Inhemska adoptioner

Fru talman! Maria Stockhaus har frågat mig vilka initiativ jag tänker ta för att underlätta inhemska adoptioner i Sverige.

Barnets bästa är det centrala vid adoptioner. Inga andra intressen får gå före när ett beslut om adoption fattas. För de barn och unga som under många år eller kanske hela sin uppväxt behöver ett annat hem än sina föräldrars är det här förstås en helt livsavgörande fråga. Alla barn har rätt att känna sig trygga, i synnerhet de barn som samhället tagit på sig ett särskilt ansvar för att skydda. En adoption kan i vissa situationer öka förutsättningarna för stabilitet och kontinuitet för barnet. Men en adoption är också oåterkallelig, varför det krävs att även andra lämpliga insatser noggrant har övervägts innan man gör det här.

När barn är långvarigt placerade utanför det egna hemmet brukar i första hand en vårdnadsöverflyttning prövas före en adoption. Vid långvariga placeringar ska socialnämnderna verka för att barnet växer upp under trygga och goda förhållanden. Den så kallade återföreningsprincipen genomsyrar den familjerättsliga och socialrättsliga regleringen då den i de flesta fall anses vara det bästa för barnet.

För en begränsad grupp barn kan en adoption vara ett alternativ. Enligt Socialstyrelsens återrapportering av ett regeringsuppdrag år 2014 om nationella adoptioner handlar det främst om barn som saknar föräldrar i livet samt barn som placerats i familjehem som mycket små och som med mycket stor sannolikhet inte kommer att kunna återvända till sina biologiska föräldrar. En av slutsatserna i rapporten är att socialtjänsten inte alltid uppmärksammar att undantag kan behöva göras från principen om återförening mellan barn och föräldrar. Det konstaterades att det behövdes en fördjupad analys av hur långsiktighet och stabilitet i högre utsträckning ska kunna tillförsäkras barn som inte kan leva med sina föräldrar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mot bakgrund av Socialstyrelsens rapport har Utredningen om tvångsvård för barn och unga haft i uppdrag under 2015 att ytterligare belysa frågan. Utredaren har bland annat haft i uppdrag att analysera orsakerna till att vårdnadsöverflyttningar och adoptioner används i relativt liten utsträckning samt överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att socialnämnden ska uppmärksamma dessa möjligheter i högre grad. Utredningen gjorde, i likhet med 2008 års adoptionsutredning, bedömningen att socialtjänsten behöver ha kunskap om adoptionsreglerna och att Socialstyrelsen bör utveckla arbetssätt för att främja samförståndslösningar när adoption bedöms vara till barnets bästa. De utredningar som senast har tittat på frågan har således inte bedömt att lagändringar behövs.

Det finns inga uttryckliga hinder mot att socialnämnden överväger frågan om adoption. Det finns heller ingen skyldighet att väcka frågan. En sådan skyldighet riskerar att inte tillräckligt ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det är dessutom ingen målsättning i sig att antalet adoptioner ska öka. Det handlar i stället om att ge adekvat stöd i socialtjänstens handläggning så att frågan om adoption uppmärksammas och övervägs i de fall då detta bedöms vara det bästa för barnet. Utgångspunkten är att alla adoptioner ska ske utifrån det enskilda barnets behov.

Jag avser att fortsätta att följa frågan. Jag kommer att ha en dialog med Socialstyrelsen om hur stödet i kommunernas handläggning kan förbättras för att på bästa sätt skapa stabila och trygga uppväxtförhållanden för barn som är eller bedöms bli långvarigt placerade.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag uppfattar tydligt att jag och statsrådet delar uppfattningen att barnens bästa alltid är det som ska komma först. De barn som av olika skäl inte kan växa upp hos sina biologiska föräldrar har det allmänna ett väldigt stort ansvar för. Jag har själv suttit i socialnämnden i en kommun under en mandatperiod. Jag skulle önska att alla, eller åtminstone alla politiker, under en period fick chansen att göra det. Det ger en ödmjukhet inför de svårigheter som barn och familjer kan råka ut för.

