Särskild debatt

Herr talman! I slutet av 2004 samlades representanter för Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna i Högfors, sex mil norr om Umeå för att forma Allians för Sverige. I Högfors enades vi om såväl en gemensam problembeskrivning som en process för att förbereda oss inför valet 2006. I Högfors konstaterade vi fyra att utanförskapet på arbetsmarknaden var och är den mest överskuggande arbetsuppgiften för en ny regering att lösa. Var femte svensk i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden eller arbetar mindre än han eller hon skulle vilja. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än som massarbetslöshet. Det var inget dukat bord vi kom till, åtminstone inte när det gäller utanförskapet. Här hade i stället Socialdemokraterna ätit upp såväl porslin som glas, bestick och dukar. Ja, herr talman, det var rentav bitmärken i bordsskivan. Vårt mål är full sysselsättning. Alla som vill och kan arbeta ska ha en möjlighet att vara med på arbetsmarknaden. För att det ska fungera måste hela den ekonomiska politiken vara inställd på arbetslinjen. Politiken bygger på tre viktiga ben. För det första måste det löna sig att arbeta. Pomperipossa som spökade i den ekonomiska debatten för 30 år sedan befann sig då bland de högsta inkomsterna. I dag återfinns hon längst ned. Bland de sämst betalda på den svenska arbetsmarknaden finns i dag en alldeles för liten ekonomisk vinst av att röra sig från utanförskap och in på arbetsmarknaden. Vi föreslår därför ett jobbavdrag som procentuellt sett mest gynnar de sämst betalda. För det andra måste det bli enklare och billigare att starta och driva företag, anställa och ha anställda. Här har regeringen i sin budgetproposition aviserat en lång rad förslag för att underlätta för företagsamheten i Sverige. Det handlar om såväl sänkta arbetsgivaravgifter som enklare regler, lättare tillgång till riskkapital och andra liknande åtgärder för att underlätta såväl företagande som anställningar. För det tredje måste arbetsmarknadspolitiken i övrigt stödja arbetslinjen. Det sker dels genom att vi återupprättar arbetslinjen i a-kassan, dels genom att åtgärderna i till exempel Ams fokuserar på den helt avgörande matchningsfunktionen och på dem som befinner sig längst bort från arbetsmarknaden, de långtidsarbetslösa, folk med funktionshinder och de med invandrarbakgrund. Herr talman! I varenda debatt eller på vartenda arbetsplatsbesök jag gjorde i valrörelsen togs frågan om a-kassan upp. Varje gång menade mina meningsmotståndare att vi inte skulle kalla a-kassan för bidrag när det är en försäkring. Jag håller med. Men a-kassan är tänkt att vara en omställningsförsäkring. I ordet finns två led, "omställning", att a-kassa inte ska vara en permanent försörjningskälla, och "försäkring", att det rimligen ska finnas något samband mellan premie, ersättningsnivå och arbetslöshet. I dag är försäkringsmässigheten nästan totalt borta ur det systemet. 90 % av arbetslöshetsersättningen täcks av skattemedel som till ingen del är öronmärkt i några arbetsgivaravgifter, som ibland antyds i debatten. Och bara 10 % täcks av medlemsavgifter. Arbetslösheten inom den egna kassans verksamhetsområde påverkar i stort sett inte den enskilde medlemmens avgift alls. Herr talman! Jag vill inte att någon ska leva på vare sig 80 %, 70 % eller 65 % i en ersättning. Jag vill att folk ska ha 100 % av en lön. Att det i politiken och på andra håll i samhällsdebatten verkar finnas en total omedvetenhet om att ersättningsnivåerna påverkar arbetslösheten är ganska förvånande. Eller, för att citera Lars Calmfors i DN i måndags: "En sådan bristande insikt om att försäkringsförmåner har effekter på försäkringstagarnas beteende måste vara helt unik i försäkringsverksamhet." För att återupprätta arbetslinjen också i arbetslöshetsförsäkringen behöver vi såväl minska ersättningsnivåerna som skärpa kvalifikationskraven och höja egenavgifterna. Det är tuffa besked men helt nödvändiga om vi vill göra vad vi kan för att få folk tillbaka i arbete. Låt mig konstatera, som så många gånger förr, att för den enskilde med ett arbete innebär våra samlade förslag ett positivt netto i plånboken. Och för den enskilde utan arbete innebär den samlade politiken att vi tar krafttag för att öka sysselsättningen och minska utanförskapet. Herr talman! I debatten har särskild kritik riktats dels mot att förslaget skulle vara ogynnsamt för kvinnor, dels mot att förslaget skulle vara tekniskt ogenomförbart. Låt mig därför ta tillfället i akt och bemöta dessa invändningar. Regeringens samlade ekonomiska politik gynnar särskilt kvinnor. De inkomstskattesänkningar vi genomför från årsskiftet gör det till exempel extra lönsamt att gå från deltid till heltid. En städare med lön på 16 600 kr per månad får en skattesänkning om ca 600 kr. En sjuksköterska med lönen 24 800 kr får ett jobbavdrag på ca 880 kr per månad. Det täcker mer än väl höjningen av a-kasseavgiften och förändringen i avdragsmöjligheterna. För den som arbetar deltid blir överskottet mindre men likaväl ett plus. Att arbetsvillkoren modifieras något från kravet på 70 timmars arbete under sex månader till 80 timmars arbete är heller ingen dramatisk förändring. Vid tillfällig frånvaro från arbetet finns, precis som i dagens system, möjligheten att under en ramtid på tolv månader uppfylla arbetsvillkoret. Det betyder alltså att deltidsarbetande inte utestängs från a-kassan, även om det kan ta lite längre tid än i dag att uppfylla det arbetsvillkoret. Min talartid börjar rinna ut. Jag kommer i min nästa replikrunda att återkomma till det som handlar om det tekniskt komplicerade och en del åtgärder i övrigt som vi kommer att ta upp i den proposition som lämnas på riksdagens bord nästa torsdag. (Applåder) I detta anförande instämde Anna König Jerlmyr (m) och Fredrick Federley (c).

Herr talman! Jag tänker i mitt inledningsanförande peka på tre delar i det förslag som har lagts fram av den moderatledda regeringen, dels vad man sade före valet, dels förslaget i sig och dels beredningsprocessen. Det har sagts mycket i debatten om att väljarna har velat ha den här politiken. Man har röstat fram att man vill ha de här förändringarna i a-kassedelen. På ett sätt kan jag säga att Moderaterna har varit tydliga. För oss som är politiskt initierade är det inget nytt. Det har ingen speciell koppling till de så kallade Nya moderaterna. Det är gammal nyliberal politik som kommer fram på det sätt som har snickrats fram i Timbrosmedjorna under många år. Motionerna känns igen och har väckts under en lång tid i den här kammaren om hur det ska se ut. På det sättet kan man säga att förslaget var tydligt. Men i debatten tog moderaterna Sven Otto Littorin och Fredrik Reinfeldt på sig de stora öronen, hade mysbyxorna på och sade att vi lyssnar på vad svenska folket vill och säger. Vi återspeglar vad folket vill. Vi förstår hur ni har det. Vi ska verkställa på ett sätt så att ni får det bättre. Ganska raskt efter valet byttes det ut mot den så kallade Lacostemetoden. Det blev krokodilmetoden som gällde. Då var det pratapparaten som blev stor och öronen minskade. Då kom förslagen fram utan att man lyssnade in. Jag hade ett otal debatter med moderata företrädare i hela valrörelsen där vi sade: Tror ni att det blir fler jobb för att de arbetslösa får sämre ersättning? Precis som för den snälle Skalman i tidningen Bamse ringde mat-och-sovklockan. Man kröp in i skalet och ville inte svara på den delen. Det skalet innehöll mycket verktyg som plockades fram och som man aldrig bemötte någon gång. Det var Fablernas värld som mötte oss när vi pekade på det. Vi överdrev. Sossarna har skrämselpolitik om vad som ska hända med a-kassan. På något sätt gled det förbi i hela valdebatten vad förslaget faktiskt skulle innebära. När sedan valet var klart kom det fram, precis som jag sade. Här försöker Moderaterna. Sven Otto Littorin har vid ett antal olika tillfällen också pekat på att vi måste se det i ett sammanhang. Det kan man väl säga. Vi är väl helt överens om att vi vill ha flera jobb och att de som är arbetslösa ska ha ett arbete. Men det finns väl också ett ansvar för de människor som inte har ett jobb och som inte kommer att få ett jobb. Jag är inte överbevisad om att den här politiken leder till att alla som i dag har a-kassa, blir utstämplade och utan ersättning kommer att få ett jobb. Hur det ska gå till med jobbgarantin och sådana saker ska ni återkomma till. Däremot kan vi se enormt stora ekonomiska konsekvenser för olika människor när ersättningar sänks. Det gäller först de procentuella ersättningarna. Vi kan också peka på arbetsvillkor. Jämställdhetsaspekten i hela förslaget som ligger ska inte heller förglömmas. Det finns en viss antydning i lagrådsremissen att det kanske inte är den totala intelligensen som har speglat sig när det gäller jämställdhetsaspekten. Det är egentligen ett milt uttryck för hur det är. De som drabbas hårdast ute i arbetslivet och får de största konsekvenserna här är faktiskt kvinnorna. Det kan man peka väldigt tydligt på. Det är väl bra att de kvinnor som ofrivilligt är deltidsanställda får ett heltidsjobb. Det är precis vad de vill. Där lade Hans Karlsson fram ett förslag här i kammaren i våras där riksdagen beslutade om att man ska ha rätt till heltid och att deltid är en möjlighet. Det river ni upp. Problemet är inte att kvinnorna inte vill jobba heltid. Problemet är att arbetsgivarna inte ger dem heltid. Det är där problemet ligger. Besök ett köpcentrum varsomhelst i Sverige. Ni kan ge er sjutton på att på Hennes & Mauritz jobbar kvinnorna deltid, och på Onoff jobbar grabbarna heltid. Så ser det ut i Sverige i dag. Det är där problematiken finns. Det tror ni att ni åtgärdar genom att man försämrar a-kassevillkoren och trycker till människor längst ned i hierarkin ytterligare genom att de får sämre ersättningar. Då tror ni att man får ett bättre förslag. Till sist ska jag säga någonting om beredningsprocessen. Den är under all kritik. Det finns kutym i svensk statsförvaltning. Gör man stora förändringar har man en beredningsprocess där berörda parter genom remissomgångar får möjlighet att yttra sig och lägga sina synpunkter på förslaget. Man behöver inte gilla förslaget i sig. Där ska vi ha en politisk respekt för varandra. Men man måste visa respekt genom att de som ska ta hand om ett förslag också ska kunna verkställa det på ett vettigt sätt. Interiörerna visar sig i de så kallade hearingarna, där man med knappt en veckas varsel skulle komma in med skriftliga förslag på ett komplicerat förändringssystem som kanske är det största i historien just på försäkringsområdet. Man hade en veckas möjlighet att komma med förslag, och nästa skulle lämnas en vecka senare. Det fanns de som lämnade synpunkter och sade: Det här är svårt att genomföra. De får lite raljant från företrädarna från regeringen höra: Det klarar ni nog. Det fixar ni nog. Det ordnar sig. Jag är inte orolig, det kommer att fungera. Det är dålig respekt för dem som företräder försäkringen och ska se till att se till att den fungerar. Fungerar den inte från det datum som det gäller är det inte försäkringsföreträdarena i sig som drabbas utan tredjeman. Det är de som ska ha försäkringen som kommer att drabbas. Där tycker jag att regeringen har ett stort ansvar att lyssna. Jag anser att förslaget bör kastas i papperskorgen. (Applåder) I detta anförande instämde Ann-Christin Ahlberg, Patrik Björck, Gunilla Carlsson i Hisings Backa, Kerstin Engle, Birgitta Eriksson, Agneta Gille, Margareta Israelsson, Leif Jakobsson, Peter Jonsson, Anders Karlsson, Kurt Kvarnström, Désirée Liljevall, Elisebeht Markström, Göran Persson i Simrishamn, Helene Petersson, Thomas Strand, Olle Thorell, Tone Tingsgård, Björn von Sydow, Lars Wegendal, Maria Öberg och Krister Örnfjäder (alla s).

