Feministisk utrikespolitik och hbtq

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag var lite sen; vi hade räknat med att de andra interpellationerna skulle ta lite längre tid.

Ludvig Aspling har frågat utrikesministern i vilket avseende hon arbetar inom den feministiska utrikespolitiska teorin när Sverige stöder stater vars myndigheter förföljer hbtq-personer. Ludvig Aspling har också frågat henne på vilket sätt hon avser att arbeta för att Tanzania, Afghanistan, Etiopien och Somalia ska reformera sin hbtq-lagstiftning i mer liberal riktning samt vilken faktisk effekt på dessa länders hbtq-lagstiftning jag anser att omvärlden har haft hittills. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Den feministiska utrikespolitiken ger mig och regeringen ett kraftfullt verktyg att verka för de mänskliga rättigheterna, vilket även gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, och för de grupper som är strukturellt underordnade och diskriminerade. Genomförandet av den feministiska utrikespolitiken tar alltid sin utgångspunkt i de utmaningar som råder i den aktuella kontexten, alltså i det land som man verkar. Hbtq-personer utsätts för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i alla delar av världen, bland annat genom diskriminering, hot om våld och våld.

När det gäller utvecklingssamarbetet har riksdagen fastställt att det övergripande målet är att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Det gör utvecklingssamarbetet till ett viktigt verktyg för hbtq-personers åtnjutande av mänskliga rättigheter internationellt. Sverige är en viktig aktör och verkar såväl globalt och regionalt som lokalt. Dialog och påverkansarbete är viktiga arbetssätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sidas genomförandepartner arbetar med att bistå med bland annat expertis i lagstiftningsarbetet i samarbetsländer, och så gör även FN-aktörer som Högkommissariens kontor för mänskliga rättigheter. Genom utvecklingssamarbetet bygger Sverige en bredd av relationer med aktörer från olika delar av samhället, vilket bidrar till Sveriges möjligheter att driva frågor som mänskliga rättigheter. I flera länder går Sveriges bistånd i stor utsträckning till civilsamhället och till multilaterala partner.

Situationen för hbtq-personer är mycket svår i de länder som Ludvig Aspling lyfter, och vi måste arbeta långsiktigt för att nå en positiv förändring. Ibland handlar det om att bidra till att bromsa en negativ utveckling.

I Tanzania ser vi en oroande tillbakagång vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Påverkansarbete gentemot en bredd av aktörer som civilsamhällesorganisationer, religiösa samfund, offentliga institutioner, politiker och journalister behövs och tar lång tid. Sverige stöder organisationer, inklusive FN-organisationer, som arbetar för hbtq-personers rättigheter i landet bland annat i syfte att bygga kapacitet för de lokala organisationer som arbetar med dessa frågor.

Det svenska biståndet till Somalia kanaliseras i huvudsak via FN och Världsbanken och syftar till att stärka system och institutioner som upprätthåller och garanterar respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer samt stärker den institutionella kapaciteten för ansvarsutkrävande. Detta ska naturligtvis också tillförsäkras hbtq-personer.

De demokratiska reformer, bland annat den nya lagen för civilsamhället som genomförts i Etiopien, innebär att möjligheterna har ökat för en liberalisering. Men en attitydförändring kan ta tid. För att bättre kunna stödja de demokratiska reformerna i landet har regeringen därför nyligen beslutat att utöka utvecklingssamarbetet med Etiopien med 200 miljoner kronor för de två återstående åren av strategiperioden. I dialogen med Sverige lyfter regeringen att situationen för hbtq-personers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna inte är tillräcklig. Men i övrigt finns en positiv utveckling i Etiopien som vi kraftigt stöder.

I Afghanistan är sexuella handlingar mellan personer av samma kön omgärdade av kraftig stigmatisering och bestraffas med långa fängelsestraff. Men sedan införandet av en straffrättsreform 2017 är de inte längre, som interpellanten hävdar, belagda med dödsstraff.

Vi fortsätter att aktivt arbeta för en progressiv samhällsutveckling i Afghanistan där arbetet för mänskliga rättigheter är en huvuduppgift. Att upphöra med detta skulle försvaga de institutioner som håller på att växa fram, något som knappast skulle gagna landets hbtq-personer.

Herr talman! De länder som får mest bistånd från Sverige är Tanzania, Afghanistan, Etiopien och Somalia. En stor del av stödet går just till att stötta offentliga myndigheter och statsapparater.

