Frågestund

Fru talman! Min fråga går till finansminister Anders Borg. Arbetslösheten är hög i Sverige. Det är ingen nyhet. Det påverkar naturligtvis landets ekonomi, och det påverkar hundratusentals människor som är arbetslösa. Men det påverkar mer än så. Det påverkar familjeförhållanden. Det påverkar hela vårt samhälle. För första gången har vi en vuxengeneration som inte tror att deras barn får det bättre än vad de själva har haft det. Kommer det att finnas pensionspengar till mig när jag blir gammal? Har jag råd att skaffa barn? Har jag råd att skaffa bostad? Det är vardagstankar hos unga vuxna i dag. Nu visar nya siffror att Sverige ligger väldigt dåligt till. Det finns en rad länder som har lägre arbetslöshet än vad Sverige har. Det är Finland, Danmark, Norge, Tyskland, Nederländerna med flera. Då måste jag fråga finansministern: Hur kan det komma sig att Sveriges regering inte klarar av det som många andra regeringar i jämförbara länder har klarat av, nämligen att dämpa arbetslösheten?

Fru talman! Låt oss konstatera att svensk arbetsmarknad har stått sig väl under krisen. Vi ska inte ge intrycket av att den svenska modellen har fungerat sämre än andra. Sedan var det så att vi när krisen började låg sämre till än vad många andra länder gjorde. Vi hade haft en arbetslöshet från 2002 till 2006 som steg medan den minskade i många andra länder. Under den här perioden, när vi har gått igenom den värsta krisen sedan depressionen, har alltså Sverige varit ett av de länder där arbetslösheten har ökat minst. Och vi har faktiskt haft bland den största uppgången i privat sysselsättning efter krisen. Men det betyder inte att vi inte behöver göra mer. Vi måste föra en politik som ger energi åt ekonomin genom att tillföra efterfrågan. Vi måste föra en aktiv arbetsmarknadspolitik som gör att de som är i arbetslöshet får aktiva åtgärder. Vi måste förstärka arbetslinjen, så att vi fortsätter att bygga breda vägar tillbaka till arbetsmarknaden.

Fru talman! Faktum kvarstår. Det är många länder som vi kan jämföra oss med som har lyckats bättre, som har lägre arbetslöshet än vad Sverige har nu. Runt om i landet sitter i dessa dagar kommunalråd, landstingsråd och regionråd och vrider sig i funderingar. De undrar hur de ska klara inkomster och utgifter för 2014 och framåt. De undrar hur de ska kunna skapa en trygghet hos medborgarna så att de kan säga: Jodå, ambulansen kommer när det behövs. Jodå, det finns vårdplatser så att det räcker. Det är ingen som ska bli kvarglömd på toaletten. Bekymren kan inte överlåtas till kommunalråd och landstingsråd eller till de arbetslösa. Regeringen har ett ansvar för detta, och jag förväntar mig att finansministern och regeringen lär av de andra regeringarna, inte minst i våra nordiska länder. Hur bekämpas arbetslösheten? Är finansministern beredd att ta den kursen hos kollegerna runt om i Europa?

Fru talman! Sverige har alltså klarat krisen bättre även på arbetsmarknaden än de flesta andra länder. Vi har bland de lägsta långtidsarbetslöshetssiffrorna. Vi har ett arbetskraftsdeltagande för både män och kvinnor som är bland de högsta. Vi har ett deltagande i arbetslivet som är bland de längsta. Vi har haft en sammanhållning på arbetsmarknaden som är bland de bästa. Vi har haft en av de starkaste återhämtningarna i privat sysselsättning bland alla industriländerna. Sedan nämner Berit Högman ett antal länder som alla har egenheten att de hade lägre arbetslöshet redan när den här regeringen tillträdde och som därtill har egenheten att de i allt väsentligt styrs av regeringar som har samma partifärg som den här regeringen har. Det faktum att Angela Merkel gör ett bra jobb i Tyskland kan knappast vara ett argument för något annat än att man ska ge den här regeringen i Sverige fortsatt förtroende för samma politik. Sverige har haft en av de minsta uppgångarna i arbetslöshet, en av de bästa sysselsättningsutvecklingarna och en av de starkaste bnp-tillväxterna. Men vi är inte nöjda med det. När andra nu får strama åt, skära ned i välfärd och höja skatter har vi en möjlighet att blicka framåt och stimulera arbetsutbud och förbättra välfärden.

Fru talman! Det börjar nu bli rätt många år som landsbygdsministern har sagt nej till alla förslag om att förbättra djurens välfärd. Först var det med hänvisning till att djurskyddslagen skulle utredas. Och när den var utredd var det med hänvisning till att den skulle beredas. Vi är många som nu hoppas på lite verkstad. Vi såg med spänning fram emot att det skulle komma en proposition den 26 mars. Sedan fick vi läsa i tidningen att det bara skulle vara några mindre ändringar. Det handlar till exempel om det förbud mot djursex som landsbygdsministern tidigare, till slut, lovat. Alla de andra konkreta förslagen för att förbättra för djuren skjuts på framtiden. Jag kan känna en stor oro för den stora strukturförändring som föreslås när det gäller djurskyddslagstiftningen. Man kan gärna lämna den biten åt sidan. Men däremot förstår jag inte varför vi ska behöva vänta så länge på alla de andra förslagen. Utredaren har gått igenom område efter område där djur i dag far illa och lagt fram konkreta förslag på förbättringar. När kommer de?

Fru talman! Den utredning som överlämnades till regeringen för drygt ett år sedan omspann drygt 1 000 sidor med rejält många förslag till förändringar och förbättringar av de lagstiftningar som styr djur och djurs välfärd. Detta mycket omfattande material har varit ute på en ganska lång remiss, som i sin tur har resulterat i en stor mängd yttranden. Delar av detta kommer regeringen att lägga fram en proposition om under mars månad. Vilka delar det kommer att omfatta är ännu ej klart beroende på att propositionen bereds i Regeringskansliet. Den beredningsprocessen är inte avslutad.

