Pensionärers skattesituation

Herr talman! Lennart Axelsson har frågat mig om jag kommer att ta några initiativ för att dels förändra den nuvarande beskattningen av olika inkomster, dels förhindra att pensionärerna drabbas av kraftigt sänkta pensioner när den automatiska balanseringen i pensionssystemet inträffar. Jobbskatteavdraget är ett betydelsefullt medel för att uppfylla det centrala målet med regeringens ekonomiska politik, nämligen att öka den varaktiga sysselsättningen och bryta utanförskapet. Jobbskatteavdraget är därför utformat så att utbytet av att arbeta blir större. Detta gäller oavsett om man är över eller under 65 år. För personer som har fyllt 65 år är avdraget extra stort. Fler människor i arbete är en förutsättning för att kunna säkra finansieringen av välfärden långsiktigt för en befolkning med allt fler äldre. Fler människor i arbete skapar alltså även förutsättningar att tillhandahålla en god ekonomisk situation för sjukskrivna, arbetslösa och pensionärer. Mot denna bakgrund är det inte aktuellt att förändra jobbskatteavdraget till att omfatta andra inkomster än arbetsinkomster. Den 1 januari 2009 fick emellertid det stora flertalet ålderspensionärer sänkt skatt genom det förhöjda grundavdraget för pensionärer. Skattesänkningen är en del av regeringens välfärdssatsning och innebär en förbättrad ekonomisk situation framför allt för pensionärer med låga inkomster. Reformen innebär att beskattningen för pensionärer år 2009 är lägre än vad den var under den tidigare socialdemokratiska regeringen. Försäkringskassan presenterade i mars den finansiella ställningen för pensionssystemet. Givet dagens regler är prognosen att pensionerna kommer att minska med ca 4 procent 2010. Försäkringskassan har emellertid fått i uppdrag att göra en teknisk översyn av den automatiska balanseringen i pensionssystemet för att dämpa alltför stora svängningar i pensionsutbetalningarna. Uppdraget redovisades den 14 april. Förslaget är nu under beredning i pensionsgruppen, där även Socialdemokraterna ingår. Jag vill inte föregripa resultatet av den beredningen.

Herr talman! Vi diskuterar nu en fråga som har diskuterats väldigt mycket tidigare här på förmiddagen i en särskild debatt. Den är viktig. Jag tycker att det finns anledning att påminna lite grann om den frågeställning som min interpellation innehöll eftersom jag inte tycker att jag fick de svar som jag hade hoppats på. Under 2009 har ytterligare jobbskatteavdrag kommit till. Det innebär att skillnaden mellan vad en genomsnittspensionär betalar och vad en löntagare i samma inkomstläge betalar har ökat med 700 kronor. Världsbanken har i en rapport gått igenom skattesystemen i 53 länder. Inte i något annat land än Sverige beskattas pensionärer högre än yrkesverksamma. I till exempel Norge är det tvärtom. Där har pensionärerna en bättre skattesituation än yrkesverksamma. I andra sammanhang när man gör jämförelser mellan hur det ser ut i vårt land i förhållande till andra länder, till exempel i apoteksfrågan som är väldigt aktuell, brukar regeringen säga att vi är ensamma om den modell vi har. Men i det här fallet väljer man göra det på det sättet att vi står ensamma när det gäller beskattningen av pensionärerna. Jag tycker att det är en lite underlig ordning. En annan fråga som jag tar upp i interpellationen handlar om hur finanskrisen slår mot pensionärerna och när den så kallade bromsen träder in. Svaret på den frågan från finansministern är väl i och för sig rimligt, det vill säga att man inte vill föregripa resultatet av den beredning som pågår. Men samtidigt är det inte orimligt att fundera på om vi inte skulle kunna kompensera pensionärerna via skattesystemet för det tapp i inkomster som de förmodligen kommer att få på grund av att systemet ser ut som det gör. Det är ändå någonting som finansministern borde kunna reflektera lite över. Ett annat besked som ges i svaret, och det är väl egentligen det viktigaste, är: "Mot denna bakgrund är det inte aktuellt att förändra jobbskatteavdraget till att omfatta andra inkomster än arbetsinkomster." Den stora skillnaden mellan de borgerliga partierna och oss på den andra sidan är att vi vill förändra detta. Vi vill att skattesystemet ska behandla alla inkomster på samma sätt, men det vill inte regeringen. Man säger visserligen att man har sänkt skatten för pensionärerna i år. Det har inneburit att en normalpensionär har fått 68 kronor i sänkt skatt per månad samtidigt som Anders Borg och jag har fått dryga tusenlappen. Det är inte någonting som visar att man vill förändra skillnaden mellan den som har lön från arbete och den som har lön i form av pension. Det är ett viktigt besked från den här interpellationsdebatten att vi har fått veta det.

