Vissa handelspolitiska frågor

Debatt om förslag 21 april 2006

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 30 Per Bill (M)

Herr talman! Näringsutskottet är ett utskott som ibland har tuffa och långa debatter när så krävs, när det är stora skillnader mellan vad vi tycker. Men det är också ett utskott som kan ha ganska korta debatter och inte så många repliker när enigheten är stor. Jag hoppas och tror att det här lilla betänkandet om handelsfrågor är ett sådant. Låt mig inledningsvis yrka bifall till reservation nr 4. Frihandels- och WTO-frågor har vi redan debatterat, så jag ser ingen anledning att upprepa den debatt vi har haft, en debatt som dessutom var glädjande samstämmig över alla partigränser. Det som blir kvar i det här betänkandet för mig är egentligen tjänstedirektivet och Lissabonprocessen. När jag tittade tillbaka på vad jag har debatterat i kammaren upptäckte jag att jag redan ett par gånger det sista året har debatterat Lissabonprocessen, så det är inte särskilt stor vits med att stå här en fredag och förlänga tiden med att berätta om de positiva sakerna med Lissabonprocessen och inte heller om problemen med att det är väldigt mycket prat och väldigt få konkreta handlingar. Inte ens det gemensamma EU-patentet har man klarat av att komma överens om. Då blir det egentligen bara tjänstedirektivet kvar. När det gäller tjänstedirektivet har vi, utifrån olika utgångspunkter men sakta men säkert, tagit oss in till en position där jag tror att de flesta svenska partierna i dag ändå är försiktigt positiva till den uppgörelse som har gjorts i EU-parlamentet. Vi hoppas och tror att det här är en god grund för ett tjänstedirektiv. Herr talman! Ett sådant här tjänstedirektiv tror jag är fantastiskt för våra små och medelstora företag, därför att det är de som blir de riktigt stora vinnarna. Våra duktiga globala företag, som har stora juridiska avdelningar, stora handelsavdelningar och stora avdelningar för både det ena och det andra, klarar rätt mycket byråkrati. De har ett gäng av advokater som ser till att företagen får hyggliga förhållanden i de länder där de finns. Det kostar en del pengar, men det är inte så stora pengar sett till de fantastiska omsättningar som de har. För små och medelstora företag är det en helt annan sak. Om små och medelstora företag ska anställa en duktig advokat som ägnar sig åt handelsfrågor är det naturligtvis en mycket stor investering. Nej, det här är för många ett hinder när det gäller att ägna sig åt gränsöverskridande handel. Man blir kvar i Sverige, och även om man skulle vilja något annat så är de initiala kostnaderna för stora. Därför tror jag att det är bra att vi nu så fort som möjligt får ett tjänstedirektiv på plats, att det blir tydligt och klart vilka regler som gäller och att vi får tydliga regler för garantier, för tvistlösning och produktsäkerhet som gäller inte bara i Sverige utan som gäller lika överallt i hela EU.

Anf. 31 Nyamko Sabuni (Fp)

