Frågestund

Fru talman! Vem som helst av oss kan råka ut för en olycka eller bli sjuk. Jag vill ha en sjukförsäkring som är trygg ekonomiskt och som ger en trygg förvissning om rätten till stöd tillbaka till arbete. Så är det inte i dag. I morgon bitti kan någon i det här landet vakna upp och känna en knöl i bröstet, cancer. Hon ska kunna koncentrera sig på att bli frisk och genomgå behandling, inte behöva oroa sig för ekonomin eller om ungarna måste sluta med sina fritidsaktiviteter för att man inte har råd. Sex av tio löntagare tror inte att de kommer att ha en ekonomisk trygghet vid långvarig sjukdom. Fyra av tio, flest bland Sacomedlemmarna, känner att de inte kommer att få tillräckligt stöd för återgång till arbete. Min fråga till socialförsäkringsministern är: Är du nöjd med detta?

Fru talman! Många av dem som tidigare blev sjuka kunde inom ett år få förtidspension. Fast de egentligen hellre ville ha insatser i form av rehabilitering, stöd, vård och behandling blev de förtidspensionerade. Det masspensionerades 140 personer om dagen i tio år. De fick 64 procents ersättning. De fick ingen del av rehabilitering, ingen del av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och det var ett sakligt skäl för uppsägning. Det tycker jag var en fruktansvärd situation för väldigt många. Den här regeringen har infört en rehabiliteringskedja med garanti, med satsningar på företagshälsovård där man särskilt och i synnerhet ska hjälpa dem som är svårt sjuka och allvarligt sjuka. Den som har en knöl i bröstet av cancersjukdom har självklart 80 procents ersättning, och det är inga tidsgränser.

Fru talman! Nu pratar om vi vad den här regeringen har gjort. Moderaterna är ansvariga för en kallare och hårdare sjukförsäkring med stelbenta tidsgränser, ensidigt riktade mot den enskilde, med utförsäkring och stupstock. Vill man förändra verkligheten måste man se verkligheten som den är, som den högutbildade kvinna på Södermalm som nu tvingas sälja sin bostadsrätt, flytta ungarna till en annan skola bara för att kunna söka försörjningsstöd efter långvarig sjukdom, som den civilingenjör som har fått whiplashskada och jobbar 75 procent och tvingas säga upp sig för att ställa sig sist i kön på Arbetsförmedlingen eller som den kontorist som tvingas avbryta sin rehabilitering för att gå på kurs på Arbetsförmedlingen. Så bygger man inte ett starkt samhälle, så håller man inte samman. Det är inte solidaritet. Min enkla sista fråga i dag är: Tror socialförsäkringsministern att svårt sjuka människor blir friskare för att de blir fattigare?

Fru talman! Svårt sjuka personer vill ha stöd, hjälp och rehabilitering. Man vill inte bli gömd och glömd i åratals långa sjukskrivningar med följden att bli förtidspensionerad och bli gömd för evigt. Man får 64 procents ersättning, och man blir uppsagd. I stället har vi velat ge särskilt skydd till dem som är allvarligt sjuka. Därför finns det inga tidsgränser för dem, de får 80 procent. Jag kan förstå om Veronica Palm börjar bli lite desperat nu när vi ser att av de 12 000-14 000 som har gått över till Arbetsförmedlingen för en tre månaders introduktion i lugn och ro i egen takt vill 65-70 procent vara kvar hos Arbetsförmedlingen i de olika insatserna och åtgärderna. Vi kan se att av de 2 000 som inte ville gå in försörjer sig i dag 64 procent på egen lön eller arbete. Av dem som glömdes och gömdes i sjukförsäkringen och som nu får en möjlighet att komma tillbaka till arbete och sysselsättning vill mellan 65 och 75 procent vara kvar hos Arbetsförmedlingen. De vill inte gå tillbaka till sjukförsäkringen.

Fru talman! Min fråga går till Andreas Carlgren och handlar om valjakt. Det blir snart ett möte med den internationella valfångstkommissionen där det ligger ett förslag från presidiet om att tillåta kommersiell valjakt igen, något som tidigare har varit förbjudet. Den svenska regeringen har här, förvånande nog, planerat att ställa sig bakom kompromissen och därmed öppna upp för kommersiell valjakt igen. Vi är väldigt överraskade över det ställningstagandet, speciellt som en klar majoritet av EU-länderna står bakom det tidigare, att det skulle vara ett totalförbud mot kommersiell valjakt. Sverige splittrar därmed EU-linjen. Därför riskerar man att alla EU-länder tvingas att lägga ned sina röster. Ett sådant förfarande skulle leda till att risken är stor att det blir en majoritet på mötet för att öppna upp för kommersiell valjakt igen. Jag måste ställa frågan till miljöminister Carlgren varför Sverige driver den linjen och om man kan tänka sig att ompröva det så att vi kan få en EU-linje som är emot kommersiell valjakt.

Fru talman! Det raka svaret på Per Bolunds fråga är att vi vill ha fullständig internationell kontroll på den valjakt som sker under Internationella valfångstkommissionens övervakning. Vi säger nej till kommersiell valjakt. Vi arbetar därför för ett förbud mot kommersiell valjakt under IWC. Det är bra om det i någon mån kan påverka vad Miljöpartiet påstår. Sanningen är att det inte tidigare varit förbjudet. Det har i själva verket funnits regler på papper som inte har kunnat tillämpas i verkligheten därför att det har funnits så många undantag, därför att man fullt ut kunnat jaga val lite under vilda västern-förhållanden. Det är det vi nu vill ändra. Jag ska även säga att vi har hållit precis samma linje som övriga EU, och det är Sveriges position, ingen skillnad mot övriga EU.

Fru talman! Det är ett förvånande uttalande från miljöministern. Följer man debatten i EU och lyssnar på vad andra länders regeringar säger får man intrycket att det är precis det motsatta. Man är väldigt upprörd från till exempel Storbritanniens och Tysklands regeringar, för man tycker att Sverige går emot den princip som tidigare varit, enighet inom EU. Man är förbluffad över det. Jag har själv mött företrädare för den australiensiska regeringen, som visserligen inte är inom EU men som också har företrätt samma linje, som var både upprörda och djupt bekymrade över Sveriges hållning i frågan och frågade: Hur ska vi kunna påverka Sverige att inta en klokare och mer resonabel hållning så att man inte gör det som vi gjorde? Man har faktiskt öppnat upp för kommersiell valjakt. Kommersiell valjakt har tidigare inte varit tillåten, men det har funnits länder som har brutit mot principen. Men att bara för att länder bryter mot principen helt plötsligt säga att det blir tillåtet med kommersiell valjakt igen är en väldigt underlig princip. Man böjer sig för länder som inte respekterar internationella regelverk. Den här regeringen har kritiserat den förra för att den inte har nått enighet med EU, och nu gör man precis samma sak själv. När kommer ni att ändra uppfattningen?

