Ceremoni inför Förintelsens minnesdag
Publicerad:
Torsdagen den 25 januari hölls en minnesstund i riksdagen för offren för Förintelsen. Bakom arrangemanget, som hölls i Bankhallen, stod talman Andreas Norlén och riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen.
Vid minnesceremonin talade Dina och Jovan Rajs, som överlevde Förintelsen. Inledde gjorde Mikael Oscarsson (KD), ordförande för nätverket Minnet av Förintelsen. Förste vice talman Kenneth G Forslund, statsminister Ulf Kristersson (M) och partiledare Magdalena Andersson (S) höll tal. Lena Hallengren, gruppledare (S), berättade om en resa med riksdagsnätverket Minnet av Förintelsens. Lilla kören under ledning av Pelle Olofson stod för musikinslagen.
Ceremonin arrangerades för att uppmärksamma Förintelsens minnesdag den 27 januari – årsdagen av befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau.
Förste vice talmannens tal
Ärade överlevare,
Statsministern,
Ärade ledamöter,
Ärade åhörare,
Varmt välkomna till Sveriges riksdag och till den här minnesceremonin, som jag har äran att anordna i samarbete med riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen under ledning av Mikael Oscarsson.
Varje år samlas vi till denna minnesstund. Men i år är det något som är annorlunda. Det år som passerat sedan vi senast samlades har skakat om oss. Något har hänt som gör att förintelsen inte längre enbart är ett avlägset minne.
Först kom Hamas attack. Attacken lämnade många judar med känslan av att de inte finns någonstans i världen där de kan känna sig trygga. Inte ens i Israel.
Sedan kom den andra vågen. En explosionsartad ökning av antisemitiska hatbrott i Europa.
Allt detta är brutala påminnelser om varför det är viktigt att vi fortsätter att hålla minnet av förintelsen levande. Att högtidlighålla minnet av förintelsen är ingen tom ceremoni. Det är ett löfte vi utfärdar. Ett löfte om att inte glömma.
När vi säger aldrig igen betyder det inte enbart att vi tar på oss ett ansvar att se till att det som skedde under förintelsen aldrig upprepas. Det betyder även att vi lovar att göra vad vi kan för att den utveckling som gjorde förintelsen möjlig inte upprepas. Det betyder också att judar aldrig igen ska behöva känna sig så hjälplösa och utlämnade som de gjorde då. Men det är precis de känslor som många judar nu lever med.
Det brukar sägas att antisemitismen ibland sover, men att den aldrig sover särskilt djupt. Under flera år har vi sett allt fler öppna uttryck för antisemitism såväl i Sverige som på andra platser. Antisemitismen har inte bara vaknat till. Den är klarvaken.
Ärade åhörare,
vänner
Vi högtidlighåller Förintelsens minnesdag för att påminna varandra om vad de antisemitiska idéerna kan leda till. En av de berättelser som hjälper oss att minnas är Victor Klemperers dagböcker från åren 1933 till 1945.
I sina dagböcker noterade Klemperer varje steg på vägen mot förintelsen. Han skrev om dagen då han avskedades från universitetet. Dagen då han inte längre fick besöka biblioteket. Dagen då han tvingades bära judestjärnan på rockslaget.
Men han antecknade även de vardagliga tecknen på solidaritet från medmänniskor. Ett varmt handslag. En vänlig blick. De kan verka futtiga. Men för honom var de viktiga. De höll hoppet vid liv.
Under hösten och vintern har många judar i Sverige och på andra platser vittnat inte bara hur utsatta de känt sig, utan också om frånvaron av reaktioner från omgivningen. Det är en påminnelse om att de vardagliga tecknen på solidaritet fyller en viktig funktion även idag.
I Malmö, den stad som välkomnade de judar som för 80 år sedan flydde över sundet, men som under senare år blivit en svår stad att leva i för judar, bildades i november en mänsklig kedja runt synagogan. Initiativ som detta fyller mig med hopp. Ett hopp om att vi trots allt kan vända utvecklingen.
Tack!