lite annorlunda än regeringen på den vanliga högskoleutbildningen och sätter kvalitet framför kvantitet. Verkligheten är att Ulf Nilsson försöker dölja att Folkpartiet faktiskt satsar mindre i syfte att få loss pengar för att sänka skatterna. Jag har i handen Allians för Sveriges dokument antaget i Bankeryd: Nej till regeringens satsningar. Besparingar och övrig finansiering. Först och överst står det: Långsammare utbyggnadstakt i universitet med mera 1,6 miljarder. Det är inte pengar som omfördelas till annan högskoleverksamhet. Det är pengar som ska finansiera avskaffad förmögenhetsskatt, sänkt skatt för alla möjliga människor som redan har det hyggligt ställt. Försök inte inbilla väljarna i Skåne, Lund och Sverige att detta är pengar som ska ta vägen till högskolan. Det står svart på vitt att detta är finansiering av skattesänkningar.

Fru talman! Det står också svart på vitt i Folkpartiets budget att vi drar ned på 1,5 miljarder för minskat antal platser. Vi anslår 1 miljard om året mer än regeringen till kvalitetshöjningar i undervisningen. Vi anslår 1 miljard om året mer än regeringen till kompetensutveckling av lärare, utbildning av speciallärare och utbildning av obehöriga lärare och så vidare. Vi gör andra besparingar på sådant som vi inte diskuterat nu. Vi ser på annat sätt på vuxenutbildningen, där vi vill prioritera annorlunda. Det är sådant vi kan komma tillbaka till sedan. När det gäller universitet och högskolor är det solklart att det blir en resursförstärkning med Folkpartiets politik. Det handlar också om var vi lägger pengarna. Regeringen envisas fortfarande med att det mesta av anslagen ska sökas utifrån. Det som skapar trygghet, det som gör att man vågar anställa lärare, det som gör att en professor eller docent vet att han har sin lön det närmaste året och inte behöver söka från en stiftelse eller ett företag tillgodoser ni inte. Vi har lagt upp ett års längre budget. Om vi räknar på samma tidsperiod lägger vi närmare 1 miljard till forskning, eller 900 miljoner. Regeringen lägger 550 miljoner. Skillnaden är att vi lägger hela 900 miljoner på fakultetsanslagen. Det innebär att vi redan de första åren, där vi har gemensam budget, lägger nästan dubbelt så mycket på fasta resurser, och ännu mer nästa år. Ni kan inte bara trolla bort det. Det är inte något som man hittar på eller säger bara för att gnälla. Det är ett jätteproblem att hälften av dem som doktorerar lever med otrygga anställningsvillkor. Det beror på att man inte har fasta anslag så att man kan satsa på tjänster. Vi ska ha anslag direkt till universiteten och satsa på kvaliteten.

Fru talman! Det står svart på vitt. De pengar som ni sparar på att säga nej till utbyggnaden, pengarna som ni sparar på att dagens gymnasister inte ska erbjudas samma utvecklingsmöjligheter som dagens 20-åringar, ska inte gå till högskolan. De ska finansiera 50 miljarder i sänkta skatter. Att Folkpartiet sedan vill använda samma pengar en gång till är inte någon nyhet för någon i denna kammare som har varit med om folkpartistiska budgetmotioner förut. Svart på vitt är att i Skåne - i Lund och Malmö - blir det 2 700 färre platser redan nästa år med den politik som Ulf Nilsson kommer att rösta för om en timme. Det blir 210 färre lärare på högskolan. Ulf Nilsson försöker få det att låta som om det satsas oerhörda belopp på forskningen. Det får han genom att ackumulera femårsperioder år för år i stället för att, som vi andra, prata i årliga nivåer. Det låter så mycket med 1 miljard eller 900 miljoner, men det är över fem år. Under tiden säger ni nej till 200 miljoner per år i branschforskningsprogrammen. Under tiden har ni inte den uppräkning mot enprocentsmålet som vi har tagit efter det att forskningspropositionen kom. Ni har, såvitt jag vet, inte heller med 100 miljoner till de mindre företagen som vill satsa genom Vinnova. Vinnova, den industrinära forskningen, vill ni, såvitt jag förstår, skrota. De står ju för det hemska, nämligen konkurrens om forskningsmedlen - i stället för att ge det till lugna, trygga, stabila universitet där man slipper konkurrera om pengarna. Universitet kan fördela på livstidsanslag så att man har lugn och trygghet. Jag tror på konkurrens och fasta resurser i balans. Den balansen innebär för mig att vi ökar med ½ miljard i basanslagen och med 1 miljard till Vetenskapsrådet och med några hundra miljoner till Vinnova. Jag tycker att vi ska ha både konkurrens och den stabilitet som det ger med fakultetsanslagen. Att enbart prata om att det ena gör nytta och det andra gör skada tycker jag inte om.

Fru talman! Jag inleder med att rätta ministern på ett antal punkter, trots att jag vill ställa en del frågor till honom. Det är helt uppenbart att alliansen satsar mer på forskning än vad vänsterkartellen gör. Vi lägger nära 1 miljard mer än regeringen de kommande tre åren. Det råder inget tvivel om det. Det är bara att läsa i budgeten. Det är inte, som ministern säger, 1 miljard över fem år. Det är 2,3 miljarder över fem år; rätt ska vara rätt. Fru talman! Vi moderater har sedan länge arbetat aktivt för forskningens frihet från politiken. Glädjande nog har jag noterat att Leif Pagrotsky gör det på Europanivå inom EU. Han har förtjänstfullt argumenterat mot politisering av forskningen inom EU bland annat genom att kämpa för att det europeiska forskningsrådet ska vara ett självständigt organ som står helt fritt från den europeiska kommissionen. Det tycker jag är bra. Dessvärre driver ministern utvecklingen i helt motsatt riktning hemma i Sverige. För att bara nämna några exempel så har ju våra lärosäten politiskt tillsatta styrelser. Regeringen styr även med järnhand över hur fakultetsmedlen fördelas mellan lärosätena. Vi hörde Britt-Marie Danestig säga tidigare att det egentligen inte finns något resursfördelningssystem. Det verkar vara regeringens godtycke som bestämmer vart fakultetsmedlen tar vägen. Min första fråga till Leif Pagrotsky är: Är du beredd att vidta några åtgärder för att säkerställa att den svenska forskningens frihet ökar på samma sätt som du jobbar inom EU för att få den att bli friare där? Min andra fråga handlar om den svenska forskningen. Leif Pagrotsky slår sig ofta för bröstet och berättar om hur bra den är, så även i dag. Och jag håller med. Den håller världsklass på många håll. Men det finns en hel del oroväckande tecken. Det hör jag framför allt överallt när jag är ute och träffar forskare och doktorander. Min sista fråga till Leif Pagrotsky blir om ministern inte ser de här problemen. Och om han ser dem, vad vill han då göra åt dem?

Fru talman! Svensk forskning befinner sig i världsklass. Det var roligt att höra från en borgerlig företrädare, ytterligare en här i dag, vill jag säga. Jag har varit minister för det här området i ett år, och två sådana erkännanden på en och samma dag har jag aldrig varit med om förut. Jag tar det som ett erkännande och en komplimang. I övrigt vill jag säga om de här siffrorna över de borgerligas forskningssatsningar att jag mycket noga har läst budgetdokumenten. Jag får inte det här att gå ihop. Det blir mindre pengar, och det blir särskilt tydligt när ni kör det här tricket att förlänga perioden och sedan ackumulera beloppen för helheten. Det är så ni har valt att presentera det, och det var det som gjorde mig misstänksam. Det är det som har fått mig att granska det mycket noggrannare. När jag utöver att se vad ni gör med de belopp som vi diskuterar i dag, som är på utbildningsutskottets område, ser vad ni gör med den forskning som vetter mot näringslivet, mot industrin, mot det som Michael Treschow månar om, och när ni säger nej till de 200 miljonerna per år, eller 1 miljard på fem år för att tala ert språk, blir summan mycket sämre. Låt mig kommentera en sak som Peter Danielsson sade om högskolan i sitt inlägg förut, att det blir så mycket fler studenter och så mycket färre lärare. Jag har hört de siffrorna några gånger. Jag har också hört dem från borgerliga ledamöter i utbildningsutskottet i interpellationsdebatter. Därför ska jag berätta om samma siffror för Peter Danielsson som jag häromdagen gjorde för en annan ledamot. Antalet studenter har på tio år ökar med 35 %. Antalet lärare har ökat med 47 %. Det gäller de yrkeskategorier på högskolan, lektorer, adjunkter och professorer, som SCB och Högskoleverket för register över. Antalet professorer har ökat med 93 %, antalet adjunkter med 46 % och antalet lektorer med 30 %. Sammanlagt är det 47 %. Antalet studenter har ökat med 35 %.

Fru talman! Trots att ministern gör allt han kan för att röra runt siffrorna kvarstår faktum: att den borgerliga alliansen satsar nära 1 miljard mer på fakultetsmedlen än vad vänsterkartellen gör de närmaste tre åren. Det går inte att komma ifrån. Att vi har väldigt många som numera går i högre utbildning är rätt, och jag tycker att det är bra så länge vi kan bygga ut med hög kvalitet. Just nu ser vi väldigt många tecken på att kvaliteten håller på att svikta. Det hjälper inte att ligga högt upp i internationella rankningar när det gäller andelen högskoleutbildade om nivån på dem inte är tillräckligt hög. Då kan vi inte konkurrera i en global, kunskapsintensiv värld. Sedan noterar jag att ministern inte svarade på mina frågor angående politiseringen av forskningen. Det beror förmodligen på att man där är näst intill världsbäst i Sverige. Vi har en mängd olika delar där regeringen går in och styr både forskning och högre utbildning. Det finns flera exempel. I den senaste forskningspolitiska propositionen har man nu gått fram med starka forskningsmiljöer. Då ska ansökningarna inte komma från de enskilda forskarna. De ska gå via lärosätenas styrelser, som är politiskt tillsatta för att de ska vara i samklang med lärosätets strategi. På vilket sätt tror ministern att det kommer att stärka den fria forskningen och debatten vid våra lärosäten? Avslutningsvis blir jag bekymrad när inte ministern, och inte heller Sören Wibe tidigare för den delen, ser några som helst tecken på att svensk forskning håller på att tappa mark. Allting målas i väldigt rosenröda färger. Jag tror att det är farligt om vi har en regering som är helnöjd och tror att man kan leva på gamla lagrar från historiskt stark forskning. Mycket tyder på, eller vi vet rättare sagt, att resultat och försämringar syns långt senare. De frukter vi skördar i dag sådde vi för 20 år sedan.

Fru talman! Det är roligt att Peter Danielsson så här sent omsider och i efterhand för sitt partis räkning säger att det är bra att högskolan byggs ut. Det är det brott mot den raka linje av motstånd mot alla högskoleetableringar, all ny expansion, som har rått under mycket lång tid. Det har varit ett avståndstagande med nedsättande ordalag som "bygdeuniversitet" och annat som har kommit från moderata partiledare i denna kammare. Jag tackar än en gång för detta. Politisering: Vi har styrelser vid våra högskolor som ska säkerställa att högskolorna och universiteten inte blir isolerade öar i samhället, att omvärlden förstår varför de betalar skatt och att det blir täta kontaktnät med det omgivande näringslivet. Detta retar gallfeber på Moderaterna. På vad sätt är det politisering att Hans Dalborg är styrelseordförande och ett stöd för rektor vid Uppsala universitet eller att Beatrice Ask är det i Linköpings universitet? Jag vill inte ha isolerade akademiska babelstorn som slukar jättelika resurser men inte vill ha kontakt med det omgivande samhället och söka respekt och legitimitet för vad man håller på med. Att det skulle innebära att jag som utbildningsminister styr forskningens innehåll i politiska riktningar i de enskilda projekten är ju direkt löjeväckande. Återigen hörde jag ingen kommentar från Peter Danielsson om mina siffror om lärartätheten. Jag hade hoppats, eftersom Peter Danielsson ju är informationskonsult, att han skulle inse hur det stärker trovärdigheten när man medger att man har haft fel, att man kommit med siffror som är felaktiga. Jag redovisar hur antalet utbildade lärare på högskolan har vuxit med 47 % och antalet studenter med 35 %. Med tanke på de extrema överord som Peter Danielsson använde om kvalitetssänkningarna och de ökade klasstorlekarna på universiteten, och att det visade sig vara så lätt att snabbt få dem dementerade, hade Peter Danielsson nu kunnat säga: Vilken tur att jag hade fel!

Fru talman! Jag ska också chocka utbildningsministern med att säga att vi har en forskning och en högre utbildning i toppklass, kanske till och med i världsklass! Men då är frågan: Hur ska vi behålla den världsklassen? Hur ska vi klara att ligga i toppen också framöver? Då blir jag bekymrad, för när Leif Pagrotsky står här och talar är allt som oppositionen föreslår dåligt. Vi ska bara rusta ned, vi ska stoppa studenterna och hur många förfärliga saker som helst. Jag kan garantera att syftet med det arbete som vi från Centerpartiet bedriver är att öka tillgängligheten och låta fler få del av en bra utbildning. Jag vill fråga Leif Pagrotsky: Har du verkligen aldrig hört talas om att det har framförts oro från lärosätena över att kvaliteten sjunker - från studenter, lärare, universitetsledningar? De säger att nu är det dags att vi prioriterar kvaliteten så att vi klarar den globala konkurrensen. Sedan kan vi fortsätta utbyggnaden av den högre utbildningen med fler utbildningsplatser. Det är ju ingen som vill skära ned de utbildningsplatser vi har nu. Det handlar om huruvida vi ska göra en paus i utbyggnaden.

Fru talman! Jag har väldigt stor respekt för Centerns syn på högskolefrågorna. Vi har erfarenheter av ett väldigt konstruktivt samarbete till fromma för hela Sverige och framför allt de delar av Sverige som historiskt inte har varit välförsörjda med högre utbildning och livschanser för de unga människor som växer upp där. Därför är jag bestört nu när Centern, i strid med vad som sägs här, vill skära ned antalet platser. Inte minst vill de skära ned antalet platser på de ställen där vi faktiskt tillsammans har anledning att vara så stolta. Vi har i hård motvind, under hårt motstånd från övrigt borgerligt håll, tillsammans byggt upp Mittuniversitet. Vi har fusionerat tre små högskoleorter och gjort en slagkraftig mitthögskola under Thorbjörn Fälldins stronga ordförandeskap. Och nu har vi äntligen lyckats få det till att bli ett mittenuniversitet. Ert förslag nu innebär 750 platser mindre på Mittuniversitet och kanske 60 färre lärare som kan vara anställda på Mittuniversitet. Jag är väldigt ledsen att Håkan Larsson har bytt kurs. Jag är full av respekt för Centerns utbildningspolitiska syn, och jag tvivlar inte ett ögonblick på vad ni önskar och vad ni tycker. Håkan Larsson frågade om jag aldrig har hört oron för kvaliteten på forskning och högre utbildning på lärosätena. Jo, jag har hört det. Och jag har som nybörjare försökt att på ett ödmjukt sätt sätta mig in i vad som ligger bakom det. Och jag gör det med den lilla skepsis som man får efter lång tid i regeringen när man vet att varje teater, varje företag, varje näringslivsorganisation och varje kommun är missnöjd med de pengar som de får av staten eller de skatter som de betalar. Vi är bland de länder i världen som ger mest till forskningen och per högskoleplats. Hur kan detta leda till en så förödande dålig kvalitet och en sådan misskötsel av våra lärosätens penningpåsar? Jag är inte så oroad, men jag vill göra väldigt mycket mer och väldigt mycket bättre. Och jag brinner av iver att få sätta den politik som jag hoppas att riksdagen kommer att besluta om senare i dag på plats.

Fru talman! Jag tackar för respekten. Vi har gjort väldigt mycket genom att bygga ut den högre utbildningen i hela landet, och den slår vi vakt om. Det som har varit positivt i arbetet med rapporten från Allians för Sverige är att alla dessa fyra partier nu står bakom denna utbyggnad. Leif Pagrotsky räknar ut att vi vill skära ned antalet platser. Det är ju inte fallet. Det handlar om att göra en paus i utbyggnaden för att höja kvaliteten och därefter åter kunna öka antalet platser. Jag håller med om att vi naturligtvis kommer att behöva fler utbildningsplatser inom den högre utbildningen eftersom ungdomskullarna växer framöver. Det är alltså ingen tvekan om att det handlar om att stärka den svenska högre utbildningen och att göra den mer internationellt konkurrenskraftig och slå vakt om de mindre högskolorna och de nya universiteten i det svenska utbildningssystemet.

Fru talman! Men snälla Håkan Larsson, det står ju i papperen som jag håller i handen - Håkan Larsson kan titta på det - att pengarna inte ska användas för att man ska sätta stopp och göra en paus för att omvandla detta till kvalitet. Det är ett minus för att man ska finansiera fåmansskatteregler, jobbavdrag för näringsinkomster, riskkapitalavdrag, uppskjuten vinstbeskattning, sänkta arbetsgivaravgifter för småföretagen, avskaffad förmögenhetsbeskattning, nystartsjobb, Rutavdrag, förmånsrätten, avskaffande av medfinansiering av sjukförsäkringen, fribelopp och periodiseringsfonder. Det är ingen omfördelning, och ingen paus, utan det är en nedskärning för att få loss pengar till skattesänkningslöften. Varsågod och titta i papperen. Det är det gemensamma dokumentet från Bankeryd. Om detta inte stämde, varför skulle då Moderaterna i sin motion ensamma kompensera detta med 600 miljoner för att förhindra att detta leder till ett minskat antal platser på lärosätena? Om det var fel tänkt och uppfattat från början, har Moderaterna och jag, som har läst det på samma sätt, förstått allting fel? Jag kan inte tänka mig det. Jag tror att det är Moderaterna och vi som har räknat rätt men att någon inte vill berätta i klarspråk vad det innebär att ta 1 600 miljoner från ett område för att använda dem till skattesänkningar. Någonstans blir det mindre arbete utfört. Man åker land och rike runt på lärosätena och säger: Vi vill ge mer pengar. Ni ska få mer av oss. Rösta på oss, så blir ni rikare allihop, och dessutom får ni sänkt förmögenhetsskatt. När man gör det tycker jag att man gör sig skyldig till en överbudspolitik som jag trodde att vi, med den samsyn som vi har om utbildningspolitikens stora betydelse, skulle slippa få se här.

Fru talman! Nu har vi stått här och tuggat anslagssiffror fram och tillbaka och lyckas uppenbarligen inte få någon enighet i synen. Då får man ha en skiljenämnd. Och en skiljenämnd kan utgöras av dem som vi annars brukar tro på, nämligen universitetsvärlden och dess företrädare. Från vår sida kan vi notera att vårt förslag har blivit synnerligen välkomnat. Man har uppfattat det - det är möjligt att man har räknat fel på alla institutioner - som att det långsiktigt är mer generöst och att det har en positiv klang som ger arbetsglädje. Då kommer vi till det som jag tycker är viktigt, nämligen att man inte får betrakta forskningsverksamhet som vilken löpandebandsverksamhet som helst - en mekanistisk syn - utan forskning utförs av forskare. Och just detta med frihet och respekt är väldigt viktigt för kreativiteten. Det är alldeles uppenbart. Man kan till exempel läsa att Sulf ger pris till en person som arbetar för akademisk frihet och som säger att den grundläggande och bärande idén bakom akademisk frihet som organisationsprincip är att skapa de bästa förutsättningarna för kreativitet, utveckling och vetenskapliga framsteg och att visa förtroende. Bortsett från matematiska beräkningar tror jag att det nog är viktigt, om man ska få en kreativ forskningsmiljö i ett land, att man visar förtroende för dem som utför forskningen. När man ska jämföra statistiska analyser har vi att tro på detta med att räkna citeringar och attention levels och vad det nu kan heta. Dessutom handlar det om olika ämnesområden där SH, samhällsvetenskap och humaniora, ligger knepigt till, medan somliga medicinska välciterade discipliner ligger bra till. Då får man lita på företrädarna själva, och de är bekymrade och ser att det behövs en kvalitetssatsning.

Fru talman! Jag tycker att Sören Wibe på ett tydligt sätt gick igenom statistiken över citeringsindex och hur det används och kombineras med volymindex av olika slag för att ge en bild av hur mycket det forskas, hur mycket som produceras, men också hur mycket det citeras och hur mycket av det som får internationellt kvalitetsgodkännande. Där ligger vi i topp i förhållande till vår storlek. Vi slår länder som USA, Tyskland och andra. Jag tycker att Sören Wibe ägnade mycket tid åt det på ett förtjänstfullt sätt, och jag tänker inte upprepa det. Det är klart att jag tycker att det är fantastiskt att Sveriges forskare har en sådan klass och att det är på så många områden trots vårt lands storlek. Och jag skulle gärna se, vilket jag har sagt många gånger, att företrädare för humaniora och samhällsvetenskap också utvecklar metoder att för det omgivande samhället och för skattebetalarna berätta vilket bra jobb som de gör. De ligger lite efter där. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi ger forskarna och universiteten en positiv klang och arbetsglädje. Jag tror att jag förstår varför Kristdemokraterna får det när de är ute. Jag tror att jag vet hemligheten. Kristdemokraterna säger vad folk vill höra. Jag försöker få det som Kristdemokraterna säger i det utskottsbetänkande som vi nu diskuterar att gå ihop. På s. 122 står det: "Det råder i dag brist på psykiatrer, barnläkare, onkologsjuksköterskor, reumatologer, neurologer, geriatriker, allmänläkare, intensivvårdssköterskor, röntgensköterskor m.fl." Dessa vill Kristdemokraterna satsa på. På s. 123 står det: "Alltför mycket politisk styrning av vilka områden som skall få utbildningsplatser leder till att efterfrågan på mer populära utbildningar inte kan mötas." Högskolan ska alltså själv bestämma inriktningen - det ska inte vi politiker göra - i fråga om den ökade efterfrågan. Men några sidor längre fram står det: Vi säger nej till utbyggnad. Först var det denna långa uppräkning av alla yrken som man skulle satsa på. Sedan skulle man inte satsa från staten utan från högskolorna och studenterna själva. Sedan visar det sig att det var bara luft. Det skulle inte satsas allt. Nej till utbyggnad.

Fru talman! Beträffande nej till utbyggnad måste Leif Pagrotsky ha läst fel. Det finns ingen sådan tanke. En liten paus i fråga om utbyggnadstakten är naturligtvis det som avses. Det är alldeles uppenbart. Men vi behöver inte göra språkliga rättningar. Jag kan upplysa ministern om att det, förmodligen med ministerns pengar, har varit inhyrda människor från andra länder här för att hjälpa Sören Wibe. Jag tror att det är Vetenskapsrådet som har hyrt in en professor från Oxford, John Bell, som till exempel har studerat de medicinska fakulteternas forskningsproduktion. Han erkänner, liksom vi alla här, att den är på högsta nivå. Men han ser tydliga tecken som hotar i framtiden och är bekymrad. Han kan ju ha fel. Han kanske inte har gjort skäl för pengarna. Det vet inte jag. Men det är bra att lyssna på olika aktörer i sammanhanget. Uppenbarligen har någon tyckt att det finns mer att säga och att frågan är mer komplicerad än så som den har beskrivits här i kammaren i dag. Avslutningsvis vill jag gratulera, kanske man kan säga - jag verkar vara på gott humör i dag - och lyckönska. Jag har fått ett pressmeddelande om att en forskningsberedning har tagit sin början nu. Det är säkert ett viktigt steg för att bredda insynen och skapa kontakter mellan olika beslutsfattare inom forskningsvärlden. Jag hoppas att det är det första steget på en resa som ändar i ett framtidsråd i regeringen. Jag hoppas att vi i riksdagen kan komma vidare med våra tankar på att få ett forsknings- och framtidsutskott som hanterar alla forskningsfrågor samlat. Då behöver vi inte hamna i den diskussion som vi haft med Sören Wibe här i dag om forskningspengars hemvist i olika budgetområden. Vad säger ministern om de här tankarna?

Fru talman! Först och främst läser jag innantill det som står i kd:s yttrande i betänkandet: "Kristdemokraterna säger därför nej till Socialdemokraternas utbyggnad." Det var hela meningen på s. 136. Därmed har den frågan fått sitt svar. Jag ställde frågan hur det kan komma sig att man kan tycka att vi ska bygga ut vad gäller psykiatrer, barnläkare, onkologsköterskor, reumatologer, neurologer, allmänläkare, intensivsköterskor, röntgensköterskor med flera och samtidigt säga att vi inte ska ha någon politisk styrning av vilka områden som ska byggas ut. Det är lätt att bli populär om man på samma sida, till och med på samma uppslag, föreslår allt det här. Svensk medicinsk forskning är i absoluta forskningsfronten i världen. Det finns tecken som tyder på att den inte har vuxit i kvalitet de senaste åren på det sätt som till exempel naturvetenskap och teknik har gjort. Vi har i forskningspropositionen fördubblat tilldelningen till den medicinska delen av Vetenskapsrådets arbete. Jag vet inte om det hör till det som kd vill skära ned på från Vetenskapsrådet för att ge mer till basanslagen på högskolorna. Men det är ett uttryck för att vi vill satsa ytterligare på medicinen. Men detta är ett prestigeområde för Sverige där vi åtnjuter fantastisk respekt i världen. Jag kan intyga det efter mina besök i Washington hos världens största forskningsfinansiärer och på de mottagningar som äger rum i Vita huset kring de amerikanska nobelpristagarna. I år är det första gången på länge som det inte var några medicinare. Där ligger vi i den absoluta fronten, men vi måste bli bättre. Där ska vi ha internationella experter för att hjälpa oss att värdera. Här är de borgerliga emot att vi ska ha konkurrensutsatta ansökningar där internationell expertis, som inte är insyltad i kamratgäng, kan yttra sig om forskningskvaliteten.