Fru talman! Det är bra att Per Bolund nu har fått klarhet i att han har gått på ett felaktigt meddelande från TT och Reuters som är dementerat. För att vara tydlig: Vi vill att all valjakt regleras av Internationella valfångstkommissionen, utifrån forskarnas rekommendation - det ska vara vetenskaplighet som gäller - och under internationell kontroll, i enlighet med de beslut som har tagits här i riksdagen. Det ligger i linje med Sveriges tidigare linje, och det innebär förbud för kommersiell valjakt under IWC. Dessutom ska vi veta att de närmaste dagarna kommer det att vara mycket tuffa förhandlingar. Precis som Per Bolund säger finns det ett antal nationer som inte alls vill underordna sig reglerna. Det mödosamma arbetet är att försöka tvinga dem in. Jag vill ändå inte ge några stora förhoppningar om att det ska lyckas. Jag tror att det kan vara mycket besvärligt. Men skyll det då inte än en gång på Sverige, utan låt skulden falla på dem som jagar val olagligt.

Fru talman! Min fråga går till justitieminister Beatrice Ask och berör unga människor som riskerar att välja den kriminella banan. Under den gångna mandatperioden har det skett många positiva reformer inom rättsväsendet. Den historiska satsningen på polisen har inneburit att vi i dag har 2 800 fler poliser - en förstärkning som gör det möjligt med fler närvarande poliser både för att förhindra att brott begås och för att klara upp brott som har begåtts, att poliser finns där ungdomar rör sig, att poliser har kunskap om vad ungdomar håller på med och tycker och tänker. Trots detta konstaterar regeringens utredare Carin Götblad att det finns 5 000 ungdomar som riskerar att dras in i kriminella nätverk, en skrämmande siffra. Min fråga blir därför om justitieministern tror att det går att stoppa tillförseln av medlemmar till kriminella grupperingar och, i så fall, vilka åtgärder justitieministern vill vidta.

Fru talman! Det är klart att det går att stoppa rekryteringen av ungdomar till kriminella nätverk, och det är alldeles nödvändigt att vi gör det. Problemet är att åtgärderna inte har varit samordnade. Man kan vara nästan var som helst i Sverige och upptäcka att det finns ungdomar som hanteras av socialtjänsten, av skolan, av föräldrar och av polis, fast lite styckevis och delt. Det finns ingen samordning. Den utredning som vi har låtit göra för att se hur man kan få någonting som fungerar bättre föreslår ett mer sammanhållet synsätt på hur man ska arbeta. Carin Götblad föreslår i sin utredning sociala insatsgrupper, som hon kallar det för, där man helt enkelt identifierar de här ungdomarna, ser till att alla de som arbetar med individerna talar med varandra och drar åt samma håll och får mer effekt på åtgärderna. Vi har naturligtvis haft en brist på poliser i många miljöer. Regeringens satsning på polisen är värdefull. Det öppnas nya poliskontor i väldigt många förorter och storstadsområden där det har varit tomt, och det är viktigt.

Fru talman! För en tid sedan antogs i denna riksdag en reform beträffande barn under 15 år som misstänks för brott. Den innehöll bland annat att fler brott som begås av unga ska utredas. I samma proposition antog Alliansen förslaget att polisen ska ha rätt att drogtesta barn under 15 år. Runt denna fråga var debatten stor om integritet kontra tidiga och tydliga signaler. Min erfarenhet från besök av unga som under senare år blivit omhändertagna är att de menar att det inte hade behövt gå så långt om reaktionerna hade kommit tidigare. Då undrar jag om det finns någon ålder som man måste uppnå för att få den vård man har behov av. Min fråga till justitieministern blir därför vilket resultat hon väntar sig av den möjlighet som polisen nu har att drogtesta barn under 15 år.

Fru talman! Tack för frågan! Jag tror att det resultat vi får är att vi kommer att upptäcka att vi har ganska dåligt på fötterna när det gäller behandlingsinsatser, eftersom vi vet att det finns ungdomar i 11-12-årsåldern som missbrukar narkotika. Det finns ingen missbrukarvård för barn i dag i någon större omfattning, men då får vi väl se till att skaffa oss detta. Svårare än så är det inte. Och det är viktigt att vi gör det.

Fru talman! Jag vill ställa min fråga till minister Maria Larsson. I tisdags var jag på tidningen Socionomens seminarium om fattigdom. Det var ett väldigt intressant seminarium med de främsta forskarna, socialsekreterare från Rinkeby, diakoner och brukarorganisationer. De konstaterade att klyftorna och fattigdomen ökar i Sverige, men att alltmer ansvar läggs på den enskilda individen om man är fattig och att det yttersta skyddsnätet i kommunerna får ta ansvaret för att sjukförsäkringen inte längre fungerar som den gjorde förut och inte heller a-kassan. Det man pekade på var att man har väldigt lite möjligheter inom socialtjänsten att ge det stöd som behövs. Man upplever också att det är en alltmer repressiv och kontrollerande socialtjänst. Ett exempel är Stockholms stad, som bytte till borgerligt och tog bort rätten till SL-kort så att människor som lever på socialbidrag inte ska kunna resa i staden och ta del av stadens möjligheter och service. Jag skulle vilja ställa frågan till ministern: Hur vill ministern möta situationen med ett ökat tryck på försörjningsstödet, mer kontroll och repression i stället för möjligheter för människorna?

Fru talman! Ja, Eva Olofsson har alldeles rätt i att antalet personer som har behov av socialbidrag har ökat den senaste tiden. Det beror på att vi har befunnit oss i en internationell lågkonjunktur av sällan skådat slag. Det är också anledningen till att fler människor har mist sitt jobb och att fler kan behöva tidvis försörjning genom socialbidrag. Men låt mig säga att den ökning vi har sett inte alls är i proportion med ökningen under tidigare lågkonjunkturer. Enligt statistiken för 2009 var det 5,8 procent av hushållen som hade ekonomiskt bistånd någon gång under året. Det betyder att vi är tillbaka på samma andel av befolkningen som år 2006, alltså när vi övertog regeringsmakten. Det var först en nedgång men har sedan ökat något igen beroende på lågkonjunkturen. Det är det vi ser i varje lågkonjunktur.