Herr talman, åhörare och meddebattörer! Socialdemokraterna begärde denna debatt för att a-kassan är en viktig försäkring för många människor. Ja, det har Socialdemokraterna i dag helt rätt i. De har sett till att alldeles för många människor är beroende av a-kassa i stället för att kunna leva på sin egen lön. Vi i Allians för Sverige kom inte till något dukat bord precis. Socialdemokraterna hade glömt och gömt att över en miljon människor inte har något jobb att gå till. Under de senaste tolv åren har klyftorna ökat, och de som står utanför arbetsmarknaden har kommit allt längre från riktiga jobb. Sverige har nu i stället fått en regering som inte blundar för de problem som finns i vårt samhälle. Var femte svensk står utanför arbetsmarknaden och vågar inte ens längre drömma om att få ett jobb. Det är kränkande för var och en som inte får chansen. Men det är framför allt ett gigantiskt strukturellt samhällsproblem. Därför lovade vi och vann valet på en politik för flera jobb och flera människor i jobb. Riktiga jobb. En del i jobbpaketet, en del i helheten för flera jobb, är förändringar i a-kassan. Herr talman! Forskning visar på att arbetslöshetsnivåerna har betydelse för sysselsättningen. En nyligen gjord OECD-studie uppskattar att sänkning av a-kassan med 10 % leder till 1 % lägre arbetslöshet. Lika sant är att Socialdemokraternas höjning av taket år 2002 inte ledde till flera jobb. Att förra regeringens politik i sin helhet var fel bekräftas när vi mitt i en högkonjunktur - när hjulen snurrar som aldrig förr - låter arbetsförmedlare slita med arbetsmarknadsåtgärder och friår i stället för att låta företagen ordna fram jobben och frigöra arbetsförmedlarnas resurser och kapacitet till att matcha rätt man eller kvinna till rätt jobb. Det vi gör är att höja egenfinansieringen så att det blir mer som en försäkring. Vi sänker ersättningsnivåerna - men först efter 200 dagar. För dem som har barn dröjer det till efter 300 dagar. Då ska vi veta att genomsnittet i dag är 90 dagar innan man är tillbaka i arbete. Men vi sätter också en bortre gräns. Efter 300 respektive 450 dagar för dem som har försörjningsansvar går det över i en jobb- och utvecklingsgaranti. Vi gör a-kassan till den omställningsförsäkring som det varit tänkt från början, i stället för att bli en permanent försörjning. Men till skillnad från den förra regeringen tänker vi inte lämna dem i sticket som hamnat utanför arbetsmarknaden. Därför inför vi också en mängd förslag som ska öppna dörrarna och sänka trösklarna in till jobb, egenförsörjning och därmed också en ökad egenmakt över sitt eget liv. Det är inte helt enkelt att vända på skutan. Men vi visste vad vi gav oss in på. Vi tror på våra idéer och presenterar nu en hel politik för flera jobb och flera i jobb. Inte plusjobb, som var en tillfällig lösning med skamligt låga löner och utan anställningstrygghet. Inte några åtgärder som förvarar och förlamar människor i flera år. Det är det, herr talman, som är skillnaden mellan den nya och den gamla regeringen. Vi ser de människor som står utanför, och vi öppnar möjligheter till riktiga jobb och ger också en framtidstro tillbaka. Herr talman! De som har varit arbetslösa länge vet hur tufft det är, hur självförtroendet och självkänslan sjunker och hur meningslöst det kan kännas - och där står politiker bara och pratar och lovar, och inte blir det någon skillnad. Jag har suttit här i riksdagen fyra år, och under de åren har jag hört mycket. Det är många fagra löften som aldrig blev verklighet, men också mycket som aldrig hördes - för var fanns Socialdemokraternas förslag för att ge de arbetslösa eller sjukskrivna en chans till jobb igen? Blev det flera som fick jobb efter datortekskursen? Fick de arbetslösa stöd och coachning på arbetsförmedlingen som ledde till riktiga jobb? Vågade småföretagen anställa med sjuklöneansvaret och höga arbetsgivaravgifter? Lönade det sig egentligen för kvinnor inom vård och omsorg att arbeta? Svaret är nej. Socialdemokraterna såg inte ens problemet. Därför kunde man heller inte komma med några konkreta förslag. Om nu bilden är att politiker bara pratar och pratar får vi i Allians för Sverige äntligen chansen att göra verkstad och förverkliga våra löften. Med våra förslag kommer många som har varit utanför arbetsmarknaden länge att komma längre fram i kön för att faktiskt bli anställda. De får chansen att komma tillbaka. De får komma tillbaka inte till ett tillfälligt påhittat jobb utan till ett riktigt jobb med avtalsenlig lön. Med de insatser som alliansregeringen gör kommer arbetsgivare att våga anställa - även i våra småföretag. Vi inrättar nystartsjobb. Vi inför jobbavdrag. Vi höjer kvaliteten på arbetsmarknadsutbildningarna och vi inför en jobb- och utvecklingsgaranti där insatser sätts in som ska leda till arbete. Ingen ska lämnas utanför. Herr talman! Alla ska med - så enkelt är det. (Applåder) I detta anförande instämde Ulrika Carlsson i Skövde, Lars-Ivar Ericson och Fredrick Federley (alla c) samt Catharina Elmsäter-Svärd, Walburga Habsburg Douglas, Lars Hjälmered, Anna König Jerlmyr, Sven Yngve Persson, Elisabeth Svantesson och Tomas Tobé (alla m).

Herr talman! Jag vill börja med att säga att det är naturligt att människor känner oro och fundersamhet över förändringar som berör den egna ekonomin. Men när a-kassan debatteras är inte alltid den bild av vad sänkningen av arbetslöshetsförsäkringen kommer att leda till helt nyanserad. Vi måste se helheten i förslaget och också titta på bakgrunden till detsamma. I Sverige finns för många som inte har ett arbete att gå till. Alliansregeringen gör inte detta för att det är roligt, men en sänkning av arbetslöshetsförsäkringen minskar arbetslösheten enligt de undersökningar som har gjorts, bland annat den OECD-undersökning som Lars Calmfors hänvisar till i en DN-artikel den 6 november. De pengar som frigörs vid a-kassesänkning ska användas för att komma till rätta med det som i dag får företagarna att knäa. Pengarna ska gå till att öka företagarnas möjligheter att anställa, bland annat genom att arbetsgivaravgifterna sänks, att arbetsgivarnas medfinansiering av sjukförsäkringen tas bort och företagens regelkrångel minskas. När det gäller höjningen av a-kasseavgiften är det också viktigt att säga att även efter höjningen blir det mer kvar i plånboken varje månad tack vare löneskattesänkningen som regeringen genomför. Arbete är grunden för välståndet. Ju mer arbete som utförs i Sverige, desto mer resurser skapas för både privat konsumtion och offentligt finansierad välfärd. Hur fungerar då arbetsmarknaden i Sverige efter tolv års socialdemokratiskt styre? Svaret är: Inte alls bra. Vi har haft massarbetslöshet, trots att vi samtidigt har högkonjunktur. När vi ser oss omkring i Europa upptäcker vi att ett tiotal länder har lägre öppen arbetslöshet än Sverige. Jämförelsen blir ännu mer oförmånlig för Sveriges del om man tar hänsyn till arbetsmarknadsprogram och olika typer av offentligt finansierad frånvaro från den reguljära arbetsmarknaden. En normal arbetsdag har mer än en miljon människor i arbetsför ålder inte förvärvsarbetat eller arbetat mindre än de skulle ha velat göra. När det gäller a-kassan är det Folkpartiets övertygelse att arbetslöshetsförsäkringen ska vara en tillfällig ersättning, ingen permanent försörjning och inte heller ett första steg mot förtidspensionering, vilket det alltför ofta har varit för många människor i Sverige. Arbetslöshetsförsäkringen ska vara en omställningsförsäkring som man får ta del av under den tid det tar att söka och få ett nytt arbete. Det är själva kärnan i vår politik på detta område. Därför vill alliansregeringen satsa pengar på sådant som kan göra det lättare för långtidsarbetslösa att få ett arbete. I första hand satsar vi på nystartsjobb. Herr talman! Nystartsjobben ska öka företagens möjligheter att anställa. Reformen innebär att arbetsgivarna får en subvention som motsvarar arbetsgivaravgiften för personer som har varit utanför arbetsmarknaden i över ett år. För personer som är över 55 år är subventionen extra stor. Ungdomar i åldern 20-24 år ska omfattas av nystartsjobben redan vid sex månaders arbetslöshet. Detta är mycket viktigt för alla de unga som har svårt att komma in på arbetsmarknaden och som lever utsatt och med dåliga ersättningar. Många av dem har inte ens kvalificerat sig för a-kassan. Sedan gör vi också hushållsnära tjänster billigare. Här kommer regeringen att återkomma med förslag om skattereduktion för privatpersoner vid köp av hushållstjänster. Detta öppnar upp dels möjligheten för företag som verkar inom denna bransch att växa och anställa fler, dels möjligheten för nya företag att starta. Det är ännu en åtgärd för att skapa flera jobb och flera företag. Vad gör Socialdemokraterna? De säger nej till förändringar och fortsätter envist med att undvika att tala om den verkliga arbetslösheten. I praktiken tycks Socialdemokraterna ha givit upp och verkar acceptera det tvåtredjedelssamhälle som fruktansvärt nog börjar växa fram i Sverige. De som slås ut ska erbjudas passiva bidrag ända in i evigheten. Folkpartiet och hela regeringen är helt emot denna negativa och för många så förödande syn på framtiden. Vi tänker vända utvecklingen. Vi tänker bryta med Socialdemokraternas och deras stödpartiers misslyckade arbetsmarknadspolitik, det vill säga den politik som har tvingat in så många människor i bidragsberoende. Alliansregeringen tänker därför satsa på åtgärder som leder till att flera ges möjligheter att få ett arbete och en lön att leva på. Vårt mål är att människor ska ha 100 % av en inkomst. (Applåder) I detta anförande instämde Tomas Tobé (m) och Lars-Ivar Ericson (c).

