Anf. 147 Christina Örnebjär (L)
Fru talman! En man från en av brukarföreningarna sa till mig en gång: Man kan inte hjälpa en död knarkare. Därför måste vi hjälpa folk medan de fortfarande lever. Under bara det här dygnet kommer tre personer i Sverige att dö en drogrelaterad död.
I Sverige har vi i dag, sedan lång tid tillbaka, en nolltolerans mot narkotika i samhället. Det är enkelt att ta till sig, det är enkelt att förstå och det är enkelt att kommunicera. Jag önskar att det också vore enkelt att genomföra. Vi liberaler vill ha en annan nollvision: en nollvision när det gäller drogrelaterade dödsfall och drogrelaterat lidande. Det viktigaste borde ju vara att människor inte ska behöva dö, inte behöva lida och inte behöva må dåligt.
Den nolltolerans mot narkotika som vi har i dag har tyvärr blivit en nolltolerans mot den som använder narkotika. Jag har mött så många förtvivlade mammor, pappor, barn och syskon som berättar om hur liten hänsyn som tas till psykiatriska diagnoser eftersom utgångspunkten är att det är drogerna som är problemet. För den som är skör rycks mattan undan när man avslutar behandlingar för att man först vill utreda ett drogmissbruk.
När vi pratar om alkohol pratar vi ofta om bruk och missbruk och ibland också om riskbruk. Många känner nog igen arbetskollegan som dricker på tok för mycket på varenda konferens eller grannen som har en bag-in-box med rosé i köket under semestern och är lite småpackad mer eller mindre varenda dag. Men de sköter sina jobb, sina hem och sina familjer. Få skulle komma på tanken att kalla dem vare sig alkoholister eller, för den delen, kriminella. Det är få som säger något om ditt alkoholbruk innan du har fått problem som verkligen märks.
Jag tänker inte jämföra alkohol med narkotika. Det vore i delar naivt och i andra delar inte relevant. Men jag tänker jämföra synen på människan. Den som är alkoholist och missbrukar ser vi som sjuk. Den som missbrukar narkotika är bara kriminell. Om vi verkligen menar allvar med att beroende är en sjukdom kan vi inte fortsätta att använda straff som bot.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobaks-frågor
Fru talman! Vi pratar ofta om skyddsfaktorer men också om det som brukar kallas för riskfaktorer. Det är därför vi så ofta pratar om utanförskap och socioekonomi och om vikten av sammanhang, trygghet, saker att göra och folk som bryr sig om en. Varför tror vi då att vi kan få bort ett beroende genom att ta bort allt det som skyddar?
Ett första steg för att faktiskt hjälpa i stället för att stjälpa vore enligt mig att avkriminalisera användning av narkotika för eget bruk. Det är någonting som även WHO stöder. Den som har narkotika i kroppen ska inte behandlas som kriminell bara för att den har narkotika i kroppen.
Jag vill vara väldigt tydlig här eftersom vi ofta missförstår varandra. Till att börja med är det här än så länge min åsikt och inte partiets. Men jag jobbar på det! Det andra som ofta missförstås är skillnaden mellan att legalisera och att avkriminalisera. Jag vill vara tydlig: att sälja, smuggla, langa, tillverka och så vidare ska fortsatt vara olagligt. Den som medan den är påverkad stjäl, misshandlar, förstör någonting eller, för den delen, kör bil begår givetvis en brottslig handling.
Det handlar inte heller om att göra drogerna lagliga; det är inte legalisering jag talar om. Avkriminalisering av eget bruk handlar om att minska skador. Det handlar om socialpolitik. Det är mot langarna, smugglarna och tillverkarna som polisens insatser borde riktas. Det är där rättspolitiken borde komma in.
Självklart ska vi fortsätta att prioritera förebyggande arbete så att människor väljer att inte prova eller använda narkotika. Problemet är att den tonåring som i dag väljer att testa någon form av narkotika och sedan åker dit ses som kriminell. Varken för den nyfikna eller den kanske upproriska tonåringen eller för den med skör psykisk hälsa som självmedicinerar är det till någon hjälp att behandlas som kriminell.