Samtidigt utövar myndigheter i de här fyra länderna ett ganska grovt och även lagstadgat förtryck mot just hbtq-personer - något som redogörs för på ett hårresande sätt i rapporten State-Sponsored Homophobia, som ges ut av ILGA.

I Tanzania riskerar den som begår en frivillig homosexuell handling livstids fängelse, medan samma gärning i Etiopien kan ge 15 års fängelse. I Somalia och Afghanistan är situationen lite mer osäker. Det har skett en straffrättsreform i Afghanistan, så som biståndsministern påpekar, men eftersom det finns en hel del godtycklighet i rättstillämpningen där hävdar experter fortfarande att dödsstraffet är en risk.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I USA har president Trump nyligen lanserat en diplomatisk offensiv som kallas global pushed decriminalized homosexuality om hur man planerar att använda just biståndet som ett verktyg för att nå detta mål.

Samtidigt har Sverigedemokraterna föreslagit ett moraliskt golv för biståndsmottagare, vilket skulle innebära att biståndspengar aldrig kan finansiera en myndighet samtidigt som den förtrycker och begår människorättsbrott.

Vi har naturligtvis förståelse för dilemmat som uppkommer mellan å ena sidan att finnas på plats och påverka och å andra sidan risken att man finansierar saker som inte är bra. Vi ser däremot väldigt lite som tyder på att något av dessa länder är på väg att förändra sin inställning till sexuella minoriteters rättigheter. Ett undantag skulle kunna vara den nya afghanska straffrättslagen, men det beror lite grann på hur den implementeras och om den faktiskt blir verklighet.

Skillnaden mellan hur vi ser på dessa frågor och hur regeringspartierna ser på dem kokar ned till en klassisk konflikt mellan konservatism å ena sidan och vänsterliberalism å andra sidan. Konservatismen hävdar att det finns absoluta värden som gäller för alla människor oavsett ursprung, nationalitet eller religiös tillhörighet. Regeringspartierna däremot grundar sin världsbild i mångkulturalismen, vilken bottnar i en tanke om att alla kulturer är lika mycket värda och att beteenden och traditioner som bottnar i exempelvis religion eller kultur inte kan kritiseras av utomstående. Detta resulterar till exempel i att hbtq-personer i Afghanistan enligt uppgift fortfarande kan dömas till långa fängelsestraff, eller till och med döden, av ett rättsväsen som finanserias av pengar från Sida och Europeiska unionen - någonting som vi ser som fullständigt oacceptabelt.

Jag vill därför fråga biståndsministern vad den feministiska utrikespolitiken i teorin säger om att stötta rättsväsendet i en stat som fängslar hbtq-personer eller belägger detta med dödsstraff.

Jag vill också fråga om biståndsministern ser några tecken på att dessa länder är på väg i en mer positiv riktning. I Afghanistan har vi sett en potentiellt positiv utveckling, men om biståndsministern kan hålla sig till de andra tre länderna: Ser vi någon möjlighet till en positiv utveckling där?

Herr talman! Jag måste börja med att säga att jag tycker att den övergripande förändring vi nu ser i världen tyvärr går åt andra hållet. Det är fler och fler länder som blir mer och mer auktoritära och arbetar för att begränsa mänskliga rättigheter för minoriteter och för människor som arbetar politiskt i opposition, men också för journalister och det öppna samtalet. Det gäller naturligtvis också i en rad av våra biståndsländer.

I Afghanistan ser vi ett litet tecken på en mindre förändring. I Etiopien ser vi generellt en större frihet och en ökad möjlighet för en öppen offentlig debatt. Det finns alltså också exempel på positiv utveckling.

Det här samtalet tycker jag också visar på en positiv utveckling. SD har ju annars snarare visat en mycket negativ attityd gentemot hbtq-personer och minoriteter. Man har varit emot praktiskt taget alla reformer på området som riksdagen har beslutat de senaste åren. Vi har många exempel på det. Till exempel har ledande personer som Björn Söder jämfört homosexualitet med pedofili. Om vi ser en omvändning hos Sverigedemokraterna i det här perspektivet är det en oerhört positiv och oförutsedd utveckling som jag måste säga att jag stöder starkt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller USA, som Ludvig Aspling också tar upp, har ju de fått ett dåligt rykte i fråga om bistånd de senaste åren då Trump har arbetat för att begränsa flickors och kvinnors rättigheter och också vill minska biståndsbudgeten. Detta har dock inte lyckats fullt ut, särskilt inte det sistnämnda. Jag träffade chefen för Usaid, Mark Green, för några veckor sedan, och där har man lyckats upprätthålla en hyggligt bra budget på samma nivå som tidigare, trots administrationens och regeringens arbete för att begränsa den. Vi har också ett nära samarbete mellan svenska biståndsorganisationer och Usaid inom en rad områden.

