Unga människors möjlighet till egen försörjning

Fru talman! Ann-Christin Ahlberg har frågat mig vad jag avser att göra för att unga människor ska få möjlighet till bra arbetsvillkor som ger möjlighet till egen försörjning. Det är ett viktigt ämne som Ann-Christin Ahlberg tar upp, och jag har också på senare tid flera gånger diskuterat det här i riksdagen med andra interpellanter, bland andra Josefin Brink och Sara Karlsson. Mitt svar kommer mycket att likna det jag sagt tidigare. Min utgångspunkt är att grunden för trygga levnadsförhållanden är att man har ett arbete. Det är därför glädjande att sysselsättningen nu ökar, såväl bland unga som på arbetsmarknaden i sin helhet. I februari var 461 000 unga sysselsatta, vilket är en ökning med 32 000 personer jämfört med samma månad förra året. Regeringen genomförde under föregående mandatperiod vissa förändringar i arbetsrätten för att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden samtidigt som en god trygghet för den anställde upprätthålls. Regeringen ser inte skäl till några större förändringar av arbetsrätten. Vissa grupper, bland annat unga, kan dock till följd av utformningen av vissa delar av det arbetsrättsliga regelverket möta svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden. Det finns därför skäl att genomföra mindre justeringar av gällande regler för att minska dessa problem. Tillsvidareanställning ska dock även fortsättningsvis vara huvudregeln på arbetsmarknaden. Som tidsbegränsat anställd är man inte utan skydd. Det finns i den arbetsrättsliga lagstiftningen olika regler som syftar till att skydda arbetstagarna, bland annat om automatisk övergång till tillsvidareanställning och företrädesrätt till återanställning. Reglerna är sanktionerade genom möjligheter för arbetstagaren att få skadestånd och en domstolsförklaring om att en lagstridig visstidsanställning ska gälla tills vidare. Löner är en fråga som hanteras av arbetsmarknadens parter, och det är naturligtvis viktigt att de också tar sitt ansvar. Även på detta område finns det dock skyddsregler. Det är enligt lagen (2002:293) om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning förbjudet att diskriminera deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning i förhållande till heltids- respektive tillsvidareanställda när det gäller löne- och andra anställningsvillkor. Lagen omfattar både direkt och indirekt diskriminering. Det finns således redan en mängd skyddsregler som gäller även för unga i arbetslivet. När det gäller möjligheten till egen försörjning är arbetslösheten bland unga en utmaning som regeringen tar på stort allvar. Som jag har redogjort för senast i ett interpellationssvar till Gustav Fridolin har regeringen en bred jobbstrategi för att bekämpa ungdomsarbetslösheten med aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser och satsningar på utbildning. Slutligen är det förstås också viktigt att de unga själva känner till sina grundläggande rättigheter. Som jag tidigare nämnt i en debatt om arbetsmiljö här i kammaren kommer ämnet samhällskunskap i den reformerade gymnasieskolan som införs höstterminen 2011 att omfatta även grundläggande frågor om arbetslivets villkor, såsom arbetsmiljö och arbetsrätt.

Fru talman! Tack för svaret, ministern! Det är bra att även ministern tycker att detta är en viktig fråga. Att det har varit fler interpellationer om unga människors arbetsvillkor och situation i arbetslivet tyder också på att det är en väldigt viktig fråga. Ungdomsarbetslösheten är också fortfarande hög. För mig är det viktigt att vi inte glömmer bort att det finns många unga människor med barn som också har ett försörjningsansvar. Det handlar inte alltid om tonåringar som är arbetslösa eller tvingas finna sig i att ta vad som erbjuds, utnyttjas och måste stå till arbetsgivarens förfogande när han kallar; det handlar också om många som har barn och därmed också ett annat ansvar att kunna försörja sig och sin familj. Många unga föräldrar är också ensamstående. I debatterna låter det ofta som att ungdomar får vara glada över och ta vad de får, för då kommer de in på arbetsmarknaden. Man börjar ofta med en visstidsanställning, ibland på några timmar, ibland på några dagar eller några månader. Det kan vara okej om man är ung och bara behöver lite fickpengar, men så är det inte för alla. Ibland pratar vi om "unga" tills de är upp till 25-26 år, ibland ända upp till 30 år. När ska man då kunna känna att man vågar bilda familj och flytta hemifrån? Fru talman! Hillevi Engström säger i sitt svar att löner ska hanteras av parterna, och det håller jag med om. Men så säger inte andra företrädare för ministerns regering. Häromdagen gav finansminister Anders Borg uttryck för synen att ingångslönerna i kommuner och landsting är för höga. Centerpartiet tycker att unga ska tjäna två tredjedelar av en riktig lön. Folkpartiet tycker att det ska vara hälften av en riktig lön fram till 23 års ålder. Vilka signaler sänder det? Lägger man sig inte i lönerna då, arbetsmarknadsministern? I min hemkommun är ingångslönerna 16 500 kronor på heltid. Och som ung är det inte så vanligt att man får heltid, utan man får arbeta de timmar man får. Det är dessa löner som regeringen tycker är för höga. Att försörja sig på det när man har familj är väldigt svårt. För dem som kan det förstår man att det får väldigt stora konsekvenser. Att barnfattigdomen ökar kan man också förstå. Alla barn kan inte få följa med på skolresa eller åka skridskor eftersom mamma och pappa inte har tillräckligt med pengar. Tycker regeringen att det är rätt signal att sända ut till unga människor att deras arbetsinsats ska reas ut? Staten har ju redan subventionerat anställningarna för de unga. Vi står inför en stor arbetskraftsbrist inom kommun- och landstingssektorn redan 2014. Hur ska regeringen hantera den? Vilka unga människor lockas dit med de signalerna? Enligt Statens folkhälsoinstitut har de allra yngsta föräldrarna sämre hälsa. Vi vet att vart sjätte förskolebarn lever under fattigdomsstrecket, och vi vet att unga föräldrar inte har kommit upp i så hög lön och lever i en ekonomiskt svår situation. Jag undrar vad arbetsmarknadsministern kommer att göra för att förbättra arbetsvillkoren för unga så att de kan ha möjlighet till egen försörjning, möjlighet att flytta hemifrån och möjlighet att köpa bostad och bil och kanske bilda familj.