Herr talman! Jag vill börja med att hålla med Per Bill om den debatt vi hade i ett annat betänkande när det gäller frihandelsfrågor där vi var väldigt överens om hur vi ska förhålla oss till WTO i förhållande till bilaterala avtal. Men jag känner en oro, för jag känner att regeringen inte gör riktigt det som vi har kommit överens om. Bland annat var utskottet överens om att vi ska inta försiktighet när det gäller bilaterala avtal eftersom vi inte vet exakt vilka vinster och vilka förluster de genererar och så vidare. Men trots den försiktighet vi efterfrågade är det i dag så att regeringen och Sverige är ett av de mest drivande länderna inom EU för att vi ska sluta bilaterala avtal. Bilaterala avtal har mer och mer kommit att bli ett jämbördigt alternativ till WTO-förhandlingar, och det menar jag är väldigt beklagligt. Det här året, 2006, är ett avgörande år, för det är det år då de här förhandlingarna måste avslutas, och utgången är inte alls självklar. I precis lika hög grad som vi kan komma överens så kan vi också se till att lägga ned förhandlingar därför att protektionisterna vinner. I de här förhandlingarna blir uttrycket att var och en är sig själv närmast väldigt tydligt, för här går varje land efter principen att det är våra subventioner, våra tullar, vår industri och vårt jordbruk som ska skyddas, fast man vet att WTO-förhandlingarna skulle kunna generera stora utvecklingsvinster för utvecklingsländer. Världsbanken har gjort beräkningar där de har jämfört utfallet av handelsförhandlingar i WTO med resultat av bilaterala avtal, det vill säga: Om vi kommer överens inom WTO eller om alla utvecklingsländer vart och ett sluter avtal med EU och USA - vad blir utfallet då? Kommer vi överens inom WTO så blir utfallet 263 miljarder dollar. Det är utvecklingsvinster vi skulle kunna få i världen. 40 % av dessa, 109 miljarder, skulle tillfalla u-länder. Det är en dubbelt så stor andel jämfört med den andel av bnp i världen som u-länderna har. De har 20 % av bnp-andelen i världen, men de skulle få 40 %. Om vi däremot har bilaterala avtal innebär det att vi får 112 miljarder - inte ens hälften av det vi skulle kunna få genom WTO-förhandlingar. Det värsta är att alla dessa 112 miljarder tillfaller i-länder. I-länderna förlorar lite, 20 miljarder, på det i förhållande till det vi skulle få, men vad händer med u-länderna? Jo, de går back med 22 miljarder! Det handlar alltså om 100 nya miljarder som de aldrig får plus 22 miljarder som de går back i utveckling. Det blir totalt 131 miljarder. Vi skapar en större fattigdom om det är den typen av avtal vi ska ägna oss åt, och det ser ut som om det är just det som kommer att bli alternativet. Vi har en gång startat GATT - i dag heter det WTO - just för att vi ville komma bort från koloniala strukturer, det vill säga att man söndrar utvecklingsländer till förmån för oss i väst och att vår utveckling ska gå framåt. Det som jag kallar för koloniala strukturer har jag försökt komma bort från, men det verkar som om vi är tillbaka i de tiderna återigen. Sverige deklarerar väldigt högljutt att i all vår politik är det utvecklingspolitik vi ska ha för ögonen, men det här går stick i stäv med den ambitionen. Om vi ska se en utveckling i världen kan man inte samtidigt anse att bilaterala avtal är det vi ska ägna oss åt. Hur är det då för svenskt näringsliv? Borde det inte vara nog, eller kanske inte spela någon roll, om vi har bilaterala avtal i WTO-avtalen? Ja, inledningsvis kan man ju tycka det. För ett företag som verkar bara i Sverige och i ytterligare ett land räcker det om Sverige råkar sluta avtal med det landet. Då har det företaget sitt på det torra. Hur går det för företag som Ericsson, som verkar i många olika länder? Jo, de får fördelar i det specifika land som Sverige sluter avtal med, men de har inga fördelar med de två andra länderna utanför Sverige som de samarbetar med. I stället består tullarna, den administrativa bördan blir stor och på det sättet förlorar de pengar. Det gäller kanske inte bara Ericsson, utan även vårt land och världen förlorar på den utvecklingen. Därför skulle det vara viktigt att för våra multilaterala företags skull, som är mycket viktiga för utvecklingen inte bara i Sverige utan i världen, se till att ro WTO-förhandlingarna i land. I 50 år har EU försökt skapa fri rörlighet för tjänsteföretag. När vi äntligen får ett förslag som är bra framför allt för Sverige, mer än för något annat land i Europa, vill vi ändå gå in och granska det och hitta fel som inte finns där. Vi har i dag ett förslag som ligger, som parlamentet har fattat beslut om, men som blivit mycket urvattnat. Vi inom Folkpartiet har visserligen röstat för förslaget, men det är bara för att vi ser det som det enda alternativet. Om vi inte röstar för det urvattnade förslaget blir det inget tjänstedirektiv. Anledningen till att man urvattnat förslaget är att man inbillat svenskar och andra människor i länder där protektionism råder att det skulle påverka våra löner. Det är ingen som vill dumpa lönerna, allra minst Folkpartiet, och det finns ingenting i tjänstedirektivet som säger att lönerna skulle dumpas. Tvärtom finns det ett utstationeringsdirektiv som säger att det är minimilöner i det land man verkar i som ska gälla. Jag förstår att det är ett problem i ett land som Sverige eller Danmark som inte har lagstiftade minimilöner utan i stället har avtalade löner. Det som hände i Vaxholm med företaget Laval, när man strejkade mot företaget och gick ut och sade att det inte uppfyllde minimilönekravet - när det egentligen handlade om att man plötsligt började tala om genomsnittslöner - ledde till att Laval försattes i konkurs. Vad vann vi på det? Jo, ett antal människor friställdes, med det kanske inte gjorde något för det var ju inte svenskar som friställdes utan bara polacker. Men herregud, vi ingår ju i samma union! Den utveckling vi ser i Sverige är precis den utveckling som polackerna måste få, och om de inte får det så finns det inte någon union. Då ligger vi illa till. EU kan nämligen inte verka som en union, en marknad, om inte utvecklingen når en jämn nivå som gäller alla EU-medlemmar. Jag beklagar därför starkt att tjänstedirektivet är så urvattnat. Men vi ska inte ge upp hoppet, utan vi jobbar vidare på det och hoppas att det så småningom kan bli bättre. Jag vill, precis som föregående talare, yrka bifall till reservation nr 4.

