De afghanska tolkarnas rättigheter

Interpellationsdebatt 2 februari 2017

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 1 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Svar på interpellationer

Fru talman! Maria Weimer har frågat mig om jag tänker vidta någon åtgärd gentemot Sveriges ambassad i Kabul med anledning av att ambassaden enligt Maria Weimer har vägrat att ta emot ansökningar om uppehållstillstånd från ett antal afghanska tolkar.

Huvudregeln enligt utlänningsförordningen (2006:97) är att en ansökan om uppehålls- eller arbetstillstånd av en utlänning som inte befinner sig i Sverige ges in till och utreds av en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat i hemlandet eller i det land där utlänningen annars är stadigvarande bosatt.

Ambassaden i Kabul har sedan sin tillkomst 2008 varit undantagen från handläggning av ärenden enligt utlänningslagstiftningen. Detta beslutades, med hänvisning till säkerhetsläget i Kabul, i ett regeringskanslibeslut den 15 juli 2008 (UD/2008/25399/PLAN). Ett nytt regeringskanslibeslut, som ersatte det nämnda, fattades den 8 oktober 2015 (UD2015/08608/PLAN). Enligt detta beslut, som också togs med anledning av säkerhetsläget, ska undantaget från handläggning av migrationsärenden fortsatt gälla, förutom viseringsärenden för en avgränsad krets. Det sistnämnda handlar om visering för besök i Sverige och inte om uppehållstillstånd.

För de fall där det saknas svensk utlandsmyndighet som handlägger migrationsärenden i hem- eller bosättningslandet finns kompletterande föreskrifter, tidigare av Migrationsverket, numera Regeringskansliets föreskrifter (UF 2016:3), om var ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd ges in och utreds i vissa fall. Av föreskrifterna framgår att medborgare i Afghanistan hänvisas till ambassaderna i Islamabad, New Delhi eller Teheran.

En utlandsmyndighet ska vara tillgänglig för besök och för att ta emot handlingar från allmänheten. Om en handling inlämnats till fel myndighet kan utlandsmyndigheten förmedla handlingen till behörig myndighet. Det finns däremot ingen regel som säger att man har rätt att lämna in en handling till fel myndighet och kräva att den vidarebefordrar handlingen till rätt myndighet.

Vid ambassaden i Kabul gäller särskilda säkerhetsföreskrifter som ambassaden följer. I det fall som åberopas hade besöket inte föranmälts. Besökarna kunde därför inte tas emot omgående men gavs möjlighet att boka en tid. Sammantaget följer ambassaden gällande lagar och regler, och någon åtgärd är inte aktuell.


Anf. 2 Maria Weimer (L)

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret, men jag måste säga att jag är lite förvånad över hur legalistiskt och torrt det låter.

Låt mig påminna utrikesministern om att vi här talar om människor som har arbetat som tolkar i svenska statens tjänst. De har arbetat sida vid sida med våra svenska soldater i Afghanistan och fullt ut delat våra soldaters risker. Två av dem har betalat det yttersta priset och fått sätta livet till i svenska statens tjänst i Afghanistan. Flera av dem har också blivit skadade av motståndare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag anser att Sverige har ett moraliskt och politiskt ansvar för dessa tolkar; det går inte att komma ifrån. Det rör sig om tolkar med lokal kännedom om språket och kulturen, och de är en förutsättning för att vi ska kunna utföra fredsframtvingande insatser i tredjeland. Det gäller för alla organisationer som gör anspråk på att arbeta med konfliktlösning och fredsfrämjande.

Fru talman! Jag vet att utrikesministern är en varm FN-vän, och jag delar hennes tro på FN som vårt viktigaste globala forum för konfliktlösning. Ett av FN:s viktigaste instrument för det fredsfrämjande arbetet är de militära insatserna, och för dem är vi beroende av tolkar. Jag undrar därför hur utrikesministern ställer sig till den moraliska frågan när det gäller att rösta för FN-insatser världen över, dit vi också bidrar med svensk trupp ibland, men utan att ta ansvar för de tolkar som riskerar livet för vår säkerhet.