Fru talman! Jag har stor förståelse för att den övergripande strukturförändringen behöver beredas. Här handlar det om att man i så fall skulle flytta mycket makt från politiker ned till myndigheter. Det är någonting som man behöver tänka noga på innan man gör det - och helst kanske man inte ska göra det alls. Men det fanns också lite enklare förslag som man inom ramen för den djurskyddslagstiftning vi har i dag skulle kunna genomföra. Med hyfsat enkla medel skulle man kunna förbättra för hemlösa katter, minska missförhållanden inom travsporten och komma till rätta med sönderavlade djur. Det var en rad olika områden som utredaren tog upp där man på punkt efter punkt skulle kunna förbättra för djuren. Jag ser ingen anledning till att de här förslagen ska behöva vänta bara för att man tittar vidare på den större strukturförändringen. Det är säkert mycket att göra på ett landsbygdsdepartement. Men det har trots allt gått ganska långsamt. Och jag tror att det är många som tycker att det börjar bli dags att göra någonting nu, med tanke på att det tog så lång tid innan vi över huvud taget kom fram till det här - och ingenting hände när det gällde djuren.

Fru talman! Jag tycker att Helena Leander på ett bra sätt exemplifierar en del av alla de förslag som fanns i det här utredningspaketet. Alla de förslagen måste beredas på det sätt som våra riksdagsordningar och regeringsföreskrifter föreskriver. De måste alltså beredas på ett korrekt sätt som bland annat innefattar att vi måste ta in remissvar som bland annat organisationer har att inge. Och de vill ofta ha ganska lång tid på sig. Därefter ska saker och ting beredas i Regeringskansliet, så att vi kan ta ställning till vilka förslag vi ska lägga fram för riksdagen. Med detta är det inte sagt att det inte händer någonting på djurskyddsområdet. Det ändras ganska ofta föreskrifter på det här området utan att riksdagen är inblandad. Bland annat gör Jordbruksverket enligt min uppfattning - den är personlig - ett mycket gott arbete på det här området. Det innefattar ständiga förändringar och förbättringar när det gäller djur och djurs välbefinnande, och det är jag tacksam över.

Fru talman! Min fråga går till finansminister Anders Borg. Anders Borg har framfört att han tänker verka för att Sverige ska minska sitt bistånd till olika FN-organ med upp till 10 procent för att finansiera ökade flyktingkostnader i Sverige. Regeringen lägger redan runt 4,4 miljarder av biståndskassan på flyktingkostnader i Sverige, och nu ska den siffran tydligen öka. Samtidigt erhåller flyktingorganet UNHCR som ansvarar för över 43 miljoner flyktingar världen över endast runt 600 miljoner kronor i budgetstöd från regeringen årligen. Avses den nu föreslagna minskningen till FN-organ även gälla UNHCR som står inför akuta behov av resurser? Nästan en miljon människor från Syrien har tvingats lämna sina hem för att söka skydd i grannländerna. Unicef deklarerade i förra veckan att det största hotet mot de syriska flyktingarna är brist på ekonomiska resurser, förutom direkta krigshandlingar mot hjälpen. Hur kan Anders Borg då motivera att ta ytterligare pengar från FN-organ till flyktingkostnader och asylmottagning i Sverige när vi i stället kraftigt borde öka bidragen till UNHCR?

Fru talman! Sverige är kanske det mest solidariska landet av alla vad gäller bidrag till internationell solidaritet. Vi är det enda landet som ger så mycket som 1 procent av bnp, möjligtvis i konkurrens med våra grannar i Norge och Danmark. Det är jag stolt över. Jag tycker att det är väldigt bra. Sverige har en moralisk skyldighet att hjälpa människor i länder som har haft en sämre utveckling, och det ligger i vårt intresse långsiktigt att få en bättre ekonomisk utveckling globalt. Biståndet har ökat mycket kraftigt under den period jag har varit finansminister. Jag tror att det rör sig om strax över 7 miljarder kronor, detta samtidigt som praktiskt taget alla andra länder skär ned på biståndet. Det gäller även gamla traditionella biståndsländer som Holland. När det gäller Syrien är det naturligtvis så att Sverige är en av de stora bidragsgivarna med extra resurser till just Syrien, därför att vi ska hjälpa människor på plats i Syrien. Det är naturligtvis inget skäl för att stänga gränserna för de flyktingar som behöver komma hit, men det är självklart att Sverige ska ställa upp brett och hjälpa till i Syrien.

Fru talman! Tack för svaret, Anders Borg! Jag måste säga att jag är lite trött på att höra skryt om att Sverige är en av de största givarna till UNHCR och Syrien när bidragen till UNHCR är en spottstyver i jämförelse med de över 4 miljarder som regeringen lägger från biståndskassan till flyktingkostnader i Sverige. Hur välvillig Sveriges flyktingpolitik än är eller försöker vara är det ett ofrånkomligt faktum att huvuddelen av världens flyktingar inte har möjlighet att förflytta sig över halva jordklotet för att kunna nå en fristad i Sverige. De allra flesta flyr till ett närliggande område, och dessutom är omkostnaden för flyktingmottagning per person i Sverige ca 2 000 kronor per dygn, medan kostnaden för att hjälpa en flykting på plats i närområdet - där det också kan handla om att rädda liv i en akut situation - är ca 7 kronor per dygn enligt UNHCR. Anser finansminister Anders Borg det verkligen vara en human flyktingpolitik att lägga så stora pengar på att hjälpa några få i stället för att försöka rädda så många liv som möjligt och hjälpa så många som möjligt på plats?

Fru talman! Jag vill tacka Julia Kronlid för hennes andra inlägg, för där fick vi en större tydlighet i vad det handlar om. Sverigedemokraternas bekymmer är att det kommer väldigt många syrier. Jag tycker att det är en skyldighet för Sverige att ha öppna gränser när ett land befinner sig i en så pass besvärlig väpnad konflikt som vi har i Syrien, där man alltså skjuter med tunga vapen på civilbefolkning. Då tycker jag att det är en självklarhet att vi ska ställa upp. Sedan har vi naturligtvis alla möjliga skäl att förstärka och förbättra vår integration så att människor kommer in på svensk arbetsmarknad bättre och att våra kommuner klarar uppgiften bättre. Låt mig dock på nytt understryka: Det är möjligt att vi har olika perspektiv. Jag sitter med på Världsbanksmöten och andra internationella möten där man ständigt får höra hur andra länder backar från sina åtaganden. Sverige är - om vi pratar om Afrikas horn, Syrien och Afghanistan - en av de största bidragsgivarna för att hjälpa människor på plats. Det finns inte någon sådan konflikt. Julia Kronlid och jag har olika uppfattningar när det gäller biståndspolitik. Jag tror på solidaritet och öppna gränser, och där har vi skiljelinjen mellan oss.

