Våldsbrott och brottsoffer

Herr talman! Jag ser att mina kolleger från utskottet ännu inte har dykt upp, men jag tror att jag får börja ändå. Jag hade tänkt tala lite grann om behovet av en genomtänkt strategi för att minska brottslighet, hot mot folkvalda, behovet av stöd till brottsoffer som har utsatts för hatbrott, hälso- och sjukvårdens bemötande av barn och alliansens 180-gradiga omsvängning när det gäller brottsskadeersättning. Det var en kort sammanfattning av vad jag tänkte ta upp från detta betänkande, som handlar om en rad olika saker. Detta är det som jag har valt. Herr talman! Jag står bakom alla våra reservationer, men vill förstås bidra till att spara tid, så jag yrkar bifall till endast reservation 1. Vi socialdemokrater hävdar att det är nödvändigt när vi diskuterar brottsutveckling att utgå från en analys som innefattar orsakssammanhang om hur kriminalitet uppstår. Det räcker inte med aldrig så många poliser, aldrig så hårda straff eller för den delen aldrig så gott brottsofferarbete. Det är inget av detta som ensamt bringar ned kriminalitet i ett samhälle. Det handlar om så mycket mer. Jag anser att regeringens politik saknar en sådan analys. Vi lever i en tid där alla kurvor i det här sammanhanget pekar åt fel håll. Vi kommer att få ökad arbetslöshet, allra mest bland ungdomar, ökad fattigdom och i värsta fall utslagning av stora grupper som kommer att falla utanför trygghetssystemen. Barnfattigdom är ett begrepp som vi kommer att få vänja oss vid, när många barns föräldrar blir av med både arbete och ersättningar. Det här är, herr talman, en klassisk beskrivning av en grogrund för ökad kriminalitet i ett samhälle. Klyftorna mellan människor ökar, mellan dem som har så väldigt mycket och dem som har väldigt lite. Vi menar att det behövs en handlingsplan för att bringa ned våldsbrotten och därmed också antalet brottsoffer. Detta avslås av majoriteten, som i och för sig kan känna sympati för vårt förslag, skriver man i betänkandet, men inte är beredd att gå längre än så. Nu är det inte sympati som krävs, utan handlingskraft och resultat. Som sagt går utvecklingen nu åt fel håll. I likhet med Sveriges Kommuner och Landsting kallar vi i oppositionen på regeringens engagemang när det gäller att motverka övergrepp mot förtroendevalda. Det ligger i farans riktning att personer som har ett politiskt intresse avstår från att delta i politiskt arbete för att de uppfattar att priset är för högt och att samhället inte förmår försvara vare sig dem eller demokratin. Det här är viktiga frågor, herr talman. Angrepp på folkvalda hotar själva grunden för demokratin. Inom ett år är vi inne i en ny valrörelse. Politiska möten kommer att hållas runt om i landet på gator och torg. Risken för nya övergrepp ökar. Men vad gör regeringen? Alliansen har ett standardiserat svar, som lyder: Frågan bereds i Regeringskansliet. Faktum är att i denna fråga tillsatte den förra socialdemokratiska regeringen en utredning som kom att få namnet Jakten på makten. Det var Berit Högman, socialdemokratisk riksdagsledamot, som var utredare. Hon lämnade sitt betänkande för tre år sedan i april 2006. Nu skriver vi april 2009, och hittills har det inte blivit något resultat i den frågan. I vår reservation nr 3 - som jag nu i och för sig inte yrkar bifall till, men som jag ändå vill nämna - stöder vi en folkpartistisk motion. Det är Barbro Westerholm och Birgitta Ohlsson som skriver om hur viktigt det är att polisen lever upp till sin skyldighet att informera brottsoffer för hatbrott om vilken hjälp de kan få. Bland annat nämns den enda brottsofferjouren med särskild HBT-kompetens som ett exempel på sådant som polisen ska kunna lämna information om. Dessvärre kan vi i dag konstatera att just denna enda brottsofferjour med uttalad HBT-kompetens nu står inför nedläggning av verksamheten eftersom regeringen från och med i år 2009 inte ger något ekonomiskt stöd till jouren vars verksamhet riktar sig till personer som på grund av sin sexuella läggning utsatts för hat- eller hedersbrott. Trots alliansens skrivningar i betänkandet om förbättrad information till brottsoffren, behovet av vidareutbildning inom rättsväsendet och hur bra det är att det finns möjligheter att hänvisa till det speciella stöd och den speciella hjälp som finns att tillgå för HBT-personer riskerar denna enda jour nu nedläggning framöver under dessa vårdagar. Det är synd att det inte finns någon företrädare för regeringen här som kan berätta för oss i dag och alla andra som är angelägna om att HBT-jouren kan fortsätta och gärna få efterföljare på fler håll i landet hur regeringen egentligen har tänkt. Å ena sidan omnämns hat- och hedersbrott som angelägna att bekämpa och att brottsoffren ska ges bättre stöd. Å andra sidan tvingas den enda verksamhet i sitt slag som fokuserar på just den målgruppen nu att lägga ned. Kan någon företrädare för alliansen nu förklara hur detta hänger ihop vore jag väldigt tacksam. I annat fall får vi återkomma med en interpellation till ansvarigt statsråd för att få svar på denna mycket viktiga fråga för den grupp som är berörd. Herr talman! Jag har nöjet att sitta i styrelsen för Nationellt centrum för kvinnofrid. Det är ett viktigt och väldigt spännande uppdrag. Det är en ny verksamhet som är placerad under universitetet i Uppsala där man arbetar med oerhört viktiga frågor. Jag vill göra kammaren uppmärksam på vårt särskilda yttrande i betänkandet. Där visar vi på att den handbok som majoriteten skriver om i betänkandet, och som Nationellt centrum för kvinnofrid har tagit fram, begränsar sig till att behandla hur ungdomar efter pubertetsdebut och vuxna kvinnor och män som har utsatts för sexuella övergrepp bör tas om hand inom hälso- och sjukvården. Den behandlar inte uttryckligen hur mindre barn ska tas om hand. Detta har vi velat tillfoga i betänkandetexten. Majoriteten har av någon helt oförståelig anledning ansett att den upplysningen inte behöver finnas med här. Vi kan låtsas som att handboken för hälso- och sjukvården täcker alla eventuella patienter inom hälso- och sjukvården som kommer dit därför att de har utsatts för sexuella övergrepp. Så är det alltså inte, utan handboken rör ungdomar och vuxna, inte barn. Inom parentes sagt har handboken nominerats till tidningen Dagens Medicins pris Guldskalpellen år 2009. Det är ett pris som uppmärksammar insatser och initiativ som kan inspirera till ökad kvalitet i sjukvården till nytta för både anställda och patienter. Jag hoppas att NCK får priset och kommer att få ett nytt uppdrag från regeringen mycket snart. I annat fall måste vi konstatera att personalen inom hälso- och sjukvården som möter barn som sexualbrottsoffer får klara sig utan vägledning med risk att spårsäkring går förlorad och att bemötandet av det enskilda lilla barnet fortsätter med de fel och de brister som vi känner till. Detta är oerhört svåra situationer för personalen att handskas med. Det är jag den första att skriva under på. Därför är det också oerhört angeläget att personalen ges de verktyg som finns att förfoga över så att den kan göra rätt och får möjlighet till det. Herr talman! Jag lovade att jag till sist skulle peka på hur alliansens fyra partier har gjort en 180-gradig omsvängning i en fråga som rör brottsskadeersättning. I betänkandet avstyrks i dag två borgerliga motioner med krav på att Brottsoffermyndigheten inte ska ompröva domstols beslut om skadestånd till brottsoffer utan att Brottsoffermyndigheten endast borde betala ut den summa som domstol har fastställt. Vi socialdemokrater har inga problem att avstyrka motionerna. Det gjorde vi redan förra mandatperioden. Det är dock märkligare hur alliansens företrädare uppträder. De talade sig nämligen väldigt varma för och reserverade sig till förmån för det förslag som man i dag med kall hand avstyrker. Så kan det gå till när man byter skepnad från populist i opposition till ansvarstagande majoritet i regeringsställning. Herr talman! Jag avslutar med att hoppas på att alliansens företrädare kommenterar detta med nedläggning av den enda HBT-brottsofferjouren i landet och hur man har tänkt när det gäller brottsskadeersättning när man nu har en helt annan uppfattning än för tre år sedan. I detta anförande instämde Christer Adelsbo, Margareta Persson och Maryam Yazdanfar (alla s).

