Införande av kvotplikten

Herr talman! Mats Pertoft har frågat finansministern när kvotplikten kommer att införas. Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag som ska besvara frågan. I alliansregeringens energiöverenskommelse anges att fordonsflottan bör vara oberoende av fossila bränslen till år 2030 som en av regeringens långsiktiga prioriteringar. Fordonsanvändningen karakteriseras dock i dag fortfarande av ett stort fossilberoende, vilket motiverat att regeringens satsningar inom energi- och klimatområdet under senare tid haft ett särskilt fokus på transportsektorn. Den kvotplikt som beslutats av riksdagen syftar till att säkerställa en viss låginblandning av förnybara drivmedel i bensin och diesel och ska samtidigt vara en del av ett långsiktigt ramverk för att främja dessa bränslen. En förutsättning för att kvotplikten ska kunna införas är att EU-kommissionen ger ett så kallat statsstödsgodkännande. Så har ännu inte skett, och jag vill därför ge en bakgrund till detta. Ett kvotpliktssystem innebär att en viss mängd biodrivmedel tvingas ut på marknaden. För att kvotpliktssystemet ska ha förutsättning att utgöra ett långsiktigt styrmedel bör det så långt som möjligt utformas i kombination med en skattemässig hantering som inte innebär statsstöd. Tanken från svensk sida har varit att kvotplikten ska kombineras med en beskattning som innebär energiskatt efter energiinnehåll men att koldioxidskatt inte tas ut på hållbara biodrivmedel. Det är en sådan beskattning som Sverige har anmält till EU-kommissionen för att få rättslig säkerhet om att den inte innebär statligt stöd. Kommissionen har ifrågasatt logiken i att den svenska koldioxidskatten baseras på bränslenas innehåll av fossilt kol och att Sverige inte avser att ta ut koldioxidskatt på biobränslen. Om kommissionen bedömer att det utgör statligt stöd att ta ut koldioxidskatt endast på fossila bränslen blir det svårt, om inte omöjligt, att införa ett långsiktigt kvotpliktssystem utan att biodrivmedel påförs koldioxidskatt. För regeringen är det dock en självklarhet att koldioxidskatt bara ska tas ut på fossila bränslen och inte på biobränslen. Regeringen har därför lagt mycket stor kraft på att övertyga kommissionen om detta. Då vi ännu inte har nått i mål i detta arbete är förutsättningarna för när kvotplikten kan träda i kraft för närvarande oklara.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för det ärliga svaret. Jag tror att vi har samma mål i den här frågan. Även för Miljöpartiet är införande av kvotpliktssystem önskvärt. Vi stöder alltså detta även om vi var oense om vissa detaljer när beslutet fattades. Anledningen till att jag ställde den här interpellationen är att när pressmeddelandet från Finansdepartementet kom den 10 april, 20 dagar innan lagen skulle träda i kraft, blev jag chockad. Jag tror att det inte bara var jag som blev chockad, utan framför allt tror jag att man inom näringslivet, biobränsleindustrin, blev chockad. Såvitt jag har förstått fanns det inga föraningar om att så här skulle ske, och man hade ändå investerat ganska tungt. Kvotplikten skulle förhoppningsvis leda till att vi förbrukar mer biobränslen och mindre fossila bränslen i Sverige. När vi nu får som svar att det är oklart när kvotplikten kan träda i kraft blir jag ännu mer osäker och undrande, framför allt för näringslivets räkning. Man kan inte bara smälla upp fabriker eller producera biobränslen på lager och hoppas att det någon gång ska gå i gång. Vi är eniga om att vi vill ha en ökning av biobränsleanvändningen i Sverige. Vi vill ha en minskning av det fossila bränslet. Vi vill ställa om Sverige. För det behöver vi bärkraftiga, hållbara förutsättningar för näringslivet som producerar dessa biobränslen. För att de ska kunna få långsiktiga, hållbara förutsättningar för sina investeringar på hundratals miljoner måste de veta vad som gäller. Därför kan jag inte bara nöja mig med att höra att förutsättningarna fortfarande är oklara. Jag har talat med ett antal biobränsleproducenter under den senaste månaden, och man är rejält osäker. Vore det i så fall inte rimligt att regeringen tar till sig problematiken, försöker lösa den och försöker hitta ett fast datum, gör ett omtag och så fort som möjligt inför kvotplikten, som vi ju är överens om, men hittar fasta förutsättningar som är långsiktiga och hållbara samt ser till att de också stäms av i god tid med EU-kommissionen? Det måste vara så att detta har man inte gjort. Om det här ligger på Näringsdepartementet eller på Finansdepartementet låter jag vara osagt, men jag uppskattar verkligen Anna-Karin Hatts ambitioner på det här området. Jag tror att vi har liknande ambitioner båda två. Ibland undrar jag däremot om Anders Borg och Finansdepartementet har samma ambitioner. Min fråga är alltså: När vi har nått så här långt, hur kan vi ge bättre förutsättningar till näringslivet? Vore det inte rimligt med ett omtag så att vi har ett fast datum att gå på?