Fru talman! Jag har en fråga till landsbygdsminister Eskil Erlandsson om landsbygden, där man kan prata om avveckling i stället för utveckling. Den statliga servicen har försämrats drastiskt under den här regeringsperioden. Det senaste vi har sett i min hemkommun Lima, där även Sixten Jernberg verkade, är att man har lagt ned apoteket. Två stora utredningar har gjorts, Landsbygdskommittén som höll på i 2 ½ år och så utredningen som regeringen själv tillsatte som kom med rapporten Se medborgarna och som föreslår att man ska bilda servicekontor för att upprätthålla servicen. Jag har inte sett någonting konkret av vare sig den ena eller den andra utredningen. Nu undrar nog många med mig: När kommer det några konkreta förslag?

Fru talman! Tack för frågeställningen! Den intresserar mig i allra högsta grad. Det är viktigt med några saker för att vi ska få utveckling i hela landet, enligt min uppfattning. Grunden i utveckling ligger i att det finns jobb för människor. Av det skälet gör regeringen stora insatser för att få fram jobb i verksamma och växande företag, större och mindre, i alla delar av landet. På mitt område vill jag särskilt peka på Matlandet och Skogsriket som i många delar av landet kan erbjuda många jobb. Därtill har regeringen till exempel lagt fram ett förslag som riksdagen har godkänt om att vi ger servicebidrag till den kommersiella servicen. Om inte minnet sviker mig är det under den här mandatperioden 80 miljoner kronor som läggs på att få en ökad kommersiell service i alla delar av landet.

Fru talman! Tack för svaret, om det nu var ett svar. Jag efterlyste konkreta åtgärder efter de här två utredningarna. Det blir väl inte fler jobb av att staten drar undan sin service i landsbygdskommunerna. Det tror jag leder i precis motsatt riktning. Det blir också svårt att driva företag. Man säger att företagen är viktiga för jobben, men om inte ens företagare känner att staten ställer upp med en rimlig service, vem ska då tro på landsbygden om staten inte gör det själv utan drar sig undan? Vi från Vänsterpartiet har lagt extra pengar för att starta upp sådana här servicekontor. Jag skulle gärna vilja veta om det är någonting som ministern kommer att stödja. Finns det några flera konkreta, nya förslag?

Fru talman! Utöver det jag sade tidigare är det att konstatera att för att service ska finnas, såväl offentlig som privat, måste det finnas jobb för människor som ska tillhandahållas den service som privata kommersiella företag ska ge oss likaväl som den offentliga servicen. Det är alltså grunden. Svaret jag gav är att vi redan har sagt i en proposition till riksdagen att vi stöder den kommersiella servicen extra med 80 miljoner kronor under den här mandatperioden. Det är ett exempel. Det andra exemplet jag vill ge som nu är i pipeline är att vi går in i en ny period där vi ska ha ett landsbygdsprogram som ska generera utveckling i alla delar av landet. Det förslag som finns inkluderar både offentlig service och kommersiell service förutom de areella näringarnas verksamheter som är grunden i väldigt stora och många delar av vårt land.

Fru talman! Min fråga riktar sig till försvarsminister Karin Enström och handlar om Försvarsmaktens personalförsörjning. I förra veckan lämnade Försvarsmakten in sitt budgetunderlag för 2014 till regeringen. I budgetunderlaget framgår att Försvarsmakten planerar för att andelen tidvis tjänstgörande personal ska minska. I regeringens proposition Ett användbart försvar från 2009 poängterade regeringen att för att möjliggöra en tillräcklig förbandsvolym och handlingsfrihet måste det finnas förband som till största delen bemannas med tidvis tjänstgörande soldater. Dessa soldater ska ha sin huvudsakliga sysselsättning i det civila men tidvis komma in och tjänstgöra under övningar, större beredskap och genomföra insatser. Formen påminner om reservofficerssystemet som har tjänat Sverige och Försvarsmakten väl. På senare tid har vi i riksdagen kunnat följa hur Försvarsmakten gradvis har ökat målet för andelen heltidsanställda och minskat andelen tidvis anställd personal. I budgetunderlaget för 2014 kan vi se hur Försvarsmakten bland annat har sänkt målet för antalet reservofficerare med 20 procent. Detta är en trend som oroar, och givet syftet med de här förbanden som ska bemannas med tidvis tjänstgörande personal kan jag tänka mig att det här måste kosta en del pengar. Min fråga är hur försvarsministern ser på denna utveckling.

Fru talman! Tack för frågan! Försvarsmakten bygger nu upp en insatsorganisation som syftar till att ha tillgängliga förband med hög beredskap. Huvuddelen av gruppbefälen, soldaterna och sjömännen i de här förbanden ska vara tidvis tjänstgörande. Till det kommer reservofficerarna som också är tidvis tjänstgörande. Huvuddelen av insatsorganisationen blir därmed tidvis tjänstgörande. Det vi kan konstatera i de underlag som nu kommer från Försvarsmakten är att man själv har förändrat bedömningen av personalbehoven sedan de tidigare underlag som hela den försvarspolitiska inriktningspropositionen bygger på. Särskilt kan nämnas, precis som frågeställaren gör, att Försvarsmakten bedömer att behovet av yrkesofficerare och civila ökar. Det är också de som kostar mer pengar. Det här är självklart kostnadsdrivande. Därför är det så viktigt att analysera hur det kan komma sig att man glider ifrån den inriktning som riksdagen har beslutat och mot en högre andel heltidsanställda.

Fru talman! Tack för svaret! Jag är själv reservofficer så det kan kanske uppfattas som att jag pratar lite i egen sak, men faktum är att regeringen själv skrev i den här propositionen att reservofficerssystemet är en betydelsefull del i den nya personalförsörjningen. Det finns mycket positivt med att ha reservare. Vi kostar bara när vi används vid övningar och insatser. Annars har vi civila jobb. Naturligtvis är vi också en del av den folkliga förankring som vi så väl behöver eftersom den reform vi genomför inte bara är en försvarsreform utan en samhällsreform. Av den anledningen blir jag lite bekymrad när jag läser att Försvarsmakten vill minska antalet reservare från 2 450 till 2 000 - det är en minskning med 20 procent - särskilt som man samtidigt ökar antalet heltidsanställda officerare med 700 jämfört med det planerade behovet när riksdagen beslutade om det nya försvaret. Jag skulle gärna vilja höra försvarsministerns åsikter om att just antalet reservofficerare minskar.