Fru talman! Regeringen är ytterst ansvarig för skolans kvalitet, resultat, likvärdighet och resurser. Att ta det ansvaret är en del i att vara skolminister. I stället ser vi havererade skollagsförhandlingar och möten på departementet om skolmat, lärarutbildning och friskoleersättningar. Vi ser en skolminister som under sitt första år talat om i stort sett allt annat än kunskap, allt annat än om de elever som inte når målen, som visat som mest engagemang mot friskolor och mot Moderaterna snarare än för att rätta till skolans problem. Vi ser en process där skollagarna förvandlas till ett beklagligt spel om regeringsunderlagets fortlevnad, där skolans behov hamnat i skymundan. Efter sex år av utredning, remisser och förhandlingar finns fortfarande inget färdigt förslag. En bred enighet i Skollagskommittén om inriktningen har förötts. Ett parti har hoppat av, och ett annat har kastats ut från förhandlingarna. En lag som ska styra Sveriges största arbetsplats i decennier förtjänar bättre än så - en bred enighet som kan ge skolan stabila spelregler. Från moderat sida avvisar vi hela det sätt som skolminister Ibrahim Baylan hanterat skollagen på. Mycket tyder på att det första en borgerlig regering får göra är att reparera skadan från Baylans misstag gällande skollagen. Vi har sett en tidsutdräkt där kommittén tillsattes 1999 och var färdig 2002. Vi har sett en situation där regeringen under hela detta år har lämnat fullständigt motstridiga besked om vad som händer med skollagen. Den 17 januari sade man att man ska överlämna förslaget till lag till riksdagen efter sommaren. Den 12 juni sade man att processen går vidare som planerat, och man utlyste en presskonferens för att presentera lagen. Denna presskonferens fick ställas in dagen därpå. Man sade att texterna inte var klara ännu. Alltså var inte texterna färdigskrivna efter sex års arbete. Det insåg man kvällen innan de skulle presenteras. Den 16 juni säger man ihop med Miljöpartiet att man är överens om att regeringen nu själv sänder ut förslaget på remiss. Av förslaget framgår: Regeringen har ännu inte tagit ställning till innehållet. Efter sex års arbete! Så kom en ny remissrunda, nya turer om hur förhandlingen skulle se ut med Miljöpartiet, och nu har regeringen varit på konferens. Kanske vi här i dag kan få ett besked av skolminister Ibrahim Baylan. Vad är det som har hänt? Är det ett totalt skollagshaveri som har inträffat, eller är det bara fortsatt strul som verkar vara det bästa läget vi kan förvänta oss av regeringen när den leder arbetet med att ta fram en ny skollag. Skolpolitiken ska skapa förutsättningar, fru talman, för alla elever att nå grundskolans kunskapsmål. Moderaterna vill höja kvalitetskraven på skolan och tillför därför skolan både nya verktyg och nya resurser för att möjliggöra en högre kvalitet, individanpassad undervisning, tidig utvärdering och bättre utbildning för lärare. Moderaterna satsar 6,7 miljarder kronor mer än regeringen på förskolan, grundskolan och gymnasiet 2006-2008. Moderaterna lägger 660 miljoner kronor mer än regeringen på ökad kvalitet i förskolan, eftersom vi vet vilken betydande roll för elevers kunskapsutveckling som förskolan kan ha. Moderaterna lägger 240 miljoner kronor mer än regeringen för att möjliggöra bättre och individanpassat stöd till elever som inte når målen i samband med de kunskapskontroller som vi föreslår. Moderaterna riktar 825 miljoner kronor mer än regeringen till Skolverket för att finansiera bland annat högre krav på kvalitetsgranskning av skolor, en utbyggd nationell provbank samt en utökad nationell statistik om skolan. Vi lägger också pengar för att påskynda hanteringen av friskoleansökningar. Vår ambition är att varje skola ska granskas med samma ögon, hör och häpna, oavsett huvudman, åtminstone vart tredje år. Moderaterna avsätter en kvarts miljard kronor mer än regeringen i en särskild satsning på matte och NO-ämnen. Moderaterna avsätter 937 miljoner kronor mer än regeringen till skolutveckling och skolnära forskning för att lärare och skolledare ska kunna finnas mitt i flödet av forskningsresultat och själva kunna delta i skapandet av ny och fördjupad kunskap. Lärare måste kunna göra karriär inom yrket genom att utveckla undervisningen. Men vi ser i dag en situation i Socialdemokraternas Sverige där 1 % av landets grundskollärare har fått möjlighet att få forskarutbildning och där bara var femte lärarutbildare får forskarutbildning. Vi föreslår ett nytt institut för skolnära forskning för att föra ut forskningsresultat, fördela medel utifrån vetenskaplig kvalitet till skolnära forskning och bidra till stärkt kvalitetsutvärdering av skolan. Moderaterna etablerar en årlig lärarmiljard för akademisk fortbildning, alltså motsvarande 8 000 kr per lärare och år. Vi ger totalt 3 miljarder kronor mer än regeringen på tre år till lärarfortbildning. Lärarna har rätt till 104 timmar fortbildning per år, men den saknar alltför ofta innehåll. Det senaste jag hörde en lärare berätta var att fortbildningsdagen bestod i att lärare fick rensa i materialrummet. Det mesta av fortbildningen får lärare klara av på egen hand. Det går inte att leva ett helt yrkesliv om 35 år på den lärarutbildning man genomförde i sin ungdom. Detta är en central kvalitetsåtgärd. Vi vill under nästa mandatperiod införa ett system för lärarauktorisation och markera det genom att avsätta 20 miljoner kronor för införandet. Vi anslår 200 miljoner kronor mer än regeringen till att höja lärarbehörigheten genom validering och kompletterande utbildning utöver Säl. Vi vill skapa fler vägar till läraryrket. Moderaterna avsätter 30 miljoner kronor mer än regeringen för höjda kvalitetskrav på skolans mobbningsförebyggande arbete och på utbildning i landets skolor i forskningsbaserade åtgärdsprogram enligt norsk modell som har bevisad effekt. Moderaterna stärker valfrihet och kvalitet i skolan för funktionshindrade elever och avsätter 939 miljoner kronor mer än regeringen för det, inklusive 39 miljoner för bättre läromedel. Moderaterna gör en särskild kultursatsning på skolan och lägger 425 miljoner kronor mer än regeringen på detta över tre år. Vi lägger sammantaget bara till kommunerna mer än 900 miljoner kronor mer än regeringen för skolan. Vi låter dessutom kommunerna använda pengarna mycket mer flexibelt och avvisar styrda Wernerssonpengar för fler vuxna i skolan, som Riksrevisionen har visat inte har haft några kvalitetshöjande effekter. Skolminister Ibrahim Baylan brukar i varje debatt påtala vikten av resurser till skolan, men han finns inte i närheten, inte i samma härad, inte i samma division som de moderata satsningarna på skolan. När ska Socialdemokraterna börja finansiera en skola med kvalitet för alla? Regeringen under Baylans ledning underfinansierar gravt den svenska skolan och gör det återkommande varje år. Vi moderater finansierar alla de förslag vi lägger krona för krona, men viktigast är ändå att de satsningar vi gör har betydande stöd i forskning och beprövad erfarenhet. Vi vet att de kan ge effekt på kunskapsresultaten och att den ökade frihet vi vill ge landets skolor och den utökade kvalitetsgranskning vi vill att alla skolor ska genomgå dessutom kommer att bidra till en effektivare resursanvändning än i dag. Fru talman! Vi ser en skolminister som talar om en skola i världsklass samtidigt som kunskapsresultaten faller. Vi ser en skolminister som talar om en skola för alla när i verkligheten Socialdemokraterna har skapat en trekvartsskola där år efter år, inte bara ett år utan varje år, bara tre av fyra elever klarar grundskolans kunskapsmål. Det är inte konstigt. Undervisningstiden för eleverna är kortare i Sverige än i andra länder. Den begränsas av lärarlösa lektioner där elever utlämnas att själva inhämta kunskap och varannan elev får arbeta enskilt varje dag. Allvarligast är kanske ändå att var du föds och var du bor i skolministerns Sverige avgör hur god utbildning du får. I en svensk kommun når alla elever alla mål, och i en annan kommun är det hälften som når målen. I ett par av landets kommuner når alla gymnasiebehörighet, och i åtta är det mer än var femte elev som inte når gymnasiebehörighet. Att skolan tappar i förmåga att kompensera för social bakgrund i en tid när behoven ökar är allvarligt men inte konstigt. Socialdemokraterna är mot en tydlig utvärdering av elevers kunskaper. Man är mot betyg, mot skriftliga omdömen, mot kontrollstationer, mot individanpassad undervisning. Man är mot individuella kunskapsplaner som utgår från elevernas kunskapsläge. Baylan har tagit begreppet, tömt det på innehåll, och nu ska de bara vara framåtblickande. Man ska gå någonstans men inte veta vad man utgår från. Det får inte redovisas. Problem döljs i dag i stället för att lösas. Det gör att många elever inte får stöd i tid för att nå målen. Vi har fått en skolpolitisk skicka-vidare-mentalitet där problem alltid ska lösas någon annanstans någon annan gång av någon annan. Moderaterna har förslag som ändrar allt detta, som för tillbaka ansvaret tidigt i skolan, ser till att varje del av skolan löser sitt uppdrag och garanterar att varje elev får stöd i tid. Ett sådant förslag är tidiga kunskapskontroller med nya delmål och nya nationella prov så att ingen elev längre ska kunna gå osedd genom grundskolan. Därutöver kommer individanpassad undervisning. Det är inte okej att halka efter i egen takt, men vi ska ha en individanpassad undervisning som ser till att formerna passar alla så att alla hänger med, vilket stärker undervisningen för alla i skolan. Så landar det, fru talman. Moderaterna lägger en budget för kunskap, baserad på forskning och beprövad erfarenhet, som inriktar sig mot att just lösa de problem som gör att var fjärde elev i dag varje år går ut grundskolan utan att nå målen, som inriktar sig på att lösa de problem som gör att i dag mer än var tionde elev går ut grundskolan varje år utan att nå gymnasiebehörighet. Vi avvisar den socialdemokratiska trekvartsskolan, och vi ser till att skapa förutsättningar för en skola där alla elever når alla mål. Vad är Socialdemokraternas målsättning i dag?

Herr talman! Budgetdebatter har en obehaglig tendens att bli fullständigt obegripliga. En representant för en del av det politiska livet kommer med en statistik, och så kommer plötsligt motståndaren fram, och det blir en helt annan statistik. Och så sitter vi och tragglar siffror hit och dit. Och jag kan svära på att en vanlig väljare, som inte har suttit och räknat, inte har läst och inte har vänt och vridit på alla siffror inte begriper ett dugg! Jag hoppas att vi i den här delen av debatten slipper den här mycket tråkiga och för politiken destruktiva sifferakrobatiken. Det är inte meningen att vi här ska bevisa för varandra att vi har gått aritmetisk-statistisk överkurs och att vi kan vända och vrida på siffrorna. Meningen är att samla uppmärksamheten på våra tankar om utbildning, på våra önskningar och på våra drömmar. Det är mycket bättre om vi diskuterar detta. Men eftersom det är en budgetdebatt måste man också säga att en budget faktiskt är någonting annat än bara en lek med siffror. En budget är en planering, med fötterna på jorden - om människorna är ärliga. Det är en planering av en viss utveckling. Då ska jag räkna fram på detta sätt, och sedan kommer säkert andra att säga emot mig, men det får falla tillbaka på dem då. Jag tror inte att väljarna, om de följer den här debatten, kommer att bli väldigt förtjusta i de här piruetterna med siffror. Alltså: Vad är det som utmärker vår, Folkpartiets, budget när det gäller skolan och en del av de andra sektorerna inom utbildningssystemet? Precis som redan har sagts i den första delen av debatten kan man nämligen inte begripa gymnasiet om man inte vet vad som händer i grundskolan, grundskolan är starkt beroende av förskolan, och universitet och högskola är också beroende av hela kedjan av kunskapsutveckling. Hur ser då vår budget ut? Jag lämnar i stort högskolan och universiteten, för statsrådet Pagrotsky har redan haft sin debatt. Jo, vår ledande tanke är kvalitet. Vi satsar på fortbildning av obehöriga lärare och utbildning av speciallärare - det är ett nytt anslag - med 1 miljard. Vi satsar på en nationell skolinspektion - 200 miljoner. Vi satsar på försöksverksamhet med lärlingsutbildningar - 50 miljoner. Vi satsar på kvalitetsförstärkning i allmänna förskolan - 200 miljoner. Vi satsar på bidrag till kvalificerad yrkesutbildning - 500 miljoner. Och vi satsar på utländska akademiker - nu rör det sig om en sektor som är mig väldigt kär - 70 miljoner. Vi satsar på kvalitet över hela linjen. Visst finns det också minus i vår budget. Och varför förekommer den här otrevliga lilla krusidullen, minus? Jo, därför att vi inte tror på vissa andra satsningar. Det är så att det finns en mycket klar och tydlig skillnad mellan oss och den röda delen av den politiska skalan. De tror på kvantitet. Man öser ut pengar, och så börjar man räkna: Så och så många har gått vuxenutbildningen! Men man tittar inte på detta: Vad har effekten blivit av den där stora satsningen? Nu har man gjort det i Kunskapslyftet, och sedan har de hittat på det här med rekryteringsbidraget, och sedan har de hittat på mycket annat. Och sedan kommer Riksrevisionen och säger att det inte går att se effekten och att det inte går i dag att se vad som har hänt med alla dessa människor som har gått i utbildning av dessa, ganska så stora pengar. Då avstår vi från det här, för det finns ingen anledning att satsa på den där stora masskampanjen som är så osäker och som inte har förbättrat situationen på något sätt för till exempel den stora grupp som kallas unga utanför. Det är alltså unga människor, mellan 16 och 25, och det är en före detta socialdemokratisk partisekreterare som har tittat på den här gruppen och sett att den innehåller människor som inte är sjuka, inte arbetar, inte studerar - inte någonting. Deras situation har inte blivit ett dugg bättre med hjälp av de här massiva, men enbart kvantitativa, satsningarna på utbildning. Man kan ta upp samma problem när man diskuterar personalförstärkningarna i skolan. Också där har man konstaterat att det är väldigt svårt att se hur de här pengarna har använts. Där har vi mycket speciella kritiska synpunkter. Vi vill inte att så många obehöriga lärare ska gå in i skolverksamheten med hjälp av dessa personalförstärkningspengar. Vi vill att de här pengarna ska användas på bättre sätt, och kvaliteten i skolarbetet ska höjas. Nu ska jag stanna här. Man kan gå vidare så här och diskutera kvalitet och kvantitet över hela skalan. Jag måste be alla mina kamrater här om ursäkt, men det har blivit så att jag inte kan fortsätta sitta här, men det finns mycket duktiga folkpartister som kommer att föra denna debatt vidare. Tack!

Herr talman! Jag ska gå ännu ett steg längre än Ana Maria Narti och inte nämna nästan några siffror alls. I stället ska jag ta upp några frågor som vi kristdemokrater tycker är speciellt viktiga. I sitt inledningsanförande vid s-kongressen tidigare i höst medgav Göran Persson att det finns stora problem i våra skolor. Inte ens han har kunnat blunda för de utvärderingar som gjorts på både nationell och internationell nivå och som visar att Sverige på område efter område halkar efter. Skolans kärnuppdrag, att ge eleverna kunskap, normer och värderingar, uppfylls långt ifrån alltid. Det är den socialdemokratiska skolpolitiken som lett fram till den situationen. Jag tycker att det är beundransvärt att lärare och skolledare klarar sin uppgift så pass bra som de gör trots den brist på stöd i form av regler och lagar och den brist på engagemang som de möter från de ansvariga politikernas sida. Skolpolitiken är i skriande behov av förändring, men regeringen tycks ha drabbats av total handlingsförlamning. Ta behandlingen av skollagen som exempel. Ända sedan Skollagskommittén tillsattes 1999 har de som arbetar i skolan i praktiken tvingats leva med den osäkerhet som det innebär att inte veta vad som gäller. Sex år är en jättelång tid. Varje vår har de fått veta att i höst kommer det ett förslag, och varje höst har de fått veta att i vår kommer det ett förslag. Men det har inte kommit, och nu tvivlar jag starkt på att regeringen kommer att kunna presentera en ny skollag före valet. Det kanske är lika bra, när det nu gått så lång tid. Då får en ny regering möjlighet att starta med att göra det. Om vi ska komma till rätta med de problem som finns i många skolor måste lärarna få de befogenheter de behöver för att skapa en trygg skolmiljö för varenda elev. I dag riskerar lärarna att få en reprimand av Skolverket, eller till och med bli dömda, om de tvingas att ta i för att kunna skilja elever åt eller för att hindra någon från att skada sig själv eller någon annan. Det har lett till att många hellre tittar bort än ingriper. Det är förödande för klimatet i skolan. En förutsättning för den kunskapsskola som alla säger sig vilja ha är att lärarna tillåts vara auktoriteter som skapar struktur och ordning i vardagen. Värdegrunden är inte förhandlingsbar, och en fast hand och ett varmt hjärta kan man mycket väl kombinera. Föräldrarna är också nyckelpersoner för en förändring i skolan. Hem och skola måste dra åt samma håll, och därför vill vi kristdemokrater införa ett ansvarskontrakt mellan elever, föräldrar och lärare, där vars och ens uppgifter och ansvar preciseras för att eleverna ska nå både kunskapsmässiga och sociala mål. De individuella utvecklingsplaner som införs efter nyår är ett steg på den vägen, men det blir ändå en halvmesyr eftersom de resultat som eleven uppnått inte får dokumenteras skriftligt. Jag förstår uppriktigt sagt inte hur man kan gå vidare i utvecklingen utan att veta utgångsläget. Den modell för individuella utvecklingsplaner och ansvarskontrakt som vi föreslår skulle kunna ersätta flera andra dokument som skolans personal i dag tyngs av. På så sätt skulle vi komma bort från det ständiga blankettifyllandet som upptar alltmer tid i skolan. Det krävs också åtgärder som skapar en attraktiv lärandemiljö. Det är inte lätt att bedriva undervisning och motivera elever som tvingas arbeta med kladdiga och trasiga böcker eller urgamla datorer. Därför vill vi göra en rejäl satsning på nya läromedel. Och nu ska jag nämna ett par siffror. Vi har i vår budget anslagit 200 miljoner kronor eller 200 kr per elev under tre år för det ändamålet. Vi vill dessutom satsa resurser på skolans fysiska miljö, för trots att skolan är vår största arbetsplats tvingas elever och lärare alltför ofta arbeta i en miljö som varken uppmuntrar till kreativitet eller ansvarstagande. Nedslitna och ostädade lokaler visar vilket lågt värde det omgivande samhället sätter på den verksamhet som pågår i huset. När elever själva får peka ut vad som är sämst i skolan handlar det nästan alltid om äckliga och ofräscha toaletter. Det är ju inte klokt att det får se ut så! Det är hög tid att göra en inventering av alla skolor i hela landet och låta den följas upp av en långsiktig upprustningsplan. Inventeringen kan förslagsvis göras av Boverket, och vi menar att staten sedan via ett stimulansbidrag ska ge kommunerna förutsättningar att inom en femårsperiod rusta upp sina skolor. Sveriges lärare är värda det stöd som en tydligt utformad skolpolitik kan ge i deras många gånger tuffa vardag och en arbetsmiljö som är värdig deras viktiga yrke. För eleverna är bara det bästa gott nog. Socialdemokraterna och deras stödpartier har inte kunnat ge dem det, och därför ser jag fram emot att allianspartierna får göra det efter valet nästa år. Herr talman! Regeringens hantering av multihandikappade barn och barn med grav språkstörning är ett förskräckande bevis på hur ideologisk fartblindhet kan drabba enskilda människor. Tanken att alla barn, oavsett förutsättningar, ska integreras i samma skola är i grunden god. Men det goda har i det här fallet blivit det bästas fiende. Många barn som har grava funktionshinder eller språkstörningar behöver och mår bäst av att gå i en skola där lärarna är specialister och där fler barn med samma problem och förutsättningar finns. Ekeskolan och Hällsboskolan, som Socialdemokraterna lade ned för några år sedan, var just sådana skolor. Förtvivlade föräldrar kämpade mot nedläggningen och fick till slut regeringen att backa en liten bit. Eleverna skulle i fortsättningen kunna få något som kallades visstidsutbildning vid skolorna men med ständig omprövning av besluten. Nu har det visat sig att den ansvariga myndigheten inte ger information om den möjligheten, och de få som trots allt söker får nästan alltid avslag. Det är en händelse som ser ut som en tanke att skolorna på det sättet ska svältas ut när de nu inte kunde läggas ned i ett slag. Det är faktiskt hjärtskärande att höra de berörda barnens och deras föräldrars vädjanden om en förändring. Vad har Ibrahim Baylan att säga till dem? Det vore väl inte för mycket begärt att ha kvar två statliga specialskolor för den lilla grupp barn som är i så stort behov av dem. Kristdemokraterna har också satsat pengar i budgeten för att återskapa och behålla Ekeskolan och Hällsboskolan. Herr talman! Förskolan har kommit i blickpunkten igen genom den så kallade dagisdebatten som den här gången startades av författaren och feministen Nina Björk. Hon beskrev i en krönika den vånda hon som mamma känner över att behöva lämna ifrån sig sitt lilla barn, och på ett närmast kristdemokratiskt sätt efterlyste hon en diskussion om det system som alla föräldrar måste anpassa sig efter i dag. Tidigare i år presenterade socialdemokraten Per Kågeson en bok på samma tema. Listan kan vid det här laget göras ganska lång på de samhällsdebattörer som ifrågasätter det stelbenta system som Socialdemokraterna skapat och efterlyser lite mer sans och vett i debatten. Det är klart att Kristdemokraterna gillar att höra det. Konstigt vore det annars. När vi talar om föräldrarnas roll för barnens utveckling och pläderar för ett mer flexibelt system beskrivs vi ofta som förskolehatare och anklagas för att ge föräldrar dåligt samvete. Men vi vill inte stänga en enda förskola. Vi vill i stället komplettera förskolorna med fler, inte färre, öppna förskolor - och med familjedaghem. Och ja, vi vill ge föräldrarna möjlighet att själva ta hand om barnen lite längre. Det är stor skillnad på att lämna en ettåring, som inte förstår att mamma eller pappa kommer tillbaka, och att lämna en tre-fyraåring som det går att prata med och som dessutom har behov av kompisar på ett helt annat sätt än ettåringen. Det är dags för Socialdemokraterna att inse att det håller på att slås in bräckor i deras fundamentalistiska förskolepolitik. I en tredjedel av Sveriges kommuner finns nu det så kallade föräldraupproret som kräver att föräldrarna ska få någon form av ersättning för att kunna ta hand om sina egna barn, på hel- eller deltid, lite längre. Släpp föräldrarna fria, Lena Hallengren, så kommer både de och barnen att må mycket bättre! Det är också det enda sättet att komma till rätta med de stora barngrupperna i förskolan. Socialdemokraternas tydligaste vallöfte 2002 var att höja kvaliteten i förskolan, och jag tror att det var avgörande för att ni slapp lämna ifrån er regeringsmakten. Föräldrarna gillade att höra att barngrupperna skulle minska drastiskt och 6 000 nya förskollärare och barnskötare anställas. Men hur har det gått? Den som hade en tvååring vid valet har nu en femåring som snart ska lämna förskolan. För det barnet har troligtvis ingenting förändrats. Och det är fortfarande inte ovanligt med grupper på långt över 20 barn. Är det någon som inbillar sig att det med sådana förutsättningar kan bli en verksamhet med tillräckligt hög kvalitet, där varje barn hinner bli sett och uppmärksammat utifrån sina egna behov varje dag? Föräldrar och utsliten personal får inte luras att tro på löften från Socialdemokraterna om mindre grupper och mer personal en gång till. Det behövs en ny politik där föräldrarna får större handlingsutrymme, och genom att de väljer att ta hand om sina barn lite längre kan också förskolans kvalitet öka genom att särskilt småbarnsgrupperna då minskar i storlek. Varför motarbeta ett upplägg som gör alla till vinnare, Lena Hallengren? Kristdemokraternas budgetförslag har röstats ned av vänsterkartellen här i kammaren. Därför har vi ett särskilt yttrande där vi sammanfattar vår politik.

Herr talman! Det här torde vara, om vi bortser från debatten om vårbudgeten, den sista budgetdebatten den här mandatperioden. Jag må väl säga att den är ganska lik de tidigare. Vi har gått ned i antal siffror som vi använder, så jag ska också försöka göra det, men jag kommer inte att klara mig helt utan att nämna några siffror. Vi diskuterar nu frågor som rör förskoleverksamhet, skolbarnomsorg, barn- och ungdomsutbildning och vuxenutbildning. Förutom utbildningens betydelse för hela samhällets utveckling har utbildning och kunskapsnivå en central betydelse för demokratin och människors delaktighet i samhället. Jag kommer nu att beröra några områden som jag som vänsterpartist ser som speciellt viktiga. Först ska jag säga någonting om förskolan. Att förskolan i likhet med skolan, föräldraförsäkringen, barnbidraget och hälso- och sjukvården ska vara en del av den generella välfärden och erbjudas alla barn och barnfamiljer är en självklarhet för oss i Vänsterpartiet. Det långsiktiga mål som de tre samverkande partierna är överens om är en avgiftsfri förskola. Det är något som vi från Vänsterpartiet länge har hävdat. Införandet av den allmänna förskolan för fyra- och femåringar, rätten till förskoleverksamhet för barn till arbetslösa och föräldralediga samt maxtaxa i förskoleverksamhet och skolbarnomsorg är alla steg i en riktning som ligger väl i linje med Vänsterpartiets politik. Förskolan har blivit en självklar del av den generella välfärden. Reformer som har ökat tillgängligheten, sänkt avgifterna och gjort förskolan tillgänglig för nya grupper har genomförts. Förskolan står ständigt inför nya utmaningar. Min och Vänsterpartiets förhoppning är att förskolan ska fortsätta att vara en högt prioriterad fråga. Men, herr talman, i en sådan här debatt måste man också våga problematisera och våga lyfta frågor där man kanske inte har alla svar. Jag tänker peka på några sådana frågeställningar. Den första är diskussionen och frågan om hur vi, när vi har riktade statsbidrag, ska utforma dem så att vi får den effekt som vi faktiskt vill ha. En annan fråga är: Hur ser den styrning ut som vi ska ha för att säkerställa barngruppernas storlek, att barngruppernas storlek minskar och att personaltätheten ökar? En annan fråga som är aktuell för alla är: Hur klarar vi att få fram tillräckligt med välutbildad personal? Vi såg någon rapport i dag om problemen. Där har vi alla ett ansvar att fundera och diskutera. Vi har alla också ett ansvar att framställa skola och förskola som en attraktiv arbetsplats och att göra dem till en attraktiv arbetsplats. En annan frågeställning är: Hur ska vi agera för att vi ska få fler män inom förskolan? Och hur ska vi arbeta för att förskolans läroplan ska få ett än större genomslag? Beträffande förskolan konstaterar jag - nu kanske jag inte förstår rätt - att Kristdemokraterna säger nej till de gratis 15 timmarna allmän förskola. Kommunerna ska sedan få besluta om det. Jag tror att jag har läst rätt. Jag förstår bara inte hur en allmän förskola ska kunna beslutas på kommunal nivå. Jag försökte läsa igenom budgeten. Om jag förstår rätt minskar Folkpartiet anslaget till förskolan med 900 miljoner. Och jag hittar ingen annan tolkning än att Folkpartiet lämnar idén om en gratis allmän förskola. Jag har lite svårt att se högeralliansens visioner omkring förskolan. Herr talman! Sedan tänkte jag säga lite grann om elevinflytande. Jag menar att elevinflytandet måste öka. Ska eleverna kunna uppnå både kunskapsmålen och de demokratiska målen måste eleverna göras mer delaktiga i vad som händer i skolan. Det ska naturligtvis upplevas som stimulerande och meningsfullt att gå i skolan. Skolan måste klara av att entusiasmera eleverna och upprätthålla studiemotivationen. Eleverna ska, som vi alla säger, sättas i centrum. Elevinflytande ska också vara grunden för fostran i ett individuellt och kollektivt ansvarstagande. Ett demokratiskt samhälle kräver en demokratisk skola. Det finns inga lätta och självklara lösningar, men det krävs ett enträget och målmedvetet arbete där elevernas delaktighet, inflytande och ansvar är nyckelord. Här kan det vara på sin plats att vara vaksam i en debatt som förs där begrepp som trygghet och arbetsro lätt blir förknippade med tal om hårdare tag och straff på det ena eller andra sättet. Herr talman! En annan punkt som jag skulle vilja beröra är frågan om jämställdhet. Arbetet med jämställdhet måste intensifieras. Samtidigt som utbildningsväsendet reproducerar och konserverar manssamhället utgör det en nyckelinstitution i kampen för ett jämställt samhälle. Genom att skolledare, lärare och övrig personal skaffar sig medvetenhet om dessa maktstrukturer och engagerar sig för att utmana dem kan skolan bli en plats där barn och ungdomar ges möjlighet att ifrågasätta stereotypa könsroller som förmedlas i kulturen, reklamen och i det omgivande samhället. Vi vill öka valmöjligheterna för kvinnor och män. Alla ska ha reella möjligheter att göra val som inte är könstypiska. Vårt mål är att kön inte ska vara en begränsning och ett hinder under uppväxten. Därför är ett tålmodigt, långsiktigt, uthålligt jämställdhetsarbete inom utbildningsväsendet av största vikt. Och min förhoppning är att vi ska finna en stor samstämmighet runt de frågorna. Herr talman! Vänsterpartister, socialdemokrater och miljöpartister kan måhända ha olika uppfattningar i ett antal frågor, men vi har i alla fall lyckats presentera en lång rad gemensamma budgetar. Jag kan i den här mandatperiodens sista budgetdebatt konstatera att den blå högeralliansen uppvisar ett visst mått av spretighet. Jag ska avsluta med att ge några exempel. Moderater och kristdemokrater vill, om jag fattar rätt, satsa mer pengar på Skolverket medan Folkpartister och Centerpartiet vill minska anslaget. Folkpartiet vill om 23 dagar lägga ned Myndigheten för skolutveckling. Den borgerliga tvehågsenheten i förskolefrågan kvarstår, och såvitt jag förstår är det nu Moderaterna som är det blå lagets tillskyndare i maxtaxefrågan. Moderater och Folkpartiet vill till skillnad från sina borgerliga systrar kraftigt strypa anslaget till vuxenutbildningen. Kristdemokraterna vill till skillnad från sina blå kamrater lägga ned Valideringsdelegationen. Ja, herr talman, nog finns det alternativ så att det räcker. Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 27.

