Proposition 2000/01:81 Omskärelse av pojkar Prop. 2000/01:81
Regeringens proposition
2000/01:81
Omskärelse av pojkar
Prop.
2000/01:81
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 15 mars 2001
Lena Hjelm-Wallén
Ingela Thalén
(Socialdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en lag om omskärelse av pojkar. Lagen syftar till att
reglera sådan omskärelse av pojkar som inte är medicinskt betingad. I lagen
anges under vilka förutsättningar en omskärelse får utföras, vem som får utföra
omskärelse samt straffbestämmelser för den som utför omskärelse utan att vara
behörig. Smärtlindring blir obligatoriskt och ingreppet får utföras endast av
legitimerad läkare med den särskilda kompetens som behövs eller av person som
har fått särskilt tillstånd av Socialstyrelsen. En sådan person skall vara
knuten till ett trossamfund där omskärelse ingår som en del i en religiös
tradition. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreslås få
bemyndigande att utfärda de ytterligare föreskrifter som behövs till skydd för
liv, säkerhet och hälsa. Lagen föreslås träda i kraft den 1 oktober 2001.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagförslag 5
2.1 Förslag till lag om omskärelse av pojkar 5
2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 7
2.3 Förslag till lag om ändring i patientskadelagen
(1996:799) 9
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område 10
3 Ärendet och dess beredning 11
4 Allmänna utgångspunkter 11
4.1 Varför, av vem och hur omskärs pojkar? 11
4.2 Mänskliga rättigheter 14
5 Lagförslaget 17
5.1 Syftet med lagen 17
5.2 Förutsättningar för att omskärelse skall få utföras samt kraven på
utförandet 21
5.2.1 Information och samtycke 21
5.2.2 Hur ingreppet skall utföras 24
5.3 Vem som skall få utföra omskärelser 25
5.4 Vilka krav skall ställas på en person för att han eller
hon skall kunna få tillstånd att utföra omskärelse 27
5.5 Återkallelse av tillstånd 28
5.6 Behörig myndighet att meddela och återkalla tillstånd
att utföra omskärelser 28
5.7 Tillsyn 29
5.8 Överklagande av beslut i tillståndsärenden 30
5.9 Straffansvar för den som utför omskärelser utan
att vara behörig 30
5.10 Ingripanden mot den som är behörig att utföra
omskärelse 31
5.11 Frågan om skadestånd vid felaktigt utförd omskärelse 32
5.12 Sekretess 33
6 Frågor om tillgänglighet och kostnader 33
7 Ekonomiska konsekvenser 35
8 Ikraftträdande 36
9 Författningskommentar 36
9.1 Förslaget till lag om omskärelse av pojkar 36
9.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100) 40
9.3 Förslaget till lag om ändring i patientskadelagen (1996:799) 40
9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område 40
Bilaga 1 Arbetsgruppens lagförslag 41
Bilaga 2 Remissinstanser till promemorian Omskärelse av
pojkar (Ds 2000:5) 43
Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag 44
Bilaga 4 Lagrådets yttrande 46
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 2001 49
Rättsdatablad 50
1
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om omskärelse av pojkar,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
3. lag om ändring i patientskadelagen (1996:799),
4. lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område.
2
Lagförslag
2.1 Förslag till lag om omskärelse av pojkar
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Med omskärelse avses i denna lag ett sådant kirurgiskt ingrepp i syfte att
helt eller delvis avlägsna förhud runt penis, som inte anses utgöra hälso- och
sjukvård i den mening som avses i 1 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
Denna lag skall tillämpas på omskärelse av pojkar upp till arton års ålder.
2 § När läkare utför omskärelse enligt denna lag gäller lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, patientskadelagen (1996:799)
och patientjournallagen (1985:562).
3 § Omskärelse får utföras på begäran av eller efter medgivande av pojkens
vårdnadshavare och efter det att vårdnadshavaren har informerats om vad
ingreppet innebär. Står pojken under vårdnad av två vårdnadshavare, skall vad
som nu sagts gälla båda. Den som skall utföra ingreppet svarar själv för att
informationen ges eller att den ges av en medicinskt kunnig person.
Sådan information skall ges också till pojken, om han har uppnått den ålder och
mognad som krävs för att förstå informationen.
Pojkens inställning till ingreppet skall så långt det är möjligt klarläggas. Ett
ingrepp får inte utföras mot en pojkes vilja.
4 § Ingreppet skall utföras med den smärtlindring som ingreppet kräver, under
betryggande hygieniska förhållanden och med hänsyn till vad som är bäst för
pojken.
5 § Omskärelse får utföras endast av legitimerad läkare med sådan kompetens som
föreskrivs med stöd av 11 § eller av den som har särskilt tillstånd att utföra
omskärelse av pojkar.
Annan person än legitimerad läkare får inte utföra omskärelse på pojkar som är
äldre än två månader.
6 § Särskilt tillstånd att utföra omskärelse får meddelas den som föreslagits av
ett trossamfund där omskärelse ingår som en del i en religiös tradition, om
personen bedöms kunna utföra ingreppet i enlighet med de krav som gäller för
ingreppet och i övrigt är lämplig att utföra omskärelser.
Tillstånd enligt första stycket meddelas av Socialstyrelsen efter ansökan av den
som föreslås få tillstånd.
7 § Socialstyrelsen kan återkalla ett särskilt tillstånd att utföra omskärelse
för en person som har utfört omskärelse på ett oskickligt eller annars olämpligt
sätt eller som av andra skäl är olämplig att utföra omskärelser eller om
tillståndet inte längre utnyttjas.
Socialstyrelsens beslut om återkallelse av tillstånd gäller omedelbart.
8 § Socialstyrelsen har tillsyn över den verksamhet som utövas av personer med
särskilt tillstånd att utföra omskärelse. Socialstyrelsen har rätt att
inspektera sådan verksamhet och får inhämta de upplysningar och ta del av de
handlingar som behövs för tillsynen.
9 § Den som utför en omskärelse av en pojke utan att vara legitimerad läkare
eller utan att ha särskilt tillstånd döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.
10 § Socialstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten.
11 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om
- vilken kompetens läkare som skall utföra omskärelse skall ha,
- smärtlindring,
- hur ingreppet i övrigt skall utföras, samt
- den information som skall lämnas till pojken och hans vårdnadshavare.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001.
Prop. 2000/ 01:81
2.2 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7 kap.
1 §2
Sekretess gäller, om inte annat följer av 2 §, inom hälso- och sjukvården för
uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksamhet, såsom
rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk undersökning, insemination, fastställande av
könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering, åtgärder mot smittsamma
sjukdomar och ärenden hos nämnd med uppgift att bedriva patientnämndsverksamhet.
Sekretess gäller, om inte annat följer av 2 §, inom hälso- och sjukvården för
uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det
inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksamhet, såsom
rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk undersökning, insemination, fastställande av
könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering, omskärelse, åtgärder mot
smittsamma sjukdomar, och ärenden hos nämnd med uppgift att bedriva
patientnämndsverksamhet.
Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos myndighet
som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över allmän eller
enskild hälso- och sjukvård.
Sekretess gäller i verksamhet som avser omhändertagande av patientjournal inom
enskild hälso- och sjukvård för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden. Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till
hälso- och sjukvårdspersonal om uppgiften behövs för vård eller behandling och
det är av synnerlig vikt att uppgiften lämnas.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
En landstingskommunal eller kommunal myndighet som bedriver verksamhet som avses
i första stycket får lämna uppgift till annan sådan myndighet för forskning och
framställning av statistik eller för administration på verksamhetsområdet, om
det inte kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om
uppgiften röjs. Vidare får utan hinder av sekretessen uppgift lämnas till
enskild enligt vad som föreskrivs i lagen (1984:1140) om insemination, lagen
(1988:1473) om undersökning beträffande HIV-smitta i brottmål, lagen (1991:1129)
om rättspsykiatrisk vård och smittskyddslagen (1988:1472).
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001.
Prop. 2000/ 01:81
2.3 Förslag till lag om ändring i patientskadelagen (1996:799)
Härigenom föreskrivs att 5 § patientskadelagen (1996:799) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 §3
I denna lag avses med
hälso- och sjukvård: sådan verksamhet som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) eller tandvårdslagen (1985:125), annan liknande medicinsk verksamhet
samt verksamhet inom detaljhandeln med läkemedel, allt under förutsättning att
det är fråga om verksamhet som utövas av personal som omfattas av 1 kap. lagen
(1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
I denna lag avses med
hälso- och sjukvård: sådan verksamhet som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), tandvårdslagen (1985:125) eller lagen (2001:000) om omskärelse av
pojkar, annan liknande medicinsk verksamhet samt verksamhet inom detaljhandeln
med läkemedel, allt under förutsättning att det är fråga om verksamhet som
utövas av personal som omfattas av 1 kap. lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område,
vårdgivare: statlig myndighet, landsting eller kommun i fråga om sådan hälso-
och sjukvård som myndigheten, landstinget eller kommunen har ansvar för
(offentlig verksamhet) samt enskild som bedriver hälso- och sjukvård (privat
vårdgivare).
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001.
Prop. 2000/ 01:81
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso-
och sjukvårdens område
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
Med hälso- och sjukvård avses i denna lag sådan verksamhet som omfattas av
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen (1985:125) samt verksamhet
inom detaljhandel med läkemedel.
Med hälso- och sjukvård avses i denna lag sådan verksamhet som omfattas av
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen (1985:125), lagen
(2001:000) om omskärelse av pojkar samt verksamhet inom detaljhandel med
läkemedel.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2001.
3
Ärendet och dess beredning
Den 26 november 1998 gav regeringen en interdepartemental arbetsgrupp i uppdrag
att föreslå hur omskärelse av pojkar bör regleras för att tillgodose de krav som
ställs i bl.a. FN:s konvention om barnets rättigheter när det gäller åtgärder
som rör barn. I arbetsgruppens uppgift har inte ingått att föreslå ett förbud
mot omskärelse. Arbetsgruppen, som har bestått av tjänstemän från Justitie-,
Kultur- och Socialdepartementet, redovisade i januari 2000 sitt uppdrag i
promemorian Omskärelse av pojkar (Ds 2000:5). Arbetsgruppens lagförslag finns i
bilaga 1.
Promemorian har remissbehandlats. I bilaga 2 finns en förteckning över
remissinstanserna. Remissvaren och en remissammanställning finns tillgängliga i
Socialdepartementet (dnr. S2000/835/ST).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 22 februari 2001 att inhämta Lagrådets yttrande över
det lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4.
Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets yttrande. Lagrådets yttrande
kommenteras närmare under avsnitten 5.1, 5.2.1, 5.3, 5.9 samt i
författningskommentaren.
4 Allmänna utgångspunkter
4.1 Varför, av vem och hur omskärs pojkar?
Omskärelse av pojkar har praktiserats under mycket lång tid. Man har bl.a.
funnit målningar från ca 3 000 år f. Kr. som visar män som håller på att
omskäras. Omskärelse av pojkar är också i dag ett vanligt ingrepp i stort sett
över hela världen. Det förekommer inom flera befolkningsgrupper och görs av
olika skäl. Ingreppet brukar motiveras med såväl religiösa och kulturella skäl
som med hygieniska skäl och det betraktas av många som förebyggande hälsovård.
Huruvida ingreppet generellt sett faktiskt innebär någon medicinsk nytta och om
denna i så fall är större än riskerna är dock omdebatterade frågor.
I Sverige görs inom hälso- och sjukvården den bedömningen att det saknas
medicinskt hållbara skäl för att här, med beaktande av svenska förhållanden,
generellt utföra ingreppet av medicinskt förebyggande skäl. Omskärelser anses
som medicinskt motiverade eller indikerade - och därmed som hälso- och sjukvård
- endast i sådana fall då de utförs vid exempelvis förhudsförträngning samt vid
vissa infektioner och skador.
I detta lagstiftningsärende avses sådana omskärelser som företas på religiöst
eller kulturellt betingade grunder (dvs. sådana omskärelser som ibland brukar
betecknas som "etniska" eller "rituella") och sådana omskärelser som företas på
grund av uppfattningen att ingreppet generellt sett främjar hygien och bör ses
som förebyggande hälsovård. Det finns anledning att påpeka att omskärelser ofta
motiveras med alla dessa skäl samtidigt.
I Gamla Testamentet finns flera verser om omskärelse. Den judiska religiösa
grunden för att omskära pojkar finns i första Mosebok. Omskärelsen är tecknet på
förbundet med Gud och genom omskärelsen upptas pojken i detta förbund, "Brit
Milah". Reglerna för Brit Milah finns i Talmud. Där framgår att det är varje
fars skyldighet att se till att hans son blir omskuren av honom själv eller av
någon som han utser därtill - en "Mohel". Det är en grundläggande regel att en
pojke - förutsatt att han är frisk - skall omskäras på sin åttonde levnadsdag.
Man får dock inte utsätta barnet för fara. Även bland flertalet sekulariserade
judar praktiseras omskärelse. Ingreppet anses som hygieniskt och
sjukdomsförebyggande.
Även muslimer beskriver omskärelsen som ett "religiöst fundament" men också som
en viktig del av den muslimska identiteten. Omskärelse av pojkar praktiseras
därför också generellt av sekulariserade muslimer. Omskärelsen är en del i
uppfostran och visar att föräldrarna är rädda om sina barn. Ingreppet anses
förebygga sjukdomar.
I stora delar av Afrika är omskärelse mycket vanlig också utanför religionernas
sfär. Omskärelsen ses som en tradition som markerar inträdet i vuxenvärlden.
Numera omskärs pojkar i regel oavsett om de tillhör någon religion eller inte.
Även utanför Afrika, t.ex. i Sverige, förekommer det bland personer med ursprung
i Afrika att pojkar omskärs som en del i denna tradition.
Enligt den kristna uppfattningen ersattes genom Jesus det gamla förbundet med
Gud med ett nytt förbund. Då kom också ett nytt förbundstecken - Jesus
instiftade dopet. Många kristna utanför Sverige omskär dock sina pojkar av andra
skäl än religiösa som en del i en kulturell tradition.
I USA och vissa andra länder har omskärelse dessutom mer eller mindre
rutinmässigt skett och sker alltjämt i viss utsträckning av hygieniska och
sjukdomsförebyggande skäl.