Herr talman! Jag kunde inte låta bli att anmäla mig till den här interpellationsdebatten. Jag och socialdemokratin står bakom förslaget om kvotplikten. Däremot tycker vi, precis som Mats, att ambitionsnivån redan från början var alldeles för låg. Ministern gick ut för ett antal år sedan med att kvotplikten skulle generera en minskning med ungefär 600 000 ton koldioxid. Det var ambitionen när förslaget sjösattes för ett antal år sedan. Vi kan nu konstatera, efter att ha lyssnat till några av de myndigheter som har analyserat förslaget, att det visar sig att det i stort sett inte blir någonting. Det här tycker jag är problematiskt och visar mycket tydligt att oppositionens kritik mot att ambitionerna i grund och botten var alldeles för låga från början stämde. Vi skulle ha haft mycket högre ambitioner, och det är ett av problemen. Sedan vill jag gå in på det som är själva frågeställningen i interpellationen. Vi befinner oss just nu i ett vakuum. 20 dagar innan lagstiftningen om kvotplikten ska börja gälla levererar departementet ett pressmeddelande där det står att vi snarast ska implementera kvotplikten. Vad ger det för signaler till industrin? Det finns ett antal aktörer som har bundit upp sig i avtal, som har köpt in råvara och som på olika sätt har försökt skapa en situation så att de ska klara av denna lagstiftning. Dessa företag får 20 dagars respit. Jag tycker att det inte är speciellt seriöst. Att det sedan inte heller ges något datum för när det som framgår av förslaget ska börja gälla gör att vi just nu befinner oss i en osäkerhet. En stor del av industrin hoppas och tror på att det ska dyka upp något helt annat förslag, medan några undrar om detta ska införas i morgon, om två månader eller om ett halvår. Vi kan inte ha en situation där hela biodrivmedelsbranschen inte vågar göra någonting för att regeringen inte kan vara tydlig. Vore det då inte bättre att säga att man försöker få igenom detta förslag och sedan implementerar det från och med den 1 januari eller när det kan tänkas vara? Just nu befinner vi oss i en stor osäkerhet, och det tycker jag är problematiskt. Det beskriver på något sätt regeringens drivmedelspolitik under de senaste åren. Det har varit oerhört hackigt. Ett år i taget har man gett skattebefrielse på biodrivmedel, vilket har gjort att många investeringar inte har blivit av. Stora energibolag har lagt sina investeringar i malpåse för att de inte har vågat investera. Nu befinner vi oss i ett ännu större vakuum eftersom ingen vet vilket regelverk vi kommer att ha om två månader. Detta måste vi få ordning på. Därför vore det spännande att få höra från ministern när kvotplikten kommer att implementeras. Jag tror att det finns många aktörer som faktiskt undrar det.

