Växande vårdköer

Interpellationsdebatt 14 november 2017

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Anf. 15 Socialminister Annika Strandhäll (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jenny Petersson har frågat mig vilken analys som jag och regeringen gör av utvecklingen av väntetiderna inom vården under nuvarande regering och vilken analys jag gör samt vilket ansvar jag och regeringen har för att Sverige har bland Europas längsta vårdköer.

Jenny Petersson lyfter bland annat i interpellationen att regeringen har ersatt en fungerande kömiljard med en professionsmiljard helt utan krav på motprestation, uppföljning eller utvärdering.

Tillgänglighet i vården är en prioriterad fråga för regeringen. Sett över tid har tillgängligheten i vården förbättrats, men sedan ett antal år finns en oroväckande utveckling kopplad till tillgänglighetsmåtten i vårdgarantin. Det är dock värt att notera att denna utveckling startade redan under den senare delen av den period då den tidigare prestationsbaserade kömiljarden fanns. Kömiljarden kritiserades bland annat för att leda till undanträngningseffekter och kreativ registrering av väntetiderna.

Professionsmiljarden ersatte kömiljarden just för att en fungerande kompetensförsörjning är en förutsättning för god tillgänglighet. De problem med bemanning och kompetensförsörjning som finns i vården bidrar till att minska vårdens kapacitet och därmed också tillgängligheten. Det kan exempelvis handla om stängda vårdplatser och inställda operationer. Regeringen har vidtagit en mängd åtgärder och höjer de generella statsbidragen med miljardbelopp för landstingen från 2017.

Professionsmiljarden adresserar utmaningarna kring kompetensförsörjning. Bland annat har medel öronmärkts för att stimulera fler sjuksköterskor att vidareutbilda sig inom områden där de nationella behoven är stora, exempelvis med bibehållen lön. Medel har också tillförts för validering av utländska hälso- och sjukvårdsutbildningar liksom för utbyggnad av utbildningsplatser inom sjuksköterske, barnmorske- och specialistsjuksköterskeutbildningarna. I den senaste budgetpropositionen föreslås också en utbyggnad av läkarutbildningen.

Satsningen följs nära av Socialstyrelsen, och de redovisningar som hittills har kommit in visar att landstingen tar sitt ansvar som huvudmän och som arbetsgivare på allvar och att de vidtar relevanta åtgärder på området.

Arbetsgivarna har ett viktigt ansvar för att vårdens arbetsmiljö och arbetsvillkor gör det attraktivt för personal att bli anställd och arbeta kvar i vården.

Genom att stötta landstingen i att komma till rätta med kompetensförsörjningsproblemen och personalsituationen kan vi också ge förutsättningar för att korta vårdköerna.

Men regeringen har inte enbart ersatt den på flera sätt problematiska kömiljarden - nu görs historiskt stora satsningar på vården därutöver. I budgetpropositionen för 2018 föreslår regeringen en ny satsning om 2 miljarder kronor för att förbättra personalsituationen och utveckla vårdens verksamheter. Personalsatsningen, som föreslås från och med 2018, ska kunna användas till exempel till att se över arbetsvillkoren, öka bemanningen och utveckla arbetssätt med mera i vården i syfte att vårdpersonal ska arbeta kvar i vården. Satsningen kompletterar professionsmiljarden på ett kraftfullt sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En annan av regeringens nya satsningar, patientmiljarden, syftar bland annat till att främja förutsättningarna för en ökad tillgänglighet. Det handlar bland annat om att stimulera en skärpt vårdgaranti i primärvården.

Socialstyrelsen har också fått regeringens uppdrag att utveckla uppföljningen av hälso- och sjukvårdens tillgänglighet.

Landstingen i Sverige har kommit olika långt vad gäller att få ned väntetiderna och behöver vart och ett analysera sin egen väntetidssituation och behovet av att vidta åtgärder. Uppföljning av väntetider och redovisning av vilka insatser som genomförts är viktiga inslag för ett ansvarsfullt användande av riktade statsbidrag och en förutsättning för att regeringen ska kunna stimulera att väntetidsutvecklingen går åt rätt håll.