Fru talman! Grunden för den här reformen, och det är också den grund som lades här i riksdagen med stort stöd, var att skapa en insatsorganisation som är effektiv, som är tillgänglig och som har en hög beredskap. Men den ska också vara kostnadseffektiv och ha en förankring i hela samhället. Därför är den här reformen också en samhällsreform. Det är inte bara en angelägenhet för Försvarsmakten. Här gäller det att ha den bästa balansen mellan officerare, civila, heltidsanställda eller kontinuerligt tjänstgörande soldater, tidvis tjänstgörande soldater och tidvis tjänstgörande reservofficerare, inte minst för att kunna korsbefrukta, nämligen att ta erfarenheter från det civila in till den militära organisationen och tvärtom. Det är också en kostnadsfråga. Precis som frågeställaren säger blir det väldigt dyrt att ha en för stor andel heltidsanställda. Det här kommer vi att få återkomma till för att hitta den rätta balansen.

Fru talman! Jag har en fråga till landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Den handlar om EU:s gemensamma fiskeripolitik och dess reformering, som man lugnt kan säga har kommit in i ett väldigt skarpt läge. Tyvärr räcker det inte att kommissionen, EU-parlamentet och Sverige är överens. Det krävs att en hel del andra länder också är överens för att det ska gå att få en långtgående reformering. Vid jordbruks- och fiskerådet i förra veckan röstade Sverige nej till den överenskommelse man kom fram till. Orsaken var vad jag förstår att man inte gick tillräckligt långt när det gäller utkastfrågan. Om man ändå blickar framåt: Hur ser ministern på möjligheterna för Sverige att agera och påverka det fortsatta förhandlingsarbetet när nu rådet och EU-parlamentet ska förhandla i frågan, både när det gäller att komma ytterligare fram i frågan om utkast och även att bevaka andra frågor så att vi inte får några försämringar i och med reformeringen.

Fru talman! Tack för en angelägen frågeställning! Vi i Sverige, där tror jag att vi i riksdagen är helt överens, är angelägna om att vi når målet att vi ska ha så mycket fisk som det bara går i våra hav. På fackspråk kallas det för att vi ska uppnå MSY, maximal sustainable yield, i våra vatten. Vi vill nå detta så fort som möjligt. Resultatet av förhandlingarna i Bryssel för någon knapp vecka sedan var att man skjuter de åtgärder som skulle ge mycket fisk i våra hav framåt i tiden och därtill ger en massa undantag för länder och vad gäller fiskarter och annat som gör att jag inte såg det som möjligt att stödja det förslag som låg på bordet. Nu gäller det för oss alla, tycker jag, att se till att påverka de förhandlingar som äger rum mellan parlamentet och rådet i fortsättningen. Där måste vi hjälpas åt.

Fru talman! Precis som ministern påpekar har det kanske varit Sveriges största styrka genom hela den här processen att vi i grunden är eniga i Sveriges riksdag i den här frågan. Även våra EU-parlamentariker har ju visat att de är på exakt samma linje. Frågan är hur man kan utnyttja den enigheten för att kunna gå vidare. Det kanske ministern kan ha någon idé om. För övrigt kan jag egentligen bara önska ministern lycka till, för jag tror att detta kan bli ganska problematiskt.

Fru talman! Jag tycker att vi ska hjälpas åt att ge våra parlamentariker från skilda partier, verksamma i skilda partigrupper i Bryssel argument för att de ska hålla sig starka i de förhandlingar som nu pågår mellan rådet och parlamentet. Parlamentets ställningstagande så här långt ligger mycket nära det ställningstagande vi har gjort i Sveriges riksdag genom dess EU-nämnd. Nu måste vi hjälpas åt att stärka våra parlamentariker så att de i sin tur kan stärka sina kamrater i de partigrupper som de verkar för i Bryssel.

Fru talman! Jag har en fråga till finansminister Anders Borg. Skatteverket har skickat ut brev till en halv miljon småföretagare om att de ska göra sin årliga momsredovisning för verksamhetsåret 2013 redan den 26 februari 2014. Det är en fråga som vi har behandlat i skatteutskottet i samband med den nya skatteförfarandelagen i november 2011. Då fick vi ett löfte om att Finansdepartementet skulle verka för en dispens från detta krav i EU:s momsdirektiv. Jag har följt frågan vid olika frågestunder och annat sedan 2011. Då fanns det gott om tid. Nu när det har kommit ut och börjat oroa folk känns det mer bråttom. Jag undrar därför hur det har gått med det här löftet.

Fru talman! Det är ju en ny lagstiftning som ska komma på plats där vi på det sätt som är brukligt måste leva upp till de EU-direktiv vi har, i det här fallet ett momsdirektiv. Samtidigt har vi en lång tradition av att våra myndigheter är självstyrande utifrån lagar och förordningar, så det är naturligtvis ytterst Skatteverket som har ansvaret för hur man tillämpar lagstiftningen. Jag kan naturligtvis hysa stor förståelse för att man måste försöka hitta ett bra sätt att införa en ny lagstiftning och ska gärna återkomma till Karin Nilsson i den här frågan.

Fru talman! En halv miljon småföretagare berörs och en mängd revisorer berörs också av det här, och det har som sagt oroat dem ordentligt efter Skatteverkets besked. Revisorerna har ju kunnat jobba med de här frågorna och företagen från den 1 januari fram till mitten av juni. Att få den tiden minskad till en och en halv månad betyder kaos för deras verksamhet. Det blir många gissningar och stora mängder rättelser för både företagen och revisorerna och mycket för Skatteverket att hantera. Jag hoppas verkligen att finansministern kommer att ha framgång gentemot EU-kommissionen och snart också kan lämna ett slutligt positivt besked i den här frågan.

Fru talman! Vi ska återkomma i den här frågan och se var man kan landa detta. Det är naturligtvis så att vi generellt sett har ett skattesystem med mycket låg nivå av krångel. Vi har ett av de effektivaste skattesystemen, och Skatteverket är en av de myndigheter som har bäst rykte och förtroende hos allmänheten. Det ska man naturligtvis vårda även framåt. Vi får återkomma i den frågan.