Fru talman! Den bild jag har handlar om att människor kommer till socialkontoret för att a-kassan har blivit sämre eller för att sjukförsäkringen inte fungerar. Något som jag tyckte var väldigt intressant var när forskaren Gunvor Andersson pratade om just barnens situation. Hon lyfte fram att de flesta barn vars föräldrar lever på försörjningsstöd är 0-5 år. Vad man kan se är att de första åren i barnens liv är väldigt viktiga. Och det finns en stor risk att den låga nivån på försörjningsstödet och det allt restriktivare försörjningsstödet drabbar mammorna och deras möjligheter att ge barnen det stöd och den stimulans de behöver när de själva lever under ekonomisk stress och det inte finns barnomsorg på obekväm arbetstid och de har svårt att få jobb. Jag skulle vilja fråga Maria Larsson: På vilket sätt ska vi stödja de här ensamstående mammorna och deras barn, så att barnen får en bra start i livet, när de behöver leva på försörjningsstöd? Målet är ju jobb, men vissa perioder är människor tvungna att använda försörjningsstöd.

Fru talman! Eva Olofsson vill ge sken av att det inte har någon betydelse att vi har haft en internationell lågkonjunktur. Det är normalt i varje lågkonjunktur att antalet socialbidragstagare ökar något. Men, som sagt var, nivån är densamma som när vi övertog regeringsmakten. Att antalet fattiga barn ökar är inte sant. Vi såg en klar nedgång i antalet barn som lever i fattigdom i Sverige ända fram till dess att lågkonjunkturen trädde in. Det skedde en minskning under våra första år av mandatperioden, vilket vi ska vara väldigt glada för, och det hoppas jag att också Eva Olofsson är glad för. Det beror på att fler människor i vårt land fick ett jobb, och det är det absolut bästa sättet till egenförsörjning och till en väg ut ur fattigdomen. Det är också svaret för framtiden. Vi måste lägga all kraft på att se till att jobben växer och blir fler i vårt land, därför att det är den säkraste möjligheten att komma ur fattigdom. Sedan har vi också, för att se till att socialbidragen finns på plats, gett kommunerna 17 miljarder som ett extra tillskott för att de ska klara det.

Fru talman! Jag har en fråga till Maria Larsson. Sverige är ett av de länder som resolut bekämpar användning av narkotika. Vi för en restriktiv narkotikapolitik, åtminstone under den här regeringens tid. Samtidigt har narkotikaförsäljningen blivit en del av den organiserade brottsligheten med starka internationella anknytningar. Narkotika drabbar våra ungdomar och ger dem menliga effekter långt fram i livet. Antalet narkotiska preparat och hälsofarliga substanser ökar hela tiden på marknaden, och att kontrollera dem och klassa dem som förbjudna är tidskrävande. Tillverkarna kan enkelt ändra en molekyl och har sedan ett nytt preparat. Samhället kommer hela tiden på efterkälken och man kan i princip aldrig hinna ifatt. I vissa länder har man försökt klassificera det här som en familj av substanser. Min fråga till folkhälsominister Maria Larsson är: Vad avser ministern att göra för att effektivt bekämpa de nya preparaten som hela tiden ökar?

Fru talman! Det är riktigt som frågeställaren säger att den nya Internetmarknaden har blivit en stor utmaning för oss i narkotikapolitiken. Det är många nya preparat som poppar som ännu inte är narkotikaklassade. Det är anledningen till att vi har begärt förslag från en utredare på hur vi ska kunna vara med snabbfotade. Vi bad också utredaren titta på möjligheten att kunna ha en generisk klassifikation av narkotiska preparat, alltså gå mer på substans. Svaret från utredaren, som vi har lagt en lagrådsremiss på, är att det skulle vara ett mindre rättssäkert sätt att göra den typen av bedömning av sammanhållna grupper av preparat, och det skulle framför allt inte vara en snabbare väg till klassificeringen. Man kan nämligen förutsätta att det skulle finnas ganska många tveksamma fall som skulle leda till domstolsprövning, vilket inte alltid är den snabbaste vägen att gå. Vi har försökt ta oss fram på andra vägar, till exempel genom att rusta Folkhälsoinstitutet för att snabbare kunna nå en klassificering genom att upptäcka nya preparat.

Fru talman! Jag tackar ministern för det positiva svaret. Hur gör Sverige för att föra ut sin restriktiva narkotikapolitik och hur ser det europeiska samarbetet ut kring detta? Hur förmår man till exempel Holland att blir mer restriktivt?

Fru talman! Det här är en viktig fråga att jobba med både på det nationella och på det internationella planet. Särskilt gäller det i denna brytningstid i Europa och världen i övrigt då många arbetar för en ökad legalisering av olika typer av preparat. Det är viktigt att vi står för en nollvision och en restriktiv narkotikapolitik och att vi marknadsför den internationellt. Det gör vi i WHO-sammanhang och EU-sammanhang. Vi kommer också att ta upp det som en punkt på Nordiska ministerrådets möte i nästa vecka.

Fru talman! Även min fråga går till Maria Larsson. Mycket talar för att hemlösheten har brett ut sig i vårt land under denna mandatperiod. Bostadsbristen är stor. Vi har rekordhög arbetslöshet. Ni har skurit ned på missbrukarvården. Andelen fattiga i Sverige har ökat kraftigt. Socialbidragstagandet skenar. Man ser i gatubilden överallt i dag hur människor får bo i portuppgångar. När jag var minister i den förra socialdemokratiska regeringen uppdrog jag åt Socialstyrelsen att göra en nationell kartläggning av hur många som då var hemlösa. År 2005 kom man fram till siffran 17 800 hemlösa i Sverige. Socialstyrelsen menade att man borde göra en sådan här kartläggning vart femte år. Nu är det 2010. Varför har inte Maria Larsson tagit initiativ till en ny kartläggning? Vet Maria Larsson hur många som är hemlösa i Sverige i dag?

Fru talman! Det har varit en rapportering om hemlösheten vart sjätte år tidigare, så det kommer en ny rapport 2011, kan jag lugna Morgan Johansson med. Hemlöshet är inte acceptabelt i ett välfärdsland av svensk modell. Därför ska vi göra allt vi kan för att bekämpa hemlösheten. Redan 2007 lade vi fram en strategi med fyra mål på detta område. Vi kommer att få en uppföljningsrapport på dessa mål från Socialstyrelsen om bara någon vecka. Låt mig glädja Morgan Johansson med att det är positiva tendenser på en rad olika områden. Inte minst vräks färre människor från sina bostäder. Den metod vi har försökt sätta och implementera i kommunerna med ett bättre samarbete mellan socialtjänst och kronofogdemyndighet för att förhindra att vräkning sker verkar vara väl fungerande - inte överallt ännu men på många ställen.

