Barnäktenskap

Fru talman! Elisabeth Svantesson har frågat mig varför jag och regeringen har dröjt med att agera för att barn som blivit bortgifta utomlands inte ska anses som gifta när de kommer till Sverige samt vilka åtgärder jag och regeringen har vidtagit för de 132 bortgifta barn som Migrationsverket för ett år sedan meddelade befinner sig i Sverige.

Frågan om barn som kommer till Sverige och som uppges vara gifta är ytterst angelägen och en högt prioriterad fråga för mig och för regeringen. Barn har rätt att få vara barn oavsett bakgrund. Jag har i flera sammanhang gett uttryck för min bestämda uppfattning att barnäktenskap inskränker det enskilda barnets möjligheter att tillgodogöra sig sina mänskliga rättigheter. Det gäller såväl rätten till lek och fritid, rätten till liv och utveckling och rätten till utbildning som skydd mot våld, exploatering, övergrepp och människohandel.

Grundtanken är att barn i Sverige inte ska vara gifta, inte betraktas som gifta och inte behandlas som gifta. Detta innebär att barn som kommer till Sverige, som ensamkommande eller tillsammans med sina föräldrar, ska garanteras rättigheter och hanteras utifrån samma principer som andra barn, oavsett om barnet uppges vara gift eller inte. Med vetskap om de risker som barnäktenskap medför finns behov av särskilda samhälleliga stöd- och skyddsåtgärder. Regeringen har därför fattat beslut om en rad åtgärder i syfte att stärka stödet och skyddet för dessa barn.

En viktig del i arbetet mot barnäktenskap och tvångsäktenskap är att det finns en effektiv och ändamålsenlig lagstiftning. Trots de lagändringar som genomfördes 2014 i syfte att mer effektivt motverka barnäktenskap och tvångsäktenskap talar mycket för att den faktiska förekomsten av barnäktenskap och tvångsäktenskap inte har minskat, utan om något ökat, bland annat till följd av det stora antalet asylsökande på senare tid.

Regeringen har därför gett en särskild utredare i uppdrag att se över det civil- och straffrättsliga regelverket. Utredaren ska bland annat utvärdera tillämpningen av straffbestämmelserna om äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa samt analysera och ta ställning till hur möjligheten att erkänna utländska barnäktenskap ytterligare bör begränsas, särskilt beträffande barnäktenskap som ingåtts före ankomsten till Sverige.

Regeringen anser att den del av uppdraget som rör det civilrättsliga regelverket, det vill säga erkännande av utländska barnäktenskap, behöver hanteras särskilt skyndsamt och ska redovisas i ett delbetänkande senast den 6 december 2017.

En annan viktig del i arbetet mot barn- och tvångsäktenskap är att det finns en likvärdig och rättssäker praxis i samtliga kommuner runt om i landet, som utgår från ett barnrättsperspektiv. Det är socialtjänstens uppgift att utreda och bedöma vilka behov barnet har av insatser enligt socialtjänstlagen. Att barn behandlas olika mot bakgrund av kommunala skillnader är inte acceptabelt.

Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att analysera socialtjänstens handläggning i ärenden som rör barn som anlänt till Sverige och som uppges vara gifta.

I uppdraget ingår att ta fram och sprida en förstärkt vägledning till kommunerna samt att ta fram och sprida information till barn som uppges vara gifta och till deras närstående om gällande lagar och praxis, såsom förbud mot barn- och tvångsäktenskap, socialtjänstens uppdrag och barnets rätt till stöd och skydd. Dessutom har Socialstyrelsen fått i uppdrag att kartlägga omfattningen av bland annat barnäktenskap och tvångsäktenskap i Sverige.

Barnäktenskap utgör en allvarlig risk för att kränka barnets rättigheter. Med dessa åtgärder vill regeringen säkerställa att alla barn i Sverige får det skydd och stöd som de har rätt till.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Barnäktenskap är en allvarlig kränkning av barns rättigheter. Barnkonventionen säger att alla stater ska vidta alla åtgärder för att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Detta är också ett av FN:s utvecklingsmål i Agenda 2030.

