HBT-personer i Polen
Interpellationsdebatt 4 april 2006
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenCarin Jämtin (S)
- Hoppa till i videospelarenGustav Fridolin (Mp)
- Hoppa till i videospelarenCarin Jämtin (S)
- Hoppa till i videospelarenGustav Fridolin (Mp)
- Hoppa till i videospelarenCarin Jämtin (S)
- Hoppa till i videospelarenGustav Fridolin (Mp)
- Hoppa till i videospelarenCarin Jämtin (S)
Protokoll från debatten
Anföranden: 7
Anf. 49 Carin Jämtin (S)
Fru talman! Gustav Fridolin har frågat Laila Freivalds vilka åtgärder som regeringen avser att vidta för att protestera mot den negativa utvecklingen för HBT-personer i Polen. Vidare har Gustav Fridolin frågat hur regeringen avser att agera rörande den offentliga homofobi som han anser vara under utveckling i Polen och på vilket sätt Sverige inkluderar homosexuellas, bisexuellas och transpersoners fri- och rättigheter i begreppet mänskliga rättigheter.
Diskriminering av människor på grund av deras sexuella läggning eller könsidentitet står i strid med den grundläggande principen om alla människors lika värde och rättigheter. Därför är en lagstiftning eller praxis som innebär diskriminering av homosexuella, bisexuella eller transpersoner självklart oacceptabel.
Diskriminering av HBT-personer har inget lagligt stöd i Polen, men lagstiftningen ger inte heller något uttryckligt skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning. Fördomar mot HBT-personer förekommer, och uttalanden från vissa ledande politiker antyder också en brist på tolerans mot personer med homosexuell, bisexuell eller transsexuell läggning.
Två manifestationer har förbjudits under 2005. Polens president Lech Kaczynski förbjöd i sin tidigare egenskap av Warszawas borgmästare i juni en Prideparad i Warszawa, och borgmästaren i staden Poznan förbjöd i november en demonstration för sexuellt likaberättigande i Poznan med hänvisning till "den hotade säkerheten". Dessa demonstrationer genomfördes trots allt och utmynnade i bråk mellan demonstranter och motdemonstranter.
Det har under det gångna halvåret dock funnits vissa ljuspunkter. Det har tillkommit ett par domslut som på ett klargörande sätt stärkt de demonstrerandes position. Det gäller Poznandemonstrationen där länsrätten på ett tydligt och övertygande sätt ogiltigförklarade de lokala myndigheternas beslut att förbjuda demonstrationen i höstas. Vidare har konstitutionsdomstolen i ett viktigt utlåtande fastslagit att förbud mot demonstrationer av ordnings- och trafikskäl strider mot den polska konstitutionen. Detta utlåtande gör det mycket svårare i framtiden för eventuella lokala myndigheter som skulle vilja förbjuda demonstrationer.
När det gäller förbudet mot paraden i Warszawa sommaren 2005 har Helsingforskommittén lämnat in ett mål till Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, där det nu har registrerats.
Ytterligare polsk lagstiftning skulle dock kunna stärka skyddet enligt de två EU-direktiv som finns för skyddande av minoriteter.
Sverige arbetar, både nationellt och internationellt, för att motarbeta diskriminering till följd av etnisk tillhörighet, religion eller sexuell läggning. Den svenska regeringen arbetar konsekvent och konstant för att uppmärksamma frågan, inte minst inom EU, FN och i Europarådet.
Regeringen antog i december 2005 en policy för Sveriges internationella politik för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter där diskriminering på grund av sexuell läggning uppmärksammas. Policyn lanseras i april 2006. Ökat fokus på HBT-personers mänskliga rättigheter utgör ett strategiskt område för arbetet. Sverige fortsätter att verka även för att diskriminering av HBT-personer ska uppmärksammas som en kränkning av desamma. Studien förhandspresenterades vid FN i februari i år.