Fru talman! Socialstyrelsen ville göra kartläggningen vart femte år, och nu är det 2010. Jag tror att orsaken till att Maria Larsson inte vill veta hur många som är hemlösa i Sverige i dag är att siffrorna skulle komma före valet. Hon vill inte veta för att då skulle allmänheten direkt få ett kvitto på effekterna av Alliansens politik för de allra mest utsatta i Sverige, de som inte ens har tak över huvudet. Nu säger Maria Larsson att kartläggningen kan komma 2011. Såvitt jag vet att Socialstyrelsen fortfarande inte fått något sådant uppdrag från regeringen. Men 2011, på andra sidan valet, ska vi kanske få veta. Jag tror dock inte att vi behöver några siffror. Det räcker nog för människor i allmänhet att se sig om i våra stora och nu även mindre städer. Då ser de hur allt fler får leva på gatorna och ibland tigga sig fram. Det är en fruktansvärd ofärd som breder ut sig i vårt land. Det är något som vi inte sett tidigare. Vet Maria Larsson över huvud taget hur många hemlösa som finns i Sverige i dag? Det vet hon inte, och det är häpnadsväckande.

Fru talman! Det är naturligt i en valrörelse att oppositionen gör allt för att svartmåla. Det här är dock ett område som vi har arbetat strukturerat metodiskt med sedan 2007 på ett sätt som inte har skett förut. Det tar tid att implementera nya metoder i kommunerna. Jag kan glädjande nog säga att vi har börjat få bättre statistik. Under Morgan Johanssons tid hade vi ingen aning om hur många barn som vräktes. Det har varit en angelägen uppgift för mig att få fram en sådan siffra. Vi fick den för första gången 2008, och vi har haft en uppföljning på detta. För första gången vet vi, och vi kunde också se en tydlig förbättring från 2008 till 2009 när det gällde antalet vräkta barn. Vi sopar inget under mattan. Vi vill ha upp siffrorna i ljuset för att kunna arbeta metodiskt och förbättra läget. Många förbättringar har skett, men det finns mycket kvar att göra. Sverige ska inte ha hemlöshet. Vi ska se till att vi får ett samhälle där hemlöshet inte tillåts.

Fru talman! Djur som hålls i människans tjänst har enligt djurskyddslagen rätt till sitt naturliga beteende. Ända sedan början av 90-talet har åtskilliga rapporter och utredningar kommit fram till att minkar som föds upp i Sverige inte har möjlighet att utöva den rätten. Många av dem utvecklar beteendestörningar. Inför förra valet lade vi rödgröna fram ett förslag om skärpta djurskyddskrav för minkuppfödningen så att den skulle följa djurskyddslagen. Innan det kom till omröstning hann det bli val, och riksdagen fick en borgerlig majoritet som röstade nej till förslaget. Man var helt enkelt inte beredd att stå upp för djurskyddslagen om det innebar att minknäringen skulle behöva läggas ned. I stället hoppades man i debatten att näringen skulle lösa detta själva. Den skulle få fram till 2010 på sig. Nu är det 2010, och min fråga till jordbruksministern är därför: Anser jordbruksministern att minkfarmarna lever upp till djurskyddslagen i dag? Eller är det dags att se till att de gör det?

Fru talman! I människans vård finns ett antal domesticerade djur. Att de ska ha det bra är min principiella uppfattning. Det inkluderar även minkar som är domesticerade och i människans vård. Det är emellertid så att det förs debatter om minkar och andra djurslag och beteenden som mänskligheten har. Detta har gjort att jag och regeringen har tillsatt en utredning som ska se över alla delar av den djurskyddslagstiftning som vi har i vårt land. Jag förväntar mig att få denna utredning under våren 2011 för att därefter i en proposition kunna ta ställning till den lagstiftning vi har och ska ha i vårt land som innebär att djur ska ha det bra.

Fru talman! Den där utredningen måste vara jordbruksministerns smartaste drag, för varje gång jag ställer en fråga om djurskydd får jag till svar att djurskyddsutredningen kommer att lösa allt - även om den inte alls har i direktiven att titta på det ena och det andra. Min fråga är lite mer konkret. Till 2010 skulle minknäringen ha löst beteendestörningarna. Anser jordbruksministern att man har gjort det? Så sent som för en månad sedan skrev ett gäng professorer och veterinärer på Svenska Dagbladets debattsida att de ansåg att minkuppfödningen fortfarande bröt mot djurskyddslagen. Man hade en studie där 85 procent av minkarna uppvisade beteendestörningar. För mig är slutsatsen solklar. Minkuppfödningen i Sverige lever inte upp till djurskyddslagen. Näringar som inte följer lagen borde antingen anpassa sig eller lägga ned. Vad tänker jordbruksministern göra?

Fru talman! Min enkla kommentar till frågeställningen är att jag förutsätter att de som har djur i sin vård lever upp till den lagstiftning vi har. Något annat är inte acceptabelt. Nu håller vi dessutom på att se över lagstiftningens alla delar vad beträffar djur - detta av skäl som jag har nämnt många gånger, inte minst i frågesvar till frågeställaren. Vi har till exempel fått nya djurslag i vårt land, till glädje och ibland till nytta för mänskligheten. Vi måste alltså se över den samlade djurskyddslagstiftningen. Ett sådant uppdrag har regeringen givit till en utredare och jag förväntar mig att få resultatet vårterminen 2011.

Fru talman! Jag har en fråga till miljöminister Andreas Carlgren. Det är ju ett spännande uppdrag man har som politiker att försöka forma framtidens politik som innehåller utveckling och en hållbar utveckling. Det handlar om ekonomi, mänskliga resurser och miljö. Miljöministern sitter ju på den högsta posten och ansvarar för de frågorna. Jag vet att det har skett mycket under mandatperioden. Jag skulle vilja höra vad som är det bästa i den miljöpolitik som ni har genomfört under mandatperioden, det som gett mest resultat. Det som gör att man engagerar sig politiskt är ju att man vill vara med och göra skillnad och ställa om Sverige till hållbar utveckling. Vilka är de bästa delarna i den politiken?