Det finns många skäl till att barnäktenskap är en kränkning. Det handlar såklart om att unga flickor, och ibland pojkar, inte är mogna att fatta ett beslut om att ingå äktenskap. Många går miste om utbildning och framtida karriärmöjligheter. Man riskerar sin hälsa i samband med graviditeter och förlossningar som de unga kropparna inte alls är mogna för. Barnbrudar utsätts också oftare än kvinnor som har gift sig i vuxen ålder för våld i hemmet.

Det finns alltså en mängd skäl till att barnäktenskap utgör en allvarlig kränkning av barns rättigheter.

Låt mig ge ett exempel, fru talman, på att våld är vanligt förekommande när det gäller unga flickor som gifter sig.

För ett år sedan, bara några kilometer från där jag bor i söderort, hittades 16-åriga Marzieh. Hon hade då varit död sedan flera månader. Hon hittades under mossan. Hon var mördad, med mycket stor sannolikhet av den 38-årige man som också uppges vara hennes make.

Hon anmäldes saknad. Men egentligen, fru talman, var det ingen som letade efter henne. Det var ingen skallgångskedja i skogarna när hon försvann. Det var inga anhöriga som hördes av. Det här var en ung gift flicka som mördades. Hennes man är efterlyst men finns nu inte i Sverige.

Man skulle tro och hoppas att barnäktenskap bara är en fråga för fattiga länder, men dessvärre är så inte fallet. Precis som i Marziehs fall finns det ju gifta barn här.

Migrationsverket skrev en rapport förra året som visade att de kunde hitta 132 fall av barn som var gifta. Men då ska vi komma ihåg, fru talman, att det handlade om barn som själva hade uppgett till Migrationsverket att de var gifta. De hade alltså inte svarat på en fråga om så var fallet. Vi vet att det är betydligt fler än 132 barn som är gifta i Sverige.

När Malmö kommun skulle göra en kartläggning hittade de bara i sin kommun 65 barn som var gifta. Då kan man ju tänka sig att det finns väldigt många fler barn som är gifta i Sverige.

Fru talman! Jag menar att det här är upprörande. Vi har en feministisk regering, i alla fall kallar den sig så. Man borde så fort man fått kännedom om Migrationsverkets uppgifter ha satt flickorna i centrum och tagit reda på hur många gifta barn det egentligen finns i Sverige.

Hur ser situationen ut för de barn som vi nu med all säkerhet vet är gifta? Det är en fråga som jag inte får svar på, fru talman, men det skulle jag vilja veta.

Först och främst: Varför sätter inte en feministisk regering barnen i centrum och tar reda på hur många det är som gifta? Och vad vet regeringen om de barn som vi vet är gifta i Sverige?

Fru talman! Tack, Elisabeth Svantesson, för denna viktiga fråga!

Jag har ingen annan syn på varför barnäktenskap är så förfärligt som det är. Barnäktenskap är i första hand till för att kontrollera flickors sexualitet, deras rätt till sin egen sexualitet, sitt liv, utbildning, fertilitet - listan kan göras lång.

Jag håller med Elisabeth Svantesson om att de förfärliga konsekvenser som hon räknar upp alla finns. De fanns också 2014 och innan dess, så jag skulle gärna vilja veta varför ni inte gjorde mer själva när ni hade regeringsmakten och ändrade den lagstiftning som vi nu ser över.

Som jag sa har vi nu gett Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga det hedersrelaterade våldet och också barnäktenskap över huvud taget. Vi har gjort mycket under den här mandatperioden för att stärka skyddet av barn, inte minst barn som uppges vara gifta.

För mig är det viktigt att gång på gång poängtera att inget barn i Sverige ska vara gift, betraktas som gift eller behandlas som gift. När ett barn placeras i en kommun ska det betraktas som ett ensamkommande barn om det inte har vårdnadshavare med sig. Det innebär en rad rättigheter, rättigheter till boende, till utbildning och framför allt till tid att tänka igenom vad man själv vill göra med sitt liv.