Herr talman! Låt mig börja med att välkomna att både ni i Miljöpartiet och ni i Socialdemokraterna så tydligt nu markerar att ni står bakom det förslag som regeringen har presenterat för riksdagen och som riksdagen också har fattat beslut om och som gäller kvotplikten. Alliansregeringen har mycket höga ambitioner när det gäller att ställa om transportsektorn. Vi har slagit fast en mycket djärv ambition om att minska koldioxidutsläppen och göra hela fordonsflottan fossiloberoende till 2030. Det är en tuff uppgift, men den är nödvändig för att vi ska kunna klara klimatomställningen. När det gäller kvotplikten har vi en mycket nära dialog med branschen. Vi har fört löpande samtal med dem om hur förhandlingarna med EU-kommissionen framskrider. Det är väldigt viktigt att notera att vi redan i dag har mycket goda villkor när det gäller förnybara drivmedel i Sverige med den rådande ordningen med skattebefrielse både för de förnybara drivmedel som låginblandas in i bensin och diesel och för de höginblandade biodrivmedlen som biogas och etanol. De goda villkor som finns på plats är förklaringen till att vi i Sverige redan ligger så långt fram när det gäller att ställa om till hållbara transporter. Faktum är att Sverige tack vare att regeringen har arbetat med denna fråga under många år nu är det enda medlemslandet i hela EU som sex år i förtid har nått ett mål om förnybara drivmedel för transportsektorn som vi har satt upp. Inom hela EU har vi enats om att vi ska ha 10 procent förnybara drivmedel i fråga om transporterna till 2020. Sverige kan enligt de preliminära siffrorna kvittera att vi förra året, 2013, nådde upp till 15,6 procent. Detta visar att den politik som alliansregeringen för verkligen har gett resultat och att miljöbilspremien, supermiljöbilspremien, den sänkta fordonsskatten för de bästa miljöbilarna, satsningarna på forskning och utveckling kring framtidens transporter, förmånsbeskattningen som främjar miljöbilar, stödet till produktion av biogas men också miljöbilsdefinitionen verkligen leder till resultat. Vi har ledartröjan i Europa, och detta kommer vi att fortsätta att driva på. Sedan Alliansen tillträdde 2006 har andelen förnybara drivmedel i transportsektorn mer än fördubblats. I dag har vi, som sagt, 15,6 procent förnybara drivmedel i hela vår transportsektor. Vi ska fortsätta på den vägen och fortsätta att bygga på det som är bra och de styrmedel som vi har och som redan fungerar. Men vi behöver också addera nya. Kvotplikten är ett sådant styrmedel som vi gärna vill få på plats. Men för att vi ska kunna få det på plats krävs det att vi kan få ett godkännande av EU-kommissionen. Hoppar man över detta steg, som både Mats Pertoft och Johan Löfstrand nästan verkar föreslå att vi ska göra och bara sätta upp ett datum som passar Sverige, skapar det inte trygghet och säkerhet utan osäkerhet. När vi i Sverige introducerar en ny modell måste vi veta och ha svart på vitt att det också har EU-kommissionens godkännande. Då vågar aktörerna investera i ny produktion, och då vågar de gå in och öka inblandningen. Eftersom detta system inte är på plats har vi, vilket jag utgår från att interpellanten har noterat, lämnat in en ansökan till EU-kommissionen om att få fortsätta med dagens mycket gynnsamma skattebefrielse för de låginblandade drivmedlen.

Herr talman! Jag ska nog inte gå in på diskussionen om vi har ledartröjan på oss inom EU och så vidare eftersom vi då hamnar någon helt annanstans. Miljöpartiet är positivt till kvotplikten, även om saker kunde göras bättre där. Men min huvudfråga är: Hur ger vi näringslivet bra, förutsägbara och säkra förutsättningar för deras investeringar i biobränslen? Jag har fortfarande inte fått något riktigt svar på min fråga. Jag ställde egentligen två frågor. Den andra var: När kommer detta? Jag förstår att det är svårt att förutsäga när EU-kommissionen kommer att fatta sitt beslut. Jag uppskattar också den beskrivning som statsrådet gav i sitt skriftliga svar av problematiken när det gäller koldioxidskatten. Detta är ju inte enkelt. Men när det är så komplicerat, och när det ändå verkar ganska osäkert om EU-kommissionen kommer att ge Sverige grönt ljus för detta, är det desto viktigare att ha en långsiktig framförhållning. Nu kan vi konstatera att redan när regeringen lade fram sitt förslag om kvotplikt fanns det en diskussion om detta var framförhållning nog ur en investeringssynpunkt. Nästan en månad efter att detta skulle ha införts kan vi konstatera att det absolut inte var några långsiktiga förutsättningar. Med 20 dagars varsel fick man snarare sätta det hela på avbytarbänken och vänta på ett osäkert resultat i fråga om när kvotpliktsreglerna ska införas. Vore det då inte bättre att fundera noga och ge näringslivet säkra förutsättningar, så att de vet vilka investeringar som krävs när kvotpliktssystemet går i gång, och sätta upp ett datum som de kan förhålla sig till i stället för att säga snart? Ordet snart är i mina öron mycket osäkert. Om det är någonting som jag lärde mig under de 15 år som jag var företagare var det att osäkerhet är det värsta som finns. När man investerar kapital i anläggningar måste man veta hur det kommer att förhålla sig, om det kommer att ge effekt och om man kan klara den ekonomi som man har räknat med. Annars är det mycket osäkert. Vi kan konstatera att Agroetanol i Norrköping redan har infört kvotpliktssystemet och varit tvungen att avskeda folk. Jag kan föreställa mig att det kommer att accelerera ju mer osäkerheten ökar. Om det mitt i allt detta dessutom skulle hända att kommissionen säger nej, vad kommer regeringen i så fall att göra? Finns det någon utväg? Finns det ett andra alternativ för att Sverige ska kunna behålla ledartröjan, vilket ju kan diskuteras om vi fortfarande har? Jag skulle vilja ha lite konkretare svar och lite mindre av oklarheter och kansken från statsrådet.