Herr talman! I höstas var det lite drygt 92 000 barn som började i skolan, alla med olika bakgrund, intressen, möjligheter och behov. Varje barn är helt unikt, inte bara i utseende och sätt utan också i sin process att lära. Jag är övertygad om att de allra flesta av de här barnen går till skolan rätt nyfikna. De är väldigt spända på att lära sig nya saker och nyfikna på att lära sig nytt. Tänk egentligen vilka möjligheter det ligger i alla dessa barn! Tänk vad mycket idéer de har som skulle kunna tas till vara, vad mycket kunskap som finns som vi skulle kunna stödja och utveckla! Och tänk vad många blivande entreprenörer som finns bland dessa 92 000 barn om vi hjälper och stöder dem individuellt! Om vi hade en skola som gav alla barn och elever en ärlig chans att lyckas skulle vi få mycket stora möjligheter. Vi skulle ge dem chansen att behålla nyfikenheten och lusten till lärandet. Vi skulle ge dem en chans att känna sig riktigt behövda, känna sig trygga och värda någonting. De skulle känna: Om jag vill kan jag lyckas i skolan och i livet framöver. I Sverige har vi en skola som i stort är byggd på att alla elever lär på ungefär samma sätt och ungefär samma tid. Så har skolan sett ut relativt länge. Det där är rätt knasigt egentligen. Inom vilka andra områden räknar vi med att vi är så lika? Barn är olika. De kräver olika bemötande och olika typer av stimulans för att kunna "pushas" på att få i sig lärandet på ett rätt sätt. I vuxen ålder skulle vi aldrig acceptera att vi hade en sådan typ av likriktning i lärandet. Vi vuxna har tusen olika möjligheter som vi också många gånger tar till vara. Ingen räknar med att vi ska lära oss på liknande sätt, att vi ska leverera precis likadant eller att vi har liknande inlärningsmönster. Ingen räknar med det. Jag kan tänka mig att vi i förberedelserna inför debatten i dag förberedde oss och också talar på lika många sätt som vi är människor här inne. En del väljer att väldigt strikt kunna följa ett redan färdigskrivet manuskript. Andra nöjer sig med att kunna ha några stolpar som de utgår ifrån. Precis så är lärandet och utförandet också hos eleverna i skolan. Varför ska inte vi kunna möta dem på det sättet? Det är inget fel att vi har olika slags lärande. Egentligen är det bara riktlinjerna inom skolan som gör att om du går utanför lite grann blir du annorlunda. Vi måste ha en skola som är anpassad efter eleverna och inte tvärtom. Det låter som en ren självklarhet för många. Visst ska vi ha en skola som är anpassad efter eleverna. Men verkligheten ser faktiskt inte riktigt ut så. Alla tycker inte att det är självklart heller. Det kan vi tydligt se när regeringen hellre väljer att lägga krutet på att lappa ihop kunskaperna på gymnasiet i stället för att satsa stort i början på barnen och eleverna. Vi kan med all tydlighet se att regeringen många gånger halvt om halvt rycker på axlarna och säger: Alla dessa förslag ni kommer med i alliansen behövs egentligen inte. Det fungerar relativt bra i dag som det ändå är. Vi kan också med all tydlighet se att man inte riktigt tar det på allvar när man från regeringens sida gör stora satsningar på det individuella programmet i stället för att satsa stort på eleverna från början. Det är en trist situation att våra ministrar har intagit den positionen och den inställningen. Herr talman! Många inom skolans värld gör ett otroligt bra arbete. Många skolor lokalt fungerar väldigt bra. Många spännande initiativ har tagits. Men det ser inte lika ljust ut överallt. Vi vet att många elever inte klarar baskunskaperna som de borde göra. Det blir sämre och sämre. Under förra hösten och vintern fick vi ett antal rapporter som visade på läget i skolan. De visade just att eleverna blir allt sämre på matematik och på att läsa och skriva jämfört med för tio år sedan. Det var inte bara en liten försämring. På vissa områden var det en hel årskurs de hade hamnat sämre. Många sextonåringar har visat sig till och med ha svårigheter att läsa och ta till sig vad som står i en vanlig dagstidning. Det är inte bara lite oroande. Det är väldigt oroande att vi har halkat efter inte bara i jämförelse med andra länder utan också att vi i vårt land, i välståndslandet Sverige, har en skola som blir mer och mer kunskapssegregerad. Delningen mellan dem som har kunskapen och dem som inte har det blir större och större. Om något borde det oroa den socialdemokratiska ledningen och de socialdemokratiska ministrarna. Det naturliga hade varit att ledande ministrar tagit sitt ansvar och satsat stort på eleverna och skolorna och sett till att eleverna får den möjligheten. I stället väljer man att sitta still i båten och hålla sig ganska lugn. Man agerar nästan som min snart treåriga dotter som är i trotsåldern. När hon får en fråga som hon inte tycker är riktigt bra låtsas hon: Nu hör jag inte riktigt, och går på som vanligt. Vad är det för sätt egentligen? Vad är det för bemötande? Vi har ett läge där vi behöver krafttag i skolan. Vi behöver göra stora insatser. Vi i Centerpartiet ser några viktiga steg som vi måste komma med för att vi ska få en skola där alla kan känna att de kan lyckas. För det första ska vi ha en skola som utgår från kunskap i stället för tid. I dag är det mer viktigt med det antal år som eleven går i skolan än den kunskap som den får med sig. Eleverna har inte baskunskap från grundskolan när de lämnar den och går in i gymnasiet som de borde ha. Det är därför vi har den snedvridning vi har. För det andra behöver vi en mer elevanpassad skola, som jag har varit inne på. Vi ska satsa stort från början och ge elever som behöver det extra stöd och hjälp redan från start. Vi vill ha en flexibel skolstart och en flexibel skolgång som möter den enskilda eleven på den nivå som den befinner sig. Vi vill ha individuella studieplaner mycket mer utbrett än vad regeringen föreslår. De fungerar som ett samspel mellan skolan, föräldrarna och eleven. Vi behöver tydliga uppföljningar som görs så att vi vet vad som ska sättas in för varje elev. Vi behöver också tydliga insatser för de elever som kommer till Sverige och vår skola mitt under grundskoletiden. Satsningar på svenska språket ska göras. Samtidigt måste det finnas en större möjlighet än i dag att kunna läsa till exempel historia eller matematik på sitt hemspråk. För det tredje behöver vi en bättre arbetsmiljö i skolan. Mår du bra har du också självklart mycket lättare att lära dig. Det behövs fler skolsköterskor och fler kuratorer. Vi behöver vuxna som vågar se och ta tag i situationen när det händer. Vi satsar 100 miljoner på ett program för att utveckla elevers fysiska och psykiska hälsa. Utöver dessa steg satsar vi på och har föreslagit en läs-skriv-matematik-insats på 1,2 miljarder. Det ska sättas in under elevernas första år så att de lär sig att läsa och skriva och räkna de första åren på grundskolan i stället för de sista. Dessa insatser kommer att stärka och förbättra elevernas möjligheter rejält. Därmed minskar vi också kunskapssegregeringen. Herr talman! I stället för en gymnasieskola som ger alla en ärlig chans har vi fått en skola som stänger dörrar för många. Den stänger dörrar till jobbet och det livslånga lärandet. Det kan vi tydligt se när vi vet att ungefär en fjärdedel lämnar gymnasieskolan utan slutbetyg. Det individuella programmet har på vissa håll nu till och med blivit det största programmet. För ett par år sedan förfasade sig både vi och skolministern över att det var det tredje näst största och det näst största programmet. Då skulle verkliga krafttag tas för att vi skulle se att eleverna som kom från grundskolan skulle få en bättre start och kunskap med sig in i gymnasiet. Trots att det numera är det största programmet på vissa håll har vi en lamslagning. Vilka signaler ger det? Det ger signalen till grundskoleeleverna att vi har en skola där det är lättare att misslyckas än att lyckas. De signalerna kan inte vi och svenska ministrarna för skolan ge till våra grundskoleelever. Att alla ska kunna lyckas är en viktig del i vår syn på gymnasieskolan. Vi har också föreslagit tre inriktningar, tre valbara vägar, för ett nytt gymnasium. Det är ett högskoleförberedande program, ett yrkesförberedande program och en modern lärlingsutbildning. Alla de tre vägarna ska värderas högt samtidigt som det stärker chansen för eleverna till ett verkligt livslångt lärande. Herr talman! Vi kan inte fortsättningsvis ha en skola som tidigt sorterar ut elever och människor och som segregerar barn som den gör i dag. Skolan är till för att ge eleverna en bra start och en rättvis chans i livet. Vårt mål är en skola där alla känner att de från början kan lyckas. Vi vill förebygga och ge möjligheter. Vi vill inte laga och lappa i efterhand. Herr talman! Jag står bakom våra yrkanden, men här och nu vill jag yrka bifall till reservation 6 under punkt 4.

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkande UbU1 och avslag på motionerna. Jag ska beröra ett antal frågor som behandlas inom avsnittet Barnomsorg, skola och vuxenutbildning. Läsåret 2004/05 gick totalt 347 713 elever i gymnasieskolan, vilket är en ökning från läsåret innan med 4 %. Elevantalet kommer att fortsätta att öka under de närmaste åren på grund av större elevkullar. Denna problematik brottas många kommuner med i dag. Att antalet barn i grundskolan minskar och antalet elever i gymnasieskolan ökar kräver en hel del förändringar vad gäller eventuell omfördelning av resurserna från grundskolan till gymnasieskolan, översyn av gymnasieorganisationen och möjligheter att få behöriga lärare till gymnasieskolan. Jag vet att många kommuner har arbetat långsiktigt utifrån organisationsöversyn och sett till att också vidareutbilda sin personal. Men det ser inte likadant ut i alla kommuner. Vi har vid ett antal tillfällen, även i dag, diskuterat i denna kammare utifrån vår oro över att det antal elever som inte är behöriga till ett nationellt program i gymnasieskolan ökar. Nu kan vi i alla fall konstatera att antalet elever på de individuella programmen i gymnasieskolan har varit konstant de senaste åren. Det innebär på inget sätt att vi är nöjda. Målet måste självklart vara att andelen som går på ett nationellt program ska öka avsevärt och att de elever som går in i ett individuellt program efter ett år återfinns i ett nationellt program. De senaste åren har andelen elever som på hösten i årskurs 1 gick på ett individuellt program och senare återfanns på ett annat program varit 30 %. Det är alldeles för lågt. Att radikalt förändra möjligheterna för elever som inte är behöriga till ett nationellt program är en stor utmaning för den enskilde men inte minst för kommunerna. Det gäller att skapa de rätta förutsättningarna för de här eleverna och att de ska få en reell chans. Regeringen har oroats av dessa elever och har därför beslutat att den 1 juli 2006 fördela 225 miljoner kronor till kommunerna för att underlätta att också kunna ge de här eleverna möjlighet att bedriva studier på heltid. Den 1 januari 2007 höjs kommunernas anslag med 450 miljoner på årsbasis. Min förhoppning är att det blir en bättre insats från grundskolan, som har tillförts personalförstärkningsresurser. Även förskolan har tillförts resurser. En resursförstärkning tillförs också gymnasieskolan. Min förhoppning är att det ska göra skillnad så att vi snart kan se en positiv utveckling vad gäller elevernas framgång i studierna. Men om en förändring ska ske räcker det inte med resursförstärkningar. Det måste till ett varierat upplägg vad gäller utbildningarna som också måste utgå från varje enskild elev. Utskottet understryker i betänkandet att det är angeläget att kommunerna så långt som möjligt erbjuder elever programinriktade individuella program, det så kallade Priv. Staten har en målsättning om att 50 % av en årskull ska gå till högskolan. Det är en bra målsättning. När det gäller kvinnorna har vi nått målet med råge. Vår stora utmaning nu är att skapa ett brett utbud av eftergymnasiala yrkesutbildningar som ett alternativ till högskoleutbildningar. Det är av yttersta vikt att det finns ett brett utbud av eftergymnasiala yrkesutbildningar att välja mellan för att dessa ungdomar ska kunna höja sin kompetens då behovet av kvalificerad yrkeskompetens är stort och kommer att öka. Kvalificerad yrkesutbildning, KY, är en mycket lyckosam satsning. KY består, i november 2005, av 600 olika utbildningar, 16 500 platser per år. Den omfattar 22 000 studenter. Statsbidraget är 1 miljard kronor. I princip är alla branscher representerade, och nästan alla län har kvalificerad yrkesutbildning. Genomsnittsåldern för en KY-student är 28 år. Majoriteten har inte studerat på högskola, och det är lika många män som kvinnor som studerar. Efter avslutad utbildning har 70 % anställning eller eget företag. 8 % går vidare till högskolestudier. De senaste fem åren har i genomsnitt åtta av tio fått jobb efter utbildningen. Det är angeläget att man utvecklar kvalitetssäkring av KY då det är garantin för att både de studerande och arbetslivet ska efterfråga utbildningarna. Ett mycket positivt inslag när det gäller KY är att en tredjedel av utbildningen är lärande i arbete, LIA. Ett krav för att man ska komma ifråga när man söker en kvalificerad yrkesutbildning är att det finns en fungerande ledningsgrupp med en majoritet av arbetslivets företrädare. KY-styrelsen har speciellt poängterat att det ska vara en aktiv ledningsgrupp, inte bara namn på ett papper. Denna nära koppling till arbetslivet är en av orsakerna till att utbildningen har rönt sådant intresse och lett till att många fått arbete efter avslutad utbildning och också till att man har nått bra kvalitet. Min förhoppning är att vi ska kunna utveckla de eftergymnasiala utbildningarna, öka utbudet och därmed också kunnat möta arbetslivets och de studerandes krav.

Herr talman! Eftersom upplägget för dagens debatt ser ut som det gör och inte riktigt är anpassat efter mindre partier, som bara har möjlighet att ha en person med i debatten, får jag avstå från att debattera högskolan i dag. Jag kommer att koncentrera mig på grundskola och gymnasium. Men vi återkommer ju snart till högskolefrågorna igen, efter julen. Det förslag till budget som vi nu debatterar innehåller ett flertal viktiga satsningar. Statsbidraget till personalförstärkningar höjs till 2 miljarder kronor. Genom detta stöd förbättras förutsättningarna att öka personaltätheten, minska barngruppernas storlek och öka kvaliteten i förskolan. Vi tycker också från Miljöpartiet att det är mycket bra att bidraget till den kvalificerade yrkesutbildningen förstärks med ytterligare 120 miljoner och därmed kan byggas ut med 1 000 platser. De ca 400 olika kvalificerade yrkesutbildningarna har en viktig roll att fylla för en mångfald av olika utbildningsvarianter med nära koppling till näringsliv och arbetsgivare. Herr talman! Mycket är bra i skolan i Sverige. När man reser runt på olika skolor, kommunala såväl som fristående, ser man många goda exempel på entusiastiska lärare, bra pedagogik och metoder som utvecklar skolan. Men det behövs också förbättringar. Vi vill från Miljöpartiets sida ha en ökad lokal frihet kombinerat med en skärpt tillsyn och större möjligheter till sanktioner för att komma till rätta med skolor som brister i sin verksamhet. Vi är oroade för delar av utvecklingen i skolan. Enligt nationella och internationella utvärderingar har elevernas kunskaper i matematik, läsförståelse och svenska försämrats det senaste decenniet. Bara 60 % av landets manliga 15-åringar kan läsa på den nivå som är önskvärd för att man ska klara sig i vuxenlivet. År 2004 fick 24 % av alla elever Icke godkänd som slutbetyg i ett eller flera ämnen. Alltfler finns på det individuella programmet på gymnasiet, ett faktum som i sig visar att den svenska skolan i dag inte kan ge alla elever den kunskap de behöver. För att bryta den här negativa utvecklingen krävs ett antal förändringar. Jag tror, herr talman, att det krävs väsentligt ökad individualisering där varje elev blir sedd och får utvecklas och lära utifrån sina egna förutsättningar och behov. För att kunna se och lyfta varje individ krävs en större pedagogisk mångfald och lokal frihet att utforma arbetet på det sätt som passar just en viss skola och just vissa elever. Då kan skolan i stället fokusera på kunskaper och hitta kreativa sätt att utveckla undervisningen. Vi bör ha ett system som så långt det är möjligt är huvudmannaneutralt med likartat regelverk och förutsättningar för alla skolor i Sverige. En viktig del i arbetet för att skapa större fokus på kunskapsuppdraget och att alla barn ska nå målen är att avskaffa timplanen. Skolorna måste få större utrymme att lägga upp undervisningen så att den passar elevernas verkliga behov. Sveriges elever är inte en homogen grupp. Elevkåren består av individer med olika talanger och olika problem. Det omfattande försök utan timplan som pågått i flera år i 900 skolor visar på bra resultat. Timplandelegationen föreslår ju nu i sin slutrapport att timplanen ska försvinna helt. Man menar att den inte hör hemma i dagens mål- och resultatstyrda skola. Det är precis det som vi alla måste fråga oss: Vilken typ av styrning vill vi ha av dagens skola? Effekterna av försöksverksamheten har varit att målen i högre grad har satts i centrum i arbetet i försöksskolorna. Elevernas föräldrar är mer nöjda, mer informerade och känner sig mer delaktiga i sina barns studier och studieutveckling. Eleverna har också fått mer ansvar och inflytande under försöket. De kan i högre grad än tidigare påverka sitt eget arbete. Detta individualiserade arbetssätt har gjort att elever i behov av särskilt stöd uppmärksammats mer och fått stöd utifrån sina individuella behov. Lärarnas tillfredsställelse med arbetet har också ökat och är högre i försöksskolorna än i övriga grundskolor. Betygen har utvecklats mer positivt i försöksskolorna än i övriga skolor, och då särskilt för pojkar och elever med utländsk bakgrund. Dessa budskap och resultat bör leda till eftertanke för oss alla i denna kammare. Fler elever måste ges möjligheter att nå kunskapsmålen. Vi måste öka elevernas rätt till åtgärder som hjälp att nå målen. Därför anser vi att man bör ge elever och föräldrar möjlighet att överklaga åtgärdsprogram. När en elev riskerar att inte nå målen och få godkänt i ett ämne i skolan är skolan redan i dag skyldig att upprätta åtgärdsprogram så att eleven ska kunna nå godkänt. I dag finns det dessvärre tecken på att inte alla får denna rättighet tillgodosedd eller att åtgärdsprogrammen, i den mån man får dem, har alldeles för undermålig kvalitet. De som har rätt till åtgärdsprogram är de allra svagaste och mest utsatta eleverna. Deras chanser att nå kunskapsmålen måste stärkas genom möjlighet att överklaga både beslut och uteblivet beslut om åtgärdsplan. Det behöver också införas en möjlighet för Skolverket att utdöma vite, så att de skolor som inte följer de regler och lagar som finns får sanktioner för det och en press på sig att klara sitt uppdrag. Det är inte rimligt att man i dag kan utdöma vite för att ventilationen på en skola är för dålig men inte om skolan brister i sitt huvuduppdrag. Jag vill slutligen ta upp ett annat stort problem i svensk skola. Det är stora skillnader i dag i studieresultat i den svenska skolan mellan pojkar och flickor. Flickor som grupp har väsentligt bättre resultat än pojkar som grupp. Könsskillnaderna i betygen i de olika ämnena visar en viss variation, men flickorna har bättre betyg i samtliga ämnen med ett enda undantag, nämligen idrott och hälsa. Pojkarnas genomsnittliga betyg är väsentligt lägre än flickornas i grundskolan. En betydligt större andel bland pojkarna når inte betyget Godkänd i alla ämnen. Det finns också bland pojkar en större andel som inte nått betyget Godkänd i något av ämnena svenska, engelska eller matematik. Även om man i stället tittar på de nationella proven är det betydligt fler flickor än pojkar som visar bra resultat. Flickor nådde målen i större utsträckning än pojkar, alltså i nästan alla ämnen. Av de elever som fick slutbetyg från gymnasiet läsåret 2002/03 och därmed högskolebehörighet fanns 87 % pojkar och 92 % flickor. I samtliga gymnasieprogram hade flickorna högre genomsnittligt slutbetyg. 15 % av männen och 21 % av kvinnorna går direkt till högskolan efter gymnasiet. Detta är många siffror, men de är viktiga, och de ger oss en bild som visar att det är på samma sätt genom hela skolsystemet. Från år 1 i skolan till högskolan finns dessa skillnader. När man ser att tjejerna i skolan i dag med råge bräcker killarna i utbildningsresultat kan man undra vad detta beror på och om vi har anpassat skolan mer efter flickor som grupp. Ligger det inte ett ansvar på samhället att anpassa skolan efter alla elever och ge alla möjlighet att nå målen? Vad kommer detta att innebära efter skolan för de pojkar som genom skolgången lyckas sämre och när de växer upp till män? Vad innebär det för deras självbild och deras möjligheter i livet? Det är inte acceptabelt att en så stor grupp går igenom hela skoltiden med konstant sämre resultat. Skolan måste anpassa sig bättre efter både flickor och pojkar. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Först vill jag gratulera på bemärkelsedagen. Jag hade inte möjlighet att vara med på din mottagning. (TALMANNEN: Tack.) Det var mycket i det som Mikaela Valtersson sade som var klokt, särskilt vad gällde synen på friskolors rättssäkerhet och frihet och kommunala skolors frihet. Men jag vill be Mikaela Valtersson, som förhandlar med regeringen om en ny skollag, att förhålla sig till ett citat i Helsingborgs Dagblad den 12 juni 2005: "Baylan är tydlig med att regeringen inte kommer att gå med på ökad frihet för friskolor och inte heller för den kommunala skolan." Vidare stod: "Deras förslag skulle leda till en flumskola." Det är upp till bevis för Miljöpartiet i dessa frågor. Vi har i riksdagen under de senaste åren haft en vilande majoritet för att göra de förändringar som Mikaela Valtersson precis talade om i talarstolen. Men Miljöpartiet har valt att så att säga inte utlösa den majoriteten utan i stället i avvaktan på skollagsförhandlingarna skriva särskilda yttranden på en lång rad olika punkter vad gäller friskolor och kommunala skolors frihet. Därför blir det intressant att just i dag höra Mikaela förhålla sig till vad som uppenbarligen är regeringens deklarerade inställning när man blankt avfärdar de saker som Valtersson talade om i talarstolen.

Herr talman! Jag antar, även om du inte sade det, att citatet var från skolminister Ibrahim Baylan. Först och främst ska jag säga att den bild som Sten Tolgfors ger om hur det har varit under den här mandatperioden inte riktigt stämmer. Vi har i ett flertal frågor, inte minst friskolefrågor, skapat en majoritet tillsammans med Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna, och med en rösts övervikt stått upp för den friskolereform som vi har och försvarat den och hindrat inskränkningar, till exempel kommunalt veto, i den. Vi har aldrig någonsin röstat mot något sådant utan röstat för en fortsatt friskolereform och en verklighet som ger alla skolor lika möjligheter. Under det senaste halvåret, när vi har suttit i förhandlingar, har vi däremot avstått från att rösta i några enskilda frågor därför att det är en ganska orimlig ordning om man skulle driva igenom förslag samtidigt som vi för en diskussion och de ännu inte är färdiga. Det är ingen konstig ordning alls. De olika politiska förslagen kommer att komma upp till kammarens behandling så småningom.

Herr talman! Det är korrekt att det finns exempel på både-och. Men det finns framför allt exempel där Miljöpartiet har valt att hänvisa till skollagsförhandlingar - jag kan förstå det i den delen - för att inte utlösa den vilande majoritet för en ny skolpolitik som faktiskt finns representerad här i kammaren. Då blir det ändå intressant att höra Mikaela Valtersson förhålla sig till detta. Är hon beredd att gå emot Miljöpartiets politik och följa Baylans linje? Det är riktigt att det var ett citat av Baylan där han helt avfärdar möjligheten att stärka friskolors frihet och rättssäkerhet och friheten för de kommunala skolorna. Han kallar detta för flumskolan och avfärdar de idéer som Valtersson redovisade alldeles nyss i talarstolen. Är man beredd att ge upp sin egen trovärdighet för att göra upp med regeringen och värna regeringsunderlaget? Eller är man tvärtom beredd att fullfölja sin egen linje och då ta till sig att det finns en vilande majoritet för någonting annat? Svensk skola behöver inte återregleras och falla tillbaka i centralstyrning. Det finns en majoritet för någonting annat. Det är en trovärdighetsfråga för Miljöpartiet att stå upp för detta, eftersom det finns ett alternativ här i riksdagen redan nu.

Herr talman! Jag håller med om att vi absolut inte ska gå tillbaka till någon centralstyrd skola. Jag tror att både jag och Miljöpartiet under det här senaste året har varit relativt tydliga i var vi står i den frågan utåt. Vi kommer självklart inte att i den här propositionen eller i någon annan gå med på någonting som är helt mot vår politik. Vi har inte för vana att göra det, utan vi går med på uppgörelser som vi tycker har blivit bra. Och den här resan är ännu inte klar. Vi får väl se var vi landar och om det kan bli bra. Men vi går aldrig med på någonting som är helt mot vår politik. Med det är det inte sagt att man i uppgörelser inte gör vissa kompromisser - det antar jag att ni också diskuterar i era arbetsgrupper - när man är flera partier. Men vi kommer inte att gå med på någonting som inskränker friskolornas frihet.