Herr talman! Jag börjar med att säga att vi givetvis står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 5. Detta är ett motionsbetänkande, och det Elisebeht Markström har tagit upp här kan jag instämma fullt och fast med. Herr talman! Vänsterpartiet kan slå fast att frågor om våldsbrott och brottsoffer är väldigt angelägna. Man kan dock konstatera att det sätt som den nya alliansregeringen nu försöker bry sig om dessa frågor på är lite beklämmande. För alliansen är oftast hårdare tag det enda som gäller. Vänsterpartiet anser också att det bland annat behövs en debatt som bottnar i sociala förhållanden och samhällsfaktorer och om orsaker till våldet i samhället. Det är precis det som anförs i reservation 1. Vi anser att det är viktigt med straff när brott har begåtts inte minst för att de som drabbas av brott ska känna tilltro till rättsväsendet. Men att ensidigt kräva hårdare tag som enda medicin är fel väg att gå. Visst är det viktigt med straff, som jag sade nyss, och jag kan upprepa det. Men vi måste också se till att det görs andra saker för att motverka att dessa brott begås. Man kan ta ett exempel efter den stora debatt som vi haft här om vårpropositionen. Man skulle kunna analysera de större inkomstklyftorna som har funnits under en längre tid och vilken påverkan de har haft på brotten i samhället och kriminaliteten. Vi i Vänsterpartiet vill betona den stödjande rollen gentemot brottsdrabbade. I denna del är det viktigt att brottsofferjourer och kvinnojourer får ett tillräckligt stöd. Men det är också viktigt att informationen inom rättsväsendet till brottsdrabbade förbättras. Detta tar vi upp i vår gemensamma reservation från oppositionen, nr 5. För att en brottsdrabbad ska känna sig respekterad och känna att rättsväsendet ger upprättelse är det viktigt att hon eller han känner att de förstår processen som äger rum. Detta det så kallade informationsarbetet pågår sedan många år tillbaka, men man har inte tagit så många steg framåt enligt de brottsdrabbade själva. Fortfarande är avståndet mellan den brottsdrabbades förväntningar och verkligheten ofta alltför stor. Genom att rättsväsendet skulle kunna förbättra sin information till de drabbade på ett bättre sätt skulle mycket kunna undvikas. Det finns exempelvis ett akut behov av information på andra språk än svenska. En rättsprocess kan faktiskt vara nog så svår att förstå för den som har svenska som modersmål. Då är det inte så svårt att föreställa sig vilka problem det blir när man har ett annat modersmål än svenska. Ett särskilt område där informationen till brottsdrabbade behöver förbättras är processen kring skadestånd. Den tar ofta längre tid än den drabbade tror, och gången för den känns ofta inte helt självklar. Därför är det av stor vikt att vi förbättrar denna information. När man tittar i betänkandet är det precis som Elisebeht Markström tog upp - det mesta bereds, det görs översyner etcetera. Så har det låtit i ungefär två och ett halvt år nu; det mesta har man tänkt på. I vissa fall kan det ju tyckas att det borde leda till konkreta saker också. Åklagarna har en mycket viktig roll för de brottsdrabbade. Ofta missförstås åklagarens roll, och den brottsdrabbade kan känna sig besviken. Missförståndet bygger på att offret och även vittnet förväntar sig att åklagaren ska ta deras parti. Åklagarens roll är dock inte att vara stödperson till den drabbade eller till vittnet, utan att leda förundersökningen och framföra övertygande bevis i domstol. Den drabbade är ofta mycket utsatt och känner sig ofta kränkt under rättegången. I vissa fall beror detta på bristen på stöd. Det är Vänsterpartiets mening att de drabbade i större utsträckning än i dag bör få möjlighet till målsägandebiträde. Lagstiftningen om målsägandebiträde har utvärderats, och man har konstaterat att den inte fungerar helt och hållet såsom det var önskat. I den diskussion som vi har fört i den här kammaren förut om de brottsdrabbade har vi från Vänsterpartiet bland annat tagit upp detta med ovidkommande frågor om klädsel, om hur mycket man har druckit etcetera. Detta tyder på att rättsväsendet behöver informera de drabbade. Det handlar om vittnen och om de målsägande som man ställer förnedrande och kränkande frågor till. Vi anser att det är viktigt att man får den information man behöver och att man även i större utsträckning får ett biträde. Jag kan inte tycka att majoriteten helt och fullt i betänkandet svarar på den reservation som vi har om information inom rättsväsendet. Man fokuserar ganska mycket på HBT-frågorna i sitt svar. Jag är inte nöjd med det svar som vi har fått när det gäller det generella. Jag tycker givetvis att det är viktigt att HBT-frågorna lyfts upp, men jag kan inte tycka att man i betänkandetexten svarar på det som motionen och yrkandet går ut på.