Herr talman! Det är nästan så jag får lust att bjuda med Mats Pertoft till ett ministerrådsmöte i EU. Om han hade varit med där skulle han inte ha haft det minsta tvivel om huruvida Sverige ligger längst fram både när det gäller att öka andelen förnybart i vår transportsektor och att driva på i EU för att de nya regler, de nya beslut som vi fattar, ska främja utvecklingen. Sverige är det land som i dagsläget, sju år i förtid, har uppfyllt det förnybartmål för transportsektorn som vi skulle ha nått till 2020. Inget annat medlemsland är i närheten av en så stark utveckling, och den ledartröjan ska vi bära och försvara. Det beror på att näringslivet, det näringsliv som Mats Pertoft hänvisar till, redan i dag har bra förutsättningar, och jag och alliansregeringen vill göra dem ännu bättre. Men redan i dag är förutsättningarna mycket gynnsamma. Det är med dagens ordning med skattebefrielsen på både höginblandade och rena biodrivmedel, såsom etanolen och biogasen, samt skattebefrielsen på det som låginblandas som vi fått en så positiv utveckling att vi kan konstatera att vi i dag har 15,6 procent förnybart i transportsektorn. Det finns bra förutsättningar, och vi vill göra dem ännu bättre. Då kan man ställa sig frågan varför diskussionen med EU-kommissionen tar tid. Svaret är återigen att Sverige går före. Det är oerhört tydligt i diskussionerna i Bryssel att Sverige som land sedan ett antal år ligger långt fram i hållbarhetsarbetet, pushar på den agendan och är med och pushar också de regelverk som vi har och de beslut som vi fattar i Bryssel så att det ska vara möjligt för oss att främja en utbyggnad av förnybart, oavsett om det är förnybar energi i allmänhet, förnybar elproduktion eller, som i det här fallet, förnybara biodrivmedel. Det finns andra rörelser ute i Europa. Just i dag kanske både Mats Pertoft och jag gläds åt att EU-valet i går sände en stark grön signal i Sverige. Tyvärr ser det annorlunda ut i andra delar av EU. Det är inte så att det sköljer en grön våg över Europa. Tvärtom finns det nu mycket starka intressen som går helt andra ärenden, som går fossila ärenden och som jag är rätt övertygad om ligger på ett antal aktörer i Bryssel. Det är helt tydligt att det behövs en starkare grön röst från Sveriges sida för att vi inte ska gå in i en fas där vi får en gråare utveckling i EU i stället för det som både jag och Mats Pertoft vill se, en grönare utveckling. Det är självklart den typen av resonemang som ligger bakom en del av de frågor som vi fått från kommissionen. Där är den svenska regeringen samlad. Hela regeringen är samlad i att försvara de grundläggande principer som vi har i Sverige för den beskattning som vi har. Vi ser att det är motiverat att använda koldioxidskatten framöver, precis på det sätt som vi har gjort. Vi ser att det är skillnad på till exempel förnybart kol och fossilt kol. Det är principer som vi kommer att fortsätta att försvara. Vad händer under tiden? frågar Mats Pertoft. Och vad händer om kommissionen i värsta fall inte godkänner kvotplikten? Jag svarade på det redan i mitt andra inlägg, men jag upprepar det gärna. Det som händer nu är att vi fortsätter med dagens goda villkor, den skattebefrielse som vi redan har. Det är därför regeringen parallellt med detta under våren har lämnat in en ansökan om att få godkänt för att ligga kvar med den skattebefrielse som redan finns tills det är utrett när vi kan införa kvotplikten. Datumet var satt till den 1 maj, och nu arbetar regeringen för att det ska kunna träda i kraft så snart som möjligt efter det datumet.

