Rätt till dopningskontroll

Herr talman! Lars Lilja har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att klargöra vilka rättsliga möjligheter ett gym har att avtala med någon om att han eller hon på anmodan ska lämna ett dopningsprov. Det är inget som hindrar att ett gym avtalar med någon om att han eller hon på uppmaning måste lämna ett dopningsprov för att ha rätt att vistas i gymmets lokaler. Den som vägrar att lämna ett sådant prov kan förbjudas att vistas i lokalen. Beroende på omständigheterna kan också årskort och andra förbetalade träningspass dras in utan att avgifterna återbetalas. Gymmet kan däremot aldrig tvinga någon att lämna ett prov. Misstänks dopningsbrott är gymmet i stället hänvisat till att kontakta polismyndigheten som kan ta dopningsprov om det bedöms finnas skälig misstanke om ett sådant brott. Jag håller med Lars Lilja om att det är angeläget att på olika sätt arbeta mot dopning i samhället. Den opinionsbildande och övriga förebyggande verksamhet som många gym bedriver för att motverka dopning är viktig. När det gäller möjligheten att ingå avtal är rättsläget klart och jag avser inte att vidta några åtgärder.

Herr talman! Det var ett intressant svar. Det var dessutom lite överraskande på så sätt att rättsläget anses vara helt klart och att det finns möjlighet att återta de förbetalade träningspassen och dra in årskort. Det har nämligen inte varit fallet vid tidigare diskussioner om de här frågorna, så jag tycker att det är jättebra att den saken klargörs. Däremot säger Beatrice Ask att det inte är möjligt att påtvinga dopningstest. Det kan jag delvis förstå, men det skulle vara intressant att höra justitieministerns motivering till att det inte är möjligt. Det finns ett annat problem i de här sammanhangen. Det finns ju ett antal kommunala gym, även om jag vet att justitieministerns partikamrater inte är så positiva till det. Där är rättsläget inte helt klart. Vill en medborgare som har begått de här brotten träna på ett kommunalt gym är det, såvitt jag kan förstå när jag har pratat med kommunjurister, inte alls säkert att man har möjlighet att stänga av den personen. Finns inte den möjligheten är en sådan här avstängning ganska verkningslös, för då kan ju den som använder anabola steroider eller andra otillåtna preparat bara byta gym och fortsätta att träna. Det skulle vara intressant att få ett klargörande kring hur det ligger till när det gäller de kommunala gymmen. Justitieministern säger att om dopningsbrott misstänks ska man kontakta polismyndigheten som kan ta ett dopningsprov om det bedöms finnas skälig misstanke för ett sådant brott. Detta är en av nyckelfrågorna när det gäller bekämpning av just dopningsbrott: Vad är skälig misstanke? Det är något som polisen brottas med i ganska många sammanhang. Anledningen till att jag tycker att detta är en viktig fråga är att justitieministern och jag är väl medvetna om att det är olagligt att inneha och använda dopningspreparat. Det är faktiskt ett preparat som i vissa stycken kan vara nog så farligt som vanliga narkotikapreparat. Jag skulle vilja veta om justitieministern har några funderingar om vad som möjligtvis skulle kunna vara skälig misstanke för ett dopningsbrott. Om man på ett gym vägrar att lämna ett dopningsprov, skulle det kunna vara en skälig misstanke? När Riksidrottsförbundets dopningsfunktionärer kommer in på en träningsanläggning förekommer det på en del håll att ett antal personer snabbt lämnar anläggningen när de ser funktionärernas legitimationskort. Då skulle man kunna ställa sig frågan: Är detta måhända en skälig misstanke för dopningsbrott? Jag tycker att det vore intressant om justitieministern kunde utveckla de frågor jag ställde: Vad är, enligt justitieministern, orsaken till att man kan vägra göra tester? Man kan ju inte tvinga någon att göra testerna. Hur ser det ut när det gäller de kommunala gymmen? Har man möjlighet att stänga av där? Vad är det som utgör skälig misstanke för ett dopningsbrott?