Barn som blir omhändertagna och placerade hos andra än sina biologiska föräldrar är extra utsatta, och för dem har vi ett extra ansvar. En adoption innebär att barnen får en permanent familj även efter att de fyllt 18 år, till skillnad från en familjehemsplacering som är ett administrativt beslut som kan ändras med ett pennstreck.

Omkring var fjärde längre placering upphör i förtid när barnen är i tonåren. Eftersom jag har tonåringar själv kan jag viss förståelse för att man ibland kan tycka att det är lite utmanande att ha tonåringar hemma. Men det innebär att de barnen över en natt förlorar den enda familj som de kanske har, den enda trygghet de hade i tillvaron och där de kan ha bott i tio år tillsammans med sina familjehemsföräldrar.

Trots flera fördelar är det numera extremt ovanligt med inhemska adoptioner i Sverige. Det är väldigt få barn under 18 år som adopteras varje år medan det är ungefär 25 000 barn som placeras i fosterfamilj under kortare eller längre perioder eller på institution.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En anledning till det låga antalet är att adoption i Sverige nästan undantagslöst kräver samtycke från de biologiska föräldrarna. I till exempel USA och Storbritannien väger barnens rätt till en familj tyngre, och barn adopteras bort mot föräldrarnas vilja. Det sker naturligtvis inte som första åtgärd, men det finns som en möjlighet.

Att ta ifrån föräldrar deras barn är ett stort ingrepp, och det måste övervägas väldigt noga. Om inte annat visar Vanvårdsutredningen vilka katastrofala följder myndighetsbeslut kan få för barn. Jag har svårt att se att tidigare misslyckanden ska vara en orsak till passivitet när barn i dag far illa.

Fru talman! En familjehemsplacering omprövas var sjätte månad. Även om det är vad man kan kalla anekdotisk bevisföring är det ett fall som berört mig väldigt mycket. Det handlar om två systrar som hade en psykiskt sjuk mamma med missbruksproblem. Var sjätte månad var det dags för omprövning. Inför varje omprövning pratade mamman med sina döttrar och sa att nu skulle hon minsann se till att barnen fick flytta hem till henne igen, något som de två systrarna absolut inte ville. Det innebar att familjehemmet var sjätte månad var tvunget att hantera barnens ångest och oro. Man kan fundera över hur barnens uppväxt blir om man ska hålla på så här var sjätte månad. Är det verkligen barnens bästa som fått gälla i en sådan situation? Jag undrar om det är så.

Jag tolkar statsrådets svar som att det finns behov av att socialsekreterare får bättre kunskaper kring adoption och möjligheter. När får vi se konkreta förslag på stöd för kommunernas handläggning och fortbildning av socialsekreterare?

Fru talman! Tack, Maria Stockhaus! Det är verkligen inte på något sätt min uppgift att värdera interpellationer eller engagemang hos riksdagsledamöter, men jag vill tacka för interpellationen. Jag tycker att den är intressant. Det går inte att ta miste på engagemanget, och jag delar det.

Jag gör väldigt mycket besök i socialtjänster i kommuner. Det här är verkligen ett grunduppdrag för socialtjänsterna och för oss alla som tar ansvar i samhället på de positioner vi har. Det är ju på något sätt vi som blir föräldrar till de här barnen i någon sorts överförd bemärkelse. Därför har vi också försökt att stärka den sociala barn- och ungdomsvården väldigt mycket. Vi har en lång rad beslut som vi har fattat. Bland annat har vi förstärkt med bemanning till den sociala barn- och ungdomsvården för att kunna göra bättre utredningar kring varje barn.

