Allmänna kulturfrågor

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 2, 4 och 7. Herr talman! Jag har påbörjat en kulturpolitisk resa. Som ny kulturpolitiker har jag sedan valet ägnat mycket tid åt att sätta mig in i kulturfrågorna. Jag har läst, jag har besökt olika kulturinstitutioner och jag har haft samtal med kulturarbetare och medborgare. På min resa har jag fått många nya och viktiga insikter. Jag ser allt tydligare att kulturen är, och måste få vara, själva grunden, själva fundamentet, för hur vi bygger ett starkt samhälle tillsammans. Som socialdemokrat drivs jag av våra grundvärderingar. Jag vill ha ett samhälle som bygger på demokrati, jämlikhet och rättvisa. Jag vill ha ett samhälle som präglas av solidaritet och frihet. Som socialdemokrat vill jag också se ett demokratiskt samhälle där människor ses som medborgare och inte som kunder på en marknad. De ska ses som medborgare som har bred bildning och som ges möjlighet att delta i ett rikt kulturliv. Kulturen ska vara självständig och kritiskt tänkande, och ett demokratiserat kulturliv ska präglas av tillgänglighet och mångas delaktighet. Herr talman! Kulturen är inte, och får inte vara, någon sorts välfärdspolitiskt grädde på moset. Det får inte vara en politik som ligger vid sidan av alla andra politikområden skild från de värderingar och bedömningar som görs inom alla dessa andra områden. Kulturpolitiken är ofrånkomligen en ideologisk arena. Det är den av samma skäl som exempelvis arbetsmarknadspolitiken eller socialpolitiken är en ideologisk arena. Det handlar i grunden om makt och maktfördelning. Kultur har att göra med det latinska ordet "cultivare" som betyder odla eller förädla, och i enlighet med det skulle man kunna beskriva kulturpolitiken som det som har att göra med odling och förädling av tankar och känslor. Därmed blir kulturpolitikens inriktning en fråga om just makt. Det handlar om makten över tanken och hur den ska fördelas. Därför måste kulturen vara fri och obunden. Kommersiella krafter ska inte tillåtas styra utbudet. Inte heller ska politiker styra, men däremot måste det offentliga ge förutsättningarna för kulturlivets utveckling och garantera tillgänglighet för alla. En av grundförutsättningarna för ett rikt och levande kulturliv är att kulturskaparna har goda grundförutsättningar, möjligheter och villkor. När jag nu har varit runt och träffat olika kategorier konstutövare slås jag av att respekten för det konstnärliga arbetet i allmänhet är ganska låg i vårt samhälle, inte minst på den politiska nivån. Konstnärer mäts med andra mått än många andra yrkesgrupper. Det finns en underliggande misstro eller misstanke om att de egentligen är lata drönare som vill sko sig på samhällets bekostnad. Det är en borgerlig retorik vi känner igen även när det gäller andra grupper i samhället. Den nuvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth använder sig av det när hon talar om att de, alltså kulturarbetarna, borde förtjäna sina pengar på eget arbete. Herr talman! Jag är övertygad om att det är just vad alla konstnärer och artister vill göra. Men hur ska detta vara möjligt när villkoren ständigt försämras? Villkoren har försämrats under en följd av år, framför allt genom att allt fler som tidigare varit anställda inom till exempel scenkonsten har pressats ut i en osäker frilanstillvaro. Försämringarna har skärpts under den borgerliga regeringen. A-kassans försämrade villkor har slagit hårt mot artister som tidigare kunnat lyfta a-kassa mellan olika engagemang. De olika alliansarrangemangen inom teater, dans och musik har bara delvis kunnat kompensera för detta. Vi ser också ett växande kompetensutvecklingsbehov för de visstidsanställda inom scen- och medieområdet. En allmän princip på arbetsmarknaden är att kompetensutveckling för de yrkesverksamma är arbetsgivarens ansvar, men det är inte realistiskt att förvänta sig att arbetsgivaren tar detta ansvar för tillfälligt anställda. Det är snarare