Herr talman! En inbjudan till ministerrådet lät spännande. Jag är väl medveten om att gårdagens val till EU-parlamentet tyvärr var en stor framgång för de bruna krafterna, de främlingsfientliga krafterna, och det skrämmer. Jag och Anna-Karin Hatt kan vara glada över att den gröna rörelsen stod pall i Sverige och att det inte blev den stora framgång för främlingsfientliga krafter här som i till exempel Frankrike och andra länder. Det kan vi glädja oss åt, men den glädjen grusas lite. Jag är också väl medveten om att Sverige har en speciell situation, att vi har gått före. Från Miljöpartiets sida vill vi gå vidare med detta. Vi tycker att kvotplikten är ett sätt att gå vidare, men det jag hela tiden efterlyser är mer konkreta svar på hur stor chansen är att EU-kommissionen godkänner den och vad som gäller beträffande kvotplikten. När jag träffar branschen - jag vet inte om de säger olika saker till oss - möts jag av ett stort frågetecken. De känner sig inte särskilt informerade. Det kan mycket väl vara så att de säger olika saker till oss, det vill jag inte sticka under stol med, men det jag undrar över gäller den väntan som hela tiden finns. Vore det inte bättre att sätta ett tydligt datum för när man tror att det skulle fungera? Vi kan naturligtvis leva vidare med det nuvarande systemet, men borde det inte finnas en plan B för framtiden? Att bara säga att vi antingen kör det ena eller det andra räcker inte. Om kommissionen säger nej kan man fråga sig ifall kommissionen på sikt kommer att godkänna det nuvarande systemet, som ju i sig bär problematiken av skattebefrielse för koldioxid, beroende på om det är fossilt eller återvinningsbart.

Herr talman! Regeringen har en bra dialog med branschen, inte minst med SBPI, som är branschorganisation och samlar både dem som är verksamma inom fossil drivmedelsproduktion och försäljning och numera också B:et, som står för biodrivmedlen. De är väl informerade om var i processen frågan befinner sig. De är även väl medvetna om att regeringen, för att kunna hantera den här situationen ser till att vi under tiden som förhandlingarna fortsätter och kan slutföras har bra villkor för biodrivmedlen och att regeringen har lämnat in en ansökan om att fortsätta med den skattebefrielse som redan finns på plats, som alltså är mycket gynnsam och har drivit fram en utveckling där utbyggnaden av den förnybara energin i transportsektorn gått mycket fortare i Sverige än vi hade förväntat oss. Det visar att Alliansens styrmedel fungerar och att de dessutom fungerar så bra att vi når målen långt i förtid. Plan A för oss är att fortsätta att förhandla med kommissionen för att få systemet godkänt. Riksdagen har fattat beslut om kvotplikten. Vi tycker att det är en bra modell, och vi vill få den genomförd. Skulle den inte bli godkänd måste vi givetvis titta på vad vi kan göra i stället. Den viktiga signalen till branschen är dock att vi fortsätter förhandlingen för att få den godkänd, och under tiden ska vi se till att branschen kan ha kvar sina goda villkor i form av skattebefrielsen på både det som är låginblandat och det som är höginblandat. Utvecklingen på området går väldigt fort och det är glädjande. Vi har sett inte bara hur de förnybara drivmedlen ökat utan också hur alltmer avancerade drivmedel kommit på marknaden, till exempel HVO, som ökat kraftigt. Det vill vi främja framöver genom kvotplikten men också genom andra system, som inte minst FFF-utredningen har lagt på vårt bord, så att vi kan skärpa politiken för att nå målet om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030.