rätten att demonstrera

Fru talman! Jag förstod nästan att Bosse Könberg skulle komma med den här frågan och svänga till det med den. Med flit utvecklade jag här inte vårt grundtrygg- hetssystem. Jag tänkte: Nu ska jag hålla mig till den automatiska balanseringen. Bosse Könberg sade att vår motion mest handlade om vårt grundtrygghets- system, men det gör den inte. Det är tre meningar i hela motionen som handlar om det, och resten hand- lar om den automatiska balanseringen. Därför ville jag också uppehålla mig vid den. Det är klart att vi vill ha arbetstidsförkortning. Men arbetstidsförkortning kan faktiskt också leda till en högre produktivitet - om man slipper slita ut sig. Det är ingen produktivitet att vara långtidssjukskriven för att man är utsliten. Jag tycker att det är väldigt konstigt att man innan man ens har prövat detta system kan säga: Vi vet ingenting om framtiden, men nu har vi gjort ett stabilt och hållfast system. Det är det jag tycker är konstigt. Det är kreativt, det är uppmärksammat och det är berömt, men vi vet inte ännu hur det är. Jag anser att det fortfarande är ofullständigt belyst.

Fru talman! Nej, jag har nog inte svängt till nå- gonting till att handla om grundtrygghet i mitt förra inlägg. Jag frågade om inte det som egentligen oroade Kerstin-Maria Stalin, om jag fattade det rätt, var hur vi ska klara pensioner och äldreomsorg i framtiden när det, något underförstått, ändå är så att väldigt många går i pension och färre kommer att arbeta. Då undrade jag om medicinen mot detta är den rakt mot- satta, dvs. att på olika sätt uppmuntra människor att arbeta mindre. Det var, tycker jag själv, en högst relevant fråga. Jag förstår mycket väl att Kerstin- Maria Stalin inte uppskattar den, men den är högst relevant. Så än en gång, i den avslutande repliken: På vilket sätt löser vi bättre problemet med att se till att ha bra pensioner i framtiden och bra äldreomsorg när många går i pension genom att människor arbetar mindre?

Fru talman! Vår medicin är att vi har en grund- trygghet som är lika för alla. Administrativt är det också väldigt mycket lättare att sköta än det vansin- nigt krångliga system vi har nu. Tack och lov tror jag att vi kommer att få lite hjälp på traven med denna grundtrygghet i och med att väldigt många inte kom- mer att komma högre än till garantinivån. Det blir ju ett slags grundtrygghet. Jag skulle väldigt gärna se att vi så småningom satte oss ned och riktigt noga diskuterade hur vi ska göra med detta. Ekonomin är ansträngd och svår, och det är stora osäkerhetsfaktorer. Jag skulle vilja prata mer tillsammans med andra partier om detta med grundtryggheten. Centern är lite grann inne på en sådan linje, men vi skulle behöva prata mer om det.