Herr talman! Jag tycker att det är bra att Lennart Axelsson har ställt den här interpellationen. Jag uppfattar den som ganska måttlig i ordvalet. Från Lennart Axelssons parti har det under en lång följd av månader kommit en retorik som, precis som Peter Hultqvist sade i den förra interpellationsdebatten, behöver rensas. När vi tittar på pensionärernas skattesituation får vi inte glömma att den nuvarande regeringen har tagit bort fastighetsskatten och infört en betydligt bättre situation för de människor med relativt låga inkomster som pensionärerna tillhör. Genom fastighetsavgiften har de nu möjlighet att behålla sina sommarställen och sina fastigheter för fast boende. Jag är revisor i en av de stora pensionärsorganisationerna, och jag har en viss erfarenhet av vad som har hänt under flera år. Under den förre statsministern Göran Perssons tid gällde det enligt hans uppfattning att förbättra Sveriges ekonomi. Det skulle drabba väldigt många, och naturligtvis också pensionärerna. Då utlovades det en återbetalning till pensionärerna som inte har skett. Den borde ha skett före sekelskiftet. Den andra punkten gäller diskussionen om lika inkomster för den som arbetar och den som är pensionär. Där tycker jag att retoriken behöver rensas ur synpunkten att man visserligen kan säga att den som har 10 000, 15 000, 20 000 eller 25 000 kronor i lön och som arbetar eller är pensionär formellt betalar olika inkomstskatter på grund av jobbskatteavdraget. Jag har tagit fram uppgifter från riksdagens utredningstjänst. Där visar det sig att det finns avgifter för den som arbetar som pensionärer inte har, till exempel fackavgiften på kanske i storleksordningen 300 kronor och arbetslöshetskasseavgiften på samma nivå. Därtill har vi den lägre kostnaden för kollektivtrafiken för pensionärer. Här i Stockholms län är den 270 kronor lägre för pensionären, eller om man så vill 270 kronor högre i månaden för den som arbetar. Eftersom Stockholms län har de lägsta kostnaderna för kollektivtrafik är jag ganska övertygad om att det är ännu större skillnader ute i landet. Sedan finns det andra kostnader som den som arbetar har, till exempel i kantinen på jobbet, klädkostnader eller någonting annat. Man får alltså faktiskt en rimlig skillnad. De här 722 kronorna som har nämnts i debatten är utan vidare mycket högre för dem som arbetar. Med detta vill jag säga att jag är glad att Lennart Axelsson gav tillfälle att få framföra de här synpunkterna, vilket ju pensionsdebatten tidigare i dag på morgonen inte gav utrymme till på grund av debattreglerna.