Anf. 32 Lars Lindén (Kd)

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 1. Frihandeln och globaliseringen är bra för de flesta länder i världen. Det är vi rörande överens om i den svenska riksdagen, över partigränserna. Men för de allra fattigaste länderna är det en uppenbar risk att de trampas ihjäl när de stora elefanterna bjuder upp till dans. Här kan man inte tala om konkurrens på lika villkor. Därför behöver dessa länder ett särskilt stöd och skyddande regler till dess att de vuxit sig starkare. Globaliseringen har inneburit att näringslivet fått ett allt större inflytande över världsutvecklingen. Enligt vår uppfattning är det naturligt och nödvändigt att detta inflytande följs av ett etiskt och socialt ansvar. I framtiden måste stater, frivilligorganisationer, företag och konsumenter samarbeta i de stora globala frågorna i kampen för mänskliga rättigheter, sjysta löner, bra arbetsvillkor samt i arbetet mot miljöförstöring och korruption. När vi i näringsutskottet besökte Kina i september förra året träffade vi stora svenska företag som hade verksamheter i det landet. Det var Ikea, H&M, Volvo, SCA med flera. Dessa företag hade bestämt sig för att ta ett socialt och etiskt ansvar för sina anställda kineser. De betalade högre löner än de flesta kinesiska företag, såg till att arbetstiderna var vettiga, att det inte förekom något barnarbete, att arbetsmiljön var god och så vidare. Detta gjorde de inte enbart för att de ville göra sociala insatser utan också för att de insåg att dessa svenska företags goodwill snabbt skulle kunna raseras om de misskötte sig. Många konsumenter i väst skulle kunna vända dessa företag ryggen om de uppträdde oetiskt. Vi såg hur de kinesiska politikerna och framför allt de kinesiska företagen började ta intryck av det sociala och etiska ansvar som de svenska företagen tog. Det var mycket uppmuntrande för oss. Vi kristdemokrater är övertygade om att våra svenska företag och våra företag i EU måste agera utifrån globala etiska och sociala regler och principer för exempelvis arbetsvillkoren och korruptionen. Det gäller inte bara på hemmaplan utan i alla länder där de verkar och finns. Dessa etiska regler finns formulerade bland annat i ILO:s konventioner, i principerna för FN:s Global Compact och i den svenska versionen av UD:s Globalt ansvar. De svenska företag vi mötte i Kina följde dessa etiska regler och påverkade på det sättet utvecklingen i hela Kina på ett påtagligt positivt sätt. Tyvärr finns det dock svenska företag som ännu inte engagerat sig i dessa etiska och sociala åtaganden. Förhoppningen är att alltfler företag ska ansluta sig till Global Compact och utarbeta egna planer för att uppfylla de etiska och sociala målen i dessa överenskommelser. Enligt vår mening bör utvecklingen bättre följas upp genom ett nära samarbete mellan regeringen via Globalt ansvar och det svenska näringslivet om hur företagen ska agera i tredje världen utifrån upprättade etiska och sociala uppförandekoder. Samtidigt bör det undersökas hur en extern kontroll av efterlevnaden ska kunna gå till. Vi är faktiskt lite besvikna på hur UD:s avdelning Globalt ansvar arbetar. Nu är det den lilla frivilligorganisationen Swedwatch som gör grovjobbet, det som blir synligt för konsumenterna. De har bland annat vid flera tillfällen uppmärksammat leksakstillverkningen i Kina och de