så att de förväntas kunna gå direkt in i en produktion utan särskilda förberedelser. Därför anser vi att man ska kunna gå en annan väg som innebär att den offentliga kultur- och mediepolitiken kompletteras med en infrastruktur som erbjuder träning och utvecklingsmöjligheter för frilansarna. Kultur-, Arbetsmarknads- och Utbildningsdepartementen bör därför gemensamt se över möjligheten att stödja berörda arbetsgivare och fackliga organisationer genom att skapa en plattform för kompetensutveckling tillsammans med bland annat de konstnärliga högskolorna, Kulturrådet och Konstnärsnämnden. Att skapa förutsättningar för kultur att blomstra är att skapa förutsättningar för ett levande demokratiskt samhälle. Det måste ges utrymme för konstnärer och för amatörer. Att uttrycka sig konstnärligt är berikande för ett kreativt samhälle. Sverige behöver mer, inte mindre, kreativitet för att lösa alla de komplicerade samhällsproblem som vi står inför. Arrangörs- och amatörföreningarna på kulturområdet är centrala aktörer inom Folkrörelsesverige och utgör viktiga inslag i den infrastruktur som krävs för att kulturen ska nå ut i hela landet och bidra till att alla ska känna sig delaktiga i kulturlivet. De ideella arrangörerna behöver allt stöd de kan få. Därför är det angeläget att få en grundlig översyn av deras stödbehov. Det bör vara en prioriterad fråga för samhället att ta vara på dessa krafter. (Applåder) I detta anförande instämde Isak From (S).

Herr talman! I det här betänkandet handlar huvuddelen av motionerna och förslagen om lokaler, strukturer och system. Något om villkoren för kulturskapare tas även upp. I det sammanhanget har ett gemensamt utskott yttrat sig om att regeringen skyndsamt ska återkomma med ett förslag på en lösning när det gäller anslag 1:5, Stöd till icke-statliga kulturlokaler, som innebär att medlen kan få användas till avsett ändamål. Vi är också överens om att det är ett viktigt steg i rätt riktning. En reservation handlar om kulturscener i hela landet. Vi i Miljöpartiet tror att ett sätt att minska tröskeln till kultur är att erbjuda möjligheter till spontana kulturyttringar. Plattformar i form av scener, arenor eller andra platser för att utöva kultur ökar möjligheterna till detta. Vi menar också att detta är viktigt för barns och ungdomars möjligheter att under mindre organiserade former kunna vara kulturellt aktiva på sin fritid. Vi vill inte att kulturen ska hindras av bristfällig infrastruktur. Därför vill vi rusta upp befintliga kulturhus, scener och liknande för att främja en likvärdig tillgänglighet till stora kulturupplevelser i hela landet. I den här reservationen föreslår vi att möjligheten för ett kulturellt stimulansbidrag utreds. Det ska användas för reparationer, ombyggnad, tillbyggnad eller nybyggnad av kommunala kulturscener. Vi tror att det kan ge arbetstillfällen inom byggbranschen och inte minst fler arbetstillfällen för professionella kulturutövare. I en annan reservation lyfter vi upp amatörkulturen. Den reservationen har rubriken Civilsamhället och kulturen. Enligt en undersökning som SCB gjorde redan 1993 beräknades kulturföreningarna ha 750 000 medlemmar. Det gäller exempelvis musikföreningar, dansföreningar, hemslöjdsföreningar, teatergrupper, körer och folkdanslag. Amatörkulturens samrådsgrupp kommer fram till ungefär samma siffra i dag. Ungefär 679 000 medlemmar är organiserade i deras 18 amatörkulturförbund. Detta visar vilken stark ställning kulturutövandet har i landet. När man läser kulturvaneundersökningen från 2008 ser man att där finns en massa procentsiffror på hur många som spelar instrument någon gång och hur många som gör det regelbundet, hur många som sjunger i kör, hur många som ägnar sig åt bildkonst och så vidare. Det är alltså en väldigt stor del av befolkningen som ägnar sig åt egen skapande verksamhet, men samtidigt ser vi att den gruppen har minskat mellan 1982 och 2006. Det är de siffror som vi har tittat på. Det