Tillgängligheten är en prioriterad fråga som jag följer nära. Det är givetvis otillfredsställande att svenska väntetider är långa i jämförelse med många andra länder i Europa. Tillgänglighetsfrågan i vården som helhet låter sig emellertid inte lösas med en enkel åtgärd. Problemet måste angripas från många olika håll eftersom det har flera olika orsaker i vårt komplexa hälso- och sjukvårdssystem.

Jag bedömer att regeringen i dag, med de historiskt stora satsningar på vården som nu görs, gör omfattande insatser för att på olika sätt förbättra tillgängligheten i vården för patienterna. Vi har inte enbart ersatt kömiljarden - vi har ett brett angreppssätt på tillgänglighetsproblemens bakomliggande orsaker. Det är insatser som på ett långsiktigt sätt stöder landstingen att utföra sitt viktiga uppdrag och att ta sitt ansvar för att erbjuda en god hälso- och sjukvård. Jag kommer att fortsätta att följa utvecklingen löpande.


Anf. 16 Jenny Petersson (M)

Fru talman! Efter tre år med en rödgrön regering, Stefan Löfvens regering, har Sverige bland Europas längsta väntetider i vården. Vårdköerna växer nu dessutom kraftigt. Mellan 2007 och 2014 halverades de. Väntetiderna är nu åter på samma höga nivåer som vi hade just 2007. Över 100 000, lågt räknat, står i vårdköer. Mer än var fjärde patient tvingas vänta längre än tre månader på operation i specialistvården.

Samtidigt, fru talman, ska jag säga att det finns delar av svensk hälso och sjukvård som vi ska vara oerhört stolta över. Vi har medarbetare som jobbar både dag och natt, skulle jag säga. De jobbar dygnet runt - vården stannar inte - och gör sitt yttersta för att det ska fungera när det gäller patienterna och patientsäkerheten.

Men jag och Annika Strandhäll bör vara överens om att det finns omfattande problem. Låt oss enas om en korrekt verklighetsbeskrivning. Sverige har bland de längsta väntetiderna i vården i Europa. Vårdköerna har de senaste åren fördubblats. Dessförinnan hade vårdköerna halverats. Det är som sagt 100 000 människor som står i vårdköer, och det är lågt räknat. De regionala skillnaderna - detta lyfte Annika Strandhäll själv upp - är mycket omfattande. Vården är inte jämlik, och tillgängligheten är inte jämnt fördelad.

Det ser väldigt olika ut beroende på var i landet man bor. I september fick till exempel 91 procent av patienterna i Halland sin operation i rätt tid, medan motsvarande siffra för Västerbotten var 45 procent och för Västernorrland 51 procent. Jag är stolt hallänning. Halland styrs av Alliansen, medan de andra två styrs av Socialdemokraterna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men oavsett styre finns det ofantliga regionala skillnader. Till dessa regionala skillnader och det jag sa tidigare kan man även lägga att vården är väldigt sjukhustung och att Sverige har en mycket svagt utvecklad nära vård och primärvård - även detta gör att skillnaderna består.

Som sagt: Patienterna och patientsäkerheten ska alltid sättas främst. Jag fick ett jättebra svar från ministern, men jag fick ingen analys av vilket ansvar och vilken del i detta den nuvarande regeringen själv har.

Jag vill också nämna att ni när ni avskaffade kömiljarden skrev i er egen budget för 2014-2015 att det fanns indikationer på att kömiljarden har lett till undanträngningseffekter.

Detta är en sanning med modifikation, som man i efterhand har försökt att rätta till i politiken. Man avskaffade ett framgångsrecept och hänvisade till att det fanns indikationer, men när man sedan hade avskaffat kömiljarden visade det sig att verkligheten blev att Sverige fick Europas allra längsta väntetider i vården.

Jag tackar för svaret. Jag håller inte med om allt, men jag ser fram emot följande debatt.


Anf. 17 Hillevi Larsson (S)

Fru talman! Precis som Annika Strandhäll sa ökade köerna i slutet av perioden då kömiljarden fanns. Kömiljarden var alltså inte det undermedel mot köer som man hävdade att den skulle vara.