Fru talman! Det är drygt sju år sedan vi i riksda- gen lade fast de vägledande principerna för det nya reformerade pensionssystemet. Ett stort arbete har sedan dess lagts ned för att få systemet i funktion inför starten 2003. Inte minst har vi i utskottet förberett oss noga inför detta betänkan- de, bl.a. med hörande av Riksförsäkringsverket och offentlig hearing här i riksdagen med särskilt inbjud- na som kunde tänkas ha synpunkter på den automa- tiska balanseringen i det reformerade pensionssys- temet. Man kan säga att alla var där. I vårt utskott har vi från kansliet fått föredömliga genomgångar av ärendet. Regeringens proposition om automatisk balansering är också skriven på ett sådant sätt att man kan tränga igenom den förhållandevis lätt, även om materien av naturliga skäl av och till synes vara svår. Jag tycker att det nya reformerade pensionssys- temet vinner alltfler sympatisörer, och vi tar därmed ett stort politiskt ansvar för att människor ska känna att vi har stabila och trygga pensionssystem för fram- tiden och över mycket lång tid. Pensionsområdet är ett av de områden där det är speciellt viktigt för medborgaren att veta att vi över tid har hållbara system så att var och en vet vad pen- sionen ska bli på äldre dagar. Det ska inte komma som en överraskning vad pensionen ska bli. I Sverige har vi vågat ta oss an den viktiga poli- tiska uppgiften att träffa en bred uppgörelse för ett pensionssystem över tiden. En sådan uppgörelse innebär att ett parti eller block inte ensamt kan be- stämma över utformningen. Det innebär en stabilitet och hållbarhet för kommande generationer, vilket är viktigt. Fru talman! Det nya pensionssystemet ska, i för- hållande till det nuvarande, vara mer såväl socialt som samhällsekonomiskt hållbart. Dels ska systemet tillförsäkra den enskilde människan en trygg pension som möjliggör en värdig ålderdom, dels ska det vara följsamt mot den samhällsekonomiska och befolk- ningsmässiga utvecklingen. Genom att vi anpassar pensionerna till dessa fak- torer lämnar vi inte över obetalda pensionsskulder till kommande generationer. Det betyder att pensionerna blir högre när det går bättre för svensk ekonomi och lägre när det går dåligt. Pensionerna påverkas också av om vi blir fler eller färre i arbetsför ålder. I detta avseende är det nya pensionssystemet ett kontrakt mellan olika generationer, vilket förvisso även det nuvarande systemet är. Skillnaden är att det nuvaran- de systemet betalar ut pension utan hänsyn till vilka avgifter som kommer in. För att undvika detta och att de samhällsekono- miska och befolkningsmässiga förändringarna un- derminerar det nya pensionssystemets ekonomiska stabilitet har vi socialdemokrater tillsammans med övriga partier som ingår i pensionsöverenskommelsen valt att införa en särskild mekanism i systemet som vi kallar för automatisk balansering. Hur denna mekanism skulle konstrueras har varit en central fråga för hela arbetet med det nya pen- sionssystemet. Därför är det med stor tillfredsställelse jag nu konstaterar att regeringens proposition Auto- matisk balansering av ålderspensionssystemet huvud- sakligen uppfyller socialförsäkringsutskottets för- väntningar och krav på hur en sådan balansering konkret bör fungera. Regeringens förslag till automatisk balansering innebär att pensionssystemets tillgångar och skulder kommer att beräknas årligen. Tillgångarna och skul- derna kommer att redovisas varje år i en balansräk- ning för systemet. Tillgångarnas utveckling är bero- ende av hur avgiftsunderlaget och den s.k. omsätt- ningstiden utvecklas samt av buffertfondens avkast- ning. Skuldernas utveckling är beroende av snittin- dexeringen och av hur medellivslängden utvecklas. Om skulderna växer sig större än tillgångarna ak- tiveras balanseringen. Balanseringen är till för att skulderna ska minska. Förräntningen, dvs. pensions- behållning och utgående pensioner, övergår till att bli sådan att skulderna anpassas till tillgångarna. Genom att skulderna aldrig tillåts bli större än tillgångarna styrs, vid en för systemet negativ ut- veckling, systemets buffertfond mot 0 kr. Systemets finansiella ställning beskrivs i ett s.k. balanstal. Det är helt enkelt systemets tillgångar divi- derat med dess skulder. Balanstalet beräknas varje år. Överstiger balanstalet 1,00 har systemet ett överskott. Understiger balanstalet 1,00 har systemet underskott. Om en sådan negativ obalans bestod skulle buffert- fonden med tiden tömmas. För att undvika denna risk måste pensionssystemets åtagande minskas i förhål- lande till dess tillgångar. Detta sker genom att ett inkomstindex multipliceras med balanstalet om det är under 1,00. Låt mig ta ett exempel: Balanstalet faller ett år under nivån 1,00 till 0,99. Det innebär att tillgångarna endast uppgår till 99 % av skulderna. Ett underskott om 1 % har uppstått. Om inkomstindex ökar med 2 % detta år innebär balanseringen att den "önskade" räntan, 2 %, minskas genom att multipliceras med balanstalet 0,99. Det innebär att räntan sjunker med 1 %, vilket innebär att pensionen faktiskt minskar. Omräkningen av pensionsbehållningen kommer då endast att spegla hälften av förändringen i de genom- snittliga inkomsternas utveckling. Faktorer som kan utlösa balansering, under förut- sättning att systemets skulder har blivit större än dess tillgångar, är följande: Antalet förvärvsaktiva minskar, tiden under vilken pensionsrätt intjänas och utbetalas minskar, avkast- ningen på buffertfonden är mindre än tillväxten i avgiftsunderlaget, medellivslängden ökar och det sker stora svängningar i det jag nu har räknat upp. Effekten av en balansering på grund av att skul- derna är större än tillgångarna leder till lägre pensio- ner under den tid balanseringen pågår. Balanseringen upphör om utvecklingen av dessa faktorer medför att systemets tillgångar växer snabbare än snittinkomsten i samhället. Balanseringen kan även utlösas om de fyra nämn- da faktorerna får en motsatt utveckling, dvs. att anta- let förvärvsaktiva ökar, tiden under vilket pensions- rätt intjänas ökar, avkastningen på buffertfonden, dvs. Första-Fjärde och Sjätte AP-fonderna, är större än den procentuella tillväxten i avgiftsunderlaget och medellivslängden minskar. Också här påverkar stora svängningar, som jag tidigare nämnde. När faktorerna utvecklas på detta sätt kommer pensionssystemets tillgångar att växa snabbare än dess skulder. Hur detta överskott ska hanteras be- handlas inte i regeringens proposition, men jag vill på utskottets vägnar understryka betydelsen av att även överskott i fördelningssystemet ska kunna fördelas på såväl de förvärvsaktiva som pensionärerna. Förslag om detta bör redovisas i samband med den analys som ska presenteras år 2004. I detta sammanhang bör också prövas om fördelningen av överskottet kan göras automatiskt verkande. Det ska emellertid påpekas att de faktorer som påverkar pensionerna mest inte är balanseringen i första hand, utan det är inkomstutvecklingen och därefter kommer medellivslängdens utveckling. Först därefter kommer balanseringen. Styrkan med en automatisk balansering av pen- sionssystemet är att vi ständigt måste sträva efter ett samhälle där barn är efterlängtade och där vi har lust och ork att arbeta fram till pensionsåldern. Pensions- systemet kan alltså inte betraktas som en isolerad företeelse utan som en av grundpelarna i den gene- rella välfärden. Fru talman! Det vi gör för barnen och de för- värvsaktiva blir med automatik till fördel för pensio- närerna. Detta kallar jag för ett tydligt och enkelt generationskontrakt. Regeringen föreslår i propositionen att balansin- dexet, dvs. den omräkningsfaktor i pensionssystemet som ska användas när skulderna är större än tillgång- arna, ska tillämpas när balanstalet är mindre än 1,00. Vi i socialförsäkringsutskottet har emellertid funnit att effekten av en långvarig obalans i pensionssys- temet skulle bli mindre kännbar och mer rättvis om balansindexet aktiverades tidigare. Detta skulle kunna ske genom att använda ett mer fingraderat balanstal, dvs. med fler decimaler. Utskottet anser att regering- en bör överväga en sådan förändring av balanstalet. Jag vill avslutningsvis yrka bifall till förslaget i SfU13 och avslag på samtliga motioner. Utskottets förslag till riksdagsbeslut är att riksdagen antar rege- ringens förslag till ändring i lagen om inkomstgrun- dad ålderspension och ger regeringen till känna att regeringen bör överväga en fingradering av balansta- let i enlighet med vad utskottet anfört.