Herr talman! Höstens utbildningsdebatt har mest handlat om kvaliteten på högskolan och antalet platser där. Det är förvisso viktigt, men för mig finns det en fråga som är långt viktigare, nämligen hur vi i fortsättningen ska förhindra att så många lämnar grundskolan utan nödvändiga kunskaper. Jag syftar på de 25 % som lämnar årskurs 9 utan att få godkända betyg eller de 10 % som inte får gymnasiebehörighet. Vad har gått snett för dem och varför? Den svenska grundskolan är ingen elitskola, utan det är en skola där praktiskt taget alla skulle kunna nå målen. Så var tanken på 90-talet när besluten togs. Men när målen nu inte nås måste åtgärder vidtas. Vi moderater accepterar inte att så många lämnas utanför den bildning som behövs i livet, och vi vet att problemen för dem som misslyckas ofta börjar tidigt. För en del börjar problemen redan när de föds. Tidigare var den svenska skolan bra på att kompensera för de socioekonomiska skillnaderna i barnens liv, men tyvärr lyckas den sämre och sämre med det. Redan i förskolan måste större vikt läggas vid att upptäcka och kompensera brister i barnens sociala liv. En händelsefattig, bråkig eller konfliktfylld barndom kan leda till dåligt självförtroende och relationsstörningar, likväl som en barndom rik på kärlek, ord, musik och meningsfulla lekar förbereder barnet på ett rikt liv. Hjärnforskningen ger starkt stöd åt uppfattningen att vi behöver vidareutveckla en vetenskapligt välgrundad pedagogik för små barn. David Ingvar, välkänd hjärnforskare, har skrivit om hjärnans engångschans. Med det syftar han på åldern tre-sex år, då människohjärnan kan lära sig så bra, så mycket och så snabbt som den aldrig kan vare sig tidigare eller senare. I den åldern organiseras hjärnan, och nervceller och synapser som tränas förstärks, medan de som inte tränas helt enkelt förtvinar och försvinner. Därför kan man aldrig senare i livet kompensera den inlärning som missats i förskoleåldern. Herr talman! Vi kommer troligtvis att höra Lena Hallengren säga att förskolan är bra som den är. Det är den också, på vissa ställen, men inte tillräckligt bra på många andra. I alldeles för många förskolor domineras verksamheten av den fria leken, och personalen har mer som sin uppgift att utöva tillsyn än att fungera som pedagoger. De teman som ska genomsyra verksamheten utgår oftare från högtider och typ alla hjärtans dag än från barnens erfarenheter. Sagor och sånger har sällan koppling till varandra eller till verksamheten utan är mer till för att lugna ned barnen eller vaccinera dem mot skräpkultur. Förskollärare och barnskötare jobbar i grupp utan att tillvarata de olika utbildningarnas kompetenser. Är detta en nidbild av den svenska förskolan som vi moderater hittat på? Nej, det är uttalad kritik från en lärarutbildare på en av våra lärarhögskolor. Kvalitetsskillnaderna mellan olika delar av landet och mellan olika förskolor är mycket stora. I den svenska förskoledebatten ställs ofta leken mot ett systematiskt lärande. För mig är det ett konstigt resonemang. Det ena utesluter verkligen inte det andra. I grundskolans lägre klasser, med krav och fokus på kunskapsinlärning, ägnas inte alla lektioner åt de traditionella kunskapsämnena, utan stora delar ägnas åt idrott, musik, sång och andra aktiviteter. Både förskollärare och grundskollärare är fullt kompetenta att se helheten för barnen, trots blandningen av delarna. Själv har jag både som mamma och som lågstadielärare ägnat mig åt systematisk inlärning, men inte hela dagarna. Det har alltid varvats med andra aktiviteter. Men man måste planera, genomföra och utvärdera den pedagogiska insatsen. Ska man bara ha en stunds pedagogik när det blir tillfälle över är den stunden för det mesta redan försvunnen innan den kommit. Herr talman! Vi moderater vill ha den allmänna förskolan för fyra- och femåringar utvidgad till att även gälla för treåringar. Reformen beräknas kosta ca 600 miljoner kronor, och den är fullt finansierad i vår budget. Jämfört med regeringens budget föreslår vi 660 miljoner kronor mer. För tiden innan barnen är tre år vill vi ha en mycket mer flexibel omsorg. Låt tusen blommor blomma! Möjliggör för föräldrar att vara hemma med barnen längre, behåll dagbarnvårdare och öppna förskolor, var positiv till trefamiljssystem eller låt barnen vara på förskolan! Barn och föräldrar är olika, har olika behov och olika möjligheter. Vi moderater vill ha en generell översyn av förskolans läroplan. Vi vill ha tydliga målsättningar. Visserligen finns det i läroplanen ett pedagogiskt uppdrag, men den är för vag och innehåller för många oklarheter. Den andas mycket av rädsla för lärande och har svårt att hitta formerna för lärande på små barns lekfulla villkor. Läroplanen blandar barnomsorg och förskola så att ingen riktigt vet var det ena börjar och det andra slutar. På alltför många skolor har den allmänna förskolan bara blivit en avgiftsfri förskola tre timmar om dagen. Vi moderater vill att alla barn ska ha en individuell utvecklingsplan, och för åldrarna tre-fem ska förskolan vara pedagogiskt planlagd. Förskollärare har ansvaret, och deras utbildning måste ses över i syfte att dels stärka deras pedagogiska ansvarsområde, dels få fram fler förskollärare. Dagens förskoleklass övergår i vår vision till att bli det första obligatoriska skolåret, och naturligtvis vill vi moderater ha en flexibel skolstart. Det är bara länderna runt Östersjön som låter barnen leva i sju år innan de börjar skolan. Att i Sverige vänta med skolstarten tills barnen bli sju är ingenting som gynnar barnen, i synnerhet inte de barn som kommer från hem med lågutbildade föräldrar. Forskning visar att barn med särskilda behov gynnas av en tidig skolstart. Där man i vår omvärld börjar skolan tidigare har man också påvisat goda resultat.

Herr talman! En liberal politik för gymnasieskolan har vi utformat i Folkpartiet. Det gör vi med den grundläggande inställningen att vi tror att det är kunskapen som ger frihet för individen. Det är därför som vi sätter kunskapsmålen främst i vår politik. För att man ska kunna nå kunskapsmålen i skolan är det nödvändigt att det finns en arbetsro och en trygghet i skolan. Det kan kallas ordning och reda, disciplin och respekt, men det är egentligen samma sak. Det behövs för att man ska kunna nå kunskapsmålen. Det behövs också en skola som är anpassad till individen med en valfrihet som är äkta och som inte ger några fallgropar som individen riskerar att falla i. Jag ska återkomma till detta senare. Jag börjar med kunskapsmålen eftersom det är det viktigaste. Kunskaper är egentligen som ett granitblock som ligger till bas när man sedan bygger upp livet. För många har det här fundamentet börjat sprängas som en frostsprängning, mycket på grund av den socialdemokratiska istid inom skolpolitiken som vi har gått in i. Vi ser att resultaten har försämrats kraftigt i svensk skola. Vid en TIMMS-undersökning som kom 2003 mätte man kunskaper i matte och NO bland åttondeklassare och sjundeklassare. Det visade sig att dagens åttondeklassare inte kan mer än vad sjundeklassare kunde vid den förra mätningen 1995. Detta gäller båda ämnena. Eleverna i grundskolan har tappat ett helt år. Det är någonting som naturligtvis påverkar även gymnasieskolan och dess arbete. Den 13 november 2005 kom det ett pressmeddelande från Skolverket. Man har intervjuat 1 600 lärare på högskolan. Bland lärarna inom områdena teknik, naturvetenskap och humaniora säger två tredjedelar att studenternas förkunskaper är sämre i dag än vad de var för fem-tio år sedan. Både före och efter gymnasiet har vi tydliga indikationer på att någonting har gått snett, och har gått snett under en längre tid. Men, herr talman, det är möjligt att få ett mer tempererat klimat för eleverna än den istid som nu råder. Då måste vi se till att förkunskapskraven verkligen står fast, att vi stärker lärarutbildningen och att lärarna får en chans att utveckla sig och förkovra sig inom sina ämnen. Det är därför som vi gör en mycket kraftig satsning på detta, 1 miljard i vår budget för vidareutbildning av lärare. För läraren är ju verkligen - det har sagts så många gånger förut - skolans absolut viktigaste resurs. Läraryrkets status måste höjas för att man ska kunna locka fler unga begåvade människor att bli lärare. Det måste vara möjligt att göra en karriär inom läraryrket, kanske också att bli lektor på gymnasiet så man kan vara en betydelsefull länk mellan den aktuella forskningen och det utvecklingsarbete som bedrivs i gymnasieskolans institutioner. Det tror jag är jätteviktigt. Det behövs också arbetsro, jag nämnde det. Jag stod framför en klass på samhällsvetenskapliga programmet för ett tag sedan. Det var i Göteborg och en av stadens mest anrika skolor. Det sägs att där går de mest begåvade och motiverade eleverna. När jag stod framför klassen kände jag ändå hur irritationen inom mig på något sätt gnagde. Läraren var också nervös. Hon sade i det ena andetaget: De brukar inte vara så här stökiga. Det brukar inte vara så här svårt att få dem att lyssna. I det andra andetaget sade hon: Vi har under många år befunnit oss på ett sluttande plan där eleverna för varje år blir sämre och sämre. Det tar längre och längre tid för dem att komma in i gymnasiets arbete, att visa respekt för läraren så att vi får ett bra klimat i klassrummet, klarar av att arbeta och gå framåt i den takt som vi vill. Då blir man naturligtvis lite förundrad, när det är en av Göteborgs mest anrika skolor där man säger att man ska ha de mest begåvade eleverna. Det är ett tydligt tecken på att detta inte är något problem som bara existerar på ett fåtal skolor. Det är spritt i skolsystemet i dag. Läraren måste vara ledaren i klassrummet. Eleverna ska också visa respekt för lärarna. En del politiker säger att det nu krävs satsning på disciplin. Jag är beredd att hålla med. Då måste man också se över vilka befogenheter som lärarna har. Anledningen till att jag säger det är för att man ska kunna garantera kvaliteten för elevernas skull. För är det någonting som man som elev upplever som oerhört frustrerande är det när man inte har arbetsro, en arbetsmiljö som fungerar, där man kan koncentrera sig på sitt arbete och lära sig i skolan. Därför tror jag att det är så viktigt. Det sista området jag tänkte ta upp är valfriheten och anpassningen till individen. För ett tag sedan kom utredningen Åtta vägar till kunskap . Folkpartiet lämnade utredningen eftersom den brakade iväg åt helt fel håll. Det var en mycket hatad produkt, skulle jag vilja säga, inom skolans värld. En stor del gick ut på att man skulle göra successiva val genom hela gymnasieskolan där man gång på gång splittrar upp klasserna och delar in på nya sätt, där man ställer eleverna inför ett oändligt antal olika val. Vad som nu drivs igenom i den nya gymnasieskolan som träder i kraft 2007 är en light -version av utredningen. Tyvärr verkar den till stora delar ha samma beska smak som originalet. Det vi i Folkpartiet vill ha i stället är en riktig valfrihet för individerna, med tydliga program med olika inriktningar, studieförberedande program som leder fram till en studentexamen, yrkesförberedande program som avslutas med en yrkesexamen och lärlingsprogram som avslutas med en lärlingsexamen. Det ska vara möjligt att kunna ha en till viss del varierande längd på programmen. Definitivt behövs det också olika målsättningar, där målen är tydligt anpassade till de program och mål man har för utbildningen och inte som i dag där det är samma mål, att alla ska bli högskolebehöriga, som gäller. Det tycker vi är feltänkt. Det kursutformade gymnasiet har inte varit lyckat. Det har inte gett eleverna möjlighet att fördjupa sig ordentligt inom ämnena. I stället har det blivit upphugget, och eleverna får helt enkelt inte chansen att gå på djupet i ämnena. Det vi vill göra med de här reformerna är att garantera kvalitet och ge en valfrihet där det är möjligt för individen, att faktiskt se till att det blir en valfrihet som innebär att man får en större kunskap och valfrihet i livet, inte fallgrop efter fallgrop som man riskerar att falla i. Jag vill avsluta med några ord av Molière. Han säger: Utan kunskap är livet inte mer än skuggan utav döden. Det ställer vi upp på.

Herr talman! I måndags träffade jag som så ofta annars en gymnasieklass i Västmanland. Den fråga som var allra vanligast var: Finns det någon framtid för mig? Finns det möjlighet till nya kunskaper, upptäckter, till en högskoleutbildning av god kvalitet som gör att jag klarar mig på den globala arbetsmarknaden? Har jag fått rätt kunskaper? Finns jobb, framtid, möjligheter? Där fanns en påtaglig längtan efter en bättre framtid, insikten om att det är kunskap som är nyckeln till denna Pandoras ask. För oss kristdemokrater är visionen ett kunskapssamhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter. Därför vill Kristdemokraterna se en gymnasieskola där fokus sätts på kunskap, ansvar och trygghet. Gymnasiet behöver utvecklas och kvaliteten höjas så att fler elever når målen och får de kunskaper som krävs för personlig utveckling, aktivt deltagande i ett demokratiskt samhällsliv, ett utvecklande arbetsliv, vidare studier och ett lärande under hela livet. I dag lämnar var fjärde gymnasieelev skolan utan fullständiga betyg. Det är ett resultat av Socialdemokraternas kunskapsmässiga likriktning som strider mot tanken att varje individ ska kunna nå sin fulla kapacitet. Eleverna ska i deras kunskapssyn stöpas i en och samma form likt tennsoldater. Så ska man inte behandla människor. I gymnasieskolan behövs två tydliga och likvärdiga delar: mer teoretiskt inriktade program och mer yrkesinriktade program där lärlingsprogrammet ska vara en del. År 2007 ska den nya gymnasieskola som Socialdemokraterna och stödpartierna lagt fast - om de vinner valet nästa år - börja gälla. Det finns inget hopp om att de förändringarna ska leda till det bättre, tvärtom. Utformningen av gymnasieskolan borde i stället ta hänsyn till elevers skilda behov och intressen. Det behövs ett paradigmskifte. Människan, inte institutionerna, borde stå i centrum. Att följa upp den enskildes kunskaper i till exempel fler betygssteg och kvalitetssäkrande nationella prov är verktyg för det. Det gemensamma ansvaret mellan familjen, eleven och skolan behöver också bli tydligare. Därför vill vi se ansvarskontrakt där det klart framgår vilken part som ansvarar för vad i elevens kunskapsmässiga och sociala utveckling. Grunden för allt är dock tryggheten. Det behövs ett levande arbete med värderingarna. Herr talman! Det finns anledning att säga några ord om vuxenutbildningen. Kristdemokraterna har under flera år önskat en översyn av vuxenutbildningen så att den synnerligen varierande verklighet som det så kallade kunskapslyftet lämnade efter sig kan ge plats för en modern och flexibel struktur för vuxnas lärande, så att alla, även de som haft och har behov av starkt stöd, har chansen att komma igen i kunskapssamhället. Än så länge har det inte synts till något särskilt engagemang på det området från Socialdemokraternas sida. Nu är en proposition annonserad, och det återstår att se om det blir de verkliga tag som så väl behövs. Hittills har det mest rests frågetecken runt det. Regeringen har en hel del att leva upp till också på det området. Herr talman! Det är utifrån kunskapens grundläggande roll för samhällsutvecklingen, att kunskap är bra och har ett värde i sig, som Kristdemokraterna månar om den högre utbildningens kvalitet och frihet. Därför vill vi i vårt budgetförslag för kommande år göra särskilda satsningar på kvaliteten i den högre utbildningen. Vi vill se en annan inriktning på högskolepolitiken än den nuvarande. Tyvärr är det inte kvalitet som präglat vänsterkartellens högskolepolitik, tvärtom. Högskolans resurser har urholkats med en fjärdedel sedan Socialdemokraterna tillrädde för elva år sedan. Högskoleplatser reduceras till arbetsmarknadspolitik och studenter till pinnar på ett papper. I det läget fortsätter de ensidiga kvantitativa förslagen att dimpa ner. Tyvärr lär nog också en hel del av de platser som regeringen pratar om förbli en chimär. Då hjälper det inte att utbildningsministern då och då skäller på lärosätena. Sverige förtjänar bättre än så. Kristdemokraterna vill se kvalitet i högskolan, tillgänglig för alla på friare högskolor. Det är därför som vi i ett första steg satsar 1,4 miljarder på kvaliteten de kommande tre åren. Vi anslår också 80 miljoner kronor som en riktad satsning för att öka andelen disputerade lärare. Undervisningen i grundutbildningen måste räddas, värnas och utvecklas. Vi vill se en garanterad undervisningstid som bör framgå av varje kursplan så att studenterna vet vad de får. Hit hör inte minst lärarutbildningen. Det är ett gemensamt ansvar för flera olika sektorer att höja kvaliteten i lärarutbildningen och öka lärares status så att fler vill bli och förbli lärare i ett bra yrke med utvecklingsmöjligheter. Det finns hos Socialdemokraterna en tradition att missgynna högskolor som står utanför statens hägn. Det gäller inte minst höstens budgetförslag, där enskilda högskolor missgynnas. Kristdemokraterna anser att det måste finnas likvärdiga möjligheter på lärosäten oavsett huvudmannaskap. Det är kvaliteten som ska råda. Likaså bör fler högskolor drivas i friare form. Det handlar även om att låta alla typer av kunskap få plats. Det finns ju ingen kunskap som är mer eller mindre fin. Ändå har yrkeskunskapen varit satt på undantag i gymnasieskolan, i de vuxnas lärande och i högskolan. Yrkeskunskapens låga status gör att människor inte får plats och undergräver också långsiktigt vårt lands välfärd. Bristen på lämplig arbetskraft är redan det största tillväxthindret för 15 % av de svenska företagen. Det vill vi kristdemokrater ändra på och lyfta fram yrkeskunskapen, ge den en egen status och låta den löpa som en egen vit tråd genom hela utbildningsväsendet. Vi vill se en ny form av lärlingsprogram i gymnasiet och en yrkeshögskola. Vårt grannland Finland till exempel uppmuntrar och tar till vara praktiska färdigheter och har redan ett framgångsrikt yrkeshögskolesystem. Där finns 29 yrkeshögskolor med sammanlagt 130 000 studerande i en examensinriktad utbildning av hög kvalitet. Sverige har å sin sida bara 12 500 platser i kvalificerad yrkesutbildning. De finländska utbildningarna omfattar studier på mellan 3 ½ och 4 ½ år. Mångsidiga kontakter med arbetslivet ger jobb för den som avlagt en yrkeshögskoleexamen. Den finska modellen med en yrkeshögskola är väl värd att titta på. Kristdemokraterna avsätter också medel för att utveckla en svensk yrkeshögskola. Herr talman! En gymnasieskola med kunskap, ansvar och trygghet, en modern och flexibel vuxenutbildning med plats för yrkeskunskap, en högre utbildning med kvalitet i stället för kvantitet, bildning i stället för korvstoppning, frihet i stället för toppstyrning och mångfald i stället för fixering vid begränsad kunskap är steg på vägen i byggandet av ett kunskapssamhälle där ingen hålls tillbaka, och där ingen någonsin lämnas efter. Givetvis står jag bakom Kristdemokraternas samtliga reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 28.

Herr talman! Jag har en mycket kort fråga till Kristdemokraternas representant. Du pratar om vuxenutbildning. Jag skulle vilja veta hur Kristdemokraterna som ska ingå i den högerledda blå alliansen ska klara av vuxenutbildningen tillsammans med två partier som faktiskt vill skrota den.

Herr talman! Det är naturligtvis frestande att fundera över vilka erfarenheter av samarbete som Lennart Gustavsson har när han talar om att ingå i en ledd koalition. Kristdemokraterna ingår i Allians för Sverige som består av fyra partier som samverkar. Vi har en gemensam syn på att det är viktigt med kunskap för alla i vårt samhälle. Vi vill skapa ett samhälle där det är möjligt att lära. Vi har också enats om en gemensam grundsyn om att utveckla yrkesutbildning till exempel. Vi kristdemokrater har en hel del förslag när det gäller yrkeshögskola till exempel, som jag var inne på i mitt anförande. Lennart Gustavsson behöver nog inte vara särskilt bekymrad. Också på den punkten kommer vi i Allians för Sverige att fortsätta våra samtal. Vi kommer säkert att kunna presentera förslag som innebär en mer modern och flexibel struktur för vuxenutbildningen än den som Vänsterpartiet i sin roll som stödparti till den nuvarande röda regeringen har kunnat bidra till. Skillnaden är att vi under de gångna åren har sett att det som saknas är en flexibel, modern, bra struktur för vuxenutbildning administrerat av en regering som Lennart Gustavsson och hans parti stöder. Det är skillnad mellan det scenariot och ett scenario där vi är fyra partier som samverkar om att få en bra vuxenutbildning.

Herr talman! Jag tycker att man kan avkräva även kristdemokrater någon form av ärlighet när man diskuterar olika förslag. Vi redovisar ett samlat förslag i en budget. Där finns saker som kan vara bättre eller sämre. Ett rimligt krav vore väl att ni från den blå högeralliansen kunde visa upp ett samlat förslag till exempel på vuxenutbildningens område som vi kunde diskutera. Ni visar upp förslag som spretar åt alla håll. Känner ni inget ansvar för att visa upp en tydlighet?

Herr talman! Det är återigen frestande att påpeka att i den illröda - mörkröda med gröna inslag - vänsterkartell där Lennart Gustavsson ingår finns det inte någon gemensam strategi för vuxenutbildning. I så fall hade vi säkert redan fått den på riksdagens bord. Det är förvisso en proposition aviserad från regeringen. Vi får se vad den innehåller och om ni orkar komma med förslag som skulle kunna leda fram till en modern och flexibel vuxenutbildning. Den röda kartellen har inte presterat något framåtsyftande nytänkande på det här området. Det borde även Lennart Gustavsson kunna medge. Sedan Kunskapslyftet har mycket lite, om ens något, hänt. Det finns en skillnad mellan den röda kartellen, som har haft möjlighet att komma med förslagen och inte gjort det, och oss i alliansen som har för avsikt att tillsammans leverera de förslag som behövs för att få en modern och flexibel vuxenutbildning.

Herr talman! Jag ska inte yrka på något annat än vad Sofia Larsen gjorde, så talmannen behöver inte koncentrera sig på den uppgiften. Min uppgift i dag är att tala om förskola och vuxenutbildning. Vår dröm för utbildning bottnar i tanken om det livslånga lärandet som börjar i förskolan och sedan fortsätter hela livet. Drömmen handlar också om att eleven ska må bra både fysiskt och psykiskt för att kunna tillgodogöra sig kunskaper och erfarenheter. För att det ska bli verklighet behöver eleverna få en lugn och trygg arbetsmiljö. Det är då viktigt att det finns tillräckligt med personal som kan ta hand om de stora barngrupperna. I går fick vi Skolverkets lägesbeskrivning. Där finns en hel del oroande läsning. Det står att kommunerna inte har lyckats rekrytera den personal de önskar för att det inte finns personal med pedagogisk högskoleutbildning att tillgå. Det innebär att gruppstorlekarna är stora - i genomsnitt 17 barn per grupp. Det är bra att den minister som är ansvarig för detta kommer och lyssnar på det oroande som står i Skolverkets rapport. Det kanske inte är så konstigt att det är så här eftersom det ju utbildas alldeles för få lärare varje år. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting behöver det årligen utbildas 13 000 lärare, men det utbildas 7 000. Förklara varför regeringen tycker att det räcker! Av dem som går lärarutbildningen är det också för få som väljer att bli förskollärare. Då är det inte så konstigt att det är svårt att hitta personal med tillräcklig pedagogisk högskoleutbildning. Vad tänker regeringen göra åt det? Jag hoppas att ministern är redo att svara på det sedan. Skollagen skriver vackert om att "utbildningen skall ge eleverna kunskaper och färdigheter samt, i samarbete med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar". I dag kan jag påstå att vi inte klarar av att leva upp till dessa självklara mål. Varför klarar vi inte det? Jo, därför att vi inte anpassar elevernas skolgång efter deras individuella förutsättningar. Skolverket säger också att elever behöver olika lång tid för att nå målen i utbildningen. De orden ligger väldigt bra i min mun. Detta har Centerpartiet påpekat i debatt efter debatt i denna kammare. Vi talar om hur viktigt det är att ge varje elev den kunskap den behöver för det livslånga lärandet. Skolan ska vara individuellt anpassad och sätta eleven i fokus. Därför vill vi i Centerpartiet införa flexibel skolgång. Då handlar det om att ge elever möjlighet att börja förskoleklass, grundskola och gymnasieskola vid fler tidpunkter än bara vid höstterminens start. Vi anser också att en förskoleelev som är mogen att börja läsa, skriva eller räkna ska få den möjligheten även om eleven bara är fem och ett halvt år. Det gäller att stimulera barnet när det är motiverat för det. Då hålls intresset för kunskapsinhämtande vid liv. Jag har blivit närmast förlöjligad här i kammaren när jag tidigare har talat om detta i debatter. Nu talar Skolverket klartext om flexibilitet. Likaså gör Sveriges Kommuner och Landsting det. Utbildningsutskottet besökte Sveriges Kommuner och Landsting för ett par månader sedan, och deras åsikt om flexibel skolgång och skolstart var kristallklart positiv. Det finns som bekant många skolor som vill börja med flexibel skolgång, men de har fått nej. Motiveringen är att man inte kan se hur övergången till gymnasiet ska fungera. Man säger alltså nej därför att man inte kan se hur övergången till gymnasiet ska fungera! För mig är det ett lite märkligt argument. Vi lever i ett samhälle som hela tiden förändras, men inom utbildningens värld vill regeringen inte göra förändringar som anpassar skolan till riktigt individuell skolgång. Jag anser att vi inte får glömma bort att småbarn utvecklas i väldigt olika takt. Ett barn kan börja prata innan eller i samband med att det fyller ett år, medan andra inte talar förrän de är över två. När småbarn utvecklas så olika är det för oss i Centerpartiet en gåta att man kan tro att alla barn är mogna att börja skolan i augusti det år de fyller sju år. Det finns i alla fall en del skolor i landet som har börjat med flexibel skolgång. Jag besökte i höstas Rosenfeldtsskolan i Karlskrona där man har flexibel skolgång. Jag kan garantera att det var glädje i blicken på dem som arbetade i den skolan, som enligt sin slogan har "hjärtat i centrum". Årets bästa skolkommun, kommer ni ihåg vilken det var? Jo, det var centerstyrda Torsås, och de arbetar också med flexibel skolgång. Jag skulle därför vilja få en godtagbar förklaring av någon av ministrarna varför man konsekvent säger nej till flexibel skolgång. Herr talman! Inledningsvis talade jag om det livslånga lärandet, men nu gör jag ett snabbt hopp förbi grundskola och gymnasieskola till vuxenutbildning. Sofia Larsen har ju redan pratat om grundskolan och gymnasieskolan. Även när det gäller vuxenutbildningen hittade jag intressant läsning, om än ganska deprimerande, i Skolverkets lägesbeskrivning. En tredjedel av de vuxenstuderande hösten 2004 var under 25 år. Antalet vuxenstuderande hade på ett år ökat med 10 % och uppgick till 52 500. Det är nästan ofattbart att så många under 25 år måste läsa upp sina betyg. Vad är orsaken? Kan Lena Hallengren svara på den frågan? Jag tror att jag har svaret själv och kan passa på att redovisa det för att sedan hoppas få höra om min teori är likalydande med svaret från ministern för vuxnas lärande. Centerpartiets teori är att alltför många lämnar grundskolan utan att ha uppnått kunskapsmålen och därför behöver läsa upp sina betyg för att kunna studera vidare. Många unga kompletterar gymnasieutbildningen eller läser upp gymnasiebetygen. Matematik, svenska och engelska är de vanligaste kärnämnen som unga under 25 år studerar på komvux. Värt att nämna är också - och allt är hämtat ur Skolverkets färska lägesrapport - att på läkarutbildningen har andelen nybörjare som studerat på komvux ökat mer än på någon annan utbildning, från 16 % på 90-talet till 38 % i dag. Det är oerhört oroande siffror. Centerpartiet anser att detta beror på att dagens skolutbildning inte är individanpassad. Med den skolpolitik som vi och alliansen driver kommer vi att se helt andra siffror på unga människor som behöver läsa upp sina betyg på komvux i framtiden. Herr talman! Så länge behovet av att få läsa upp sina betyg finns är det viktigt att vi tillser att dessa utbildningsmöjligheter finns och har resurser. Då tänker jag inte bara på komvux utan även på folkbildningen. För elever som misslyckats i skolan har ofta folkhögskolorna en pedagogik som passar skoltrötta elever. Folkbildningen behöver därför värnas. Jag hoppas innerligt att den proposition som vi blivit lovade att få i mars 2006 lyfter fram folkbildningens betydelse för det livslånga lärandet. Slutligen vill jag säga några ord om kvalificerad yrkesutbildning. Förändringarna i yrkeslivet går oerhört snabbt, och kraven på ökad kompetens ökar inom många yrken. Av den anledningen har Centerpartiet föreslagit 50 miljoner mer än regeringen. Med de extra pengarna, tillsammans med regeringens, skulle 1 500 nya permanenta platser skapas för att tillgodose näringslivets efterfrågan på utbildad arbetskraft. Det gäller bland annat utbildning inom den snabba tekniska utvecklingen, men vi får inte glömma att det finns många hantverksyrken som också behöver kvalificerad yrkesutbildning. I dag när jag öppnade min e-post hade jag ett meddelande från mitt hemlän som började med orden: Jag får bra vibrationer i vår kontakt med handläggare på KY-myndigheten. Sedan berättade avsändaren om Solenergiteknik med pellets som kompetens, en kvalificerad yrkesutbildning som man tror sig få tillstånd att starta. KY är ju som vi sett en utbildning som leder till arbete direkt efter utbildningen.