visar sig att vi i dag ägnar relativt sett mer tid åt att konsumera kultur och relativt sett mindre tid åt att själva skapa än vad som var fallet för 20 år sedan. Ur ett grönt perspektiv är kulturkonsumtionen och det egna skapandet två sidor av kulturen som är ömsesidigt stödjande och vitaliserande. De är båda väldigt viktiga för medborgarnas personliga utveckling och för samhället i stort tror vi. Det kan vara en motpol till den tempouppväxling som vårt samhälle genomgår. Där kan kulturen på många sätt vara befriande och läkande och hålla oss friska. Av det skälet är amatörkulturen som folkrörelse lika viktig som den professionella kulturen. Kulturen får aldrig bli enbart något som människor passivt konsumerar, utan den måste få vara en levande del av människors liv, något som både ger impulser och möjligheter till egna uttryck och till den egna utvecklingen. Amatörkulturens finansiering går i dag främst via folkbildningen. Folkbildningens roll som forum för ideell kultur är viktig, men möjligheten till ett aktivt föreningsliv inriktat på kulturverksamheten försvåras också därigenom. Det är viktigt att, utöver folkbildningen, stötta amatörkulturens föreningsbildning. För att kunna göra det krävs en grundligare genomgång av amatörkulturen i dag och av det stöd den kan behöva. Vi föreslår därför i reservationen att en parlamentarisk utredning tillsätts för att utreda ett samlat ansvar för amatörkulturen och dess behov. Men det är inte bara en skapande skola vi behöver. Vi behöver också en skapande fritid. Ytterligare en sak som vi tagit upp i betänkandet är jämställdheten inom kulturområdet. Det är en viktig fråga, en viktig sak, att kvinnor är underrepresenterade, särskilt på ledande positioner. Det kan sägas vara en spegel av vårt samhälle i stort och kan inte få passera revy utan aktiva åtgärder. Särskilt bör det ske genom utbildningsinsatser och uppmärksamhet i form av olika projekt. Detta uttrycker vi i ett gemensamt särskilt yttrande med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. En fråga som också tas upp i betänkandet gäller den samiska kulturen. Vår syn på vissa delar av den samiska kulturen finns också i ett särskilt yttrande. Däri omnämns bland annat det sydsamiska kulturcentrumet Gaaltije. För dem som inte varit där kan jag rekommendera ett besök. Jag besökte det för ett antal år sedan, vilket var oerhört inspirerande. Som vi skrivit i det särskilda yttrandet förutsätter vi att man i det kommande budgetarbetet ser över anslaget till den samiska kulturen. Avslutningsvis vill jag berätta en liten samisk berättelse som handlar om renen och haren. Förr var renen och haren kusiner och bodde båda hos människorna. Haren sade till renen: Min husmor är elak och slår mig med mjölkstävan. Men renen sade: Min husmor är snäll och slår mig aldrig. Då hoppade haren till skogs, men renen stannade kvar hos människan. Sådana berättelser är trevliga. Med det vill jag yrka bifall till reservation 4.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 5 och 8. Vi ska i dag behandla betänkande KrU9 om allmänna kulturfrågor. Sverigedemokraterna har valt att stödja två av de motioner som ingår i betänkandet, och jag tänkte i första hand uppehålla mig vid de ämnen som dessa motioner behandlar. Motion 307 angående översyn av det statliga stödet till de samiska kulturmedlen är den första av de motioner vi valt att bifalla. Det faktum att det statliga stödet till samisk kultur har legat på samma nivå sedan 1993 är fullständigt oacceptabelt och innebär i praktiken, med hänsyn taget till pris- och löneökningar, att detta stöd har minskat kraftigt. Sverigedemokraternas engagemang i denna fråga förvånar kanske vissa av dem som gått på de grundfalska påståendena från våra politiska motståndare om att vi på något sätt skulle vara negativt inställda till den samiska kulturen och identiteten. De personer som framfört dessa felaktiga påståenden har som enda stöd för sin tes pekat på vårt motstånd