Frågan gäller inte bara Afghanistan utan även Mali - och i framtiden sannolikt fler länder. Tolkar som har arbetat sida vid sida med svenska soldater måste få ansöka om skydd i Sverige. Det betyder inte att alla ska ges uppehållstillstånd, men de bör få rätt att ansöka om det.

Fru talman! Min interpellation handlar om de tolkar som riskerat livet för att hjälpa svensk trupp i Afghanistan. Den förra regeringen tog initiativet till det som numera kallas en särskild ordning, och det innebär att en del personer valdes ut av Försvarsmakten och Migrationsverket för så kallad vidarebosättning. Detta initiativ omfattade dock bara de tolkar som var i tjänst fram till årsskiftet 2013/14. De som tidigare tjänstgjort som tolkar blev inte föremål för denna bedömning från Försvarsmaktens sida.

Fru talman! Jag vill upprepa detta: Försvarsmakten har inte gjort någon bedömning av det tjugotal tolkar som jobbade för insatsen fram till 2013, under drygt tio års tid. De har lämnats helt utan prövning, trots sina insatser för de svenska förbanden. Det är just därför jag ställer frågan till utrikesministern om rätten att lämna handlingar till ambassaden i Kabul - för att det finns 20 personer kvar som inte har fått någon prövning.

Svaret från UD är att dessa 20 personer får resa från Afghanistan till Indien, Pakistan eller Iran för att lämna sina handlingar där. Det vore ju inget problem om vi talade om säkra och trygga gränsområden, men nu talar vi om några av världens farligaste länder. Detta är tolkar som redan har riskerat livet för svensk trupp i Afghanistan. De ska packa ned sina bevis och intyg och riskera sina liv på resan genom osäkra områden till New Delhi, Islamabad eller Teheran.

Fru talman! Jag måste fråga utrikesministern dels om hon avser att sitta i FN:s säkerhetsråd och rösta igenom FN-insatser utan att Sverige kan ta ansvar för de tolkar vi har utnyttjat när vi har bidragit med trupp under FN-mandat, dels om det är UD:s mening att de afghanska tolkarna ska riskera livet på en resa till New Delhi för att där kunna lämna in sina ansökningar om uppehållstillstånd.


Anf. 3 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Fru talman! Sverige har tagit ansvar för de personer som enligt svenska myndigheters bedömning har en allvarlig hotbild mot sig och ett skyddsbehov kopplat till sin tjänstgöring hos Försvarsmakten i Afghanistan. De afghanska tolkarnas arbete har varit av central betydelse för att svenska förband har kunnat verka i Afghanistan. Att stödja de tolkar och andra lokalanställda med skyddsbehov som har bistått den svenska styrkan i Afghanistan har regeringen ansett viktigt, och det gör den fortsatt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I samband med att Sveriges militära engagemang inom ramen för ISAF i huvudsak avslutades sommaren 2014 bedömde ansvariga myndigheter att ett antal tolkar hade behov av skydd, och jag kan konstatera att myndigheter med olika ansvarsområden har samverkat väl för att hantera en uppkommen situation inom ramen för befintlig lagstiftning. Uppehållstillstånd i Sverige beviljades inom ramen för vidarebosättning i det så kallade kvotflyktingsystemet.

Under 2013 och 2014 överfördes totalt 23 före detta tolkar och övriga lokalanställda med skyddsbehov samt deras familjemedlemmar till Sverige - sammanlagt 68 personer. Dessa personer lever nu sina liv i vårt land, efter myndigheternas utförda arbete. Det är viktigt att Sverige drar lärdomar av hur arbetet fungerar med att hantera frågan om de afghanska lokalanställda inför framtida internationella insatser. Regeringskansliets roll vad gäller de afghanska tolkarna har varit att säkerställa samordning mellan berörda departement och myndigheter.