Fru talman! Jag måste be om lite hjälp, Ronny Olander. Det finns någonting som jag vill ha utklarat, nämligen att systemet med den automatiska balanse- ring är så bra, eftersom var och en vet vad de ska få. Det tycker jag är så konstigt. Den automatiska balan- seringen gör ju att var och en inte vet vad de ska få, eftersom man inte vet hur det går. Vem är det som ska betala kalaset? Är det pensionärerna eller de yr- kesaktiva? Hur ser Ronny Olander på det?

Fru talman! Låt oss ta helheten i propositionen och i betänkandet och därtill fundera över den mycket fina offentliga hearing som vi hade om automatisk balansering, där inte minst Riksförsäkringsverket gick igenom 72 olika scenarier. Pensionerna är en viktig del av den generella välfärden. Det är verkligen en grundbult. Det innebär att det naturligtvis finns en koppling mellan antalet förvärvsaktiva, de som jobbar i samhället, och de som är pensionärer, precis som det fanns i det gamla ATP-systemet och precis som det är i det nya reformerade pensionssystemet. Det finns en homogen tanke i detta med ett generationskontrakt över generationerna. Jag tycker inte att man kan säga att pensionärerna får betala detta. Vi är så oerhört beroende av varandra i ett väl fungerande samhälle. Vi ska ställa upp för varandra i ett generationskon- trakt över generationerna.

Fru talman! Jag måste fråga igen: Vem står för notan om den automatiska balanseringen löses ut?

Fru talman! Om det inte finns pengar i pensions- systemet och den automatiska balanseringen löses ut får man något mindre pensioner under en tid. Det försökte jag och andra representanter som står bakom pensionsuppgörelsen att säga. Men det vi glömmer bort att resonera om är att det faktiskt finns ett gas- system också. Det hette ju först bromsen och gasen, men förståndigt nog heter det nu den automatiska balanseringen. Där finns med att man kan återställa pensionerna. Det fungerar inte annorlunda i det här reformerade pensionssystemet än vad det har gjort i ATP- systemet. Det är inte ovanligt att både Kerstin-Maria Stalin och jag möter pensionärer som tycker att bas- belopp och annat inte har blivit uppräknat, trots att vi kanske har försökt att återställa det gemensamt. Det blir inte annorlunda i den delen.

Fru talman! Jag tänkte ställa en kort fråga till Ronny Olander. Den handlar om hearingen och tids- planeringen av denna. Den här hearingen var två dagar efter att motionstiden gick ut för den här propo- sitionen. Även om hearingen kanske mer ska ses som en del av utskottets beredningsarbete, skulle det inte ha varit helt fel om det hade funnits några dagar kvar av motionstiden. Förutom alla de remissvar som har lämnats in på det här förslaget fanns det en hel del personer med på den här hearingen som kanske skulle ha kunnat komma med nya vinklingar av det hela. Det borde kanske ha funnits möjlighet att ta del av dessa innan motionstiden gått ut. Att det sedan är ett led i utskottets beredningsarbete förstår jag. Men hur ser Ronny Olander på den frågan? Skulle det inte ha varit möjligt att lägga hearingen några dagar före motionstidens utgång?