Effekten blir snarare den precis motsatta. Tonåringen stämplas som kriminell och får en prick i ett register, vilket gör allt från att söka jobb till att få bostad svårare. Vissa jobb går helt enkelt inte att få om man har en prick i registret. Den sköre som blir av med sitt stöd tar till den hjälp som finns, vilket tyvärr ofta är just droger. Jag är övertygad om att det finns en annan och bättre väg att gå.
Fru talman! Vi liberaler vet att för den som har utvecklat ett beroende måste det finnas insatser som inte kräver total drogfrihet. Sprututbyte är en viktig insats, och det behövs fler sprututbyten, men det handlar om så mycket mer. Att ta sig ur beroendet är en lång process, och stödet behöver finnas hela tiden, om än i olika former.
För en del personer med beroende är stödjande insatser som tak över huvudet, mat i magen och rena kläder på kroppen det första steget mot ett liv utan narkotika, medan andra behöver annat stöd för att komma till rätta med en helt annan problematik först. Ytterligare andra har egentligen ingen beroendeproblematik, och då är det inte heller så man ska behandla det.
Vi liberaler tycker också att huvudansvaret för beroendevården ska flyttas till sjukvården eftersom det faktiskt upplevs som ganska stigmatiserande att i dag söka vård. "Gå till soc" har en helt annan klang än "gå till doktorn".
För barn är stöd och hjälp extra viktigt. Men det är ändå sällan man pratar med personer som har utvecklat ett beroende om deras roll som föräldrar eller med barnen heller för den delen. För den som har vuxit upp i en familj där någon är beroende är risken sju gånger högre att själv utveckla ett missbruk. I dag räknar man med att minst 60 000 barn i Sverige har en eller två föräldrar med allvarliga missbruksproblem. Förutom risken att själv utveckla ett missbruk är död i självmord, olyckor eller våld tre gånger så stor som för jämnåriga som växer upp utan missbruk i familjen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobaks-frågor
De här barnen behöver stöd. Det kan handla om samtal - någon att prata med helt enkelt - eller att någon helt enkelt finns där och hjälper till med läxorna.
Även för andra anhöriga behöver det finnas någonstans att vända sig, någonstans att få stöd och hjälp. Det är inte bara den enskilda individen som drabbas vid ett riskbruk eller ett beroende utan även omgivningen - familj, vänner och kollegor. De behöver stöd och hjälp. Dessutom visar all evidens vi har att inkludering av omgivningen också ökar möjligheterna för att de insatser vi gör faktiskt ska lyckas.
I boken Vi begravde våra barn möter vi 33 förtvivlade mammor vars barn har dött en narkotikarelaterad död. Gemensamt för nästan allihop med barn som var myndiga när de utvecklade ett missbruk är att de har känt sig utestängda, maktlösa och hjälplösa. De har inte kunnat hjälpa sina barn eftersom man som myndig är ansvarig för sina egna handlingar och sitt eget liv. Samtidigt slutar man aldrig någonsin att vara någons barn. Och man slutar aldrig någonsin att vara förälder.
Jag har drivit, och kommer att fortsätta att driva, frågan om avkriminalisering internt i mitt parti. Den är min åsikt men inte partiets - än. Vad Liberalerna däremot säger med stark, enad röst är att den svenska narkotikapolitiken inte fungerar. I 30 år har det varit förbjudet att använda narkotika i Sverige, men trots det minskar vare sig narkotikan eller antalet som använder den. Vi misslyckas med de allra mest utsatta. De dör. Vi misslyckas också med de andra, de som vi tror att vi hjälper, genom att dra undan de insatser som faktiskt fungerar och i stället behandla dem som kriminella. Resurserna på narkotikaområdet går till polis och rättsväsen, som faktiskt många gånger stjälper, i stället för till vård och stöd som hjälper.
Sverige ska ha en missbruksvård som ligger i framkant, som är human och som ger resultat. Nollvisionen ska handla om noll drogrelaterat lidande och noll drogrelaterad död. Det är dags att byta straff och död mot vård och stöd.
(Applåder)