När det gäller den grupp barn som vi särskilt talar om här kommer hälsoundersökningar att bli obligatoriska. Vi har också stärkt skolornas insatser för de här barnen. Vi vet dessvärre att placerade barn har sämre hälsa och sämre skolresultat trots att vi också vet att det bästa man kan skicka med ett barn förutom trygghet och kärlek är bra utbildning och bra hälsa. Det finns verkligen mycket att göra här. Jag är den första att hålla med om det.

Jag har förstås satt mig in i frågan under årens lopp och läst på en hel del. Något som jag tycker är intressant är att våra nordiska grannländer delvis har andra system, trots att vi ofta tycker att vi har liknande samhällen. Vad jag tänker att jag kommer att diskutera med Socialstyrelsen när jag träffar dem väldigt snart är frågan om ökad kunskap om just den grupp barn vi talar om här. Vi har utredningar som inte har föreslagit någon förändring. Det finns inga sådana förslag att bereda just i den sakfråga som interpellationen handlar om. Men jag tror att man ändå kan stärka kunskapen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det skulle också vara intressant att ta upp med både Socialstyrelsen och den relativt nya Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd om man kan jämföra med nordiska länder hur de resonerar. Barnets bästa ska vara i centrum. De jag träffar som jobbar i socialtjänsterna är inte passiva utan jobbar väldigt hårt för barnens bästa och det som lagen säger. Däremot hänvisar vi ganska ofta till en stark tradition vi har att de biologiska banden ska vara starka. Vanvårdsutredningen gav oss som sagt verkligen en hemläxa.

Man kan ändå ta reda på hur de resonerar i andra nordiska länder. Har vi något att lära oss där? De har inte det som vi kallar för vårdnadsöverflyttningar, som är en svensk lösning i de här fallen när det är lämpligt, men de har en högre grad av adoptioner. Det tycker jag själv skulle vara intressant att göra någon form av belysning av på lämpligt sätt.

Fru talman! Jag tycker att diskussionen blir intressant. Jag delar engagemanget för de här barnen.

I vår lagstiftning finns inte möjlighet att adoptera bort utan de biologiska föräldrarnas medgivande. Jag kan känna att så länge den möjligheten inte finns sätter vi inte barnens bästa fullt ut före föräldrarnas rätt till barnen. Det kan handla om barn som omhändertas redan på BB där föräldrarna bedöms aldrig någonsin kunna ta hand om barnen.

Detta är ett extremfall, och det kommer naturligtvis bara att komma i fråga i väldigt extrema fall. Men det finns fall där en förälder har mördat den andra föräldern, och nu sitter den som har mördat i fängelse men är fortfarande vårdnadshavare för sina barn. Från fängelset kan föräldern därför mer eller mindre kontrollera barnen, och barnen tvingas att hälsa på i fängelset. I ett sådant fall kan man fundera över om inte en adoption mot förälderns vilja skulle kunna vara en möjlighet.

Frågan är naturligtvis oerhört komplex och skulle behöva utredas noga innan man öppnade för så pass långtgående ingrepp gentemot föräldrar. Men om vi på allvar sätter barnens bästa i första rummet har jag svårt att se att en sådan möjlighet inte skulle behöva finnas.

Jag skulle gärna vilja höra statsrådets syn på att öppna för en sådan möjlighet och att åtminstone utreda förutsättningarna för att en sådan möjlighet ska kunna finnas.

Fru talman! Frågan har utretts. Bland andra LVU-utredningen lämnade sina förslag för inte så länge sedan. Då lämnade man inte några sådana här förslag, för man ansåg inte att man behövde göra det. Frågan har alltså ganska nyligen utretts.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Såvitt jag kan se i underlaget är det inte heller så många som är experter och insatta i frågan som förordar adoption utan samtycke. Däremot vet vi att vi har en laglig möjlighet i dag. Det finns inga lagliga hinder för adoption, och ändå förekommer det oerhört sällan. Det finns olika skäl till detta.

Jag är dock beredd att öppna för detta på så sätt att man ser efter hur man tänker i andra nordiska länder. Vad är det som gör att man har kommit fram till att detta är bra lösningar?