Det viktiga är att gå på grundorsakerna till köerna. Många delar är underfinansierade. Man behöver höja skatterna, inte minst i Skåne, som jag kommer ifrån.

Framför allt handlar det dock om personal. Man måste satsa på personalen så att människor vill jobba kvar och så att de inte blir sjukskrivna. Man måste också utbilda fler.

Dessa saker går hand i hand. Vi måste ha fler utbildningsplatser, vilket regeringen nu har sett till att vi har fått, och vi måste se till att människor vill utbilda sig och jobba inom vården.

Här gör regeringen massiva satsningar - mångmiljardsatsningar - som går rakt in i vården och till fler utbildningsplatser. Det görs alltså väldigt mycket.

Dessutom har man nu en patientmiljard, i stället för en kömiljard, delvis för att minska köerna. Dels handlar detta om att patienter i primärvården snabbare ska kunna komma till en vårdcentral för en bedömning, dels handlar det om att de patienter som har tung problematik, som kanske har flera olika sjukdomar samtidigt och som har ett stort behov av insatser - kanske från olika vårdgivare - inte ska hamna mellan stolarna utan få både förebyggande och akut vård inom rimlig tid.

Patienterna i den sistnämnda gruppen är storkonsumenter av vård. I denna grupp finns många äldre och multisjuka. Med tanke på vilket stort vårdbehov de har och hur ofta de får åka in för vård borde man satsa mer på den gruppen, vilket sker i och med patientmiljarden.

Den som en gång om året behöver söka sjukvård för någon lättare sak - det kan i och för sig röra sig om något väldigt allvarligt - kan kanske vänta lite längre än någon som har livshotande problem och återkommande behöver vård.

Jag anser också att det genomgående är viktigt att poängtera att patienter självklart inte ska vänta länge - ingen ska vänta länge - men om man måste prioritera tycker jag att man ska prioritera dem som har störst behov. Jag tycker att det är mycket värre om någon dör i en vårdkö, när personen hade kunna överleva om den fått vård tidigare, än om någon vars tillstånd inte förvärras av väntetiden får vänta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ambitionen är självklart att ingen ska behöva vänta, men jag tycker inte att vi får släppa detta med behoven. När vi hade kömiljarden fanns på vissa håll en tendens att behoven fick stå tillbaka för kvantitet - alltså inte kvalitet utan kvantitet. Om man kunde registrera många med lättare åkommor så att de snabbt fick vård kunde man få del av kömiljarden, medan man inte alltid prioriterade dem som var svårare sjuka.

Detta kan få felaktiga konsekvenser. Det finns också rapporter om att det fick just sådana konsekvenser, vilket är allvarligt för patientsäkerheten.

Sjukvården är ytterst landstingens ansvar, men regeringen har en övergripande roll att stödja landstingen på olika sätt. Avgörande är också vad som händer på landstingsnivå, som regeringen inte kan styra över. I Skåne, som jag kommer ifrån, har vi till exempel lyckats att satsa på vården. Vi har satsat 6,2 miljarder sedan valet, och vi har anställt över 2 000 personer.

Tidigare gick utvecklingen åt andra hållet. För några år sedan kom vi på 21:a och sista plats - alltså en absolut bottenplacering - men nu är vi på 8:e plats. Det finns dock mycket kvar att göra, och tyvärr stoppar de borgerliga och Sverigedemokraterna en skattehöjning, vilket skulle behövas.


Anf. 18 Socialminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Jag tycker att det är viktigt att man håller sig till en korrekt verklighetsbeskrivning och att man för debatten på ett hederligt sätt. Jag tycker till exempel att diskussionen om alliansledda eller socialdemokratiskt ledda landsting blir ganska märklig. Jag är övertygad om att de flesta landstingspolitiker och regionpolitiker i landet har som fokus att leverera bästa tänkbara vård till medborgarna. Det är i alla fall min bild, oavsett om det gäller alliansföreträdare, socialdemokrater eller andra.