Fru talman! Jag skulle säga att det allra viktigaste är att vi har lyckats knäcka klimatkurvan när det gäller transportsektorn. Där ökade utsläppen tidigare. Förra året minskade de för första gången. Det beror framför allt på att vi har fått så många fler miljöbilar. Antalet har vuxit från 23 000 årsskiftet 2005/06 till upp mot 300 000 i dag. Det har inneburit att vi nu leder ligan i Europa när det gäller att minska utsläpp från nya bilar. Förra året var statistiken att klimatutsläppen från nya bilar minskade mer än vad som har uppmätts alla år sedan mätningarna startade 1978. Det har bidragit till att det här är de år då vi ser de största klimatutsläppsminskningarna under en sammanlagd fyraårsperiod. Det är en av de segrar vi har vunnit den här perioden.

Fru talman! Sverige har ju det mest ambitiösa målet i Europa. Mål är en sak, utförande en annan. Har vi åtgärder som kommer att leda till att vi når målen? Det är ju det absolut viktigaste när vi sätter upp mål.

Fru talman! Det är den stora poängen. Vi har redovisat inte bara målen utan också hur vi ska nå dem. Mot oss i höstens val står ett alternativ där man bara har redovisat en tiondel av klimatmålen. Det är som att erbjuda en tågresa till Malmö och sälja biljett för det och tågresan sedan bara räcker till Gnesta. Det är ingen som skulle bli särskilt lyckosam på det. Vi har dessutom klarat av att tredubbla vindkraften. Bioenergin har gått om oljan som den största energikällan i Sverige. Vi har gjort enorma havsmiljösatsningar under den här perioden. Det är rader av segrar för miljön. Det är inte underligt att vi genom ansvar för offentliga finanser har kunnat satsa på en kraftig ökning av miljöbudgeten från 15 till 20 miljarder de här åren.

Fru talman! År 2000 klubbade riksdagen en tioårig handlingsplan för handikappolitiken. Ett av målen är ett tillgängligt samhälle. Enkelt avhjälpta hinder skulle vara åtgärdade 2010. Alla samhällssektorer har ett ansvar för genomförandet, och regeringen har ett ansvar för att se till att målet uppnås. Maria Larsson framförde följande i en debattartikel förra veckan: Vår regering kunde snabbt efter tillträdandet 2006 konstatera att arbetet dittills gått för långsamt för att tillgänglighetsmålet ska kunna nås i år. Min fråga till statsrådet Maria Larsson är: Om du redan 2006 såg att målet inte skulle kunna nås 2010, varför vidtog du inga konkreta åtgärder för att uppfylla målet?

Fru talman! Vi vidtog åtgärder. När det gällde den handikappolitiska plan som heter Från patient till medborgare och som handlar om att göra samhället mer tillgängligt och få bort de enkelt avhjälpta hindren såg vi att det inte hade gjorts särskilt mycket de sex första åren då Socialdemokraterna hade ansvaret. Vi såg att takten behövde öka. Vi såg också att styrkorna måste samordnas. Vi tillsatte en statssekreterargrupp med representanter från flera departement. Var och en fick göra en hemläxa: Hur ska vi åstadkomma detta? Vi har gjort insatser på en rad områden, inte minst i transportväsendet där vi hade ett budgettillskott på 150 miljoner kronor för att tillgängliggöra stationer. Vi har krokat arm med SKL eftersom det är viktigt att det händer saker på det lokala planet. Det är där det gör skillnad. Vi har gett SKL i uppdrag att tillsammans med Boverket sköta informationen till fastighetsägare i kommunerna som i många fall inte hade en aning om vad lagen föreskriver.

Fru talman! Mycket har hänt, säger statsrådet Maria Larsson. Jag blir lite konfunderad för senare i samma artikel lägger Maria Larsson fram en strategi till 2015. Då ska det som inte har blivit gjort 2010 bli gjort. Den strategin ska vi ha klar först 2011. Maria Larsson har haft tid på sig från 2006, då hon såg att vi inte skulle nå målet, till 2011 för att skriva nya strategier för att nå det som inte är gjort. Jag kallar det för väldigt lite konkret verksamhet.

Fru talman! Om den takt vi har haft de senaste fyra åren hade varit på plats också de sex första åren hade vi kunnat nå målen. Så var det tyvärr inte. Trots att vi har skyndat på arbetet har vi en hel del jobb kvar. Därför lägger vi nu fram en femårsstrategi i stället för en tioårsstrategi. Det tenderar annars att bli väldigt lite gjort de första åren. Vi kommer att bryta ned det till tydliga delmål som är uppföljningsbara. Problemet med den strategi som Socialdemokraterna hade var att det inte var särskilt lätt att utvärdera och bryta ned i delmål. Det tror jag är nödvändigt för att man ska få fart på det lokala och regionala arbetet. Det är ambitionen. Våra myndigheter håller just nu på med att bryta ned till delmål de inriktningsmål som vi har lagt fast. Det sker ett strukturerat medvetet arbete för att de enkelt avhjälpta hindren ska bort. Vi ska ha ett samhälle som är tillgängligt för alla.

Fru talman! Min fråga riktas till jordbruksminister Erlandsson. Den gäller gårdsförsäljning av vin. Jag har under många år sysslat med EG-frågor och EG-rätt. Det är en väldigt strikt konkurrensrätt. Det är uppenbart för mig och för många i kommissionen, tror jag, att om man tillåter gårdsförsäljning i Sverige öppnar man för att också en spansk gård kan öppna en butik i Sverige och sälja här. Då faller monopolet. Jag har hört att jordbruksministern uttryckt sig i ganska uppmuntrande ordalag till en del, kanske många, svenska bönder och vinodlare. Finns det inte risk för att jordbruksministern väcker förhoppningar om gårdsförsäljning som i en mer juridisk strikt analys av EG-rätten är att vilseleda?

Fru talman! Jag anser att gårdsförsäljning av produkter som är tillverkade och förädlade på en gård kan vara ett sätt att stärka sysselsättningen för det ofta väldigt lilla företaget. Därför är jag angelägen att försöka hitta en lösning för att kombinera det som jag tror att frågeställaren Carl B Hamilton och jag är överens om, nämligen att vi ska bevara det så kallade systemmonopolet och skapa möjligheter att sälja de produkter som tillverkas och förädlas på en gård för att stärka sysselsättningen. Det kan vara turistföretagande och annat. Den utredning som regeringen har tillsatt är mycket noga upplyst om att det ska vara under det systemmonopol som vi har i dag.

Fru talman! Det är bra att vi är överens om att vi ska ha ett fortsatt monopol och om Systembolagets ställning. Jag vill understryka EG-rättens logik. De som har varit i Finland och följt frågan där vet att erfarenheterna från Finland inte är att den finska gårdsförsäljningen har slagit an i EU-kommissionen som någon succé utan snarare mötts med stor skepsis. Jag tycker faktiskt att det är viktigt att vi från politiskt håll nu inte skickar ut sådana signaler till dem som är potentiella gårdsförsäljare på Gotland, i Skåne och på andra ställen att bara de jobbar på ska vi kanske fixa detta. Det är att väcka förhoppningar som kanske inte kan infrias. Jag tycker att man från politisk sida ska vara oerhört försiktig med sådant.