Herr talman! Jag ska återigen fatta mig kort. Jag har också med intresse läst samma rapport som Birgitta Sellén hänvisar till. Angående förskolan, först och främst, säger rapporten bland annat att de reformer inom förskoleverksamheten som genomförts de senaste åren har fått betydande effekter på verksamheten. Antalet barn har ökat. Antalet föräldrar som är nöjda med sina barns omsorg har ökat så att fler än nio av tio är nöjda. Reformerna har gett arbetslösa föräldrar möjlighet att låta sina barn gå i förskola. Samtidigt har betydelsen av föräldrarnas utbildningsbakgrund och ursprung för barnens deltagande minskat avsevärt sedan 1999. Allt detta är sådant som jag som vänsterpartist tycker är väldigt positivt. Sedan pekar man naturligtvis på att grupperna är för stora och att vi har för liten personaltäthet. Man pekar också på behovet av lärare. Jag lyfte i mitt anförande tidigare upp just att vi har ett gemensamt ansvar för att kunna rekrytera lärare till de här fina arbetsplatserna. Jag har två frågor utifrån att jag tycker att Centern i grunden har en positiv inställning till förskolan och vill utveckla den, som jag uppfattar det när jag lyssnar på dig. Fråga 1: Vilket är Centerns recept på att vi ska få fler till lärarutbildningen? Fråga 2: På vilket sätt ska Centern genomföra sina visioner om förskolan tillsammans med sina borgerliga kamrater?

Herr talman! Det är bra att även Lennart Gustavsson har sett att det finns vissa problem genom att det är så många barn som har börjat och att man saknar de här pedagogerna. När det gäller vårt recept kan jag säga att det ju är många fler som söker in till lärarutbildningen än som får plats, därför att regeringen har bestämt att det är 7 000 som ska gå fastän det årligen behövs 13 000. Självklart fattas det pedagoger. Men ta in dem som vill börja i utbildningen! Sedan handlar det naturligtvis också om att stimulera och ge incitament som gör att många fler vill bli förskollärare. För att klara av det får vi nog hjälpas åt alla i samhället. När det sedan gäller samarbetet kan jag säga att om jag inte missminner mig stod Lennart Gustavsson för en timme sedan eller något sådant i talarstolen och sade: V, mp och s har olika åsikter i väldigt många frågor. Men ni har ändå fått sitta sena nätter under budgetberedningen i höstas. Det var väldigt sent som ni lyckades hitta varandra. I alliansen har vi börjat vårt förarbete. Vi kommer att klara det här. När det är ett samarbete är det ett givande och ett tagande. Vi kommer att klara det likaväl som ni har försökt klara ut det.

Herr talman! Först och främst, om det behövs fler platser för att utbilda lärare, varför är ni med och motsätter er utökningen av antalet högskoleplatser? Detta går inte ihop, min kära vän. När det gäller gemensamma förslag har jag försökt få fram att det finns något slags sjysthet i en debatt när man kan presentera gemensamma förslag. Det här är ett gemensamt förslag - inga fler utbildningsplatser inom högskolan. Få se vilka konsekvenser det får. Men i övrigt spretar det, som jag säger. Ett annat ställe där det spretar, som jag vill ta upp i min följdfråga, är det jag tog upp med Torsten Lindström, nämligen vuxenutbildningen. Där drar man följaktligen en slutsats som även Birgitta Sellén drog i sitt anförande, att det är många som läser upp betygen. Men samtidigt säger Skolverket följande: Skolverket anser dock att bristande studiemotivation under tonåren inte ska vara avgörande för livskarriären. Det bör då finnas möjligheter till en andra chans genom komplettering. Vill Centerpartiet stänga den möjligheten?

Herr talman! Jag börjar bakifrån med frågan om bristande kunskaper. Med den skola som vi i alliansen vill skapa handlar det om att ta till vara individen redan från början. Där handlar det om att inte kväva och lägga locket på. Tyvärr kan man än i dag, i dagens Sverige, höra hur barn som är sex år frågar efter olika saker för att de vill lära sig och så får de svaret, inte bara av föräldrar utan även på förskolan: Vänta tills du börjar skolan! Då lär man sig ju redan på en gång: Det är ingen idé att jag engagerar mig, ingen idé att jag bryr mig. Det är därför som vi pratar om den flexibla skolgången, för att ta till vara intresset, för att successivt bygga upp självständiga personer som tror på sig själva, som går vidare i sin förmåga anpassad efter varje individ. Då behöver vi inte ha de här eleverna som är så vansinnigt skoltrötta när de är i tonåren, för då har vi mött dem på en helt annan nivå. Det vi pratar om när det gäller platserna på högskolan är att vi vill ha god kvalitet. Det är inte kvantitet som är det viktiga i högskolan. Men sedan bör man gå in för olika riktningar. Det är bara att säga att nu satsar vi mer på lärarutbildningarna i stället för datautbildning eller något sådant. Det finns alla möjligheter att anpassa detta efter de platser som redan finns. Jag är inte ett dugg oroad för den delen. Egentligen tror jag att jag hade svarat på frågan om vuxenutbildningen. Det gäller bara att få till en skola i vår anda.

Herr talman! Jag lämnade mina två döttrar på förskolan Tellus i morse. Som vanligt var det ett bökande och stökande innan alla kläder var på plats och vi var redo för den korta promenaden. Jag har känt mig fullständigt trygg i dag med att tjejerna har haft det bra på förskolan, i dag när vi skulle ha diskuterat både förskolan och skolan under dagen i kammaren. Efter den senaste tidens så kallade dagisdebatt känner jag att det är viktigt för mig att säga det här. Personalen, både barnskötare och förskollärare på vår förskola, är engagerad och trygg. Det finns en pedagogisk idé bakom verksamheten. Förskolan har börjat jobba med genus och jämställdhet. De har grön flagg för sitt miljöarbete, och Tellus är bara en helt vanlig förskola i Sverige. Jag har lite dåligt samvete för att jag själv som pappa och socialdemokrat inte deltog i dagisdebatten när den rasade utan stod bredvid och lyssnade lite förvånat. En sak är säker, vi småbarnsföräldrar behöver inte mer dåligt samvete och negativ stress. De borgerliga debattörer och politiker som konsekvent förtalar den svenska förskolan, precis som Inger Davidson gjorde tidigare i dag när hon talade om att mammor har dåligt samvete - jag undrar vad vi pappor har ibland, kan inte vi ha dåligt samvete ibland för våra barn - och talar om att man lämnar bort sina barn på dagis eller till förskolan, borde be om ursäkt. Ingen skulle komma på tanken att säga att barnen lämnas bort till skolan, ändå gör vi det om förskolan. De allra flesta förskolor i vårt land är bra. De kan och de ska bli ännu bättre. Det är därför som vi socialdemokrater har beslutat att genomföra det vallöfte vi gav det svenska folket i valet 2002, att anställa 6 000 fler barnskötare och förskollärare för att öka kvaliteten och kunna minska barngruppernas storlek. Ett villkorat statsbidrag betalas i år och nästa år ut till de kommuner som anställer fler, inte till de kommuner som drar ned på personalen. Om detta råder ingen som helst politisk enighet. Tvärtom! I det betänkande vi debatterar i dag framgår med all önskvärd tydlighet att det blir politisk strid om förskolan inför valet nästa år. I de olika borgerliga förslagen i betänkandet kan man läsa att det ska vara nej till statliga pengar till nyanställningar i förskolan, att det ska vara ja till höjda avgifter i förskolan genom att maxtaxan ska slopas eller ändras. Dessutom finns krav på ett kommunalt vårdnadsbidrag som ska finansieras med pengar direkt från förskolan. Herr talman! I Moderaternas Nacka och Sollentuna kallas numera det lokala vårdnadsbidraget inte längre för vårdnadsbidrag. De vill i stället skapa något liknande F-mammor. Högerns nya idé är att småbarnsföräldrar ska starta och driva företag för att ta hand om sina egna barn. Man ska först ansöka om F-skattsedel hos skattemyndigheten. Sedan ska man kunna ta hand om sina barn och få pengar från kommunen. Vid sidan av att det här nya förslaget som genomförs lokalt i min hemregion är ogenomförbart, eftersom Skatteverket har låtit meddela att man inte kommer att godkänna att föräldrar ska starta företag bara för att ta hand om sina egna barn, är förslaget djupt orättvist. Det är uppenbart att vissa moderatkommuner i stället för att bygga ut förskolan och erbjuda alla barn garanterad plats vill att mammorna ska stanna hemma med en ekonomisk ersättning som inte går att leva på. Inte ens F-mammor kan leva på i storleksordningen 3 000 kr i månaden efter skatt. Det är inte möjligt. Men det värsta med förslaget är att de lokala kommunala vårdnadsbidragen ska finansieras med pengar från förskolan. Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera det utan satsar i stället på att förskolan ska bli bättre genom att anställa fler förskollärare och barnskötare för att kunna minska barngruppernas storlek. Sällan har de politiska alternativen för stressade och pressade småbarnsfamiljer varit mer tydliga än inför valet nästa år. Jag vill passa på att ställa ett par frågor till Margareta Pålsson som tidigare talade om förskolan för Moderaterna. Nackamoderaternas lokala variant med F-skattsedlar och förskolor, är det en typ av tidig barnomsorg som ni moderater ser framför er när ni säger att alla blommor ska blomma utan pedagogiskt tänk före tre års ålder? Är det här med F-skattsedel en bra variant som ni kommer att föreslå att alliansen ska ta till sig inför valet? Den andra frågan jag vill ställa till Margareta är: Varför ska barn under tre år inte ha någon pedagogisk verksamhet? Mina barn mår väldigt bra i förskolan av just den pedagogiska verksamheten. De lär sig väldigt mycket och utvecklas väldigt mycket i förskolan långt innan de kommer till skolan. Låt mig gå över till skolan. Jag ska säga några ord om den, men jag vet att Ibrahim Baylan är beredd och vill dra hela den socialdemokratiska skolpolitiken. Jag ska kommentera ett par av inläggen men också betänkandet. När man läser budgetbetänkandet kan man fråga sig var alliansen egentligen är. Man kan bläddra här och titta på förskole- och skolområdet och försöka hitta någon fyrpartimotion. Man kan hitta två stycken på förskole- och skolområdet. Av dessa fyrpartimotioner handlar den ena om att man inte vill ha riktade statsbidrag. Sedan går Folkpartiet ändå in och vill ha ännu mer riktade statsbidrag till förskolan än vad vi har föreslagit genom att man måste anställa en viss kategori personal också. Den andra handlar om att de borgerliga partierna vill ha en översyn av myndighetsstrukturen. När man läser betänkandet kan man förstå att ni behöver en översyn av myndighetsstrukturen. Ni tycker ju inte lika i någon fråga, förutom att ni vill lägga ned Myndigheten för skolutveckling. Några vill ha mer pengar till den myndigheten, lite mindre pengar och lite mer här. Jag förstår att ni behöver en statlig översyn för att få ihop er politik. Det travesterades förut att vi hade haft nattliga samtal om budgeten med Vänstern och Miljöpartiet. När man läser det här kan man undra om ni i alliansen över huvud taget har träffats och diskuterat skola och förskola. Vad tycker egentligen alliansen? Vad tycker Moderaterna om Moderaternas lokala F-skattsedlar? Vad tycker Kristdemokraterna om Moderaternas nya barnskola? Är det en bra variant? Vad tycker Folkpartiet om Kristdemokraternas lokala vårdnadsbidrag? Är det mer jämställt än det förra ojämställda nationella vårdnadsbidraget? Blev det mer jämställt för att det var på kommunal nivå än på nationell nivå? Vad tycker Centerpartiet som kräver höjd maxtaxa om Moderaternas avgiftsfria förskola? Vad tycker Moderaterna om att Folkpartiet och Centern accepterar de riktade statsbidragen? Jag får inte ihop någonting. Det finns ju ingen allians om man läser detta. Herr talman! Jag tror att vi har haft en ganska belysande skol- och förskolepolitisk debatt i dag. Den visar att alternativen inför valet är väldigt tydliga. Samarbetspartierna och vi har en gemensam budget med angelägna satsningar på anställda och mer personal i förskolan och för att gå vidare med skolsatsningar genom att anställa mer personal i skolorna och satsa mest på de skolor som behöver mest i de utsatta bostadsområdena. Mot detta har vi en allians som knappt är överens om någonting.

Herr talman! Mikael Damberg säger att vi knappt är överens om någonting. Det var väl ändå ett önsketänkande. Mikael har kanske noterat att vi faktiskt har lämnat gemensamma förslag om högskolan och forskningen. Jag ska inte medvetet göra dig ledsen, men jag vill ändå tala om att vi kommer med ett alliansförslag om det andra också. Det kommer i januari. Jag ska svara på frågan om F-mammor. Jag tycker att det är oförskämt att kalla dem F-mammor. Det kan till och med finnas socialdemokrater som använder den valfriheten för att få vara hemma längre med sina barn. Det kan finnas pappor som är socialdemokrater som väljer detta. Det är just valfriheten som Nackas borgerliga regim värnar. Det är ingenting som vi behöver stå här och ta ställning till. Det är ju det kommunala självstyret som gör att de väljer detta. Vi låter dem välja denna modell. Om inte den socialdemokratiska regeringen hade funnits, som stoppade ett kommunalt vårdnadsbidrag, hade de naturligtvis valt det i stället. Det är verkligen inte orättvist att ge dem 5 000 kr, tror jag det är, för att de ska få en ringa kompensation om de väljer att vara hemma med sina barn. Jag förstår inte att ni socialdemokrater har så svårt att se att det finns män och kvinnor som hellre är hemma och tar hand om sina barn än förvärvsarbetar. Det är klart att man inte kan leva på den summan, men den ger i alla fall ett bidrag. Det är mycket mer orättvist att de som väljer kommunal eller privat förskola får 100 000, men de som väljer bort det får ingenting.

Herr talman! Ja, Margareta, nu sade du just att det är klart att man inte kan leva på det, och det är det som är problemet med förslaget. Vår familjepolitik - den ska vi inte diskutera här, men jag kan ju säga det som information för kammaren - är delvis annorlunda. Man låter människor vara hemma genom en föräldraförsäkring som gör det möjligt för både män och kvinnor att vara hemma med barnen när de är små. Det ger valfrihet för alla föräldrar att faktiskt stanna hemma med barnen när de är små. Vad jag förstår vill Moderaterna kapa fyra månader i föräldraförsäkringen och dessutom sänka ersättningen. Med den modellen blir valfriheten ännu mindre för barnfamiljerna. Problemet med de lokala vårdnadsbidragen i den här tappningen är att pengarna ska tas från förskolan. Eftersom föräldrarna vill att deras barn ska kunna gå i förskolan med bra pedagogisk verksamhet slussar vi in pengar för att kunna öka personaltätheten och minska barngrupperna. Ni vill i stället ta bort de pengarna från förskolan, minska personaltätheten och öka barngruppernas storlek. Det är helt fel utveckling för förskolorna i Sverige att ta pengar från förskolorna. Förskolorna ska byggas ut och få mer pengar, inte dräneras på resurser.

Herr talman! Alla barn i Sverige ska enligt er modell vara hemma tills de är 13 månader, men när de är 13 månader och 1 dag upphör valfriheten. Jag förstår inte var Mikael Damberg har fått det ifrån att pengarna ska tas från förskolan. Om Nacka kommun behöver pengar till försörjningsstöd eller ägartillskott till något bolag eller så, tas det också från förskolan. Man kan alltid säga att det visserligen tas från den kommunala kassan, men det finns ingenting i Nacka som säger att det tas från förskolan. Inte ens Mikael Damberg kan väl säga att det är låg kvalitet på förskolan i Nacka. Det tycker i alla fall inte de föräldrar och barn som använder sig av den. Jag vill gärna säga något om pedagogiken för barn under tre år. Att vi väljer tre år som skiljelinje för barnen beror inte på att vi tycker att det är någon större skillnad på barn som är två och ett halvt och tre år, utan det beror på forskning och beprövad erfarenhet. Hjärnan utvecklas i tre faser. Fas två, när barnen är som mest mottagliga för inlärning, inträffar vanligtvis vid tre års ålder. Det är därför vi har valt den. Sedan är det möjligt att Mikael Dambergs barn är så begåvade att den har inträffat tidigare för dem. Det vet jag inte.

Herr talman! Jag tror absolut inte att Nackas förskolor generellt har dålig kvalitet. Jag tror snarare att de köer som finns i Nacka visar att det är bra kvalitet i förskolan och att fler barn vill in där. Då tycker inte jag att man ska försöka lösa problemet för de föräldrar som vill att deras barn ska in i förskolan genom att, i stället för att bygga ut förskolan, använda de resurser som finns för att tillgodose kravet på att ge en förskoleplats inom fyra månader till att hitta på kommunala vårdnadsbidrag. De är djupt orättvisa, de går inte att leva på och de innebär att pengarna tas från förskolan och ges till de få familjer som råkar ha råd att stanna hemma. Det är ingen bra modell. Ge i stället de föräldrar i Nacka som efterfrågar det en ordentlig förskoleplats. Har man klarat av det är diskussionen en helt annan. Problemet är att Nacka inte är där på långa vägar. När det gäller kvaliteten och den pedagogiska verksamheten handlar det inte bara om inlärning, svenska, läskunskap och sådant. Förskolan jobbar ju med lek och lärande i en helhet. Det innebär att man har motorisk träning. Det börjar man med långt före tre års ålder. Man har en social träning i grupp för barn som gör att de utvecklas som människor. Allt detta behövs också för att de sedan ska kunna gå vidare i sitt lärande. Att säga att före tre år ålders behövs det ingen pedagogik går helt emot den forskning jag har läst om barns utveckling. Jag tror att det vore ett misstag om man slog sönder den pedagogiska utveckling vi har i förskolan i Sverige genom Moderaternas förslag om barnskola, om det är det som är tanken.

Herr talman! Jag har tagit del av hela debatten, om än inte från den här kammaren. Jag har hört ord som kunskap, individuell, barnet i centrum, flexibilitet, kvalitet. De orden används av alla partier. Då brukar man ibland säga att om man sätter ordet "inte" framför så förstår man vad det har för politisk dynamik och om man verkligen kan vara emot något. Då kan man ju göra det: inte kunskap, inte barnen i centrum, inte kvalitet, inte flexibilitet, inte individuellt. Jag tror inte att någon skriver under på det. Låt mig vid detta tillfälle redovisa fem för svensk förskola goda nyheter som den här riksdagen har lagt grund för genom att fatta beslut. Den första handlar om det svenska folkets förtroende för förskolan. Det är fortsatt högt. Det visar mätningar som Svenskt Kvalitetsindex gör varje år, där människor får lista vilken samhällelig service de har mest förtroende för. En viss nedgång kan noteras just i år, men det är fortsatt en av de verksamheter i gemensam sektor som medborgarna har det allra högsta förtroendet för, vilket visar att vi är på rätt väg. Förskolan står på en stabil grund, och våra förslag handlar om att bygga vidare på en bra förskola och göra den ännu bättre. Den andra goda nyheten är att det nu öppnas alltfler förskolor i Sverige. Det visar på att det finns en framtidstro i Sverige och att människor tar språnget och faktiskt fattar det livsavgörande beslutet att bilda familj eller att skaffa ytterligare ett barn, och fler vill ha en förskoleplats. Bara under 2004 öppnade 947 nya avdelningar runtom i landet, vilket betyder att fler barn får del av en pedagogisk verksamhet med lek och lärande, stimulans och utveckling samtidigt som fler föräldrar kan kombinera förvärvsarbete med ansvar för barn och familj. Den tredje goda nyheten är att det blir alltfler anställda i förskolan. För ett år sedan tog riksdagen beslut om ett öronmärkt statsbidrag för personalförstärkning för att öka personaltätheten med 3 000 förskollärare, barnskötare och annan personal 2005 och lika många till 2006, vilket på så sätt innebär en fortsatt och permanent förstärkning av kommunernas ekonomi. 6 000 fler som arbetar med våra barn i förskolan innebär möjligheter att skapa mindre barngrupper och därmed mer tid för varje barn. Den fjärde goda nyheten är att förskolans kvalitet stärks på många olika områden. Läroplanen har nya skrivningar för modersmålsstöd till barn med annat modersmål än svenska. Uppdrag med delmål för antalet examinerade förskollärare till universitet och högskolor har delats ut. En ny barnskötarutbildning ökar förutsättningarna för välutbildad personal i förskolan. Kvalitetsredovisningar omfattar även förskolan från och med augusti i år. Den femte goda nyheten är de alltfler goda initiativ som tas runtom i landet. I Haninge får nu arbetslösas barn lika mycket tid i förskolan som barn till förvärvsarbetande, samtidigt som man minskar barngrupperna. I Skellefteå slopas avgifter för familjer som tjänar upp till 20 000 kr. I Stockholm får föräldraledigas barn vara på förskolan sex timmar varje dag i stället för tre. I Malmö utbildas arbetssökande grundskollärare till förskollärare. I Sigtuna erbjuds barnskötare utbildning för att öka sin kompetens. På Tornérhjelms förskola i Helsingborg förenas ett jämställdhets- och etnicitetsperspektiv, och det gör man tillsammans med föräldrarna. Allt detta är initiativ som bygger vidare på de målsättningar som regeringen har. Vi vill åstadkomma förändring. Vi vill att politiken ger människor större och fler förutsättningar. Vi vill att förskolan fortsätter att byggas ut så att alla barn som vill och behöver får en plats. Vi vill inte lägga ned avdelningar eller öka gruppstorlekarna. Vi vill se fler anställda, fler förskolor och avdelningar med mindre barngrupper där människor ges möjlighet att kombinera familjeliv med ett arbetsliv. Mot det står en borgerlighet som vill dränera förskolan för att finansiera ett vårdnadsbidrag och Moderaterna som förespråkar skolstart från tre års ålder. Vi accepterar inte en utveckling där unga människor tvingas välja mellan arbete och att bilda familj. Vi ställs inför nya utmaningar. Ju fler barn som talar ett annat modersmål än svenska, desto större krav ställs på verksamheten. Föräldrars förväntningar och förhoppningar ställer krav på ett systematiskt kvalitetsarbete, men utmaningar kvarstår. Utbyggnaden måste göras i en takt så att alla får en plats. Efter tio år med rätt till plats inom skälig tid har vi kommit långt, men vi ska ända fram. Alla barn som vill och behöver ska få en plats i barnomsorgen. Den socialdemokratiska regeringen satsar på ett brett utbildningsväsende. Oavsett utbildnings- eller arbetsbakgrund ska alla kunna delta i ett livslångt kontinuerligt lärande. Utbildning får aldrig vara för fåtalet, för de bemedlade, utan just för alla. Såväl i ett nationellt historiskt perspektiv som i ett internationellt perspektiv har vi satsat mycket på vuxenutbildning de senaste åren. Och det har givit resultat. OECD:s rapport Education at a Glance visar att Sverige ligger i toppskiktet vad gäller vuxenutbildning. Där drar man inte den slutsats som Ana Maria Narti tidigare drog från riksdagens talarstol, nämligen att man vräker ut kunskaper som sprids ut på många - som om den skulle spädas ut till alltfler - tvärtom. Vi har i dag en låg andel personer med låg utbildning. I åldersgruppen 25-34 år har 91 % av svenskarna en utbildning på minst gymnasienivå. Över 40 % av svenskarna har deltagit i något slags vidareutbildning under det senaste året. Det är glädjande siffror, men återigen: Mycket återstår att göra. Att tillhandahålla ett livslångt lärande är ett ständigt pågående åtagande, där vi aldrig får stanna upp och aldrig nöja oss. Som ansvarig minister för vuxnas lärande har jag ett övergripande mål: att stärka vuxenutbildningen som ett politikområde. Därför är regeringens lista över åtgärder lång. I budgetpropositionen återfinns grunden för vår politik på området. Vi bibehåller ett riktat statsbidrag på ungefär 1,8 miljarder kronor årligen i ytterligare tre år och öppnar också användningsområdet till särvux och påbyggnadsutbildningar. Stora volymer inom vuxenutbildningen gör att kommunerna kan erbjuda en bred och individuellt anpassad utbildning. Vi bygger ut den kvalificerade yrkesutbildningen som är en mycket lyckad utbildningsform. Vi är helt överens om detta, tror jag, med mycket få undantag i denna kammare. Under 2006 kommer antalet KY-platser att öka med 3 000 och uppgå till 15 500. Särskilda studiestöd, korttidsstudiestöd och rekryteringsbidrag - alla är de bidrag som möjliggör för dem med allra kortast utbildning att delta i ett lärande, att våga ta steget. Utöver de här förslagen fortsätter reformarbetet. Det har talats om myndighetsöversyn. Jag kan informera kammaren, om det skulle råda någon okunskap om detta, att det just nu pågår en utredning om att slå samman de olika myndigheter som finns för vuxnas lärande, för att effektivisera, men också för att se till att stärka vuxenutbildningen som politikområde och underlätta för både användare, för studerande och för kommuner som anordnare. Vi ska också kartlägga och analysera de eftergymnasiala yrkesutbildningarna. Jag hävdar att det är otroligt betydelsefullt med ett sammanhållet utbildningssystem och ett genomtänkt utbildningssystem. Det är den socialdemokratiska regeringens sätt att möta kunskapsbehovet. När jag läser betänkandet blir jag, kanske inte så förvånande, ändå rätt bekymrad. Hos Moderaterna och Folkpartiet kan jag utläsa en syn på kunskap som är både kunskapsfientlig och elitistisk. Man föreslår att man helt ska ta bort rekryteringsbidraget och korttidsstödet och minska de statligt finansierade platserna på vuxenutbildningen med åtminstone en tredjedel. Det motsvarar en neddragning på 3 miljarder kronor. Och det drabbar inte alla. Det drabbar inte dem som tidigare i livet har skaffat sig en högskoleutbildning och som jobbar i ett företag eller någon annanstans där man får tillgång till kompetensutveckling. Det drabbar just de grupper som har allra störst behov av att lära mer, lära nytt och lära om. Folkpartiet redovisar kraftigt sänkta ambitioner i gymnasieskolans yrkesutbildning, tvärt emot eniga arbetsgivare- och fackföreningar. Både Folkpartiet och Moderaterna vill att en mindre andel av en ungdomskull ska erbjudas plats på universitet och högskolor. Det handlar om att en mindre grupp ska få en bra utbildning och hög lön, och stora grupper ska ha en kortare utbildning. Denna kombination med press nedåt på löner genom sänkt a-kassa och subventionerade städjobb hos välavlönade ger inget annat än ett tydligt mönster. Det är ett sorterande utbildningssystem där vi tvingar fram en ny lågavlönad underklass som får okvalificerade arbeten. Det är en politik som leder till större klyftor, ekonomiskt och socialt. Vuxenutbildningen behövs just för att stärka individen, som det talats om i så fina ordalag i talarstolen, och också för att stärka samhället. På så sätt tar vi ytterligare några steg mot ett kunskapssamhälle för alla, vilket innebär en bra start där alla ges goda förutsättningar och en rejäl möjlighet att komma igen för den som saknar kunskaper eller behöver lära mer, lära nytt och lära om.

