Aktuellt

Talmannens tal vid minneshögtid i pandemitid

Publicerad: 2 november 2020 klockan 10.29

Den 31 oktober hölls en minneshögtid i pandemitid i Uppsala domkyrka och talman Andreas Norlén medverkade med ett förinspelat tal.

Det talade ordet gäller

Eders Majestäter,
Ärkebiskopen,
Mina damer och herrar,

Höstens färger brinner omkring oss, som så många gånger förr. Skönheten står i kontrast till mörkret. Också de ljus som brinner i allhelgonatid trotsar stillsamt att dagarna mörknar, nu liksom varje år. Men det här är ingen vanlig höst.

I pandemins tid har många lämnat jordelivet utan att få ha en anhörigs hand i sin.
Begravningar har hållits utan att alla sörjande fått ta ett sista farväl.

Sorg över en förlorad närstående har förstärkts av sorg över ett förlorat avsked.

Nu brinner ljusen för de livslågor pandemin släckt - men också för alla andra som lämnat oss. I all sin bräcklighet har ingen någonsin levt förgäves. Med Heidenstams ord:

Förunderligt stort är ett människoöde.
Dröm och saga och skummande flöde,
Vågor och lågor och stormars kör,
men hon själv är det sköraste rör.

I år brinner ljusen även för allt det andra pandemin berövat oss. Tryggheten, jobben, de mänskliga mötena. Vi sörjer allt vi har förlorat och alla vi har förlorat.

De lågor som brinner i dag får sin kraft av både kärlek och sorg. Vi sörjer för att vi älskar. Men lågorna får näring också av tacksamhet. Tacksamhet inför det våra nära betytt för oss.

I år även tacksamhet inför alla de insatser som gjorts för att ta oss genom pandemin.

I tacksamheten ryms också hoppet – hoppet för en sörjande om en tid när minnenas lyskraft lindrar sorgens smärta, hoppet för vårt samhälle om en väg genom pandemin.

Mitt ljus tänder jag för dig som sörjer och för allt det du sörjer.
Din sorg tillhör dig, men du är inte ensam.
Vi alla bär dig, liksom du är med och bär oss andra.

Mitt ljus, och alla andra flämtande lågor som brinner i allhelgonakvällen, de ska lysa ikapp med himlens alla stjärnor och visa att just den här dagen och just den här natten är inga själar bortglömda.

Vi minns allt vi har förlorat och alla vi har förlorat.

Henry Scott-Holland förenade för drygt 100 år sedan hoppet och kärleken i en dikt om döden och jag vill avsluta med några strofer ur den:

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag, Du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som du alltid gjort.
/.../
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med er där hemma.
/.../
Varför skulle du sluta tänka på mig
för att du inte längre kan se mig.
Jag väntar på dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.