Herr talman! En tidigare socialdemokratisk partiledare och statsminister, Olof Palme, har sagt följande: Om vi inte får bukt med arbetslösheten kommer tiotusentals människor i vårt land att förlora sitt egenvärde och sin stolthet och socialdemokratin kommer att förlora sin själ. Det var en viktig förklaring till att socialdemokratin förlorade valet denna höst. På toppen av en högkonjunktur har man en öppen arbetslöshet, inklusive dem som är i åtgärder och beräknat enligt Eurostats och internationella kriterier, på över 10 % september månad. Över en miljon människor i yrkesaktiv ålder lever på sociala ersättningar, a-kassa, socialbidrag, förtidspensioneringar, sjukpenning och så vidare. I antal människor handlar det om en till en och en halv miljon som står utanför ordinarie arbetsmarknad. Detta är, som sagt, på toppen av en högkonjunktur. I dag ska vi debattera arbetslöshetsförsäkringen. Vad är skälet till debatten? Är det beredningsprocessen? Det var huvudargumentet för att begära denna debatt. Eller är det frågor om tidpunkter och när detaljer i regelverket ska införas som fortfarande inte är klart? Vi har ännu inte propositionen på riksdagens bord. Eller är det principfrågan? Det är så det framstår när man lyssnar på argumenten. Det handlar om två olika strategier. Det handlar om att fortsätta som förut. Det man inte har åstadkommit på tolv år från socialdemokratins sida har denna regering försökt att åstadkomma på tolv dagar. Det är högt tempo - det erkännes. Det handlar helt enkelt att om att försöka skapa en ny väg till arbete genom att göra det lättare och enklare att anställa, genom att angripa regelkrångel, förbättra riskkapitalförsörjning för småföretag, sänka skatterna för tjänstejobb, sänka skatterna för människor som står utanför arbetsmarknaden och göra det lättare för dem att komma in på arbetsmarknaden. Det handlar om att göra det lönsammare att gå från bidrag till arbete, från deltid till heltid, med hjälp av jobbavdrag men också de a-kasseregler som nu diskuteras. Det handlar också om att underlätta och förbättra lönebildningen. På 70- och 80-talen diskuterades pomperipossaeffekten. Människor upplevde att de betalade mer i skatt än vad de fick i inkomster. Det var ofta människor som hade god ekonomi som drabbades av de marginaleffekterna. I dag är det människor med låga inkomster som drabbas av pomperipossaeffekterna. Där handlar strategin om att minska effekterna. Det handlar om att få en bättre matchning, mer fokusering på matchning, på kontakter med näringslivet från arbetsförmedlingens sida och att få ut människor i arbete. Det handlar om att göra detta under statsfinansiellt ansvarsfulla former, vilket också kräver finansiering av offensiva insatser. Det kommer också självklart att innebära en del smärtsamma beslut. Det är kombinationen av detta paket av åtgärder som ger effekt. Det visar forskning och erfarenheter från andra länder. Det vet också alla som sätter sig in i frågorna. Nu sker självklart omläggningen under ett högt tempo. Det är inte enbart positivt. Vi hade ett val i september månad. Vi har en regering som tillträdde i oktober månad. Och vi skulle lägga fram en budget inom 1-2 veckor från att det inträffade. Det är klart att det skulle vara bättre att ha mer tid på sig. Det här innebär också att vi får använda en del okonventionella metoder. Allt kan inte gå till Lagrådet innan det läggs fram för riksdagen, utan riksdagen själv får skicka till Lagrådet, och det har också gjorts. Jag sitter själv som ordförande i finansutskottet, och vi har ett intensivt arbete med att så mycket vi bara kan försöka tillgodose Lagrådets synpunkter och andra remissinstanser. Och vi fullföljer ett beredningsarbete som i normalfallet självklart hade skett på Regeringskansliet. Men detta beror ju på att vi har en situation där det är oerhört kort om tid mellan val och det att budgeten ska läggas fram för riksdagen och beslut ska fattas. Och det beror på den omläggning av budgetlagen som vi gjorde för ett antal år sedan i riksdagen. Vi från den borgerliga sidan varnade för tokeffekter som skulle uppstå vid just regeringsskifte. Socialdemokraterna har varit envisa med att val alltid måste ligga i september. Man kan faktiskt diskutera att ha valdagen på en annan tidpunkt. Vi sitter i en situation som gör det knepigt. Det ska vi erkänna, och vi får ha en ödmjukhet inför detta. Men alternativet till att försöka åstadkomma detta nu är ju att man tappar ett helt år därför att många av de här förslagen måste inträda den 1 januari för att få helårseffekt. Så är det med många skatteförslag, exempelvis. Sven-Erik Österberg talar om krokodiler. Och det luktar ju lite krokodiltårar om Sven-Erik Österberg när han talar om att det här är en sådan felaktig beredningsprocess. Vi kan hänvisa till åtminstone tre fall som jag har på mitt bord, ett från 1996 om nedsättning av socialavgifter, ett från 1998 om en skattereduktion för förvärvsinkomster och ett från 2005 om ett slopande av arvs- och gåvoskatten. Där var beredningsprocessen sämre än den som den här regeringen har haft på den här korta tiden. Lagrådet kritiserade mycket kraftigt den dåvarande socialdemokratiska regeringen för beredningsprocessen. Då var det inga större problem, tydligen. Men nu blir Lagrådets kritik när det gäller att beredningsprocessen borde ha varit längre den stora frågan. Jag hade också önskat att beredningsprocessen hade varit längre. Jag hade också önskat att man kunde ge längre remisstider. Men under rådande omständigheter vill jag påstå att vi i allt väsentligt tillgodoser de synpunkter som kommer fram, och vi gör nu de här reformerna för att de ska få helårseffekt och för att vi också ska utnyttja det goda konjunkturläge som vi har. Det är ju i ett gott konjunkturläge som man också kan göra omställningar av system som ger långvariga effekter för att få människor i arbete. Detta är denna regerings strategi, och den strategin tror jag också är viktig att fullfölja för riksdagen. (Applåder) I detta anförande instämde Eva Johnsson, Irene Oskarsson och Désirée Pethrus Engström (alla kd), Catharina Elmsäter-Svärd, Lars Hjälmered, Betty Malmberg, Sven Yngve Persson, Maria Plass, Hans Rothenberg, Elisabeth Svantesson och Tomas Tobé (alla m) samt Lars-Ivar Ericson och Annie Johansson (båda c).