Herr talman! Jag skulle vilja ha svar på några frågor. Har pensionärer lägre hyra än andra grupper? Är deras mat billigare? Är deras kläder billigare? Är levnadsomkostnaderna lägre än för andra grupper? Skapar det fler arbetstillfällen när pensionärer betalar högre skatt? Finns det belagt någonstans i ett Sverige där utvecklingen visar fler varsel, fler arbetslösa och fler socialbidragstagare? När regeringen motiverar att pensionärer betalar högre skatt än andra med att det skulle ge fler jobb menar jag att verkligheten visar att det är ett argument som inte håller. Det är felaktigt; det är falskt. När man bedömer ett skattesystem tycker jag att man ska ha en principiell grundsyn som är att skatt ska betalas efter inkomst. Däremot tycker jag inte att skatt efter ålder eller extra skatt om man är pensionär är en principiell grund för ett skattesystem. Sverige är världsunikt på den punkten, och det är definitivt inte hedervärt att vara världsunik på just den punkten. Motiven och argumenten för att pensionärer skulle betala högre skatt är ihåliga. Det ger inte fler jobb, minskar inte varslen och bromsar inte lågkonjunkturen i någon mening. Sedan är frågan vad man ska använda för ord. Får man använda starka ord som visar vad saker och ting är och kalla saker och ting för dess rätta namn, eller bryter man då mot någon sorts politisk konvenans där det ska vara ett nedtonat så kallat måttligt samtal där gråzonerna ska göra att allting tunnas ut? Men jag säger så här: Det här är åldersapartheid! Då använder jag ett starkt ord, och sedan får det väl darra till i manschetterna här så att man blir riktigt skräckslagen. Det handlar alltså om särbehandling av äldre människor. Att en pensionär med ca 230 000 kronor i pension betalar 12 000 kronor mer i skatt går inte att förklara med logiska och i verkligheten förankrade argument. Nu ökar klyftan ytterligare med tredje steget i jobbskatteavdraget. Vi har föreslagit att man ska sänka pensionärernas skatter med 2 700 kronor för att minska gapet. Veronica Palm har tidigare här i dag redogjort för att det här är en prioriterad fråga när vi återkommer till regeringsmakten 2010 och att vi successivt ska avskaffa den här orättvisan och ta bort åldersapartheid. PRO och SPF är de två stora pensionärsorganisationerna. Föregående talare är revisor i en stor pensionärsorganisation. De har sagt att det här är fel. De accepterar inte den här orättvisan. De är eniga på den här punkten. Jag tyckte att det var intressant att höra revisorns funderingar som innebar ett försvar av pensionärsskatten. Pensionärernas mat, kläder och annat är inte billigare än för andra grupper. Deras medicin- och sjukvårdskostnad är ofta högre. Kostnader för fackavgifter och avgifter till a-kassa löste vi genom avdragsrätt på vår tid när vi satt i regeringsställning. Men det har högerregeringen tagit bort. Anders Borg! Är det så att denna skatteorättvisa, denna åldersapartheid - detta starka ord - ska bestå för evigt i er värld? Tänker ni aldrig göra någonting åt detta? Är det här kungslinjen mot framtiden när det gäller beskattning? I detta anförande instämde Göran Persson i Simrishamn (s).

Herr talman! Den här frågeställningen handlar i första hand om det ska vara lönsamt att vara i arbete. Så har det ju inte alltid varit när man jämför med att inte vara i arbete. När man är i arbete har man en rad kostnader som har direkt samband med att man är i arbete. Det här har redan nämnts, till exempel resor till och från arbetet, kostnader som har direkt med arbetet att göra, a-kasseavgift och fackföreningsavgift. Det är utgifter som den som är i arbete har och som i ganska begränsad utsträckning numera är skattereducerande. Det här innebär att det fordras en jobbskattereduktion, ett jobbskatteavdrag, för att göra det lönsamt att vara i arbete till exempel i relation till en pensionär med motsvarande inkomst. Det här är någonting som är väldigt svårt för många, inklusive vissa pensionärsorganisationer att inse, men jag uppfattar mer och mer när man diskuterar med företrädare för pensionärsorganisationerna att de faktiskt i hög grad är varse den här skillnaden. Oppositionen kommer nu med yrkanden om att man som pensionär ska ha exakt samma skatt som den som är i arbete oavsett att den som är i arbete och är över 65 år har en extra förmånlig jobbskattereduktion. Men om man ska ha samma skatt på samma inkomst kommer detta att fordra att man då höjer skatten rejält för dem som är i arbete för att i stället sänka skatten i förhållande till i dag för pensionärerna. Socialdemokraterna är åtminstone i ledningen väl medvetna om att då fordras en ganska stor omfördelning, och därför är det viktigt i relation till den interpellation som vi nu diskuterar att man försöker precisera om det verkligen är avsikten att man nu ska höja skatten rejält för alla som är i arbete för att pensionärerna ska få en lägre skatt trots att de inte har många av de utgifter som de som är i arbete har. Jag tycker att det i det fallet också vore intressant om Lennart Axelsson kunde utveckla partiets syn på den frågan något.