Fru talman! Min fråga går till bostadsminister Stefan Attefall. Jag har en fråga angående bullernivåer. I Linköping liksom på andra ställen i landet har byggplaner gått i stå eftersom Naturvårdsverket och Boverket inte kan komma överens om vilka bullernivåer som ska tillåtas. Boverket har enligt min bedömning och enligt det man kan se internationellt bra villkor utifrån hälsoaspekter och andra samhällsintressen. I vilket fall får den här speciella situationen följder för samhället, för kommunen och för näringsverksamhet. Nu har en utredning tillsatts, och man hoppas att frågan ska handhas av utredningen. Ändå är oron stor. Vad händer i det fall utredaren inte heller kan lägga fram något förslag på hur man kan samordna nivåerna?

Fru talman! Det är helt korrekt att vi har en ordning i Sverige där riksdagen har fattat ett beslut om riktvärden för buller. Sedan har med sedvanlig praxis myndigheterna fått tolka besluten. I det här fallet finns tre myndigheter som tolkar besluten delvis motstridigt mot varandra. Det innebär att buller från vägar tolkas på ett sätt av en myndighet, och samma nivå av buller från industriverksamhet tolkas på ett helt annat sätt. Ibland möjliggörs och ibland omöjliggörs byggande av bostäder. I Linköping finns också osäkerheten att om bostäder ska byggas enligt PBL går det bra, men om till exempel Saab söker tillstånd för en flygplats finns risk för skärpta regler. Det skapar osäkerhet. Vi har därför tillsatt utredningen som ska vara färdig till den 31 augusti för att försöka få ihop en gemensam tolkning mellan myndigheterna av plan- och bygglagen och miljöbalken. Jag är fast förvissad om att vi ska hitta en konstruktiv väg framåt så att det blir tydligt från statens sida. Nuvarande ordning är inte acceptabel.

Fru talman! Jag tackar för svaret! En kommun som har väntat flera år på att få ett besked om att byggandet kan fortsätta vill ändå få ett tidsperspektiv. Om man kommer överens, vad är det för tidsperspektiv som gäller för att förverkliga och starta ett byggande?

Fru talman! När jag var ny minister på området identifierade jag detta som ett av de stora problemen. Vi har jobbat med att få i gång utredningen. Den har en kort tidsrymd på sig till den 31 augusti, vilket är snabbt marscherat. Sedan måste det självklart bli en remissbehandling av utredningen. Jag hoppas att vi så snabbt som möjligt ska lägga fram entydiga riktlinjer från statens sida som gör det möjligt att öka bostadsbyggandet. Det ska självklart ske på rimliga villkor ur bullersynpunkt men så att det blir en gemensam tolkning. Det ska göra det möjligt att öka bostadsbyggandet i Linköping, Helsingborg och Värtahamnen i Stockholm. Det är exempel på områden där det har varit motstridiga tolkningar som har skapat förvirring, osäkerheter och ibland omöjliggjort bostadsbyggande. Detta är en av de viktiga frågorna vi arbetar med för att underlätta byggande av bostäder i våra tätbefolkade områden.

Fru talman! Min fråga riktar sig till försvarsminister Karin Enström. När Försvarsmakten senast skulle styra upp materielsituationen tillsattes en så kallad genomförandegrupp. Gruppens arbete kritiserades sedan hårt av Riksrevisionen för bristande rollfördelning mellan departement och myndighet, frånvaro av skriftliga direktiv, otillräcklig dokumentation och information till riksdagen. Kritiken av hur regeringen behandlade Försvarsmakten och riksdagen var mycket skarp från Riksrevisionens sida. Det orsakade i sin tur turbulens av storartat slag. Just nu behandlas ärendet i försvarsutskottet. Sedan den tiden har det hänt en hel del. Det har varit återkommande offentliga meningsskiljaktigheter mellan Försvarsmaktens ledning och departementet. Det har gällt försvarets ekonomi, kostnader för försvarsmateriel, statsministerns uttalande om särintresse och debatten om enveckasförsvar. Den fråga som ligger under ytan gäller förtroendet. Har regeringen fullt förtroende för Försvarsmaktens ledning? Jag vill ha ett svar; ja eller nej.

Fru talman! Tack för frågan! Peter Hultqvist tog upp flera frågor. Den grundläggande frågan, om jag har förstått rätt, är huruvida regeringen har förtroende för myndighetsledningen. Peter Hultqvist vet att svaret är att regeringen har förtroende för alla sina myndighetschefer tills något annat meddelas. Det är en viktig fråga hur Försvarsmakten ska kunna fullfölja den försvarsreform som nu har inletts. Det är också en viktig fråga hur det ska göras inom den ram som riksdag och regering har bestämt. Det är riksdagen som bestämmer både inriktning och fastställer statsbudgeten. På materielsidan har Försvarsmakten anmält att man på lång sikt ser ett behov av betydligt ökade nivåer. Det är naturligtvis allvarligt. Många frågor väcks. Därför har jag sagt att jag är beredd att överväga en ökad styrning av Försvarsmakten på det komplexa området materielplanering.

Fru talman! Jag noterar att formuleringen är tills annat meddelas. Jag är lite förvånad över att man inte kan svara ett rakt ja på frågan. Låt oss utgå från att det råder fullt förtroende. Vad tänker ministern göra för att sänka konfliktnivån mellan Försvarsmaktens ledning och departementet samt de ständigt återkommande debatterna och meningsskiljaktigheter, som inte bara uppmärksammas i Sverige utan också uppmärksammas utanför vårt lands gränser? Det är ytterst ministerns ansvar att göra något åt detta. Vad tänker ministern göra för att sänka konfliktnivån och skapa ett mer konstruktivt klimat där man tillsammans försöker lösa de svåra problem vi har framför oss?

Fru talman! Redan när jag tillträdde redovisade jag mina tre prioriteringar. Den första är att stärka robustheten i samhället och samhällets förmåga att möta kriser. Den andra är att genomföra försvarsreformen. Den tredje är att förbereda ett nytt försvarspolitiskt inriktningsbeslut från 2015 och framåt. De tre prioriteringarna är lika viktiga. Det gäller att alla myndigheter följer det som riksdag och regering beslutar samt att vi från regeringens sida utvecklar vår styrning så att vi får de resultat vi har beslutat om. För mig som försvarsminister är det på det militära försvarets område viktigast att vi får det moderna och effektiva försvaret som riksdagen har beställt. Försvaret ska utövas på ett kostnadseffektivt sätt. Här sker en ständig dialog med myndigheten Försvarsmakten och övriga myndigheter.