Herr talman! Vi har fem gemensamma reservationer tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Jag yrkar bifall till nr 1 och nr 5. När det gäller våldsbrott och brottsoffer har det länge funnits en idé om att man måste öka tilltron till brottsoffren så att deras känsla av omhändertagande ökar. Men om vi ser på hur de olika partierna har agerat genom tiderna kan vi se att de borgerliga partierna i opposition klagade ofta och gärna högljutt på att antalet anmälda brott ökade enligt statistiken. Det är lite grann det som vår roll kan vara också som opposition, men problemet är att siffrorna egentligen inte förändras något av att man klagar. De förändras bara genom handling. Vi tror att idén om att kunna hantera den här typen av statistik och att det skulle kunna gå att göra med hårdare tag inte låter sig genomföras i en handvändning. Därför ska inte jag klaga på att regeringen inte har gjort särskilt mycket inom detta område och därför inte heller har lyckats vända trenderna. Det är ändock så att siffrorna är symtom på något. De stiger, och det visar att det händer någonting i vårt samhälle. Vad skulle då passa bättre än en borgerlig regering, som satt så länge som i tolv år i opposition och orerade om att man skulle göra både det ena och det andra om man kom till makten? Nu har man världens chans. Man har haft chansen i lite drygt två och ett halvt år, och frågan är vad man har gjort. Man räknar upp ett antal saker i betänkandet. En del av dem är naturligtvis bra, och en del är fortsättningar på det som den socialdemokratiska regeringen gjorde och som vi från Miljöpartiet stöttade. Men siffrorna ser fortfarande inte så hoppingivande ut. Herr talman! Jag vill räkna upp ett antal siffror som finns i betänkandet och som tål att funderas på. Våldsbrott, hot och ofredande som riktas mot barn och ungdom ökar särskilt mycket, står det i betänkandet. De siffror man hänvisar till gäller brottskategorierna misshandel av barn 0-6 år - alltså barn som inte ens har börjat skolan. Detta har ökat med 23 procent. Det gäller våldtäkt mot barn under 15 år som har ökat med 14 procent. Totalt har de våldtäkter som har registrerats ökat med 14 procent enligt preliminära siffror från Brottsförebyggande rådet. Det är möjligt att företrädare för den borgerliga regeringen kommer att detaljåterge detta senare. Men det är ändå tecken på att någonting inte riktigt stämmer. Det är lätt att i en ekonomisk lågkonjunktur skylla på den sittande regeringen och hoppas på att folk där ute ska tro att det är regeringens fel att det råder lågkonjunktur. Samtidigt är det inte heller riktigt sant att det i en högkonjunktur är den sittande regeringens allsmäktiga beslut som har gjort så mycket gott för landet och att allting därför fungerar bra. Det har många andra orsaker. Jag är därför inte här för att skylla de här siffrorna på den sittande borgerliga regeringen. Men det finns idéer, funderingar och tankar om de här frågorna från oppositionen, som dessutom är ense om situationen. Därför borde regeringen väl ändå ha skänkt detta en tanke förutom att tycka att det är fint och att man kan känna sympati för det som Elisebeht Markström tidigare sade. Regeringen borde kanske ha tagit till sig lite av det. Det ska inte göras politik av detta för att man ska vinna poäng. Det här handlar om människor av kött och blod. Varje händelse som ligger bakom de här procenttalen är tragedier. I det läget tycker jag att det är lite väl förmätet att ställa sig här och skylla siffrorna på regeringen. Men den borgerliga regeringen och dess företrädare här i kammaren måste ändå vara så ödmjuka att de kan ta till sig en del av de förslag som finns. Herr talman! Jag finner att man inte har gjort det, och det tycker jag är synd. Jag är mycket intresserad av att höra företrädarna förklara varför man har gjort på det här sättet.