mot de nuvarande skrivningarna i rennäringslagen. Detta motstånd har dock ingenting med vår syn på den samiska kulturen att göra utan grundar sig enbart i vår övertygelse att alla medborgare ska vara lika inför lagen. Att med denna utgångspunkt stödja en lag som rennäringslagen, som ger vissa grupper av medborgare långtgående privilegier framför andra, baserat på etnicitet och familjebakgrund, blir då omöjligt. Vi vill inte att medborgare av samisk börd boende i södra och mellersta Sverige ska ha mindre rättigheter än medborgare av svensk börd i dessa områden, och följaktligen vill vi därmed inte heller att medborgare av svensk, finsk eller annan börd ska ha mindre rättigheter än medborgare av samisk börd i norra Sverige. Det är naturligtvis fullt möjligt att kombinera en sådan uppfattning med en starkt positiv syn på samisk kultur och identitet. Och det är precis detta som vi sverigedemokrater gör. Genom att öka anslaget till Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum gjorde vi redan vid den senaste budgetbehandlingen en satsning på samisk kultur, men när vi nu till fullo fått klart för oss exakt hur illa ställt det faktiskt är, och har varit, med de samiska kulturmedlen kommer vi naturligtvis att föreslå en rejäl kompensation på detta område vid kommande budgetförhandlingar. Vi anser också att samernas och Sametingets inflytande över hur dessa kulturmedel ska fördelas borde öka, och vi vill därför se en minskad statlig reglering på området. Redan i Sverigedemokraternas första partiprogram från 1989 slog vi fast att samer, svenskar och tornedalingar utgör Sveriges ursprungsbefolkning och att samtliga dessa grupper har en lika självklar rätt att bevara och stärka sin kultur och identitet inom den svenska statens ramar. Att arbeta för att bevara det samiska kulturarvet är alltså för oss lika viktigt som att bevara det svenska kulturarvet. Vi är konsekventa i vår hållning. Tyvärr kan inte samma konsekvens skönjas bland de övriga partierna i riksdagen. Tvärtom uppvisar man från vänster till höger en närmast häpnadsväckande dubbelmoral och principlöshet när det gäller synen på den samiska respektive den svenska ursprungsbefolkningens kultur och identitet. Samtidigt som man förfasar sig över Sverigedemokraternas syn på vilka minimikriterier som bör uppfyllas för att någon ska kunna räknas som svensk betraktar man sametingslagens betydligt hårdare syn på vilka minimikriterier som ska uppfyllas för att någon ska kunna räknas som same som helt oproblematiska. Samtidigt som man säger sig stödja principen om alla medborgares likhet inför lagen accepterar man förekomsten av särrättigheter baserade på etnicitet och börd i Norrlands inland. Visserligen finns det, som tidigare nämnts, mycket i övrigt att önska när det gäller det ekonomiska stödet till den samiska kulturen, men trots det skulle man från de övriga partierna aldrig drömma om att ständigt problematisera, nedvärdera och ifrågasätta den samiska kulturens existens på det sättet som man gör med den svenska. Det är fullständigt otänkbart att kulturministern under budgetdebatten skulle kunna stå i den här talarstolen och citera en text som säger att ursamiskt är blott barbari. Att säga detsamma om det svenska gick däremot alldeles utmärkt. Ministern fick till och med medhåll och applåder för detta. Jag kan bara dra två möjliga slutsatser av detta ojämlika och inkonsekventa förhållningssätt till landets ursprungsbefolkningar: Antingen har de övriga partierna inte på djupet satt sig in i frågorna och reflekterat över principerna bakom sitt ställningstagande, eller så anser de helt enkelt att det svenska folket och den svenska kulturen inte förtjänar samma rätt och samma respekt som andra. Herr talman! Den andra motionen som vi valt att bifalla är motion 275 som argumenterar för ett stärkande av det kristna kulturarvet. Detta är en intention som Sverigedemokraterna stöder till fullo. De kyrkliga kulturminnena utgör den största