fullständigt oetiska arbetsvillkor som där finns. Trots detta köper svenska leksaksföretag fortfarande det mesta därifrån, men några har börjat dra öronen åt sig. UD:s Globalt ansvar hör vi emellertid inte mycket från. Att uppträda lite mer offentligt och synligt borde väl ändå vara ett av deras sätt att påverka, alltså genom att lyfta fram de företag i offentlighetens ljus som inte är villiga att följa Globalt ansvars principer - ett arbetssätt som lite mer skulle likna det som Swedwatch har. Förra året lyfte Swedwatch vid två tillfällen fram det populära svenska företaget Clas Ohlsons bristande intresse för etiskt och socialt acceptabla villkor hos sina leverantörer. Men vad gör Globalt ansvar vid UD som påverkar konsumenterna i Sverige? Med flera gånger så stora resurser som Swedwatch verkar Globalt ansvar vara alldeles för försiktigt i sitt agerande. Vi kristdemokrater önskar att de vore mycket tuffare och lyfte fram de företag som beter sig socialt och etiskt oacceptabelt. Detta skulle snart få konsumenterna att börja reagera, och om inte Clas Ohlson och andra försumliga svenska företag då reagerar kommer det snart att visa sig i deras resultatrapporter. Naturligtvis har även konsumenterna själva ett ansvar för att granska företag och för att genom sina krav och inköp styra företagen i önskad riktning. Då behövs det organisationer som exempelvis föreningen Rättvisemärkt, som vi från riksdag och regering numera ger ekonomiskt stöd. De kan hjälpa konsumenterna att välja produkter utifrån etiska och sociala villkor. Försäljningen av rättvisemärkta produkter ökade förra året i Sverige med 52 %, vilket är ett gott exempel på vad konsumenter kan åstadkomma när de blir upplysta om en varas ursprung och villkoren runt produktionen. Konsumentorganisationer och internationella frivilligorganisationer har ett ansvar att informera i samhället. Men även UD:s Globalt ansvar skulle jag, som sagt, vilja se mer av när det gäller att informera konsumenterna. Konsumentkraven i industriländerna kan helt klart fungera som ett viktigt instrument för att driva fram bättre arbetsvillkor i de multinationella företag som har verksamhet i utvecklingsländerna. Ett problem är att det i dag finns flera olika slags koder på området, vilket kan skapa förvirring. Enligt vår uppfattning är det viktigt att huvuddragen i koderna är desamma och att de baseras på ILO:s huvudkonventioner. U-länderna bör uppmuntras till allt högre etisk och social standard, men det får inte ställas orimliga krav på dem. Kan man, som med rättvisemärkta varor, ge småproducenterna i tredje världen bättre betalt för just dessa rättvisemärkta produkter påskyndas utvecklingen påtagligt. Över 5 miljoner småproducenter i syd har genom rättvisemärkningen redan fått uppleva en etisk och social standardhöjning. Sammanfattningsvis bör regeringen dels driva på i fråga om ett europeiskt ramverk för uppförandekoder och rättvisemärkning, dels utöka sitt samarbete med näringslivet för att uppmana och stödja företagen att utarbeta etiska uppförandekoder men också säkerställa kontroll och uppföljning. Det nuvarande engagemanget från UD vad gäller Globalt ansvar är lovvärt men behöver vidareutvecklas och bli mer aktivt. För övrigt, herr talman, anser jag att regeringen bör bytas ut - även om vi på just frihandelns och globaliseringens område är ganska överens.