Herr talman! Jag kan bara beklaga och säga att vi inte ser stärkta ungdomar i dagens skola. Snarare ser vi färre och färre som känner sig starka. Det visar bland annat den lägesrapport som jag hänvisade till, där det sägs att antalet ökat och att 10 % av de unga under 25 år är i behov av att läsa upp sina betyg eftersom de inte lyckats i skolan. Jag skulle gärna vilja veta hur ministern kan förklara att det blivit så när hon säger att man lyckats stärka dem. Vi vet att 25 % av de vuxna inte klarar av att läsa och förstå första sidan i en dagstidning. 7-8 % har mycket svårt att över huvud taget läsa den. De känner sig säkert inte stärkta. Sedan säger ministern: Vem säger nej till kvalitet, individualitet, flexibilitet? När ni säger att flexibel skolgång inte fungerar vid övergången till gymnasiet, då tänker regeringen definitivt inte flexibelt. Men ni har ju tidigare sagt "inte friskola" och sedan accepterat den så det kanske blir likadant när det gäller flexibel skolgång. Snart kanske det där "inte" försvinner fastän ministern hävdade att ingen kunde sätta ordet "inte" framför. Vi från Centerpartiet upplever att det är just det man gör när man inte kan tänka sig flexibel skolgång.

Herr talman! Jag tänker inte debattera skolan. Det tror jag att Birgitta Sellén förstår. Det överlåter jag åt Ibrahim Baylan om en liten stund. Vi måste kunna jobba på flera fronter samtidigt. Vi kan ju inte ta bort 3 miljarder kronor och försämra möjligheterna för dem som i dag saknar gymnasieutbildning. 800 000 svenskar i olika åldrar saknar fortfarande en treårig gymnasieutbildning. 12 % av dem som går i komvux kommer direkt från gymnasieskolan. En del gör det för att de kanske behöver komplettera med ett behörighetsgivande ämne. Man valde kanske ett program där det ämnet inte ingick. Den gruppen minskar, vilket är bra. Jag tycker att vuxenutbildning framför allt är till för dem som behöver och har rätt att få en andra chans, nämligen vuxna som är äldre än de som är 19-20 år och kommer direkt från gymnasiet. Vad är det för flexibilitet som erbjuds och för vem - om vi nu ska diskutera vuxenutbildningen - ifall man tar bort var tredje plats, tar bort rekryteringsbidrag och korttidsstöd, tar bort resurser för uppsökande verksamhet, tar bort den högre bidragsdelen? Jag är medveten om att en del av förslagen är Moderaternas, några är Folkpartiets och några Centerpartiets, men man kan ana ett tydligt mönster. Åtgärderna drabbar inte dem som klarat sig bäst i skolan, som tidigare fått mest av utbildningssystemet. De drabbar just de grupper som haft det allra svårast. Att då skära ned möjligheterna och säga att de inte får plats med hänvisning till att vi i stället satsar tidigare i grundskolan - vilket är jättebra och vi gör det också - duger inte som förklaring för alla dem som redan passerat skolsystemet, kanske med en tvåårig gymnasieutbildning, eller som bara gick nio år för 20 eller 30 år sedan och i dag behöver lära om och lära nytt. Var finns flexibiliteten i vuxenutbildningen hos den borgerliga alliansen och hos Centerpartiet?

Herr talman! Om ministern hade lyssnat på hela mitt anförande tror jag att hon hade hört att det vi pratar om påverkar förskolan i allra högsta grad, och vad jag vet så är det Lena Hallengrens ansvarsområde. Om vi ska tillåta en flexibel skolgång, vilket vi alltså vill, handlar det om att de elever som redan i förskolan är mogna för att börja läsa, räkna, skriva ska kunna få börja tidigare än i augusti det år de fyller sju år. Där börjar vår flexibilitet. Med vår skola skulle det heller inte finnas så fruktansvärt många som behövde gå i vuxenutbildning. Men nu finns den, och då måste vi naturligtvis hjälpa alla dem som behöver gå där och ge dem den möjligheten. Vi har också anslagit extrapengar exempelvis till den kvalificerade yrkesutbildningen. Vi värnar mycket om folkbildningen. Där har vi anslagit mer pengar än regeringen; vi ger 90 miljoner mer till folkbildningen. Så nog ser vi till att hela människan ska kunna ha ett livslångt lärande. Det är oerhört viktigt - från vaggan till graven. Därför vill jag gärna höra hur ministern ser på folkbildningen och den proposition som kommer så småningom. Kommer den att ge några ytterligare förstärkningar? Går det att lyfta på förlåten så att vi får höra lite grann om det? Den kommer ju ganska snart vad jag vet.

Herr talman! Det är riktigt att det kommer en folkbildningsproposition i mars. Det känns väl inte riktigt rätt att nu, när vi diskuterar detta betänkande, ägna oss åt den. Jag hörde Birgitta Selléns hela anförande, om än i kaféet. Jag försökte få i mig lite energi. Ingen ska inbilla mig att de som går i förskolan, som har ett intresse av att läsa och räkna, av att lära, får till svar att nej, du går i förskolan, du får vänta tills du går i skolan. Jag tror inte att det är så det förhåller sig, och jag tror att den risken kommer att minska ytterligare med den nya lärarutbildningen där man har en ännu bredare kompetens bland dem som arbetar i förskolan. Att å andra sidan säga till den som i dag är 50 år och vill komplettera i en vuxenutbildning att det inte går eftersom vi satsar på förskolan är inte rimligt. Min poäng är alltså att man inte kan spara pengar på vuxenutbildningen och i stället satsa tidigt i skolsystemet och tro att man därmed löst problemet. Man måste jobba på båda fronter. Jag menar att alliansen begår ett stort misstag när de skär ned på dem som behöver en andra chans, på dem som står längst från utbildningssystemet. Det är precis det man gör när var tredje plats försvinner, när rekryteringsbidrag, korttidsstöd, uppsökande verksamhet försvinner. Det är ett stort problem, och det skapar ett uppdelat samhälle och en sorteringsskola som jag inte vill vara med om.

Herr talman! Jag ska ställa en mycket konkret fråga till statsrådet. Rätten till utbildning gäller ju inte alla i dag. Det finns några som inte har rätt till utbildning. Det handlar om dem som gått i grundsärskola, eller för den delen i träningsskola, och gymnasiesärskola och skulle vilja gå vidare till vuxenutbildning. De har i dag inte rätt till det. Det finns ingen skyldighet att ordna det. Statsrådet andades något om detta i sitt anförande, och jag vill därför ställa en konkret fråga: Är statsrådet beredd att ge dem som gått i särskola samma rätt som alla andra att gå vidare och få en vuxenutbildning inom särvux?

Herr talman! Svaret är ja. Sedan vill jag ställa en fråga till Torsten Lindström. Jag hörde nämligen hans anförande också. Jag hörde även Lennart Gustavssons replik och tyckte inte att han fick ett särskilt bra svar. Torsten Lindström stod i talarstolen och talade om hur viktigt det var att ge vuxenutbildningen en andra chans. Han sade också att Kunskapslyftet egentligen inte hade inneburit någonting väsentligt. 800 000 människor, Torsten Lindström, fick möjlighet att lära om och lära nytt. Jag tror att om du sammanträffade med bara några av dem skulle du få en ganska annorlunda bild. Jag är väldigt nyfiken på hur du ser på alliansens förslag där dina två allianspartier vill ta bort var tredje plats i vuxenutbildningen. Hur kan det leda till att fler får möjlighet att lära mer och lära nytt? Hur kan borttaget rekryteringsbidrag, korttidsstöd och pengar till uppsökande verksamhet samt färre högskoleplatser leda till att vi bättre rustar oss för ett kunskapssamhälle? Jag skulle väldigt gärna vilja ha ett lika bra och kort svar som det jag gav dig, Torsten Lindström.

Herr talman! Välkommen i klubben, Lena Hallengren! Äntligen har Socialdemokraterna insett att även de som har gått i särskola ska få rätt till det som vuxna. Det är ett krav som Kristdemokraterna har drivit i många år i denna kammare, och det är ju bra att någonting till slut händer på den punkten. Jag ser fram emot den fortsatta utvecklingen när det gäller det. Sedan är det som vanligt, herr talman, att statsrådet börjar prata om en massa annat. Ja, ska vi nu prata om Kunskapslyftet? Jag träffar elever som har gått i Kunskapslyftet i princip varje gång som jag är i min hemort, därför att jag själv har undervisat i Kunskapslyftet. Jag vet vad Kunskapslyftet var. Men om Lena Hallengren hade lyssnat ordentligt på mitt anförande hade hon också hört att problemet är att Kunskapslyftet inte har följts av en genomtänkt nationell strategi för vuxenutbildning där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter, som ger alla chansen att komma igen. Det är en sådan strategi som saknas. Fortfarande har den röda regeringen som har suttit så länge inte kommit med den strategin, utan det går år in och år ut utan en sådan strategi från regeringens sida. Det är väldigt anmärkningsvärt. Sedan vill jag ställa en fråga till statsrådet när det gäller synen på yrkesutbildning. Det är nämligen enbart under borgerliga regeringar som yrkesutbildningen har graderats upp och fått en stärkt status. Nu ser vi kristdemokrater väldigt positivt på den kvalificerade yrkesutbildningen. Vi välkomnar att den får fler platser. Det ligger väl i linje med vår politik, men vi saknar även när det gäller yrkesutbildningen en långsiktig och genomtänkt strategi. Yrkesutbildning handlar inte bara om att reglera arbetslösheten när det går dåligt för Sverige på grund av att Socialdemokraterna sköter regeringsmakten så som de gör. Herr talman! Min fråga till statsrådet, som jag tycker att hon kan ge ett svar på i dag, är: Vad tänker regeringen göra för att ytterligare höja statusen och kvaliteten i yrkesutbildningen så att vi får en bra struktur även när det gäller den?

Herr talman! Torsten Lindström brukar ofta börja sina anföranden med att säga att han inte fick svar på frågan. Det kanske slank med av bara farten. Du fick ju ett svar på frågan. Jag sade att särvux ska bli en rättighet. Torsten Lindström saknar en nationell strategi. Jag måste säga att när jag läser Kristdemokraternas förslag i betänkandet undrar jag vem som saknar strategi. Man ska ta bort utvecklingspengar på Utvecklingsmyndigheten, ta bort anslaget för uppsökande verksamhet, lägga in valideringsdelegation, CFL och KY-myndighet i Högskoleverket. På vad sätt stärker det vuxenutbildningen? Sedan ska man föra över 10 miljoner till en yrkeshögskola. Tio miljoner kronor, med förlov sagt, blir en rektor, ett par lärare, pennor och suddgummin. Det räcker inte till så där väldigt mycket för att tala om en nationell strategi och slå sig för bröstet för att man satsar på yrkesutbildningar. En nationell strategi är betydelsefull. Den handlar om precis det som jag sade i mitt anförande, om att fortsätta rikta pengar för att garantera volym i vuxenutbildningen. Vi behöver fler vuxna som får möjlighet att lära, inte färre. Vi tänker bibehålla de förmånliga studiestöd som behövs för att många äldre ska våga ta steget och påbörja sina studier. Det handlar om rekryteringsbidrag, korttidsstöd. Det handlar också om möjlighet att bedriva uppsökande verksamhet för att verkligen nå de grupperna. Det handlar om barntillägg. Det handlar också om att skjuta lånetrappan framåt i tiden. Så nog har vi ganska många idéer. Jag fortsätter gärna att diskutera det här med Torsten Lindström men hoppas att Torsten Lindström och kd då har en lite mer samlad vision av vuxenutbildningen än att klaga på Kunskapslyftet, att göra egna neddragningar och föra in vuxenutbildning som en del av Högskoleverket. Det tror jag inte är en framgångsrik modell.

Herr talman! Begreppet "sorterande utbildningssystem" används här. Det är ju det som jag brukar beklaga, att Socialdemokraterna har ett sorterande utbildningssystem. Ni glömmer hela tiden dem som faktiskt inte pluggar för att gå på högskolan utan som är väldigt intresserade av att komma ut i arbetslivet och få en yrkesinriktad utbildning. Det handlar om lärlingsutbildning och yrkesutbildning på gymnasiet, men det handlar också om tiden efter gymnasiet. Det är sant att vi minskar det statliga bidraget till vuxenutbildningen, som i dag är på 1,7 miljarder, med ca ½ miljard. Men det är också sant att vi från Folkpartiets sida lägger ½ miljard på kvalificerad yrkesutbildning. Vi tycker inte att det generellt sett är den självklara vägen för människor som är osäkra på arbetsmarknaden att läsa olika ämnen i vuxenutbildningen, ibland kanske oplanerat. Det kan vara bra för väldigt många och är bra för väldigt många, men det är inte den självklara vägen, utan för många är antingen en kvalificerad yrkesutbildning eller en arbetsmarknadsutbildning det riktiga. Ni får alltså inte glömma bort att alla inte läser för att börja på högskolan. Sedan blir det då lite hastiga och lite oplanerade åtgärder. Det här rekryteringsbidraget, till exempel, har ju kritiserats väldigt allvarligt av Riksrevisionen - jag har boken på mitt bord här. Man konstaterar att det är risk för felaktiga utbetalningar, att det är mycket stora otydligheter i direktiv och riktlinjer och att det saknas kunskap, fast det har pågått i flera år, om det här rekryteringsbidraget verkligen har haft en rekryterande effekt. Sedan kan man också diskutera vem som ska bestämma vilka människor det gäller. Varför ska vissa vuxna människor inte behöva använda studiemedelssystemet? Vem avgör det? Tydligen har man inte hittat något bra system för det. Jag tycker fortfarande att det finns all anledning att beteckna det som ett orättvist bidrag. Sammanfattningsvis undrar jag alltså: Vad gör ni åt dem som är yrkesinriktade?

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Ulf Nilsson för påminnelsen om yrkesutbildningen. Jag tycker att vi ska tala mycket mer om den i den här kammaren. Jag tycker att vi gör det alltför sällan. Vi behöver göra mer på den fronten. Det är jag helt övertygad om. När det gäller gymnasieskolan menar jag att det steg som tas med lärlingsutbildningar är ett väldigt viktigt steg som blir väl värt att följa. Kvalificerad yrkesutbildning är också en väldigt bra utbildningsform. Vi är överens om att den ska utökas, men jag menar att det måste göras i en takt som näringslivet klarar av att möta upp, så att vi kan garantera kvaliteten också framöver. Det krävs ju en tredjedel praktik och det krävs ett engagemang mellan näringsliv och högskola för att utbildningen ska bli till. Där kan vi hela tiden konstatera hur många det är som är intresserade av att starta en kvalificerad yrkesutbildning. Det finns fler än det finns ansökningar men inte i den grad, så här långt, som oppositionen föreslår. När det gäller rekryteringsbidraget vill jag säga att det inte handlar om att studera på olika villkor, att någon ska ha någon form av gratisstudier. Det handlar om att underlätta för en ingång i utbildningssystemet för den som står långt borta, för den som inte har studerat på väldigt länge. Det är ingen som studerar på rekryteringsbidrag genom hela gymnasiet och högskolan. Det är för en kortare tid som detta kan beviljas, men det ger just möjlighet för den enskilde att faktiskt våga. Att flytta pengar från vuxenutbildningen till KY kan ju låta klokt, men man ska också betänka att KY kräver treårig gymnasieutbildning, vilket innebär att man tar, återigen, från den grupp som skulle behöva mer, som har fått minst av utbildning tidigare i livet i utbildningssystemet. Vi ger dem rekryteringsbidraget, korttidsstödet, uppsökande verksamhet och 600 miljoner kronor, nämligen var tredje plats i vuxenutbildningen. Det hjälper inte den gruppen över huvud taget att vi stärker vare sig KY eller högskola, med tanke på att frågan som Ulf Nilsson ställde också var hur vi ska ge förutsättningar för dem som inte vill studera vidare.

Herr talman! Det är ju en helhet, Folkpartiets förslag och alliansens förslag, som pekar åt samma håll, även om det finns skillnader av förklarliga skäl. Vi vill också satsa på en alternativ lärlingsutbildning i gymnasieskolan utanför de 17 programmen. Vi tycker att det ska vara möjligt att få en bra gymnasieutbildning utan att läsa för att få högskolebehörighet. Vi avsätter nu 70 miljoner i extra bidrag till kommuner som vill starta en försöksverksamhet med en alternativ lärlingsutbildning. När det gäller kvalificerad yrkesutbildning finns det redan i dag massor av ansökningar från företag och från kommuner som är intresserade av att starta kvalificerad yrkesutbildning men som inte kan få starta och som lever i mycket stor ovisshet fram till några månader innan kurserna startar, beroende på att det är så pass snålt tilltaget med medel. Så nog finns det ett behov av kvalificerad yrkesutbildning. Vi hinner inte ta upp allt. Jag skulle väldigt gärna tala om förskolan också, för den engagerar mig mycket, men det är lite fel att dra upp den under den sista minuten. Men jag skulle vilja ställa en konkret fråga till statsrådet Hallengren när det nu har blivit så skarp kritik av hur rekryteringsbidraget används. Det sägs tydligt att det är otydligheter i direktiv och riktlinjer. Det sägs tydligt att vi inte i utvärderingarna har fått reda på om det är de som annars inte skulle ha studerat som får pengarna, om det har rekryterande effekter. Då blir min direkta fråga: Vad tänker Lena Hallengren och regeringen göra, om ni nu vill fortsätta med rekryteringsbidraget, för att få ett grepp om hur det används och för att kunna förbättra användningen av det?

Herr talman! Ulf Nilsson talar här om helhet. Det är just det jag försöker finna i allianspartiernas reservationer i betänkandet. Man föreslår lärlingsutbildning på gymnasiet som inte ger högskolebehörighet med en hänvisning till att man kan komplettera om man sedan skulle vilja. Samtidigt drar man ned med en tredjedel. Det går inte riktigt ihop. Jag tror inte att vi i ett kunskapssamhälle ska lura en generation unga människor och säga: Du behöver inte högskolebehörighet. Du kan skaffa det någon gång senare. Jag tror att det är väldigt många som kanske inte alls tänker sig det i dag men som under sitt 40-45-åriga yrkesverksamma liv som de har framför sig kommer att behöva det. Varför ska de gå omvägen över komvux senare? Jag ser ingen anledning till det. Vuxenutbildningen ska finnas för den som av olika skäl missat, behöver lära mer och lära nytt men inte för att vi har byggt in en återvändsgränd. När det sedan gäller KY är det 1 000 ytterligare platser i höst och 1 000 ytterligare i januari. Vi är överens om att KY ska öka. Vi kan diskutera takten. Det ställdes en fråga om rekryteringsbidraget och hur jag tänker där om man annars inte skulle ha studerat. Det är en rätt komplex fråga att få ett svar på. Det tror jag att alla inser. Vilka är det som har studerat vidare? Det är inte helt enkelt att veta det, eftersom rekryteringsbidraget har fungerat en så kort tid. De som börjar studera med rekryteringsbidrag har stora kunskapsluckor. De studerar kanske både på grundläggande och på gymnasial nivå. Flera av dem har nog inte ens kommit att få möjligheten att till exempel läsa vidare vid högskola. Rekryteringsbidraget ska utvärderas. Jag kan garantera att vi inte kommer att välja några modeller eller fatta beslut som innebär att vi med ett svep försämrar förutsättningarna för dem som har fått allra minst. Vi ska inte ta bort var tredje komvuxplats, rekryteringsstöd, korttidsstöd, pengar vill uppsökande verksamhet, utvecklingsmedel för Utvecklingsmyndigheten och så vidare. Det tror jag inte är den väg vi ska gå.

Herr talman! Jag fick en del frågor. Jag vill till Lena Hallengren säga: Hur kan statsrådet påstå att vi dränerar förskolan när vi satsar 660 miljoner mer än ni? Hur kan hon påstå att vi sätter treåringar i skolbänken, när jag så tydligt har förklarat att vi utvidgar den allmänna förskolan till att gälla för en årskull till, och dessutom talar om vad vi vill med den? Hur kan statsrådet säga att moderat politik gör att föräldrarna ska välja mellan förvärvsarbete eller att skaffa barn? Vad menar Lena Hallengren med det? Med risk för att vara oförskämd undrar jag: Har inte Lena Hallengren läst våra förslag, eller har hon inte förstått?

Herr talman! Jag har fått frågan av Margareta Pålsson under en frågestund om vad jag tycker om Moderaternas förslag. Jag har då blivit informerad om att Moderaternas förslag innebär att barn från tre års ålder har en avgränsad period varje dag som är ett lärande. Det går inte att kalla det för något annat än en barnskola, en tidig skolstart. Då slår man sönder det som är den framgångsrika modellen i svensk förskola där omsorg, pedagogik och lärande blandas under dagen för alla åldrar. Moderaterna har inget bra svar på vad som händer före tre års ålder. Det är inte så intressant. Där kommer Nackamodellen och ett vårdnadsbidrag in. När det sedan gäller resurser kan man inte konstatera annat än att Moderaterna ska göra gigantiska skattesänkningar, som vi inte heller ska glömma bort. Ska vi ned till europeisk nivå handlar det om minus 250 miljarder i intäkter, var femte skattekrona. Man ska göra det och samtidigt skapa en bättre förskola. Det vore intressant om Margareta Pålsson ägnade sin nästa replik till utveckla hur det ska gå till. Dessutom har Moderaterna röstat emot personalförstärkningsmedel. De menar att öronmärkta pengar leder till ineffektivitet. Man kan inte låta bli att ställa sig frågan: Blir mindre pengar mer effektivt?

Herr talman! Om jag berömmer personalförstärkningar, hur kan man då påstå att vi har röstat emot det? Som med allting annat i vår politik vill vi inte ha specialdestinerade bidrag. Vi tror att kommunerna är fullt kapabla att avgöra om de vill satsa på fler förskollärare, eller om någon behöver barnskötare eller kanske till och med en tredje behöver renovera lokalerna. Vi satsar precis lika mycket pengar som regeringen i fråga om personalförstärkningar. Men vi lägger dessutom till 660 miljoner. Det är urlöjligt när ni socialdemokrater håller på med det som Fredrik Reinfeldt en gång har svarat på. Han skulle svara på vad hans vision var om framtida skattenivåer i Sverige. Han sade: Jag skulle vilja se en nivå som är en medeleuropeisk nivå. Då säger ni att vi vill sänka skatterna med 270 miljarder eller någonting. Det förtjänar knappt att kommenteras. Det stod i moderata motioner tidigare att vi ville ha en barnskola. Det står det inte längre. Vi vill ha en tidigare skolstart för sexåringar. Men vi vill inte sätta treåringar på skolbänken. Att vi säger att det ska vara en avgränsad tid innebär inte att vi tänker drilla treåringar tre timmar om dagen. Alla förskollärare och dessutom lärare vet hur man blandar det. Faran är just det som jag tog upp i mitt anförande. På många förskolor kommer barn och går barn, personal börjar och personal slutar, föräldrar kommer och föräldrar går. Det blir helt enkelt inte någon samlad tid till detta. Därför tycker vi att man, ungefär som man gjorde på forna tiders lekis, bestämmer vilken tid som ska ägnas åt detta viktiga uppdrag.

Herr talman! Jag nöjer mig inte med pedagogisk verksamhet tre timmar om dagen. Det är en alldeles för låg målsättning. Det går att läsa läroplanen för förskolan och notera vilka mål man har att arbeta mot. Om man tycker att den är otydlig kan man inte komma till någon annan slutsats än att läroplanen borde förändras, bli tydligare och tala om vilka mål som ska uppnås. Det ska kanske till och med stå vilka mål som ska uppnås för varje barn när de är tre, fyra eller fem år. Det får vara föremål för en helt annan diskussion. När det gäller att inte öronmärka pengar och ha förtroende för kommunerna har jag också stort förtroende för våra kommunpolitiker. Men jag vet också hur det ser ut i många kommuner. Man sitter och funderar på: Vad är det vi ska använda pengarna till? Jag tror inte att det handlar om, Margareta Pålsson, att pengarna ska gå till barnomsorgslokalerna, en förskollärare eller om ytterligare bespisningspersonal på förskolan. I kampen om pengar från stat till kommun finns också det nya äldreboendet. Där finns behov av att fräscha upp idrottslokalen och ishallen. Där finns behov av att bygga en ny fritidsgård, eller vad det nu kan vara. Vi måste försäkra oss om att pengarna verkligen kommer till förskolan. Om vi inte öronmärker pengarna kommer lite pengar att gå dit. Men det kommer också att gå till väldigt mycket annat. Den som värnar förskolan och vill att det ska ske en riktigt rejäl personalförstärkning måste naturligtvis stödja ett förslag som handlar om riktade pengar där personalen i förskolan är helt säker på var pengarna går. När det sedan handlar om skattenivån är det ett litet uttalande. Det handlar om en tidigare budgetmotion. Ska man ned till europeisk nivå är det 250 miljarder kronor. Det är en diskussion vi kan återkomma till i många olika sammanhang. Det påverkar förutsättningarna för välfärden.

Herr talman! År 1995 beslöt riksdagen att inget barn ska behöva vänta mer än tre fyra månader på en plats på förskola. Plats skulle tillhandahållas utan oskäligt dröjsmål. I förarbetena till lagen angavs att tre fyra månader var skälig tid. Från flera håll i landet kommer i dag rapporter om att barn inte får barnomsorgsplats trots platsgarantin på grund av babyboom och inflyttningar. Det är självklart ingen lätt situation för kommunerna. Men de föräldrar vars barn inte får någon barnomsorgsplats hamnar också i en rävsax. Arbetsgivaren vill veta när föräldern kan återgå till sitt arbete, föräldrarna vill gärna veta att man kan arbeta, få lön och kunna betala sina räkningar, och barnen står utan barnomsorgsplats. Föräldrarna är maktlösa och har ingenting att sätta emot. Jag skulle vilja fråga om förskoleministern är beredd att vidta åtgärder som stärker föräldrarnas rättigheter med anledning av att kommunerna inte uppfyller platsgarantin.

Herr talman! Man kan inte ha mer rätt än att ha rätt till en plats. Hur den rätten ska kunna bli skarpare har jag svårt att se, men Mikaela får gärna ge förslag på hur detta skulle gå till. När det handlar om kösituationen tycker jag inte att det är rätt att säga att det ser bättre ut än för tio år sedan. Det är ingen förklaring, ingen ursäkt till dem som inte får plats. Men jag tycker att vi i den här kammaren ska komma ihåg hur situationen var för tio år sedan, hur många kommuner det var som inte hade byggt ut tillräckligt mycket, som inte erbjöd en plats, hur otroligt annorlunda situationen var. Nu diskuterar vi inte om man får en plats. Vi diskuterar när man får platsen, på vilken förskola och med vilken pedagogik. Det är där vi har hamnat. När det handlar om huruvida jag är beredd att vidta åtgärder vet jag inte exakt vad Mikaela syftar på. Hon får väl återkomma i sin replik så kan jag ge ett mer tydligt svar.

Herr talman! Det kan jag gärna göra. Det finns självklart sätt att skärpa den här rättigheten. Från Miljöpartiets sida tycker vi att det är rimligt att föräldrar som inte får sin rätt borde få något slags ekonomisk kompensation, till exempel i form av en del av kommunens kostnad för barnomsorgsplatsen. Vi tycker också att det krävs någon form av sanktion som man kan vidta gentemot kommuner. Det krävs vissa ändringar i kommunallagen om man ska kunna göra en sådan förändring, men vi är beredda att jobba för det. Jag skulle vilja höra om du är beredd att medverka till en sådan förändring.