En annan otroligt viktig del att slå fast är att det fanns problem med kömiljarden. Köerna började att öka redan 2013. Det fanns undanträngningseffekter. Professionerna inom hälso- och sjukvården var skarpt kritiska. Den som har ägnat sig åt kommun- och landstingsfrågor någon längre tid vet dessutom att vi har haft ett ackumulerande kompetensförsörjningsproblem i hälso- och sjukvården i snart 15 år.

Pensionsavgångarna började att öka kraftigt 2011, vilket säkert påverkade det faktum att köerna strax därefter började bli längre. Det är egentligen inga konstigheter.

Vad man också såg under alliansregeringens tid var att ekonomiska incitament skulle få hälso- och sjukvårdspersonalen att springa snabbare. Detta lyckades man i viss mån med - vi har i dag hälso- och sjukvårdspersonal som toppar sjukskrivningsstatistiken i landet på grund av stress, ångest och depression. Två av tre som sjukskrivs är kvinnor, och väldigt många av dem arbetar i hälso- och sjukvården.

I somras blev många operationer inställda i Stockholms läns landsting. Människor fick inte sina canceroperationer genomförda eftersom det inte fanns operationssjuksköterskor som kunde bistå vid operationerna. Hur hade en kömiljard löst detta problem?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Här måste vi som politiker vara lite noga och modiga och inte låta som en popcornfabrik. Vi måste fundera över vad det är som på allvar och på lång sikt tar höjd för hälso- och sjukvårdens utmaningar.

Det är precis vad denna regering har gjort från dag ett. Vi bytte ut kömiljarden, som redan hade tappat i effekt - det är belagt; det finns statistik på detta - mot en professionsmiljard. Vi har med stöd av professionsmiljarden byggt ut utbildningsplatserna för barnmorskor, specialistsjuksköterskor och sjuksköterskor med 1 500 platser. Från och med nästa år börjar vi också att bygga ut läkarutbildningen. Det spelar nämligen ingen roll hur många kömiljarder vi har om det inte finns folk att anställa.

Senast i morse satt jag i socialutskottet och lyssnade på Ing-Marie Wieselgren, som beskrev hur hon och hennes medarbetare har besökt alla BUP-kliniker i Sverige. Problemet är inte att det inte finns någon förstärkt kömiljard - problemet är att man inte har folk att anställa.

Regeringen tar höjd för detta, både genom att vi förbättrar de generella förutsättningarna för landstingen och genom att vi höjer de generella statsbidragen. Dessutom gör vi riktade satsningar som handlar om personal och som handlar om specifika resurser. Dessa resurser ska gå till arbetsmiljö, till att testa nya arbetstider, till att utveckla rekryteringsförutsättningar och till att se till att behålla den personal som man har.

Under den sjukvårdsdialog som jag hade i Stockholm och på Gotland förra veckan sa till exempel Stockholms läns landsting att man nästa år kommer att använda regeringens pengar för att höja grundbemanningen inom förlossningsvården. Det är nog många som är glada över detta.


Anf. 19 Jenny Petersson (M)

Fru talman! Om vi nu ska hålla oss till fakta i debatten har det nu gått drygt tre år sedan Socialdemokraterna nationellt tog över ansvaret för hälso- och sjukvården. Nu försämras resultaten tydligt när det gäller väntetiderna i vården. Vårdköerna har fördubblats de senaste tre åren. Det är jättebra att vi tydliggör frågan om växande vårdköer, men det är ju ett rejält underkännande av den politik som har förts.

Hälso- och sjukvård i Sverige ska ges till patienten i rätt tid, på rätt plats och hålla hög kvalitet. Detta är jag och Annika Strandhäll överens om, men så ser inte verkligheten ut. Vården ska vara likvärdig, oavsett var man bor i landet. Det är vi överens om, men så är inte fallet. Patienten och patientsäkerheten ska sättas främst, men så är tyvärr inte heller fallet.

De exempel som jag gav när det gällde Halland och andra landsting visar hur verkligheten ser ut. Annika Strandhäll verkar tro att det är en slump, men det är faktiskt så de regionala skillnaderna ser ut i vårt land.