Herr talman! Kärnan i den här debatten är ju hur vi ska se på Sveriges äldre och pensionärer och hur vi ska se på arbetslinjen. Vi vill naturligtvis alla utveckla vårt välfärdssamhälle så att äldre människor som har jobbat och slitit under ett långt liv har goda ekonomiska förhållanden. Det är en självklar utgångspunkt för den här diskussionen. Den förs också utifrån en insikt om att många äldre har det tufft. Det gäller framför allt de äldre kvinnor med begränsad inkomstpension som högre upp i åren lever i mycket små ekonomiska omständigheter. Det är alldeles självklart att när det finns ett reformutrymme, när vi har kommit längre på vägen mot full sysselsättning, är det prioriterat att förstärka och förbättra villkoren för pensionärerna. Men den här debatten handlar också om arbetslinjen. Det som har gjort att så många länder har prövat jobbskatteavdrag och därmed har en grundläggande skillnad i beskattningen av förvärvsinkomster och pensionsinkomster är ju att det i studie efter studie visar sig vara ett så effektivt redskap för att öka sysselsättningen. Det har gjorts i USA, Storbritannien, Holland, Danmark, Nya Zeeland, Kanada och Finland. Det som kanske är mest frapperande i den här diskussionen är att det är Tony Blair och Bill Clinton som har gått i bräschen för den här typen av reformer och som framgångsrikt har kunnat införa earned income tax credit i USA och working families' tax credit i Storbritannien. De två kanske mest framstående vänsterpolitikernas viktigaste gärning är det som Socialdemokraterna här i Sverige helt avvisar - det som gjorde att vi i USA fick en minskning av utanförskapet. Den socialdemokratiska positionen här är väldigt märklig. Vi får veta att skatten för pensionärer ska sänkas så att den blir likställd med skatten för dem som arbetar. Det är en skattesänkning på 23 miljarder. Vi vet sedan tidigare att de socialdemokratiska utgiftstaken ligger 35 miljarder över regeringens, och vi har också fått uppgiften från Thomas Östros i upprepade intervjuer att det inte längre är klart att man står fast vid några försämringar av jobbavdraget. 35 + 25 + 25, det blir 85 miljarder. Det är ett relativt omfattande hål i en budget som redan har försvagats av konjunkturen. 85 miljarder kronor - var ska de tas ifrån? Hur ska det här gå ihop? Är det arbetsmarknadspolitiken som ska skalas ned? Är det socialförsäkringarna som ska stramas upp? Är det skatterna på dem som arbetar som ska höjas? Är det bolagsskatterna för företagen som ska höjas? Det här går ju inte ihop. Man kan inte finansiera stora utgiftsökningar med stora skattesänkningar. Det är ju ett politiskt recept som brister i trovärdighet. Till Peter Hultqvist vill jag säga att jag naturligtvis välkomnar hans deltagande och hans stora ord i debatten. Det är dem jag är så tacksam för. Det är en verklighetsfrånvänd beskrivning av vad regeringen gör och en felaktig beskrivning av hur vår politik är utformad. I verklighetsbeskrivningen är vi skyldiga till lågkonjunkturen i världen. I politikbeskrivningen låtsas han att vi inte har gjort den kanske mest omfattande utbyggnaden av de aktiva åtgärderna som har gjorts inom åtminstone EU-området. Och han ger ett politiskt alternativ som är både skadligt och ansvarslöst, ett politiskt alternativ vars kärna är att höja bidragen och försämra jobbavdragen - precis de åtgärder som bidrar till att återupprätta arbetslinjen - och sedan stora utgiftsökningar och skattesänkningar som man inte finansierar. Det är just det här - den verklighetsfrämmande beskrivningen av vad som sker i vår omvärld, den felaktiga beskrivningen av oss och den skadliga, ansvarslösa politiken - som gör mig så tacksam för att Peter Hultqvist går upp här i debatt efter debatt. Det här är diskussioner som kan fungera på partimöten men som kommer att göra att väljarna, när de funderar på vilken regering de vill ha, tryggt kommer att välja en regering som tar ansvar för full sysselsättning och goda offentliga finanser.