Herr talman! Vi är helt överens om att vi tycker illa om dopning och att vi måste förebygga det. Det är som jag säger ganska klart vad man får göra, och man kan alltså ha ett avtal med den som tecknar årskort eller annat på gymmet om vilka regler som gäller och följa upp det. När det gäller provtagning mot den enskildes vilja är det regeringsformen, alltså grundlagen, som säkrar en persons rätt att inte bli utsatt för en sådan kränkning av den fysiska integriteten som bland annat provtagning innebär, annat än under vissa mycket speciella omständigheter. Polisen har ju möjligheter till tvångsåtgärder, och det finns en del andra organ som också har det, men att säga att gym skulle ha det skulle vara att gå väldigt långt utöver vad grundlagen säger. Det går alltså inte att ändra på enligt min mening, och det är ingen skillnad om det är kommunala eller privata gym, utan det är väldigt begränsat vilka som kan göra den här typen av kontroller och under vilka omständigheter de kan göras. Vi ska komma med ett ärende till riksdagen senare, och det handlar om möjligheten att utan föräldrarnas medgivande kunna testa om barn har använt narkotika. Det är en ganska omfattande utredning och ett ganska känsligt ämne att ge sig in i, just på grund av att fysisk integritet och tvångsåtgärder är noga reglerat i svensk lagstiftning. Skälet är att människor ska vara skyddade mot olika typer av ingrepp och åtgärder från samhällets sida. Det är alltså en stor integritetsfråga. Om man däremot vänder på det är det fullt möjligt med avtal, och jag önskar verkligen att fler gym och anläggningar bestämde sig för att i sina ordningsregler och stadgar tala om vad man anser om det här, att det förutsätts att man ska ställa upp och ta prov och att man om man inte gör det kanske får finna sig i att bli avstängd från att träna på ett visst ställe. Skälig misstanke - det är ett problem som domstolarna alltid har. Jag som minister ska inte tala om vad som är skälig misstanke, för då hamnar jag naturligtvis i kallvattnet. Det är meningen att domstolarna ska utverka praxis utifrån de ibland väldigt tydliga anvisningar som riksdagen brukar ge i lagstiftningen. Det kan vara många olika typer av saker som gör att man fattar misstankar, alltifrån att folk beter sig på ett knepigt sätt, att man hör att det snackas om problem eller att man märker att några ungdomar helt plötsligt får en våldsam muskeltillväxt som inte motsvarar träningsinsatserna. Då kan man misstänka att något har hänt. Därmed är jag tillbaka till det jag hade med i den förra debatten: Jag tror på samarbete mellan polisen, andra myndigheter, företag och näringsliv. Jag tror att man ska sätta sig ned och prata med varandra om man misstänker att det finns ett omfattande missbruk. Om både polisen och andra aktörer misstänker att här pågår det en användning av den här typen av preparat kan man tillsammans slå sina kloka huvuden ihop, bestämma sig för en strategi och utverka något slags praxis som är rimlig utifrån de erfarenheter vi har. Då kan man också få mer gjort så att polisen inte blir överraskad. Man kanske också får veta av polisen vad det är man ska vara observant på. Jag tror att polisen skulle uppskatta den typen av samarbete, med idrottsrörelsen till exempel. Det här är ju en sorts knark. Åtminstone lockar det in en del ungdomar och andra på missbruk som förr eller senare leder till kriminalitet och annat elände.