Jag är mycket oroad över att människor inte får vård i rimlig tid. Och att det då är framför allt barn och äldre som är mest sårbara och far mest illa är vi också överens om. Det finns säkert många i denna kammare som är oroliga just nu över någon anhörig i sin närhet som far illa och står i en vårdkö. Det påverkar som sagt oss alla, även om man själv har hälsan och slipper vara sjuk.

Som sagt: Vårt mål som moderater med den politik som vi har lagt fram på området är att skyndsamt halvera vårdköerna. Det är bara att se att under Alliansens period halverades vårdköerna, och det är vi beredda att ta ansvar för att göra igen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror inte att en återinförd kömiljard är hela lösningen, absolut inte, utan det behövs flera lösningar, precis som Annika Strandhäll säger. Men det händer ju ingenting efter tre år med regeringens politik.

Vi moderater för till exempel fram en tredubblad, utvecklad kömiljard. Vi satsar 3 miljoner kronor per år för att skyndsamt halvera vårdköerna och korta vårdköerna även inom psykiatrin. Vi vill även genomföra den nära vården, en fast vårdkontakt, som är väldigt viktigt för de patienter som önskar detta, med tanke på det som Hillevi Larsson tog upp. Detta är de reformer som vi lägger fram nu och som vi vill vi genomföra nu, inte vänta i tre eller fem år på att genomföra. Och, som sagt, att stärka hela vårdkedjan är oerhört viktigt och mest för de sjuka äldre. Det gör vi också satsningar på.

Även lagstiftningen behöver förändras för att stimulera och underlätta för landsting, regioner och kommuner att gemensamt resursplanera vården för de mest sjuka äldre - eller för de mest sjuka över lag, skulle jag säga. Här handlar det om samordning och samarbete när det gäller sjukhusvård, närsjukvård och övrig primärvård. Det behöver öppnas upp för mobil hemsjukvård, äldreomsorg och så vidare. Här gör vi olika satsningar. Men det är ni som har haft ansvar i snart tre år, och facit är att vårdköerna ökar. Tyvärr är det så.

Vad är er analys och ert ansvar för detta, Annika Strandhäll?

(Applåder)


Anf. 20 Hillevi Larsson (S)

Fru talman! Det viktigaste är att man satsar där behoven är störst. Det handlar om de patienter som har störst behov, men det handlar också om de landsting som har störst behov.

Ett problem med kömiljarden är att de landsting som har störst behov inte får del av kömiljarden, utan det är de som klarar köerna som får del av den. Att vissa inte klarar att minska köerna beror inte på att de inte bryr sig om patienterna och inte vill ge vård i tid, utan det beror på att situationen är så pressad. De har för lite resurser, det är underfinansierat och underskott i verksamheten. De har för lite personal och också kompetensbrist, som inte bara behöver ha med resurser att göra. Man har helt enkelt inte tillräckligt många läkare, specialistsjuksköterskor och sjuksköterskor. Det är till och med brist på undersköterskor nu. Det är därför man inte klarar att korta vårdköerna. Många springer redan dubbelt så fort och många blir sjukskrivna därför att de håller på att jobba ihjäl sig. Man går då miste om resurserna eftersom man inte har lyckats fylla kvoten.

Det är klart att vi ska ha ett riktvärde, och det har vi i dag. Vi har som mål i dag att man inom rimlig tid ska få vård i alla instanser. Men när då resurserna undantas från dem som behöver dem mest är risken att det får motsatt resultat, att köerna kommer att växa ännu mer i de landstingen.

Kömiljarden fick mycket kritik, både för att köerna växte och för att den ledde till kreativ bokföring. Man klarade egentligen inte uppdraget, men det såg bra ut i statistiken.

Man får heller inte glömma resurserna. Till exempel har landstinget i Skåne fått ökat statsbidrag, och det är jättebra, men vi behöver höja skatten också.


Anf. 21 Socialminister Annika Strandhäll (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag måste igen ställa frågan till dig, Jenny Petersson, som du inte svarade på: Hur ska er kömiljard lösa problemet att det inte finns tillgång till operationssjuksköterskor, till exempel i Stockholms läns landsting, som innebär att man får ställa in 20 canceroperationer?