Herr talman! Vi kan se att antalet våldsbrott ökar i Sverige. Vi kan också se att antalet anmälda våldtäkter ökar i Sverige. Bakom varje brott finns det ett brottsoffer. Samtidigt ser vi en utveckling i samhället som är positiv. Vår tolerans mot brott minskar kraftigt. Det ökar också anmälningsbenägenheten. Det är någonting positivt. Det brott som aldrig anmäls kommer heller aldrig att utredas, och ett brott som aldrig utreds innebär också att brottsoffret aldrig kommer att få upprättelse. Vi har en betydligt lägre tolerans mot brott och våldsbrott i samhället i dag, och det är någonting som är positivt. Det innebär att vi har en möjlighet att vända utvecklingen, stoppa utvecklingen och möta utvecklingen. Det är inte så väldigt många år sedan som kvinnomisshandel oftast bara passerades förbi av grannar, kolleger på arbetsplatsen och även polisen. Det avfärdades som ett familjegräl eller ett bråk inom familjen, någonting man inte skulle lägga sig i. Den attityden har inte helt försvunnit, men den är på god väg att försvinna. Det är någonting positivt. Det är inte så många år sedan man avfärdade ett våldsamt slagsmål som slutade i misshandel utanför dansbanan som ett gräl mellan grabbar, någonting som egentligen bara rörde dem själva. Vi har en annan attityd att se på våld. Vi är tack och lov på väg bort från den bilden. Herr talman! Det är inte heller så länge sedan som vi över huvud taget inte ens talade om brottsoffer i det här landet, och det gäller framför allt det som i dag är oppositionen och som då var det stora ledande partiet med drabanter. I den mån det pratades om detta pratades det om dem som hade begått brottet och hur man kunde hjälpa dem. Det är förvisso viktigt. Ska vi få stopp på brotten måste vi ta tag i båda ändar, både dem som utövar våldet och brottsoffren. Herr talman! Jag vill påstå att vi i de fyra allianspartierna har lyckats i vårt opinionsarbete. Vi har fått in brottsoffren i diskussionen så till den grad att till och med Vänsterpartiet pratar om dem. Det är positivt. Det är inte länge sedan som brottsoffren över huvud taget inte fanns med i debatten. Vänsterpartisten säger i sitt inledningsanförande att det inte räcker med ensidigt hårdare tag. Nej, självklart inte. Men i en debatt som handlar om brottsoffer kan det många gånger kännas fel för dem som är drabbade att det blir mer sympati för dem som har begått brottet än för dem som inte har gjort det. Hur ska vi komma åt brottsligheten? Det är tiotusenkronorsfrågan och en stor utmaning för oss alla. Det handlar om en handlingsplan. Vi i allianspartierna är övertygade om att vi behöver göra mycket i samhället för att förhindra människor att begå brott och hamna på brottets bana. Det gäller att ta hand om unga brottslingar långt tidigare än vad vi gör i dag. Nu håller förslag på att arbetas fram, och de kommer att läggas fram vartefter. Vi är också övertygade om att det krävs att samhället i övrigt fungerar, att utanförskapet bryts, att vi inte har segregerade bostadsområden och att vi bedriver en klok politik och en jobbpolitik som innebär att människor har rötter i samhället och känner sig trygga. Det är en svår politik, och det gäller särskilt när samhällets resurser ansträngs i den kris vi nu har. Men vi måste dithän. Det är viktigt. Samtidigt, när man kastar diskussionen mellan opposition och allians, kan man inte låta bli att konstatera att de två kanske mest våldsdrabbade kommunerna, Malmö och Göteborg, sedan länge är socialdemokratiskt styrda. Hur kan det komma sig att försörjningsstödet per capita är så mycket högre i just de två kommunerna än bland annat här? Det beror förmodligen också en hel del på politiken. Det måste vägas in i sammanhanget. Bakom brottsstatistiken döljer sig en större benägenhet att anmäla och framför allt ett väldigt stort lidande hos dem som drabbas. Vi har gått till val på att försöka bryta den utvecklingen. Vi har gjort en hel del, trots vad som har sagts i talarstolen. Det visar sig också i en hel del väldigt tydliga siffror. I maj 2007 inrättades en brottsofferportal. Genom den ska man lättare kunna få information. Det är en viktig åtgärd. I dag har vi lagt ytterligare 150 miljoner kronor till uppdraget att jobba mot den grova organiserade brottsligheten som drabbar väldigt många människor. Hotet mot förtroendevalda har nämnts. Stalkningsutredningen om förföljelse presenterades alldeles nyligen. I juli föregående år fick Säkerhetspolisen ett särskilt uppdrag att följa och kartlägga detta i sitt arbete mot den grova organiserade brottsligheten. Den 15 maj kommer Brå att redovisa ett uppdrag som man har fått av regeringen som gäller just förföljelse av förtroendevalda. Jag tror inte att det finns en skild uppfattning mellan majoritet och opposition i det fallet. Hot mot förtroendevalda ska inte behöva förekomma. Det är en typ av våld som hotar vårt statsskick. Det gäller att börja se de unga brottsoffren. Det är också förslag som kommer. Det handlar om att hantera gärningsmännen så att brottsoffren också får en upprättelse, att se brottet och få det bekräftat. De förslagen kommer snart att läggas fram. HBT-jouren i Stockholm nämndes. Det är lite svårt för oss i riksdagen att kommentera en kommunal verksamhet, men vi kan åtminstone vara överens om att regeringen har satsat väldigt mycket pengar på jourverksamheten, inte minst kvinnojourerna, under de senaste åren. Vi har lagt betydligt mer resurser på dem som har drabbats av det våldet. Elisebeht Markström gjorde en dragning. Hon ska få låna mina glasögon om hon behöver dem. Hon hävdade att vi har bytt uppfattning när det gäller brottsskadeersättning. Jag tror att hon har läst utskottets slutsats väldigt extensivt. Vi avvaktar de förslag och de utredningar som kommer. Innan dess vill utskottet inte göra något ställningstagande. Det tror jag att hon kommer att uppfatta om hon läser det igen. Något som är mer viktigt för brottsoffren är att se att det blir ett generellt sett bättre resultat. Vi satsar förvisso mer på poliser och ger mer pengar och resurser för att bekämpa brottsligheten. Regeringen satsar också på en större effektivitet i rättsväsendet. Det börjar nu ge resultat. Det kan man se på de undersökningar som finns. Det är naturligtvis viktigt att domstolarna avgör målen i tid. Nu förbättras målbalanserna kraftigt. Under 2008 avgjordes 21 500 fler mål än året innan. Balanserna i domstolarna är nu på de lägsta nivåerna under 2000-talet. Det är ett sätt att satsa på effektivitet. Även om det är fler anmälda brott har antalet personuppklarade brott ökat kraftigt. Det har mer än fördubblats jämfört med föregående år. Där ska polismyndighet, åklagarmyndighet och domstolsväsen ha en eloge. De har kraftigt ökat sin effektivitet, och det är viktigt för brottsoffren. Än mer viktigt är att medborgarna börjar uppfatta detta och ser att vi ser brottsoffren. Därför ökar nu förtroendet för rättsväsendet. Det kan Brå konstatera i den senaste rapporten som har lagts fram. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag tycker också att det är positivt att det är fler anmälningar. Vi har sagt här varje år att det är väldigt bra att allt fler har förtroende för rättsväsendet och också gör en anmälan när de har utsatts för brott. Vi kommer aldrig att använda den retorik som användes under den förra mandatperioden och som lät ungefär så här: Hur kan det komma sig att antalet våldtäkter ökar när Thomas Bodström är justitieminister? Hur kan det komma sig att antalet anmälda brott ökar när statsministern heter Göran Persson? Vi kommer aldrig att använda den retoriken. Vi tycker tvärtom att det är väldigt bra att människor får ett ökat förtroende för rättsväsendet och vågar lita på att man blir tagen på allvar när man gör en anmälan och får den hjälp och det stöd som man har rätt till. Där är vi alltså helt överens. När det gäller HBT-brott, alltså hatbrotten mot HBT-gruppen, och hedersbrotten är mörkertalet som Krister Hammarbergh talade om oerhört stort. Kanske är det så beroende på att just den målgruppen egentligen inte har någonstans att vända sig där man har en särskild HBT-kompetens. Därför är det särskilt allvarligt när den enda jour som har den kompetensen, och som ni dessutom skriver om i betänkandet som den som är så bra på att bemöta HBT-personer, nu ska läggas ned. Det är ingen kommunal angelägenhet, Krister Hammarbergh, utan det har ju varit med statliga medel via Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet som den här jouren har startats och drivits. Och för första gången på många år har den nu inga pengar. Hur ser du på det, Krister Hammarbergh? Kan du möjligtvis ta frågan med dig till regeringen och höra om det kanske går att åtgärda det problemet?

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att vi använder retoriken, och i dag är det väl bra att vi kan konstatera att de personuppklarade brotten när det gäller just anmälda våldtäkter har ökat kraftigt och mer än fördubblats jämfört med föregående år. Precis som Elisebeht Markström och jag säger beror det här, att vi får fler anmälningar, på förändrade attityder. Detsamma gäller HBT-brotten, och där ligger utvecklingen efter, det vet vi också. Mörkertalen är stora. Jag tror att vi snabbt håller på att få ändrade attityder. Jag tror att en viktig del i det är det beslut som togs i riksdagen i förra veckan. Det hade nog inte varit möjligt för tio år sedan. Det är också ett kraftigt tecken på att attityderna förändras snabbt och också kommer att förändra sig snabbt hos allmänheten. När det gäller jouren i Stockholm drivs den inte med staten som huvudman, och det är alltid svårt för oss i riksdagen att stå och tala om hur en annan huvudman ska bedriva eller inte bedriva sin verksamhet. Sedan kan både jag och Elisebeht Markström tycka att det är angeläget, men det är till syvende och sist kommunen eller landstinget som beslutar över sin egen verksamhet. Vi kan i alla fall så långt vara överens, Elisebeht Markström, om att de statliga projektmedlen när det gäller jourverksamheten har ökat kraftigt med den här regeringen, inte sant?

Herr talman! Det är riktigt. Hela det här arbetet med stöd till brottsoffer har pågått under en lång räcka av år. Historiens klocka började inte ticka i september eller oktober 2006 som man skulle ha kunnat få intryck av när man hörde Krister Hammarbergh i talarstolen där uppe. Det här är ju ett långt arbete som har pågått under väldigt många år då vi i regel också har varit väldigt överens. Välkomna! Ni fortsätter påbörjat arbete och vi är glada över det; det är helt okej. Men när det gäller just den här nationella HBT-jouren är det inte en fråga för Stockholms stad att driva den för hela landet, utan det är en jour som har fått stöd från staten just för att det är en nationell resurs och faktiskt den enda i sitt slag. Håll med mig, Krister Hammarbergh, om att det naturligtvis är ett problem om den nu ska läggas ned och inte ersätts av något annat. Stockholms stad lär inte gå in och finansiera denna nationella resurs, utan det är med stöd från staten som den har påbörjats och som den har drivits och nu får läggas ned därför att stödet uteblir. Pengarna till kvinnojourerna har ökat, ja, och nu är det så att de enda pengar som finns att fördela och som den här jouren kan söka är just i fråga om våld i samkönade relationer. Det betyder att verksamheten som rör hatbrotten och hedersbrotten alltså får läggas ned. Det är verkligheten. Jag läser inte betänkandet felaktigt när det gäller brottsskadeersättning. Det står här att majoriteten anser att man inte kan ställa sig bakom de här motionerna och att riksdagen bör avslå dem. Så låtsas inte som att ni egentligen säger någonting annat än vad ni säger! Ni avslår de motionerna och har gjort en omvändning på 180 grader.