Fru talman! Tack så mycket, Ann-Christin Ahlberg! Jag tycker att jag hör arbetslinjens lov sjungas. Det känns otroligt stimulerande och roligt, för det är precis det vi vill uppnå: att alla människor som kan jobba också ska kunna göra det, försörja sig och leva på sin lön. Det är också därför det har varit så viktigt för regeringen att sänka skatten på arbete så att man får mer pengar kvar i plånboken. Framför allt är det viktigt att visa att detta har gynnat dem med de lägsta inkomsterna eftersom profilen har varit sådan att en familj av den typ som Ann-Christin Ahlberg beskriver, en ung familj med låg inkomst, har fått mest utdelning procentuellt sett av regeringens skattepolitik. Det är också detta att få ett jobb som leder till att man kan köpa den där lägenheten, kanske får möjlighet att köpa den där bilen eller kan åka på den där semesterresan. Jag är också otroligt glad för den här interpellationen eftersom jag kan visa att det är 32 000 fler unga som har fått jobb bara under det senaste året. Sysselsättningen har ökat med 120 000 jämfört med ett år tillbaka. Ändå är jag förstås inte nöjd. Jag skulle inget hellre vilja än att alla som ville kunde få en tillsvidareanställning på heltid, om det är det man önskar. Det är också det som är viktigt nu när konjunkturen vänder och jobbchanserna ökar: att man kan få jobba med den sysselsättningsgrad man själv vill. Detta är dock ytterst en fråga för parterna och för arbetsgivarna. När nu hjulen börjar rulla ökar också jobbchanserna. Till exempel läste jag i dag att Konjunkturinstitutet spår en ännu ljusare framtid. För mig som arbetsmarknadsminister är det viktigt att alla, både unga och äldre, har möjlighet att få jobb. Det som då oroar mig väldigt mycket är bland annat den svårighet som personer med funktionsnedsättning har. Det görs för lite från alla håll och kanter för att någon ska vilja anställa en person som inte är hundraprocentigt arbetsför. Vi ser nu att många kommer tillbaka från långa sjukskrivningsperioder, kanske har varit borta fem tio år och har en lägre arbetsförmåga. De kanske behöver jobba i ett lite saktare tempo. Där krävs det att någon öppnar dörren och säger: Du är välkommen att arbeta i mitt företag eller i min organisation. Här behöver vi göra mycket mer tillsammans. Jag delar i grunden den oro som väldigt många unga känner i dag som inte har något jobb, har en dålig utbildning och inte kan komma vidare och flytta hemifrån. I grunden har jag samma uppfattning och vill uppnå samma mål. Därför är det glädjande att utvecklingen har gått åt rätt håll och att vi ser ännu fler komma tillbaka till egen försörjning.