Herr talman! Utanför den här kammaren växer nu vreden och desperationen hos landets löntagare inför regeringens förslag om försämringar i arbetslöshetsförsäkringen. Allra mest oroliga och frustrerade är de arbetslösa som undrar hur det ska gå för dem när de nu riskerar att bli utförsäkrade eller få kraftigt sänkt ersättning samtidigt som de arbetsmarknadspolitiska programmen skärs ned brutalt. Det här är ju det mest direkta och akuta problemet med regeringens förslag, att flera människor kommer att hamna i utanförskap, att flera kommer att tvingas leva på marginalen, att flera barn kommer att växa upp i fattigdom därför att föräldrarna saknar ett arbete. Sven Otto Littorin försvarar sig i dag, liksom flera gånger tidigare, mot dessa fakta med att det inte är meningen att människor ska leva på de sänkta ersättningsnivåerna utan att flera ska ha hundra procent av en lön. Det är väl ingen som säger emot det, men för att det mantrat också ska bli verklighet måste man samtidigt leverera en politik som faktiskt leder till flera jobb, och det gör ju inte regeringen. Tvärtom förutspår regeringen själv i sin egen budgetproposition att den öppna arbetslösheten under nästa år kommer att stiga från tidigare beräknade 4,5 % till 5,8 %. Sven Otto Littorin lyckas helt bortse från att dessa 5,8 % beräknade arbetslösa är människor av kött och blod. När de står hemma och steker sin gröt och deras ungar måste tacka nej till klassresan kommer de nog att ha föga tröst av att det inte är meningen att de ska leva så. Men omedelbar fattigdom och ett ökat antal öppet arbetslösa är inte den enda förödande konsekvensen av regeringens förslag om a-kassan. På längre sikt kommer förslaget att leda till långtgående effekter på löner, arbetsvillkor och, i förlängningen, hela den svenska modellen. Det är ett skifte från solidarisk finansiering till vad regeringen vällustigt kallar försäkringsmässighet, som betyder att var och en i högre grad ska bära kostnaderna för sin egen statistiska risk att bli arbetslös. Den som tjänar minst och sitter minst säkert på jobbet får ta den största smällen. Den som är helt arbetslös ska visserligen slippa den höjda avgiften, men den som har jobbat så lite som en timme ska tvingas betala hela höjningen på upp till 7 000 kr per år. Och, som redan har sagts, de flesta av dem som är deltidsarbetslösa är lågavlönade kvinnor. Det är ett djupt ojämlikt förslag. Och den som redan är lågavlönad har ju ytterligare anledning att oroa sig för regeringens förslag, eftersom sambandet mellan ersättningen från a-kassan och de lägsta lönerna på arbetsmarknaden är väl känt. En sänkt ersättning i a-kassan kommer att sätta press nedåt på de lägsta lönerna. Den som har haft en lön på 15 000 kr i månaden får med regeringens förslag efter 300 dagars arbetslöshet en ersättning på 9 750 kr och måste då tacka ja till ett anvisat jobb med en heltidslön på drygt 8 000 kr i månaden. Skräcken för att hamna i en sådan nedåtgående spiral kommer givetvis att ändra människors beteende. De svenska löntagarna har hittills bejakat strukturomvandling eftersom arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken har stått som garanter för ekonomisk trygghet och möjligheter till omskolning till nya arbetsuppgifter. När regeringen nu vill rycka undan dessa garanter i ett slag bäddar man för ett ökat motstånd till omställning på arbetsmarknaden, och utvecklingen riskerar att stagnera. Hade en sådan politik bedrivits i Sverige under 1900-talet hade vi i dag subventionerat kottplockning och gengasaggregat i stället för att göra stora exportvinster på avancerad telekomteknologi. Man skulle vilja tro att regeringen har förbisett alla de förödande konsekvenserna av sitt förslag och att de nu, när kritiken växer från alla håll, skulle säga: Okej, vi tar ett steg tillbaka och funderar lite på det här. Men Sven Otto Littorin är orubblig. Vi har tänkt klart, säger han, och det var det här vi gick till val på. Jag är rädd att han faktiskt menar det, för jag tror faktiskt inte att högeralliansen vill ha ett samhälle där vi ökar vårt gemensamma välstånd genom utveckling och solidarisk omfördelning. Framtidens jobb i högerns Sverige ska inte tillfredsställa behoven av ny miljöteknik, bra och billiga bostäder eller bättre vård, omsorg och utbildning. De nya jobben ska i stället tillfredsställa behoven hos en liten elit som vill kunna köpa sig bekvämlighet för en billig penning. Skatter ska i det borgerliga Sverige inte längre finansiera generella trygghetsförsäkringar. Skatter ska finansiera hemmafruar och städning och barnpassning i rika människors hem. Där kommer ju de sänkta ersättningsnivåerna, den ökade försäkringsmässigheten och de färre möjligheterna till omskolning och utbildning in i sitt rätta sammanhang. Valet för vanligt folk ska tydligen stå mellan att steka gröt i sitt eget hem eller att steka sparvar i någon annans. Moderaterna måste nu välja att antingen lägga av med skämtet om det nya arbetarpartiet, eller så får man kasta det här förslaget i soporna. (Applåder) I detta anförande instämde Rossana Dinamarca och Egon Frid (v) samt Patrik Björck (s).

Herr talman! Annika Qarlsson sade: Det blir ingen skillnad när politiker bara pratar. Jag tror att det är bevisat för de flesta nu att det blir skillnad. Frågan är: Var det denna skillnad som väljarna ville ha när de gick till val den 17 september? Jag tror inte det. Jag tror att man ville ha någonting helt annat. Den högerledda regeringen har inlett med att plocka fram sina tolv år gamla oppositionspapper. Det är lätt att skriva sådana i opposition utan att ha exakta siffror på vad förändringarna innebär i verkligheten. Uppenbarligen har den högerledda regeringen haft sin valrörelse utanför Rosenbad och riksdagen, inte ute i verkligheten, och det är det som är kritiken mot det här förslaget. Vilka effekter får det i verkligheten? Vi hör många från alliansen prata om hur viktigt det är att studera, att vi måste ha ett livslångt lärande, att universiteten måste framåt och att vi måste ha flera högutbildade människor. Ändå plockar nu regeringen bort en viktig del, nämligen studerandevillkoret i a-kassan. Det tas bort helt och hållet. Är det någon grupp i samhället som verkligen vill ut i arbetslivet, som är taggade och som är hungriga på att få börja jobba är det väl personer som har gått på universitet och högskola ett par år. De har jobbat in hundratals poäng och har framför allt hundratusentals kronor i lån som de nu vill betala tillbaka. Studerandevillkoret är väldigt viktigt. År 2005 berörde det 38 000 personer. Vad kommer att hända med de personerna nu? Och är de här summorna så stora? Det handlar ju bara om 320 kr per dag. Det är ingen högskolestudent som vill leva på det en dag för mycket. Det tror absolut inte jag. Frågan är vilka konsekvenser detta förslag nu kommer att ha för de här studenterna. Hur tänker alliansen förbättra deras möjligheter att verkligen få ett jobb direkt efter studierna? Det finns ingen sådan analys över huvud taget i regeringens förslag, och det är en stor brist. Den andra bristen är givetvis genusperspektivet. Vad innebär det här förslaget för jämställdheten i Sverige? Jag trodde faktiskt att vi hade kommit ganska långt i jämställdhetsarbetet i Sverige och att alla partier, mer eller mindre, brukar titta på vad ett lagförslag man ska lägga fram innebär för jämställdheten. Där bedrog jag mig dock fullständigt. Det finns över huvud taget ingen analys av hur det här förslaget slår med avseende på kön. Det är dock helt uppenbart att kvinnor är mer utsatta och berörs mer än män av den förändring som ska genomföras. Det finns många faktorer i det men inte någon analys över huvud taget. Den nya jämställdhetsministern rycker på axlarna och säger att detta har väl ingenting med a-kassan att göra. Jo, det har det visst! Det är verkligheten för hundratusentals kvinnor att veta vilken omställningsförsäkring som finns om deras arbete en dag försvinner. Det är en jäkla viktig försäkring och den måste vi ha! Denna analys väntar vi fortfarande på. Det är möjligt att vi snart får den i ett fyraminutersinlägg av Sven Otto Littorin, men jag betvivlar det faktiskt. TCO har gått så långt att man har anmält, eller kommer att anmäla, det här till EU-kommissionen för brott mot likabehandlingsdirektivet. Det ska bli intressant att se hur de behandlar detta. Även om jag inte är någon större vän av EU-kommissionen kan jag för en gångs skull säga att det här var rätt intressant. Lagstiftningen finns ju, och frågan är om de gör en annan bedömning än regeringen. Det tror jag att de gör. Det är egentligen dessa två stora frågor det gäller för Miljöpartiet: Hur slår detta mot studenter, och vad innebär det för jämställdheten? Jag är personligen inte särskilt förvånad över att det kommer en förändring i a-kassan. Det har ni pratat om länge, så det är inga större nyheter. Men vad blir effekten av det? Det tror jag varken era egna väljare eller andra har förstått. Det kom ju en undersökning häromveckan som sa att till exempel Folkpartiets väljare inte ville ha de här förändringarna. Majoriteten var emot dem, vilket är ganska intressant. Min avslutande fråga är vilka konsekvenser detta kommer att ha för kommunerna. Personer som inte får någon a-kassa måste kanske få socialbidrag i stället, och vem betalar socialbidragen? Det är inte staten utan kommunerna i stor utsträckning. Kommer de att få mer resurser från staten nu, eller är det kommunalskatterna som ska höjas med det här förslaget? Det är i så fall intressant. Det vore nog bra om alla som arbetar ute i kommuner och landsting fick veta vilka förändringar som ska ske. När det slutligen gäller att alla som vill och kan ska jobba, Sven Otto Littorin, tror jag att alla partier kan skriva under på det.

Herr talman! Jag har i den här debatten liksom på andra håll fått höra att våra förslag till förändringar i arbetslöshetsförsäkringen skulle vara ett systemskifte i den svenska arbetsmarknadspolitiken. Så är det naturligtvis inte. Det stora systemskiftet i arbetsmarknadspolitiken stod Socialdemokraterna för den dagen man gav upp arbetslinjen. Med var femte svensk i arbetsför ålder utanför måste vi göra vad vi kan för att få folk tillbaka i arbete. En politik för arbete innebär att flera kan ta del av en arbetsgemenskap - att känna hopp inför framtiden, att känna sig behövd och delaktig. Genom en arbetsinkomst, eller åtminstone ett hopp om en arbetsinkomst, kan man känna oberoende, trygghet och framtidstro. Det är också genom att flera kommer i arbete som vi bidrar till tillväxt och ökad ekonomisk välfärd. Har man ett jobb betalar man också skatt som sedan kan finansiera vården, skolan, omsorgen och allt det andra vi vill ska fungera. Mer av samma medicin som ledde oss in i massarbetslösheten, en politik som accepterar utanförskapet och som så effektivt visat sig verkningslös i att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten, är fel väg att gå. Den kritikpunkt som jag tidigare lovade att återkomma till och som handlar om att förslaget är tekniskt komplicerat att genomföra har jag respekt för. Men att systemet skulle braka ihop den 1 januari är naturligtvis inte sant. Noteras bör att a-kassorna först i februari kommer att kunna ha statistik över arbetslösheten inom respektive kassa, vilket i sin tur innebär att inbetalningarna till staten kommer att ske först i mars. Det innebär ytterligare ett stort antal veckor för att ställa om systemen. Herr talman! Nu pågår beredningsprocessen i Regeringskansliet. Vi har lyssnat på remissinstanserna och bearbetar remissvaren för att kunna lägga en helgjuten proposition på riksdagens bord på torsdag i nästa vecka. Vi väntar också på Lagrådets granskning i de delar som avser finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen. Jag ser med tillförsikt fram emot den granskningen. Av dessa skäl kan jag inte vara alltför specifik när det gäller propositionens innehåll, men jag vill ändå på några punkter precisera mig. En av kritikpunkterna i remissomgången har handlat om att kassorna upplevt att det har varit besvärligt att definiera det vi i remissunderlaget har kallat försörjningsansvar för att få ersättning till den högre nivån från dag 301 till dag 450. Vi kommer därför i propositionen att förtydliga detta: Sökande som dag 300 är förälder till barn under 18 år får ingen sänkning från 70 % till 65 % förrän efter 450 dagar. Detta förtydligande kommer förmodligen att avsevärt underlätta det omställningsarbete som kassorna står inför. En bestämmelse kommer också att införas som syftar till att den som under en ersättningsperiod lyckats kvalificera sig för ny ersättningsperiod, till exempel genom ett tillfälligt arbete, inte ska missgynnas ekonomiskt. Det ska alltid löna sig att arbeta, även om det bara är för en kort period. Herr talman! Av dem som nu så ihärdigt kritiserar regeringen för förslaget om förändrad arbetslöshetsförsäkring skulle jag i dag vilja veta tre saker: 1. Är ert recept mot massarbetslösheten detsamma i opposition som i regeringsställning? Om så, varför skulle den politik som ledde oss hit kunna lösa situationen? 2. Var är era åtgärder för att jobben ska komma? 3. Är det korrekt att ni vill höja taket i a-kassan? Om så, varför gör ni bedömningen att det är bättre att betala högre ersättningar till högavlönade som inte arbetar än att se till att de med de lägsta lönerna får mer att leva på genom sänkt inkomstskatt? Herr talman! Regeringen har sedan valet presenterat konkret politik som fullföljer vad vi sade i Högfors och Bankeryd, som presenterades i vårens gemensamma ekonomisk-politiska motion och som återfanns i valmanifest och regeringsförklaring. Var är oppositionens politik, enskilt eller gemensamt, för att lösa de här problemen? Var är insikten och framtidstron? Jag noterar att regeringens politik är den enda som sätter arbete främst. (Applåder) I detta anförande instämde Jan R Andersson, Magdalena Andersson, Helena Bouveng, Jan Ericson, Lars Hjälmered, Margareta B Kjellin, Betty Malmberg, Sven Yngve Persson, Maria Plass, Hans Rothenberg, Elisabeth Svantesson och Tomas Tobé (alla m), Annie Johansson (c) samt Eva Johnsson, Irene Oskarsson och Désirée Pethrus Engström (alla kd).