Herr talman! Detta om något är retorik. Vi avstyrker samtliga motioner. Huvudanledningen är i de flesta fallen att det är arbete som redan är påbörjat, arbete där översyn redan pågår. Det gäller det här området. Av den anledningen avstyrker utskottet motionerna. Det är Elisebeht Markström egentligen väl medveten om. Hennes partikamrat i Luleå, kommunalrådet Karl Petersen, flög i taket i förra veckan därför att utbildningsministern ofint nog hade dristat sig till att påpeka i diskussionen om den kommunala ekonomin att just Luleå har använt väldigt mycket pengar till att satsa på en isarena som man leasar på lång tid samtidigt som många lärare sägs upp. Att han var ilsken berodde på att en representant från regering och riksdag hade synpunkter på hur man skulle sköta hans kommun. Jag vill inte härifrån drista mig till att tala om hur Stockholms stad ska sköta sina angelägenheter. Jag tror inte heller att Elisebeht Markström i sin reservation skulle hävda att Stockholms stad måste driva den ena eller den andra verksamheten. Vad vi kan göra från statens sida är att gå in med projektmedel. Både Elisebeht och jag har nyss konstaterat att projektmedel och stöd till jourer har ökat kraftigt med den här regeringen. Elisebeht Markström sade att det här inte är en utveckling som började 2006 och att klockan fanns dessförinnan. Men hon får nog trots allt medge att klockan tickar mycket fortare nu, framför allt när det gäller stöd till jourverksamhet.

Herr talman! Du, Krister Hammarbergh, påstod i ditt anförande att till och med Vänsterpartiet har börjat prata om brottsdrabbade. Jag kan i alla fall påminna mig att vi har gjort det minst sedan 1998 när vi ingick ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Så att den här frågan skulle vara något nytt för oss vill jag skarpt tillbakavisa. Vi har pratat om dessa brottsdrabbade en längre tid, så det är absolut inget nytt, och det är precis också som Elisebeht tog upp här att det inte var något som började i september 2006. Jag tycker, och det tog jag också upp i mitt anförande, när jag tittar på reservation nr 1 om en handlingsplan för ökad uppmärksamhet på våldsutvecklingen i samhället att det är synd att man så abrupt föreslår att den ska avslås, för om man verkligen vill göra de brottsdrabbade en tjänst ska man också se på hur man kan förhindra det som uppkommer. Jag sade i mitt anförande här till exempel att vi vet att ökade ekonomiska klyftor inte leder till att brotten blir färre, utan det brukar leda till att de blir fler. Du hänvisade också i ditt anförande till att detta nu faktiskt ska handla om de brottsdrabbade, men politik är ju en helhet och det ena går så att säga in i det andra. Så att bara specifikt göra någonting här och inte göra någonting i någon annan ända går inte.

Herr talman! Då ska jag be att få gratulera Vänsterpartiet - det som en gång var Vänsterpartiet kommunisterna om vi ska gå tillbaka i historien - till tioårsjubileum och lite till när det gäller att se brottsoffren. Vi har fört den debatten mycket längre. Jag ville egentligen visa att vi har kommit långt. Vi ser brottsoffren, och jag tycker att vi genom enträget opinionsarbete även har lyckats förmå de mest bångstyriga partierna att börja se det här problemet. Men fortfarande förespråkar Vänsterpartiet halvtidsfrigivning. Det innebär att den som har grovt misshandlat en person skulle i dag, med den praxis som finns inom domstolarna, vara frisläppt inom betydligt kortare tid än ett år. Jag skulle vilja fråga Lena Olsson: Hur tror Lena Olsson att brottsoffret ser på den reformen?

Herr talman!! Det brukar vara så att när man är tom på argument på den fråga som ställts från oppositionen kommer man med en fråga tillbaka. Jag tror att vi har anledning att återkomma till detta, och vi har propositioner att behandla här framdeles som kommer att vidröra skärpning av straff till exempel för de grova brotten. Det kan vi ha en diskussion om. Min fråga till dig, Krister Hammarbergh, var: Kan man bara stirra sig blind på att jobba för att de brottsdrabbade ska ses? Det är klart att man ska jobba för det, de ska informeras och de ska få en bra behandling. Men hur kommer vi åt själva kärnan? Det vi kan se inom rättsväsendet är satsningar på fler poliser, 150 miljoner till. Men rättskedjan består ju av så mycket annat också, en kriminalvård som ska ta hand om den som döms och som ska återanpassas. Men själva kärnan: Är det inte så att stora inkomstklyftor inte leder till att det begås färre brott? Vill man verkligen göra någonting måste man se helheten, Krister Hammarbergh. Sedan måste jag göra en liten passus till det svar som Elisebeht Markström fick när det gäller jouren för HBT i Stockholm. Det är alltså ett nationellt resurscentrum som faktiskt regeringen har att bemyndiga. Det är de själva som har kommit med tanken, och det ser väldigt konstigt ut att verksamheten nu får slås igen. Det faller på regeringen, man kan inte skylla på att det är Stockholm som äger den här frågan.

Herr talman! Egentligen skulle jag bara vilja hänvisa till mitt inledningsanförande. Det är klart att vi måste börja se brottens orsak. Jag tror att en stor del är felplanering tidigare, långt innan någon i den här kammaren egentligen var politiskt aktiv. En hel del beror på hur bostadsområdena är planerade. En del har berott på hur man har tagit hand om människor - välvilligt många gånger och mycket snällt, men ändå har de olika systemen gjort att de inte har kommit in i samhället. Det har sannolikt ökat kriminaliteten. Det är klart att vi måste se alla dessa sammanhang. Att göra det så enkelt som att säga att vi gör en handlingsplan så löser vi brottsligheten fungerar inte i verkligheten. Så fungerar inte världen, utan vi måste gå fram åtgärd för åtgärd. En av de åtgärder som Lena Olsson själv nämner är en satsning mot den grova organiserade brottsligheten. Hells Angels håller på att etableras och bli fullvärdig medlem i Luleå. Förhindrar man dem att etablera sig där förhindrar man också mycket brottslighet, och det innebär att många slipper att bli brottsoffer. Allting hänger ihop. Jag kan i alla fall notera att det där med halvtidsfrigivning inte är någonting som Lena Olsson vill prata om. Jag kan inte ställa några frågor till henne nu, men jag blir väldigt fundersam över hur Vänsterpartiet kan jobba tillsammans med de två andra partierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet, eftersom de har så helt skild politik.