Herr talman! Jag satt tidigare i skatteutskottet och fick där handfast lära mig betydelsen av att man såg skatterna och välfärden på samma gång. Den här regeringens stora misstag var att när man gick in i den här mandatperioden med ett överskott på 70 miljarder trodde man att man alltid skulle befinna sig i någon typ av högkonjunktur. Man gick in och sänkte skatterna med en summa som motsvarar ungefär kostnaden för all äldreomsorg i hela landet. Och nu står man inför att behöva låna pengar för att sänka skatterna till de mest högavlönade i Sverige, samtidigt som man inte ser till att skicka pengar till kommuner och landsting så att de äldre som vi här talar om kan få den hjälp och det stöd som man behöver när man blir gammal och inte klarar sig själv, kanske för att kunna komma ut. Det valet har man som politiker: Hur hanterar man de pengar som finns att tillgå? Det tycker jag är viktigt även i den här debatten att vi har klart för oss. Det är lite förvånande, tycker jag, att Lennart Hedquist som ordförande i skatteutskottet går ut och propagerar för att vi ska ha ett skattesystem som är orättvist. Det är ju det han säger. Jag fick lära mig att det skattesystem som finns ska vara så enkelt som möjligt och så likformigt som möjligt, och det ska framför allt vara rättvist. Det är inte det system som nu har byggts upp. Det är inte rättvist att en pensionär ska tvingas betala mer än en som får inkomst av sitt arbete. Det är en uppskjuten lön som man har betalat för under tiden man jobbade som man nu tvingas betala högre skatt på när man går i pension. Man kan också undra lite vilket mandat revisorn i ett av pensionärsförbunden, Curt Linderoth, har för att uttrycka sig på det sätt som han gör. Jag såg på SPF:s hemsida till exempel - om det nu är det förbundet det handlar om; jag uppfattade aldrig det - att man skriver: "Det så kallade jobbskatteavdraget slår hårt mot pensionärerna. De flesta pensionärer har arbetat hela livet fram till pensionsåldern. Det är inte etiskt och moraliskt försvarbart att de inte ska kunna leva ett ekonomiskt och socialt bra liv även som pensionärer. Vi har alla accepterat ett system, där vi under arbetsför ålder producerar genom vårt arbete, betalar skatt till samhället och gör avsättningar till pensioner. Pensionen måste därför betraktas på samma sätt som en arbetsinkomst. Det är en obegriplig orättvisa att inte låta pensionärerna få del av skattesänkningen. - - - Regeringen visar i handling att man nedvärderar äldre människor. Detta är en diskriminering, som undergräver förtroendet för regeringen." Detta kan man alltså läsa på SPF:s hemsida. Det är, precis som Peter Hultqvist sade tidigare, så att pensionärsorganisationerna i stor enighet går ut och protesterar mot det sätt som man beskattar pensionärerna på i dag. Därför är min fundering på vems mandat Curt Linderoth framför de här åsikterna. Jag har också som underlag för min interpellation använt en artikel i PRO:s tidning i slutet av förra året, där finansminister Anders Borg erkänner att det här är felaktigt. "Det är . en grundläggande rimlighet att skatten borde vara lika" säger han. Nu undrar jag: Om nu finansministern tycker att det är så, varför tar man då inte ett steg mot att göra det rimligt?