samlade delen av det materiella svenska kulturarvet. Sverige har varit ett kristet land i tusen år. Ingen annan idé och institution har varit lika betydelsefull för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan. Även om det givetvis också är flera andra faktorer som påverkat den svenska kulturens karaktär är det ändå så att det i många fall är lika svårt att separera det kristna från det svenska som det är att separera äggen från sockerkakan. Bevarandet av det kristna kulturarvet är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende. Utskottet har valt att avslå den aktuella motionen med motiveringen att det redan görs tillräckligt mycket för att bevara det kristna kulturarvet, och man pekar på den kyrkoantikvariska ersättningen som det huvudsakliga beviset för detta. Sverigedemokraterna delar inte det ställningstagandet, och det gör inte heller Svenska kyrkans ledning. År 2009 skrev ärkebiskop Anders Wejryd i en debattartikel i Dagens Nyheter att "regeringens ointresse för hur de kyrkliga kulturminnena ska bevaras är i dag ett större hot än mögel och surt regn". Bakgrunden till ärkebiskopens frustration och hårda ord är att den kyrkoantikvariska ersättningen, i förhållande till de ursprungliga löftena och Statskontorets prognoser, har varit underfinansierad med ca 3,5 miljarder kronor från det att ersättningen infördes. Kyrkan har tvingats bära den ekonomiska bördan av denna underfinansiering. Det har man inte alltid mäktat med, och då har delar av de kyrkliga kulturminnena i stället fått förfalla. För att lägga ytterligare sten på bördan har regeringen nyligen också bestämt att man ska börja beskatta kyrkans så kallade prästlönetillgångar, vilket innebär ett hårt slag mot kyrkans förmåga att vårda de kyrkliga kulturminnena, särskilt i små glesbygdsförsamlingar. Det finns alltså starka skäl att ifrågasätta utskottsmajoritetens uppfattning att staten redan gör tillräckligt för att bevara det materiella kristna kulturarvet. Ännu större anledning finns det att ifrågasätta om vi gör tillräckligt för att bevara det immateriella kristna kulturarvet. De senaste decennierna har det, i intim symbios med de mångkulturella idéernas framväxt, pågått en process som syftar till att fjärma kristendomen, kristna symboler, kristna seder och bruk och därmed också en del av det svenska kulturarvet från det offentliga rummet. Exemplen på detta är otaliga, men jag ska nämna några stycken. Den statliga Diskrimineringsombudsmannen har vid flera olika tillfällen de senaste åren gått till storms mot att man i många skolor fortfarande sjunger traditionella svenska sånger med kristen anknytning såsom Nu tändas tusen juleljus och Den blomstertid nu kommer . DO har också ondgjort sig över förekomsten av adventsstjärnor, adventsljusstakar och kristna almanackor på arbetsplatser. Vi ser också hur fler och fler skolor avskaffar sina i vissa fall flerhundraåriga traditioner med att fira skolavslutningar i kyrkan. Färre och färre förskolor tillåter att barnen går till kyrkan för att titta på julkrubban vid advent. Vissa skolor har till och med gått så långt att de förbjudit barnen att göra pappersänglar och annat julpyssel med kristen anknytning. Jag menar att vi befinner oss på ett sluttande plan och att det är dags att sätta ned foten och slå fast att det kristna kulturarvet är en omistlig del av den svenska kulturen och att kristendomen i kraft av sin historia måste tillåtas en särställning i det svenska samhället. Gör vi inte det nu befarar jag att vi om några år kommer att stå här och diskutera ett förbud mot luciatåg inom offentliga verksamheter eller en strykning av det gula korset i den svenska flaggan. I detta anförande instämde Mikael Jansson och David Lång (båda SD)