Herr talman! När det gäller den första frågan, angående de kommunala gymmen, tolkar jag justitieministerns svar som att det är samma regler och samma möjligheter för ett kommunalt gym som för andra att införa avtal om att stänga av personer från att träna om de vägrar att underkasta sig en dopningskontroll. I så fall tycker jag att det är jättebra. Det är faktiskt också en ändring jämfört med vad som gällt i de resonemang som jag har fört med ett antal kommunjurister i den här frågan. Är det klarlagt så är jag mycket nöjd. Det är 2 kap. 6 § i regeringsformen som skyddar mot de här påtvingade kroppsliga ingreppen. Det är ju helt sant. Man diskuterar också Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna när det gäller dopningkontroller eftersom de till stora delar är integritetskränkande. Det handlar lite grann om påtvingade medicinska undersökningar och sådant. Det är liksom det som är problemet här. Det jag ändå tycker är intressant och som komplicerar bilden är att tillhör jag en idrottsförening är jag skyldig att underkasta mig de här kontrollerna. Jag har inte skrivit på något papper, jag är bara medlem i den här föreningen - alltså är jag skyldig att underkasta mig kontrollerna, oavsett om jag är amatör eller om jag är professionell idrottsman. Man säger att det finns ett speciellt regelverk för det där. Det finns genom Wada, World Anti-Doping Agency, Riksidrottsförbundets antidopningsgrupp och så vidare. Det är dessutom så att man inom många yrkesgrupper kan göra drogtester. Arbetsgivare och fackliga organisationer har så att säga kommit överens om att det är okej. Det är det som i någon mening gör det här lite knepigt. En idrottsman har inte skrivit på några papper, ingenting, men där är det helt okej att göra de här testerna. Samtidigt säger vi att man inte får göra det även om den som tränar på ett gym ger ett medgivande att faktiskt vara beredd att underkasta sig de här testerna. Det här är naturligtvis lite knepigt. Då brukar man säga att idrottsmännen ju har valt att vara med inom idrotten och att de då får vara beredda på att det är det här regelverket som gäller. Jag kan säga samma sak om dem som tränar på ett gym. De har faktiskt valt att gå dit. De har dessutom valt att skriva under en handling där de godkänner att man tar ett dopningstest. Det här regelverket hänger inte riktigt ihop, tycker jag. Men jag känner igen diskussionen, och jag är väl medveten om problemet. Det är lite grann därför jag har ställt den här interpellationen, för jag skulle önska att man faktiskt skulle kunna komma lite längre. Sedan delar jag justitieministerns uppfattning att det är oerhört viktigt med samarbete mellan idrottsrörelsen, polisen och gymmen. Det här är ett samarbete som förekommer på ett antal platser i Sverige. Bland annat i mitt hemlän Västerbotten förekommer det här samarbetet mellan gym, polis och idrottsrörelsens antidopningsverksamhet. I Skåne har man utvecklat arbetet ännu längre. Där jobbar man just med det som jag hade en diskussion om, vad som är skälig misstanke. Där försöker man hitta en praxis. Man gör så att man går in på gymmen. Man är hemskt tydlig med vilka personer man är. Man har sitt legitimationskort och visar att här ska vi gå in och göra en dopningskontroll. Sedan ser man, som jag sade tidigare, ett antal personer som ganska snabbt rafsar ihop sina träningskläder mitt under passet och snabbt glider ut ur träningslokalen, och där är polisen. Där försöker man få det till att bli en skälig misstanke, och på det sättet får man möjlighet att göra de här testerna. Jag tycker att det är alldeles utmärkt, därför att vi måste hitta en praxis och någonting som talar om vad den skäliga misstanken är. En smitning från ett prov tycker jag borde vara ett alldeles utmärkt sätt att konstatera att det är skälig misstanke.

Herr talman! Egentligen är det så att det är samma grundläggande regler som gäller alla. Det som gäller inom Riksidrottsförbundet eller när man har gått med i en förening är att man styrs av de regler som gäller för den föreningen. Där finns det ofta stadgat hur man går till väga och vad som ska hända. Däremot får inte heller en idrottsförening använda sig av tvång. Om du är medlem i min boxningsförening och jag misstänker att du drogar dig får jag inte med våld tvinga dig till ett test. Däremot kan jag stänga av dig om du inte frivilligt ställer upp på det här. Det är ju så idrottsrörelsen och idrottsvärlden arbetar. Man har också utvecklat väldigt mycket av regelverk och rutiner för hur det här ska gå till. Det jag försökte säga i mitt svar var att gym naturligtvis kan arbeta på motsvarande sätt. De kan sätta upp ordentliga regelverk och ha rutiner för detta. Man får inte heller där ingripa med tvång. Men det är klart att om den här medlemmen på gymmet - det är oftast medlemmar där också - eller den som anlitar gymmet inte uppfyller reglerna och vägrar göra ett test får inte den personen vara där eller vara med i verksamheten. Däremot är det så att den enda som kan använda sig av tvång är polisen vid misstanke om att ett brott har begåtts. Det är ju därifrån det här resonemanget om skälig misstanke kommer. Egentligen tycker jag att det är ganska enkelt. Det som är bekymmersamt är väl att det på många gym finns ett ganska svagt intresse för att ha den här typen av regler och arbeta mot dopning på ett aktivt sätt. Där uppmanar jag alla som vill göra något att faktiskt göra det till en konkurrensfördel att tala om att man är ett rent gym och att man sätter en ära i att ha en sådan kvalitetsmärkning. Det tvingar ju flera att komma med på vagnen. Det skulle underlätta för många andra. Då skiljer man ju ganska snabbt agnarna från vetet. De flesta som börjar träna vill ju göra detta på ett ärligt sätt. Men sedan är detta väldigt frestande, i synnerhet om det är ganska vanligt. Vi kan se av statistiken att 1 procent av manliga ungdomar någon gång har testat anabola steroider och när det gäller gymbesökare är det uppe i 5 procent. Det är alltså hyfsat vanligt, och det är elände. Vi vet att inom vissa idrotter är det stora problem. Här finns det anledning att jobba mer och använda de regelverk som finns, men grundreglerna är faktiskt någorlunda enkla, åtminstone enligt de jurister som jag har haft att anlita. Jag utgår från att de faktiskt vet vad som ska gälla. Att det är så tydligt tycker jag ändå ingjuter visst mod. Man har faktiskt rätt att sätta upp regler och agera. Samtidigt är individen naturligtvis skyddad mot att tvångsmässigt bli utsatt för tester. Men då kan man också bli avstängd och hamna vid sidan av en trevlig och utvecklande verksamhet. Det där borde nog fler kommunala och privata gym börja arbeta utifrån.