De som har arbetat med kommun- och landstingsfrågor i ett antal år, kanske särskilt med personalfrågorna, vet att det har funnits en underlåtenhet när det har gällt såväl kompetensplanering som kompetensförsörjning inom Landstingssverige. Det tror jag att man är väldigt medvetna om själva också. Parallellt med detta hade vi en regering i åtta år som prioriterade att skicka in ekonomiska incitament i de här verksamheterna för att få personalen att springa fortare. Hur ska du få personalen att springa fortare med dina kömiljarder, Jenny Petersson, när personalen är sjukskriven och det inte finns personal att anställa?

Regeringen gör de satsningar som krävs för att långsiktigt säkra personalförsörjningen inom hälso- och sjukvården. Det är att ta ansvar! Och detta är ingen quick fix. Man kan säkert hitta på någonting där man kan betala sig till ett resultat någonstans och få resultat på sex månader. Men det är inte hållbart, och det är ju det som det måste vara.

Den politik som alliansregeringen förde på hälso- och sjukvårdsområdet var inte hållbar. Därför började köerna att öka långt innan kömiljarden togs bort. Här bör man vara lite ärlig.

Faktum är att regeringen har genomfört utökade utbildningsplatser, 1 500 utbildningsplatser till barnmorskor, specialistsjuksköterskor och sjuksköterskor. När vi nu tillför pengar till bemanning inom hälso- och sjukvården kommer det förhoppningsvis att finnas personal att anställa. Till exempel kommer den första kullen med nya barnmorskor ut vid årsskiftet. Kanske gör detta att Stockholms läns landsting klarar att höja grundbemanningen inom förlossningsvården före nästa sommar så att man inte har kris. Men vi kan inte ha en situation som i dag där personalen inom hälso- och sjukvården toppar sjukskrivningsstatistiken. Nyutexaminerade sjuksköterskor sjukskrivs i alldeles för stor utsträckning inom två år på grund av stress. Personal som arbetar på akutmottagningarna påbörjar sina pass och hinner sedan inte sitta ned under hela arbetspasset.

Det här är inte hållbart. Vi kan inte jobba med stimulanser som bara får personalen att springa fortare, utan vi måste göra förändringar på riktigt. Då handlar det om att tillföra resurser, att lita på våra huvudmän, att ha fokus på personalfrågan, att utbilda och se till att personalen har förutsättningar att göra sitt jobb och ta sitt ansvar ute i våra landsting.

Jag är givetvis inte nöjd med att människor ska behöva vänta en enda dag för länge på vård. Men gamla lösningar, som visade sig upphöra att fungera två år innan de togs bort, är Moderaternas enda lösning på hälso och sjukvårdskrisen. Skulle ni få genomföra detta vore det ett haveri för den personal som arbetar inom hälso- och sjukvården och som redan i dag går på knäna. Det räcker att följa samhällsdebatten.


Anf. 22 Jenny Petersson (M)

Fru talman! Här i kammaren kan vi nämna exempel från olika landsting och regioner. Men vi har ett nationellt ansvar, och landstingen och regionerna har sitt ansvar.

Annika Strandhäll gillar verkligen att lyfta fram Stockholms läns landsting angående vårdköerna på Karolinska med mera. Vad gör man där? Jo, det moderata finanslandstingsrådet Irene Svenonius sätter sig ned med sjukvårdsdirektörerna och diskuterar vad som ska göras, kommer med konkreta åtgärder och gör olika prioriteringar. Det är precis så man gör runt om i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men detta verkar Annika Strandhäll inte vilja veta av, utan hon nämner hela tiden Stockholm som ett dåligt exempel. Det är beklagligt, för oavsett region eller landsting gör de ett arbete där de lägger fram förslag för att inga patienter ska dö på grund av långa väntetider i vårdkön.

Man prioriterar, och Stockholm har till exempel tydligt prioriterat cancerpatienter och barn. Det finns en konkret åtgärdsplan, vilket jag tror att Annika Strandhäll är fullt medveten om.