Herr talman! Det var någon som frågade här - jag tror att det var Stefan Attefall - vad det är vi ska debattera egentligen. Det är arbetslöshetsförsäkringen. Många av inläggen här, inte minst från högeralliansens sida, har ju handlat om arbetslösheten. Det är den man har lyft fram. Vad jag och vi har valt debatt för är faktiskt för att diskutera försäkringen och konsekvenserna för dem som finns i försäkringen på det sätt som man har gjort. Men om jag stannar ett ögonblick vid arbetslösheten i sig vill jag erinra de ledamöter som är med i arbetsmarknadsutskottet om att på ett av våra första sammanträden hade vi en genomgång av hur arbetslösheten och sysselsättningen ser ut i Sverige satt i ett internationellt perspektiv. Jag kommer mycket väl ihåg - det gör ni också om ni har handen på hjärtat - att Sverige tillsammans med Danmark och Island ligger i topp på listan hur man än vrider och vänder på den när det gäller sysselsättningen i sig. Att då påstå att den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken och sysselsättningspolitiken skulle leda till massarbetslöshet och utmärka sig i ett internationellt perspektiv är ju en stor lögn av ofantliga mått, skulle jag vilja säga, som man svänger sig med. Det är den lögnen som högerpakten har hållit vid liv under hela valrörelsen och tutat i svenska folket att utanförskapet är störst i Sverige i ett internationellt perspektiv när det är precis tvärtom som det förhåller sig i det läge som är. Man kan diskutera hur stort utanförskapet är. Den 62-åriga kvinna som har jobbat 40 år i vården, har utslitna axlar och fått en förtidspension tror jag inte känner sig så fruktansvärt utanför det svenska samhället. Hon tycker att hon är ganska välförtjänt av att kunna ta det lite lugnare efter ett långt arbetsliv. Jag tror inte att hon går och trängtar och säger att hon känner sig fruktansvärt utanför. Jag tror att man måste dela upp utanförskapet på många sätt. Däremot ska alla som vill och kan arbeta ha jobb. Det tycker jag att vi kan vara fullständigt överens om. Varför är Sven Otto Littorin så ståndaktig och inte ger vika? Naturligtvis av det skälet att hans partikollega Borg har sett till att han ska leverera in de här pengarna så att de kan gå till sänkning av fastighetsskatten för dem som bor i Djursholm så tomten blir lite billigare, så att förmögenhetsskatten kan sänkas för samma personer också. Man vill inte städa hemma heller. Då ska de som har bidragit med de 18 miljarderna också bidra till städhjälp åt samma personer. Sven Otto Littorins partivän Borg märkte ju inte ens att någon städade mellan 1997 och 2003 hemma hos honom. Så upptagen är överklassen av att arbeta så att man inte ens märker det. Det är ju oroande i sig, måste jag säga. Det här är ju inget annat än en gigantisk överföring av resurser från de svaga i samhället till de välbeställda. Och genusperspektivet som har diskuterats! Annika Qarlsson, hur många gånger har du inte stått i denna kammare och oroat dig över kvinnors situation! Helt plötsligt tycker du att det inte är några problem alls med att kvinnorna är de mest utsatta i det här systemet. Det vore väl okej om de fick heltidsjobben. Vad de får är en försämrad ersättning och försämrade möjligheter att få ett arbetsvillkor om de sitter fast i ett deltidsarbete. Det är ju faktiskt det som levereras. Och din partivän Maud Olofsson som ständigt har talat om kvinnors situation! Det första hon säger på Näringsdepartementet om det hon vill göra där är att införa bonusar för generaldirektörer och vd:ar i statliga bolag. Vart tog genusperspektivet vägen när ni kom in i verkstan? Det försvann totalt helt plötsligt. (Applåder) I detta anförande instämde Ann-Christin Ahlberg, Patrik Björck, Gunilla Carlsson i Hisings Backa, Kerstin Engle, Agneta Gille, Margareta Israelsson, Leif Jakobsson, Peter Jonsson, Kurt Kvarnström, Désirée Liljevall, Sylvia Lindgren, Ronny Olander, Göran Persson i Simrishamn, Helene Petersson, Eva Sonidsson, Thomas Strand, Olle Thorell, Tone Tingsgård, Björn von Sydow, Lars Wegendal, Maria Öberg och Krister Örnfjäder (alla s).

Herr talman! Jag börjar med att säga till Ulf Holm: Som man frågar får man svar. Det brukar vara så. Om du hade frågat samma personer om de tycker att det är bra att vi sänker skatten och ser till att vi får mer pengar över också för att kunna finansiera det här tror jag att du fått ett annat svar. Lurat de arbetslösa - Sven-Erik Österberg står här och säger att vi skulle ha lurat de arbetslösa. Jag hoppas att alla arbetslösa hörde det. Han har inte ens sett att ni finns. Har vi lurat dem att de är arbetslösa? Har de jobb egentligen, fast ingen vet om det? Han fortsätter med att håna dem som arbetar. Det blir rätt tydligt att det finns vissa skillnader. När det gäller att låsa in kvinnorna återkommer jag till att det här handlar om ett helt paket. Självklart kan man plocka ut en liten del och säga att det kunde ha varit bättre. Nu har vi haft sex minuter var i talartid och är inne på fyraminutersrundan. Vi har hört hur hemskt det ska bli. Då måste man utgå ifrån att det måste vara himla bra just nu. Det finns inga ödmjuka funderingar från den förra majoriteten över att saker och ting är som de är. Hur kunde de bli så här? Det finns ingen självrannsakan eller insikt om att om man gör som man alltid har gjort blir resultatet detsamma. Om man vill ha ett annat resultat måste det till andra och nya saker. Jag återkommer till att man måste se till helheten. Att se till att det blir jobb handlar inte bara om en a-kasseavgift, utan det är en hel politik. Jag ska komplettera vad det är för saker vi mer lägger till för att det ska hända saker på arbetsmarknaden så att vi kommer åt den strukturellt felaktiga arbetsmarknad som vi har just nu. Vi inrättar nystartsjobb. Företag uppmuntras att anställa människor som varit utanför arbetsmarknaden en längre tid eller inte fått in en fot. Det handlar om långtidsarbetslösa, ungdomar, nyanlända invandrare som fått permanent uppehållstillstånd, människor som haft socialbidrag under en längre tid, de som har det svårt att komma in på den reguljära arbetsmarknaden i dag. Arbetsgivare får en skatterabatt på arbetsgivaravgiften. Lön och pension påverkas självklart inte. Vi inför ett jobbavdrag som gynnar dem med låga inkomster mest, till exempel kvinnor i offentlig sektor som kanske till och med jobbar deltid, Sven-Erik. Det ska löna sig att arbeta, och vi börjar underifrån. Det handlar om de första 31 800 kronorna som du kan tjäna utan att börja betala skatt. De får mer kvar i plånboken efter skatt, även efter en höjd a-kasseavgift. Kvaliteten i arbetsmarknadsutbildningarna ska höjas, och en jobbgaranti ska införas för ungdomar. En jobb- och utvecklingsgaranti tar vid efter a-kassan. Det handlar om en jobb- och utvecklingsgaranti där insatser som ska leda till arbete sätts in. Ingen ska lämnas utanför. De små och medelstora företagen är nyckeln till flera jobb. Därför sänker vi skatten för dem och avskaffar arbetsgivarnas sjuklöneansvar. Då vågar även små företag anställa och anställa människor som av olika anledningar varit borta länge från arbetsmarknaden. Självklart ska man fortfarande få sin sjuklön, men man får den från försäkringskassan. Vi tar bort regler som stänger ute människor som inte springer snabbast eller hostar mest. Som Centerkvinnornas förbundsordförande välkomnar jag dessutom satsningen på 100 miljoner för kvinnors företagande. Vi ska också återkomma med förenklade regler för företag och företagande. Det är så jobben skapas. Det är så vi får mer pengar till det gemensamma. Vi har en hundraprocentig inställning att alla ska ha lön. Alla ska ha hundra procent, och alla ska kunna bidra efter förmåga. (Applåder) I detta anförande instämde Jan R Andersson, Helena Bouveng, Jan Ericson, Lars Hjälmered, Betty Malmberg, Maria Plass och Hans Rothenberg (alla m), Ulrika Carlsson i Skövde och Annie Johansson (båda c), samt Eva Johnsson (kd).