Herr talman! En debatt om våldsbrott och brottsoffer är en årligen återkommande debatt. Vi utgår från motioner som skrevs under förra höstens allmänna motionsperiod, och det är också naturligt att debatten kretsar kring dessa motioner. Jag återkommer lite senare med några kommentarer till de reservationer som oppositionspartierna har med anledning av betänkandet. Först av allt måste det poängteras hur förödande det kan vara att vara utsatt för våldsbrott. Det kan gälla enstaka men väldigt allvarliga brott, men det kan också handla om upprepade brott, människor som lever under ständiga hot om våld och i värsta fall dagliga slag och annat våld. Det kan handla om mäns våld mot kvinnor. Det kan handla om föräldrars våld mot barn, om verbal och fysisk mobbning bland barn och ungdomar och det handlar om hedersrelaterat våld och förtryck. Våld och rädsla för våld gör att många av offren helt enkelt inte kan leva ett normalt liv. Livet går åt till att vara rädd, till att läka såren och till att försöka skymma undan skadorna för att på så sätt slippa skammen att vara utsatt för våld. Vi som inte är utsatta för detta kan knappast ens föreställa oss hur hemskt det är att leva ett liv med ständig rädsla för våld och hot om våld. Från samhällets sida måste vi göra allt vi kan för att stoppa våldet och för att göra livet något lättare för dessa brottsoffer. Det ska vara lätt att vända sig till någon som kan hjälpa. Det finns goda exempel. Den nationella Kvinnofridslinjen, 020-50 50 50, som jag gärna vill nämna och Barnens hjälptelefon som Bris har, 0200-230 230, är bra exempel på hur brottsoffer på ett enkelt sätt kan få hjälp när den behövs. Givetvis är också kvinnojourernas arbete och skyddat boende viktigt, liksom andra ideella krafters arbete för hjälp av brottsoffer. Det ska vara lätt att ta det första steget ut ur det helvete som många lever i. Det ska också vara enkelt att polisanmäla och att få hjälp genom den rättsliga processen. Uppbyggnaden av barnahus är ett exempel på hur det kan vara lättare för ett barn att klara sig genom den rättsliga processen efter att ha varit offer för brott. Brottsofferjourernas arbete är jätteviktigt, och vittnesstödjare ska nämnas. När väl domen har fallit ska det också vara lätt att få ut brottsskadeersättning eller skadestånd och att kunna leva vidare utan fortsatta hot och förföljelse från den person eller grupp som man äntligen lyckats lämna. Alliansregeringen har till exempel tagit initiativ till att hjälpa dem som väljer att lämna den organiserade brottsligheten, vilket kan vara mycket svårt att göra. De senaste åren har många bra åtgärder vidtagits för att hjälpa brottsoffer, och ännu mer är på gång. En del finns i de nationella handlingsplanerna mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål samt mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Dessa båda handlingsplaner har debatterats tidigare i kammaren, och det har vidtagits åtgärder som håller på att genomföras. Trots detta finns det en hel del kvar att göra. Stalkningsutredningens förslag om att besöksförbud ska kunna övervakas elektroniskt, genom så kallad fotboja, tycker jag bör genomföras. Detsamma gäller förslagen om ökat skydd för personuppgifter och att det ska bli lättare att få byta identitet i extrema fall då det kan bli aktuellt. På sikt bör vi även fundera på om utdömda skadestånd i brottmål ska betalas ut genom Brottsskadenämnden, som sedan tar över kravet på gärningsmannen. I dag kan det vara en mycket lång process innan brottsoffret får sitt skadestånd, om man får det. Ett första steg borde vara att brottsskadeersättningen ska följa domstolarnas sakprövade skadestånd. Detta arbete har redan påbörjats. Det kan man också läsa i betänkandet. Det har tillsatts en utredning, och betänkandet från den ska komma i början av nästa år. Därför är tidigare påståenden om 180 graders svängning lite konstiga. Vi har påbörjat det arbetet, och då behöver vi inte bifalla motionerna. Vi har inte alls ändrat inställning i den frågan. Och om vi nu skulle ha ändrat uppfattning i någon fråga, är det så hemskt? Kan man inte få göra det någon gång ibland? Det låter ibland på Socialdemokraterna som att det vore en dödssynd att ändra uppfattning. Det finns de som ändrade uppfattning så fort de lämnade majoriteten och gick till opposition. Jag har några korta kommentarer till oppositionens reservationer. När det gäller den första reservationen, som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har tillsammans, ställs det krav på en handlingsplan för ökad uppmärksamhet på våldsutvecklingen i samhället. Jag har tidigare sagt att alliansregeringen har tagit fram två handlingsplaner som på olika sätt innehåller åtgärder för att minska våldsbrotten och utnyttjandet av de allra mest utsatta. Samtidigt är det lite konstigt att så bestämt kräva en handlingsplan för ökad uppmärksamhet på våldsutvecklingen i samhället. Det är väl inte det stora problemet? Jag skulle möjligtvis vilja se en handlingsplan med konkreta åtgärder för att minska våldsbrotten. Det är väl det som är problemet, som vi måste agera kraftfullare mot. Elisebeht Markström hävdade i sitt inlägg att alliansen avstyrker en handlingsplan för att få ned antalet våldsbrott. Det gör vi inte alls. Den reservation som ni har, där ni föreslår bifall till en motion, handlar om hur man ska öka uppmärksamheten på våldsutvecklingen i samhället. Det är ju en sak, och det kan man tycka är viktigt. Men det viktiga är väl ändå att få ned antalet våldsbrott så att färre människor blir utsatta för våld. Där skulle jag mycket väl kunna tänka mig en handlingsplan med konkreta åtgärder, och gärna också en målsättning för hur vi ska nå framåt i den här frågan. Ska vi acceptera att de anmälda våldsbrotten ökar med ett par procent varje år? Visst är det jättebra om anmälningsbenägenheten ökar, och det gör den säkert också. Men när man ser våldsbrottens utveckling över en 10-, 20- eller 30-årsperiod kan man knappast förklara våldsbrottens ökning bara med att det är fler som anmäler. Det är också en verklig ökning av antalet begångna våldsbrott. Ska vi fortsätta att acceptera att de har ökat, eller ska vi göra någonting åt det? Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Förra året anmäldes det 1 377 854 brott i Sverige. Bakom varje brott finns det ett brottsoffer. Då ska vi också vara medvetna om att väldigt många brott över huvud taget inte anmäls. Mörkertalet är stort, precis som samhällets kostnader för brottsligheten. Brottsoffren är många fler än vad denna siffra ger vid handen. Det handlar om människor som har utsatts för allt från misshandel till våldtäkt, stöld och rån, om människor som kränkts och blivit utsatta för mycket mänskligt lidande, som ibland präglar resten av deras liv. Vi måste börja med barnen och de unga. Vi måste se till att de varken blir förövare eller brottsoffer. Vi vet självklart att den viktigaste samhällsinsats vi kan göra för det potentiella brottsoffret är det grundläggande brottsförebyggande arbetet - så att brottet aldrig begås. Det handlar om jobb, skola, socialpolitik och integration, som alla är centrala för att lägga grunden till ett samhälle där det är mer självklart att följa lagen än att bryta lagen. Otrygga uppväxtförhållanden, dålig normbildning från vuxenvärlden, bristfälliga skolor och otillräckliga resurser till barn med problem är, som vi alla vet, grogrunden för brottslighet. Det gäller inte minst unga personer som tidigt visar upp riskbeteenden för brottskarriärer. Det ser ut som att det är en trend att brottligheten går allt längre ned i åldrarna. Men trots att vi gör alla insatser i världen kommer det att gå snett ibland. Det kommer att finnas unga brottslingar, och det kommer att finnas unga brottsoffer. Från alliansregeringens sida ser vi det som mycket viktigt att sätta stopp för det här. Vi vet att många unga brottsoffer som inte själva får upprättelse i högre grad än andra riskerar att bli gärningsmän. Regeringen har beslutat att alla brott ska utredas även då gärningsmannen är under 15 år. Det är ett mycket viktigt ställningstagande. Det är viktigt inte bara som en tydlig signal för den som begår brottet utan också för brottsoffret. Att utreda ansvarsförhållanden är ett sätt för ett brottsoffer att få upprättelse. Vårt ansvar mot den som utsatts för en annan individs missdåd är att brottsoffret får upprättelse, genom att brottet verkligen utreds och att gärningsmannen åtalas för sitt brott. Rättsväsendet måste lyckas med sina huvuduppgifter: att utreda, gripa och döma dem som är skyldiga, att ge ett gott bemötande till brottsoffren och riktig information genom hela rättskedjan. Brottsoffer måste känna förtroende för rättsväsendet. Herr talman! Regeringen sätter nu brottsoffren i fokus för rättsväsendets insatser. Vi ställer högre krav på rättsväsendets myndigheter att stärka brottsofferperspektivet i hela rättskedjan. Alla brottsoffer ska bemötas på ett professionellt sätt, oavsett var i landet de bor. Det är kommunerna i Sverige som har det främsta ansvaret för att personer som utsätts för brott får den hjälp som de behöver och den hjälp som de har rätt till. Barnperspektivet måste vara tydligt. De barn som bevittnat våld eller andra övergrepp är brottsoffer och i behov av hjälp. Alliansen har gjort en rad lagändringar för att stärka brottsoffrens ställning. Framför allt gäller det kvinnor och barn. Det är de som kanske råkar ut för den värsta formen av brottslighet, nämligen att bli föremål för brott från en person som står en nära, en make eller en pappa. Alliansregeringen har, precis som tidigare nämnts, arbetat fram handlingsplaner, dels en för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och våld i samkönade relationer, dels en som handlar om prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Jag menar att det här är en av de viktigaste åtgärder som regeringen har vidtagit. Fler åtgärder kommer att vidtas, och andra står på agendan för de kommande åren. Regeringen har skärpt socialtjänstlagen så att stödet till brottsoffer framgår allt tydligare. Vi kommer att ge förbättrat kunskapsstöd till socialtjänsten. Vi avser att utvärdera och utveckla socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld. Vi vill också utveckla program för omhändertagande av sexualbrottsoffer. Samtidigt vill vi ge ökat stöd till kvinno- och brottsofferjourer. Samtidigt måste informationen till brottsoffer bli bättre. Utredningen om stalkning har lämnat sitt slutbetänkande, och det föreslås att ett nytt brott införs som kallas olaga förföljelse. Det här bereds nu i Justitiedepartementet. Herr talman! Arbetet med att minska kriminaliteten i samhället och minska antalet brottsoffer sträcker sig över alla politikområden. Det handlar om att göra hela samhället lite bättre för alla. Alliansregeringens arbete är nu i full gång för att stärka och hjälpa de människor i vårt samhälle som blir utsatta för brott. Det är ett mycket viktigt arbete, och regeringen tänker se till att brottsofferperspektivet är närvarande i rättsväsendets alla delar. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer, som jag anser slår in öppna dörrar.