Anf. 33 Gunilla Wahlén (V)

Herr talman! I detta betänkande har Vänsterpartiet några reservationer och ett särskilt yttrande som jag kommer att belysa. Den första handlar om handel och etiskt ansvar för nationer och företag. Precis som vi har hört råder det en glädjande samstämmighet om vårt ansvar för rättvis handel och för ett stort ansvarstagande för miljö och sociala frågor på både nationell och internationell nivå. Det som skiljer oss är vad som ska innefattas i reglerna och hur tvingande de ska vara. De nuvarande internationella handelsavtalen återspeglar främst den rika världens prioriteringar och är inriktade på ekonomisk tillväxt. Det faktum att vissa länder försöker vinna konkurrensfördelar på den globala marknaden genom att ha en obefintlig eller dålig lagstiftning för miljöskydd och arbetarskydd har inte uppmärksammats tillräckligt. I svaga statsbildningar och outvecklade demokratier är barnarbete, extremt låga löner, förbud mot facklig organisering med mera inte ovanliga företeelser. I många länder är det svårt att hålla transnationella företag ansvariga för brott beroende på begränsningar i lagstiftningen eller brist på finansiella resurser att driva rättsprocesser. Det finns således mycket starka skäl att införa sociala och miljömässiga minimikrav på internationell nivå. De frivilliga initiativen, exempelvis OECD:s riktlinjer, FN:s Global Compact eller det svenska Globalt ansvar, är inte tillräckliga för att komma till rätta med oansvariga företag. Därför anser vi att behovet av internationellt bindande regler för transnationella företag är oavvisligt. Det ska finnas tvingande regler och minimikrav. Det är rimligt att införa en bindande uppförandekod som ger bestämda riktlinjer när det gäller miljöhänsyn, respekt för mänskliga rättigheter med mera för företagens verksamhet. Sverige bör vara ett gott föredöme och verka pådrivande inom både FN och EU för att skapa ett internationellt bindande regelverk för transnationella företag. Vidare måste ILO:s konventioner om arbetsvillkor få en starkare ställning inom världshandelssystemet. Sverige bör inom EU:s ram stödja den här utvecklingen i riktning mot ett ökat samarbete mellan bland andra WTO och ILO. Då det gäller frågan om exportkrediter och Exportkreditnämndens nya miljöpolicy anser vi att den inte är heltäckande. Vänsterpartiet anser att samtliga projekt som beviljas ska omfattas av obligatorisk miljöprövning. Det innebär att även projekt som understiger 100 miljoner ska miljöprövas och att riktlinjerna ska omarbetas och förtydligas. Sverige bör även verka för att EU har gemensamma tydliga krav på vad som ska ingå i en miljöprövning och vilka villkor som ska ställas för att få exportkrediter. Herr talman! Vänsterpartiet anser att kraven på socialt ansvar och ansvar för människors hälsa medför att vissa varor ska omgärdas av särskilda regler som inte ska ingå i allmänna handelsavtal, exempelvis de avtal som förhandlas inom ramen för WTO. Vi anser att bland annat alkohol, tobak och läkemedel inte bör omfattas av generella handelsregler utan bör omgärdas av restriktioner som syftar till att hänsyn till människors hälsa i större utsträckning ska avgöra hur regelverket och de internationella handelsavtalen formas. Avslutningsvis vill jag beröra frågan om EU:s omdebatterade förslag till tjänstedirektiv. Det förslag som nu är under beredning innehåller oacceptabelt många brister och är ett resultat av kompromisser, undantag och skönskrivningar som ger utrymme för alla möjliga tolkningar beroende på vem som tolkar och i vilket syfte. Jag har svårt att se att denna kompromiss kommer att resultera i klara, tydliga, enkla regler. Vänsterpartiet anser att förslaget helt bör dras tillbaka och kastas i sopkorgen. Jag yrkar bifall till reservation 2.