Fru talman! Min fråga går till nordiska samarbetsministern Ewa Björling. Nordiska ministerrådet har under vintern startat ett projekt tillsammans med de nordiska arbetsgivarna om den nordiska modellens framtid. I projektplanen radas de så kallade utmaningarna till denna samhällsmodell upp. Bland annat tas formuleringar om att det råder för höga löner och för höga bidrag i Norden upp. Medfinansiärer till projektet är de nordiska arbetsgivarföreningarna, bland annat Svenskt Näringsliv. De fackliga organisationerna har över huvud taget inte blivit tillfrågade av ministerrådet att vara med, vilket är oerhört märkligt eftersom det handlar om arbetsmarknadens frågor. Dessutom är det skattepengar som till största delen finansierar projektet. Hur kan det komma sig att man har valt bort de fackliga organisationerna och representanterna i ett så spännande projekt som ska handla om den nordiska modellens framtid?

Fru talman! Tack, Karin Åström, för en viktig fråga! Jag kan glädjande meddela att jag har haft konstruktiva samtal med de fackliga organisationerna. Vi har tagit upp frågan om hur vi kan öka delaktigheten för dem under vårt ordförandeskapsår och under de konferenser som kommer att anordnas. Vi kommer att fokusera på hur vi ser till att sänka arbetslösheten i Norden, framför allt för unga. Det kommer att vara ett specifikt jobbtoppmöte för statsministrar på det området - och på flera andra nivåer. Jag anser att det är viktigt att alla relevanta organisationer får delta med inspel i debatten. Om vi ska lyckas sänka arbetslösheten krävs att alla parter är med och bidrar.

Fru talman! Statsrådet innehar ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet det här året. Det är ett oerhört spännande projekt som ska handla om den nordiska modellens framtid. Det är bra att Svenskt Näringsliv är med i detta. Vi nordister är inte vana vid det. Men det stora problemet i den här frågan är ju att Nordiska ministerrådet, som är en skattefinansierad verksamhet, har blivit en aktiv part i ett projekt och är huvudfinansiär. Det är ett tvåpartsprojekt mellan Nordiska ministerrådet och arbetsgivarorganisationerna som till största delen kommer att handla om arbetsmarknadens framtid i Norden. Huvudproblemet skulle, som sagt, vara att den nordiska lönebildningen har lett till för höga löner. Det är direktivet för den forskning och det projekt som ska tas fram. Jag önskar att statsrådet i egenskap av ordförande kunde säga så här: Nu river vi upp, gör om och gör bättre i den här frågan.

Fru talman! Vi har satt upp några olika huvudprioriteringar för ordförandeskapsåret 2013. Dels handlar det om våra demografiska utmaningar, där allt färre ska försörja allt fler i framtiden, och hur vi löser det. Alla de nordiska länderna står inför ungefär samma problem. Dels handlar det om hållbar utveckling, hur vi ser till att vi får ekonomisk tillväxt samtidigt som vi har en hållbar utveckling, det vill säga att vi tänker: mindre fossila bränslen och mindre koldioxidutsläpp. Vi fokuserar mycket på gränshinder för att underlätta människors vardag. Som jag sade tidigare kommer också problemen med arbetslösheten, framför allt bland unga, att stå i fokus. Jag tycker att det är väldigt bra att Nordiska ministerrådet visar det stora engagemanget och att vi är delaktiga i detta. Det är en oerhört viktig fråga för hela Norden, och jag ser positivt på detta framöver. När vi har alla organisationer med, inklusive Nordiska ministerrådet, tror jag på nya idéer och en bra lösning.

Fru talman! Min fråga ställs till landsbygdsministern. Fiskebåtar får enligt EU-regler inte ha mer än en enda redskapstyp ombord samtidigt. Har man till exempel torskgarn ombord får man inte samtidigt ha siknät och abborrnät. Det här är mycket besvärande för dem som är beroende av många olika fiskarter i sin verksamhet, och det drabbar i främsta rummet det småskaliga kustfisket och då kombinationsfisket. Det storskaliga drabbas inte lika hårt av detta, för de har bara en redskapstyp ombord då de i regel är ute efter en och samma fiskart. Min fråga till ministern är om ministern kan tänka sig att driva denna regelförenkling i EU. Eftersom ministern är en varm anhängare av regelförenklingar kan jag ha en förhoppning om att ministern vill driva frågan i EU.

Fru talman! Jag kan glädja Rune Wikström med att jag är en varm anhängare av regelförenklingar, speciellt på de verksamhetsområden som i någon mån är under mina vingar. Det inkluderar fisket. Jag kan därtill glädja Rune Wikström med att regeringen den 14 februari gav Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att identifiera och föreslå regelförenklingar, både på nationell nivå och på EU-nivå, på fiskets område. Man ska göra detta dels för egen del, dels på områden som man i denna myndighet inte behärskar själv, och man har då att lämna förslag till regeringen så att vi kan arbeta vidare med dem, om det är vi som gör det eller om vi ska behöva driva saker och ting i Europeiska unionen. Svaret, som är kort, är: Ja, jag är beredd att driva denna regelförenkling.

Fru talman! Jag tackar så mycket för svaret, och det gläder mig. Det gläder mig också att ministern har gett myndigheten i uppdrag att se över vilka regelförenklingar som kan ske. Men det här är, som sagt, en regelförenkling. Tack för svaret!

Fru talman! Låt mig tillägga att det är speciellt angeläget med regelförenklingar på de områden som i någon mån är under Landsbygdsdepartementet, av skälet att många av de verksamheterna är små verksamheter, ibland till och med deltidsverksamheter, där regelbördor är speciellt betungande administrativt och personellt att följa och administrera. Det är därför jag är angelägen om att göra så mycket jag kan på alla de områden som ligger under mina vingar för att det ska vara så enkelt som möjligt att vara företagare men samtidigt så roligt som möjligt att vara företagare.

Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Ewa Björling. Det har nu gått exakt ett år sedan Sveriges Radios avslöjande att Sverige och myndigheten FOI med hjälp av bulvanföretag planerade att hjälpa till att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien. Det måste vara en av vår tids största skandaler. Avslöjandet har inte lett till några konsekvenser för synen på svensk vapenexport till diktaturer som till exempel Saudiarabien eller för myndigheten FOI. De har samma uppgifter i dag som de hade före skandalen. Att Sverige är villigt att hjälpa en av världens största diktaturer att bygga vapenfabriker var och är inte bara en skandal utan även ett exempel på en dubbelmoral som under många år genomsyrat svensk försvars- och säkerhetspolitik. Min fråga till statsrådet är: Finns det några tankar från regeringens och ministerns sida på att säga upp det så kallade MOU-avtalet som vi har med Saudiarabien?

Fru talman! Tack för frågan, Peter Rådberg! MOU-avtalet, som Peter Rådberg talar om, är någonting som ligger hos Försvarsdepartementet, och frågan kanske inte ska riktas till mig som handelsminister. När det handlar om vår försvarsmaterielexport kan vi se på uppgifterna över den export som skedde förra året att vi hade en minskning på 30 procent. Ungefär 1 procent av vår totala export är försvarsmaterielexport, och det varierar mycket från år till år eftersom det är stora enstaka system som exporteras. Förra året gick den då ned 30 procent. Vi ser fortfarande att Saudiarabien, som Peter Rådberg tog upp, är en stor destination för övrig krigsmateriel. Detta beror på tidigare följdleveranser, också förra året.

Fru talman! Den här minskningen beror inte på den svenska politiken, utan den beror på helt andra saker. Att Saudiarabien är ett mottagarland står inte i överensstämmelse med den nationella lagstiftning som Sverige har. Det ligger inte heller i Sveriges intresse att militärt gynna auktoritära regimer. Men genom samarbetsavtalet har Sverige sålt stridsledningssystem och radarutrustning till Saudiarabien. Vapenexporten granskas av ISP, men om det gäller konsulttjänster är kontrollen obefintlig. När ett företag säljer kunskap om hur man tillverkar krigsmateriel utomlands kontrolleras det varken av Inspektionen för strategiska produkter eller av Exportkontrollrådet. Det är med andra ord helt lagligt att sälja dessa kunskaper till exempel till diktaturer som Saudiarabien. Denna lucka i lagen gör det möjligt för försvarsindustrin att sälja avancerad kunskap om vapentillverkningen även till länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Min fråga till ministern är: Tänker handelsministern ta några initiativ till att försöka täppa till just denna lucka i lagen?

Fru talman! Det stämmer att Inspektionen för strategiska produkter, ISP, är en självständig myndighet som fattar självständiga beslut i varje enskilt fall om det ska förekomma försvarsmaterielexport eller ej. Deras bedömning görs på grund av flera olika faktorer, där mänskliga rättigheter är en av faktorerna. Till syvende och sist handlar det om Sveriges egen säkerhet. Man kan också ta hjälp av EKR, Exportkontrollrådet, som är ett rådgivande organ till Inspektionen för strategiska produkter, för att fatta besluten. Som Peter Rådberg mycket väl vet pågår det nu en utredning där målet är att se över hur vi kan skärpa kontrollen av exporten till icke-demokratiska länder. Detta är en parlamentarisk utredning, och den kommer att vara färdig 2014. Men det är ingenting som hindrar att det kommer delutredningar. Vi ser vad som händer i framtiden också när det gäller tjänsteexporten.

Fru talman! Min fråga går till Karin Enström, försvarsministern. I slutet av november hade jag en interpellationsdebatt med försvarsministern. Jag frågade då om det förelåg någon oro för rekryteringen till den nya försvarsorganisationen, då med Boden som utgångspunkt. Bakgrunden var de uppgifter som redan då hade börjat cirkulera i medierna om brist på medel för den nya organisationen inom försvaret. Vi har nu fått svart på vitt att medel saknas. Jag frågar därför försvarsministern återigen om hon inte känner stark oro när det gäller om den nya organisationen verkligen ska kunna genomföras.

Fru talman! Jag har redan tidigare i kammaren försökt beskriva hur införandet och genomförandet av den här viktiga reformen fortskrider. Vi har fått en årsredovisning från Försvarsmakten om hur det har gått under 2012. Det visade sig att rekryteringen av gruppbefäl, soldater och sjömän går bra. När det gäller de kontinuerligt anställda uppfyller Försvarsmakten sina mål med råge. Det som går trögare är rekryteringen till det som kallas för GSS/T, nämligen tidvis tjänstgörande soldater och sjömän, och det finns flera skäl till det. Dels kom inte lagstiftningen på plats förrän den 1 juli förra året, dels har man inte förrän i år börjat med grundläggande militär utbildning för den här kategorin. Försvarsmakten har inte sagt att det är brister i dagens ekonomi som gjort att man inte har kunnat rekrytera eller skriva kontrakt med de tidvisa anställda.

Fru talman! Kan ministern då verkligen vara så säker på att det kommer att stämma i verkligheten? De signaler som vi får nu från Försvarsmakten är ju att det saknas pengar. Många arbetstillfällen står på spel. Oron blir därför stor när försvarsminister och försvarsledning inte drar jämnt, inte beskriver samma verklighet. Både försvars- och civilanställdas jobb står på spel när pengarna saknas. Pengarna räcker inte är det besked som vi har fått från Försvarsmakten inför framtiden. Detta kommer att påverka jobben i både Boden och alla andra försvarsorter i Sverige. Det måste försvarsministern ändå kunna medge.

Fru talman! Det vi vet är att Försvarsmaktens ekonomi i år är i balans och också nästa år bedöms vara i balans. Den oro som både Försvarsmakten och regeringen känner är för den långsiktiga ekonomin där Försvarsmakten under en längre tid har anmält att man befarar kostnadsökningar inför kommande år, efter att denna inriktningsbeslutsperiod är över. Jag vill återkomma till att när det handlar om rekrytering av soldater finns det ingenting som tyder på att det skulle vara brist på pengar hos förbanden. Tvärtom har förbandsanslaget ökat. Vi ökade det i år. Det var också ett underutnyttjande på drygt 100 miljoner förra året. Snarare handlar det som jag sade i mitt förra svar om metoder, hur man samverkar mellan det civila samhället, civila arbetsgivare, utbildningsanordnare och Försvarsmakten, så att det blir naturligt att kunna vara tidvis tjänstgörande i Försvarsmakten.