I Moderaternas Sverige ska man ha tillgång till gemensamt finansierad vård av hög kvalitet. Vården ska ges efter behov och vara likvärdig. Vi prioriterar också att stärka hälso- och sjukvården, minska vårdköerna, lösa bemanningsflykten, förbättra vårdpersonalens arbetsmiljö och så vidare.

Det har gått drygt tre år med ert nationella ansvar inom hälso- och sjukvården, och resultatet är att vårdköerna ökar. Oavsett om man har ny eller gammal politik är detta resultatet av er förda politik.


Anf. 23 Socialminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Vi lär debattera denna fråga fler gånger, Jenny Petersson.

Jag konstaterar dock att den signal som är absolut viktigast att skicka just nu vad gäller hälso- och sjukvårdspolitiken är att regeringen gör de största satsningarna på hälso- och sjukvården i modern tid. Vi har höjt de generella statsbidragen i en underfinansierad verksamhet med över 3 miljarder. Nästa år tillför vi ytterligare 5,5 miljarder till hälso- och sjukvården.

Två av dessa miljarder går till något av det som oroar svenska folket mest, nämligen personalens villkor i hälso- och sjukvården. Svenska folket förstår att detta hänger ihop. Man förstår att personalen inte kan springa snabbare utan att personalen inom hälso- och sjukvården måste få förutsättningar som gör att de kan göra ett bra jobb och kan och vill jobba där, för det är en förutsättning för att beta av köerna.

Det handlar inte om att införa ekonomiska incitament som innebär att man är kreativ med statistiken eller att den personal som hör till den mest sjukskrivna i Sverige på grund av stress ska springa ännu fortare. Det räcker att gå ut på vilken arbetsplats som helst inom hälso- och sjukvården.

Låt mig vara tydlig med att jag definitivt inte lyfte upp Stockholms läns landsting som ett dåligt exempel. Vad jag lyfte upp som ett dåligt exempel är att Moderaterna på nationell nivå tror att man kan lösa den problematik som handlar om brist på personal och kompetens med en kömiljard. Det gör man inte.

Stockholms läns landsting har mycket vällovliga ambitioner som handlar om att öka grundbemanningen inom förlossningsvården. Regeringen är glad över att kunna bidra med resurser för att det ska bli möjligt - och även utbildad personal. Så bedriver man en politik som får effekt på riktigt, och det kommer också denna politik att få.

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellation 2017/18:69 Växande vårdköer

av Jenny Petersson (M)

till Socialminister Annika Strandhäll (S)

 

Efter tre år med Stefan Löfvens regering har Sverige bland Europas allra längsta väntetider i vården. Vårdköerna växer nu dessutom kraftigt efter att de under åren 2007 till 2014 halverades. Väntetiderna är nu återigen på samma höga nivåer som år 2007. Över 100 000 personer står i vårdköer. Mer än var fjärde patient tvingas vänta längre än tre månader på operation i specialistvården.

Resultatet av Stefan Löfvens regerings politik när det gäller omläggning av alliansregeringens prestationsbundna kömiljard, som halverade vårdköerna, till helt prestationslösa statsbidrag är att vårdköerna ökar kraftigt. Detta är ett underkännande av regeringens förda politik på området. Moderaterna har prioriterat vårdköerna och satsar på en utvecklad tredubblad kömiljard, tre miljarder kronor per år.

Regeringens logik och syn på våra gemensamma resurser visas tydligt, till exempel genom att en fungerande kömiljard blir en professionsmiljard. Men professionsmiljarden är en ersättning som tilldelas landstingen helt utan krav på motprestation, uppföljning eller utvärdering. Det är inte en ansvarsfull hantering av våra gemensamma resurser.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga socialminister Annika Strandhäll:

 

1. Vilken analys gör ministern och regeringen av utvecklingen av väntetiderna inom vården under nuvarande regering?

2. Vilken analys gör ministern och vilket ansvar har ministern och regeringen för att Sverige har bland Europas allra längsta väntetider?