Herr talman! Jag vill bara betona att jag inte har sagt att jag i egenskap av representant för någon pensionärsorganisation företräder den ena eller andra synpunkten. Jag sade, Lennart Axelsson, att jag har följt debatten i den egenskapen. Peter Hultqvist frågar om pensionärerna har ett annat pris för sina kostymer eller vad det nu skulle vara för någonting. Nej, det har man naturligtvis inte. Men jag påpekade att man har ett annat pris på avgiften för kollektivtrafiken, så det är inte alls så att allting är lika dyrt eller billigt för den som är pensionär och den som arbetar. Däremot är det kanske så att den som är pensionär inte konsumerar lika mycket av rent naturliga skäl. Det är ju valfritt hur man vill göra.

Herr talman! Det är inte alls så att pensionärsorganisationer är, som Lennart Hedquist sade, varse att det nu är okej med pensionärsskatten. Jag var på PRO i tisdags, och budskapet var mycket tydligt: Det här ska bort. Man är enig om det här. Det finns ingen som är varse, accepterar eller "halvaccepterar" det här. Det här är den uppfattning som finns i pensionärsorganisationerna. Försök inte skriva om verkligheten på den punkten! Om detta skulle vara så bra för att bekämpa arbetslösheten, undrar jag: Varför ökar då arbetslösheten? Era åtgärder i form av jobbskatteavdraget ger inte effekt. Pensionärsskatten ger inte någon effekt. Borg kan naturligtvis gömma sig bakom den internationella konjunkturen, men det löser inte problemet med arbetslösheten. Arbetslösheten stiger, socialbidragsutgifterna ökar. Det är verkligheten ute i kommunerna. Era åtgärder är inte effektiva. Vi har föreslagit 2 700 kronor i skattesänkning till pensionärerna. När vi kommer tillbaka i regeringsställning kommer det att vara en prioriterad fråga. Det kommer givetvis att ta tid att lösa den eftersom det handlar om så pass mycket pengar, men vårt mål är att jämna ut skillnaden. Sedan får man lösa problemet med kostnader för inkomstens förvärvande, som det heter, genom avdragssidan i deklarationsblanketten. Då får man ett rent skattesystem. Att ha ett system där man institutionaliserar skatt efter ålder och särskiljer pensionärer från andra grupper i samhället är inte rimligt. Debatten handlar, som sagt, om en grundläggande rättvisefråga. Alla ska betala skatt utifrån inkomst. Man ska inte betala skatt utifrån ålder. Åldersapartheiden ska bort.

Herr talman! Lennart Axelsson anförde betydelsen av ett så enkelt skattesystem som möjligt. En av de förenklingar som på senare år genomförts, och som delvis inleddes under socialdemokratisk tid, har varit att åstadkomma en förändring av avdragsfloran för inkomstens förvärvande. Det har skett ytterligare förändringar på senare år. De första 9 000 kronorna för resor till och från arbetet medger ingen skattereduktion. Småavdragen har successivt höjts, bland annat för att underlätta Skatteverkets arbete men också för att skapa rättvisa inom kollektivet, alltså för oss som är i arbete. De första 5 000 kronorna är inte avdragsgilla. Avgiften till a-kassan är inte avdragsgill och numera inte heller fackföreningsavgiften. Det låter på Peter Hultqvist som om han vill lösa frågan om skillnaden mellan att vara i arbete och icke vara i arbete samt att göra det mer lönsamt att vara i arbete genom att återinföra full avdragsrätt från första kronan och den vägen egentligen skapa motsvarande effekt som åtminstone de första jobbskatteavdragen gav, nämligen ge kompensation för utgifter som man har när man är i arbete. Det är centralt att ha ett skattesystem som uppmuntrar människor att vara i arbete, och det tror jag att de flesta pensionärer när de tänker efter inser betydelsen av eftersom den framtida pensionen i stor utsträckning bestäms av att så många som möjligt är i arbete och att man har bra inkomstförhållanden i landet. Jag har, Peter Hultqvist, blivit varse att fler och fler, även i pensionärsorganisationerna, förstår det sambandet, men man har hakat upp sig på skatteskalan; man upplever att Socialdemokraterna haft rätt i att skatteskalan måste vara helt identisk. I själva verket har skatteskalan inte varit identisk under socialdemokratisk tid heller eftersom pensionärerna haft andra grundavdrag än vi som är i arbete.