Fru talman! Min fråga ställer jag till landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Det har blivit ett alltmer ökat fokus på att kunna skydda sin tamboskap och sina hundar med anledning av det ökade rovdjurstrycket i vårt land. Allt oftare ser vi att dessa djur kommer in i bebodda områden. Då är min fråga till landsbygdsministern vilka möjligheter det finns att exempelvis skydda hundar i trädgårdar. Frågan ställs mot bakgrund av att tre hundar har dödats det senaste dygnet i byn Åbo i Hälsingland. Det är en oerhört stor oro bland de boende där. Vilka möjligheter ser ministern att skydda dem?

Fru talman! Även detta är en angelägen fråga, speciellt i de delar av landet där de stora rovdjuren finns. Regeringen gjorde förändringar i gällande förordningar 2007 och 2008 som i korthet innebär att det från 2007 respektive 2008 är möjligt att skydda sina tamdjur mot vilda djur som kan orsaka dem skada, och det inkluderar hundar eftersom de räknas som tamdjur.

Fru talman! Det är gott och vist, men det innebär att man måste vara med i just det ögonblick som det sker. Det finns också ett annat instrument, nämligen planerad skyddsjakt som man kan få tillstånd för. När det gäller Junselevargen har man försökt att få till stånd skyddsjakt på den. Bara en enskild varg har åsamkat skattebetalarna ca 4 miljoner i kostnader. Det är tre organisationer, som inte vill ta fullt ansvar för den svenska rovdjurspolitiken, som har anmält detta till olika rättsinstanser och den vägen lyckats stoppa skyddsjakten. Det innebär alltså att även den vägen verkar vara stängd. Då är min fråga till ministern om det finns någon möjlighet att rätta till detta så att människor kan skydda sina tamdjur och känna trygghet.

Fru talman! Jag tackar även för denna frågeställning som är något annorlunda än den första som jag uppfattade den. Skyddsjaktsbestämmelserna ändrades, om nu inte minnet sviker mig, år 2010, vilket gjorde att det blev utökade möjligheter att bevilja skyddsjakt på utvalda individer för att bland annat skydda de tamdjur som många människor har i sin vård. Vi kompletterade alltså gällande jaktförordning med detta, om jag minns rätt, år 2010. Därtill skrev dåvarande miljöminister Carlgren och jag till EU-kommissionen någon gång 2010, möjligen 2011, och föreslog dem att ändra det art- och habitatdirektiv som gäller i Europeiska unionen och som många av de nu överklagade skyddsjaktsbesluten grundar sig på. Art- och habitatdirektivet är ju väldigt gammalt, och sedan den tid då det antogs har unionen utökats betydligt till ytan.

Fru talman! Min fråga går till finansminister Anders Borg. Finansministern har som jag förstår ambitionen att bli känd för att hantera skattebetalarnas pengar på ett försiktigt sätt, en bra ambition. Men ibland blir det slarv, slarv som kostar skattebetalarna hiskeliga belopp. Vattenfalls köp av Nuon, som regeringen godkänt, har kostat 15 miljarder euro i nedskrivningar hittills - 15 000 miljoner kronor - oerhört mycket pengar. Och i går kom beskedet att företaget ska minska antalet anställda med 2 500 för att något förbättra bolagets situation. Min fråga till finansministern är: Hade finansministern kännedom om Nuonaffären och det hiskeliga överpris som det statliga bolaget Vattenfall betalade?

Fru talman! Låt mig börja med att tacka Sven-Erik Bucht för att han på ett så utomordentligt sätt korrigerar de missförstånd som har varit i den här debatten. Socialdemokraterna har ju en partiledare som har talat om att vi har tappat 97 miljarder. Nu tydliggör Sven-Erik Bucht vad det möjligtvis kan handla om, en i det här läget nedskrivning på 15 miljarder. Det är viktigt att vi ensar den här debatten så att de felaktiga uppgifter som Stefan Löfven har gått ut med inte får fäste. Det är styrelsen som har fattat beslut om Nuonaffären, en styrelse som till stora delar tillsattes under en socialdemokratisk regering med Anders Sundström, tidigare näringsminister, som en av ledamöterna. Vi måste lita på den kompetens som Anders Sundström och styrelsen har i den här typen av frågor. Det är enligt aktiebolagslagen de som har det juridiska och också det politiska ansvaret för att fatta den typen av beslut. Sedan ska vi vårda Vattenfall. Det är ett bolag vars omsättning stiger. När andra energibolag faller i pris ska vi försöka säkra att det är ett bolag som framåt kan omsätta mer.

Fru talman! Inte ett ord och inte ett svar på frågan om han hade kännedom om affären. Vattenfall har gett rejäla utdelningar till statskassan historiskt. Men nu hör vi från alla departement att Finansdepartementet nagelfar kostnader i parti och minut. Vilka besparingar i budgeten förväntar sig finansministern av den dåliga Nuonaffären och det svaga resultat som Vattenfall gör nu? Hur kunde finansministern missa denna största kontantaffär i Sveriges historia som ett helstatligt bolag genomfört? Denna affär har kostat Sveriges skattebetalare enorma belopp. Hur kunde du, Anders Borg, missa detta?

Fru talman! Det har varit alldeles tydligt att regeringen har varit informerad. Ansvarigt statsråd har ställt kontrollfrågor till styrelsen, och styrelsen har valt att gå vidare med affären. Det har aldrig funnits någon oklarhet om att regeringen har varit informerad om detta. Men igen: Det är viktigt att Sven-Erik Bucht tydliggör att de uppgifter om 97 miljarder i förluster som Stefan Löfven har varit ute och farit med inte är korrekta. Det är bra att Sven-Erik Bucht klargör det. När det gäller utdelningarna, som är det viktiga här eftersom det avgör hur det påverkar de offentliga finanserna, har Vattenfall genom åren kunnat ge betydande utdelningar, och så även under senare år. Vi har alltså inte kunnat finansiera färre lärare eller sjuksköterskor med de här utdelningarna, utan det har fungerat som tidigare. Det är Vattenfall som ska svara på frågor som rör hur företaget utformar sin verksamhet. Vi har inte en daglig styrning i Sverige av vare sig myndigheter eller affärsföretag, utan det är ytterst verkställande direktören och styrelsen i bolaget som ska svara på frågor om hur personalhanteringens sköts.