Herr talman! Att bekämpa brott mot person, mot oss vanliga människor, har en högre prioritet hos alliansregeringen än hos den gamla s-styrda regeringen. Oss kristdemokrater ligger det särskilt varmt om hjärtat att sätta den enskilda människan i centrum och att se det lidande som den enskilda människan är utsatt för. Det är enkelt att i dag se brottet som en samhällsföreteelse och kritisera det rådande samhällssystemet. För en oppositionspolitiker kan det ju vara ett sätt att motivera sin existens. Det är viktigt att vi tittar på orsakerna, som alliansregeringen gör. Där kommer man in på en av de viktigaste bitarna, nämligen betydelsen av förmånen att få växa upp i en trygg familj. Jag var för några dagar sedan hos närpolischefen i Malmö, närmare bestämt i Rosengård. Hans erfarenhet av våld och brott var att även om polisen fick mycket resurstillskott var det framför allt en nödvändighet att få de unga att växa upp i trygga familjer. Detta och en satsning på jobb är de två viktigaste sakerna. Detta är givetvis en komplex materia, och vi har mycket framför oss att göra. En hel del har blivit gjort under alliansregeringen, och mer kommer att göras. Det är nästan så att man tror att oppositionen tycker att vi är för aktiva och hela tiden kommer med nya förslag, men de behövs. De ger också förhoppningsvis ett resultat framöver. Många saker är på gång. När det gäller människosyn är min personliga övertygelse att människan är till sin natur god och trygghetskrävande. Vad gör då alliansregeringen för att bekämpa våld och hjälpa brottsoffer? Vi har redan nämnt att det finns ett antal utredningar och handlingsplaner: om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld, våld i samkönade relationer och om prostitution och människohandel. Vi har Stalkningsutredningen, utredningen om begränsad användning av personnummer och vi har utredningen om grov organiserad brottslighet. Det är väl att ta tag i saker och ting i samhället och verkligen att fokusera på allvarliga händelser? Samtidigt får vi inte glömma bort de frivilliga organisationer som finns över allt och som får en större och viktigare roll i vårt samhälle för att stödja brottsoffer och även för att förhindra våldsbrott och brott över huvud taget. Det finns brottsofferjourer på 106 platser. Lugna Gatan, RFSL och Kris gör stora insatser. Det är viktigt att se dem som en del av rättskedjan. De spelar en allt större roll, och det är viktigt för staten och riksdagen att stödja dem. Låt mig gå in på några konkreta saker. Vi förtroendevalda blir ofta utsatta för våld, och detsamma gäller tjänstemän. Det här är farligt. Det är ett hot mot demokratin. Ett exempel är åklagaren Barbro Jönsson, som med fara för eget liv blev attackerad av brödraskapet Wolfpack. Också politiker, bland annat från mitt eget parti men också från andra, har blivit utsatta. Det är oacceptabelt, och det är glädjande att det pågår en utredning i det här sammanhanget. Ett oprovocerat våld medför ofta stort psykiskt och fysiskt lidande. Den utsatte får sin livssituation väldigt negativt förändrad. Även om lidandet kan kompenseras med ett skadestånd kan vi konstatera att de regler som finns i dag är komplicerade. Det tar lång tid att få skadestånd. Det är en omfattande process, och det hela måste prövas i domstolar. Sedan kan man få brottsofferersättning, och det kan bli ett annat belopp där. Dessa regler är inte tillfyllest i dag, men vi kan glädja oss dels åt att man kan få stöd från de över hundra brottsofferjourerna, dels åt att vi i alliansregeringen håller på att förändra reglerna för detta. Det ser gott ut för framtiden. Lena Olsson tog upp detta med målsägandebiträde, och det tycker jag är viktigt. Det finns faktiskt en alldeles ypperlig utredning, SOU 2007:6, som nu bereds i Regeringskansliet. Där talas det om att man ska få juridisk hjälp men också ett personligt stöd. Det är viktigt att detta snart kommer på banan, så att säga. Avslutningsvis: Vi vet att den grova organiserade brottsligheten skadar många människor. Man blir utsatt för utpressning. Man kommer i klammerier med dessa kriminella, och det kan vara svårt att ta sig ur det. Det behövs mod hos människorna i Sverige. Ett förslag som inte har tagits upp i dag gäller att man skulle införa en speciell fond för folkligt mod - civilkurage, med andra ord. Det är en tilltalande idé som säkert skulle kunna fungera. Men staten kan ju inte prioritera vissa brottsoffer framför andra, och det finns i dag redan regler för detta. Det är dock inget som hindrar att vi i framtiden skulle kunna få se en sådan fond som är privat eller kooperativ och att man till den skulle kunna lämna avdragsgilla gåvor. Det ser vi fram emot. Sammantaget, herr talman, gör alliansregeringen mycket. Givetvis kan det ske mer men vi är på god väg - inte mot att bli av med brottsligheten totalt, men vi tar små steg i taget. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag tänkte fråga också Otto von Arnold om inställningen till brottsskadeersättning. Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna 233 och 408 om att Brottsoffermyndigheten utan egen prövning ska utbetala hela den ersättning som fastställs av domstol. "Riksdagen bör avslå motionerna", står det på s. 14 i betänkandet. I nästa stycke talas det om en annan motion, som man besvarar med att det har tillsatts en utredning. I det första stycket vill man avslå de två första motionerna, och i det andra stycket så att säga besvarar man den tredje motionen genom att hänvisa till en utredning. Faktum är att förra mandatperioden drev Kristdemokraterna just den här frågan. Det var då inte Otto von Arnold utan hans företrädare Peter Althin som tillsammans med Folkpartiet, Moderaterna och Centerpartiet reserverade sig för motioner år 2005 när ni ville ha till stånd en ändring. Brottsskadenämnden, alltså Brottsoffermyndigheten, skulle då inte pröva domstolsbeslut utan helt sonika betala ut det domstolen har fastställt. Det är självfallet en inställning som man kan ha, men nu har vi den motsatta ordningen här i landet. Från socialdemokratiskt håll har vi försvarat den ordning vi har. Nu uppstår den situationen att ni tidigare har förfäktat en uppfattning och nu, två tre år senare, har en helt annan uppfattning. Vad har Otto von Arnold för uppfattning i den här frågan?