Fru talman! Vänsterpartiet yrkar bifall till reservationerna 1 och 4 i detta betänkande. Kulturen som drivkraft i samhället och för den enskilda människan är något som inte alltid kan mätas i staplar och diagram men som ändå har mycket att ge både oss som individer och samhället i stort. Vänsterpartiet ser kulturen som en demokratisk rättighet för alla i samhället. Kulturen är helt enkelt en del av den välfärd som vi kämpar för att utveckla. Om detta kan den intresserade läsa mer i vår programskrift Kulturkompassen . Där har vi pekat på att det behövs en kulturlag som ska garantera en likvärdig och levande kultur i hela landet. Jag är nyss hemkommen från en resa till Galileen i Det heliga landet, där faktiskt människor tycks kunna leva sida vid sida på ett rimligt sätt. I en liten stad utanför Nasaret lästes och diskuterades under fyra dagar poesi av såväl arabiska som hebreiska diktare. Här syntes tydligt hur kulturen också äger en förmåga att bygga broar i ett land som så ofta präglats av stora konflikter. Barns och ungas rätt till kultur har jag tagit upp och poängterat vid några tidigare tillfällen. Där spelar givetvis skolan en mycket viktig roll. Det gäller både att själv vara med och skapa och att få besök av professionella utövare av kultur i olika former. För någon vecka sedan hade jag glädjen att stifta bekantskap med all den kreativitet som sjuder i Drömmarnas hus i Rosengård, vars verklighet med ojämna mellanrum ger dystra tidningsrubriker. Det vill ungdomarna i Malmöförorten råda bot på genom att själva göra reportage om sin verklighet och sin livsmiljö och använda den moderna tekniken för att kommunicera med oss alla runt om i hela världen. Jag vill läsa en kort dikt, skriven av Amalia, i just Rosengård. Den visar på den fina känsla som poesi kan förmedla på några få rader: Hon håller armarna om sig själv när hon ska sova för att ännu en gång lura sig själv För om hon blundar känner hon händerna mot sin hud nästan som om de vore någon annans Att uttrycka sina tankar och känslor på detta sätt är en ovärderlig möjlighet. Att satsa på bra och inspirerande fritidslokaler för barn och ungdomar är också en investering för framtiden. Att tidigt kunna se och stötta barn som har det jobbigt i sin sociala miljö är en skyldighet för oss som vill satsa på det uppväxande släktet. Fru talman! När det gäller den så viktiga barnkulturen har vi tidigare pekat på den både banbrytande och nyskapande insats som Susanne Osten och Unga Klara stått för. Att vi tilldelar denna numera fria teatergrupp ett nationellt uppdrag tål att upprepas ännu en gång. Den som sår vinden får skörda stormen, heter det i ett gammalt ordstäv. Detta innebär antingen något positivt och växande för en ung och kanske lite vilsen människa, eller tvärtom: en destruktiv spiral som drabbar både den enskilde individen och samhället i stort. Konstnärernas villkor är också en viktig fråga för oss. Inte ens kulturen skapar sig själv. De dristiga människor som har livet som insats och verkar under usla ekonomiska omständigheter måste tilldelas en mer självklar och respekterad roll i yrkeslivet. Eldsjälstitulaturen är nog hedersam, men tyvärr också ett sätt att kringgå kulturarbetarnas berättigade krav på en rimlig ekonomi. Det finns otroligt mycket att göra när det gäller att ge konstnärerna uppdrag och möjligheter att delta i den samhälleliga gemenskapen, och givetvis rätten till rimliga anställnings- och pensionsvillkor. Frågan om sångares och dansares pensioner är också något som vi i Vänsterpartiet har drivit under många år och som vi mer än gärna skulle vilja se en lösning på. Fru talman! Ett rikt och demokratiskt fördelat kulturliv borde vara en del av bruttonationalprodukten. Även om det är det mätbara och materiella som oftast räknas kan också de andliga och andra värdena ha stor betydelse. Författaren Göran Palm sammanfattar det hela när han pratar om den materiella tillväxten och vår stigande levnadsstandard men också kanske om hur många av oss mår. Han skrev på en enda rad följande analys: Vi har det bättre än vi mår. Också själen behöver sina C-vitaminer, och dem kan kulturen tillhandahålla. I detta anförande instämde Isak From (S).