Herr talman! Sven-Erik Österberg talade om hur bra det är i Sverige. Ja visst, ingen har väl sagt att vi i Sverige är sämst. Däremot har en miljon människor inte ett arbete att gå till. Då tycker jag att det är värt att vidta åtgärder. Jag märker också att Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets företrädare undviker att tala om vilka åtgärder som de vill vidta för att skapa flera jobb. De talar mycket om att de är emot det som vi gör, men de talar väldigt lite om vad de själva vill göra för att dessa en miljon människor ska få ett arbete att gå till. Sven-Erik Österberg tar upp de förtidspensionerade. Visst finns det äldre människor som är i behov av förtidspension. Men det är ett faktum att det är alltför många unga och medelålders människor som i dag blir förtidspensionerade. I många fall sker det dessutom mot deras vilja. Och det är ett allvarligt problem. Många av dem vill också tillbaka till ett arbete. Josefin Brink säger att lönesänkningar skulle bli en effekt av vår a-kassereform. Men nationalekonomen Lars Calmfors skriver den 6 november följande i en artikel i Dagens Nyheter: "När man bedömer effekten av regeringens politik på de anställdas inkomster, måste man ta hänsyn till att lägre a-kassa bara är en åtgärd av många. Lägre arbetsgivaravgifter för ungdomar och senare förmodligen också i vissa tjänstesektorer, liksom avdrag för hushållsnära tjänster, kommer att verka i riktning mot högre löner. Jobbavdraget kan höja lönen efter skatt även om den skulle falla före skatt." Det är en viktig notering. I artikeln noterar han också att våra åtgärder sammantaget kommer att ha positiva effekter på sysselsättningen. Och det är det som vår politik går ut på. De åtgärder som vi vidtar, vidtar vi därför att vi är övertygade om att de ska ge arbete. Nystartsjobben är bra för att bryta med det långvariga beroendet av a-kassa som många tvingas in i. Utvärderingar har visat att subventionerade anställningar är en bra väg till fasta jobb för personer som står relativt långt från arbetsmarknaden. Den arbetslöse IT-konsulten Lars-Göran Larsson, 57 år, säger den 7 november i tidningen Stockholm City att han välkomnar förslaget om nystartsjobb. Det är en bra affär för företaget som anställer mig, säger han. Han har själv varit arbetslös i två år. Och han säger detta positiva om nystartsjobb som han hoppas ska ge honom en positiv möjlighet att få ett arbete. Jag och alliansregeringen är övertygade om att nystartsjobben kommer att vara viktiga för dem som av någon anledning har förlorat sitt arbete och för de unga som i många fall knappt har etablerat sig på arbetsmarknaden. Just de unga löper en större risk att bli utslagna om inte arbetslösheten bryts snabbt. Därför är det så viktigt med dessa åtgärder som kan skapa snabba vägar in på arbetsmarknaden. Herr talman! Integrationen är också en viktig nyckel till Sveriges utveckling. Över en miljon människor i Sverige är födda utomlands eller har en förälder som är det. Många av dem har rotat sig väl i Sverige och arbetar och lever på samma nivå som resten av befolkningen. Men en alltför stor del av invandrarna gör tyvärr inte det. I vissa utsatta bostadsområden är utanförskapet stort och sysselsättningsgraden mycket låg. 1990 fanns det bara nio områden där sysselsättningen låg under 50 % för befolkningen i åldern 20-64 år. 2003 hade antalet sådana områden ökat till 103. För dem som bor där är en politik som ökar möjligheterna att få ett jobb livsavgörande. Och för många av dem som bor där och som står långt ifrån arbetsmarknaden i dag är åtgärder som nystartsjobb mycket viktigare. En bra arbetsmarknadspolitik är nämligen viktig också för att förbättra integrationspolitiken i Sverige. (Applåder)

Herr talman! Vi i den dåvarande oppositionen får tydligen mycket beröm här av Socialdemokraterna för att vi under valrörelsen lyckades måla en sådan bild att vi dolde all vår politik och att vi lyckades lura hela svenska folket att tro att arbetslösheten var hög. Det är tydligt att vi lyckades med ganska mycket i valrörelsen. Man kan undra var den berömda socialdemokratiska valmaskinen var någonstans och som inte lyckades slå hål på denna skickliga propagandakampanj. Eller också kanske det var så att människor kände igen sig i den beskrivning som vi gav i valrörelsen. Sven-Erik Österberg påstår att arbetslösheten i Sverige med ett internationellt mått är låg. Men det beror alldeles på hur man räknar. Om man räknar den verkliga arbetslösheten och jämför med hur de mäter i Europa är vi inte något föregångsland, vilket Sverige har varit förut. Tvärtom ligger vi ganska dåligt till. När vi i Sverige anger antalet sysselsatta räknar vi in alla sjukskrivna i den kolumnen. Och dessa har ökat enormt mycket under socialdemokratins tid vid makten. Om man tittar på det verkliga utanförskapet är situationen inte den sämsta i hela världen - självklart inte. Men den är oerhört bekymmersam och särskilt i ett svenskt historiskt perspektiv. Det var detta som vi gick till val på att förändra. Josefin Brink berättade vilket enormt moras som kommer att drabba vårt land om detta genomförs. Jag kände mig väldigt illa till mods själv över att behöva äta stekt gröt varje dag, särskilt med tanke på min uppfattning om gröt. Men det är faktiskt inga dramatiska saker som vi talar om. Vi talar om att taket i a-kassan ska återgå till 2002 års nivå. Vi talar om att man efter nästan nio och en halv månads arbetslöshet åker ned på den nivå som gällde i slutet av 90-talet i Sverige. Det är det som vi talar om. Och vi gör detta för att få en bättre fungerande omställningsförsäkring i a-kassesystemet och för att också kunna finansiera offensiva satsningar på att skapa nya jobb, inte minst för de människor som står längst från arbetsmarknaden. Sven Otto Littorin tog upp oppositionspolitiken och var alternativen finns. När man läste Socialdemokraternas budgetmotion var det ungefär som förväntan inför Kalle Anka på julafton. Det var precis detsamma som varje år. Ingenting har man lärt sig av valresultatet. Ingenting har man lärt sig av valnederlaget. Vad är då alternativet till en politik som verkligen försöker sätta arbete i fokus? Ulf Holm var bekymrad över att kommunerna kommer att få ta över ansvaret för en massa människor som behöver socialbidrag och liknande. Ja, regeringens opolitiska tjänstemän har skrivit och analyserat dessa saker. Människor utförsäkras faktiskt i Sverige varje år. Det har gjorts under socialdemokratins tid också. 2 % av dem får socialbidrag av kommunerna. Det är alltså ganska små tal. Det är ett bekymmer för de enskilda individerna. Men det är inte det som är det stora makroekonomiska problemet i sammanhanget. Det som jag tyckte var mest bekymmersamt var när Sven-Erik Österberg i slutet av sitt anförande försökte utmåla en bild av människor med två heltidsarbeten som sliter för att få vardagen att gå ihop och klara barnomsorgen och som kanske måste anlita städhjälp. De blir stämplade som överklass och liknande. Det är mycket möjligt att det finns en del rika människor som inte ser de människor som jobbar i deras hem runtom i Sverige. Men jag är övertygad om att det också finns åtskilliga personer i den här kammaren som inte ser alla som städar deras arbetsrum här i riksdagen. Och jag är förvånad över att den som städar alltid anses ha ett sämre och märkligare jobb än den som kommer hem och målar ens hus eller reparerar ens badrum. Det är hantverkare båda två, och båda två gör ett viktigt arbete. Båda dessa grupper förtjänar respekt, och det är inget fel att anlita hjälp av människor för att klara sin vardag. Tvärtom ska dessa ha bra ersättningar och bra villkor och mötas av respekt från alla. (Applåder) I detta anförande instämde Eva Johnsson och Désirée Pethrus Engström (båda kd) samt Jan R Andersson, Helena Bouveng, Jan Ericson, Lars Hjälmered, Betty Malmberg, Maria Plass, Hans Rothenberg och Marie Weibull Kornias (alla m).

Herr talman! Som svar på frågan vad oppositionen vill göra kan jag svara för Vänsterpartiets del. Jag kan tipsa Sven Otto Littorin och de andra i alliansen om att läsa vår budgetmotion. Där finns 40 000 finansierade jobb i välfärdssektorn redan 2007. Där finns en satsning över fyra år på 10 miljarder för att höja kvinnors löner i den offentliga sektorn. Där finns en kvalitetsförbättrad och oförminskad arbetsmarknadspolitik. Och där finns det utrymme för höjda tak i a-kassan så att flera omfattas av en försäkring som verkligen ger täckning. Vi i Vänsterpartiet ser nämligen att det går att skapa en politik för full sysselsättning genom att stärka välfärden och öka jämställdheten i stället för att öka orättvisorna. Jag skulle vilja uppehålla mig lite grann vid Sven Otto Littorins framhärdande i Orwells nyspråk när det gäller begreppet arbetslinjen. Arbetslinjen betyder att arbetslösa i stället för låga kontantstöd erbjuds en ersättning från en gemensam försäkring i utbyte mot att man söker jobb och deltar i arbetsmarknadspolitiska program. Själva syftet med det är att den som är arbetslös inte ska försättas i en desperat situation och tvingas acceptera första bästa jobb till vilken lön och vilka villkor som helst. Arbetslinjen är en strategi mot lönedumpning, för utvecklingsmöjligheter både för den enskilde och för samhällsekonomin. Regeringens förslag om a-kassan och nedskärningarna i arbetsmarknadspolitiken försätter de arbetslösa, särskilt de som har varit arbetslösa länge, just i den desperata situation som arbetslinjen traditionellt sett har varit satt att motverka. Regeringens aviserade politik är inte en arbetslinje. Den är det största avsteget från arbetslinjen på decennier, och den kommer att leda just till lönedumpning. Men om det nu är som ni i alliansen säger, att det inte alls är lönedumpning, försvagning av facket och stagnation i utvecklingen som ni är ute efter, varför vågar ni då inte lyssna på den kritik som nu väller in från de fackliga centrala organisationerna? Varför bryr ni er inte om den stora oron som alltfler löntagare och arbetslösa uttrycker? Varför lyssnar ni inte till Sveriges Kommuner och Landsting? Man har faktiskt uttryckt en oro för vad som ska hända med socialbidragsnivåerna när alltfler blir utförsäkrade eller hamnar under gränsen för rätt till socialbidrag? Varför vill ni inte låta konsekvensanalysera ert förslag ur ett barnperspektiv och ett jämställdhetsperspektiv? Ni erkänner ju till och med själva att det kommer att slå orättvist mot kvinnor och därmed öka skillnaderna mellan kvinnors och mäns ekonomiska situation i samhället. Varför vågar regeringen inte åtminstone hejda sig ett ögonblick och låta en utredning ordentligt gå igenom och analysera konsekvenserna av förslaget? I stället hastar man igenom det, kastar det på riksdagens bord för att sedan se vad som händer. Är det möjligtvis så att regeringen är rädd för vad en sådan utredning skulle komma fram till och att man skulle tvingas avslöja att man är beredd att ta konsekvenserna, eller att det kanske till och med är själva syftet med reformerna, och att det då skulle bli betydligt mer pinsamt att rösta igenom sitt dåliga förslag? I detta anförande instämde Rossana Dinamarca och Egon Frid (båda v).