Därför har jag, förstås, haft många och långa samtal med Länsstyrelsen i Östergötland, som har till uppgift att stödja kommuner i det här arbetet, med SKL, som ju har ansvar för hur kommunerna arbetar med detta genom bland annat socialtjänsten, med Socialstyrelsen och med Migrationsverket och den tillförordnade chefen för en kort tid sedan för att höra vad de gjort sedan de skrev sin egen rapport för ett år sedan.

Vi har också haft samlingar om hedersrelaterat våld med berörda myndigheter och alldeles nyligen ett stort möte med chefer för polisen, Migrationsverket, Socialstyrelsen och andra berörda myndigheter för att inskärpa betydelsen av att arbeta mot hedersrelaterat våld och stödja de här flickorna.

För övrigt har vi gjort stora satsningar på den sociala barn- och ungdomsvården, som ni dessvärre lämnade efter er i ett bräckligt skick. Vi har bland annat avsatt 250 miljoner om året för att stödja bemanningen i den sociala barn- och ungdomsvården. Vi har tillfört 10 välfärdsmiljarder till kommuner och landsting. Vi har lagt fram en strategi om våld mot kvinnor, som har fokus på hedersrelaterat våld och på prevention av hedersrelaterat våld.

Vi kommer inom kort att inrätta ett kunskapscentrum för ensamkommande barn, dit de här barnen hör. Det kommer att vara en uppgift för Socialstyrelsen att jobba med kunskap och stöd till dem som träffar de här barnen och ska hantera deras liv.

Som jag sa har Socialstyrelsen också fått i uppdrag att analysera handläggningen av de här barnen, hur man ännu bättre kan stödja dem och kartlägga våldet. Vi har även, som jag sa, tillsatt en utredning som ska se över den relativt nya lagstiftningen från 2014.

Dessvärre säger många experter i FN och på andra håll att barnäktenskapen i samband med väpnade konflikter, inte minst den i Syrien, förefaller ha ökat i världen. Därför är det otroligt viktigt att föra samtal också på global nivå, inte minst om sexuella och reproduktiva rättigheter samt flickors rätt till sin egen kropp, liv, utbildning och livsval.

Fru talman! Det är väldigt många ord. Här och nu finns barn som är gifta. De kan inte vänta på alla utredningar och kartläggningar. De lyssnar nog inte på den här debatten nu och hör om allt förträffligt som den här regeringen gör. De behöver hjälp här och nu.

Jag tänker på barnen i Malmö, som var 65 stycken. Bara 4 av dem flyttades från dem som de var gifta med. Då är det uppenbart något som inte fungerar som det ska.

Ministern nämner 2014. År 2014 lade Alliansen fram en lagstiftning som innebar att man inte skulle kunna åka utomlands och gifta sig. Vi gjorde många förbättringar på det området. Vi borde absolut ha gjort mer. Men det ska i ödmjukhetens namn sägas att många av de problem som vi ser nu under den starka asylinvandringen såg vi inte 2014. Jag är absolut beredd att säga att det var fel, men nu är det faktiskt jämställdhetsminister Åsa Regnér som har ansvaret för de här barnen. Då kan hon inte bara se tillbaka några år och skylla på andra. Här och nu drabbas de här barnen.

Det som upprör mig allra mest i de här diskussionerna generellt är de dubbla måttstockarna som vi använder när det gäller de här barnen. Flickan som hittades död i Hökarängen pratar vi nästan inte om, och flickorna som är unga och gifta med sina kusiner pratar vi väldigt lite om. Hade det varit svenska barn är jag säker på att det hade varit en annan fart här i riksdagen.

Fru talman! Jag skulle bara som ett exempel vilja läsa upp två meningar från en dom som kom från Förvaltningsrätten i februari. Fallet blev ganska känt i medierna. En 14-årig flicka var gift med sin kusin och gravid. Socialtjänsten ville tvångsplacera henne. Förvaltningsrätten upphävde sedan beslutet och skriver i domen så här: Det har framkommit i förhandlingen att flickan - jag säger inte hennes namn - är en med svenska mått mätt brådmogen flicka med stark egen vilja och som har en fast förankring i sin religion och i den kultur som hon är uppväxt i.