Fru talman! Hade detta varit en lätt sak att lösa är det min tro att det redan hade varit genomfört. Skälet till att vi har tillsatt en extrautredning, som vi kan kalla den, för att titta på hur detta kan vara möjligt, det vill säga hur gårdsförsäljning och systembolagsmonopolets bevarande kan kombineras, är just att det inte är en lätt fråga. Men min förhoppning är ändå att det går att hitta en sådan väg framåt av det skälet att jag är angelägen om att i det lilla stödja den landsbygdsutveckling som jag tror kan ske om man får försälja produkter som är tillverkade och förädlade på den egna gården och i det egna företaget.

Fru talman! Min fråga går till justitieministern. För några veckor sedan lade åklagaren ned en förundersökning mot Säpo som handlar om att Säpo under lång tid har brutit mot lagen och struntat i att radera information från hemliga telefonavlyssningar, trots att åklagare fattat beslut om att materialet ska förstöras för att det inte behövs. Skälet till att åklagaren lade ned förundersökningen mot Säpo var något i stil med att man kom fram till att Säpo inte kände till lagen. Säpo gjorde fel, men åklagaren lägger ändå ned förundersökningen. För två år sedan hade vi den stora FRA-debatten här i riksdagen. Det utlovades en massa saker som skulle följas. Man skulle inte bryta mot meddelarskyddet. Om FRA råkar tjuvlyssna på svenskar ska materialet förstöras. Min fråga till justitieministern är: Kan vi lita på att FRA sköter detta bättre än Säpo?

Fru talman! Jag tackar för frågan. Först måste jag säga att jag naturligtvis inte ska kommentera detta enskilda fall. Men har vi beslutat i Sveriges riksdag om lagar och regler ska de följas. Det är grundkurs i 1 a. När det gäller Säpos och polisens arbete inrättade vi i särskild ordning här i riksdagen under denna period en särskilt säkerhets- och integritetsskyddsnämnd för att väldigt noga följa, granska och syna hur denna myndighet arbetar med hemliga tvångsmedel och annat. Det är oerhört viktigt att detta görs på ett bra sätt. Det som sägs om FRA är helt riktigt. Det finns uppföljning som ska göras också när det gäller den delen. Kan man då vara säker på att det aldrig blir fel? Nej, det tror jag inte. Det är därför som vi har inriktat oss på att faktiskt bygga system och strukturer som kan granska. Man kommer att upptäcka fel ibland. Men då ska de också rättas till. Vi är väldigt tydliga på den punkten.

Fru talman! Nu återkommer vi till samma fråga som tidigare togs upp med jordbruksministern. Vi vet att det förekommer en hel del brott mot djurskyddslagen i Sverige. Det är ett problem. Vi vet också att Säpo under många år har haft problem. Nu kan vi gå flera decennier tillbaka och även till andra regeringar då det har funnits allvarliga problem i övervakningsmyndigheten när det gäller denna lilla detalj att lagen ska följas. Hur kan vi vara säkra på att FRA kommer att följa lagarna? Hur många gånger har man raderat den information som från politiskt håll har utlovats ska ske? Hur ska väljarna kunna känna sig lika trygga och säkra på detta som ministern?

Fru talman! Jag uttryckte ingen total trygghet i att det aldrig kommer att vara fel i några system. Vad jag däremot var noga med att säga var att denna regering, både när det gäller FRA:s och när det gäller Säpos arbete, har varit oerhört angelägen om att rigga sådana system att vi faktiskt återkommande kontrollerar, synar, utvärderar och kan vidta åtgärder så att lagar och regler följs. Det är oerhört angeläget när det gäller integritetskänslig information att detta fungerar. Min bedömning när det gäller det som jag kan bäst, nämligen Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens arbete - det rör visserligen inte FRA - är att vi har ett noggrant arbete. Det har man haft tidigare också. Det har varit ett skäl för oss att driva integritetsfrågorna aktivt. När det gäller FRA var riksdagen mycket tydlig med en rad krav som ska följas. Jag menar att vi har en bättre ordning i dag än tidigare när det gäller denna typ av integritetskänslig verksamhet.

Fru talman! Jag har sedan mina tonår haft epilepsi. Jag tillhör den stora grupp av lyckliga personer med epilepsi som faktiskt kan sköta sitt jobb tack vare bra mediciner. Det finns emellertid några hundra som inte kan göra det och som har dagliga anfall. Oftast är det personer som har fått epilepsi i samband med olycksfall. Men det brukar vara dessa personer som brukar vara svårast att behandla. Jag har tyvärr fått veta att det är många av dem som praktiskt taget inte kan klara sig själva mer än någon timme som nu har fått gå till Arbetsförmedlingen i stället för att vara sjukskrivna. Då är min fråga till socialförsäkringsministern: Hur ska dessa människor som faktiskt inte kan klara sig utan hjälp mer än kanske några timmar om dagen kunna utföra något som helst arbete eller få någon annan sysselsättning i livet än just detta?

Fru talman! Vi har sett hur många människor har varit kvar i sjukförsäkringen därför att de inte har kunnat få hjälp, stöd eller en passande arbetsmiljö och hitta sin plats i samhället och få en social gemenskap. Det handlar också om att kunna få arbetskamrater och en meningsfull sysselsättning. Man har många gånger felaktigt framfört att det har varit ett sätt att söka jobb på den reguljära arbetsmarknaden när personer har gått över till Arbetsförmedlingens ALI, introduktionen. Dessa personer har fått ett personligt överlämningsmöte tillsammans med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Men det finns undantag om man ligger på sjukhus, har daglig vård eller behandling eller har psykisk ohälsa så att man inte kan tillgodogöra sig dessa insatser. Eller, som det står i undantagen, om mitt hälsotillstånd allvarligt riskerar att försämras ska jag inte behöva gå över till arbetslivsintroduktionen i detta läge utan kunna vara kvar i sjukskrivningen även om det har gått två och ett halvt år. Jag hoppas och tror att fler ska kunna få hjälp och ett personligt och individuellt stöd.