Herr talman! Jag fick tyvärr inget svar från arbetsmarknadsministern på mina två frågor, så jag får uppenbarligen repetera dem. Den första frågan gällde studerandevillkoret: Varför ska du ta bort detta? Det ger en möjlighet till ersättning med grundbelopp i 90 dagar. Studenterna är en utsatt grupp redan i dag, framför allt ekonomiskt. Vi vill väl, i alla fall vi från Miljöpartiet, att flera ska studera och lära sig mer för att sedan komma ut på arbetsmarknaden. Varför ska du försvåra för denna grupp människor? 320 kr om dagen gör inte att en student lägger sig på soffan. Det tror jag absolut inte. Min andra fråga gällde jämställdhetsanalysen. Du nämner inte denna med ett ord utan går i stället till frontalangrepp och frågar vad oppositionen vill göra. Det är retoriskt duktigt, men det ger inte svaret till halva Sveriges befolkning på frågan hur ni tänkte när ni tog fram förslaget. Hade ni över huvud taget någon jämställdhetsdiskussion? Varför har ni inte analyserat förslaget? Förslaget kommer att drabba kvinnor mer än män, och det är väldigt beklagligt. Detta är de två stora huvudinvändningar som vi från Miljöpartiet har. I vår budgetmotion har vi sagt nej till alla förslag om a-kassan som alliansen levererar. Men det är framför allt genusperspektivet och studerandeperspektivet som är viktiga. När det gäller genusperspektivet säger Annika Qarlsson: Men vi har ju lagt in 100 miljoner till kvinnors företagande. Ja, det är fint - 100 miljoner. Samtidigt minskar man ersättningen från a-kassan med 8-10 miljarder. Se på proportionerna, Annika Qarlsson! 100 miljoner till kvinnors företagande är jättebra. Men vad tusan hjälper det alla de tiotusentals kvinnor som nu får sänkta ersättningsnivåer och som kanske tvingas till socialbidrag? Det hjälper inte dem någonting, tyvärr. Folkpartiet och andra partier här pratar lite om vad vi vill göra. Vi från Miljöpartiet vill inte göra dessa försämringar, absolut inte. Vi har lagt fram ett budgetförslag där vi har skrapat fram hur vi skapar nya arbetstillfällen i Sverige, framför allt satsningar på miljöteknik, aktiva miljöåtgärder som skapar arbetstillfällen i Sverige, som skapar jobb. Vi rör inte omställningsförsäkringarna, därför att den tryggheten måste man ha i bakgrunden om det skulle bli förändringar. Vi ser nu också att arbetslösheten sjunker mer och mer. Slutligen säger Stefan Attefall att det inte är så stor skillnad i a-kassenivåerna, att de nu är tillbaka på de nivåer som var i slutet av 90-talet. Det låter ju inte så farligt. Men då kan du ju själv gå tillbaka och se vad du tjänade som riksdagsledamot 1998-1999 och jämföra med det arvode du får i dag. Det är en betydande skillnad. Det är nästan en fördubbling på de här åren, 50 % ökning. Då kan man inte säga att nivån i a-kassan inte är så farlig om man går tillbaka och jämför med nivån på 90-talet. Det är en väsentlig skillnad med tanke på de löneökningar som har skett för de högst avlönade i Sverige. Då tycker jag att man faktiskt har råd att ge en ordentlig a-kasseersättning till dem som har lägst ersättningar i dag.

Herr talman! Ulf Holm frågade mig om studerandevillkoret. Låt mig bara konstatera att vi tycker att a-kassan ska vara en försäkring som man kvalificerar sig till genom eget arbete. När det gäller jämställdheten handlade en stor del av mitt inledningsanförande om det. I kombination med jobbavdraget blir det en politik som gynnar kvinnor mer än män. Det kan man möjligen ha synpunkter på. Låt mig slå fast två saker. För det första föreslår vi inte förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen för att vi vill jäklas med folk utan för att vi är helt övertygade om att det är en viktig pusselbit i vårt totala jobbprogram. För det andra tror vi inte att folk är arbetslösa för att de vill vara det, för att de är lata eller något sådant - tvärtom. Folk vill återigen varken ha 80 %, 70 % eller 65 % i ersättning utan 100 % av en lön. Jag ber att få citera professor Lars Calmfors i Dagens Nyheter i måndags. "Självklart skulle det bästa vara om det gick att öka sysselsättningen kraftigt utan att minska förmånerna i arbetslöshetsförsäkringen. Men det är vad socialdemokratiska regeringar har försökt göra i ett drygt decennium utan att lyckas." Om man gör som man har gjort går det som det har gått. Så är det. Den socialdemokratiska vägen till full sysselsättning är prövad och funnen misslyckad. Var femte står utanför. Det duger inte. Det är ingenting som vi har tutat i väljarna. Det har väljarna kommit på alldeles själva. Det är ett hån mot de arbetslösa att tro att mer av den politik som ledde till massarbetslösheten skulle vara bättre på att lösa problemet än den sorts politik som erfarenhetsmässigt har visat sig vara bättre på att få folk tillbaka i arbete. För att återigen citera Lars Calmfors. Det är "- - - helt klart att åtgärderna" - det vill säga regeringens politik - "sammantaget kommer att ha positiva sysselsättningseffekter". Vi gick till val på en politik för arbete. De förändringar i arbetslöshetsförsäkringen som kommer i regeringens proposition nästa torsdag är en viktig del i att återupprätta arbetslinjen och få flera i arbete. Vi sade före valet vad vi skulle göra, och nu gör vi det som vi har sagt. (Applåder) I detta anförande instämde Osama Ali Maher, Jan R Andersson, Helena Bouveng, Catharina Elmsäter-Svärd, Jan Ericson, Lars Hjälmered, Göran Montan, Sven Yngve Persson, Maria Plass, Hans Rothenberg, Elisabeth Svantesson, Tomas Tobé och Marie Weibull Kornias (alla m) samt Eva Johnsson och Désirée Pethrus Engström (båda kd).

Herr talman! Varför lägger regeringen fram det här förslaget? Jag tycker att jag ser ett tydligt mönster när jag lyssnar på debatten. Det var väl så här helt enkelt: Var kliade det mest på den moderata kroppen när man kom i regeringsställning? Det var på skattestället. Det var rena rama eksemet. Det här var något som skulle tillfredsställas. Hur skulle det finansieras? Jo, naturligtvis genom dem där man kände den sämsta samhörigheten, genom dem som stod längst ifrån Moderaterna - de arbetslösa. På så sätt håvar man in i storleksordningen 13-18 miljarder, om nu Svenska Dagbladet har rätt. Det är en gigantisk förflyttning av resurser från dem som har det sämst ställt till dem som faktiskt har det bäst. Jag tittar också på hela er budget och ser hur hela paketet fördelar sig. Vi ska ta det här i ett system. Tar vi de här decilgrupperna, delar in befolkningen i intervaller av 10 %, de som tjänar minst och de som tjänar mest, hamnar 25 % av det som ni släpper ut i samhället hos den decilgrupp som tjänar mest. Där hamnar pengarna. Ingenting hamnar egentligen hos dem som ligger längst ned. Det påstås att halvtidsanställda genom jobbavdraget skulle få det bättre. Man förlorar ju skattereduktionen på sin fackföreningsavgift. Man får trafikförsäkring om man har bil - och det har de flesta kvinnor som inte råkar bo mitt i Stockholm, och det gör inte de flesta - och ska ta sig till jobbet. Och så får de ju bara en halvtids jobbavdrag också för att de jobbar halvtid. Det blir ju minus om man räknar ganska enkelt. Det är ju så det ser ut i hela den här delen. Sedan säger man att det inte blir så många som kommer till socialbyrån. God morgon, Hans Backman! Du pratar om att det skulle existera en socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik. Den är faktiskt borta. Läs DN i dag och titta vad som blir kvar av Ams och vilka resurser som finns. Åk ut i landet och besök arbetsförmedlingar. De har ingenting att fördela längre. De ska nå 90 000-nivån, och då finns det inget att fördela. Du får kalla handen när du kommer in. Du går ut i öppen arbetslöshet. Det är faktiskt det som händer just nu runtom i Sverige. Gör gärna ett studiebesök så får ni det bekräftat. I detta anförande instämde Ann-Christin Ahlberg, Patrik Björck, Gunilla Carlsson i Hisings Backa, Kerstin Engle, Agneta Gille, Margareta Israelsson, Leif Jakobsson, Peter Jonsson, Kurt Kvarnström, Désirée Liljevall, Sylvia Lindgren, Elisebeht Markström, Ronny Olander, Göran Persson i Simrishamn, Helene Petersson, Eva Sonidsson, Thomas Strand, Olle Thorell, Tone Tingsgård, Maria Öberg och Krister Örnfjäder (alla s).