Herr talman! Det är alltid viktigt att komma ihåg vad diskussioner handlar om. Här är utgångspunkten hur vi ser på pensionärerna i Sverige. Då är det viktigt att understryka den betydelse som den nuvarande regeringen och partierna som ingår i den fäster vid att förbättra välfärden för äldre människor. En bra trygghet på ålderns höst är av avgörande betydelse. Särskilt har vi i Sverige bekymmer med att äldre kvinnor har dåliga inkomster. Men det är inte det enda bekymret. Om vi ser på frågan ur det perspektivet är det helt avgörande att vi har en väl fungerande äldreomsorg för att yngre kvinnor ska kunna vara på arbetsmarknaden. En åldrande mamma eller pappa ska inte behöva bidra till en orimlig belastning som oftast bärs av kvinnor. Vi har samtidigt ett begränsat reformutrymme. Varje åtgärd, hur önskvärd den än är, måste vägas av mot den allvarliga ekonomiska kris vi har och de behov vi har att förstärka jobbpolitiken. Låt oss ändå ta diskussionen. Hur kommer det sig att så många länder - USA, Storbritannien, Holland, Kanada, Finland, Danmark - har valt att införa olika typer av jobbskatteavdrag? Det sammanhänger med att hela den industrialiserade världen står inför en jätteutmaning i form av en åldrande befolkning och ett mycket omfattande utanförskap. Det har inte lönat sig tillräckligt att vara på arbetsmarknaden, och det har inte lönat sig tillräckligt att arbeta extra. Antalet arbetade timmar är för litet och för stora grupper står utanför arbetsmarknaden. För att åtgärda det är jobbskatteavdraget därför centralt. Jag träffade för en vecka sedan Alan Krueger, en av de forskare i USA som allra tydligast bidragit till att visa vilken stor betydelse jobbskatteavdrag och utformningen av socialförsäkringar har för hur många som arbetar. Han är i dag statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet i Barack Obamas regering. Det är den typen av resonemang och forskning som ligger bakom att man i USA nu går vidare med de viktiga reformer som infördes under Bill Clintons tid. Med svenska socialdemokrater är det ofta så att man mer ska titta på vad de gör och mindre lyssna på vad de säger. När vi hade en socialdemokratisk regering kompenserades löntagarna för egenavgifterna med 60 miljarder. Av dessa 60 miljarder tillfördes inte en krona, inte ett öre, till pensionärerna. Det var 60 miljarder kronor, 2 procent av bnp, fyra skattesänkningar, som gick till löntagarna. Gjordes det för att svenska socialdemokrater drivs av en motvilja mot pensionärer? Nej, det var för att det fanns en ambition att minska marginalskatterna för låg- och medelinkomsttagare och därigenom förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Av samma skäl har vi gått vidare med jobbskatteavdraget, och därför är det av särskild vikt att vi har ett förstärkt jobbskatteavdrag för dem över 65 år. Jag vill återigen tacka Peter Hultqvist för hans deltagande i debatten. Han sade mycket tydligt: Det här ska bort. Det finns ingen tvekan i det uttalandet. Peter Hultqvist ger intrycket till väljarna att skatten för pensionärer omedelbart ska sänkas med uppemot 25 miljarder. Det sades mycket tydligt: Det här ska bort. Är det någon som tror att det är med sanningen överensstämmande? 25 miljarder för pensionärerna, 35 miljarder i höjda utgifter, och nu vet vi inte om de stora skattehöjningarna för vanliga löntagare står fast. Det handlar om 85 miljarder i ett stort hål i den socialdemokratiska politiken. Stora utgiftsökningar finansieras med stora skattesänkningar. Det är naturligtvis så man förlorar sin trovärdighet vad gäller den ekonomiska politiken. Man har en verklighetsfrämmande beskrivning av motståndaren, man ger en felaktig beskrivning av vad regeringen gör och själv har man ett ansvarslöst och skadligt politiskt alternativ. Det gör att vi kommer att kunna lägga grunden för ett fortsatt förtroende i det kommande valet.