Genom vår ambassad i Warszawa stöder Sverige på olika sätt arbetet med att stärka toleransen för HBT-personer i Polen. Ambassaden har bland annat tillsammans med en polsk oberoende stiftelse, Stiftelsen för utvidgad dialog, anordnat olika seminarier på temat Homofamiljen i Warszawa och i Gdansk med deltagande av författaren Jonas Gardell och ordförande i RFSL Sören Andersson. Ambassaden arbetar nu med att följa upp denna satsning som var en del i en serie under rubriken Sverige: Ja till mänskliga rättigheter.
Sverige kommer att fortsätta att driva HBT-frågorna internationellt och fortsätta att verka för lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning och könstillhörighet. Vad gäller situationen för HBT-personer i EU:s nya medlemsstater kommer vi att fortsätta att noga bevaka denna.
Anf. 50 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag älskar Polen, fru talman. Jag var i landet för ett halvår sedan ungefär. Jag hade möjligheten att åka ned med Equal-programmet som hade en stor konferens med uppföljning av sitt arbete i Warszawa. När jag kommer ned till flygplatsen i Warszawa får jag ett sms från några svenskar som sitter i HBT-arbetsgruppen inom Equal där de säger: Vi är på en insamlingsfest för 8 mars-manifestationerna. Kom hit!
Jag åker till adressen som står i sms:et, lämnar in väskan i garderoben och befinner mig på en klubb som heter Le Madame. På klubben fanns det feminister, aktivister, politiker, HBT-personer. Det var som en smältdegel för hela den civila rörelsen i Polen, förstod jag. Det var en ganska trevlig fest dessutom.
Sedan kom konferensen i gång. Den tog sina dagar. Sista dagen hade jag äntligen lite tid för att träffa mitt systerparti, det gröna partiet i Polen som för övrigt delar lista med socialdemokraterna i Polen. Jag fick en adress och tyckte mig på något sätt känna igen den. Jag tog mig till stället och tyckte mig på något sätt känna igen huset. Det var just Le Madame. Klubben visade sig vara det gröna partihögkvarteret mellan åtta och åtta på dagen och en av Warszawas mest populära nattklubbar mellan åtta och åtta på natten. Aldrig har jag väl känt mig så hemma i något grönt parti någonstans!
Varför berättar jag det här? Jo, i lördags stormade den polska polisen Le Madame, utrymde det och sade att centret var stängt för gott. Verksamheten - politisk med ett parti representerat på vissa nivåer i Polen, organisatorisk, konstnärlig och inte minst med föreningar som arbetar med globaliseringsfrågor eller HBT-personers rättigheter - skulle inte få fortsätta att förekomma. Min första fråga blir givetvis: Kommer den svenska regeringen på något sätt att protestera mot detta övergrepp mot de mänskliga rättigheterna?
Fru talman! När jag började läsa statsrådets svar upptäckte jag att det i början står att Gustav Fridolin frågat hur regeringen avser att agera rörande den offentliga homofobi som
han
anser vara under utveckling i Polen. Sedan läste jag vidare och insåg att även den svenska regeringen ser detta faktum att homofobin tyvärr är under uppseglande i Polen och också politiskt understödd av den nya högerregeringen.
Sedan kommer ett antal åtgärder, får vi väl kalla det, som den svenska regeringen ska vidta. Det första är att man pekar på att Helsingforskommittén har anmält förbudet mot Prideparaden i Warszawa i somras till Europadomstolen. Min andra fråga blir därför: Kommer regeringen på något sätt att agera för att understödja den anmälan?
Därefter står det att ytterligare polsk lagstiftning skulle kunna stärka skyddet för HBT-personer enligt de två EU-direktiv som finns för att skydda minoriteter och att den svenska regeringen arbetar konsekvent och konstant för att uppmärksamma frågan. Kommer den svenska regeringen på något sätt att försöka trycka på Polen för att implementera dessa EU-direktiv också när det gäller HBT-personer?
Min tredje fråga rör ambassadens arbete som givetvis är gott. Det är bra att Sören Anderson och Jonas Gardell har varit i Warszawa, men man skulle också kunna hoppas att Utrikesdepartementet på ministernivå är representerat för att stävja homofobin i vårt södra grannland. Kommer ambassaden att ordna fler seminarier? Kommer Carin Jämtin, statsministern eller utrikesministern att delta i den typen av seminarier? Kommer de här frågorna att tas upp också på ministernivå nästa gång den svenska regeringen har överläggningar till exempel med Lech Kaczynski?
