Ett utvidgat tjänstemannaansvar

Interpellationsdebatt 9 februari 2018

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 18 Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S)

Fru talman! Lars-Arne Staxäng har frågat mig om jag är beredd att vidta initiativ eller åtgärder för att genomföra en översyn av tjänstemannaansvaret i syfte att utvidga och förstärka det.

Det är viktigt att allmänheten har ett stort förtroende för att offentliga förvaltningsuppgifter sköts på ett ansvarsfullt och korrekt sätt. Den 1 juli i år träder en ny förvaltningslag i kraft. Den nya lagen stärker enskildas rättssäkerhet i kontakt med myndigheter och snabbar på ärendehanteringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En god förvaltningskultur handlar också om de professionella värderingar som ska prägla alla statsanställda. Sedan januari 2017 har Statskontoret i uppdrag att främja och samordna arbetet för en god förvaltningskultur i staten. Det handlar bland annat om att statsanställda ska känna till och följa lagarna och att förebygga korruption. Det handlar också om att utveckla en etisk kompass och en förmåga att hantera svåra situationer och dilemman. Allt detta bidrar till att skapa, upprätthålla och stärka förtroendet för staten.

För att medborgarna ska kunna känna förtroende för att den offentliga förvaltningen sköter sina uppgifter på ett opartiskt, effektivt och rättssäkert sätt är det också nödvändigt att det finns ett ändamålsenligt utformat system för ansvarsutkrävande när det begås felaktigheter. Det kan anses finnas tre ben för sådant ansvarsutkrävande: ett straffrättsligt, ett arbetsrättsligt och ett skadeståndsrättsligt.

Det straffrättsliga ansvaret ska träda in vid de allvarligaste angreppen på medborgarnas intresse av att offentliga uppgifter sköts korrekt. För att upprätthålla allmänhetens förtroende för den offentliga förvaltningen är det viktigt att straffansvaret för tjänstefel är ändamålsenligt utformat. Jag är öppen för att låta se över om det straffrättsliga skyddet är tillräckligt.


Anf. 19 Lars-Arne Staxäng (M)

Fru talman! Först vill jag tacka för svaret. Jag noterar med tillfredsställelse att statsrådet tagit min fråga på stort allvar och i sitt svar också kan tänka sig att gå vidare i någon typ av utredning för att se om det straffrättsliga ansvaret vid tjänstefel är tillräckligt. Jag menar bestämt att så inte är fallet i Sverige.

År 1975 ändrades lagen om det offentliganställdas tjänstemannaansvar i grunden. Ändringen trädde i kraft den 1 januari 1976. Den största skillnaden blev att det som tidigare prövades i domstol som tjänstefel nu i de flesta fall övertogs av myndighetens interna disciplingrupp.

I praktiken har detta ofta inneburit att endast riktigt grova tjänstefel utreds och beivras medan mindre förseelser inte leder till något som helst straffrättsligt ansvar. Det är alltså en radikal skillnad mot den gamla lagstiftningen före 1976, då tjänstemannen kunde få både suspension och avsättning vid grövre överträdelser.

Varje år kommer det in över 8 000 anmälningar om tjänstefel i Sverige. Vid många av dessa anmälningar finns det självklart inte någon som helst misstanke om överträdelser. Men trots att anmälningarna ökat på senare år, åtminstone sett under en tioårsperiod, är det nu mindre än 50 fall som går till prövning, och bara ungefär 25 får någon typ av erinran eller någon form av straff, när det gäller den straffrättsliga delen.

Fru talman! Det här handlar i botten om förtroende, precis som statsrådet framförde. Det är synnerligen viktigt att medborgarna känner stort förtroende för att våra myndigheter alltid gör sitt bästa på ett rättvist sätt och att alla är lika inför lagen. Alla vet att om medborgaren själv slarvar, exempelvis med skatten, slår samhället till med ganska hårda sanktioner. Detta får man acceptera i ett rättssamhälle. Men då är det också viktigt att medborgarna känner till att om någon tjänsteman gör ett betydande fel kommer vederbörande att få ett straffrättsligt ansvar för detta.


Anf. 20 Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag har i grunden ett mycket stort förtroende för dem som jobbar i statlig och kommunal förvaltning. Den förvaltningskultur och den ämbetsmannakultur som vi har i Sverige anser jag präglas av en mycket hög kompetens och opartiskhet. Dessutom vet vi utifrån alla internationella utvärderingar som görs att vi har betydligt mindre problem med korruption och den typen av bekymmer än vad man har i många andra länder. Jag skulle vilja säga att vi i grunden har en väldigt bra ämbetsmannastruktur i förvaltningen. Det innebär inte att det inte begås fel då och då. Det kan inträffa, och då gäller det att vi har ett bra system för att se till att man kan komma till rätta med detta. Men jag tycker inte att enstaka fel kan vara grund för att använda en retorik som stämplar hela förvaltningen eller för att hävda att förvaltningen i sin helhet inte skulle agera på ett korrekt sätt.