Fru talman! Det är säkert många människor som är sjukskrivna eller som har aktivitetsersättning och som vill göra någonting annat i livet. Men det som jag pratar om är människor som sannolikt aldrig, om det inte kommer några nya mediciner eller någon kirurgisk behandling eller liknande, över huvud taget kommer att kunna vara på en arbetsplats eller i en lokal där man gör någonting mer än någon enstaka timme. Det som upprör mig mycket är att en sådan grupp ska behöva gå igenom detta och kanske dessutom uppröras ganska mycket för att hela deras tillvaro blir förändrad. Det är inte sällan så att personer i denna grupp dessutom har en del psykiska problem. Det är en liten grupp som jag pratar om, men det är en viktig grupp.

Fru talman! Om man går över till arbetslivsintroduktionen som är frivillig - man kan söka förlängd sjukpenning, och man kanske kan få en permanent förtidspension om man har en bestående nedsatt arbetsoförmåga - och som inte är en kurs i att söka jobb eller lära sig skriva cv finns det beteendevetare, terapeuter och handläggare där. Om man ser att det inte finns någon möjlighet att få någon form av sysselsättning, inte på Samhall, med lönebidrag eller på den reguljära arbetsmarknaden, och inte ens kan fortsätta i jobb- och utvecklingsgarantin är denna bro inte enkelriktad, utan då kan man genom att annat överlämningsmöte gå tillbaka in i sjukförsäkringen. Denna möjlighet finns.

Fru talman! Jag har en fråga till justitieministern. Vi befinner oss nu i en tid på året då det tyvärr inträffar många utomhusvåldtäkter. Antalet ökar när det blir varmare ute. I min hemkommun Motala inträffade en brutal utomhusvåldtäkt i fredags kväll. En kvinna överfölls av tre män utanför Motala kyrka sent på kvällen. Vi vet att den här typen av övergrepp leder till ett stort lidande och att det är viktigt att bekämpa denna typ av allvarlig brottslighet. Vilka åtgärder menar justitieministern är de viktigaste för att bekämpa våldtäkter och för att förbättra omhändertagandet av offren?

Fru talman! När det blir varmare och människor rör sig ute i festliga sammanhang ökar tyvärr den här typen av övergrepp. Detta är naturligtvis väldigt allvarligt. Det finns inga enkla lösningar, men några saker måste vi vara klara över: Vi behöver polisresurser så att det utreds och hanteras på ett bra sätt. Det måste också finnas en brottsofferkompetens. Vi har arbetat med ett antal åtgärder för att utbilda personal i rättsväsendet och i sjukvården om hur man tar sig an drabbade brottsoffer. Inte minst sjukvårdens kunskap och förmåga att på rätt sätt möta de här människorna och att säkra bevisning som kan användas om man får tag i den som begått övergreppet är också oerhört viktigt. Vi har både utbildat folk och tagit fram metodik för att kunna klara det. Det här är ett viktigt steg på rätt väg.

Fru talman! Det är intressant att justitieministern lyfter fram bemötandet av våldtäktsoffer. Vi vet att tidig dokumentation av det som hänt och också ett gott bemötande är väldigt viktigt både för att kvinnan - det handlar oftast om en kvinna - ska må bra och för att det ska gå att utreda brottet. Justitieministern nämner här åtgärder inom sjukvården. Men det är också centralt att polisen förmår att på ett empatiskt och korrekt sätt bemöta offren för våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Vi vet att många poliser är duktiga på detta. Men vi hör också berättelser om kvinnor som upplever att de inte har fått ett korrekt bemötande och om att utredningen bland annat av nämnda skäl har gått i baklås. Hur vill justitieministern säkerställa att varje kvinna som utsätts för ett sexuellt övergrepp får ett korrekt, empatiskt och värdigt bemötande från polisen?

Fru talman! Inom ramen för de handlingsplaner som vi arbetat med finns det omfattande utbildningsinsatser för alla personalgrupper inom rättsväsendet, även för polisen. Polismyndigheterna arbetar intensivt för att förbättra detta. Som en självklar del ingår att arbeta både med bemötandefrågor och med värderingsfrågor. I princip all polispersonal har under de senaste åren gått igenom en utbildning som rör just värderingar och hur man möter människor i kris. Detta tror jag är mycket bra. När det gäller den här typen av akuta våldsbrott måste vi också se de mer konkreta åtgärder som kan vidtas för att faktiskt hitta och lagföra de personer som begår dåden. Det är då jag menar att bevissäkring och förmåga att på olika sätt identifiera gärningsmän är oerhört viktigt, plus insatser inom kriminalvården för den som tidigare begått den här typen av brott.

Fru talman! Jag har en fråga till folkhälsominister Maria Larsson. Det gäller delvis det tidigare inlägget. Jag tycker inte att det är så klädsamt av ministrar att stå och ljuga här i kammaren. Det är inte så klädsamt att säga att det inte finns statistik över antalet vräkta barn när sådan faktiskt finns. Morgan Johansson gav ett sådant uppdrag så det fanns statistik. Där vill jag rätta Maria Larsson. Det är, som sagt, inte så lämpligt att ljuga. Inte heller är det så lämpligt att skylla allt som är dåligt på sossarna och att, när man inte längre kan skylla på sossarna, skylla på lågkonjunkturen. Tidigare när vi har frågat om fattiga barn, som jag i dag tänker fråga om, har Maria Larsson sagt att orsaken var att sossarna förut styrt och att det sedan blev lågkonjunktur. Tidigare i ett svar här sade Maria Larsson att nya jobb kom under mandatperiodens två första år. Men i själva verket var det då högkonjunktur. Hur kan Maria Larsson hela tiden skylla det som är dåligt antingen på sossarna eller på lågkonjunkturen?

Fru talman! Jag ber om ursäkt om jag trampat på ömma tår. Faktum är att jag bett om att få statistik just över barn, något som jag också fick i min hand 2008. För mig har det varit angeläget att kunna följa barn som vräks. Jag menar att inget barn i vårt land ska vräkas. Vräkning är en traumatisk upplevelse för ett barn. Det är anledningen till att jag begärt statistik på årsbasis. Den statistik som Monica Green hänvisar till är statistik som jag uppenbarligen inte har sett. Det är möjligt att den finns från långt tillbaka i tiden. Men jag bad att få uppgifter därför att vi behöver en årsuppföljning av den här typen av statistik. Vi måste ha en handlingsplan för att se till att barn i vårt land inte vräks. Detta är både viktigt och angeläget. Här har det varit ett strukturerat arbete från regeringens sida. Vi vill aktivt arbeta med vräkningsförebyggande arbete gentemot vuxna och framför allt gentemot barn. Därför har vi riggat metoder som kommunerna kan använda sig av. Vi har fått dem att jobba med detta, så nu ser vi en minskning av antalet barn som vräks. Det är glädjande, men vi är inte framme vid målet.