Min sista fråga rör den polska HBT-rörelsen som ju nu tyvärr går på knäna både ekonomiskt och på grund av de repressalier som pågår. Kommer det svenska biståndet på något sätt att stödja den polska HBT-rörelsen?
Anf. 51 Carin Jämtin (S)
Fru talman! Det var många frågor. Jag ska försöka svara på några av dem. Jag får kanske komma igen i flera svarsomgångar.
Jag ska börja med att säga att jag i morgon kommer att vara med på ett seminarium som heter Sexuality, development and human rights. Frågan om rätten till sin egen sexualitet, rätten att själv välja hur och med vem man har ett bra och tillfredsställande sexualliv, är en fråga som vi driver i många sammanhang - i FN, på EU-nivå och på olika sätt. Det kommer vi att fortsätta göra. Det är självklart. Detta är en del av grunden för ett värdigt liv för alla människor, oavsett på vilket sätt man väljer att leva sitt liv.
Sedan ska jag kommentera den första frågan. Innan jag talar om hur vi ska agera och om vi ska agera kring stormningen och stängningen i lördags av Le Madame, tror jag du sade att stället hette, måste jag ta reda på varför detta skedde. Sedan kan jag gärna återkomma till det. Mer än så kan jag inte kommentera just i dag.
Tyvärr är det ju så att fobi - homofobi, fobi kring transsexuella personer och fobi över huvud taget - är vanligt förekommande i många länder. Vi finner det också i Sverige. Vi har många fördomar att arbeta emot. Vi finner det också i många av våra medlemsländer inom den europeiska unionen.
Vi tar upp det på olika sätt i olika sammanhang. Jag har själv deltagit vid ett seminarium i Tyskland, det är nog jämnt två år sedan nu, där grundtemat i och för sig var
trafficking
- vi visade filmen
Lilja 4-ever
- men där det också blev en diskussion om sexualitet. Det blev en mycket bra och intressant diskussion som jag tror var lite oväntad i det sammanhanget eftersom grunddiskussionen inte handlade om detta.
Jag är öppen för att vi väljer olika sätt att arbeta med frågorna kring HBT-personers rättigheter så att vi hamnar rätt i olika miljöer. Vi har bett ambassaden i Warszawa att fortsätta följa frågan och också att fortsätta alertera och komma med förslag på olika sätt. Det tycker jag är ett väldigt bra sätt att jobba vidare på.
Alla medlemsländer i den europeiska unionen är väldigt olika. Det är 25 länder med 25 olika historier. Det är 25 olika historier av öppenhet eller för den delen stängdhet, och därmed får man arbeta på olika sätt. Det är 25 olika historier av syn på kvinnors eller för den delen homosexuella personers rättigheter. Man måste alltså jobba på olika sätt.
Vad gäller stöd till organisationer av olika slag kan man inte längre använda det svenska biståndet eftersom Polen numera är medlem i EU. Däremot vet jag inte om det finns möjlighet att använda EU-anslag på olika sätt, i något slags trepartssamarbete mellan organisationer i Sverige, Polen och England eller någonting sådant. Detta är jag okunnig kring. Det svenska biståndet kan vi däremot inte längre använda på det sättet. Om vi kan hjälpa till på något annat sätt får vi titta på det.
Jag stoppar där för tillfället, så får vi se vad vi återkommer till.
Anf. 52 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman! Tack, statsrådet! Det gläder mig att se det här engagemanget. Jag har förstås full förståelse för att statsrådet inte kan kommentera en händelse som skedde för bara några dagar sedan och som statsrådet inte kände till före interpellationsdebatten. Det kan inte krävas av henne. Jag rekommenderar dock att statsrådet tittar närmare på detta, till exempel de uttalanden som gjorts inom EU-parlamentet av EU-parlamentets olika partigrupper. Detta var någonting som tog många av oss på sängen, att man i ett EU-land går in och stänger lokalerna för ett parti representerat på olika nivåer på grund av dess samröre med den civila rörelsen i staden.
Jag fick svar på frågan om ambassadens engagemang - det ska fortsätta, och man ska fortsätta att följa frågan. Jag hoppas att man fortsätter på just det aktiva och utåtriktade sätt som det innebär att stödja olika former av manifestationer eller till och med ordna egna seminarier. Däremot skulle jag fortfarande önska svar på frågan om man på ministernivå kommer att delta i det arbetet, vare sig det handlar om att aktivt delta i seminarier i Polen med det symbolvärde det har eller om att med representanter för den polska regeringen se till att ta upp frågan om HBT-personers rättigheter ministrar emellan. Det är ju som alla vet en skillnad mellan att ha en klart uttryckt officiell linje och att också framföra denna linje på ministernivå till de personer som tyvärr i dag understöder homofobin i Polen, vilket flera ministrar och tyvärr också presidenten gör.
Jag tackar också för svaret på frågan om stöd till HBT-rörelsen och upplysningen om begränsningarna för det svenska biståndet, som jag i och för sig kände till men inte hann med i hastigheten. Det är bra om vi kan inleda någon typ av samarbete. Vi försöker göra det från det gröna partiets sida, och jag vet att man gör liknande försök inom den socialdemokratiska rörelsen. Jag hoppas dock att man även mer aktivt kan få in Sverige som land som part. Jag tror att det är detta som behövs i den här typen av ömsesidigt utbyte - att demokrater hjälper varandra. Det demokratiska Sverige med en regering som står upp för mänskliga rättigheter ska också kunna hjälpa de civila rörelser i Polen som kräver och ropar efter mänskliga rättigheter.
Där kommer vi till en fråga som jag tyvärr inte fick svar på, nämligen om regeringen på något sätt kommer att understödja den anmälan Helsingforskommittén lämnat in till Europadomstolen mot förbudet mot Prideparaden i Warszawa förra sommaren.
Det var de frågor jag hade.
Anf. 53 Carin Jämtin (S)
Fru talman! Jo, både regeringen och stora delar av den här kammaren, tror jag, har ett stort engagemang i den här frågan. Det ger oss en jättestor styrka när vi kommer ut och diskuterar de här frågorna, att hela kammaren och också regeringen gör det.
Jag börjar med frågan om vem som tar upp diskussionen om HBT-frågor vid ett eventuellt seminarium. Här vill jag varken säga ja eller nej, för det beror på vad som är rätt i det sammanhanget. Jag är inte främmande för att göra ett sådant seminarium, men det kan också hända att det vore fel. Det beror på vilket land det är och på vilket sätt det genomförs.
Att vi kommer ned och presenterar den svenska linjen i vissa frågor ser jag bara som positivt. Det kan vi mycket väl göra. Det var därför jag i mitt tidigare inlägg försökte länka till diskussionen om
Lilja 4-ever
, som var en mycket kontroversiell diskussion. Bara diskussionen om sexköpslag i Tyskland var mycket kontroversiell i sig. Som sagt tror jag dock att detta gav en bra diskussion om alla möjliga frågor.
Det frågades om vi tar upp frågan ministrar emellan i mer bilaterala samtal. Det är mycket möjligt att vi kan göra det i något sammanhang. Det beror på vad som händer. Vi följer som sagt frågorna nära och kan på olika sätt reagera. Vi ska reagera. Polen är ett EU-land, och EU-länder ska leva upp till den standard för mänskliga rättigheter som ett EU-medlemskap faktiskt innebär. Därför följer vi frågan nära genom ambassaden i Warszawa och får se på vilket sätt vi också ska agera.
Sedan är frågan vem som ska agera. Möjligen är det vår integrations- och jämställdhetsminister, framför allt jämställdhetsminister i det här sammanhanget, som ska agera - eller någon annan, beroende på hur olika saker har skett.
Jag får skam till sägandes ta tillbaka också den första frågan om Europadomstolen och återkomma även till den, hur vi kan och om vi ska. Jag säger som det är: Jag är ny i ämbetet och vet inte om vi kan göra det. Vi måste titta på frågan och se om vi kan stödja detta och i så fall hur. Jag känner inte till exakt vad som står i denna anmälan till Europadomstolen från Helsingforskommittén.
Anf. 54 Gustav Fridolin (Mp)
Fru talman! Att man ska gå tillbaka och återkomma är också ett svar, och ett mycket ärligt och bra sådant. Det tackar jag för.
Detta känner Carin Jämtin väl till, och det är därför jag gör liknelsen: När man arbetar med bistånd till länder i Afrika som drabbats väldigt hårt av hivepidemin brukar man betona - åtminstone har jag gjort det när vi från riksdagens SRHR-grupp har varit nere med RFSU och så vidare - att man från den högsta politiska ledningen måste tala om frågorna. Det viktigaste för att sluta tabubelägga alla de åtgärder som måste till för att bromsa hivepidemin är att alla talar om frågorna, att de också tas upp i den politiska debatten och inte lämnas vid sidan om. Jag tror att samma sak krävs om man ska se till att bromsa homofobin i vårt södra grannland Polen.
Jag tror att frågorna måste tas upp också på ministernivå. Jag tror inte att de ska tas upp på bara
en
ministernivå, med jämställdhetsministern, utan jag tror också att utrikesministern måste vara aktiv i de här frågorna. Jag tror att statsministern måste ta upp det med sin motsvarighet, såväl premiärministern som presidenten, inte minst eftersom den senare tyvärr genom uttalanden har understött homofobin i Polen och var den som förbjöd Prideparaden i sin dåvarande egenskap som borgmästare i Warszawa förra sommaren, som också statsrådet pekar på i svaret.
Det gläder mig att regeringen gör klart att man tänker följa utvecklingen. Samtidigt vet vi åt vilket håll utvecklingen går. Det står tydligt att utläsa ur det svar jag har fått i kammaren i dag. Då krävs också att man agerar utifrån det.
Seminarier är ett sätt att agera, och jag tror att ministrarna måste bli mer aktiva där. Hur det än är, även om det är bra att Sören Andersson och Jonas Gardell varit i Warszawa och agerat, krävs också att den officiella linjen förs fram, att ministrarna är med och arbetar mot homofobin. Det är så självklart att det knappast behöver sägas, men man kan inte i ett interpellationssvar hänvisa till bara frivilligorganisationer och författare, och det vet jag att Carin Jämtin inte vill göra.
Anf. 55 Carin Jämtin (S)
Fru talman! Nej, det vill jag inte. Enskilda organisationer har sin roll, enskilda individer har ytterligare en roll och regeringen är företrädare för Sveriges officiella linje och har en mycket viktig roll i att föra fram de åsikter vi har. Vi ska göra det på olika arenor och på olika sätt.
Jag kommer att fortsätta jobba med de här frågorna och ta upp HBT-frågor men också, som jag började med att säga, sexualitet över huvud taget i morgon och i olika sammanhang. Det är känsliga frågor. Det är nära frågor. Och det är ofta, tyvärr, lika känsliga frågor i debatter på europeisk nivå som det är i stora delar av övriga världen, vilket jag måste säga att jag har blivit negativt förvånad över. Jag är väl medveten om den situation som Gustav Fridolin beskriver.
Vi ska tala om frågorna och det måste flera olika ministrar göra på olika sätt, på rätt sätt och i rätt sammanhang. Då kan vi nå framgång. Vi ska göra det lite grann gemensamt men från olika utgångsvinklar.
den 17 mars
Interpellation 2005/06:312 av Gustav Fridolin (mp) till utrikesminister Laila Freivalds (s)
HBT-personer i Polen
I Sverige går utvecklingen för homosexuella, bisexuella och transpersoner åt rätt håll. Vi har riksdagens majoritet för en könsneutral äktenskapslagstiftning, lesbiska par har rätt till assisterad befruktning och det finns en långsamt ökande medvetenhet i samhället om att heterosexualitet bara är en av flera sexuella inriktningar. De heterosexuellas privilegier försvinner undan för undan. Det betyder självklart inte att vi är färdiga, inte minst hatbrotten mot HBT-personer visar på en ständigt närvarande homofobi som vi måste bekämpa. Men utvecklingen är med oss.
Annorlunda ser det ut i flera av våra grannländer. Moskvas borgmästare förbjöd nyligen den Pride-parad som skulle gå genom staden. I Riga bannlystes allt Pride-firande under sommaren 2005. I Polen ägnade den blivande presidenten Lech Kaczynski sin valkampanj åt att smutskasta och förnedra homosexuella. Förra årets Warszawa Pride förbjöds och de som trots detta genomförde sitt firande åtalades och riskerar fängelse. I staden Poznan har demonstrationer för HBT-personers rättigheter nekats tillstånd av borgmästaren, och de som trotsade demonstrationsförbudet möttes av våldsamma ingripanden från den lokala polisen. Den 9@11 juni 2006 hålls Warszawa Pride igen, även denna gång under hot om förbud och våld.
HBT-personers situation i Polen är mycket svår. President Lech Kaczynski verkar aktivt för en försämring av de medborgerliga fri- och rättigheterna för HBT-personer, motarbetar alla former av öppenhet och uppmanar homosexuella att inte leva ut sin läggning. Lech Kaczynski har gjort mängder av homofobiska uttalanden, hävdat att homosexuella inte borde få utöva vissa yrken, att homosexualitet inte är förenligt med den polska kulturen och att Pride-firande är ett allvarligt hot mot social ordning och egendom. Presidentens uttalanden stärker homofoba stämningar och understöder våld och diskriminering mot HBT-personer.
Som medlem i Europeiska unionen, Europarådet och OSSE har Polen accepterat organisationernas principer om icke-diskriminering och mötesfrihet. Trots det begränsar och kränker landets president, parlament och myndigheter aktivt HBT-personers medborgerliga rättigheter. Som medlemmar i samma politiska union och som goda grannar har Sverige ett ansvar att försöka påverka situationen för HBT-personer i Polen, att sätta press på landets regering och ge aktivt stöd åt de organisationer som kämpar mot förtryck och diskriminering.
Ett fåtal andra länder i världen har kommit så långt som Sverige när det gäller frihet och rättigheter för homosexuella, bisexuella och transpersoner. De allra flesta av världens HBT-personer lever sina liv i tystnad, glömska, intolerans och bristande respekt. I Sverige kan man stå i parlamentets talarstol och hävda HBT-personers rättigheter. I många andra länder skulle en sådan handling vara omöjlig @ i vissa länder till och med dödlig. Sverige är ett föregångsland i världen när det gäller rättigheter för HBT-personer, men med denna position kommer också moraliska skyldigheter. Vi måste föra en utrikespolitik där vi visar att vi tar dessa frågor på allvar. Vi måste visa att vi verkligen inkluderar HBT-personers rättigheter när vi talar om de mänskliga rättigheterna. Vi måste protestera tydligare, säga ifrån mer och agera oftare när utländska regimer sysslar med den här typen av diskriminering och förtryck. Vi vet att internationella påtryckningar och protester kan påverka regeringar och system och att livet för många människor skulle kunna förändras om vi sätter större press på deras regeringar. Vi har det här utrikespolitiska verktyget. Vi måste göra vår röst hörd.
Ändå är Sveriges utrikespolitik i många avseenden fattig på en aktiv internationell HBT-politik. Inte någonstans i regeringens utrikespolitiska deklaration finns en rad om regeringens syn på de internationella HBT-frågorna. Asylpolitiken är ofta blind för diskriminering mot HBT-personer. Sverige borde spela en mer aktiv internationell roll när det gäller rättigheter för HBT-personer i världen.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga utrikesministern vilka åtgärder hon avser att vidta för att protestera mot den negativa utvecklingen för HBT-personer i vårt grannland Polen.
Vilka utrikespolitiska verktyg avser utrikesministern att använda för att agera mot den offentliga homofobi som växer i ett av EU:s största länder?
På vilket sätt avser ministern att inkludera homosexuellas, bisexuellas och transpersoners fri- och rättigheter i begreppet mänskliga rättigheter när hon agerar på den internationella politiska arenan?