Lars-Arne Staxäng talar om antalet anmälningar om tjänstefel och nämner siffran 8 000. Denna siffra var riktig 2012. Då gjordes 8 000 anmälningar om brottet tjänstefel. Men på senare år har den siffran gått ned. Den senaste siffran är 6 000 och är från 2016. Vi hade en topp 2012. Därefter har det skett en minskning. Detta vill jag få fört till protokollet. Det sker ingen ökning när det gäller anmälningar om brottet tjänstefel.

Jag är, som jag sa i interpellationssvaret, beredd att se över det straffrättsliga skyddet och se om det är tillräckligt. Men då måste man fundera över i vilken form man ska göra detta och också förstås med vilken inriktning. Lars-Arne Staxäng ger ingen större vägledning till vad han anser att man ska titta på.

Det som var fallet före 1975 var att även väldigt små försummelser och bagatellartade fel kunde göras straffbara och dras inför domstol. Därmed kunde tjänstemän ställas inför rätta för dessa. Det var detta man ändrade på. Den delen, det straffrättsliga ansvaret, överfördes i stället till exempelvis regler om disciplinansvar. Det kunde då bli fråga om varningar eller löneavdrag.

Jag är inte beredd att gå tillbaka till den situation som rådde före 1975. Men jag ser gärna över hur praxis har utvecklats de senaste åren för att se om det har skett någon förskjutning innebärande att man - vilket påstås - tar mindre allvarligt på den här typen av fel än vad man gjorde tidigare.

För att ta ett exempel ställs poliser varje dag inför ganska svåra beslut att fatta. Det kan gälla omhändertagande, våldsanvändning och olika konfrontationer. Skulle vi helt gå tillbaka till den tidigare ordningen och utvidga det här ansvaret till att gälla även i de situationerna tror jag att det skulle leda ut på en väg som vi inte riktigt kan ta ansvar för. Är det detta Lars-Arne Staxäng är ute efter, att man ska fånga in de situationerna också? Vill han fånga in även kommunala församlingar, så att man ska kunna ställa dem inför domstol till exempel för domstolstrots? Ska det också kunna utgöra tjänstefel? Den diskussionen har förts. Det är mina frågor till Lars-Arne Staxäng.


Anf. 21 Lars-Arne Staxäng (M)

Fru talman! Det är bra att statsrådet skiljer på det straffrättsliga, det arbetsrättsliga och det skadeståndsrättsliga ansvaret i dessa frågor. Han var inne på det i sitt senaste inlägg. Vi diskuterar mest det straffrättsliga området och de riktigt grova felen. Det är det jag har interpellerat statsrådet om. Och det finns faktiskt ett stort värde i om en prövning av de grövre fallen kommer till domstol och inte hanteras internt av en myndighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

JO menade till exempel - nu är detta länge sedan, 1975, för över 40 år sedan - att en straffpåföljd har en betydligt starkare normbildande effekt än vad en disciplinpåföljd har. Och nog kan man instämma i detta efter drygt 40 år med den här lagstiftningen. Justitierådet Thomas Bull kommenterar statistiken - om det nu är 8 000 fall eller 6 000 fall, som vi fick höra här - och menar att domstolarna har blivit mer förlåtande i sin rättskipning i de här fallen, så till den grad att tjänstefel nästan är avkriminaliserat. Det är en allvarlig signal.

De vanligaste disciplinpåföljderna är i stället en intern varning eller några dagars löneavdrag. Med andra ord har ansvaret gått över till ett helt arbetsrättsligt system mellan arbetsgivare och arbetstagare. Denna fråga kom ju också upp i och med de skandaler som hittills framkommit på Transportstyrelsen. Vi ska naturligtvis inte föregå de utredningar som arbetar med detta fall, men det är ett exempel. Det är lätt att konstatera att det just vid sådana här ärenden är en stor fördel att ha en tydlig lagstiftning inom det straffrättsliga området.


Anf. 22 Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S)

Fru talman! Jag noterar att Lars-Arne Staxäng fortsätter att tala om de grova felen. Vad jag förstår vill han inte gå tillbaka till 1975 års regelverk, som innebar att även väldigt små försummelser och rent bagatellartade fel kunde leda till straffpåföljder. Men för den eventuella kartläggning vi ska göra vore det bra att veta vilken hållning Moderaterna har.

Som sagt är jag öppen för att se över om det har skett någon förändring i praxis på senare tid. Jag vet att det inte är särskilt många av alla de här anmälningarna som verkligen leder till påföljder. Då kan man faktiskt se över vad detta beror på. Är gränsen helt enkelt för lågt satt? Detta tittar jag gärna vidare på. Jag öppnar för det. Men att gå tillbaka till 1975 års system verkar inte vare sig jag eller Lars-Arne Staxäng vara intresserad av.

Jag ställde också en fråga om kommunala församlingar. Den frågan har nämligen också lyfts fram i detta sammanhang. Ska man bredda det här till att gälla även det? Där fick jag inte något tydligt svar från Staxäng. Jag är för min del inte beredd att gå så långt i det avseendet.