Herr talman! Under den socialdemokratiska regeringstiden blev de rika rikare och de fattiga fattigare. Det visar en mängd undersökningar. Arbetslösheten har varit och är fortfarande hög, trots högkonjunktur. Det är många människor som har förtidspensionerats under de senaste åren och nu lever på väldigt låga ersättningar. Inget har gjorts för att hjälpa de här människorna tillbaka till arbetslivet. För att komma till rätta med en arbetsmarknad som inte fungerar, där var femte svensk står utanför och inte kommer in hur hårt de än knackar på porten, behövs många olika delar. Jag har i mina inlägg försökt visa på bredden av våra förslag och djupet av vår vilja. Jag vill se ett Sverige där de som kan och vill arbeta ska få göra det, ett Sverige där människor har riktiga jobb att gå till, ett Sverige där de som trots allt är arbetslösa ska få rätt stöd och insatser tidigt under sin tid utan jobb och att de så snart det bara går ska ha ett nytt jobb att gå till. Jag vill ha ett Sverige där företagen blir flera och växer och där företagen vågar anställa, ett Sverige där människor har mer makt och staten och vi politiker mindre makt, ett Sverige där man kan leva på sin egen lön, där ingen göms eller glöms i statistik eller åtgärder som inte leder till jobb, där alla ingår i en arbetsgemenskap. A-kassan ska inte vara den viktigaste försäkringen eller inkomsten för människor. Det ska vara ett riktigt jobb med en bra lön. Med vår politik kan det faktiskt bli verklighet. Herr talman! Ni som har varit här och lyssnat i dag! Låt mig få stryka under att vi inte tänker sparka på dem som Socialdemokraterna slog undan benen för. Vi ska se till att hjälpa dem upp på fötter igen. (Applåder) I detta anförande instämde Osama Ali Maher, Maria Plass och Tomas Tobé (alla m) samt Eva Johnsson och Désirée Pethrus Engström (båda kd).

Herr talman! God morgon, Sven-Erik Österberg! Själv har jag varit vaken ett tag. När det gäller Ams och arbetsförmedlingarna har vi i vår budgetproposition, regeringens budgetproposition, förslag om att utveckla Ams så att man bättre kan matcha de arbetssökande in i arbete. Det är de tankarna vi har för Ams. När det gäller Ulf Holm och jobben inom miljöteknikföretag vill jag säga att de företagen ju också har fördel av de åtgärder vi vidtar för att förbättra villkoren för företagandet. Det är en god sak som vi säkert tillsammans kan utveckla på ett bra sätt. Annars tycker jag att dagens debatt visar att det finns en tydlig skiljelinje i politiken, att vi borgerliga i alliansregeringen satsar hårt på att skapa jobb. Tyvärr visar anförandena från inte minst Socialdemokraterna att man vill fortsätta administrera en misslyckad arbetsmarknadspolitik, som har misslyckats i tolv år. Man säger nej till förändringar. Det innebär att det tvåtredjedelssamhälle som börjar växa fram fortsätter växa fram. Men det tänker vi inte gå med på. Vi i Folkpartiet har inte givit upp, och inte heller alliansregeringen, där vi ingår. Vi tror på framtiden. Vi tror på möjligheten att skapa förutsättningar för flera jobb genom att vidta rätt åtgärder, åtgärder som förbättrar företagens villkor för att anställa och möjligheten att växa, åtgärder som förbättrar varje enskild individs möjlighet att få en bra utbildning, så att man kan få rätt kompetens till de lediga jobb som finns. Med regeringens politik kan a-kassan bli just den omställningsförsäkring den är avsedd att vara, en omställningsförsäkring man behöver under den tid det tar att söka ett nytt jobb med hundraprocentig lön. Jag vill återigen citera Lars Calmfors. Det är ett citat som använts tidigare men som är väldigt talande och som jag inte förstår varför inte Socialdemokraterna och deras stödpartier kan acceptera: "Självklart", säger Calmfors i sin DN-artikel i måndags, "skulle det bästa vara om det gick att öka sysselsättningen kraftigt utan att minska förmånerna i arbetslöshetsförsäkringen. Men det är vad socialdemokratiska regeringar försökt göra i ett drygt decennium utan att lyckas." Låt oss lägga om politiken så vi lyckas skapa arbete. Det är det som människorna är oroade för. De vill ha arbete och har varit oroliga i tolv år. Nu ska vi stilla deras oro. (Applåder) I detta anförande instämde Osama Ali Maher, Jan R Andersson, Catharina Elmsäter-Svärd, Jan Ericson, Betty Malmberg, Sven Yngve Persson, Elisabeth Svantesson och Tomas Tobé (alla m) samt Eva Johnsson och Désirée Pethrus Engström (båda kd).

Herr talman! Får jag först be ledamöterna att avstå från alla instämmanden. Då kanske vi kan avsluta den här debatten. Det talas om genusperspektivet här. Det är klart att en viktig del i den politik som den här regeringen har är att vi ska göra det mycket mer möjligt och lönsamt för vanliga människor, särskilt dem med låga inkomster, att gå från bidrag till arbete, från deltid till heltid, att ta ett jobb som kanske ger lite mer lön och utbilda sig lite mer. Det är många kvinnor som är i det läget att detta inte är lönsamt. Det finns ett klart genusperspektiv i detta. En annan sak man kan titta på är: Vem är det som har den högsta andelen av exempelvis sjukpenning, som drabbas mest av sjukskrivningar? Jo, det är kvinnor. 61 % av beloppen tas ut av kvinnor. Och det har ökat sedan 1999, under Ulf Holms medverkan i regeringsarbete och förhandlingar med regeringen. Samma tendens har vi haft med förtidspensioneringar och sjuk- och aktivitetsersättningar, som det heter numera. Kvinnor låses i ökad grad in i den typen av situationer med långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor har inte förändrats till det bättre under de senaste åren, och det samtidigt som Miljöpartiet och Vänsterpartiet har suttit ihop med Socialdemokraterna och gjort upp om budget efter budget och pratat och pratat om detta. Nu har vi en politik som försöker förändra spelplanen, som försöker skapa en förändring i positiv riktning. Jag nämnde att vi efter nio månader återgår till 70-procentsnivån. Det var det jag pratade om. Det gäller procent av inkomsterna, inte beloppen. Taket är belopp, och det var nere i 2002 års nivåer. Jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg i den här debatten att med de förändringar som vi gör, med de ökade avgifter det blir till a-kassan och vissa andra saker, blir det ändå med jobbavdraget kraftiga förbättringar i privatekonomin för människor. En städare som tjänar 16 600 kr får, även om man tar hänsyn till alla avdragsbegränsningar och avgiftshöjningar som vi kommer att genomföra, 200, 300 och ända upp till 700-800 kronor mer i månaden att röra sig med. Det gäller för vanliga inkomsttagare; städare, förskollärare, metallarbetare, sjuksköterskor. Vanliga löntagargrupper får en klar förbättring. Den 25 januari, när man får ut lön, kommer man att märka skillnaden och se vad den här skräckpropagandan egentligen står för. Då kommer man att upptäcka att det faktiskt blir mer kvar i plånboken med den nya regeringens politik. Då tror jag också att mycket av den här debatten kommer att få sans och proportioner. (Applåder) I detta anförande instämde Osama Ali Maher, Catharina Elmsäter-Svärd, Jan Ericson, Göran Montan och Hans Wallmark (alla m) samt Eva Johnsson och Désirée Pethrus Engström (båda kd).

Herr talman! Under den här debatten har alliansens företrädare inte för ett ögonblick låtsats om sin egen prognostiserade ökning av arbetslösheten till 5,8 %. Man pratar på om sina sänkta skatter och arbetsgivaravgifter som man påstår ska minska arbetslösheten, samtidigt som man själv säger att den kommer att öka. Alliansens företrädare förhåller sig under hela den här debatten, precis som tidigare, fullständigt kallsinniga till den kritik, den oro och den ångest som förslaget om förändringar i a-kassan väcker och som växer för varje dag. Herr talman! Demokrati handlar ju inte bara om att vinna och sedan tuta och köra. Det handlar faktiskt också om att föra en dialog med sina uppdragsgivare. Förslaget om a-kassan håller på att bli en rejäl PR-mässig katastrof för regeringen. Men det bekymrar nog få utanför själva kanslihuset. Om förslaget genomförs trots den massiva kritiken blir det en katastrof för vanliga människors ekonomi och på sikt för hela den svenska välfärden. Det är ett bekymmer för betydligt flera. Om regeringen framhärdar i sin ovilja att lyssna på kritik och lyssna på den oro som det här förslaget väcker lär a-kassereformen bli ett av de sakliga skäl för uppsägning som kommer att göra Sven Otto Littorin och hans kompisar arbetslösa, om inte förr så åtminstone i valet i september 2010. Det är bara synd att det ska behöva bli så dyrt för vanligt folk. (Applåder) I detta anförande instämde Rossana Dinamarca och Egon Frid (båda v).

Herr talman! Debatten är tydlig. Högeralliansen har inte lyckats analysera sina egna förslag utifrån flera aspekter. Man har haft så bråttom att lägga fram något för att visa på skillnad sedan man övertog makten. Jag kan förstå att man vill lägga fram förslag för att visa på skillnad, men det är viktigt att också ha analyserat vad förslagen innebär. Stefan Attefall säger att under de år som Miljöpartiet hade samarbete med dåvarande s-regeringen kanske skillnaderna inte blev så mycket mindre när det gällde mäns och kvinnors löner. Det är möjligt att vi inte lyckades stå emot marknaden tillräckligt mycket. Men vi försökte göra det bättre. Ni försöker inte ens, utan ser medvetet till att kvinnor får det sämre. Det hävdar jag bestämt. De som drabbas är de som har lägst inkomst. De som gynnas av en försämrad a-kassa är de som redan har höga inkomster, de som har förmögenhet och de som har villa i Stockholmsområdet eller i Lundaområdet - professorsstaden. Det är de som får sänkt fastighetsskatt. Det är inte vanliga människor. När det gäller omställningsförsäkring menar jag att studerandevillkoret är just en omställningsförsäkring mellan studier och arbetslivet. Vi gjorde en uppgörelse, Miljöpartiet och de fyra borgerliga partierna, 2004 om att småföretagare skulle inkorporeras i försäkringssystemen för att de skulle ha ett skyddsnät. Jag tror att det är bra. Men det gäller också att inte stänga dörren för studenterna. Det är också en utsatt grupp när det gäller att komma in i systemet och kunna få a-kassa. Det kan inte studerande; det har småföretagare också problem med. Nu stänger ni dörren. Jag beklagar verkligen att högeralliansen tar det steget.