För mig är det förfärande att läsa att en svensk domstol gör denna unga flicka till en vuxen kvinna. Vi är alla överens om att det är fel när det kommer vuxna människor som vill kalla sig ensamkommande barn och som ljuger om sin ålder. Men här har vi en ung flicka som av domstolen görs vuxen. Att hon är gravid och ska få ett barn gör henne inte mer vuxen. Minus ett plus minus ett blir inte plus i det här fallet; det blir ännu mer minus. Det är en dubbel problematik. Här måste regeringen vara ännu tydligare.

Man kan stå i kammaren och understryka hur viktigt det här är, och man kan läsa en mängd saker ur sin budgetproposition. Men varför har det tagit så lång tid för regeringen? Först när Alliansen tryckte på i civilutskottet för att täppa till luckorna i lagstiftningen satte regeringen fart.

Varför vet regeringen inte i dag hur många barn som är gifta i Sverige? Detta är ju ett problem som finns här och nu. Dessa flickor drabbas här och nu. Och vi kan inte ha en måttstock för de här barnen och en annan för andra barn. De måste behandlas som alla andra barn.

Jag tänker inte ge någon förklaring till varför det har blivit så här. Jag konstaterar bara att det är upprörande och en kränkning av de här barnen.

Jag förväntar mig inte att ministern och regeringen ska blicka tillbaka till 2014 och säga att då var det si och då var det så. De här barnen har kommit hit och finns här nu. De drabbas och deras rättigheter kränks. Då måste regeringen agera.

Fru talman! Det har inte varit lätt att tillfredsställa dessa krav, för precis som Elisabeth Svantesson säger kände vi inte till många av dessa problem när rådande lagstiftning skrevs 2014. Mycket hände ju i och med den stora tillströmningen av flyktingar hösten 2015 och däromkring. När det kom väldigt många som behövde stöd av både kommunen och Migrationsverket hade socialtjänsten svårt att utreda alla individuellt; så var det.

Detta berodde bland annat på att socialtjänsten var i ett bräckligt skick när vi tog över regeringsmakten. Det berodde också på att det kom väldigt många på en gång. Därför har vi jobbat hårt med att stödja den sociala barn- och ungdomsvården.

När Elisabeth Svantesson och jag var i New York förra veckan hölls ett möte som leddes av min statssekreterare och som vi har varje år med alla parter som är ansvariga för den sociala barn- och ungdomsvården. Vi ser att händer mycket nu, men det tar tid att reparera.

Det är också viktigt att ständigt ha blicken på jämställdhet. Att flickor oavsett bakgrund ska ha samma rättigheter som pojkar och andra flickor har drivit hela mitt politiska engagemang. Därför ska polis och rättsväsen se på barn på samma sätt, de ska se på flickor och pojkar på samma sätt och de ska se på flickor på samma sätt oavsett bakgrund. Detta har jag sagt flera gånger och redan två gånger i denna debatt.

Vad har vi gjort för att stärka detta? Bland annat tog vi nyligen ett beslut vad gäller akademiska utbildningar där man i sin profession möter utsatta barn eller personer som drabbats av våld av närstående, vilket ofta är kvinnor och barn. Beslutet innebär att man i utbildningar till exempelvis jurister, läkare, tandläkare och socionomer ska ha med sig kunskap om våld just för att man inte ska uttrycka sig fördomsfullt. Jag ska inte recensera domar, men det är viktigt att man har med sig en grundkunskap om våld i olika former, också hedersrelaterat våld, och att man ser hur man kan stödja utsatta redan från början.

Vi har också gjort annat vad gäller socialtjänsten. Vi har till exempel bidragit med en nationell introduktion så att nyutexaminerade socialsekreterare känner sig säkrare på jobbet och kan ta sig an de ärenden de behöver. Vi har på många olika sätt stärkt socialtjänstens arbete, och vi har verkligen inte på något sätt väntat. Det tar dock tid att se över lagstiftning, för enligt svensk tradition måste man först utreda den.