Herr talman! Detta med sanktioner gentemot kommuner är en fråga för Tillsynsutredningen som vi får all anledning att återkomma till. När det gäller frågan om ersättning till föräldrarna har jag ett antal olika invändningar. En är att en kommun inte ska kunna köpa sig fri. Det är en väldigt enkel lösning vi presenterar för kommunerna om vi säger att om man inte kan bygga ut kan man betala föräldrarna vad de annars skulle ha fått som en del av sin föräldraförsäkring, som har kommit upp som förslag, eller som en del av platsen. Jag tror inte alls att det är en bra modell. Jag tror inte heller att det stärker möjligheterna och tryggheten för föräldrarna. Om jag har svårt att veta exakt när jag kommer tillbaka har arbetsgivaren svårt att planera. Det underlättar ju inte för arbetsgivarens planering att veta att föräldrarna har fått en del av barnomsorgskostnaden. Vi kan inte ha något annat mål än att förskolan ska byggas ut. Jag ser ändå med glädje att det är färre kommuner som omfattas och att till och med en kommun som Göteborg börjar närma sig. Det är väldigt nära att man faktiskt är utan köer. Och Malmö har i dag fler platser i barnomsorgen än det finns barn som efterfrågar dem. Jag vill verkligen understryka att platsbristen är ett problem, men jag tror inte att det finns en så enkel lösning på det.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka för en bra och engagerad debatt om den förskola, grundskola, gymnasieskola, högskola, vuxenutbildning och forskning som vi har i vårt land. Det här är viktiga frågor, och de tål att debatteras. Det är också glädjande att så många riksdagsledamöter har engagerat sig i den här debatten. Den socialdemokratiska regeringens vision om utbildning för alla handlar just om att ge alla en bra grundförutsättning för att kunna starta ett liv där man kan förverkliga sina drömmar. Det handlar om grundförutsättningar men också om möjlighet för den enskilde att öka sin frihet och kunna välja det liv man själv vill. Vi har i Sverige kommit en bra bit på vägen, men vi har också fortfarande väldigt mycket att göra. Vi har en förskola, en grundskola och en gymnasieskola, kombinerat med en högskola och forskning, som ligger i världsklass inom många fält, men vi har också brister som vi måste åtgärda. Det som gläder mig är att vi nu har en situation med ökad lärartäthet och ökad tillgång till lärare med pedagogisk utbildning och specialpedagoger i den svenska grundskolan och gymnasieskolan. Statens skolverk konstaterar att det här ger en förhållandevis positiv bild av de framtida möjligheterna för den svenska skolan. De förbättrade förutsättningarna bedöms främja en positiv utveckling av elevernas resultat. Denna konstaterande bedömning gör man i sin senaste lägesbedömning för år 2005. Jag delar Skolverkets uppfattning, men jag vill samtidigt passa på att påminna om att de senaste årens tillskott till den svenska skolan är resultatet av en väldigt målmedveten politik. År 2001 påbörjade den socialdemokratiska regeringen tillsammans med sina samarbetspartier en satsning på att anställa 15 000 fler lärare under fem år. När vi nu efter fyra år följer upp satsningen kan vi konstatera att den har varit mycket framgångsrik. Hittills har 14 000 fler lärare och andra specialister anställts runtom på landets skolor. Lärartätheten ökar nu för varje år. Under nästa år finns en satsning på ytterligare 1 miljard för att öka personaltätheten. Jag är övertygad om att vi kommer att nå målet om 15 000 fler anställda i den svenska skolan under nästa år. Men vi nöjer oss inte med detta. Vi tar även bristerna i den svenska skolan på stort allvar. De resultat som oroar mig mest i nationella och internationella undersökningar är att det finns tecken på att skillnader mellan skolor och inom skolor ökar, att kunskapsresultaten i vissa centrala ämnen försämrats och att uppföljningen av elevernas kunskaper ibland brister. För att komma till rätta med dessa problem krävs en politik som fördelar ekonomiska och personella resurser till de skolor som har tuffast förutsättningar och en politik som sätter fokus på kunskapsutvecklingen och kunskapsuppföljningen i skolan. Målet för regeringens skolpolitik är att alla skolor ska vara bra skolor. För att nå dit kommer vi under nästa år att påbörja en satsning på skolor i segregerade bostadsområden. År 2006 avsätts inledningsvis 70 miljoner kronor och under år 2007 avsätts ytterligare 155 miljoner kronor till de skolor som har tuffast förutsättningar. De extra resurserna kommer bland annat att användas till insatser för språkutveckling för elever med utländsk bakgrund. Det gäller både det svenska språket och elevernas modersmål. Vidare ska insatser för läsutveckling och samverkan mellan hem och skola prioriteras. Att kunna läsa, skriva och räkna är grunden för lärande och nyckeln till kunskapsutveckling och framgång i alla skolans ämnen. Signalerna om att det förekommer brister i dessa ämnen har lett till att regeringen har vidtagit en mängd åtgärder för att vända utvecklingen. Skolverket har fått i uppdrag att föreslå förtydliganden i kursplanerna i matematik och svenska och också att förtydliga det nationella uppföljningssystemet för att förbättra förutsättningarna för alla elever att nå målen. Myndigheten för skolutveckling har fått i uppdrag att stärka skolornas arbete för att nå målen, särskilt inom områdena språkutveckling och matematik. Nu tar vi nästa steg. Under nästa år påbörjas flera konkreta satsningar för att stärka elevernas kunskaper i svenska och matematik. 10 000 lärare i de lägre årskurserna kommer att få ytterligare kunskaper om läs- och skrivutveckling. En liknande satsning med stark lokal förankring ska genomföras gentemot lärarna i ämnet matematik. Skolbiblioteken ska stärkas, stimuleras och utvecklas, och moderna klassiker ska spridas i Sveriges skolor. Under innevarande år och nästa år avsätter regeringen ytterligare 100 miljoner kronor till riktade utvecklingsinsatser för att stärka kvaliteten i den svenska skolan. De nya resurserna ska bland annat användas till att utveckla undervisningen i matematik och stimulera läsning i den svenska skolan. En förutsättning för att stärka elevernas basfärdigheter är att brister upptäcks i tid och rättas till tidigt. Under den närmaste tiden kommer vi därför att vidta ett antal åtgärder för att stärka uppföljningen i den svenska skolan med fokus på de lägre årskurserna. En mål- och resultatstyrd skola förutsätter att målen är tydliga och begripliga. Kursplaner med tydligare konkretiserade mål skulle tydliggöra kraven och förväntningarna och också underlätta lärarnas dialog med både elever och föräldrar. Regeringen kommer därför att tillsätta en expertgrupp som får i uppdrag att se över målen i kursplanerna. Målen behöver bli färre och tydligare och skolans kunskaps- och demokratiuppdrag ska prioriteras. I gällande kursplaner finns inga kunskapsmål för de lägre årskurserna. Expertgruppen får därför i uppdrag att föreslå nya mål i svenska och matematik för de lägre årskurserna. I vår får alla elever redan från första årskursen en framtåsyftande individuell utvecklingsplan. I den individuella utvecklingsplanen, som arbetas fram tillsammans med föräldrar och elever, tydliggörs vad som krävs för att eleven ska nå målen. Regeringen har också gett Skolverket i uppdrag att ta fram och sprida diagnostiskt stödmaterial med inriktning just mot de lägre årskurserna. Även i det sammanhanget ska läsutveckling och matematik prioriteras. Skolverkets utbildningsinspektion som har som uppgift att inspektera landets samtliga 6 000 skolor kommer att få i uppdrag att särskilt uppmärksamma kunskapsresultaten och kunskapsuppföljningen i de lägre årskurserna. På så sätt ger vi en tydlig signal till alla skolor om vikten av att arbeta med att uppmärksamma och rätta till kunskapsbrister tidigt. Regeringen har tagit varningssignalerna om kunskapsresultaten i skolan på allvar. Många av de förändringar som vi nu genomför kommer att få genomslag redan under detta läsår. Vår tydliga målsättning är att alla elever ska få det stöd och den hjälp som de behöver för att nå målen. Stödet måste sättas in tidigt. Men vi får aldrig glömma att det också finns elever som kommer sent till Sverige och som av någon anledning behöver en andra chans. De elever som inte når behörighet till gymnasieskolan ska ha rätt till ett individuellt program som håller hög kvalitet. Det duger inte att endast 20 % av eleverna på det individuella programmet slutför en treårig gymnasieutbildning. Från och med den 1 juli får kommunerna därför ett tydligt ansvar för att erbjuda en utbildning som omfattar heltidsstudier. Och 450 miljoner kronor kommer årligen att tillföras kommunerna för att kompensera för de ökade kostnaderna för att öka och förstärka kvaliteten på det individuella programmet. I gymnasieskolan är det också centralt att utveckla de yrkesförberedande programmen. Samarbetet mellan skolan och arbetslivet ska stärkas, och samverkan mellan kärnämnen och karaktärsämnen måste bli bättre. Under nästa år avsätts resurser för att höja kvaliteten i de yrkesförberedande programmen. Den lärlingsutbildning och det gymnasiearbete som ska införas 2007 ska förberedas under nästa år. Regionala initiativ om samverkan mellan kommuner och arbetslivets parter ska uppmuntras. Och erfarenheter från de goda förebilder som vi kallar idéskolor ska spridas. Regeringens yrkesutbildningsdelegation har en viktig roll i detta arbete. Önskemålen från dagens och morgondagens arbetsliv ska mötas med satsningar på kunskap och kompetens, inte med lägre krav och sämre ambitioner.

Herr talman! Det är onekligen intressant att höra skolministern stå här och helt ta avstånd från den egna politikens resultat. Det finns inte heller någonting annat att göra. Han använder själv uttryck som "det duger inte", och han talar om problemen i skolans kärnuppgifter. Sanningen är att regeringen kraftigt underfinansierar den svenska skolan. Moderaterna föreslår 6,7 miljarder kronor mer än regeringen till skolan för att komma till rätta med problemen. Regeringen ställer också alldeles otillräckliga kvalitetskrav. Så det är inte konstigt att dessa kvalitetsbrister kommer och blir stora. Det finns också betydande svarta hål i regeringens budget som bland annat Kommunförbundet har påverkat. Man kan som exempel ta ämnesbetygen på gymnasiet som kommer att kosta kommunerna bortåt 1,3 miljarder som regeringen inte skjuter till. Socialdemokraten Ilmar Reepalu varnar för detta. Om ett halvår ska utbildningsinsatserna vara i gång, och regeringen kan i dag inte anvisa någon finansiering, säger Kommunförbundets ordförande Ilmar Reepalu. Man hänvisar också till att regeringen har avslagit förbundets krav på kostnadskompensation, det svarta hålet nummer ett - summa 1,3 miljarder. Skolministern vill förbjuda avgifter i skolan som gör att pengar får tas från undervisningen. Han underfinansierar lärarutbildningen, vilket leder till akut lärarbrist. Det kommer att behövas 12 800 lärare om året, och man ligger inte i närheten. Man underfinansierar rektorsutbildningen, så att man kan utbilda bara hälften av dem som behövs. Man ger Skolverket så lite pengar att Sverige inte ens har råd att delta i de kommande internationella undersökningar av elevernas kunskaper som skolministern själv tvingas hänvisa till. Vi kommer inte att vara med i TIMMS 2007 till exempel. På punkt efter punkt står regeringen där och tvingas erkänna att skolpolitiken inte duger och att man saknar förslag för att korrigera den. När ska Socialdemokraterna lägga om sin skolpolitik i riktning mot kunskap, Ibrahim Baylan?

Herr talman! Jag tror inte att det är någon underdrift att säga att den svenska skolan under 90-talet fick vara med och ta en stor del av den storstädning som skedde just efter den borgerliga ekonomiska politikens haveri under början av 90-talet. Följden blev naturligtvis sämre lärartäthet och färre anställda i den svenska skolan. Resultatet av detta ser vi i dag. Det är dessa barn som vi mäter i dag. Vi ser det i form av ökade skillnader i skolan. Vi ser det också i vissa ämnen via sämre kunskapsresultat. Vårt politiska alternativ handlar om att tillföra skolan öronmärkta pengar för att anställa fler lärare, fler kuratorer och fler sjuksköterskor. Det har vi gjort under fyra år. Vi kommer också att fortsätta i nästa års budget. Detta har gett 14 000 fler anställda i den svenska skolan. Vi gör motsvarande satsning i den svenska förskolan. Vi satsar öronmärkta resurser på detta. När vi nu tittar på det borgerliga alternativt så finns det inget. Då får man titta på parti för parti. Om vi tittar på Sten Tolgfors parti kan vi konstatera att när det handlar om resurser till skolan finns det väldigt lite öronmärkta pengar, ja näst intill ingenting alls. Jag tycker att det är bra att det blir tydliga alternativ. I den socialdemokratiska politiken vågar vi prioritera skolan och anställda i skolan, både lärare och andra specialister. I den borgerliga politiken prioriteras framför allt skattesänkningar, skattesänkningar som både i budgetmotioner och via partiledarens uttalanden handlar om storleksordningen 250 miljarder. Det är nästan tio gånger mer än vad utbildningsbudgeten omfattar totalt. Jag hörde Sten Tolgfors säga i sitt anförande att de finansierar krona för krona. Kan du då inte förklara, Sten Tolgfors, på vilket sätt dessa 250 miljarder kommer att finansieras krona för krona?

Herr talman! Det där var så bedövande klargörande att jag inte tror att skolministern inser det själv. Han accepterar helt min beskrivning av att Moderaterna på punkt efter punkt satsar mycket mer än regeringen på den svenska skolan, sammanlagt 6,7 miljarder. Det är bara att läsa utbildningsutskottets kanslis egen redovisning av partiernas budgetalternativ, vilket skolministern uppenbarligen inte har gjort. Det är också helt klart att skolministern fortsätter att underfinansiera den svenska skolan gravt och ställa för låga kvalitetskrav. Problemet är att han inte är den första skolministern som kommer till riksdagen och säger att han ser dessa problem. Det har varje skolminister gjort. Och ingen socialdemokrat har förmått att åtgärda problemen. Jag har citat på vad de har sagt. Skolministerns politik är fullständigt osammanhängande. Man får ta Moderaternas förslag, men bara till hälften. Man har nu öppnat för mål att uppnå, märk väl, redan för treåringar. Det gjorde förskoleministern tidigare. Och Baylan har här tidigare talat om kontrollstationer. Men de får inte innehålla nationella prov. Man får alltså inte konstatera hur det går för eleverna. Man får inte uttrycka hur det går för eleverna i form av skriftliga omdömen eller betyg. Man får inte ha föräldrainflytande över vilket stöd som eleverna får. Man får inte överklaga en åtgärdsplan. Man får inte en tydlig ansvarsfördelning. Man ska alltså ha mål, men man får inte utvärdera hur det går för eleverna. Det är bara snömos från skolministern där han retoriskt anpassar sig till oppositionen men fullständigt saknar innehåll. Det är alldeles riktigt att vi inte vill öronmärka pengar, skolministern, därför att vi tror att kommunerna bättre själva styr hur resurserna bäst används. Men, som sagt, vi lägger till kommunerna sammantaget under perioden 12 miljarder mer än regeringen och till skolan 6,7 miljarder. Så skolministern är, precis som jag sade tidigare, inte i närheten, inte i samma division och inte i rätt härad när det gäller finansieringen av skolan. Och han saknar fullständigt en konsistent politik för att höja kunskapsresultaten.

Herr talman! Det låter ju bra att ni satsar mer. Men faktum är att det inte finns någonting som säger att en enda krona av dessa pengar som du påstår finns skulle gå till skolan. De kan lika gärna i borgerliga kommuner hamna som skattesänkningar i fickorna på ett fåtal, därför att det är upp till kommunerna att bestämma. De kan hamna i det berömda kommunala svarta hålet, som man brukar benämna det. De kan hamna som satsningar på förtäckta vårdnadsbidrag i fickorna på ett fåtal. Att tala om att satsa på skolan utan att våga göra prioriteringen är ihåligt. Den moderata skolpolitiken är konsekvent när det handlar om sortering och segregering. Det handlar om att betygsätta ganska små barn och att sortera in dem. Det handlar om att tvinga redan ganska små barn till skolan därför att man av någon anledning har fått för sig att det skulle vara bättre. Det handlar om att inte se de barn som faktiskt har det tuffast i skolan i dag, nämligen de barn som bor i segregerade förorter. Inte med ett ord nämns de i vare sig det moderata utbildningsprogrammet eller det moderata budgetalternativet. Inte ens när det gäller de satsningar som regeringen har aviserat för att se till att de som har det tuffast i skolan får mer resurser har ni en enda krona att komma med. Att prata om att satsa utan att över huvud taget våga prioritera eller peka ut är ganska ihåligt, Sten Tolgfors. De barn som redan i dag har det tuffast blir de stora förlorarna på en borgerlig, framför allt moderat, skolpolitik. Det är viktigt att komma ihåg att där är alternativen oerhört tydliga. För oss handlar det om behov, för er handlar det om att alla elever är lika och ska ha lika mycket. Så enkelt fungerar det inte.

Herr talman! Vi har en budgetdebatt i dag som handlar om utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning. Då kan man tro att vi bara ska prata om pengar, men så är det inte. Pengarna är kanske inte det absolut viktigaste i dag när det gäller skolan, mycket viktigare är den politik som förs. Det är där vi hittar de riktigt stora bristerna i dag. Det finns en politik som inte håller måttet. Där vill vi från Folkpartiet se förändringar, en politik där man sätter kunskapsmålen i centrum, att man får en arbetsro, en tidig och välfungerande utvärdering och att kvaliteten garanteras i skolan. Jag tog upp i mitt anförande de alarmerande rapporter om förkunskaperna som kommer från universitetslärare och från internationella undersökningar som visar att vi just nu befinner oss på ett sluttande plan där kunskaperna blir sämre och sämre hos eleverna. Det är mycket allvarligt. Ett problem är att man på gymnasiet också ser sådana tendenser. Hur möts detta? Jo, det möts genom att en hel del elever via taktiska val väljer hobbykurser av typen festfixning, drinkblandning, blomsteruppsättning eller annat i stället för de viktiga ämnen som de skulle behöva. I den framtida gymnasieskolan, som just nu håller på att utformas, kan man exempelvis på det naturvetenskapliga programmet i stället för biologi, fysik och kemi välja hållbar utveckling, filosofi och psykologi. Det är att urholka skolan. Det är inte konstigt i så fall att förkunskaperna blir sämre. Vad vill ni göra åt det?

Herr talman! Jag har redogjort ganska noggrant för de åtgärder som regeringen vidtar. Det handlar om satsningar på fler lärare i den svenska skolan. Det handlar om att se till att stärka uppföljningarna på ett tidigt stadium. Individuella utvecklingsplaner införs redan från och med våren. Det handlar också om att möjliggöra för eleverna att välja en tredje utbildningsväg när det gäller att tillgodogöra sig sin gymnasieutbildning, förutom studieförberedande också en yrkesförberedande utbildning och en lärlingsutbildning. Detta plus en hel del andra åtgärder gör att jag känner mig trygg med att vi kommer att få en bra utveckling i den svenska skolan. Men vad är Folkpartiets alternativ till detta? Jo, när det gäller yrkesutbildningarna handlar det om att korta utbildningen till någonting vi hade för 10-15 år sedan. När det handlar om resurser ingår ni i en allians där man över huvud taget inte får något besked om er gemensamma politik och där ni säger i ert budgetförslag att de pengar som satsas på personalförstärkning borde skärpas ännu mer, medan ert största samarbetsparti över huvud taget inte vill veta av öronmärkta pengar till den svenska skolan. Jag måste säga att Folkpartiets lösningar på en del av de brister som vi ser i den svenska skolan i mångt och mycket är att återgå till gårdagens skola. Eller för att uttrycka det som Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Preisz sade i en kongress: Att söka stöd i gårdagens skola är dessutom en ståndpunkt som långt ifrån delas av Folkpartiets väljare. Att som ni gör hela tiden titta tillbaka och söka lösningar på morgondagens problem genom gårdagens lösningar, är ingen väg framåt. Det är en väg bakåt, en väg som vi inte ska ta.

Herr talman! Anledningen till att Folkpartiets väljare ger oss ett starkt stöd är väl att de inte gör samma tolkning som skolministern gör. Folkpartiet driver en politik för framtidens skola där vi ser de misstag som regeringen har begått och vill åtgärda dem, där vi vill satsa på en skola som verkligen håller en väldigt hög kvalitet och som också garanterar eleverna de förkunskaper de behöver för vidare studier eller studier på gymnasiet och så vidare. Var inte, skolministern, orolig för alliansens politik. Det kommer ett gemensamt förhandlat program med en gemensam skolpolitik. Jag vet att Socialdemokraterna gärna vill se detta och inspireras av detta, och det ska ni få lov att göra när tiden är mogen. Men just nu vill jag ändå fråga: Vad gör skolministern för att se till att vända trenden? De åtgärder som han presenterade här är inte någonting som går i den riktningen. Han pratar om lärlingsutbildningar som ska ge högskolebehörighet. Det är sådana motsättningar att man häpnar när man hör det. Det är inte en riktig individualisering av utbildningen. Aldrig pratar skolministern heller om det våra förslag handlar om. Nej, det behöver ses till att vi kan garantera att de utbildningar som ges håller en hög kvalitet. Då måste vi också se till att ett program har ett innehåll som verkligen leder fram till målet. Det ska inte försvinna eller urvattnas genom hobbykurser eller olika möjligheter att välja bort. Jag undrar om inte skolministern vill göra någonting åt detta.

Herr talman! En utveckling av de yrkesföreberedande programmen på gymnasieskolan är nödvändig. Det är därför vi har vidtagit ett flertal åtgärder alltifrån nya kursplaner som integrerar karaktärsämnen och kärnämnen i de yrkesförberedande programmen till en utredning om att införa en ny lärlingsutbildning. Detta kombineras med det utvecklingsarbete som Myndigheten för skolutveckling gör för att sprida goda exempel kring de yrkesförberedande programmen. Vad är då högeralliansens alternativ? Jo, om det blir som Folkpartiet vill handlar det om att sänka ambitionsnivån, att korta utbildningarna från tre till två år, att säga till eleverna att i dagens och morgondagens arbetsmarknad och samhälle är det inte lika nödvändigt att ha fullgoda kunskaper i att läsa, skriva och räkna och kunna kommunicera på engelska. Så är inte fallet. Till om med Svenskt Näringsliv, som på intet sätt kan påstås vara en socialdemokratisk kamporganisation, gick ut med ett pressmeddelande efter det att ni hade kommit fram till detta och sade: Det här är helt fel väg. Dagens och morgondagens arbetsmarknad kräver mer av kunskap och kompetens, inte mindre. Det är ändå modigt och bra att Folkpartiet för fram en så tydlig politik. Gårdagens lösningar står mot morgondagens problem. För oss handlar det om att möta morgondagens brister och bekymmer med morgondagens lösningar.

Herr talman! I dagens skola finns det hjältar - lärare, personal och andra vuxna som sliter och arbetar hårt för att ge eleverna, stora som små, de allra bästa förutsättningarna kunskapsmässigt och socialt för att lyckas i skolan och i framtiden. Samtidigt är det många lärare som vittnar om en osäkerhet och en otydlighet. Man känner sig inte stöttad av skolpolitiken. Man berättar om normlösheten som har präglat svensk skolpolitik under alltför många år. Man berättar om brist på verktyg. I hög grad beror det på det vakuum som är resultatet av den socialdemokratiska långbänken med skollagen. Jag skulle därför vilja fråga statsrådet: Hur går det med skollagen? Kommer det att presenteras någon ny lag före valet? Och kan vi i så fall förvänta oss att den blir så tydlig så att den ger lärarna möjligheter att ge alla elever en trygg skolmiljö?

Herr talman! Jag har förståelse för att Torsten Lindström vill prata om en eventuell skollagsproposition i en debatt som handlar om budgetpropositionen för nästa år. För att berätta om den borgerliga alliansens förslag som alternativ till det budgetförslag som finns från Socialdemokraterna med samarbetspartierna Miljöpartiet och Vänsterpartiet är väldigt svårt. Det finns inte ett sådant budgetförslag. Kristdemokraternas förslag tycks över huvud taget inte finnas. Torsten Lindström beskriver det som ett vakuum. Det kanske kan låta lite oförskämt, men det kan kanske behöva upplysas om att vi har en gällande skollag. Det har vi haft sedan 1986, en skollag som reglerar varje aspekt av den svenska skolan. Där behöver Torsten Lindström inte känna sig orolig. När det handlar om besked om den gemensamma politik som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna vill föra så har vi ju lämnat besked. Vi har ett budgetförslag som vi har kommit fram gemensamt med. Vi kommer också under våren att presentera en proposition som handlar om kränkning och diskriminering i den svenska skolan. Det är politik som vi för gemensamt. Ännu har vi inte sett någonting från den borgerliga högeralliansen. När det handlar om den proposition som Torsten Lindström ändå frågar om behöver han inte känna någon som helst oro. Besked kommer att komma inom kort.

Herr talman! Ibrahim Baylan vet mycket väl att Kristdemokraterna i år precis som tidigare år satsar mer pengar på skolan och den kommunala verksamheten än vad vänsterkartellen lyckas med. Det är så år in och år ut, så också detta år. Det är inte särskilt förvånande att statsrådet mörkar när det gäller frågan om den nya skollagen. Den är så viktig. Vi har alla kunnat följa, inte minst via medier, hur svårt det är att komma överens mellan Socialdemokraterna och deras stödpartier i den frågan. Frågan har levt i många år. Det är nu två och ett halvt år sedan Skollagskommittén kom med bra genomarbetade förslag som flertalet partier då stod bakom. Sedan dess har ingenting hänt från den socialdemokratiska sidan, men mycket har hänt i skolan. Det är många lärare som i undersökningar berättar om att de inte vet vilka befogenheter de har, vilken rätt de har att skapa den lugna trygga skola som naturligtvis, eftersom jag är kristdemokrat, måste börja med goda värderingar men som också bygger på att det finns verktyg, att det finns ett stöd, att det finns redskap. Det är många lärare som berättar om detta. Det vet Ibrahim Baylan, och det är ett vakuum som är orsakat av den socialdemokratiska passiviteten. Jag vill också ställa en fråga till statsrådet. Då har han chansen att svara på den. Framgång är ju trots allt ingen slump, inte heller när det gäller skolan. I andra länder, vårt grannland Finland till exempel, har man lyckats mycket bättre med skolresultaten än i den svenska socialdemokratiska skolpolitiken. En av orsakerna är att den finska skollagen slår fast att eleverna har rätt till en trygg arbetsmiljö, att skolan är skyldig att arbeta för intern ordning och trivsel och att eleverna är skyldiga att utföra sina uppgifter samvetsgrant och uppträda korrekt. Det är vardagsnära självklara saker. Eftersom finska skolor ligger så mycket bättre till än de svenska skolorna, både när det gäller ordning och resultat, vore det väl någonting att ta efter. Eller vad tycker statsrådet?