Herr talman! Det var bra att finansministern påminde om 90-talet. Det är just det som egenavgifterna handlar om. Det var det moras i skattesystemet och i intäkterna som uppstod under den förra borgerliga regeringen som vi tillsammans med löntagare var tvungna att göra någonting åt. Vi hade inte tillräckligt med pengar för att kunna finansiera det som vi ville finansiera gemensamt. I samband med att vi införde egenavgifterna sade vi att när det är möjligt ska vi betala tillbaka dem till de inkomsttagare som varit med och bidragit till saneringen. Det var därför vi sänkte skatterna. Det var ett löfte som vi också höll. Vi brukar hålla våra löften när vi ger dem. Jag fick inte något svar på min fråga ifall finansministern anser att det är en grundläggande rimlighet att skatten ska vara lika för pensionärer och andra. Varför gör finansministern i så fall inte någonting åt det? I den tidigare nämnda artikeln i PRO:s tidning sägs också att sänkt skatt för pensionärer inte ger någon effekt på sysselsättningen, som enligt finansministern ju är en viktig del i regeringens politik. Det är väl tvärtom så att människor som har små marginaler om de fick möjlighet och pengar skulle gå ut och göra av med de pengarna på ett helt annat sätt än Anders Borg och jag gör, som redan har tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa det som vi behöver ha. Pensionärerna skulle naturligtvis bidra mer till sysselsättningsutvecklingen med sänkt skatt än med det system som nu är, där de betalar mer skatt än vi andra. Det är ett orättfärdigt sätt att hantera dem.

Herr talman! Hur vi ska förbättra villkoren för våra äldre är naturligtvis en av de absolut viktigaste frågorna i svensk politik. Under sin tid i arbetslivet ska man kunna känna trygghet i att man kommer att ha en rimlig levnadsstandard också när man går i pension. När man blir gammal och sjuk och inte längre orkar ska man veta att det finns hjälp från personal på hemtjänsten. När sjukvården väl behövs ska man vara säker på att det finns resurser och att det inte krävs orimliga prioriteringar. Det är därför vi bygger ett välfärdssamhälle. Det är därför arbetslinjen är så central. Det är också därför den här debatten blir så viktig. Lennart Axelsson säger att man sänkte skatten med 60 miljarder för att kompensera för det som hände under saneringen på 90-talet. Somliga av oss minns den väl. Vad var det som hände? Vad var det som upprörde människor? Det gällde inte minst pensionärerna, den frysta indexeringen och de sänkta stöden på bostadssidan. Detta upprörde människor. Det var 60 miljarder kronor i fyra budgetpropositioner. Detta hade kunnat rymma väldigt mycket kompensation, om det varit det Socialdemokraterna hållit på med. Men det var inte det man höll på med. Det är ett argument man har skruvat ihop för att man inte orkar säga varför man sänkte egenavgifterna. Det var för att det är bra att sänka marginalskatterna för låg- och medelinkomsttagare så att de arbetar mer. Svenska marginalskatter har nu gått ned i tio år, och det har den socialdemokratiska regeringen bidragit till. Det borde man vara stolt över. Man gör så därför att det är precis så Bill Clinton, Gordon Brown - när han var finansminister - och nu Barack Obama i USA gjort när de velat återupprätta arbetslinjen. De jobbar med jobbskatteavdrag, därför att jobbskatteavdrag har störst effekt på sysselsättningen av de skatter man kan sänka. Det ska vi inte glömma bort när vi talar om pensionärerna. Arbetslinjen och att många människor är i arbete är grunden för trygga pensioner och god välfärd.