Låt oss också komma ihåg att vårt militära engagemang inom ramen för ISAF pågick i över ett decennium. Det var mycket omfattande och genomfördes i en komplex miljö. Din fråga var mycket specifik, Maria Weimer. Den handlade om en speciell situation, och jag har svarat på frågan. Om vi inte skulle följa lagar och regler skulle det verkligen bli uppståndelse.

Det är självklart så att vi kommer att titta på detta inför framtida insatser och i de pågående insatserna. Vi ska försäkra oss om att vi gör det på bästa sätt. Sedan påverkar vi inte alltid hur andra länder har det med sina aviseringsbestämmelser och annat som gör att det kan vara svårt att ta sig till andra platser för att till exempel få visum eller ansöka om uppehållstillstånd. Det är något vi ständigt och jämt kämpar med, och det gäller också i detta fall.

Din fråga har jag dock svarat på, Maria Weimer. Det är som sagt oerhört viktigt att man håller sig till lagar och regler på området.


Anf. 4 Maria Weimer (L)

Fru talman! Det finns någon typ av informationsgap här mellan mig och utrikesministern, för enligt de uppgifter jag har fått finns det ett tjugotal tolkar vars skyddsskäl inte har fått någon bedömning.

Man har tittat på dem som arbetade för Försvarsmakten 2013-2014, och man har gett många av dem skydd i Sverige. Men de som jobbade för svenska trupper mellan 2002 och 2013 har ännu inte fått någon bedömning, och det är dem jag pratar om i dag. De har hamnat utanför den här särskilda ordningen, som var en fungerande lösning - även om det var en ad hoc-lösning - för det som då behövde göras.

Det finns en annan del i utrikesministerns interpellationssvar som förbryllar mig lite. Hon hävdar att ambassaden i Kabul inte kan ta emot ansökningar om uppehållstillstånd, men hon säger samtidigt att besöket inte hade föranmälts. Då blir jag nyfiken på om det hade gjort någon skillnad om detta besök hade föranmälts till ambassaden. Det här skulle vara väldigt central information för dessa människor.

Utrikesministern säger vidare att besökarna gavs möjlighet att boka en tid. Då undrar jag än en gång om detta hade gjort någon skillnad. Hade de fått lämna in sina handlingar om de hade bokat en tid på ambassaden?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utrikesministern får gärna hjälpa mig att förstå vad hon menar med sina uttalanden. Beskedet som jag nu utläser av det svar som jag har fått är att meningen är att dessa människor ska packa sina väskor och resa över några av de farligaste bergspassen i världen. Det här ska ske med papper i fickan som är bevis för att de har jobbat för Sverige - dessa papper kommer att leda till en säker död om de hittas av fel motståndare på vägen till Teheran, New Delhi eller Islamabad.

Utrikesministern var också inne på att det finns tankar om hur man ska hantera detta i framtida insatser. Jag är väldigt nyfiken på att höra hur sådana lagförslag eller lösningar skulle kunna se ut, för den här frågan kommer säkerligen att aktualiseras igen efter att vi har avslutat vår insats i Mali.


Anf. 5 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Fru talman! En person som vill söka internationellt skydd - det vill säga asyl - ska enligt utlänningslagens bestämmelser lämna in en ansökan till berörda myndigheter i Sverige. Det är alltså inte normal ordning att söka asyl utanför Sverige.

Om en person likväl vänder sig till en svensk utlandsmyndighet i syfte att söka asyl i Sverige kan utlandsmyndigheten inte göra mer än att ta emot ansökan och sända den vidare till behörig myndighet. En ansökan om asyl som har lämnats in vid en svensk ambassad kan inte beviljas av Migrationsverket, enligt utlänningslagens bestämmelser. För att kunna betraktas som flykting måste man befinna sig utanför sitt hemlands gränser.