Fru talman! Förre folkhälsoministern gav faktiskt uppdraget att ta reda på fakta. Om Maria Larsson inte har ordning på departementet kan jag inte hjälpa det. Morgan Johansson gav i alla fall ett uppdrag om detta, så det fanns statistik. Dessutom är det så att antalet vräkta barn ökar. Men Maria Larsson kommer att säga: Det är inte vårt fel, utan det är krisens fel. Ni har haft som mål att öka klyftorna; ni säger att det är ett incitament. Blir man bara fattig hittar man ett jobb, och blir man bara fattig blir man frisk. Det där kallas för incitament. Ja, ni kallar det till och med för jobblinje. Vi tycker att det är en cynisk människosyn därför att det går ut över barnen. Det är barnen i fattiga familjer som lider mest under den här mandatperioden och som fått ta mycket stryk. Antalet vräkta barn har, som sagt, ökat. Därför vill Maria Larsson inte kännas vid det här, och det är därför Maria Larsson säger att det behövs en strukturerad arbetsplan. Ni vill inte se det faktum att klyftorna har ökat och att antalet barn som vräks har ökat.

Fru talman! Jag tror att det är på sin plats att göra några klarlägganden. Det fanns ingen färsk statistik på området när jag trädde till. Det var därför jag ville ha statistik, och det var därför jag fick statistik 2008. Också 2009 fick jag statistik. Det visade det sig att antalet vräkta barn minskade mellan år 2008 och år 2009 trots lågkonjunktur. Jag tycker att siffrorna är glädjande och hoppas att Monica Green gläds med mig över att kommunerna uppenbarligen har hittat ett sätt att metodiskt arbeta med saker och ting. Vi vill inte öka klyftorna. Det visar sig tydligt att antalet fattiga barn minskade under mandatperiodens två första goda år. Antalet personer som lever med socialbidragsförsörjning minskade också därför att fler fått arbete. Det är inte bara regeringen som säger det, utan det säger också både nationella ekonomer och internationella ekonomer; det är en samfälld bild. Det är bara det att Monica Green inte omfattar den bilden eller inte vill se den, vilket jag kan beklaga.

Fru talman! Socialförsäkringsministern redogjorde i ett av sina föregående inlägg här för intressanta siffror. Jag tyckte mig höra att av de många tiotusentals personer som nu exponeras för den nya socialförsäkringsreformen har över två tredjedelar på något sätt befunnits ha arbetskapacitet. Man har hittat rehabiliteringsåtgärder för de här individerna. Det är en mycket glädjande statistik som vi sällan hör något om från oppositionen men som är en konsekvens av den här viktiga reformen. Min fundering gäller först och främst jobblinjen. Efter en global finanskris ser vi nu att Sverige som ett land som haft sunda statsfinanser och en konsekvent jobblinje förhoppningsvis kommer ur krisen med ett behov av ökad arbetskraft. Det måste då vara väldigt positivt att vi har gjort en så förebyggande och viktig reform. Men min allra viktigaste iakttagelse är att de som glider över i förtidspension utan att någon åtgärd vidtagits är förenade med sju gånger större överdödlighet jämfört med andra i samma ålder som arbetar. Därför är min fråga till socialförsäkringsministern hur hon har tagit höjd för nämnda allvarliga överdödlighet. Jag tänker till exempel på den kommande sjukförsäkringsutredningen.

Fru talman! Det var många frågor på en gång, men jag ska försöka besvara dem. Glädjande är att de personer som nu går över till introduktionen, där man under tre månader i lugn och ro får ha en diskussion utifrån vars och ens situation och takt, resulterar i att ungefär två tredjedelar känner att de vill försöka gå vidare inom Arbetsförmedlingens olika program och insatser med terapi och behandlingar av olika slag. Man vill alltså inte gå tillbaka till sjukförsäkringen, utan man vill gå vidare. Vi ska också se till att på ett bra och riktigt sätt ta hand om dem som inte orkar, kan eller klarar att jobba. För dessa är sjukförsäkringen till. Den grupp Finn Bengtsson pratar om, de förtidspensionerade som masspensionerades - det var 140 personer om dagen - har vi givit en trygghet genom att säga att de får studera med sjukersättning. De får arbeta och tjäna en viss summa pengar utan att ersättningen minskar med en enda krona, och de får arbeta och engagera sig ideellt. De som kanske felaktigt har blivit förtidspensionerade, många gånger mot sin vilja, för att dölja andra brister i samhället får nu en möjlighet att göra detta. Till dem har vi sagt: Välkommen tillbaka!

Fru talman! Min fråga går till Beatrice Ask, som svarar för hela regeringen. Reinfeldt var i går mäkta nöjd med sakernas tillstånd i vårt land, Sverige. Jag delar inte riktigt Reinfeldts glädje. Jag menar att denna regering håller på att bygga Sverige svagare på punkt efter punkt. Det handlar inte bara om de tiotusentals människor som görs försäkringslösa eller om ungdomsarbetslösheten, som är en av Europas högsta, utan jag ska lyfta en annan fråga. Den handlar om män i förskolan. Jag menar att det inom förskolan är positivt för barns utveckling och barns lärande med en mer blandad yrkesgrupp när det gäller kön. Nu blir förskolan en egen skolform. Det är i sig positivt, men det trummas nu ut till kommunerna att detta gör att man måste anställa enbart förskollärare inom förskolan. Detta är enligt mig en felaktig tolkning, men det gör att manliga barnskötare får lämna sina tjänster till förmån för kvinnliga förskollärare. Vilket ansvar tar regeringen för denna utveckling, och vad är beskeden inför framtiden när det gäller män i förskolan?

Fru talman! Jag delar uppfattningen att det är viktigt att barn varken i förskolan eller i skolan enbart undervisas av och umgås med kvinnor. Man behöver faktiskt möta både män och kvinnor. Konsekvenserna av att vi höjer ambitionerna i förskolan är att vi vill ha mer välutbildad personal, och det är därför man har inriktat sig på fler förskollärare. De har nämligen en längre och mer pedagogiskt inriktad utbildning. Det är en tråkig konsekvens om det innebär att det finns manliga barnskötare som får lämna arbetet, men jag tror inte att de kan vara så många. Jag utgår ifrån - men jag känner inte till om det pågår - att man uppmuntrar dem att vidareutbilda sig för att skaffa sig de förkunskaper som möjligen kan krävas. Jag tror dock att det är viktigt att satsa på kunskaper också för dem som arbetar inom förskoleverksamheten, och då är förskollärarexamen bra att ha som en riktlinje.