Anf. 34 Ingegerd Saarinen (Mp)

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2, men jag står givetvis bakom alla våra reservationer. De nya frivilliga initiativen för företagens ansvar och etiska hållning är bra, men Miljöpartiet anser inte att de är tillräckliga. Vi anser att det behövs globala bindande regler för sådana saker om det ska bli effektivt. I många länder är det svårt att hålla transnationella företag ansvariga för brott mot olika regler. De kan ha dotterbolag som kan bringas i konkurs om det kommer krav. Det är viktigt att det finns bindande regler för transnationella företag och för företagsamheten över huvud taget. Det finns kanske anledning att också säga något om konsumenternas ställning på marknaden och vad de kan åstadkomma. Detta är mycket viktigt, men Lars Lindén har redan ägnat en stor del av sitt anförande åt denna sak. Jag håller med honom. Detta är något som måste utvecklas. Vi har också en reservation som handlar om Exportkreditnämnden. Vi anser att den i nuläget har ett för begränsat mandat när den inte miljöprövar projekt som understiger 100 miljoner kronor. Vi anser att man bör miljöpröva och etikpröva också projekt under den nivån. Därför finns det anledning att se över Exportkreditnämndens regler.

Anf. 35 Reynoldh Furustrand (S)

Herr talman! Lars Lindén avslutade sitt anförande med att säga: För övrigt anser jag att regeringen bör bytas ut. Det lät hurtfriskt! Jag lovar Lars Lindén, även om detta kanske är min sista debatt i Sveriges riksdag, att jag kommer att göra allt i den här valrörelsen för att regeringen ska få sitta kvar. Till skillnad från Lars Lindén satt jag här 1991-1994, då det var en annan regering, och jag kan summera resultatet av den regeringen. Jag tror att de som åhör den här debatten och de som var med under den perioden är överens med mig om att det inte var det bästa resultatet. Det har tagit lång tid för oss socialdemokrater, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, att försöka rätta till det som åstadkoms under denna period. Nej, Lars Lindén, jag kommer att kämpa för att det ska bli en fortsatt socialdemokratisk regering. Jag tycker att Nyamko Sabuni höll ett bra och välformulerat anförande. Det är klart att det är avgörande i handelspolitiken att ha multilaterala avtal. Det är faktiskt den svenska regeringens linje också. Men det händer till och från att länder vill att vi ska teckna bilaterala avtal, och det vore fel att gå emot länder som så önskar. Jag utgår från att Nyamko Sabuni på samma vältaliga sätt som hon har framfört sina åsikter här i kammaren påverkar sina kolleger i andra länder att i handelspolitiken också verka för att det blir mer av multilaterala avtal och mindre av bilaterala avtal. Tjänstedirektivet, som Nyamko Sabuni var inne på, hade vi en diskussion om förra gången vi diskuterade handelspolitik tillsammans. Jag konstaterade då att det som har hänt i Vaxholmsfallet så här långt faktiskt har fått godkännande av instanser i EU. Jag är med den bakgrund jag har övertygad om att Sverige slutligen kommer att få fullt stöd av EU-domstolen när det gäller hanteringen av detta. Jag hävdar bestämt, Nyamko Sabuni, att det är det nationella regelverket som ska gälla. Jag kan också hälsa med tillfredsställelse att till och med moderater som genom åren har varit motståndare till vårt synsätt på kollektivavtal numera ställer upp på kollektivavtalslösningar. Det tycker jag känns gott för framtiden. Herr talman! Handelspolitiken utgör en stabil grund för svensk välståndspolitik. Låt mig göra några reflexioner efter 21 år i Sveriges riksdag, eller 20 år för att vara ganska exakt, där jag sett hur handelspolitiken faktiskt har utvecklats. När jag steg in i de här lokalerna 1985 och fick möjlighet att verka i näringsutskottet och dessutom sätta mig in i handelspolitiska frågor var det en helt annan handelspolitik än den vi har i dag. Sverige var då medlem i Efta, som var en sammanslutning som förhandlade gentemot och med det dåvarande EG, som inte alls såg ut som EU gör i dag. Vi förhandlade i GATT för att åstadkomma regelverk som människor runtom i världen kunde leva efter och känna trygghet av. Vi ville eliminera tullar och handelshinder så långt detta var möjligt. Vi visste nämligen och trodde på att handeln är den bästa garantin för fred. Den bästa garantin för en fredlig utveckling är att människor kan handla med varandra. Så fick jag lära mig handelspolitikens grunder. Jag hade förmånen att få sitta med i den så kallade Eftakommittén som fanns i riksdagen vid det tillfället, som sedermera övergick i och blev en EES-kommitté när vi handelspolitiskt gick över från Efta, där vi slutade, till att faktiskt bli medlemmar i den europiska unionen. Vid den tidpunkten förhandlade vi, politiskt och med tjänstemän, om att få ett EES-avtal. Det gamla frihandelsavtal som vi hade haft från 1975 upphörde nämligen, och vi skulle ha ett nytt avtal - ett avtal som innebar en helt annan handelspolitisk