De som inte har möjlighet att ta sig till Sverige för att söka skydd kan vända sig till FN:s flyktingkommissarie, UNHCR, i ett tredje land. UNHCR bedömer då om det föreligger behov av skydd och eventuell vidarebosättning till ett land som man har samarbete med, till exempel Sverige.

Det är inte möjligt att som kvotflykting söka uppehållstillstånd i Sverige eller i någon annan vidarebosättningsstat. Presentation av personer som föreslås bli uttagna för vidarebosättning görs i normalfallet av UNHCR, eller i särskilda undantagsfall av en svensk utlandsmyndighet i det tredje landet. En individuell prövning av skyddsbehov görs därefter av berörda myndigheter.

Det är inte regeringen som bedömer och fattar beslut i enskilda ärenden, utan det är den självständiga myndigheten som har ansvaret för att hantera den här typen av frågor, enligt befintlig lagstiftning. Varken regeringen eller Regeringskansliet får, enligt regeringsformen, intervenera i frågor som rör myndighetsutövning gentemot enskilda personer eller göra tolkningar av lag. Asylärenden som myndigheterna hanterar är exempel på sådana frågor.

Det är förstås viktigt med vidarebosättning. Vi fortsätter att driva på i EU för att vi ska kunna öka vårt mottagande av kvotflyktingar. De lagliga vägarna för asylsökande till EU är få, och vi har en särskild utredare som tittar på förutsättningarna för att skapa lagliga vägar.

Vi har en rad olika initiativ för att följa upp och se hur den här frågan utvecklas framöver. Men vi har ingen anledning att ifrågasätta det sätt på vilket man har hanterat denna fråga. Man har gjort det enligt gällande regler, också i Kabul.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi har dessutom säkerhetsbestämmelser att ta hänsyn till, och det är väldigt viktigt att detta sker enligt regelverket.


Anf. 6 Maria Weimer (L)

Fru talman! Såvitt jag vet handlar detta inte om att söka asyl utan om att söka uppehållstillstånd i Sverige. Det handlar alltså inte om asylfrågan - jag tror inte att vi ska blanda ihop dessa två saker i det här fallet.

Faktum kvarstår: Det finns 20 individer som har arbetat för Sverige som inte har fått någon bedömning. UD:s svar är att de ska resa till något av ett antal grannländer och göra ansökan där, vilket de av säkerhetsskäl inte kan göra.

Dessa människor är låsta i sin situation, och det som utrikesministern säger ger inget svar till dem - de är fortfarande kvar i den här låsningen. Detta tjugotal människor har arbetat sida vid sida med svenska förband och riskerat sina liv för detta.

Vi har här en snårig skog av svenska myndighetsbeslut som pekar åt lite olika håll. Justitieministern sa i juni att han vägrar att ompröva tidigare beslut, och nu håller utrikesministern fast vid ambassaden i Kabul och dess säkerhetsbestämmelser.

Men vi vet ju att vissa undantag görs, till exempel vad gäller visumansökan för besök i Sverige. Ambassaden i Kabul gör undantag för detta, så det är väldigt svårt att förstå att man inte kan lösa situationen för dessa 20 individer. De har ju varit anställda av Sverige. Vi vet vilka dessa människor är, och vi har litat på dem tillräckligt mycket för att de skulle bli anställda av den svenska försvarsmakten.

Jag skulle vilja återkomma till varför det är omöjligt för ambassaden i Kabul att göra ett undantag och låta dessa människor lämna in sina ansökningar. Jag undrar också hur utrikesministern tänker sig en långsiktig lösning - förankrad i riksdagen och regeringen - för framtida insatser. Hur ska vi hantera att människor är beredda att hjälpa oss med att tolka i samband med svåra insatser och sedan kunna erbjuda dem skydd framöver?