Var och av vem utförs ingreppet?
I Sverige utförs omskärelse i regel av hälso- och sjukvårdspersonal även i de
fall då ingreppet görs utan medicinsk indikation. Omskärelser av pojkar utan
medicinsk indikation utförs inom såväl offentligt som privat bedriven hälso- och
sjukvård. Vanligast är att ingreppet utförs i öppen vård.
Ingreppet kan dock också utföras av personer som inte har medicinsk kompetens.
Inom de judiska församlingarna i Sverige finns sedan lång tid en etablerad
organisation för omskärelse av pojkar. Den som utför judiska omskärelser kallas
som tidigare sagts mohel. Det ställs inga krav på att en person måste vara
läkare för att utses till mohel, men det finns moheler som också är läkare. En
mohel måste vara jude och ha särskilda kunskaper om den judiska religionen. Han
måste också ha genomgått särskild utbildning. Den blivande mohelen lärs upp av
en erfaren mohel. Det finns dock inte någon standardiserad utbildning. En judisk
religiöst betingad omskärelse utförs ofta i pojkens hem.
I muslimska länder utförs omskärelsen i regel av en speciell person med
religiösa kunskaper. Det finns dock inte något religiöst krav på att omskärelsen
skall utföras av en muslim. I Sverige vänder man sig i regel till läkare, som
kan men inte behöver vara muslim. Det förekommer också att en mohel omskär
muslimska pojkar. Ingreppet utförs i Sverige både i hemmen och vid sjukhus och
andra vårdinrättningar.
Enligt den afrikanska traditionen spelar det inte någon roll vem som utför
ingreppet. I Sverige utförs ingreppet framförallt inom hälso- och sjukvården.
Under senare år har det härutöver också, om än såvitt är känt i liten
utsträckning, förekommit att ingreppet utförts av icke kunniga personer. Detta
problem beror i stor utsträckning på att Sverige har fått nya invandrargrupper,
som inte har haft praktiska eller ekonomiska möjligheter att bygga upp någon
egen organisation för omskärelser. När de har vänt sig till samhällets hälso-
och sjukvård har de ibland avvisats, ibland fått beskedet att omskärelser endast
utförs till självkostnadspris, som kan innebära en avsevärd kostnad för
familjen. Bristande kunskaper i svenska språket och kännedom om det svenska
samhället har också bidragit till att de inte har vetat vart de skall vända sig
för att få ingreppet utfört. Risken för att villrådiga föräldrar hamnar i
händerna på personer som inte är kompetenta har på detta sätt ökat.
Det förekommer också att föräldrar av olika skäl reser utomlands, ofta till sina
hemländer, och får ingreppet utfört där.
Hur går ingreppet till?
Med omskärelse avses ett helt eller delvis avlägsnande av förhud runt penis
genom ett kirurgiskt ingrepp. Utförandet kan ske på olika sätt med olika
medicinska tekniker, likaså varierar hur stor del av förhuden som avlägsnas.
Ingreppet är som sådant medicinskt sett relativt okomplicerat. Det tar med en
erfaren operatör ca 30 sekunder. Ingreppet utförs normalt under lokalbedövning
eller narkos men det förekommer också att det utförs helt utan bedövning då det
utförs utanför hälso- och sjukvården.
Omskärelse av pojkar under nyföddhetsperioden förekommer i Sverige huvudsakligen
bland judar och muslimer. Omskärelse enligt judisk tradition skall helst ske på
pojkens åttonde levnadsdag och är förenad med en religiös ceremoni. Även
muslimska pojkar omskärs ofta under nyföddhetsperioden, men ingreppet kan också
göras på betydligt äldre barn. Också bland muslimerna är ingreppet förenat med
en ceremoni. Enligt afrikansk tradition markerar omskärelsen pojkens inträde i
vuxenvärlden och ingreppet utförs därför när pojkarna är mer än 10 år gamla;
oftast vid 12 års ålder. Pojkarnas ålder varierar dock. Ingreppet är förknippat
med en hel del ritualer.
Inom hälso- och sjukvården används för mycket små barn i regel bedövning i form
av lokalbedövning genom injektion i kombination med en smärtstillande salva. Vid
mer omfattande ingrepp och ingrepp på andra än mycket små pojkar används mer
omfattande bedövning, bl.a. narkos. Lokalbedövning är, rätt utförd, förenad med
obetydlig risk för komplikationer medan risken i samband med narkos är något
större.
Vid de omskärelser som utförs av personer som saknar medicinsk kompetens ges i
regel inte någon bedövning. Det finns emellertid inte något förbud i vare sig
den judiska eller den muslimska religionen mot att ge bedövning i samband med
omskärelsen. Bland muslimer anses bedövning både tillåten och önskvärd.
Många gånger i de fall där hela förhuden tas bort krävs morfin i
uppvakningsfasen. Smärtlindringen under efterförloppet ställer i sådana fall
också helt andra krav än vid mindre ingrepp. Komplikationer under efterförloppet
och blödningar kan annars förekomma men är mycket ovanliga och inte
svårbemästrade.
De allvarliga komplikationer som förekommit vid ingrepp i Sverige avser i allt
väsentligt bedövningen och biverkningar av smärtstillande läkemedel. I de
relativt fåtaliga fall, som kommit till myndigheternas och rättsväsendets
kännedom, där det förelegat brister i det tekniska utförandet och i hygienen har
ingreppen utförts både av läkare och av personer som inte har varit hälso- och
sjukvårdspersonal.
Hur vanligt är ingreppet?
I Sverige är det framför allt hos den judiska och muslimska befolkningen som
omskärelse av pojkar praktiseras. Det finns inga säkra uppgifter om hur många
pojkar som varje år blir omskurna i Sverige men ingreppen anses ha ökat under
senare år.
Socialstyrelsen har uppskattat att ca 2 000-3 000 omskärelser av pojkar
förekommer årligen i Sverige, varav den allt övervägande delen utförs av andra
skäl än på medicinsk indikation. Det finns ett mörkertal i fråga om de
omskärelser som sker utanför hälso- och sjukvårdens ram och i fråga om hur många
av de i Sverige boende barnen som omskärs utomlands. Det bör tilläggas att de
uppskattningar som har skett avser förhållandena i dag. Ändrade uppfattningar i
fråga om omskärelse av pojkar liksom förändringar av de invandrargrupper som
kommer till Sverige är förhållanden som kan medföra en ändrad omskärelsefrekvens
i Sverige.
Internationellt är ingreppen betydligt vanligare och i vissa delar av världen är
frekvensen av ingrepp hög. Omskärelse är t.ex. den vanligaste av alla
operationer i USA. Det har dock skett en nedgång i omskärelsefrekvensen från ca
90 procent till ca 60 procent under de senaste 20 åren. Enligt den officiella
statistiken för år 1996 var 60,2 procent av männen i genomsnitt för alla
regioner i USA omskurna.
4.2 Mänskliga rättigheter
FN:s konvention om barnets rättigheter
FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) sätter barnets
rättigheter, intressen och behov i centrum. Barnkonventionen genomsyras av
tanken att barn skall respekteras. I barnkonventionen regleras inte frågan om
omskärelse av pojkar specifikt, men konventionen innehåller ett flertal
bestämmelser som är relevanta när det gäller företeelsen omskärelse av pojkar. I
ingressen till barnkonventionen framhålls att konventionsstaterna skall ta
vederbörlig hänsyn till vikten av varje folks traditioner och kulturella värden
när det gäller barnets skydd och harmoniska utveckling.
En av barnkonventionens grundläggande principer är att konventionsstaterna skall
respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter
som anges i konventionen utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller
dess förälders eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion,
politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung,
egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt (artikel 2).
En annan grundläggande princip är att vid alla åtgärder som rör barn, vare sig
de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar,
administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i
främsta rummet. Vidare åtar sig konventionsstaterna att tillförsäkra barnet
sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen
till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar,
vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, och
staterna skall för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och
administrativa åtgärder (artikel 3).
I artikel 12 behandlas barnets rätt att komma till tals i alla frågor som rör
barnet samt sägs att barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande
till dess ålder och mognad. Artikeln föreskriver en rätt för barnet att uttrycka
sina åsikter, inte en skyldighet. Däremot har staten en skyldighet att se till
att barnet bereds en möjlighet att komma till tals, antingen direkt eller
indirekt. Medicinsk behandling och liknande innefattas i de åtgärder som avses.
Frågor om hälso- och sjukvård återfinns i artikel 24. Konventionsstaterna
erkänner barnets rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård
och rehabilitering. Konventionsstaterna skall sträva efter att inget barn är
berövat sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård. Vidare skall
staterna vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att minska
spädbarnsdödligheten, bekämpa sjukdomar och undernäring samt avskaffa
traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa. Bland de skadliga
sedvänjor som avses finns kvinnlig könsstympning, vilket har lyfts fram såväl
under utarbetandet av konventionen som av FN:s barnkommitté vid dess granskning
av ländernas rapporter.
Enligt artikel 14 skall konventionsstaterna respektera barnets rätt till
tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Föräldrarnas eller
vårdnadshavarnas rättigheter och skyldigheter att, på ett sätt som är förenligt
med barnets fortlöpande utveckling, ge barnet ledning då barnet utövar sin rätt
skall respekteras. Båda föräldrarnas gemensamma ansvar för barnets fostran och
utveckling framgår av artikel 18. Där stadgas också att barnets bästa skall
komma i främsta rummet för föräldrarna.
Slutligen kan också artikel 19 nämnas i detta sammanhang. Den anger att
konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och
sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot
alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller
behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp,
medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller
annan persons vård.
Regeringsformen
Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna
tillförsäkrad frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion,
dvs. religionsfrihet.
Religionsfriheten - såsom den har definierats i paragrafen - får inte begränsas.
En annan sak är att de allmänna begränsningar som gäller för människors
handlande i samhället i vissa fall kan beröra åtgärder som kan uppfattas som
utövande av religionsfrihet. En i allmänhet straffbar handling är t.ex. inte
skyddad bara för att den förekommer i ett religiöst sammanhang.
Europakonventionen m.m.
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna (Europakonventionen) samt dess tilläggsprotokoll
gäller som lag i Sverige. Enligt 2 kap. 23 § regeringsformen får inte lag eller
annan föreskrift meddelas i strid med Europakonventionen.
Enligt Europakonventionen skall staterna garantera var och en som befinner sig
under deras jurisdiktion vissa fri- och rättigheter. Dit hör respekten för
privat- och familjelivet (artikel 8) och rätten till religionsfrihet (artikel
9). Rätten för föräldrar att bestämma över sina barns uppfostran och utbildning
behandlas i artikel 2 i tilläggsprotokoll nr 1.
Enligt artikel 8 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt
privat- och familjeliv. Denna rätt innebär ett skydd mot godtycklig
myndighetsinblandning. Den kan också innebära att staterna är skyldiga att
skydda rättigheter och förhindra att andra kränker dem.
En offentlig myndighet får inskränka rätten till respekt för privat- och
familjelivet under vissa förutsättningar som anges i artikeln. Sålunda får
inskränkningar ske med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är
nödvändigt med hänsyn bl.a. till förebyggande av brott eller skydd för hälsa
eller för andra personers fri- och rättigheter. Hänsyn till barnets bästa är ett
legitimt intresse i sistnämnda sammanhang. Varje inskränkning måste framstå som
mycket angelägen och stå i rimlig proportion till det syfte som skall uppnås.
Staterna har dock en viss bedömningsmarginal.
Enligt artikel 9 har var och en rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och
religionsfrihet. Denna rätt innefattar bl.a. frihet att utöva sin religion eller
tro genom sedvänjor och ritualer. Friheten att utöva sin religion eller tro får
endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett
demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn bl.a. till skydd för hälsa eller
för andra personers fri- och rättigheter.
Europakonventionens bestämmelse om religionsfrihet gäller inte bara för personer
utan också för religiösa samfund.
Även FN:s båda konventioner från år 1966 om medborgerliga och politiska
rättigheter och om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter innehåller
bestämmelser om religionsfrihet.
5 Lagförslaget
5.1 Syftet med lagen
Regeringens förslag: En reglering av omskärelse av pojkar skall införas. Den
skall syfta till att pojkens bästa kommer i främsta rummet och förebygga att
pojkar far illa. Den övergripande regleringen skall ske i lag. Regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer skall få utfärda de närmare föreskrifter
som behövs till skydd för liv, säkerhet och hälsa.
Lagen skall reglera sådan omskärelse som inte är att anse som hälso- och
sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen. Lagen skall tillämpas på sådan
omskärelse av pojkar upp till arton års ålder.
När läkare utför omskärelse enligt denna lag skall bestämmelserna i lagen
(1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
patientskadelagen (1996:799) samt patientjournallagen (1985:562) tillämpas.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: I princip samtliga remissinstanser är eniga med arbetsgruppen
om behovet av en reglering av omskärelse. Socialstyrelsen anser utifrån mer
principiella utgångspunkter att omskärelse inte skall genomföras annat än om det
finns medicinska skäl för ingreppet, men att detta måste vägas mot andra
viktiga aspekter som gör sig gällande i frågan. Judiska Centralrådet anser att
existerande lagstiftning är tillräcklig, men motsätter sig inte den föreslagna
regleringen. RFSU anser att omskärelse av pojkar inte är acceptabel. Det strider
mot individens rätt till integritet och sexualitet. Samarbetsnämnden för
statsbidrag till trossamfund anför att de skäl som betänkandet för fram för att
införa en ny lag är relativt svaga i förhållande till den eventuella skada som
har kunnat påvisas, men nämnden är ändå beredd att acceptera lagstiftning på
området.
Socialstyrelsen har pekat på att det bör tydliggöras att lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område m.fl. författningar skall
tillämpas på läkare som utför omskärelse som inte är hälso- och sjukvård.