Herr talman! Tack så mycket, Elisebeht Markström! Det är en bra fråga. Den är välmotiverad. Det här är ju ett problem som förekommer och som bland vanliga människor ute i landet uppfattas som en komplex materia. Det är helt rätt. Om vi tittar på hur regelverket och regelsystemet är uppbyggt ser vi att det när det gäller skadestånd är en privaträttslig lagstiftning som ligger till grund för det här. Den lagstiftningen är komplex, och den kan då bli lite kontradiktorisk när den tillämpas, speciellt när Brottsoffernämnden ska utbetala och det blir helt andra belopp. Jag vill återigen påpeka att det här är en sak som är under utredning. Vi får se vad som kommer fram där. Att vi har avstyrkt detta ska man inte ta som en negation, utan det är bara ett vänta-och-se-beslut. Jag anser nog att det här är en sak där vi får se framtiden an med tillförsikt.

Herr talman! Ja, det är ju här vi skiljer oss åt. Jag menar att ni i betänkandet avslår de här två motionerna. Sedan besvarar ni en tredje motion inte med att det finns en utredning utan med att regeringen har uttalat att den avser att påbörja en översyn av brottsskadelagen under mandatperioden. Det är inte detsamma som att man har gjort det. Jag har ingen kunskap om att man har gjort det, men det är möjligt att det kommer. Men detta är faktiskt inte svar på de motioner som ni avslår. Menar ni att det skulle ha varit det skulle ni nog ha skrivit det i betänkandet och inte skrivit på det här sättet. För jag misstänker att det kan finnas fler än jag själv som uppfattar det på det sätt som jag nyss har redogjort för. Det var det ena. Det andra är frågan om stöd till personer som utsätts för hatbrott på grund av sin sexuella läggning eller så kallat hedersbrott. Det finns en nationell brottsofferjour placerad här i Stockholm i RFSL:s regi med ekonomiskt stöd från staten - så har det varit under de senaste fyra fem åren. Det har skett via Socialstyrelsen, via Folkhälsoinstitutet. För första året blir man av med sina pengar och därmed riskerar man att få lägga ned. Man inte bara riskerar, utan man kommer att lägga ned verksamheten här under våren. Vad säger Otto von Arnold om den saken? Maria Larsson, en kollega till Otto von Arnold, förfogar ju över styrmedlen för Socialstyrelsen. Det är alltså de som har fördelat de här penningarna tidigare, men nu är de indragna. Har Otto von Arnold någon annan information än vad jag har när det gäller möjligheterna för den här jouren att fortsätta med sin viktiga verksamhet och kanhända också sprida den kunskap som man har tillskansat sig under de senaste fyra fem år som man har arbetat på det här sättet?

Herr talman! När det gäller den första frågan får vi avvakta denna utredning och hoppas att den då är i linje med det som har uttryckts i kammaren i dag från vår sida, att det kommer att ske en översyn. Jag förstår att Elisebeht Markström är ivrig på att få reda på det här, men man får ge sig lite till tåls. Men så fort jag vet någonting ska jag kunna överlämna någonting i ärendet. Den andra frågan gällde den här brottsofferjouren i Stockholm. Det är fortfarande ett lokalt beslut. Det är inte regeringen som fattar beslut om nedläggning av det här. Rent principiellt vill jag säga att det finns ett väldigt stöd för att stödja HBT-personer från den här regeringens sida. Det måste finnas andra anledningar till att den i så fall skulle läggas ned. Det kan jag inte gå in på. Det är samma sak där; jag tror att det är viktigt att sprida den här verksamheten och kunskapen.