Anf. 7 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Fru talman! Jag är säker på att Maria Weimer är medveten om att regeringen inte kan uttala sig i enskilda ärenden. Vi kan heller inte göra någon tolkning av Migrationsdomstolens domar.

Det är otroligt viktigt att stödja dessa tolkar och andra lokalanställda med skyddsbehov, som har hjälpt och stöttat exempelvis den svenska styrkan i Afghanistan. Samtidigt finns det grundläggande ingångsvärden att ta hänsyn till, bland annat vilka som har rätt att pröva denna typ av ärenden. Dit hör inte Kabul.

Vi måste agera inom ramen för befintlig lagstiftning. Denna kan man så småningom avse att ändra på.

Det är viktigt att samverka - och att myndigheterna samverkar - för att hantera en uppkommen situation. Vi har tagit ansvar för de personer som svenska myndigheter ansåg hade stort skyddsbehov och en allvarlig hotbild mot sig. Dessa personer lever här, tack och lov, efter myndigheternas utförda arbete.

Det är Migrationsverket som självständig myndighet som gör dessa bedömningar, och detta måste vi hålla på. Vi måste också hålla på de lagar och regler som våra ambassader och andra har att hålla sig till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellation 2016/17:235 De afghanska tolkarnas rättigheter

av Maria Weimer (L)

till Utrikesminister Margot Wallström (S)

 

Mellan 2002 och 2014 deltog Sverige i den fredsfrämjande militära insatsen ISAF (International Security Assistance Force) i Afghanistan. För att kunna genomföra uppdraget anlitade Försvarsmakten ett antal lokalanställda tolkar. Sammantaget kom ett fyrtiotal tolkar att tjänstgöra tillsammans med de svenska trupperna. På grund av detta arbete har dessa tolkar kommit att utsättas för hot av det regeringsfientliga motståndet.

När tolkarnas situation blev känd för regeringen instruerade den Migrationsverket och Försvarsmakten att hjälpa tolkarna genom att erbjuda dem uppehållstillstånd via kvotflyktingprogrammet. Detta kom att kallas den ”särskilda ordningen”. Emellertid hjälptes endast 21 tolkar med familjer på detta sätt – endast de tolkar som var anställda från 2013 till våren 2014. Övriga tolkar, ca 20 personer, fick ingen hjälp. Försvarsmakten har hävdat att den av lagliga skäl inte har kunnat hjälpa dem eftersom säkerhetsskyddslagen inte medger prövning av tidigare anställd personal.

I dagsläget finns det därför ett tjugotal tolkar kvar i Afghanistan som kan visa att de har tjänstgjort med den svenska försvarsmakten och menar att de lever under fara på grund av detta, men som svenska myndigheter inte har visat något intresse av att hjälpa.

Migrationsdomstolens lagakraftvunna dom från i mars i år ger dessa tolkar rätt att ansöka om uppehållstillstånd med hänvisning till Europakonventionen och till 5 kap. 3 a § tredje stycket 3 utlänningslagen. Ansökan om uppehållstillstånd ska lämnas in till en ambassad. Detta framgår av Migrationsverkets föreskrift (MIGRFS 07/2015).

Följaktligen har tolkarna rätt att lämna in sina ansökningar om uppehållstillstånd på den svenska ambassaden i Kabul. Nu har det emellertid visat sig att ambassaden inte har velat ta emot ansökningar om uppehållstillstånd. Ett antal tolkar har försökt att lämna in sina ansökningar men ambassaden har vägrat att ens ta emot handlingarna.

Det är uppenbart att lagen inte följs av tjänstemän på Utrikesdepartementet. Det framgår av Migrationsverkets föreskrift att ambassaden i Kabul är rätt instans för tolkarna att vända sig till. Därtill finns det anledning att påpeka att en svensk förvaltningsmyndighet inte har rätt att neka en enskild att lämna en handling till myndigheten.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström:

 

Tänker utrikesminister vidta någon åtgärd gentemot ambassaden i Kabul med anledning av det som framförts?