Skälen för regeringens förslag:
Nuvarande reglering
Omskärelse av pojkar av religiösa, kulturella eller hygieniska skäl är inte att
anse som hälso- och sjukvård i hälso- och sjukvårdslagens (1982:763) mening,
eftersom den görs utan att det föreligger en medicinsk indikation och på frisk
vävnad. De bestämmelser som gäller inom hälso- och sjukvården är därför inte
tillämpliga på sådan omskärelse av pojkar som här avses. Det finns heller i dag
inte någon särskild rättslig reglering av omskärelse av pojkar. Såsom
arbetsgruppen har konstaterat är det, under vissa förutsättningar, inte
straffbart enligt gällande rätt att omskära pojkar utanför hälso- och
sjukvården. Förutsättningarna är att ingreppet sker med samtycke från en behörig
person samt att pojkarna inte utsätts för onödig smärta eller för hälsorisker
på grund av förhållandena vid omskärelsen. Denna ordning kan innebära vissa
svårigheter för åklagarsidan att bevisa att ett ingrepp har varit straffbart.
Alternativa vägar
Frågan uppkommer då om omskärelse av pojkar skall regleras och på vilket sätt. I
princip tre vägar står till buds. Ett alternativ är att nöja sig med den
situation som gäller i dag, dvs. inte göra någonting. Ett annat alternativ är
att införa ett förbud mot all omskärelse som inte är betingad av medicinska
skäl. En tredje variant är att införa en reglering som syftar till att förebygga
att pojkar skadas av oskickligt utförda omskärelser.
Arbetsgruppens uppdrag har varit att, utifrån det faktum att det finns stora
grupper människor i vårt samhälle för vilka omskärelse har en religiös och
kulturell betydelse, föreslå en reglering som tillförsäkrar berörda pojkar att
ingreppet sker på ett för dem betryggande sätt.
Frågan om förbud mot omskärelse
Den fråga man först måste ställa sig är om omskärelse är ett så skadligt ingrepp
att det motiverar inskränkningar i religionsfriheten. Religionsfriheten
garanteras i grundlagen och i ett flertal internationella konventioner som
Sverige har anslutit sig till. Artikel 9 i Europakonventionen stadgar att
friheten att utöva sin religion eller sin tro endast får underkastas sådana
inskränkningar som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till
bl.a. skydd för hälsa eller andra personers fri- och rättigheter. Det finns
olika uppfattningar bland såväl forskare som hos övrig expertis om nyttan med
omskärelse. Att omskärelse, utförd på ett riktigt sätt, skulle vara skadligt har
däremot aldrig kunnat visas. En omskärelse som utförs på ett riktigt sätt ger
få och lätt bemästrade komplikationer, som är snabbt övergående.
Det finns i vårt land relativt stora befolkningsgrupper för vilka omskärelse är
viktig ur religiösa och kulturella aspekter. Enligt Socialstyrelsens beräkningar
omskärs ca 3 000 pojkar i Sverige varje år. Det vore naivt att tro att ett
förbud mot omskärelse skulle medföra att människor slutade omskära sina pojkar.
Omskärelse är, som tidigare redogjorts för en mångtusenårig tradition med djupa
religiösa motiv för den judiska och muslimska befolkningen. Regeringens
uppfattning är att ett förbud mot omskärelse är en sådan inskränkning av
religionsfriheten som inte är tillåten. Redan på den grunden är det således
uteslutet att införa ett sådant förbud. Vidare skulle ett förbud enbart medföra
att verksamheten tvingades ut i det illegala fältet och att utrymmet för s.k.
köksbordskirurgi skulle öka. Detta skulle inte på något sätt gagna de pojkar som
det handlar om. Snarare skulle det strida mot hänsynen till barnets bästa.
En särskild lag om omskärelse
Det beskrivna rättsläget ger inte anledning till att ändra bestämmelserna i
brottsbalken. Det kan däremot finnas skäl att införa en reglering av ett annat
slag, i syfte att skapa garantier för att omskärelser äger rum på ett
betryggande sätt i enlighet med vad hänsynen till barnets bästa kräver.
Omskärelse av pojkar strider i sig inte mot barnkonventionen. Detta till
skillnad mot vad som gäller könsstympning av kvinnor (se avsnitt 4.2).
Barnkonventionen ger dock pojken rätt att få ingreppet utfört på ett sätt som är
bra för honom och som inte åsamkar honom skada. Konventionen ställer krav på
staterna att se till barnets bästa vid alla åtgärder som rör barn. Konventionen
ställer också krav på att barnets inställning skall klargöras så långt det är
möjligt och att barnets vilja skall beaktas.
Enligt regeringens uppfattning skall samhället visa respekt för den religiösa
och kulturella betydelse omskärelse av pojkar har för stora grupper och detta
resonemang är helt i linje med vad respekten för barnets bästa kräver. Religiöst
och kulturellt betingade aspekter kan ibland behöva vika för andra värden, som
exempelvis att skydda barn mot onödig smärta och andra risker för skador. Det är
viktigt att omskärelse av pojkar utförs på ett korrekt sätt under betryggande
förhållanden. Regeringen vill betona att den inte ser någon egentlig motsättning
mellan de religiöst och kulturellt betingade aspekterna och respekten för
barnets bästa. De grupper som generellt praktiserar omskärelse av pojkar vill
naturligtvis också barnets bästa och är angelägna om att åstadkomma ett system
som garanterar att ingreppet utförs på ett sätt som inte skadar pojken.
Det betyder att barnets bästa måste vara att ingreppet utförs på rätt sätt,
under betryggande förhållanden. Detta är ett angeläget intresse också för
föräldrarna, de berörda religiösa och kulturella grupperna och hela samhället.
Föräldrar och pojkar som samtycker till en omskärelse måste kunna förlita sig på
att ingreppet utförs på ett sådant sätt att pojkarna inte utsätts för onödiga
risker. Av betydelse är att föräldrarna och pojkarna har möjlighet att vända sig
till eller bli hänvisade till någon som har den kompetens som krävs för att
utföra ingreppet på ett riktigt sätt. Risken är annars stor att föräldrarna och
deras pojkar hamnar hos någon som inte har den nödvändiga kompetensen. Då
minskar också föräldrarnas, och i förekommande fall pojkarnas, möjligheter att
ta ställning till ingreppet med utgångspunkt i vad som är bäst för pojken.
Inom de judiska församlingarna finns en etablerad organisation där ingreppet i
regel utförs i hemmet av en mohel, som inte är läkare. Det har inte framkommit
några belägg för att det inom denna organisation skulle ha förekommit fall där
pojkar skadats. Med nya invandrargrupper som saknar liknande etablerade
organisationer och som inte vet vart de skall vända sig ökar dock riskerna för
att föräldrar vänder sig till icke kompetenta personer.
Det är därför motiverat att införa en särskild reglering när det gäller
omskärelse av pojkar för att förebygga att ingrepp sker på ett sätt som inte är
förenligt med pojkarnas bästa.
Regeringens bedömning är att en sådan reglering är en i vart fall tillåten
inskränkning av religionsfriheten enligt Europakonventionen och i övrigt
förenlig med religionsfriheten enligt regeringsformen samt med andra
grundläggande fri- och rättigheter.
Barnets bästa
En av de grundläggande principerna i FN:s konvention om barnets rättigheter är
att barnets bästa skall vara vägledande vid alla åtgärder som rör barn. Inga
åtgärder får vidtas när det gäller ett barn som strider mot barnets bästa.
Även barnets föräldrar är enligt konventionen skyldiga att tillförsäkra att
barnet kommer i åtnjutande av sina rättigheter och barnets bästa skall för dem
komma i främsta rummet. Staten är i den delen skyldig att ge föräldrarna
lämpligt bistånd i form av råd och stöd i deras föräldraskap. Information om
omskärelse i förhållande till vad som är bäst för barnet kan vara en sådan
fråga. Information till föräldrar är av betydelse när det gäller barnets egna
rättigheter, barnet som ett subjekt i förhållande till föräldrarnas
bestämmanderätt. I sammanhanget kan upplysas om att regeringen har för avsikt
att ge ett uppdrag till lämplig myndighet att utveckla föräldrastödjande
verksamheter (se skr. 1999/2000:137 Barn här och nu, s. 105).
Regeringen utgår från att när föräldrar låter omskära en pojke är det som regel
med pojkens bästa för ögonen. När det gäller omskärelse kan man i och för sig
föra ett resonemang om ingreppet över huvud taget är förenligt med barnets
bästa. I det sammanhanget gör sig emellertid inte bara medicinska aspekter
gällande. Inte minst för de berörda pojkarna kan det vara av stor betydelse för
den religiösa och kulturella identiteten att de är omskurna.
Det är viktigt att här återigen understryka de grundläggande skillnaderna mellan
omskärelse av pojkar och könsstympning av flickor. Könsstympning är en
företeelse som inte har någon som helst religiös förankring och är
totalförbjuden i Sverige och i stora delar av världen i övrigt.
Regeringens utgångspunkt är att en reglering av omskärelse med pojkens bästa för
ögonen, skall syfta till att ingreppet utförs på ett sätt som är bra för
pojken. Ingreppet skall då ske med respekt för pojkens person. Pojken får inte
utsättas för onödig smärta eller risker för infektioner eller framtida men. I de
fall pojken har uppnått tillräcklig ålder och mognad skall hans egen
inställning till ingreppet klarläggas. Ingreppet får aldrig utföras på en pojke
som motsätter sig det.
Ingreppet skall utföras på ett sätt som motsvarar vad som är vetenskap och
beprövad erfarenhet. Detta begrepp är kopplat till de allmänna skyldigheter
enligt lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, som
gäller för hälso- och sjukvårdspersonal när de utför sitt arbete. Detta innebär
beträffande omskärelse att ingreppet skall utföras på ett kirurgiskt-tekniskt
riktigt sätt samt att de allmänna regler som gäller inom hälso- och sjukvården
skall iakttas när det gäller hygieniska förhållanden, respekt för patienten,
smärtlindring etc.
Som tidigare konstaterats är sådan omskärelse som inte är medicinskt betingad,
inte att anse som hälso- och sjukvård enligt den definition som ges i 1 § hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763). Detta innebär att de regler till skydd för
patienterna som finns i skilda författningar inte är automatiskt tillämpliga på
omskärelse som sker av religiösa, kulturella eller hygieniska skäl. Därför bör
det tydliggöras i lagen att bestämmelserna i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet
på hälso- och sjukvårdens område, patientskadelagen (1996:779) samt
patientjournallagen (1985:562) skall vara tillämpliga när läkare utför
omskärelse enligt denna lag.
Lagrådet har anfört att det vid sidan av regleringen i denna lag, bör införas
föreskrifter i patientskadelagen och lagen om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område varav framgår att nämnda lagar även gäller omskärelse av
pojkar enligt den nu föreslagna lagen. Regeringen delar Lagrådets uppfattning.
Även dessa lagar bör därför ändras.
5.2 Förutsättningar för att omskärelse skall få utföras samt kraven på
utförandet
5.2.1 Information och samtycke
Regeringens förslag: Omskärelse får utföras på begäran av eller efter medgivande
av en pojkes vårdnadshavare och efter att vårdnadshavaren eller, om pojken står
under vårdnad av två personer, vårdnadshavarna har informerats om vad ingreppet
innebär. Den som skall utföra ingreppet svarar för att informationen lämnas och
att den ges av en medicinskt kunnig person.
Sådan information skall ges också till pojken, om han har uppnått den ålder och
mognad som krävs för att förstå informationen.
Pojkens inställning till ingreppet skall så långt det är möjligt klarläggas. Ett
ingrepp får inte utföras mot en pojkes vilja.
Promemorians förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens. Arbetsgruppen
föreslår att vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna skall lämna sitt samtycke
till ingreppet för att det skall få ske.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot promemorians förslag. Många
har framfört att det är viktigt att det framgår av lagtexten att båda
vårdnadshavarna skall samtycka. Flera remissinstanser påpekar svårigheterna med
att utröna pojkens vilja. Flera påpekar också vikten av att informationen sker
av medicinskt kunnig person, på ett språk som vårdnadshavarna och pojken förstår
och att tolk anlitas när så behövs. Falu tingsrätt har invändningar mot
begreppet samtycka och vill i stället att det i lagtexten skall anges att
ingrepp kan ske endast på begäran av vårdnadshavare. Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd anför att skyldigheten att inhämta båda vårdnadshavarnas samtycke
uttryckligen bör anges i lagen. Det bör också anges i lagen att pojkens samtycke
ska inhämtas om han nått sådan ålder och mognad. Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering anför att det bör tydliggöras att föräldrarnas samtycke inte
ersätter barnets vilja. Stockholms läns landsting efterlyser ett förtydligande
av hur man skall förfara om vårdnadshavarna har olika uppfattning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
skall hälso- och sjukvården bl.a. bygga på respekt för patientens
självbestämmande och integritet. Denna grundläggande princip skall självfallet
gälla även vid omskärelse, även om ingreppet som sådant inte kan definieras som
hälso- och sjukvård.
Omskärelse av pojkar sker alltifrån på den åttonde levnadsdagen till upp i
tonåren. Det vore på sitt sätt önskvärt att ingreppet inte utfördes förrän
pojken är tillräckligt gammal för att själv kunna avgöra om ingreppet skall få
utföras. Mot detta talar att ju mindre pojken är, desto lindrigare och mindre
komplicerat är ingreppet. Dessutom finns det inom framför allt judendomen
religiösa skäl för att omskärelsen skall ske tidigt.
Enligt bestämmelserna i föräldrabalken har vårdnadshavarna rätt och skyldighet
att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren
skall därvid i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större
hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. Står barnet under vårdnad av två
vårdnadshavare gäller det nu sagda dem tillsammans.
Det följer naturligen av bestämmelsens utformning att den som skall utföra
ingreppet är skyldig att förvissa sig om att vårdnadshavaren eller, om pojken
står under vårdnad av två vårdnadshavare, båda vårdnadshavarna vill att
omskärelsen skall utföras. Att vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna begär
ingreppet skall alltså vara ett nödvändigt villkor för att ingreppet skall få
ske.
Mycket små barn kan av naturliga skäl inte ge uttryck för en egen vilja. För små
pojkar gäller därför att åtgärden endast kan utföras på begäran av
vårdnadshavare. Omskärelse sker dock även på pojkar som har nått en sådan ålder
och mognad att de skall kunna tillfrågas om sin inställning. Frågan är då i
vilken mån pojken själv skall kunna inverka på beslutet. Som tidigare framgått
har vårdnadshavaren rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets
person. Bestämmanderätten är dock inte oinskränkt. Barnet har otvivelaktigt rätt
att själv bestämma i åtskilliga personliga frågor. Ibland följer detta av
uttryckliga lagregler, ibland följer det enbart av att barnet anses ha
tillräcklig mognad och tillräckligt omdöme att ta ställning till den aktuella
frågan. Den allmänna principen om att ett barns vilja bör beaktas i takt med
stigande ålder och mognad bör gälla även på detta område. Om pojken förstår vad
ingreppet innebär och vill att det skall göras, bör det naturligtvis vara en
omständighet av stor betydelse. En pojke bör dock som regel inte självständigt,
dvs. oberoende av vårdnadshavarens uppfattning, kunna få en omskärelse gjord.