Sedan nämner Lars-Arne Staxäng Transportstyrelsen. Sanningen är ju att det vi vet är att den som fattade detta beslut, det vill säga generaldirektören i det här fallet, också dömdes, dock inte för tjänstefel utan för vårdslöshet med hemlig uppgift. Detta ledde i sin tur till arbetsrättsliga effekter, nämligen att hon fick lämna sin tjänst. Det fanns alltså både en straffrättslig och en arbetsrättslig påföljd av detta. Att använda det som ett exempel på att systemet inte skulle ha fungerat tycker jag inte är riktigt rättvisande. Det är snarare tvärtom. Här fungerade systemet i den meningen att detta upptäcktes och fick en straffrättslig påföljd.

Men som sagt fortsätter jag gärna den här diskussionen för att se om praxis på något sätt har ändrats och var man ska dra gränserna för det straffrättsliga ansvaret.


Anf. 23 Lars-Arne Staxäng (M)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar för debatten, som jag tror är ganska viktig.

Vi har diskuterat om det är 8 000 eller 6 000 fall. I den utredning som jag tittade på var det 8 000 under en lång rad år, ända fram till 2015. Det är möjligt att statsrådet har någon senare siffra. Men om det har skett en minskning är det kanske en signal på att människor märker att det inte finns någon anledning att anmäla tjänstefel, då det inte leder framåt.

När under 50 fall blir utredda och man sedan i kanske bara hälften får någon fälld för tjänstefel är det en allvarlig signal. Jag vädjar till statsrådet att, precis som han skriver i sitt första svar, titta på frågan.

Jag menar inte att småfel ska tas upp i någon domstol. Vi har andra mycket grövre saker att hantera där. Men vid allvarligare tjänstefel, precis som vid Transportstyrelsen, borde det gå att kunna fälla tjänstemän.

Statsrådet frågade: Ska detta ske över hela den offentliga sektorn och även i de kommunala församlingarna? Jag kan tänka mig att det även ska kunna ske där vid vissa grövre förseelser, särskilt vid myndighetsutövning på olika sätt. Det har varit frapperande tjänstefel även inom den kommunala sektorn.

Det är viktigt att vi tittar över lagen och att vi tar upp det så att det blir en lag så att allvarliga tjänstefel, när de sker, också beivras på det straffrättsliga området.


Anf. 24 Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S)

Fru talman! Bara så att det inte blir något missförstånd: Beslut i kommunala förvaltningar omfattas också av regelverket. Så är det redan i dag vid myndighetsutövning. Det har inte ändrats över huvud taget.

Vad jag talar om är om fullmäktigeförsamlingar till exempel fattar beslut som skulle kunna tolkas som att de går emot ett domstolsbeslut och om det också skulle kunna omfattas av tjänstefel. Den diskussionen har nämligen lyfts upp inte minst av Thomas Bodström, som du hänvisade till. Så långt ska vi nog inte gå i det avseendet.

När man ägnar sig åt myndighetsutövning omfattas man också av det straffrättsliga regelverket. Det fungerar så oavsett om du är statlig eller kommunal tjänsteman. Sedan kan vi diskutera var gränsen för det straffrättsliga ansvaret ska gå.

Jag pekade på att före 1975 var det så pass vitt utsträckt att även bagatellartade fel som till exempel begicks av en socialsekreterare eller av en polisman skulle kunna dras inför rätta. I det fallet kanske det i själva verket skulle ha varit mer ändamålsenligt att använda sig av en varning, ett löneavdrag eller någonting sådant. Det skulle bli någon form av disciplinpåföljd i stället.

Det var detta övergången 1975 innebar. Jag är inte beredd att gå tillbaka till 1975 års ordning. Däremot vill jag gärna ta frågan vidare genom att se över det. Har det skett någon form av praxisändring de senaste åren, där gränsen för vad man betraktar som allvarligt eller mindre allvarligt har förskjutits? Den processen tar jag gärna vidare.

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellation 2017/18:172 Ett utvidgat tjänstemannaansvar

av Lars-Arne Staxäng (M)

till Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson (S)

 

Det finns i dag ett behov av en översyn av den lagstiftning som berör statliga och kommunala tjänstemän och deras tjänstemannaansvar. Det enskilda tjänstemannaansvaret regleras i dag i 20 kap. brottsbalkens.

Frågan om tjänstemannaansvar inom den offentliga sektorn har debatterats och utretts flera gånger. Den senaste stora reform som genomfördes skedde 1975 genom den så kallade ämbetsmannaansvarsreformen där ett av syftena var att närma den offentliga sektorn till den privata och skapa ett enhetligt sanktionssystem. Många menar att denna reform ledde till att det svenska ämbetsmannaansvaret urholkades och att ansvarsutkrävandet av de enskilda tjänstemännen minskade.

Det finns i dag argument som talar för att den nuvarande bestämmelsen i brottsbalken om tjänstefel inte är tillräcklig. Frågan om tjänstemannaansvaret har även lyfts upp nyligen; senast sommaren 2017 efterlystes det i samband med skandalen på Transportstyrelsen ett utökat tjänstemannaansvar från flera håll.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga justitie- och inrikesminister Morgan Johansson:

 

Är ministern beredd att vidta initiativ eller åtgärder för att genomföra en översyn av tjänstemannaansvaret i syfte att utvidga och förstärka det?