utveckling än vad vi hade haft tidigare med mer möjligheter till multilaterala avtal och mer möjligheter att få bort ännu mer av hinder och tullar, något vi upplevde inte främjade världshandeln. Den utvecklingen var helt fantastisk. Det låg också en logik, tyckte jag och många med mig, i att dessutom under resans gång kräva att Sverige skulle bli medlem i den europeiska unionen. Vi som satt inne och såg hur utvecklingen var förstod att vi fick mindre möjligheter att påverka ett EES-avtal genom att stå utanför. Vi kunde inte påverka handelspolitiken som vi önskade med ett utanförskap. Genom att vara med i den europeiska unionen, oavsett vad vi tycker om den, kunde vi faktiskt tala om vår svenska ståndpunkt. Jag hade förmånen att vara med och se detta 1996 - och vid flera tillfällen tidigare i GATS-förhandlingar och WTO-rundor - när WTO:s första ministerrådsmöte hölls i Singapore, ett oerhört viktigt möte där man slog fast grunderna för hur WTO skulle verka långsiktigt. Den nuvarande talmannen Björn von Sydow var då handelsminister. Jag vill påstå att de som säger att Sverige inte driver handelspolitik knappast vet vad de pratar om. Sverige har varit aktivt och drivande i handelspolitiska frågor så länge vi har sysslat med handelspolitik. Det fanns de som menade att när vi kom in i EU skulle vi slukas upp av allt detta och inte kunna påverka. Jag hävdar bestämt att vi påverkar precis lika mycket som medlemmar i EU - faktiskt mer, skulle jag tro, än när vi stod utanför. Jag såg detta 1986 - jag var själv med - när vi drev miljöpolitiskt relaterad handel. Detta skedde i Bryssel i Belgien. Sverige tog där genom den dåvarande handelsministern initiativ till att driva just miljörelaterad handelspolitik. Det var inte populärt bland alla medlemsländer, men till slut fick vi fler och fler att inse sambandet och värdet av miljörelaterad handelspolitik - på samma sätt som vi kopplar handel till mänskliga rättigheter, handel till sociala klausuler och numera också handel till jämställdhet. Det är en logisk följd, en logisk utveckling, och där har Sverige legat i fronten. Sverige har gått i bräschen för att driva dessa frågor och fått länder med sig på samma linje som vi, och det är jag stolt över. Låt mig se ytterligare tillbaka på de här åren och titta på vilka som har lärt mig handelspolitik. Förutom talmannen, naturligtvis, finns det andra. Lennart Pettersson, socialdemokrat från Lund som tyvärr inte finns med oss längre, var min läromästare och nestor i handelspolitiken. Vi hade en lite skämtsam uppgörelse: Om jag åker utomlands, sade Lennart, kan du vara hemma och ta debatten. Det fick jag göra, och det lärde jag mig politiken på. Jag har haft debatter mot Nic Grönvall, moderat från Göteborg som tyvärr inte heller längre finns i kamratkretsen, mot Hadar Cars, som var folkpartistisk utrikeshandelsminister i en borgerlig regering, mot Per-Ola Eriksson, som numera är landshövding uppe i Norrbotten men som då var Centerns företrädare i handelspolitiska frågor, och mot Jörn Svensson från Vänsterpartiet. Vi hade enorma diskussioner och debatter, men jag lärde mig oerhört mycket av de här personerna och har mycket stor respekt för deras kunskap. Det har jag burit med mig framöver i livet. 20 år av arbete med de här frågorna har lärt mig mycket. När jag som en av 22 svenskar fick förmånen att vara med och installera Sverige som ny medlem i den europeiska unionen hade jag nytta av de kunskaperna. Jag kunde i det utskott där jag satt, som handlade handelspolitiska och industripolitiska frågor, bära med mig vad Sverige hade drivit och fick också respekt för det. Jag vill påstå, herr talman, att de här 20 åren har varit helt fantastiska. Det har varit en oerhörd resa. Jag har lärt känna väldigt många fina kolleger och kamrater i Sveriges riksdag, både tidigare utskottskamrater och nuvarande. Jag ser också på vilket fint sätt man för vidare den här goda traditionen - att debattera, att diskutera, att inte vara rädd att ta och ge, att ha olika uppfattningar i sakfrågor men ändå vara goda vänner när det kommer till slutet. Jag vill sluta med att framföra ett tack till er som kolleger och kamrater och ett tack till personalen i näringsutskottet, en personal som har ställt upp på ett helt enastående sätt. Närhelst man önskat har de hjälpt till med i stort sett vad man än har bett dem att göra. Jag vill också framföra ett tack till talmanspresidiet, till kammaren och till tjänstemännen. Jag brukar säga så här när jag har besökare i riksdagen: Alla människor i det här landet skulle egentligen få möjlighet att sitta i riksdagen en mandatperiod och känna på arbetet att vara här. Det är oerhört lärorikt och väldigt berikande. Man träffar fantastiska människor. Det finns också en personal som vet vad service vill säga, som ställer upp för oss ledamöter i vått och torrt, och det ska ni ha ett stort och varmt tack för! I övrigt ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder)