Fru talman! Tack så mycket, Ann-Christin Ahlberg! Jag tycker att jag hör arbetslinjens lov sjungas. Det känns otroligt stimulerande och roligt, för det är precis det vi vill uppnå: att alla människor som kan jobba också ska kunna göra det, försörja sig och leva på sin lön. Det är också därför det har varit så viktigt för regeringen att sänka skatten på arbete så att man får mer pengar kvar i plånboken. Framför allt är det viktigt att visa att detta har gynnat dem med de lägsta inkomsterna eftersom profilen har varit sådan att en familj av den typ som Ann-Christin Ahlberg beskriver, en ung familj med låg inkomst, har fått mest utdelning procentuellt sett av regeringens skattepolitik. Det är också detta att få ett jobb som leder till att man kan köpa den där lägenheten, kanske får möjlighet att köpa den där bilen eller kan åka på den där semesterresan. Jag är också otroligt glad för den här interpellationen eftersom jag kan visa att det är 32 000 fler unga som har fått jobb bara under det senaste året. Sysselsättningen har ökat med 120 000 jämfört med ett år tillbaka. Ändå är jag förstås inte nöjd. Jag skulle inget hellre vilja än att alla som ville kunde få en tillsvidareanställning på heltid, om det är det man önskar. Det är också det som är viktigt nu när konjunkturen vänder och jobbchanserna ökar: att man kan få jobba med den sysselsättningsgrad man själv vill. Detta är dock ytterst en fråga för parterna och för arbetsgivarna. När nu hjulen börjar rulla ökar också jobbchanserna. Till exempel läste jag i dag att Konjunkturinstitutet spår en ännu ljusare framtid. För mig som arbetsmarknadsminister är det viktigt att alla, både unga och äldre, har möjlighet att få jobb. Det som då oroar mig väldigt mycket är bland annat den svårighet som personer med funktionsnedsättning har. Det görs för lite från alla håll och kanter för att någon ska vilja anställa en person som inte är hundraprocentigt arbetsför. Vi ser nu att många kommer tillbaka från långa sjukskrivningsperioder, kanske har varit borta fem tio år och har en lägre arbetsförmåga. De kanske behöver jobba i ett lite saktare tempo. Där krävs det att någon öppnar dörren och säger: Du är välkommen att arbeta i mitt företag eller i min organisation. Här behöver vi göra mycket mer tillsammans. Jag delar i grunden den oro som väldigt många unga känner i dag som inte har något jobb, har en dålig utbildning och inte kan komma vidare och flytta hemifrån. I grunden har jag samma uppfattning och vill uppnå samma mål. Därför är det glädjande att utvecklingen har gått åt rätt håll och att vi ser ännu fler komma tillbaka till egen försörjning.

Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret. När det gäller jobbskatteavdraget vill jag bara säga att man kan göra med statistik som med mycket annat: Man ser det som är upplyst och det man vill se. Men för den som inte har så mycket inkomst blir det ju ingenting av jobbskatteavdraget. Det är vi som har jobb och höga löner som har fått de stora vinsterna med det. Handlar mjölk gör man för pengar, inte för procent eller något annat. Där tycker jag att Hillevi Engström kan vara mer objektiv och se mer på hur unga människor faktiskt har det. De har små inkomster och små möjligheter att få heltid. Vi vet också att unga människor som har barn har en mycket tuffare ekonomisk situation än många andra. Då hjälper det inte att bara peka på det som vi som är i medelåldern och kanske har vuxna barn får mer av. Jag tror att det är många mer än jag som hade familj innan de var 25 år. Det ska vara en självklarhet även i dag. Kanske hade ministern också barn innan hon var 25 år. Då vet man hur det är: Man måste ha en inkomst som går att lita på. Och innan man vågar skaffa ett barn till måste man än en gång fråga sig om man har det. Därför är det oerhört viktigt med trygga anställningar. Detta har inte regeringen sett till, utan man har försämrat dem. Jag träffade några unga mammor förra veckan som berättade att de hade fått nytt schema utan att själva ha haft möjlighet till inflytande och påverkan. Det var på kvällar och helger. När de sade till arbetsledaren att detta inte var riktigt okej och inte vad de ville fick de svaret: Jag trodde att ni ville jobba kvällar och helger, för ni har ju småbarn. Det är den syn arbetsgivaren ger till unga kvinnor med småbarn i dag. Ska de kunna kombinera arbetsliv och familjeliv? Barnomsorgen är inte ens anpassad efter att människor arbetar kvällar och helger. Det finns alltså mycket att göra på svensk arbetsmarknad, speciellt för unga människor och speciellt för kvinnor som är ensamstående. Det går inte att försörja sig på lägstalöner. Årets lägstalön är 16 500. Det är det din partikamrat i Moderaterna, om jag säger så, kallar för högt. Det är en förutsättning att man har heltid. Så kan det inte vara. Vi socialdemokrater tycker att man ska ha sjysta villkor. Vi tycker också att man ska bygga ut barnomsorgen så att även dessa unga kvinnor och män kan få barnomsorg om de nu tvingas ta dessa kvälls- och helgpass. Det är nämligen inte så lätt för dem att avstå från det som erbjuds, för då har de ingen försörjning alls. Kvinnorna sade också att man hade sänkt deras sysselsättningsgrad för att de blivit för gamla. De var 26 och 27 år. Nu har man nämligen tagit in nya unga kvinnor, för dem får man bidrag för, berättade de för mig. När de passerar ett visst åldersstreck då de kanske förväntas ha barn är risken alltså stor att de får lägre sysselsättningsgrad. Så var det för dessa kvinnor, och de stod i den situationen att de funderade på hur de skulle kunna försörja sig och hur de skulle våga planera fler barn. Deras enda räddning var att de inte var ensamstående.