Det Ludvig Aspling syftar på när det gäller arbete för hbtq-personer är vad jag förstår en enskild ambassadör som har gjort ett positivt utspel och vill att USA ska driva frågan om att förändra lagstiftningen i världen. Det verkar dock inte ha stöd i administrationen. Vi har frågat administrationen i Washington, och de säger att de inte planerar några initiativ och att det inte kommer några pengar för att göra någonting på det här området.

Det är nog tyvärr så att Sverige får fortsätta att driva hbtq-personers rättigheter vidare utan ett starkt stöd från USA. Men vi skulle naturligtvis välkomna en förändring även där.

Herr talman! Det är ju alltjämt så att USA är världens största biståndsgivare. De ger mer pengar än något annat land.

Jag har naturligtvis inte samma personliga kontakter som biståndsministern. Jag har svårt att uttala mig om vad som sägs mellan de amerikanska myndigheterna. Jag kan bara utgå från det som vi läser i medierna.

Det är sant, som biståndsministern säger, att fler och fler stater blir mer och mer auktoritära och att vi ser en generellt negativ utveckling. Det stämmer. Men det är också så att dessa länder får mer och mer bistånd. Vad gäller de inkomster som kommer från biståndsgivarna är det inte alltid det finns en tydlig koppling mellan att ett land beter sig på ett sätt som vi inte kan acceptera och att pengaflödet avslutas, vilket vi tycker är ett verktyg som man borde använda i större utsträckning. Tanzania är ett alldeles utmärkt exempel, men det finns fler.

Jag tänkte att vi skulle titta lite grann på skillnaden mellan att skydda dessa personer från angrepp från civilsamhället eller från andra människor och att skydda dem från staten. Det är en väldigt stor skillnad.

I det ena fallet, om hbtq-personer utsätts för diskriminering eller våld i samhället generellt, är det inte alltid statsapparaten har möjlighet att gå in och styra det. Dessa stater har ofta inte särskilt bra kontroll över sitt eget territorium, ibland inte ens över sitt eget rättsväsen.

Men det vi pratar om här är alltså stater vars offentliga statsapparat i sin officiella brottsbalk skriver in att personer som begår till exempel en homosexuell handling ska dömas till 15 års fängelse eller livstid. De här länderna får fortfarande enormt stora mängder pengar från Sverige, trots att detta är någonting som de skulle kunna ändra med ett penndrag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag säger inte att det nödvändigtvis skulle lösa situationen helt och hållet, men det skulle ändå vara ett sätt för dem att visa att de här traditionerna som fortfarande finns är någonting som de försöker förbättra.

Det är detta verktyg som biståndsministern inte verkar vara villig att använda.

Jag tycker också att det känns tveksamt när biståndsministern säger att vi tar utgångspunkt i den aktuella kontexten. Jag tolkar detta lite grann som att man måste ta hänsyn till vad ett visst land tycker i dessa frågor när man till exempel bestämmer vilka krav man ska ställa. Detta ser vi som väldigt tveksamt. Det måste finnas en gräns som Sverige drar där vi inte längre kan vara med och finansiera ett visst projekt eller en viss myndighet.

Ta den afghanska polisen, till exempel. Den tror jag är det bästa exemplet på detta. Den afghanska polisen är välkänd för att systematiskt våldta barn och hålla barn som sexslavar. Detta känner alla till som har insikt i hur Afghanistan fungerar. Det är en polismyndighet som har inte har varit särskilt aktiv med att upprätthålla de rättigheter som stadgas i den nya kvinnorättslagen, EVAW-lagen. Det har FN konstaterat, och det är också välkänt.

Den afghanska polismyndigheten är inte en lämplig mottagare av biståndspengar - inte bara på grund av att landet fängslar hbtq-personer utan också av många andra anledningar.

Det är just det som är kärnan i den här interpellationen. Vi anser att västvärlden måste vara beredd att stänga kranen när man når en viss gräns. Finns det en sådan gräns, skulle jag vilja fråga biståndsministern, när ni också känner att nu det är dags, nu kan vi inte längre finansiera till exempel den afghanska polisen? Vad är det den afghanska polisen ska behöva göra innan ni anser att måttet är rågat?

Herr talman! Jag tycker inte riktigt att Ludvig Aspling svarar på min fråga om SD verkligen har nått upp till något slags golv som man kan anse acceptabelt när det gäller rättigheter för hbtq-personer eller om det är Ludvig Aspling personligen som driver de frågorna. Jag ser många exempel på att just sverigedemokrater inte verkar anse att hbtq-personers rättigheter är väsentliga över huvud taget.

I övrigt finns det naturligtvis en hel del att diskutera inom det här området. Tanzania tycker jag är ett intressant exempel som visar hur vi jobbar och hur jag vill arbeta. Vi har nu, i går faktiskt, i regeringen antagit nya anvisningar när det gäller en ny strategi för Tanzania där vi visar att vi känner en stor oro över utvecklingen där. Bristen på mänskliga rättigheter är betydande, och det finns också problem med hot mot och fängslande av politiska motståndare och journalister. Därför vill vi i den nya strategin ha en närmare dialog med landet innan vi bestämmer oss för hur omfattningen av och inriktningen på det tanzaniska biståndet ska vara framöver.

Kan vi inte få tillfredsställande svar kan det sluta med att vi minskar biståndet till Tanzania väsentligt, trots att det är en samarbetspartner för Sverige och har varit så i flera decennier.

Herr talman! Jag måste understryka för biståndsministern att den här interpellationen handlar om bistånd. Sverigedemokraterna är inte finansierade med biståndspengar, och vi får inga biståndspengar hur mycket vi än försöker, som vi har pratat om tidigare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Just angående hur man ska agera gentemot de här länderna tycker jag inte att jag får ett tydligt svar. Den fråga som jag ställer och som jag gärna vill ha ett svar på är: Finns det en gräns för när det är dags att stänga av kranen? Jag frågade om Afghanistan, och jag frågade om Tanzania. Det är alldeles utmärkt att man funderar på det här och planerar att kanske göra det. Det är jättebra i så fall.

Tanzania är ett utmärkt exempel på ett land som faktiskt inte borde få några biståndspengar längre, i alla fall inte i den omfattning som de får nu. Tanzania befinner sig i en annan situation än Afghanistan och andra länder.

Vad gäller just Afghanistan är jag särskilt intresserad av polismyndigheten där. Den får lönerna utbetalda genom den afghanska återuppbyggnadsfonden dit det svenska bidraget inte är öronmärkt. De får ändå pengar via EU också.

Jag undrar: Finns det någon gräns för vad polismyndigheterna i Afghanistan kan hitta på för tokigheter innan biståndsministern känner att vi måste stänga av kranen och inte längre kan finansiera det här? Det är det jag funderar på. Beteendet hos de här myndigheterna är just nu väldigt illa. Det är inte alls bra.

Det var egentligen bara det jag ville fråga.

Herr talman! Jag vill gärna svara på frågan om det här med kontexten. Är det så som Ludvig Aspling säger att vi beroende på situationen avgör om vi ska driva de här frågorna eller inte? Nej, det är snarare så att situationen i de olika länderna avgör hur man driver frågor om mänskliga rättigheter. I vissa länder, till exempel Afghanistan, finns det inga organisationer över huvud taget som öppet driver frågan om hbtq-personers rättigheter. Det är inte möjligt att göra det nationellt i Afghanistan.

Man kan säga att Sverige är det land som historiskt sett har gjort mest nytta av alla när det gäller att unga flickor ska få gå i skolan. Vi har en mycket omfattande verksamhet när det gäller utbildning och skolor, och den finansieras delvis med svenska biståndspengar. Jag tycker att det vore väldigt olyckligt om det skulle dras tillbaka på grund av att det är en mycket ålderdomlig karaktär på kulturen och en orimlig attityd gentemot minoriteter i övrigt i det landet.

Afghanistan är exempel på ett land som är oerhört problematiskt. Det har nu varit mer eller mindre i konflikt i decennier, och vi vet inte hur länge det ska fortsätta. Men än så länge har Sverige valt att arbeta aktivt för att få en positiv utveckling. Vi får se när vi gör nästa strategiförändring och hur vi tar beslut i den frågan framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.