Anf. 36 Per Bill (M)

Herr talman! Den stora talarstolen använder man när man säger tack till stora kolleger. Tack, Reynoldh, för de år du har varit här, snart 21. Det är lång tid. Jag har varit här tolv år snart, och jag tycker att det är lång tid. Sista debatten - ja, det är sista debatten här i huset, men det skulle förvåna mig mycket om vi inte hade någon mer debatt ute på en gata eller ett torg någonstans. Den dag som Reynoldh står tyst och lyssnar på en moderat som pratar på torget är socialdemokratin i fara. Herr talman! Handelspolitiken plockar fram det bästa i svenska riksdagspolitiker. Man ger och man tar. Man lyssnar och man lär. Man försöker förbättra en redan bra svensk politik. Vi borde inte bara låta alla sitta en mandatperiod i riksdagen, de borde egentligen sitta i näringsutskottet och ägna sig åt handelsfrågor så att vi verkligen kunde få det här goda samarbetsklimatet och sätta Sverige som nation främst. Det tror jag är viktigt. Reynoldh! Jag tror inte att bara jag utan jag är helt säker på att hela det övriga utskottet tar oss rätten att kunna ringa dig de närmaste 20 åren och uppdatera oss, få några kloka synpunkter på hur det var förr eller hur du tycker att det ska vara i framtiden när det gäller handelspolitik. Din kunskap kommer vi att ha nytta av länge till. (Applåder)

Beslut

Motioner om handelspolitiska frågor (NU14)

Riksdagen sade nej till motioner från allmänna motionstiden 2005 om olika handelspolitiska frågor.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag