homosexuella flyktingar från Iran

Interpellationsdebatt 15 mars 2001
  • Bädda in video

den 15 mars

Interpellation 2000/01:325

av Tasso Stafilidis (v) till statsrådet Maj-Inger Klingvall om homosexuella flyktingar från Iran

Tisdagen den 13 mars 2001 @ glädjetårar i Göteborg. Soli och Magnus har efter månader av oviss väntan fått beskedet: Uppehållstillstånd har beviljats. Skäl: Soli har öppet berättat om sin homosexualitet i svensk TV.

Samma dag i Stockholm @ tårar, men av ett annat slag. Redaktionen på en stor tidning (Aftonbladet) har beslutat att inte berätta om Amirs homosexualitet och hans relation till Lennart. Därmed har tidningen i praktiken dömt Amir till utvisning.

För i Sverige är det så att homosexuella iraniers öde i praktiken slutligen avgörs av massmedierna, inte av Utlänningsnämnden. Formellt är det givetvis fortfarande nämnden som beslutar, men deras beslut styrs helt och hållet av vad massmedierna väljer att berätta.

Grunden till att den här situationen uppkommit är det praxisbeslut regeringen fattade den 28 maj 1998. Då beviljades en homosexuell iranier uppehållstillstånd i Sverige därför att han förekommit i massmedierna och på RFSL:s hemsida (dock utan namn och bild). Senare har Utlänningsnämnden skärpt tillämpningen av regeringens praxisbeslut så att det numera fordras att den asylsökande ska ha uppträtt med namn och bild i massmedierna för att få uppehållstillstånd i Sverige.

Regeringens beslut har kritiserats från olika håll. Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) har skrivit till statsministern @ utan att få svar @ och framför en rad formella invändningar mot regeringsbeslut och krävt en förändring.

Vid den hearing som riksdagens homogrupp anordnade den 6 december 2000 deltog företrädare från RFSL, Amnesty International och UNHCR. Samtliga framförde stark kritik mot handläggningen av asylansökningar från homosexuella iranier. Det var endast Utlänningsnämndens representant som försvarade handläggningen av dessa ärenden.

Också i ett internationellt sammanhang förefaller Sveriges restriktiva hållning som märklig. Homosexuella iranier har beviljats asyl enligt Genèvekonventionens bestämmelser i flera andra länder, bl.a. Australien, Kanada och USA.

Beslutsunderlaget för regeringens och Utlänningsnämndens bedömningar när det gäller homosexuella asylsökande från Iran är synnerligen undermåligt. Man grundar besluten på anonyma källor i form av diplomatisk personal stationerad på ambassader i Teheran som knappast präglas av den öppenhet till frågor som gäller homosexuellas situation som man kan förvänta sig av svenska tjänstemän. Trots att källorna officiellt talar om att homosexuella utan problem kan leva öppet i Iran har ingen enda enskild homosexuell tillfrågats om denna uppfattning stämmer.

Mot den här bakgrunden vill jag ställa följande fråga till statsrådet Maj-Inger Klingvall:

Är statsrådet beredd att ompröva den svenska flyktingpolitiken när det gäller homosexuella flyktingar från Iran så att besluten i dessa ärenden i praktiken inte överlåts till massmedierna?