Detta utesluter inte att pojken ges en absolut rätt att säga nej till ett
ingrepp. Respekten för pojkens person och ingreppets art talar tvärtom starkt
för att han tilläggs en sådan rätt. En pojke skall inte få omskäras om han
tydligt visar att han motsätter sig att det sker. Pojken skall alltså ges en
vetorätt. Som framgått ovan strider det inte mot reglerna i föräldrabalken att
ge pojken en sådan rätt. Regler som begränsar vårdnadshavarens bestämmanderätt
finns i bl.a. föräldrabalken när det gäller adoption liksom i lagen (1995:831)
om transplantation m.m. och i den s.k. "kvacksalverilagen" (4 kap. lagen
(1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område) när det gäller
alternativ vård och behandling.
Socialstyrelsen har efterlyst en diskussion om huruvida en pojke som inte
omskurits som liten, har rätt att göra det mot föräldrarnas vilja när han är
större men fortfarande omyndig.
Lagrådet har i denna fråga anfört att den föreslagna lydelsen av bestämmelsen om
att omskärelse får utföras "endast" på begäran av pojkens vårdnadshavare inte
står i god överensstämmelse med de principer som i övrigt gäller enligt svensk
rätt i fråga om förhållandet mellan barn och deras vårdnadshavare och om ungas
samtycke till medicinska åtgärder och är diskutabel också utifrån
religionsfrihetssynpunkt. Ungas rättshabilitet i frågor som rör högst personliga
angelägenheter utvecklas successivt och det kan i sådana frågor inte dras någon
klar gräns vid artonårsåldern. Mycket unga kvinnor kan få abort t.o.m. utan
vårdnadshavarnas vetskap, eftersom sjukvårdssekretessen kan gälla även gentemot
dem (14 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen). Vid behandlingen av förslaget
till lag om trossamfund anförde Lagrådet att i fråga om sådana högst personliga
angelägenheter som trostillhörighet fick det antas följa av allmänna
rättsgrundsatser att exempelvis en 17-åring har möjlighet att träffa avgörandet
på egen hand. Regeringen delade Lagrådets uppfattning. (Prop. 1997/98:116 s. 109
f och 197.) Lagrådet säger sig inte inse varför en 17-åring som önskar
konvertera till judendomen inte skulle på egen begäran kunna bli omskuren, om
han eller någon annan betalar kostnaden och ingreppet utförs av en kompetent
läkare. Enligt Lagrådets mening borde frågan överlämnas till praxis. Lagrådet
förordar därför att ordet "endast" utgår ur lagtexten.
Familjerättsligt sett finns det inte hinder mot att lagstiftaren bestämmer sig
för att reglera frågan och dra en klar gräns i lagstiftningen på ett viss sätt.
Huvudregeln i föräldrabalken när det gäller bestämmanderätten säger att det är
vårdnadshavarens rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets
personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall därvid i takt med barnets
stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och
önskemål. Detta hindrar inte att barn på vissa områden i praxis tillerkänts
självbestämmanderätt. När det gäller t.ex. vävnadsdonation har dock
vårdnadshavaren en vetorätt och en mogen tonåring får inte besluta själv, 8 §
lagen (1995:831) om transplantation m.m, prop 1994/95:148 s. 181. Se även
namnlagen (48 §) som kräver att vårdnadshavaren gör anmälan/ansöker om namnbyte
om barnet inte fyllt 18 år.
Regeringen har accepterat Lagrådets förslag till justering av lagtexten.
Regeringen vill emellertid framhålla att huvudregeln alltjämt är att det är
vårdnadshavaren som skall begära omskärelse. I det fall en 17-årig pojke själv
skulle uppsöka en läkare för att få en omskärelse utförd, ligger det i läkarens
ansvar att förvissa sig om att vårdnadshavaren är överens med pojken om
ingreppet och att vårdnadshavaren får den information som föreskrivs. Detta bör
komma till uttryck i lagtexten. Om det inte är vårdnadshavaren som begär
omskärelse, skall i vart fall vårdnadshavaren medge ingreppet.
Ett operativt ingrepp är alltid förenat med viss smärta och vissa risker. Såväl
pojken som hans vårdnadshavare måste för att kunna ta ställning ha insikt om
relevanta risker. Det är därför av betydelse att vårdnadshavaren eller
vårdnadshavarna och, i förekommande fall, pojken informeras om vad ingreppet och
eftervården innebär, den smärta som ingreppet kan förorsaka samt de risker och
komplikationer som kan vara förenade med ingreppet. Den person som skall utföra
omskärelsen har att svara för att sådan information ges till pojkens
vårdnadshavare och, i förekommande fall, pojken innan ingreppet utförs. Ett
ingrepp skall inte få utföras om inte sådan information har lämnats. Såsom flera
remissinstanser har påpekat är det viktigt att informationen lämnas av
medicinskt kunnig person och att den ges på ett språk som både vårdnadshavarna
och pojken förstår.
5.2.2 Hur ingreppet skall utföras
Regeringens förslag: Ingreppet skall utföras med den smärtlindring som ingreppet
kräver, under betryggande hygieniska förhållanden och i övrigt med hänsyn till
vad som är bäst för pojken.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: I princip samtliga remissinstanser som har berört frågan
framhåller vikten av att ingreppet föregås av smärtlindring/bedövning.
Länsrätten i Södermanlands län anför att den utformning som lagförslaget har ger
ett alltför stort utrymme för ett skönsmässigt övervägande i fråga om behovet
av smärtlindring. Socialstyrelsen anför att det finns anledning att närmare
precisera innebörden av adekvat smärtlindring. Lagförslaget måste förtydligas
med en bestämmelse om att det är hälso- och sjukvårdspersonal som skall svara
för smärtlindring vid omskärelse utanför hälso- och sjukvården. Judiska
Centralrådet anser att obligatorisk smärtlindring inte skall behöva införas på
barn upp till åttonde levnadsveckan. Kravet på smärtlindring genom
lokalbedövning eller lättare narkos kommer att medföra att en mohel, som inte
har läkarutbildning, inte kommer att kunna utföra omskärelser. Svensk
barnkirurgisk förening anför att det bland deras medlemmar råder en nästan total
enighet om att ingreppet bör göras i full narkos oberoende av barnets ålder.
Barnläkarföreningen påpekar att det kan vara komplicerat att kräva smärtlindring
i injektionsform vid t.ex. judisk omskärelse i hemmet. Det kräver nämligen att
en läkare medverkar. Om lokalbedövningssalvan EMLA appliceras i god tid före
ingreppet har det klart smärtstillande effekt, vilket skulle göra det möjligt
för en mohel att utföra ingreppet utan att en läkare är med.
Skälen för regeringens förslag: En i stort sett enig medicinsk expertis säger i
dag att små barn känner smärta i lika hög grad som vuxna. Inom hälso- och
sjukvården företas över huvud taget inga smärtsamma ingrepp eller undersökningar
på barn utan att smärtlindring ges. Omskärelse är ett smärtsamt ingrepp, det
gör ont såväl under ingreppet som under läkningsprocessen. Ingreppet kräver
därför smärtlindring. När omskärelse görs inom hälso- och sjukvården ges
regelmässigt smärtlindring, såväl under själva ingreppet som under eftervården.
Smärtans omfattning beror dock bl.a. på hur stor del av förhuden som avlägsnas
och pojkens ålder. Vilken smärtlindring som i det enskilda fallet är adekvat kan
därför variera. För mycket små pojkar används inom hälso- och sjukvården
anestesi i form av lokalbedövning genom injektion kombinerad med smärtstillande
salva. Vid mer omfattande ingrepp och på andra än mycket små pojkar används mer
omfattande bedövning, bl.a. narkos.
Som framgår av avsnitt 5.3 föreslår regeringen att det skall finnas en möjlighet
för personer som inte är läkare att efter särskilt tillstånd få utföra
omskärelse. Samma krav på smärtlindring måste ställas vid sådana omskärelser.
Svårigheterna att lösa detta problem praktiskt i de fall omskärelsen utförs i
pojkens hem utanför hälso- och sjukvården bör inte överdrivas. Det finns inga
föreskrifter om viss behörighet för att ge bedövning genom injektion. Däremot är
det enbart läkare som kan skriva ut preparatet.
Regeringens slutsats är att hänsynen till barnets bästa måste vara avgörande när
det gäller vilken smärtlindring som skall ges. Som framgår av redogörelsen för
remissinstansernas inställning i frågan, råder olika uppfattningar också inom
läkarkåren om vilken smärtlindring som är adekvat i enskilda fall. Lagen bör
därför endast föreskriva att det skall krävas att omskärelse måste ske med
adekvat smärtlindring. Vad som i enskilda fall är adekvat smärtlindring är inte
en fråga för lagstiftaren, utan bör anförtros Socialstyrelsen att reglera i
föreskrifter.
Det får också förutsättas att Socialstyrelsen behandlar frågan om smärtlindring
och andra förutsättningar som anges i lagen, såsom hygieniska förhållanden,
information m.m. i allmänna råd.
5.3 Vem som skall få utföra omskärelser
Regeringens förslag: Omskärelse får endast utföras av legitimerad läkare med
sådan kompetens som Socialstyrelsen föreskriver eller av en person som har fått
särskilt tillstånd att utföra omskärelse. En person med särskilt tillstånd får
inte utföra omskärelse på pojkar som är äldre än två månader. Socialstyrelsen
föreslås få meddela föreskrifter om krav på särskild läkarkompetens för att
utföra omskärelse enligt denna lag.
Promemorians förslag: Arbetsgruppen föreslår att omskärelse endast skall få
utföras av därtill behörig hälso- och sjukvårdspersonal eller av en person som
har fått särskilt tillstånd att utföra omskärelse.
Remissinstanserna: Många remissinstanser, däribland Hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd, Barnombudsmannen, Statens medicinsk-etiska råd, Länsstyrelsen i
Värmland, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Landstinget
Gävleborg, Rädda Barnen, Patientskadenämnden, Svensk barnkirurgisk förening,
Svensk barnsmärtförening samt Vårdförbundet, anser att endast behörig hälso- och
sjukvårdspersonal skall få utföra ingreppet samt att det i lagen bör
tydliggöras att det skall vara läkare med specialistkompetens.
Judiska Centralrådet har ingenting emot att endast utbildad, kunnig,
auktoriserad och erfaren person utför omskärelser. Detta krav på kompetens
föreligger redan inom de judiska församlingarna. Centralrådet och
Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund påpekar dock att det
föreslagna systemet med särskild tillståndsgivning begränsar möjligheten att
anlita experter från utlandet. Landstingsförbundet anser att förslaget att
Socialstyrelsen kan ge tillstånd kan vara värt att utveckla, särskilda
kompetenskrav för att ge smärtlindring och utföra det operativa ingreppet skall
dock vara uppfyllda. Svenska Läkaresällskapet anför att omskärelse utanför
hälso- och sjukvården endast kan accepteras när det gäller mycket små barn och
under förutsättning att adekvat smärtlindring ges.
Skälen för regeringens förslag: Omskärelse är ett kirurgiskt ingrepp. Ett
grundläggande krav är att ingreppet sker på ett medicinskt och
kirurgiskt-tekniskt riktigt sätt och så att pojken inte utsätts för onödiga
risker. Det handlar också i regel om ett ingrepp på pojkar, som inte själva har
den ålder och mognad som krävs för att de skall kunna ta ställning till om
ingreppet skall utföras. Det är därför viktigt att den person som skall utföra
omskärelse har den kompetens som krävs för att kunna utföra ingreppet på ett
riktigt sätt. Vad som skall anses vara erforderlig kompetens för en legitimerad
läkare får regleras av Socialstyrelsen inom dess föreskriftsrätt.
Man kunde mot denna bakgrund diskutera om omskärelse över huvud taget skall få
tillåtas utföras av andra än legitimerade läkare. Det är dock samtidigt ett
okomplicerat ingrepp som, rätt utfört, är förenat med små risker.
Enligt regeringens bedömning saknas det tillräckliga skäl att införa
bestämmelser som helt förbjuder att omskärelse utförs utanför hälso- och
sjukvården. Det har nämligen inte framkommit något som tyder på att pojkar har
farit illa när de har omskurits inom den etablerade organisation som de judiska
församlingarna har byggt upp. Sådana omskärelser ingår i en religiös tradition
och det krävs mycket starka skäl för att göra inskränkningar i
religionsutövningen. Enligt samstämmiga uppgifter från olika experter inom
barnkirurgi så är den judiske mohelen oftast mycket skicklig när det gäller att
utföra själva omskärelsen.
Det finns därför skäl att i stället införa ett system som medger att ett
särskilt tillstånd att utföra omskärelse kan ges till en person, som är knuten
till ett samfund där omskärelse ingår som en del av den religiösa traditionen
och som därtill är lämplig att utföra ingreppet. Avsikten är inte att öppna för
en marknad av omskärare, utan det särskilda tillståndet skall göra det möjligt
att även fortsättningsvis utföra religiöst betingade omskärelser under
betryggande förhållanden utanför hälso- och sjukvården. Genom det tillståndskrav
som införs klargörs det att bara sådana personer som bedömts kompetenta att
utföra omskärelser får göra det.
Som påpekats av Svenska Läkaresällskapet, är ingreppet som minst komplicerat när
pojken är riktigt liten. Omskärelser inom den judiska församlingen sker heller
inte på pojkar som är äldre än två månader. Det kan därför finnas skäl att
begränsa sådan behörighet till att gälla omskärelser på pojkar upp till två
månaders ålder.
Ett par remissinstanser har aktualiserat frågan om att ett krav på behörighet
skulle kunna försvåra anlitandet av tillresande omskärare. Judiska Centralrådet
har i sammanhanget också hänvisat till EG-rättsliga regler. Det förtjänar därför
påpekas att det inte uppställs något krav på att vara svensk medborgare eller
att vara bosatt i Sverige för att få särskilt tillstånd att utföra omskärelse.
När det gäller läkare, följer det av de allmänna reglerna inom hälso- och
sjukvården vad som gäller för en läkare med legitimation från ett annat EU-land.
Problemet bör heller inte överdrivas. Såvitt regeringen erfarit, finns det
tämligen gott om såväl judiska som muslimska läkare med rätt kompetens, vilka i
sådana fall bör kunna anlitas.
Som Lagrådet har anfört torde omskärelse vara att anse som en tjänst. Detta
konstaterande påverkar dock inte bestämmelsens utformning.
5.4 Vilka krav skall ställas på en person för att han eller hon skall kunna få
tillstånd att utföra omskärelse
Regeringens förslag: För att en person skall få tillstånd att utföra omskärelse
skall denne vara föreslagen av ett trossamfund, ha nödvändig kompetens samt vara
lämplig att utföra omskärelse.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anför att frågan om vilka
lämplighetskrav som skall vara uppfyllda för att tillstånd skall kunna ges bör
beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering anser att kraven som ställs på den person, förutom kravet att
vara föreslagen av ett trossamfund, bör vara likvärdiga med dem som i dag ställs
på en mohel. Sveriges advokatsamfund anför att det bör övervägas om det måste
vara ett trossamfund som föreslår annan person än därtill behörig hälso- och
sjukvårdspersonal. Det kan diskuteras om grupper där omskärelse sker utanför
religionens sfär skall vara hänvisade till personer som trossamfund föreslagit
eller till hälso- och sjukvården. Riksförbundet för barnsjuksköterskor anför att
den person som skall utföra ingreppet skall ha medicinsk kompetens gällande
smärtlindring, anestesi och hygien/antiseptik. Barnläkarföreningen anför att
endast personer med dokumenterad kompetens bör få utföra ingreppet. Samma krav
som inom sjukvården på hygien och sterilitet bör krävas, men kraven på
smärtlindring bör ej ställas så höga att omskärelse i hemmen omöjliggörs.
Skälen för regeringens förslag: Skälet till att tillåta omskärelser utanför
hälso- och sjukvården, är hänsynen till religionsfriheten. Ett grundläggande
krav för att en person skall kunna få särskilt tillstånd att utföra omskärelse
bör därför vara att personen i fråga är föreslagen av ett trossamfund, för
vilket omskärelsen ingår som ett led i en religiös tradition. Den person som
ansöker om tillstånd att utföra omskärelser skall vidare besitta de kunskaper
som krävs för att kunna utföra omskärelse på ett sätt som motsvarar vad som inom
hälso- och sjukvården betecknas vetenskap och beprövad erfarenhet. Personen i
fråga skall kunna dokumentera sina kunskaper. Han skall även i övrigt vara
lämplig att inneha sådant tillstånd. Han får t.ex. inte tidigare ha visat sig
vara olämplig att utföra omskärelse och det får inte finnas en sjukdoms- eller
missbruksbild som gör att personen inte kan förväntas utföra ingreppet på ett
sätt som är förenligt med barnets bästa. Vid prövningen av om viss person skall
ges behörighet, ligger naturligtvis också en bedömning av att han också kommer
att uppfylla de krav som ställs för att omskärelse skall få utföras.
Även om det inte har framkommit något behov av en möjlighet till omskärelser
utanför hälso- och sjukvårdens ram från något annat håll än från de judiska
församlingarna, kan det inte uteslutas att det även inom andra trossamfund kan
visa sig uppkomma motsvarande behov. Lagstiftningen bör därför utformas inte
bara med hänsyn till förhållandena i dag utan den bör vara neutral i fråga om
vilka samfund det kan röra sig om.
5.5 Återkallelse av tillstånd
Regeringens förslag: Ett särskilt tillstånd att utföra omskärelse skall kunna
återkallas om den som fått tillståndet är olämplig för uppgiften eller om
tillståndet inte längre utnyttjas. En återkallelse av tillstånd skall gälla
omedelbart.
Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft något att invända mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Ett särskilt tillstånd att utföra omskärelse
skall kunna återkallas om personen som har fått tillståndet visar sig vara
olämplig att fortsättningsvis utföra omskärelser. Om de allmänna krav på
lämplighet som uppställs för att tillstånd skall ges inte längre är uppfyllda
skall tillståndet återkallas. Grunder för återkallelse kan vara oskicklighet,
att ingreppet har utförts på ett sätt eller under sådana förhållanden som
äventyrar barnets hälsa samt andra former av bristande omtanke och respekt för
barnet. Andra skäl för återkallelse kan vara att personen i fråga inte håller
sig underrättad om vilka föreskrifter som gäller för ingreppet. Det kan också
vara fråga om sjukdom, tecken på missbruk eller liknande omständigheter som gör
att personen inte längre är lämplig att inneha tillstånd att utföra omskärelse.
Ytterligare ett skäl kan vara att förhållandena ändras så att det inte längre är
aktuellt för trossamfundet att anlita den som fått tillståndet. Detta kan t.ex.
vara att personen i fråga inte längre är verksam inom församlingen eller
religiösa eller andra skäl som inte är direkt kopplade till personens
yrkeskompetens.
Frågan om återkallelse kan aktualiseras på Socialstyrelsens eget initiativ eller
efter en anmälan, och vem som helst skall kunna göra en anmälan. Exempelvis kan
hälso- och sjukvården, socialtjänsten, föräldrar eller annan som får kännedom
om något som kan föranleda att en person inte längre bör ha tillstånd att utföra
omskärelse göra en anmälan. Även trossamfundet, som tillståndet är kopplat
till, kan aktualisera att ett tillstånd inte längre bör gälla.
En återkallelse av tillstånd bör gälla omedelbart. I annat fall riskerar
utdragna rättsprocesser att återkallelsen är utan verkan. Den enskilde, eller
ett trossamfund vars omskärare har fått tillståndet återkallat, har enligt
allmänna förvaltningsrättsliga regler möjlighet att begära inhibition om
Socialstyrelsen beslut upplevs inte ha fog för sig.
5.6 Behörig myndighet att meddela och återkalla tillstånd att utföra omskärelser
Regeringens förslag: Socialstyrelsen skall vara behörig myndighet att utfärda
och återkalla tillstånd att utföra omskärelser.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker utredningens
förslag att Socialstyrelsen skall vara den myndighet som meddelar särskilt
tillstånd att utföra omskärelser. Judiska Centralrådet har föreslagit att rådet
skall få ge behörighet att utföra omskärelse och rådet för detta ändamål skall
inrätta ett medicinskt råd, som står som garant för att endast personer med
dokumenterade kunskaper ges behörighet att utföra omskärelser.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller frågan om vilken myndighet som
skall hantera frågan om tillstånd respektive återkallande av tillstånd kan man
tänka sig olika alternativ. Socialstyrelsen är den centrala myndighet som
hanterar frågor om samt har tillsynsansvaret över hälso- och sjukvården i
landet. Socialstyrelsen har en regional indelning. Omskärelse är, som påpekats
tidigare, inte hälso- och sjukvård, men till sin natur näraliggande eftersom det
är ett kirurgiskt ingrepp som kräver bedövning. Omskärelse kan kategoriseras
som "annan medicinsk verksamhet". Ingreppet utförs också oftast inom hälso- och
sjukvården av personer som står under Socialstyrelsens tillsyn i sin verksamhet
inom hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen kommer att få rätt att utfärda
föreskrifter och kommer att utfärda allmänna råd på området. Mycket talar för
att Socialstyrelsen skall vara den myndighet som beviljar och återkallar
tillstånd till omskärelse som utförs också utanför hälso- och sjukvårdens ram.
Mot detta talar att Socialstyrelsen i sin funktion som central myndighet för
hälso- och sjukvården inte skall belastas med allehanda frågor som inte rör
hälso- och sjukvård. Socialstyrelsen hanterar dock redan andra frågor som ligger
i utkanten av vad som per definition är hälso- och sjukvård. Den lösning som
har anvisats av Judiska Centralrådet är intressant och bör kunnas beaktas av
Socialstyrelsen när den närmare reglerar hur tillståndsprövningen skall gå till.
Regeringen anser dock inte att det är lämpligt att överlåta den
myndighetsutövning som tillståndsgivningen innefattar till ett privaträttsligt
subjekt. Också den omständigheten att lagstiftningen bör vara neutral i
förhållande till olika religiösa samfund talar emot en sådan delegering.
5.7 Tillsyn
Regeringens förslag: Socialstyrelsen skall ha tillsyn över den verksamhet som
bedrivs av personer med särskilt tillstånd att utföra omskärelse. Tillsynen
omfattar en rätt att inspektera verksamheten, inhämta upplysningar och ta del av
de handlingar som behövs för tillsynen.
Promemorians förslag: Arbetsgruppen har inte berört frågan om tillsyn.
Remissinstanserna: Socialstyrelsen och Kammarrätten i Stockholm har anfört att
tillsynsfrågan bör regleras i lagen.
Skälen för regeringens förslag: När det gäller omskärelse som utförs av
legitimerad läkare kommer bestämmelserna om tillsyn i lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens (LYHS) att bli tillämpliga. Som
Socialstyrelsen har påpekat är det rimligt att myndigheten ges
tillsynsmöjligheter när det gäller sådan omskärelse som utförs av personer med
särskilt tillstånd. Regeringen förutsätter att myndigheten utövar sin tillsyn
med respekt för religiöst betingade aspekter.
5.8 Överklagande av beslut i tillståndsärenden
Regeringens förslag: Beslut av Socialstyrelsen i tillståndsärenden skall kunna
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd skall krävas vid
överklagande till kammarrätten.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Inte någon av remissinstanserna har haft något att invända
mot arbetsgruppens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Ett beslut av Socialstyrelsen i ett ärende om
tillstånd eller återkallelse av tillstånd att utföra omskärelse skall kunna
överklagas. Länsrätten skall vara första instans och prövningstillstånd skall
krävas vid överklagande till kammarrätt. De allmänna reglerna i
förvaltningslagen avgör vem som har rätt att överklaga ett beslut av
Socialstyrelsen, dvs. den som beslutet rör om det har gått honom emot. Den som
har ansökt om ett tillstånd kan således överklaga ett beslut att inte ge
tillstånd. Ett positivt beslut om tillstånd kan inte överklagas. Däremot kan som
nämnts under avsnitt 5.5 vem som helst aktualisera frågan om återkallelse av
tillstånd.
5.9 Straffansvar för den som utför omskärelser utan att vara behörig
Regeringens förslag: Den som utför en omskärelse av en pojke utan att vara
legitimerad läkare eller ha särskilt tillstånd skall kunna dömas till böter
eller fängelse i högst sex månader.
Promemorians förslag: Överensstämmer i stort sett med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksåklagaren (RÅ) tar upp frågan om betydelsen av samtycke
och social adekvans som straffbefrielse för den som inte är behörig att utföra
omskärelse. Rädda Barnen anser att straffvärdet på brottet bör höjas. Detta för
att vissa straffprocessuella tvångsmedel, såsom anhållande, skall kunna komma
ifråga.
Skälen för regeringens förslag: Ett straffansvar bör införas för den som utför
omskärelse av pojkar utan att vara legitimerad läkare eller som innehar särskilt
tillstånd att utföra omskärelse. Detsamma skall gälla för den som utför sådana
ingrepp trots att han eller hon inte längre är behörig att göra det. Straffet
för icke behöriga bör i båda de nämnda fallen vara böter eller fängelse i högst
sex månader.
Bestämmelsen kan tillämpas på den som utför omskärelser utan att ha ett gällande
särskilt tillstånd och som inte är legitimerad läkare med den kompetens som
Socialstyrelsen föreskriver. Det skall för straffansvar vara tillräckligt att en
omskärelse har ägt rum och att den som har utfört omskärelsen vid tidpunkten
för ingreppet inte var behörig. Det skall således inte behöva föras någon
bevisning om hur ingreppet gått till, samtycke, förhållandena vid omskärelsen,
skador på barnet etc.
Lagrådet har anfört att det inte är förenligt med det system som i övrigt gäller
för ansvar på hälso- och sjukvårdens område att en legitimerad läkare skulle
kunna straffas därför att det enligt Socialstyrelsens föreskrifter finns någon
formell brist i hans kompetens att utföra omskärelser (jfr. 9 § abortlagen).
Lagrådet förordar att uttrycket "utan att vara behörig" byts mot orden "utan att
vara legitimerad läkare eller ha särskilt tillstånd". Regeringen delar
Lagrådets synpunkter och har justerat lagförslaget i enlighet därmed.
En omskärelse som utförs av en icke behörig person kan förutom att föranleda
ansvar enligt denna lag också föranleda ansvar enligt de allmänna bestämmelserna
i brottsbalken. Det förhållandet att en gärning bedöms som brottslig enligt
denna lag innebär dock inte automatiskt att gärningen också föranleder ansvar
enligt brottsbalken. Det kan fortfarande finnas fall där de allmänna reglerna om
samtycke och social adekvans leder till att bestämmelserna om t.ex. misshandel
inte kan tillämpas. Utrymmet för att vid tillämpningen av brottsbalkens
bestämmelser bedöma en omskärelse som utförs av någon som inte är behörig att
göra det som socialadekvat torde emellertid minska väsentligt till följd av den
nya regleringen.
Någon särskild skyddad titel eller liknande behöver inte införas för att
motverka att någon osant ger sig ut för att ha behörighet. Detta bör kunna
motverkas på annat sätt. Den som utan att vara behörig faktiskt utför ingrepp
gör sig däremot skyldig till brott enligt vad som nyss sagts.
5.10 Ingripanden mot den som är behörig att utföra omskärelse
Regeringens bedömning: Genom att det införs bestämmelser om att lagen (1998:531)
om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS) skall gälla för
läkare som utför omskärelse, kommer åtgärder att kunna vidtas enligt de
bestämmelser som finns där.
Om en pojke som följd av ingreppet har tillfogats kroppsskada, sjukdom eller
smärta och detta har berott på uppsåt eller oaktsamhet, kan också brottsbalkens
bestämmelser bli tillämpliga.
Promemorians bedömning: Överensstämmer i stort sett med regeringens.
Remissinstanserna: Riksåklagaren (RÅ) påpekar att det synes som om hälso- och
sjukvårdspersonal inte skulle kunna bli föremål för straffrättslig bedömning
enligt brottsbalkens regler vid felaktigt utförd omskärelse, vilket däremot
skulle vara fallet för den som har särskilt tillstånd. RÅ efterlyser ett
förtydligande.
Skälen för regeringens bedömning: Som framgår av avsnitt 5.1 föreslår regeringen
att det i lagen införs en bestämmelse om lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område (LYHS) skall vara tillämplig på legitimerad
läkare som utför omskärelse enligt denna lag. Ingreppet skall då uppfylla hälso-
och sjukvårdslagens (1982:763) och LYHS krav på god vård, dvs. vården skall
vara sakkunnig och omsorgsfull och stå i överensstämmelse med vetenskap och
beprövad erfarenhet. Av detta följer att om omskärelsen utförs på ett oskickligt
sätt kan åtgärder vidtas mot den ansvarige enligt bestämmelserna om
disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation i LYHS.
En person som har fått särskilt tillstånd att utföra omskärelse, kan få sin
behörighet återkallad (se avsnitt 5.5) om ingreppet utförts på ett oskickligt
sätt eller utan att iaktta de föreskrifter som gäller för ingreppet.
Det förhållandet att en person är behörig att utföra omskärelse - oavsett om det
är fråga om en legitimerad läkare eller en person med särskilt tillstånd enligt
denna lag - utesluter givetvis inte att straffansvar enligt brottsbalkens
bestämmelser kan komma ifråga. Sådant ansvar kan t.ex. aktualiseras om de
förutsättningar för ansvar som anges i 3 kap. 5 § brottsbalken (misshandel) är
uppfyllda när ingreppet har skett utan erforderligt samtycke eller utan
bedövning.
5.11 Frågan om skadestånd vid felaktigt utförd omskärelse
Regeringens bedömning: Någon särskild reglering av ersättningsfrågan vid
felaktigt utförd omskärelse bör inte införas.
Promemorians bedömning: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har särskilt kommenterat frågan.
Skälen för regeringens bedömning: Genom att det dels i lagen införs en
bestämmelse om att patientskadelagen (1996:799) skall gälla vid omskärelse som
utförs av legitimerad läkare, dels införs en bestämmelse i patientskadelagen om
att den lagen gäller vid omskärelse enligt denna lag, kommer en skada att kunna
ersättas på samma sätt som annan hälso- och sjukvårdsverksamhet enligt
bestämmelserna i den lagen.
Den som utför omskärelse utan att ha behörighet att göra det kommer, om
förslaget genomförs, att göra sig skyldig till brott.
Det saknas anledning att införa skadeståndsbestämmelser för sådana fall där
ingreppet inte har lett till någon skada för den pojke som har omskurits.
I de fall den icke behörige omskäraren faktiskt har tillfogat en pojke smärta
eller annan skada är de allmänna bestämmelserna i skadeståndslagen tillämpliga.
En pojke kan naturligtvis orsakas skada också i sådana fall då omskärelsen har
utförts av en person som haft behörighet att utföra ingreppet. Om denne har
orsakat pojken skada genom uppsåt eller av oaktsamhet blir skadeståndslagens
allmänna bestämmelser tillämpliga. Detta torde vara tillräckligt. Detta gäller
särskilt eftersom de krav som nu ställs på hur ingreppet skall utföras etc.
rimligen måste beaktas vid prövningen av uppsåt eller oaktsamhet. Det finns
därför inte behov av någon särskild ny regel om ersättning för de fall då en
omskärelse av en därtill behörig person har orsakat en pojke skada.
5.12 Sekretess
Regeringens förslag: Sekretesslagen (1980:100) kompletteras så att det tydligt
framgår att omskärelse omfattas av den sekretess som gäller inom hälso- och
sjukvården.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen har inte berört frågan.
Skälen för regeringens förslag: Lagrådet har anfört att det i allmän verksamhet
bör råda motsvarande sekretess för omskärelser som gäller i hälso- och
sjukvården. Lagrådet anser dock att det är tvivelaktigt om omskärelse av
religiösa eller kulturella skäl kan betecknas som medicinsk verksamhet. Lagrådet
har därför föreslagit en ny tredje mening i 7 kap 1 § första stycket
sekretesslagen (1980:100).
Regeringen delar Lagrådets uppfattning att omskärelse som sker av ovan nämnda
skäl bör omfattas av sekretess. Regeringen anser dock att sådan omskärelse redan
omfattas av sekretess enligt 7 kap. 1 § första stycket andra meningen. Med i
sistnämnda bestämmelse förekommande uttryck "i annan medicinsk verksamhet"
åsyftas verksamhet som inte primärt har vård- eller behandlingssyfte (se
prop.1979/80:2 s 167 och Regner m.fl., Sekretesslagen, s. 7:5). Förutom de
exempel som nämns i lagtexten nämns i förarbetena rättsmedicinsk undersökning
och läkarundersökning som går ut på att fastställa en persons lämplighet för
viss befattning, t.ex. inom försvaret. I och med att den omskärelse som avses i
lagen utgör ett kirurgiskt ingrepp som måste ske på ett medicinskt riktigt sätt,
måste omskärelsen anses utgöra medicinsk verksamhet. Att den sker av kulturella
och religiösa skäl innebär ju endast att verksamheten inte primärt har vård-
eller behandlingssyfte. Regeringen anser således att sådan omskärelse som sker
av nyss nämnda skäl omfattas av den nu gällande lagtexten. Även om regeringen
anser att den befintliga lagstiftningen är tillräcklig kan det med hänsyn till
att Lagrådet funnit tveksamheter föreligga finnas skäl att ytterligare
förtydliga lagstiftningen. Regeringen har därför valt att föra in ordet
omskärelse i den exemplifiering av annan medicinsk verksamhet som finns i
paragrafen.
I privat hälso- och sjukvård får, till följd av de föreslagna ändringarna i
lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
tystnadsplikt anses följa av 2 kap. 8 § samma lag.
6 Frågor om tillgänglighet och kostnader
Regeringens bedömning: Landstingen bör inte åläggas att tillhandahålla
omskärelser. Frågorna om tillgänglighet och kostnader för ingreppet har dock
betydelse när det gäller att tillskapa garantier för att ingreppet sker i
enlighet med barnets bästa.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Arbetsgruppen menade
dock att frågan är komplicerad och bör utredas vidare.
Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser kommenterar frågan om
tillgänglighet och kostnader. Flertalet av dessa anser att det är nödvändigt för
att den föreslagna regleringen skall få avsedd effekt att hälso- och sjukvården
tillhandahåller omskärelse till en avgift i nivå med övriga patientavgifter.
Flera pekar också på att kostnaden för samhället är försumbar.
Landstingsförbundet anser principiellt att omskärelse inte kan anses ingå i det
generella åtagandet av hälso- och sjukvårdshuvudmännen. Respektive huvudman
avgör därvid avgiften för detta.
Skälen för regeringens bedömning: Även om omskärelse regleras på så sätt att
ingreppet huvudsakligen kommer att utföras av läkare, är det inte självklart att
landstingen skall ha skyldighet att utföra denna uppgift. Dels finns det ett
stort antal läkare och sjuksköterskor som inte vill medverka till omskärelse,
dels måste frågan om omskärelse ses i belysning av den diskussion som förs om
prioriteringar inom sjukvården, vad resurserna skall användas till, vilka behov
som är mest angelägna etc.
Det finns också andra ingrepp, t.ex. abort eller sterilisering, som inte per
definition är hälso- och sjukvård, men för vilka det föreskrivs att ingreppet
skall ske inom hälso- och sjukvården. Det är en fråga för arbetsmarknadens
parter om personal av etiska skäl inte skall behöva medverka mot sin vilja. Det
ankommer då ändå på sjukvårdshuvudmännen att se till att ingreppet blir utfört
inom hälso- och sjukvården.
Utifrån hänsynen till barnets bästa kan det anföras att den förebyggande
reglering som föreslås, för att bli effektiv och för att barn inte skall
behandlas olika utifrån var i landet de bor, förutsätter att det införs en rätt
att få ingreppet utfört inom den offentliga hälso- och sjukvården. En sådan rätt
förutsätter en motsvarande skyldighet för sjukvårdshuvudmännen att låta utföra
ingreppet. Risken finns annars att föräldrar som bor inom ett landsting där det
inte går att få omskärelse utförd, hamnar hos personer som inte är behöriga att
utföra omskärelse. Detta skulle äventyra själva syftet med den reglering
regeringen föreslår. I de fall en omskärelse sker utanför hälso- och sjukvården
och ingreppet ger upphov till komplikationer, måste pojken dessutom ändå tas om
hand av sjukvården.
Mot denna bakgrund är det ett rimligt ställningstagande att landstingen borde
kunna åläggas att tillhandahålla omskärelser. Enskilda läkare och sjuksköterskor
som inte vill medverka till ingreppet skall självfallet respekteras och inte
tvingas till det, men landstingen borde ändå inom ramen för sin organisation
kunna tillgodose behovet av att få omskärelse utförd på ett betryggande sätt. En
sådan skyldighet vore ett sätt att säkra tillgängligheten till korrekt
genomförda omskärelser. Av hänsyn till den diskussion som pågår om prioritering
av hälso- och sjukvårdens resurser, anser regeringen emellertid att det inte är
lämpligt att lägga fram något förslag i den delen. Regeringen vill dock framföra
att även frågan om tillgänglighet till riktigt utförd omskärelse måste beaktas
i diskussionen om vad hälso- och sjukvården skall användas till.
Genom 7 och 8 §§ hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) regleras varje landstings
generella planeringsskyldighet för sin hälso- och sjukvård. Planeringsansvaret
omfattar inte bara den egna hälso- och sjukvården utan också den vård som
privata och andra vårdgivare tillhandahåller. Ett landsting skall sålunda vid
planeringen av sin verksamhet beakta omfattningen av och inriktningen på den
hälso- och sjukvård som andra ansvarar för. Detta innebär att landstingen har en
god överblick över de olika vårdverksamheter som erbjuds. Även om landstingen
inte åläggs att tillhandahålla omskärelse, bör de därför kunna stå till tjänst
med att informera föräldrar om var och hos vilken läkare det är möjligt att få
en omskärelse utförd.
Frågan om kostnaden för ingreppet
Varje landsting bestämmer självt hur mycket ingreppet skall kosta för den
enskilde. Inom Stockholms läns landsting har man ett avtal med en
privatpraktiserande läkare, som får ersättning med 2 100 kr (år 2000) för varje
ingrepp, samtidigt som ingreppet är kostnadsfritt för familjen. Andra landsting
tillämpar självkostnad för den enskilde. Men inte heller denna är enhetlig, utan
beräkningarna görs på olika sätt. En omskärelse till självkostnad kan därför
kosta allt mellan 700 kronor och flera tusen kronor.
För många familjer kan den höga kostnaden vara mycket betungande, samtidigt som
religionen och traditionen ställer krav på att ingreppet skall utföras. Detta är
också en orsak till att små pojkar utsätts för ingrepp av personer som inte har
tillräcklig kunskap.
Det finns argument både för och emot en offentlig finansiering av omskärelse som
sker av skäl som inte är medicinskt betingade. Mot en offentlig finansiering
talar att ingreppet inte är hälso- och sjukvård, att det är en angelägenhet för
den enskilda familjen som den själv bör stå kostnaden för, att sjukvårdens
resurser är ansträngda och att detta är inte en prioriterad fråga.
Å andra sidan kan man hävda att det för barnets bästa och av rättviseskäl borde
finnas en offentlig finansiering eller åtminstone reglering av vad ingreppet
skall få kosta för familjen. Barnets bästa kräver att omskärelse utförs på ett
korrekt sätt under betryggande förhållanden. Att säkerställa detta är till stor
del en fråga om tillgänglighet och kostnader. Barnkonventionen kräver att alla
barn i landet behandlas på likvärdigt sätt; inget barn får diskrimineras utifrån
religiös eller etnisk tillhörighet eller utifrån var i landet det bor. Barn,
vars religion och sociala tillhörighet kräver att omskärelse utförs, bör få
tillgång till den bästa vård på likvärdiga villkor som andra barn som behöver
besöka hälso- och sjukvården.
En jämförelse kan göras med våra nordiska grannländer, där det närmast är
självklart att familjen betalar normal läkarvårdstaxa om ingreppet utförs inom
hälso- och sjukvården. Det går inte heller att bortse från att kostnaden ur ett
samhälleligt perspektiv lär vara närmast försumbar, samtidigt som kostnaden för
den enskilda familjen kan vara högst kännbar.
Regeringen avser att följa utvecklingen och vilka effekter den nya lagen får för
berörda pojkar och deras vårdnadshavare och vilken policy som utvecklas hos de
enskilda sjukvårdshuvudmännen.
7 Ekonomiska konsekvenser
Kostnadsökningarna av förslagen är mycket små och ryms inom nuvarande ramar för
såväl rättsväsendet som Socialstyrelsen.
8 Ikraftträdande
Regeringen finner det angeläget att lagen träder i kraft så snart som möjligt.
Socialstyrelsen har dock framfört synpunkter på att de behöver ges rimlig tid
att utfärda föreskrifter samt att ge erforderliga tillstånd. Regeringen har
förståelse för Socialstyrelsens synpunkter och föreslår därför att lagen träder
i kraft den 1 oktober 2001.
9 Författningskommentar
9.1 Förslaget till lag om omskärelse av pojkar
1 § Med omskärelse avses i denna lag ett sådant kirurgiskt ingrepp, i syfte att
helt eller delvis avlägsna förhud runt penis, som inte anses utgöra hälso- och
sjukvård i den mening som avses i 1 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
Denna lag skall tillämpas på omskärelse av pojkar upp till arton års ålder.
I denna inledande paragraf ges en definition av vad som avses med omskärelse
enligt lagen. Omskärelse som görs utifrån en medicinsk indikation, exempelvis
fimosis (förhudsförträngning), omfattas inte av denna lag. För sådan omskärelse
gäller hälso- och sjukvårdslagstiftningen.
I andra stycket anges att lagen skall tillämpas på pojkar upp till arton års
ålder. Då denna lag är till för att skydda barn, är det lämpligt att knyta
tillämpningsområdet till barnkonventionens definition av barn - varje människa
under arton år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller
för barnet. I Sverige är myndighetsåldern arton år och barnkonventionen gäller
således upp till den åldern för barn här i landet.
Omskärelse utförs endast på pojkar, könsstympning av flickor - som är något helt
annat - är totalt förbjudet enligt lagen (1982:316) med förbud mot
könsstympning av kvinnor.
2 § När läkare utför omskärelse enligt denna lag gäller lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, patientskadelagen (1996:799)
och patientjournallagen (1985:562).
Omskärelse som inte är medicinskt betingad är inte hälso- och sjukvård enligt
den definition som ges i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). För att lagen om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, patientskadelagen samt
patientjournallagen skall bli tillämpliga på sådan verksamhet, måste detta
regleras särskilt. Denna bestämmelse syftar till att göra tillämpliga
bestämmelser i nämnda lagar tillämpliga på sådana omskärelser som avses i denna
lag.
3 § Omskärelse får utföras på begäran av eller efter medgivande av pojkens
vårdnadshavare och efter det att vårdnadshavaren har informerats om vad
ingreppet innebär. Står pojken under vårdnad av två vårdnadshavare, skall vad
som nu sagts gälla båda. Den som skall utföra ingreppet svarar själv för att
informationen ges eller att den ges av medicinskt kunnig person.
Sådan information skall ges också till pojken, om han har uppnått den ålder och
mognad som krävs för att förstå informationen.
Pojkens inställning till ingreppet skall så långt det är möjligt klarläggas. Ett
ingrepp får inte utföras mot en pojkes vilja.
I denna paragraf anges förutsättningarna för att omskärelse skall få ske.
Paragrafens innehåll behandlas närmare i avsnitt 5.2.1.
I första och andra styckena behandlas dels frågan om att det är pojkens
vårdnadshavare som skall begära eller medge omskärelsen, dels information som en
förutsättning för att omskärelse skall få ske. Information om vad ingreppet
innebär skall ges till pojkens vårdnadshavare och också till pojken om han har
uppnått sådan ålder och mognad att han kan förstå informationen. Den som skall
utföra ingreppet är ansvarig för att sådan information ges. Om han själv inte
kan ge informationen skall han tillse att den ges av annan person som är
medicinskt kunnig. Det åligger den som skall utföra omskärelsen att förvissa sig
om att informationen lämnats och att pojkens vårdnadshavare och, i förekommande
fall, pojken själv förstår den.
Huvudregeln är att det är pojkens vårdnadshavare som skall begära ingreppet. I
det fall att en äldre pojke, som fortfarande är omyndig, begär att få en
omskärelse utförd, är det läkarens skyldighet att förvissa sig om att
vårdnadshavarna är införstådda med att omskärelse skall utföras och att de får
den information som föreskrivs.
Står barnet under vårdnad av två vårdnadshavare skall båda vårdnadshavarna
begära att omskärelsen görs (se 6 kap. 13 § föräldrabalken) och information om
vad ingreppet innebär skall ges till båda vårdnadshavarna. Om vid gemensam
vårdnad en av två vårdnadshavare inte vill att omskärelse görs, får den inte
utföras.
Uttrycket information om vad ingreppet innebär är avsett att innefatta också
information om vad eftervården innebär.
Det åligger också den som skall utföra ingreppet att försöka ta reda på pojkens
inställning, om pojken är gammal och mogen nog att kunna ge uttryck för en
sådan. Denna bestämmelse knyter an till en av barnkonventionens grundläggande
principer, barnets rätt att bli hörd och respekterad i frågor som berör honom.
Detta framgår av tredje stycket.
I tredje stycket anges också ytterligare förutsättningar för att ingreppet skall
få ske. Pojken ges här en vetorätt. Även om pojkens vårdnadshavare vill att ett
ingrepp görs får det inte utföras om pojken motsätter sig det.
4 § Ingreppet skall utföras med den smärtlindring som ingreppet kräver, under
betryggande hygieniska förhållanden och i övrigt med hänsyn till vad som är bäst
för pojken.
Paragrafen behandlas i avsnitt 5.2.2.
Hänsynen till vad som är bäst för pojken skall vara vägledande. Detta innebär
bl.a. att adekvat smärtlindring skall ges och att ingreppet skall utföras under
fullgoda hygieniska och andra förhållanden. Socialstyrelsen kommer att
bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter i fråga om adekvat smärtlindring och
övriga villkor för omskärelsen, se 11 §.
5 § Omskärelse får utföras endast av legitimerad läkare med sådan kompetens som
föreskrivits med stöd av 11 § eller av den som har särskilt tillstånd att utföra
omskärelse.
Annan person än legitimerad läkare får inte utföra omskärelse på pojkar som är
äldre än två månader.
Paragrafen behandlas i avsnitt 5.2.1.
Paragrafen anger vilka som är behöriga att utföra omskärelser av pojkar och
förbjuder samtidigt andra att utföra ingreppet. Det ankommer på Socialstyrelsen
att inom ramen för sin föreskriftsrätt ange vilken ytterligare kompetens som
skall krävas av en legitimerad läkare för att han eller hon skall vara behörig
att utföra omskärelse.
I andra stycket anges att särskilt tillstånd att utföra omskärelse endast kan
omfatta barn upp till två månaders ålder.
6 § Särskilt tillstånd att utföra omskärelse får meddelas den som har
föreslagits av ett trossamfund där omskärelse ingår som en del i en religiös
tradition, och om personen bedöms kunna utföra ingreppet i enlighet med de krav
som gäller för ingreppet och i övrigt är lämplig att utföra omskärelse eller om
tillståndet inte längre utnyttjas.
Tillstånd enligt första stycket meddelas av Socialstyrelsen efter ansökan av den
som föreslås få tillstånd.
Paragrafen behandlas i avsnitt 5.4 och 5.6.
I första stycket anges vad som krävs för att få särskilt tillstånd att utföra
omskärelse. Till ledning för vad som är ett trossamfund kan definitionen i 2 §
lagen (1998:1593) om trossamfund användas. Där anges att ett trossamfund är en
gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst.
Sökanden skall, för att få tillstånd, kunna förväntas se till att de krav på
omskärelsen som ställs i 3 och 4 §§ denna lag samt anknytande föreskrifter och
allmänna råd uppfylls. Det krävs dock inte att sökanden själv har kompetens att
ge smärtlindring. Adekvat smärtlindring kan också ges av en annan person.
Däremot krävs att sökanden skall kunna ta ansvar för att kraven på omskärelse
uppfylls.
I andra stycket anges att det är Socialstyrelsen som är behörig myndighet att ge
tillstånd. Ansökan skall göras av den person som skall ha tillståndet.
7 § Socialstyrelsen kan återkalla ett särskilt tillstånd att utföra omskärelse
för en person har utfört omskärelse på ett oskickligt eller annars olämpligt
sätt eller som av andra skäl är olämplig att utföra omskärelse eller om
tillståndet inte längre utnyttjas.
Ett beslut om återkallelse av tillstånd gäller omedelbart.
Paragrafen behandlas i avsnitt 5.5.
Principen bör vara den att en person som inte längre uppfyller de krav som
gäller för att få särskilt tillstånd att utföra omskärelse av pojkar inte heller
skall få behålla ett sådant tillstånd.
En person som utför omskärelser på ett sådant sätt eller under sådana
förhållanden som riskerar att skada barnet, förorsaka det smärta eller på annat
sätt äventyrar barnets utveckling bör naturligtvis inte få behålla sitt
tillstånd. Det bör inte heller en person som inte håller sig underrättad om
vilka regler och allmänna råd som gäller för ingreppet eller som åsidosätter
sådana regler och råd. Detta kan vara fallet t.ex. om ingen eller endast
bristfällig information om ingreppet och dess konsekvenser lämnas.
En person kan härutöver anses vara olämplig att utföra omskärelser av pojkar
exempelvis på grund av sjukdom, tecken på missbruk eller liknande
omständigheter.
Lagrådet har noterat att det i motivtexten anförs att Socialstyrelsen skall
kunna återkalla ett tillstånd när det inte längre behövs, t.ex. för att
tillståndshavaren av något skäl inte längre anlitas, och föreslagit ett tillägg
till paragrafens första stycke. Regeringen delar Lagrådets uppfattning och har
justerat lagtexten i enlighet härmed.
I andra stycket föreskrivs att ett beslut om återkallelse av tillstånd gäller
omedelbart. Den som är missnöjd med ett återkallelsebeslut har enligt allmänna
förvaltningsrättsliga regler möjlighet att ansöka om inhibition hos länsrätten.
8 § Socialstyrelsen har tillsyn över den verksamhet som utövas av personer med
särskilt tillstånd att utföra omskärelse. Socialstyrelsen har rätt att
inspektera sådan verksamhet och får inhämta de upplysningar och ta del av de
handlingar som behövs för tillsynen
Paragrafen behandlas i avsnitt 5.7.
9 § Den som utför en omskärelse utan att vara legitimerad läkare eller ha
särskilt tillstånd döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Paragrafen behandlas i avsnitt 5.9.
10 § Socialstyrelsens beslut enligt denna lag överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten.
Paragrafen behandlas i avsnitt 5.8.
Beslut som kan överklagas är beslut om att inte bifalla en ansökan om särskilt
tillstånd samt beslut om återkallelse. I fråga om vem som skall ha rätt att
överklaga skall de allmänna förvaltningsrättsliga reglerna som framgår av 22 §
förvaltningslagen (1986:223) och 33 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). Där
stadgas att ett beslut får överklagas av den beslutet angår om det har gått
honom emot. I normalfallet torde det vara den som ansökt om tillstånd, dvs. den
som vid bifall skall ha det särskilda tillståndet att utföra omskärelse.
11 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om
- vilken kompetens läkare som skall utföra omskärelse skall ha,
- smärtlindring,
- hur ingreppet i övrigt skall utföras, samt
- den information som skall lämnas till pojken och hans vårdnadshavare.
I paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet regeringen föreskriver,
att utfärda de ytterligare föreskrifter som behövs till skydd för enskilda.
Föreskriftsrätten knyter an till dels bestämmelsen i 5 § om kompetens, dels till
de förutsättningar för omskärelse som anges i 3 och 4 §§.
9.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
7 kap. 1 §
Ett tillägg har gjorts i första stycket om att sekretess även gäller i
verksamhet som avser omskärelse. Lagrådet har anfört att det i allmän verksamhet
bör råda motsvarande sekretess för omskärelser som gäller i hälso- och
sjukvården. Regeringen har emellertid valt en annan lösning än den Lagrådet
förordat av skäl som framgår under avsnitt 5.12.
9.3 Förslaget till lag om ändring i patientskadelagen (1996:799)
5 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 5.11.
Den föreslagna ändringen har införts på Lagrådets inrådan och medför att
patientskadelagen blir tillämplig när läkare utför sådan omskärelse som inte per
definition är hälso- och sjukvård.
9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på
hälso- och sjukvårdens område
2 §
Paragrafen behandlas i avsnitt 5.10.
Den föreslagna ändringen har införts på Lagrådets inrådan. Härigenom blir det
helt tydligt att läkare som utför omskärelse som inte per definition är hälso-
och sjukvård omfattas av bestämmelserna i nämnda lag.
Arbetsgruppens lagförslag
Förslag till lag om omskärelse
1 § Med omskärelse avses i denna lag ett sådant kirurgiskt ingrepp, i syfte att
helt eller delvis avlägsna förhud runt penis, som inte anses utgöra hälso- och
sjukvård i den mening som avses i 1 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
Denna lag skall tillämpas på omskärelse av pojkar upp till arton års ålder.
2 § Omskärelse får utföras endast om pojkens vårdnadshavare har informerats om
vad ingreppet innebär. Sådan information skall ges också till pojken, om han har
uppnått den ålder och mognad som krävs för att kunna förstå informationen.
Pojkens inställning till ingreppet skall så långt det är möjligt klarläggas.
Samtycke till ingreppet skall lämnas av pojkens vårdnadshavare. Ett ingrepp får
inte göras mot en pojkes vilja.
Ingreppet skall utföras med den smärtlindring som ingreppet kräver samt under
betryggande hygieniska förhållanden och även i övrigt i enlighet med barnets
bästa.
3 § Omskärelse får utföras endast av därtill behörig hälso- och
sjukvårdspersonal eller den som har särskilt tillstånd att utföra omskärelse.
4 § Särskilt tillstånd att utföra omskärelse får meddelas den som har
föreslagits av ett sådant trossamfund för vilket omskärelse ingår som en del i
en religiös tradition, och som bedöms kunna utföra ingreppet i enlighet med de
krav som gäller för ingreppet och som i övrigt är lämplig att utföra omskärelse.
Tillstånd enligt första stycket meddelas av Socialstyrelsen efter ansökan av den
som föreslås få tillstånd.
5 § Socialstyrelsen kan återkalla ett särskilt tillstånd att utföra omskärelse
för en person som utför eller har utfört en omskärelse på ett oskickligt eller
annars olämpligt sätt eller som av andra skäl får anses vara olämplig att utföra
omskärelser.
6 § Den som utför en omskärelse utan att vara berättigad till det döms till
böter eller fängelse i högst sex månader.
7 § Socialstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten.
8 § Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Socialstyrelsen, får meddela
föreskrifter om smärtlindring och om hur ingreppet i övrigt skall utföras samt
om den information som skall lämnas till vårdnadshavare och barn.
Denna lag träder i kraft den
Remissinstanser till promemorian Omskärelse av pojkar (Ds 2000:5)
Riksdagens ombudsmän (JO), Göta Hovrätt, Kammarrätten i Stockholm, Göteborgs
tingsrätt, Falu tingsrätt, Länsrätten i Skåne, Länsrätten i Södermanland,
Socialstyrelsen, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Värmlands län,
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket, Integrationsverket,
Invandrarverket, Barnombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering,
Statens medicinsk-etiska råd, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten,
Sveriges advokatsamfund, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet,
Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Judiska centralrådet, Judiska
församlingen i Stockholm, Sveriges muslimska förbund, Islamiska
kulturcenterunionen i Sverige, Förenade Islamiska Församlingar i Sverige,
Sveriges muslimska ungdomsförbund, Svenska islamiska samfundet, Stiftelsen
Islamic center, Islamiska shiasamfunden i Sverige, Samarbetsnämnden för
statsbidrag till trossamfund, Afrosvenskarnas riksförbund, Rädda Barnen, Barnens
rätt i samhället (BRIS), Svenska Röda Korset, Nätverket för barnkonventionen,
Läkarsällskapet, Svenska barnläkarföreningen, Svensk barnkirurgisk förening,
Svensk barnsmärtförening, Riksförbundet för barnsjuksköterskor, Svensk
sjuksköterskeförening, Svenska barnmorskeförbundet, Landstingsförbundet, Svenska
kommunförbundet, Landstinget i Stockholms län, Landstinget i Jönköpings län,
Landstinget i Gävleborgs län, RFSU, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd,
Patientskadenämnden, Vårdförbundet och Sveriges läkarförbund.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om omskärelse av pojkar
1 § Med omskärelse avses i denna lag ett sådant kirurgiskt ingrepp i syfte att
helt eller delvis avlägsna förhud runt penis, som inte anses utgöra hälso- och
sjukvård i den mening som avses i 1 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
Denna lag skall tillämpas på omskärelse av pojkar upp till arton års ålder.
2 § När läkare utför omskärelse enligt denna lag gäller lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, patientskadelagen (1996:799)
och patientjournallagen (1985:562).
3 § Omskärelse får utföras endast på begäran av pojkens vårdnadshavare och efter
att vårdnadshavaren har informerats om vad ingreppet innebär. Står pojken under
vårdnad av två vårdnadshavare, skall vad som nu sagts gälla båda. Den som skall
utföra ingreppet svarar själv för att informationen ges eller att den ges av en
medicinskt kunnig person.
Sådan information skall ges också till pojken, om han har uppnått den ålder och
mognad som krävs för att förstå informationen.
Pojkens inställning till ingreppet skall så långt det är möjligt klarläggas. Ett
ingrepp får inte utföras mot en pojkes vilja.
4 § Ingreppet skall utföras med den smärtlindring som ingreppet kräver, under
betryggande hygieniska förhållanden och med hänsyn till vad som är bäst för
pojken.
5 § Omskärelse får utföras endast av legitimerad läkare med föreskriven
kompetens eller den som har särskilt tillstånd att utföra omskärelse av pojkar.
Annan person än legitimerad läkare får inte utföra omskärelse på pojkar som är
äldre än två månader.
6 § Särskilt tillstånd att utföra omskärelse får meddelas den som föreslagits av
ett trossamfund där omskärelse ingår som en del i en religiös tradition, om
personen bedöms kunna utföra ingreppet i enlighet med de krav som gäller för
ingreppet och i övrigt är lämplig att utföra omskärelser.
Tillstånd enligt första stycket meddelas av Socialstyrelsen efter ansökan av den
som föreslås få tillstånd.
7 § Socialstyrelsen kan återkalla ett särskilt tillstånd att utföra omskärelse
för en person som har utfört omskärelse på ett oskickligt eller annars olämpligt
sätt eller som av andra skäl är olämplig att utföra omskärelser.
Socialstyrelsens beslut om återkallelse av tillstånd gäller omedelbart.
8 § Socialstyrelsen har tillsyn över den verksamhet som utövas av personer med
särskilt tillstånd att utföra omskärelse. Socialstyrelsen har rätt att
inspektera sådan verksamhet och får inhämta de upplysningar och ta del av de
handlingar som behövs för tillsynen.
9 § Den som utför en omskärelse av en pojke utan att vara behörig döms till
böter eller fängelse i högst sex månader.
10 § Socialstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten.
11 § Regeringen eller, den myndighet regeringen bestämmer, får meddela
föreskrifter om
- vilken kompetens läkare som skall utföra omskärelse skall ha,
- smärtlindring,
- hur ingreppet i övrigt skall utföras, samt
- den information som skall lämnas till pojken och hans vårdnadshavare.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2001.
2. Lagen gäller inte omskärelse som skett före ikraftträdandet.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-03-07
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Leif Thorsson, regeringsrådet Rune Lavin.
Enligt en lagrådsremiss den 22 februari 2001 (Socialdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
omskärelse av pojkar.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Carin Jahn.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Allmänt
Varje form av könsstympning av kvinnor är förbjuden i vårt land (lag 1982:316).
När förbudet infördes konstaterades att könsstympning av kvinnor saknar religiös
motivering till skillnad från vad som ofta är fallet vid könsstympning av män
(omskärelse), även om det förekommer att omskärelse utförs utan vare sig
medicinsk eller religiös motivering (prop. 1981/82:172). I bägge fallen utgör
ingreppet ett intrång i individens personliga integritet som principiellt kräver
individens eget samtycke (vilket dock genom lagen 1982:316 blivit utan verkan
vid kvinnlig könsstympning).
Eftersom omskärelse av pojkar regelmässigt utförs när barnet är mycket litet -
enligt judisk sed på åttonde levnadsdagen och även bland muslimer ofta under
nyföddhetsperioden - aktualiseras i stället föräldrarnas bestämmanderätt över
barnet. I rättsfallet NJA 1997 s. 636 fann Högsta domstolen att föräldrars
samtycke gjorde en omskärelse tillåten. I det målet förelåg inte stöd för tanken
att ingreppet, utfört på betryggande sätt, skulle vara så skadligt för barnet
att föräldrarnas samtycke inte skulle befria från ansvar. Som framgår av
remissyttranden i detta lagstiftningsärende råder emellertid inte någon enighet
om att ingreppet regelmässigt är oskadligt för barnet, och det konstateras också
att den smärtlindring som är erforderlig - och som i och för sig väl kunde
göras obligatorisk, såsom förespråkats i en del remissvar - inte heller alltid
är utan komplikationer.
Det synes emellertid inte nu föreligga tillräckliga skäl för att anse omskärelse
av pojkar vara en sådan för barnets hälsa skadlig sedvänja som Sverige genom
barnkonventionen (SÖ 1990:20, artikel 24.3) åtagit sig att motverka. Inte heller
kan det bortses från att ett förbud mot omskärelse av pojkar - vare sig totalt
eller begränsat till andra ingrepp än sådana som görs inom hälso- och sjukvården
- inte skulle efterlevas, utan verksamheten skulle, som det anförs i remissen,
tvingas ut i det illegala fältet och utrymmet för "köksbordskirurgi" skulle öka
med åtföljande ökade risker för barnens hälsa.
Men värderingen av ingreppet synes ha förskjutits redan under den korta tiden
från Högsta domstolens nyss nämnda avgörande och det nu föreliggande
lagstiftningsärendet, och den avvägning mellan å ena sidan barnets bästa och å
andra sidan föräldrarnas bestämmanderätt över barnet och deras rätt till fri
religionsutövning som nu görs kan efter en tid visa sig föråldrad.
Den föreslagna lagens EG-aspekt
Det får antas att omskärelser - liksom t.ex. aborter, se mål C-159/90 Society
for the Protection of Unborn Children Ireland Ltd mot Stephen Grogan m.fl.,
[1991] ECR I-4685 - är tjänster som omfattas av artikel 50 EG-fördraget och
beträffande vilka följaktligen, enligt artikel 49 samma fördrag, inskränkningar
i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen skall förbjudas såvitt
avser medborgare i annan medlemsstat än den där mottagaren av tjänsten är
bosatt. Hur detta förhållande kan påverka den föreslagna regleringen har inte
berörts i remissen men bör beaktas under det fortsatta beredningsarbetet i
Regeringskansliet.
2 §
Enligt Lagrådets mening bör, vid sidan av förevarande bestämmelse, även i lagen
om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och i patientskadelagen
införas föreskrifter varav framgår att nämnda lagar gäller även omskärelse
enligt förevarande lag. I förstnämnda lag bör i 2 § efter "tandvårdslagen
(1985:125)" läggas till ", lagen (2001:000) om omskärelse av pojkar". I
patientskadelagen bör i 5 § första ledet efter "hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)" skrivas ", tandvårdslagen (1985:125) eller lagen (2001:000) om
omskärelse av pojkar".
3 §
Bestämmelsen att omskärelsen får utföras "endast" på begäran av pojkens
vårdnadshavare står inte i god överensstämmelse med de principer som i övrigt
gäller enligt svensk rätt i fråga om förhållandet mellan barn och deras
vårdnadshavare och om ungas samtycke till medicinska åtgärder och är diskutabel
också från religionsfrihetssynpunkt. Ungas rättshabilitet i frågor som rör högst
personliga angelägenheter utvecklas successivt och det kan i sådana frågor inte
dras någon klar gräns vid artonårsåldern. Mycket unga kvinnor kan få abort
t.o.m. utan vårdnadshavarnas vetskap, eftersom sjukvårdssekretessen kan gälla
även gentemot dem (14 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen). Vid behandlingen
av förslaget till lag om trossamfund anförde Lagrådet att i fråga om sådana
högst personliga angelägenheter som trostillhörighet fick det antas följa av
allmänna rättsgrundsatser att exempelvis en 17-åring har möjlighet att träffa
avgörandet på egen hand. Regeringen delade Lagrådets uppfattning. (Prop.
1997/98:116 s. 109 f och 197.) Här kan även hänvisas till Elisabeth Rynning,
Samtycke till medicinsk vård och behandling, 1984, s. 285 ff, särskilt s. 286.
Det inses inte varför en 17-åring som önskar konvertera till judendomen inte
skulle kunna på egen begäran bli omskuren, om han eller någon annan betalar
kostnaden och ingreppet utförs av en kompetent läkare. Frågan borde överlämnas
till praxis. Lagrådet förordar därför att ordet "endast" utgår ur lagtexten.
Av lagtexten framgår att, om det finns två vårdnadshavare, bådas agerande skall
kunna förstås så att de begär att ingreppet skall utföras. Det är alltså inte
tillräckligt att en av dem begär och den andra inte motsätter sig ingreppet.
Frågan om hänsyn till barnets vilja brukar i familjerättsliga sammanhang
uttryckas så att sådan hänsyn skall tas med beaktande av barnets ålder och
mognad. I förevarande paragraf står att ett ingrepp inte får utföras mot pojkens
vilja. Detta innebär att inte ens en liten pojke får omskäras mot sin vilja om
han kan ge utryck för att han inte vill vara med om ingreppet. Häremot har
Lagrådet inget att erinra.
7 §
Enligt motiveringen är avsikten att Socialstyrelsen skall kunna återkalla ett
tillstånd, förutom i de fall som anges i lagtexten, också när tillståndet inte
längre behövs, t.ex. för att tillståndshavaren av något skäl inte längre
anlitas. Detta måste komma till uttryck i lagtexten för att kunna läggas till
grund för återkallelse. Till paragrafens första stycke kan förslagsvis läggas
orden ", eller om tillståndet inte längre utnyttjas.
9 §
Om en läkare utför en omskärelse felaktigt kan han bli föremål för
disciplinpåföljd enligt lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens
område, därför att ingreppet inte har skett i överensstämmelse med vetenskap och
beprövad erfarenhet, eller åtalas enligt brottsbalken för exempelvis misshandel
eller vållande till kroppsskada. Däremot är det inte väl förenligt med det
system som i övrigt gäller för ansvar på hälso- och sjukvårdens område att en
legitimerad läkare skulle kunna straffas därför att det enligt Socialstyrelsens
föreskrifter finns någon formell brist i hans kompetens att utföra omskärelser
(jfr 9 § abortlagen). Lagrådet förordar att uttrycket "utan att vara behörig"
byts mot orden "utan att vara legitimerad läkare eller ha särskilt tillstånd".
Övergångsbestämmelserna
Punkten 2 är överflödig och bör utgå. Den torde endast kunna vara av intresse i
fråga om möjligheten att erhålla skadestånd. Vid patientskadelagens tillkomst
ansågs emellertid en motsvarande övergångsbestämmelse obehövlig, eftersom det i
enlighet med allmänna rättsgrundsatser ändå gällde att den nya lagen bara skulle
tillämpas på skador som inträffade efter ikraftträdandet (prop. 1995/96:187 s.
75).
Sekretess
I allmän verksamhet bör för omskärelser råda motsvarande sekretess som gäller
för hälso- och sjukvården. Det är tvivelaktigt om omskärelse av religiösa skäl
kan betecknas som medicinsk verksamhet, något som motiverar en uttrycklig
bestämmelse i ämnet. En sådan bör läggas till som en ny tredje mening i 7 kap. 1
§ första stycket sekretesslagen och förslagsvis ges följande lydelse:
"Sekretessen gäller även i verksamhet som avser omskärelse enligt lagen
(2001:000) om omskärelse av pojkar:"
I privat hälso- och sjukvård får till följd av de av regeringen respektive
Lagrådet föreslagna ändringarna i lagen om yrkesverksamhet på hälso- och
sjukvårdens område tystnadsplikt anses följa av 2 kap. 8 § samma lag.
Socialdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 2001
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden Thalén, Winberg,
Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Messing, Engqvist, Rosengren,
Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm
Föredragande: statsrådet Thalén
Regeringen beslutar proposition 2000/01:81 Omskärelse av pojkar
Rättsdatablad
Författningsrubrik
Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett
normgivnings-bemyndigande
Celexnummer för bakomliggande EG-regler
Lagen (2001:000) om omskärelse av pojkar
11 §
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
2 Senaste lydelse 1998:1657.
3 Senaste lydelse 1998:535.
Prop. 2000/ 01:81
8
1
Prop. 2000/01:81
40
41
Prop. 2000/01:81
Bilaga 1
42
Prop. 2000/01:81
Bilaga 1
41
Prop. 2000/01:81
Bilaga 2
43
Prop. 2000/01:81
Bilaga 2
43
Prop. 2000:01/81
Bilaga 3
45
Prop. 2000/01:81
Bilaga 3
44
Prop. 2000:01/81
Bilaga 4
48
Prop. 2000/01:81
Bilaga 4
46
Prop. 2000/01:81
49
Prop. 2000/01:81
49
Prop. 2000/01:81
50
50
Sveriges riksdag
100 12 Stockholm
Telefon: 08-786 40 00 (växel)
100 12 Stockholm
Telefon: 08-786 40 00 (växel)
Frågor om riksdagen
Telefon: 020-349 000
E-post: riksdagsinformation@riksdagen.se
Telefon: 020-349 000
E-post: riksdagsinformation@riksdagen.se