Min utgångspunkt är helt enkelt att jag tycker att det är alldeles för dåligt för ett samhälle som Sverige och ett välfärdssamhälle som verkligen ska ha de högsta ambitionerna för dessa barn att vi ser dessa skillnader i hälsa, utbildning, skolgång och så vidare. Trygghet är svår att mäta, men det vi ska skicka med de här barnen är förstås kärlek och trygghet. Vi ska försöka bistå med familjer och placeringar som kan ge detta så mycket vi kan.

Det finns skäl för att vi har den tradition som vi har i Sverige med de starka banden till de biologiska föräldrarna. Men jag tycker att det är intressant att se över hur man resonerar i andra länder. Finns det kanske någonting där som vi kan ta in?

Fru talman! De barn som vi talar om - de som omhändertas av samhället - tillhör våra allra mest sårbara. När jag själv satt i en socialnämnd och läste utredningarna gick jag sedan hem och kramade och pussade på mina egna barn och fällde en tår. Det är fruktansvärda situationer som en del av dessa barn har, och deras väl och ve måste komma i första rummet.

Jag är rätt engagerad i skolfrågor, och jag förfasas över att socialtjänsterna under lång tid inte har följt upp hur det går för barnen i skolan. Man har inte satt mål i diskussionerna med familjehemmen för att barnen ska lyckas i skolan - detta trots att vi vet att skolan är en av de absolut viktigaste skyddsfaktorerna för att man ska få ett bra liv framöver.

Att få växa upp i ett tryggt hem med trygga föräldrar är naturligtvis en ännu viktigare skyddsfaktor. Fler barn som omhändertas av socialtjänsten skulle nog kunna få uppleva det på ett bättre sätt om det fanns en större möjlighet att använda adoption. Det låter som att det behövs en hel del information och utbildning av socialsekreterare. Det finns, som statsrådet säger, en tradition av att inte använda sig av detta instrument.

Jag ska använda de typiska ord som ni som statsråd brukar säga: Jag ska följa utvecklingen. Detta är en fråga som jag är engagerad i, och jag tycker att det är viktigt att vi kan våga ifrågasätta våra traditioner och tidigare ställningstaganden när det gäller just synen på adoption.

Det handlar också om möjligheten att adoptera ett spädbarn om någon själv känner att man inte vill ha barn i dagsläget, men det handlar inte denna interpellation om. I dagsläget är det egentligen bara abort som är den enda utvägen i Sverige. Denna möjlighet kanske också borde finnas, men det är som sagt en helt annan interpellation som jag får ta en annan gång.

Fru talman! Tack för samtalet! Då är vi åtminstone två som följer frågan noggrant, och det är ju bra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror att vi tar frågan om adoption och abort en annan gång.

Denna fråga handlar också, åtminstone för mig, om den sociala barn- och ungdomsvårdens situation i största allmänhet. Socialsekreterare som finns där är ofta extremt engagerade, duktiga och kunniga. Men de har helt enkelt haft tuffa villkor under lång tid. Därför är det för mig också viktigt att fortsätta att stärka och höja statusen och att göra vad regeringen kan för att stärka både parter och kommuner i det ansvar de har i dessa livsviktiga beslut och i omsorgen om de här barnen.

Detta är en allmän fråga om socialtjänstens arbetsvillkor och vilken möjlighet man har att vidareutbilda sig och ha tid att utreda i lagens mening. Men det handlar också om hur man kan modernisera tänkandet runt dessa specifika situationer.

Jag har liksom Maria Stockhaus tagit del av hur den sociala barn- och ungdomsvården agerar i förhållande till andra aktörer. Det är helt klart när man ser på den tidsanvändning som den nationella samordnaren har sammanställt att det finns väldigt lite tid för till exempel samtal med skolan. Det ligger förstås också ett ansvar på skolan att göra det bästa för alla elever.

Det finns mycket kvar att göra, och jag ser fram mot fortsatt debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.