Jag har redan räknat upp en mängd åtgärder som vi har vidtagit för att stödja dessa flickor. Bland annat har Länsstyrelsen Östergötland i uppdrag från regeringen att stödja aktörer som i sin tur träffar dessa barn.

Det är en angelägen fråga för mig. Ett viktigt komplement är att på olika sätt samarbeta genom svenskt bistånd och i utrikespolitiska kontakter med de länder som tycker som Sverige vad gäller sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa och jämställdhet.

Vi lever dessvärre i en tid då flickors och kvinnors rättigheter snarare angrips. Då gäller det att samarbeta på internationellt plan för att också stödja flickor som lever i de ursprungsländer där detta är vanligt, och tyvärr förefaller denna sedvänja att ha ökat snarare än minskat.

Fru talman! Jag tackar ministern. Jag misstror inte ministerns ambitioner, och jag delar bilden av att det finns mycket att göra på internationell nivå. Men dessvärre har dessa sedvanor och traditioner flyttat hit, och vi behöver hantera det på ett bättre sätt än i dag.

Jag ska skicka med några god råd till regeringen. För det första tycker jag att ni ska ta reda på hur läget är exakt just nu. Hur många gifta barn har vi i Sverige? Den frågan måste ni ställa till dessa flickor.

För det andra funderar jag på de 132 gifta barnen. Det hävdas att man ur privaträttslig synvinkel inte kan annullera eftersom de är gifta och att man därför måste godta dessa äktenskap. Men av vad jag har läst, och jag kan ha fel, finns det inte i ett enda av fallen någon skriftlig dokumentation, något vigselbevis. Hur i hela friden kan vi godkänna dessa äktenskap när det inte ens finns någon dokumentation? Jag vill höra hur ministern ser på det.

Detta skulle kunna göra saken enklare. Måste vi då verkligen vänta på en lagstiftning? Dessa barn måste skiljas från sina män och omhändertas, särskilt när barn väntar barn.

Det är en allvarlig fråga. Den är allvarlig i världen, men den är också allvarlig i Sverige. Vi får inte ha dubbla måttstockar.

Jag förväntar mig att regeringen gör mer, att man tar reda på hur läget är och att man skyndsamt kommer med den lagstiftning som dessa flickor, och i vissa fall också pojkar, behöver.

Fru talman! Som jag har sagt ett antal gånger kartlägger vi just nu detta.

Det är inte jag eller regeringen som godkänner dessa äktenskap, utan det är Skatteverkets uppgift. Såvitt jag vet har man enligt egen uppgift knappt godkänt några sådana äktenskap under senare tid.

Det som är särskilt viktigt för varje barn här och nu är att Migrationsverket är ytterst medvetet om detta och att kommunerna ges tid och möjlighet att utreda varje barn som ska placeras. Därför har jag vid ett flertal tillfällen träffat den nuvarande chefen för Migrationsverket, ordföranden i SKL och flera representanter för SKL samt Socialstyrelsen för att prata om detta, och jag besöker också ofta socialtjänster.

Jag har relativt lång erfarenhet av globalt jämställdhetsarbete och vet att det kan ta lång tid innan ett barn känner förtroende för vuxna runt omkring sig, framför allt för vuxna som barnet inte har träffat tidigare, i ett främmande land och på ett annat språk och innan barnet förstår att allt är till för henne eller honom och hon eller han har rätt och möjlighet att säga: Jag vill utbilda mig till detta, jag vill bo så här, jag vill leva med den här personen eller inte.

Detta kräver mycket tid och utrymme hos socialtjänsten, och jag har gjort alla dessa insatser för den sociala barn- och ungdomsvården för att alla barn ska få denna möjlighet. Då ger vi dessa barn de verktyg som mina barn får och som alla barn i Sverige har rätt till.

Överläggningen var härmed avslutad.