Herr talman! Trygghet och studiero är centrala delar i den svenska skolan, också centrala delar i den socialdemokratiska regeringens politik. Det är grundförutsättningen för eleverna för att över huvud taget kunna tillgodogöra sig lärandet. Detta vet jag också av egna erfarenheter, eftersom jag själv hade den tvetydiga förmånen att gå i en stökig skola. Det är av egna erfarenheter jag vet att detta är viktigt. Det är också därför som regeringen tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet under hösten presenterade ett lagförslag som just tydliggör skolans ansvar för elevernas trygghet. Det handlar om en lagstiftning som är unik i sitt slag. Den reglerar inte bara skolans förhållande till eleverna utan också skolans ansvar för att se till att eleverna inte kränker varandra, att eleverna inte mobbar varandra till exempel. Det är viktigt att framhålla att det här är lagstiftning som kommer att träda i kraft, om riksdagen ställer sig bakom den, redan under våren. Så någon väntan på några skollagar behöver det inte bli. Jag tycker alltid att det är lika intressant med jämförelsen med Finland. Högeralliansen gör ju ofta den jämförelsen. Det är klart att vi ska ta till oss och lära oss vad andra länder gör. Man måste ha den ödmjukheten och den öppenheten. Men man kan också konstatera att ibland är jämförelser oerhört svåra att göra. Just jämförelsen med Finland är svår att göra, eftersom vi har helt olika förutsättningar när det gäller vilka elevgrupper vi möter. Jag var i Finland och hade också ett samtal med min dåvarande socialdemokratiska skolministerkollega. Jag kunde konstatera att när det handlar om skolor med en bred mångfald så kände de över huvud taget inte till detta. Det fanns nästan inga skolor där det fanns 40-50 olika nationaliteter. Den typen av förutsättningar måste man ha i åtanke när man säger att man ska titta på hur andra gör. Visst ska man göra det, men om man tror att man bara kan kopiera det har man missförstått saker och ting.

Herr talman! Vi kunde höra skolminister Baylan i sitt anförande säga att Socialdemokraternas mål med skolan är att ge eleverna en bra grund att stå på från början. Det håller jag med om, det låter jättebra. Men han sade också: Vi har haft en målinriktad politik för skolan. Socialdemokraterna har haft en målinriktad politik för skolan. Det är tyvärr den målinriktade politiken då som har gett den skola, den kunskapssegregerade skola, som vi har i dag, där elever relativt tidigt slås ut. Det är den målinriktade socialdemokratiska skolan som har gett det faktum att om inte det individuella programmet är det största programmet så är det det näst största programmet på gymnasieskolan. Då är det inte mer av den varan, inte mer av den socialdemokratiska skolpolitiken vi behöver. Det är ju mindre. Det är framför allt någon annan typ av politik vi behöver. När är skolministern beredd att frångå den gamla typen av socialdemokratisk målinriktad skolpolitik till förmån för en ny skolpolitik som också kan ge andra typer av resultat i den svenska skolan?

Herr talman! Låt mig för tydlighetens skull framhålla att vi aldrig kommer att överge de elever som har det tuffast i skolan. Att lägga ned det individuella programmet är just att göra detta, att inte ge dem en andra chans utan konstatera att det inte gick av olika orsaker. Olika orsaker kan vara alltifrån att man har gått ett, två eller tre år i den svenska grundskolan till att man som elev kanske har stora sociala bekymmer eller har haft en svacka i hälsan under en tid som har gjort att man inte har kunnat tillgodogöra sig grundskolan. Att säga till de eleverna att det är ett taskigt läge, ni får ingen andra chans, att bygga in återvändsgränder i det svenska utbildningsväsendet vill jag vara tydlig med att säga att vi socialdemokrater aldrig kommer att ställa upp på. Vi kommer heller aldrig att acceptera att det finns brister i det utbildningssystem som vi gemensamt organiserar i Sverige. Det är därför vi kommer att ställa högre krav på kvaliteten på det individuella programmet. Det är nödvändigt att göra det, men det handlar inte bara om att ställa krav utan också om att faktiskt vara beredd att göra insatser, i det här fallet att också tillföra kommunerna närmare 450 miljoner kronor årligen för att höja kvaliteten på utbildningen med syfte att se till att fler elever får möjlighet att efter ett individuellt program också kunna genomföra en treårig gymnasieutbildning. Där skiljer vi oss åt. Det har vi förstått, och det är viktigt att politiken är tydlig, att det finns tydliga alternativ. Vi vill utveckla, ni vill avveckla. Jag tror inte att det gynnar eleverna på det minsta vis att säga till dem efter grundskolan om de har brister av olika slag: Det var ju taskigt, men vi tror inte på att ge ytterligare en chans.

Herr talman! Vi vill hellre avveckla det individuella programmet och utveckla möjligheterna för eleven från start i skolan. Det är jag helt övertygad om. Ibrahim Baylan säger också: Vi kommer aldrig att överge de elever som har det tuffast i skolan. Det är ju precis det ni gör med den målinriktade socialdemokratiska skolpolitik som du säger att ni för. Det är precis det ni gör när eleverna tvingas in i det individuella programmet, eftersom de inte har uppnått de kunskapsmål som man ska ha nått när man lämnar grundskolan. Är det att hjälpa? Är det att stödja? Är det att se till att vi aldrig kommer att överge de elever som har haft det tuffast i skolan? Min vision och mitt mål med den svenska skolan är att vi från början har en flexibel skolstart och en flexibel skolgång där vi ser varje elev och redan från start ger eleven den stöttning och den hjälp den behöver. Skolministern kan ju inte stå i Sveriges riksdags kammare och säga att det är meningen att elever ska lära sig att läsa, räkna och skriva första året på gymnasiet. Det handlar ju om att stötta från början - inte att stötta på slutet. När kommer socialdemokratin att överge den gamla typen av skolpolitik och införa en ny elevanpassad flexibel skola där man stöttar och ger eleverna en ärlig och rättvis chans från start?

Fru talman! Varför envisas högeralliansen med att jämt och ständigt ställa elever mot elever? Det genomgående draget i era budgetmotioner är att det ska tas från den ena delen av utbildningssystemet och satsas på den andra. Vi ska inte utöka högskolan. Vi ska satsa på det andra. Varför ska vi ta resurser från de elever som i gymnasieskolan har det tuffast och säga att de pengarna ska vi satsa på de yngre? Varför kan vi inte göra både-och? Det är det som finns i den socialdemokratiska regeringens budgetförslag. Det handlar om att både stärka kvaliteten på det individuella programmet och att stärka möjligheterna redan från de första åren. Det handlar också om möjligheten att börja skolan från sex- eller sjuårsåldern. I framtiden skulle vi också vilja införa möjligheten att starta från åtta års ålder. Det är flexibel skolstart. Ställ, för Guds skull, inte elever mot elever. Låt oss se till att göra insatser för de elever som börjar skolan och samtidigt stärka kvaliteten och möjligheterna för de elever som kommer att behöva en andra chans. De kanske till och med behöver en tredje chans i form av komvux eller annat. Låt oss ge de eleverna den möjligheten. Det är en utopi att tro att alla elever i alla tider kommer att kunna klara av grundskolan utan några som helst problem. Sociala bekymmer, hälsoproblem och annat kommer tyvärr att finnas under en överskådlig framtid. Jag hoppas att vi under en överskådlig framtid kommer att fortsätta att ta emot elever som har invandrat hit. Det är ofta inte möjligt för dem att gå de första åren i grundskolan. Även för de eleverna är det viktigt med en andra chans. Det är solidaritet mellan elever och mellan olika grupper i den svenska skolan.

Fru talman! Jag har i den här debatten försökt att få svar från den borgerliga alliansen och jag har också försökt problematisera och lyfta en del frågor som jag tror att vi måste tänka vidare på. Vad ska jag fråga ministern, tänkte jag. Jag fick hjälp av en liten skrift. Jag kan säga att det inte är någon vänsterpartistisk pamflett. Jag ska läsa ur den. Det blir en fråga så småningom. "Är vårt betygssystem över huvud taget möjligt att tillämpa enligt intentionerna under de förutsättningar som gäller? I Skolverkets material Likvärdig bedömning och betygsättning för att stödja en rättvis och likvärdig bedömning sägs: 'Om vi vill ha en skola där elever efter givna ramar får studera efter behov och intressen och där elever får utveckla sina kunskaper utifrån en mångfald av möjligheter blir konsekvensen ett mer krävande system för bedömning.'" Sedan kommer frågan: "Om vi instämmer i detta står vi måhända inför en situation där dagens system för att bedöma elevers kompetens måste förändras radikalt?" Det blir två frågor: Vilka reflexioner gör ministern kring detta? Måste vi hitta ett nytt system att bedöma elevers kompetens, och varifrån kommer skriften?

Fru talman! Jag ska lätta på förlåten och tala om vad det var för skrift. Det var ingen "kuggis". Det är Sveriges Kommuner och Landsting som i Aktuellt om skola och barnomsorg under rubriken "Inledande reflexion" har denna reflexion. Jag tycker att det är intressant att vi i debatter kan våga problematisera och ha en konstruktiv dialog utan att alla gånger ha de färdiga lösningarna. Enligt min uppfattning och erfarenhet har vi en situation där det nuvarande betygssystemet - utan att säga om det är bra eller dåligt - styr verkligheten i klassrummen i grundskolans senare årskurser. Jag tycker mig ha sett det och jag har signaler från både elever och lärare att det är så. Man kan tycka att det är bra eller dåligt. Vi har andra styrdokument som ibland kommer i skymundan. Vad jag egentligen bjuder in ministern till är en konstruktiv dialog och diskussion, gärna med flera inblandade, om hur vi tillsammans ska skapa ett bra system som vi kan mäta elevers kompetens med.

Fru talman! Mikaela Valtersson tar upp en mycket viktig fråga. Jag tror att det är en av våra stora utmaningar inför framtiden. Det är riktigt att vi har sett en sådan utveckling de senaste 15 åren. Det är också riktigt att vi inte är ensamma om den. Den här utvecklingen pågår i hela den anglosaxiska skolan. Jag var i England förrförra veckan för att ta del av deras erfarenheter både när det gäller skolor i segregerade områden i London och deras arbete med att uppmuntra och stödja pojkars lärande. De har exakt samma utveckling med ungefär motsvarande skillnader i kunskapsutveckling mellan pojkar och flickor. Jag tror att det är viktigt att vi gör en djup analys av vad detta beror på. Det finns många förklaringar till detta. En del ligger nog faktiskt i de traditionella könsroller som vi har i vårt samhälle. I det här fallet är de naturligtvis till nackdel för pojkarna. Man märker detta mycket tydligt i mina hemtrakter i Norrland, i Västerbottens inland. Där ser man många pojkar som redan från början förkastar utbildningsvägen eftersom de har sett att deras fäder har gått en annan väg. Det är kanske inte lika möjligt i dag. Jag tror att vi behöver jobba systematiskt med detta. Det finns en del som säger att det här beror på att utbildningsväsendet i dag är så enkönigt och att det påverkar resultaten. Jag vet inte hur mycket det ligger i detta, men jag tror att det är viktigt att vi gör en ordentlig analys. En åtgärd som jag tror väldigt mycket på och som jag såg i London är det samarbete man där har med olika ideella föreningar, inte minst idrottsföreningar, där man kopplar ihop det som pojkarna känner lust till med det som de inte känner lust till, ofta läxläsning. Det kan vara ett sätt också för oss att jobba. Jag tror dock att vi behöver göra betydligt mer för att vända den här utvecklingen.

Fru talman! Jag tror att det är helt rätt att detta är väldigt komplext. Det är bra att du har fått lite inspiration, skolministern, från England. Jag tror emellertid att det är både-och. Som Mats Björnsson pekar på i sin rapport handlar det om traditionella könsroller, men samtidigt handlar det om att skolsystemet och samhället inte kan vänta kanske 20 eller 30 år på att grundläggande attityder och värderingar som har funnits under lång tid förändras. Jag anser att skolan måste anpassa sig efter den verklighet som finns, oavsett orsakerna, för att hjälpa alla att nå målen. Jag skulle alltså vilja förtydliga frågan lite: Är det så att skolministern utifrån denna inspiration har vidtagit några konkreta åtgärder för att få den här fördjupade orsaksanalysen eller några andra åtgärder? Eller kommer du att göra det?

Fru talman! Vi har vidtagit ett flertal åtgärder. Införandet av individuella utvecklingsplaner handlar om att fånga varje elev redan på ett tidigt stadium. Det inbegriper naturligtvis också pojkarna, som vi ju vet är de som ofta sackar efter. Andelen pojkar, inte minst pojkar med invandrarbakgrund, som inte når målen i nionde årskursen är betydligt högre än för jämförbara flickor eller flickor som kommer från studieförberedande hem, där skillnaden är som störst. Vi gör insatser för att stärka uppföljningen på ett tidigt stadium på det individuella planet. Kombinera också detta med de insatser vi tillsammans gör för att förstärka resurserna till skolan så att just de elever som har det tuffast - vilket ofta är pojkarna - också får hjälp och stöd på ett tidigt stadium. Jag ser också framför mig att vi gör särinsatser för att stärka pojkarnas kunskapsutveckling, bland annat samarbete med den ideella sidan. Jag har också besökt ställen i Sverige där man har jobbat systematiskt med detta. Jag har till exempel varit i Sundsvall, där skolan tillsammans med kommunen och Gif Sundsvall jobbar ganska systematiskt med detta. Jag tror att detta är saker som vi tillsammans kan se till att sprida i Sverige. Dock kanske staten här kan och ska göra en extra insats förutom de åtgärder som redan är vidtagna.

Herr talman! Trygghet och studiero är centrala delar i den svenska skolan, också centrala delar i den socialdemokratiska regeringens politik. Det är grundförutsättningen för eleverna för att över huvud taget kunna tillgodogöra sig lärandet. Detta vet jag också av egna erfarenheter, eftersom jag själv hade den tvetydiga förmånen att gå i en stökig skola. Det är av egna erfarenheter jag vet att detta är viktigt. Det är också därför som regeringen tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet under hösten presenterade ett lagförslag som just tydliggör skolans ansvar för elevernas trygghet. Det handlar om en lagstiftning som är unik i sitt slag. Den reglerar inte bara skolans förhållande till eleverna utan också skolans ansvar för att se till att eleverna inte kränker varandra, att eleverna inte mobbar varandra till exempel. Det är viktigt att framhålla att det här är lagstiftning som kommer att träda i kraft, om riksdagen ställer sig bakom den, redan under våren. Så någon väntan på några skollagar behöver det inte bli. Jag tycker alltid att det är lika intressant med jämförelsen med Finland. Högeralliansen gör ju ofta den jämförelsen. Det är klart att vi ska ta till oss och lära oss vad andra länder gör. Man måste ha den ödmjukheten och den öppenheten. Men man kan också konstatera att ibland är jämförelser oerhört svåra att göra. Just jämförelsen med Finland är svår att göra, eftersom vi har helt olika förutsättningar när det gäller vilka elevgrupper vi möter. Jag var i Finland och hade också ett samtal med min dåvarande socialdemokratiska skolministerkollega. Jag kunde konstatera att när det handlar om skolor med en bred mångfald så kände de över huvud taget inte till detta. Det fanns nästan inga skolor där det fanns 40-50 olika nationaliteter. Den typen av förutsättningar måste man ha i åtanke när man säger att man ska titta på hur andra gör. Visst ska man göra det, men om man tror att man bara kan kopiera det har man missförstått saker och ting.

Herr talman! Vi kunde höra skolminister Baylan i sitt anförande säga att Socialdemokraternas mål med skolan är att ge eleverna en bra grund att stå på från början. Det håller jag med om, det låter jättebra. Men han sade också: Vi har haft en målinriktad politik för skolan. Socialdemokraterna har haft en målinriktad politik för skolan. Det är tyvärr den målinriktade politiken då som har gett den skola, den kunskapssegregerade skola, som vi har i dag, där elever relativt tidigt slås ut. Det är den målinriktade socialdemokratiska skolan som har gett det faktum att om inte det individuella programmet är det största programmet så är det det näst största programmet på gymnasieskolan. Då är det inte mer av den varan, inte mer av den socialdemokratiska skolpolitiken vi behöver. Det är ju mindre. Det är framför allt någon annan typ av politik vi behöver. När är skolministern beredd att frångå den gamla typen av socialdemokratisk målinriktad skolpolitik till förmån för en ny skolpolitik som också kan ge andra typer av resultat i den svenska skolan?

Herr talman! Låt mig för tydlighetens skull framhålla att vi aldrig kommer att överge de elever som har det tuffast i skolan. Att lägga ned det individuella programmet är just att göra detta, att inte ge dem en andra chans utan konstatera att det inte gick av olika orsaker. Olika orsaker kan vara alltifrån att man har gått ett, två eller tre år i den svenska grundskolan till att man som elev kanske har stora sociala bekymmer eller har haft en svacka i hälsan under en tid som har gjort att man inte har kunnat tillgodogöra sig grundskolan. Att säga till de eleverna att det är ett taskigt läge, ni får ingen andra chans, att bygga in återvändsgränder i det svenska utbildningsväsendet vill jag vara tydlig med att säga att vi socialdemokrater aldrig kommer att ställa upp på. Vi kommer heller aldrig att acceptera att det finns brister i det utbildningssystem som vi gemensamt organiserar i Sverige. Det är därför vi kommer att ställa högre krav på kvaliteten på det individuella programmet. Det är nödvändigt att göra det, men det handlar inte bara om att ställa krav utan också om att faktiskt vara beredd att göra insatser, i det här fallet att också tillföra kommunerna närmare 450 miljoner kronor årligen för att höja kvaliteten på utbildningen med syfte att se till att fler elever får möjlighet att efter ett individuellt program också kunna genomföra en treårig gymnasieutbildning. Där skiljer vi oss åt. Det har vi förstått, och det är viktigt att politiken är tydlig, att det finns tydliga alternativ. Vi vill utveckla, ni vill avveckla. Jag tror inte att det gynnar eleverna på det minsta vis att säga till dem efter grundskolan om de har brister av olika slag: Det var ju taskigt, men vi tror inte på att ge ytterligare en chans.

Herr talman! Vi vill hellre avveckla det individuella programmet och utveckla möjligheterna för eleven från start i skolan. Det är jag helt övertygad om. Ibrahim Baylan säger också: Vi kommer aldrig att överge de elever som har det tuffast i skolan. Det är ju precis det ni gör med den målinriktade socialdemokratiska skolpolitik som du säger att ni för. Det är precis det ni gör när eleverna tvingas in i det individuella programmet, eftersom de inte har uppnått de kunskapsmål som man ska ha nått när man lämnar grundskolan. Är det att hjälpa? Är det att stödja? Är det att se till att vi aldrig kommer att överge de elever som har haft det tuffast i skolan? Min vision och mitt mål med den svenska skolan är att vi från början har en flexibel skolstart och en flexibel skolgång där vi ser varje elev och redan från start ger eleven den stöttning och den hjälp den behöver. Skolministern kan ju inte stå i Sveriges riksdags kammare och säga att det är meningen att elever ska lära sig att läsa, räkna och skriva första året på gymnasiet. Det handlar ju om att stötta från början - inte att stötta på slutet. När kommer socialdemokratin att överge den gamla typen av skolpolitik och införa en ny elevanpassad flexibel skola där man stöttar och ger eleverna en ärlig och rättvis chans från start?

Fru talman! Varför envisas högeralliansen med att jämt och ständigt ställa elever mot elever? Det genomgående draget i era budgetmotioner är att det ska tas från den ena delen av utbildningssystemet och satsas på den andra. Vi ska inte utöka högskolan. Vi ska satsa på det andra. Varför ska vi ta resurser från de elever som i gymnasieskolan har det tuffast och säga att de pengarna ska vi satsa på de yngre? Varför kan vi inte göra både-och? Det är det som finns i den socialdemokratiska regeringens budgetförslag. Det handlar om att både stärka kvaliteten på det individuella programmet och att stärka möjligheterna redan från de första åren. Det handlar också om möjligheten att börja skolan från sex- eller sjuårsåldern. I framtiden skulle vi också vilja införa möjligheten att starta från åtta års ålder. Det är flexibel skolstart. Ställ, för Guds skull, inte elever mot elever. Låt oss se till att göra insatser för de elever som börjar skolan och samtidigt stärka kvaliteten och möjligheterna för de elever som kommer att behöva en andra chans. De kanske till och med behöver en tredje chans i form av komvux eller annat. Låt oss ge de eleverna den möjligheten. Det är en utopi att tro att alla elever i alla tider kommer att kunna klara av grundskolan utan några som helst problem. Sociala bekymmer, hälsoproblem och annat kommer tyvärr att finnas under en överskådlig framtid. Jag hoppas att vi under en överskådlig framtid kommer att fortsätta att ta emot elever som har invandrat hit. Det är ofta inte möjligt för dem att gå de första åren i grundskolan. Även för de eleverna är det viktigt med en andra chans. Det är solidaritet mellan elever och mellan olika grupper i den svenska skolan.

Fru talman! Jag har i den här debatten försökt att få svar från den borgerliga alliansen och jag har också försökt problematisera och lyfta en del frågor som jag tror att vi måste tänka vidare på. Vad ska jag fråga ministern, tänkte jag. Jag fick hjälp av en liten skrift. Jag kan säga att det inte är någon vänsterpartistisk pamflett. Jag ska läsa ur den. Det blir en fråga så småningom. "Är vårt betygssystem över huvud taget möjligt att tillämpa enligt intentionerna under de förutsättningar som gäller? I Skolverkets material Likvärdig bedömning och betygsättning för att stödja en rättvis och likvärdig bedömning sägs: 'Om vi vill ha en skola där elever efter givna ramar får studera efter behov och intressen och där elever får utveckla sina kunskaper utifrån en mångfald av möjligheter blir konsekvensen ett mer krävande system för bedömning.'" Sedan kommer frågan: "Om vi instämmer i detta står vi måhända inför en situation där dagens system för att bedöma elevers kompetens måste förändras radikalt?" Det blir två frågor: Vilka reflexioner gör ministern kring detta? Måste vi hitta ett nytt system att bedöma elevers kompetens, och varifrån kommer skriften?

Fru talman! Den andra frågan lät mer som en "kuggis". Jag kommer därför att avstå från att svara på den. Däremot kan jag naturligtvis ge mina reflexioner över det bedömningssystem som vi har i den svenska skolan. Jag tror inte att det någonsin har funnits eller någonsin kommer att finnas ett betygssystem som är fullständigt objektivt och fullständigt likvärdigt i alla sina delar. Alla betygssystem som inbegriper människors bedömningar kommer alltid att innehålla något slags inslag av subjektiv bedömning. De som blir bedömda kommer ibland att känna att det inte var så rättvist som de skulle vilja. Den känslan finns med dagens betygssystem. Den fanns med gårdagens betygssystem och jag är tämligen säker på att den fanns även ännu tidigare i det svenska skolsystemet. Jag måste ändå säga att med det skolsystem vi har i dag är det viktigt att vi har betyg i dess nuvarande form, både som urvalsinstrument och som kunskapsmätare. Det finns naturligtvis brister också i det här systemet. Vi gjorde en stor förändring på 90-talet till det betygssystem vi har i dag. Vi kommer ständigt att behöva jobba för att utveckla likvärdigheten. Vi kommer ständigt att behöva utveckla dialogen kring betygsättningen så att elevers känsla av rättvisa kan öka och så att man på ett tidigt stadium vet vad som krävs för att man ska få ett visst betyg. Vi vet att betyget spelar väldigt stor roll för den enskildes möjligheter både inom utbildningsväsendet och i samhället i stort.

Fru talman! Jag ska lätta på förlåten och tala om vad det var för skrift. Det var ingen "kuggis". Det är Sveriges Kommuner och Landsting som i Aktuellt om skola och barnomsorg under rubriken "Inledande reflexion" har denna reflexion. Jag tycker att det är intressant att vi i debatter kan våga problematisera och ha en konstruktiv dialog utan att alla gånger ha de färdiga lösningarna. Enligt min uppfattning och erfarenhet har vi en situation där det nuvarande betygssystemet - utan att säga om det är bra eller dåligt - styr verkligheten i klassrummen i grundskolans senare årskurser. Jag tycker mig ha sett det och jag har signaler från både elever och lärare att det är så. Man kan tycka att det är bra eller dåligt. Vi har andra styrdokument som ibland kommer i skymundan. Vad jag egentligen bjuder in ministern till är en konstruktiv dialog och diskussion, gärna med flera inblandade, om hur vi tillsammans ska skapa ett bra system som vi kan mäta elevers kompetens med.

Fru talman! Tack för den inbjudan.

Fru talman! Mikaela Valtersson tar upp en mycket viktig fråga. Jag tror att det är en av våra stora utmaningar inför framtiden. Det är riktigt att vi har sett en sådan utveckling de senaste 15 åren. Det är också riktigt att vi inte är ensamma om den. Den här utvecklingen pågår i hela den anglosaxiska skolan. Jag var i England förrförra veckan för att ta del av deras erfarenheter både när det gäller skolor i segregerade områden i London och deras arbete med att uppmuntra och stödja pojkars lärande. De har exakt samma utveckling med ungefär motsvarande skillnader i kunskapsutveckling mellan pojkar och flickor. Jag tror att det är viktigt att vi gör en djup analys av vad detta beror på. Det finns många förklaringar till detta. En del ligger nog faktiskt i de traditionella könsroller som vi har i vårt samhälle. I det här fallet är de naturligtvis till nackdel för pojkarna. Man märker detta mycket tydligt i mina hemtrakter i Norrland, i Västerbottens inland. Där ser man många pojkar som redan från början förkastar utbildningsvägen eftersom de har sett att deras fäder har gått en annan väg. Det är kanske inte lika möjligt i dag. Jag tror att vi behöver jobba systematiskt med detta. Det finns en del som säger att det här beror på att utbildningsväsendet i dag är så enkönigt och att det påverkar resultaten. Jag vet inte hur mycket det ligger i detta, men jag tror att det är viktigt att vi gör en ordentlig analys. En åtgärd som jag tror väldigt mycket på och som jag såg i London är det samarbete man där har med olika ideella föreningar, inte minst idrottsföreningar, där man kopplar ihop det som pojkarna känner lust till med det som de inte känner lust till, ofta läxläsning. Det kan vara ett sätt också för oss att jobba. Jag tror dock att vi behöver göra betydligt mer för att vända den här utvecklingen.

Fru talman! Jag tror att det är helt rätt att detta är väldigt komplext. Det är bra att du har fått lite inspiration, skolministern, från England. Jag tror emellertid att det är både-och. Som Mats Björnsson pekar på i sin rapport handlar det om traditionella könsroller, men samtidigt handlar det om att skolsystemet och samhället inte kan vänta kanske 20 eller 30 år på att grundläggande attityder och värderingar som har funnits under lång tid förändras. Jag anser att skolan måste anpassa sig efter den verklighet som finns, oavsett orsakerna, för att hjälpa alla att nå målen. Jag skulle alltså vilja förtydliga frågan lite: Är det så att skolministern utifrån denna inspiration har vidtagit några konkreta åtgärder för att få den här fördjupade orsaksanalysen eller några andra åtgärder? Eller kommer du att göra det?

Fru talman! Vi har vidtagit ett flertal åtgärder. Införandet av individuella utvecklingsplaner handlar om att fånga varje elev redan på ett tidigt stadium. Det inbegriper naturligtvis också pojkarna, som vi ju vet är de som ofta sackar efter. Andelen pojkar, inte minst pojkar med invandrarbakgrund, som inte når målen i nionde årskursen är betydligt högre än för jämförbara flickor eller flickor som kommer från studieförberedande hem, där skillnaden är som störst. Vi gör insatser för att stärka uppföljningen på ett tidigt stadium på det individuella planet. Kombinera också detta med de insatser vi tillsammans gör för att förstärka resurserna till skolan så att just de elever som har det tuffast - vilket ofta är pojkarna - också får hjälp och stöd på ett tidigt stadium. Jag ser också framför mig att vi gör särinsatser för att stärka pojkarnas kunskapsutveckling, bland annat samarbete med den ideella sidan. Jag har också besökt ställen i Sverige där man har jobbat systematiskt med detta. Jag har till exempel varit i Sundsvall, där skolan tillsammans med kommunen och Gif Sundsvall jobbar ganska systematiskt med detta. Jag tror att detta är saker som vi tillsammans kan se till att sprida i Sverige. Dock kanske staten här kan och ska göra en extra insats förutom de åtgärder som redan är vidtagna.