Herr talman! Jag tycker att det är bra. Jag har fått många klargöranden här av sådant som inte har varit så tydligt när man har diskuterat med andra jurister. Det är helt sant att man inte kan tvinga någon att genomgå ett dopningstest. Det som händer om du vägrar att genomgå ett dopningstest är att du straffas. Du får precis samma straff som om du har lämnat ett positivt prov. En vägran anses alltså lika grov som ett positivt dopningsprov. Det kan man naturligtvis ur juridiskt perspektiv diskutera. Brottet är egentligen inte bevisat, men man får i alla fall straffet. Det är det som är frågan, om och hur man i så fall skulle kunna hantera en vägran inom ett annat område, att man i princip skulle kunna bedöma det som ett positivt prov. Jag känner mig nöjd med svaret. Jag tror att vi egentligen har samma uppfattning i den här frågan, att det är viktigt att vi arbetar mot dopning. Vi vet att många våldsbrott har begåtts av personer som använt anabola steroider. Vi vet att det är ett folkhälsoproblem. Vi vet att det delvis är ett problem inom idrotten, även om det är ganska litet där. Jag har haft interpellationsdebatter både med idrottsministern och med folkhälsoministern just om dopningsfrågorna, och vi är hyfsat överens om att det är ett problem som vi måste lösa. Vi måste hjälpas åt i samhället. Jag tror att det vore bra om alla tre ministrarna vid något tillfälle ägnade en timme åt att resonera om det här problemet så att vi så att säga får en lösning som gör att vi tar rejäla krafttag och går framåt i den här frågan. Jag tror att det är viktigt för oss alla. Jag tackar som sagt för svaret. Det har varit klargörande. Jag hoppas att ministrarna har tid att träffas någon timme till hösten och resonera om det här så att vi kan ta steg framåt i våra gemensamma målsättningar.

Herr talman! Det är väldigt bra att frågan lyfts fram. Här finns, som sagt, inkörsporten till många problem. Vi ska också veta att personer som använder anabola steroider exempelvis i kombination med sprit många gånger kan bli riktigt galna. Det får väldiga effekter. Man blir mycket aggressiv och kan begå hemska brott, så också i ett brottsbekämpningsperspektiv finns det verkligen anledning att se allvarligt på sådant här. Det är klart att jag gärna diskuterar detta med mina kolleger. Jag tror att man just när det gäller gymmen och att förebygga att nya dras in i det hela ska använda de här regelverken. Det är tråkigt om det har varit oklart. Möjligen blev det lite lättare när jag tolkade vad som rättsligt gäller, av det enkla skälet att det är ganska enkelt. När det gäller idrottens krav och den skillnad som Lars Lilja försöker peka på kan jag säga att det inte är fråga om en påföljd i straffrättslig mening. Den typen av åtgärder kan åstadkommas i avtal också på annat håll. Men för en påföljd i straffrättslig mening krävs det att polisen ingriper med tvång och allt sådant. Som sagt: Den enkla sanningen är att man kan ha ordentliga regler mot dopning och kräva att folk testar sig. Gör man inte det kan man bli avstängd eller bli föremål för annan typ av åtgärder som följer. Om man är medlem i en förening eller har skrivit under ett papper eller om det konstaterats vilka regler som gäller i lokalen får man följa det. Det är någonting som vi kan arbeta utifrån. Jag tackar så mycket för den här diskussionen. Jag lovar att jag ska prata med mina kolleger.