Fru talman! Det har snart gått fem år sedan Alliansens valseger 2006. En ny och modern kulturpolitik har tagit form och växer nu fram i Sverige. Kulturens egenvärde och rätten att uttrycka sig fritt lyfts fram, samtidigt som vi lyfter fram kulturens betydelse för hälsan, skolan, den regionala utvecklingen och näringslivet. Det är genom kulturen vi skapar tillväxt och hälsa, men även utmanar och ifrågasätter. Den insikten har lett till många positiva förändringar för kulturen. Vi blir alla rikare av ett blomstrande kulturliv. Kultur och kreativt skapande - litteratur, musik, dans, film, mode, design och andra konstnärliga uttryck - berikar och utvecklar hela samhället. I kulturutskottets betänkande, KrU9, som behandlar motionsyrkanden, finns det ett enigt utskott som ställer sig bakom att vi ska ge regeringen till känna att regeringen ska återkomma med förslag om hur man ska fördela anslaget 1:5 Stöd till icke-statliga kulturlokaler. Där finns 20 miljoner som är svåra att använda med det regelverk som vi nu har. Jag är övertygad om att regeringen snart återkommer med en lösning på frågan. Fru talman! 21 motioner och nio reservationer finns i betänkandet, och jag yrkar avslag på samtliga motioner i enlighet med utskottets majoritet. En del av förslagen i motionerna är redan på gång på det kulturella området, och det finns även frågor som ligger under utredning eller inte stämmer med vår allianspolitik. Jag vill ändå lyfta fram ett par områden som är viktiga. Kulturella och kreativa näringar tas upp i några motioner. Det är ett område som uppmärksammats mycket av både vår kulturminister och vår näringsminister. Det handlar om musikfestivaler, dataspel, filminspelningar, mobila konstutställningar, opera och teater. De kreativa näringarna får allt större betydelse och bidrar med nya lösningar och nya jobb. Genom att utveckla samarbetet mellan utbildning, forskning och kultur kan vi också komma långt. Lyckas vi dessutom ta till vara människors kreativa förmåga och skapa ett klimat som gör att man vill arbeta med konst och kultur har vi kommit ännu längre. Då kan Sverige bli ett föregångsland inom både kultur och kreativt entreprenörskap. Här har regeringen satsat 73 miljoner kronor på en handlingsplan mellan 2009 och 2012. Fru talman! Ett annat yrkande som har kommit in syftar till ökad jämställdhet, något som den nya Myndigheten för kulturanalys kommer att titta närmare på. Den 1 april startade myndigheten sitt arbete, och målet är att med utgångspunkt i de nationella kulturpolitiska målen att utvärdera, analysera och redovisa effekter av förslag och genomförda åtgärder. På jämställdhetsområdet har vi gjort en hel del. 6 miljoner avsattes förra mandatperioden, bland annat för att lyfta upp fler kvinnliga chefer. År 2006 fanns endast en kvinnlig chef på våra nationalinstitutioner. I dag finns det fem. Trots det behöver mycket göras, och därför satsar vi ytterligare 17 ½ miljoner kronor under tre år för att lyfta fram jämställdhet på kulturens område. Fru talman! Jag kan också konstatera att det finns ett motionsförslag om ett modernt operahus i Stockholm. Jag kan hålla med om att det finns många synpunkter som är viktiga och tänkvärda. Men oavsett om man förordar ett nytt operahus eller vad man nu tänker sig bör man ta reda på vad det ska innehålla. Uppdraget att ta reda på detta har gått till Kungliga Operan, och man ska redovisa detta den 1 mars nästa år. Fru talman! Vi tycker också att det är viktigt med den regionala kulturen. Det är viktigt att lyfta fram den samverkan som sker i kommuner, regioner och stat när det gäller det regionala uppdraget och kulturplanerna. Det är också viktigt att lyfta fram Skapande skola. Det har flera gånger tidigare talats i kammaren om detta. 150 miljoner satsas. I utvärderingen kan vi se att hälften av pengarna så här långt har gått till kulturarbetares löner, vilket är väldigt positivt. Det är en stor satsning. En annan viktig sak är också att lyfta fram allianserna. 162 miljoner satsar vi på allianserna. Vi var och besökte dem härom dagen, och det är mycket positivt som sker där. Det är viktigt att fler frilansar, men det är också en väg som många har valt av olika anledningar. Därför bör vi även fortsättningsvis stödja allianserna. Fru talman! Till sist vill jag nämna lite om betydelsen av kultur och hälsa. Det är ett område som jag tror att vi mer och mer kommer att höra talas om och som jag själv arbetar mycket med. Kultur på recept har regeringen satsat på i Skåne. Jag var där i förra veckan och lyssnade på forskarnas uppföljning. Tydligt är att Helsingborgs stad, som tidigt har varit ute och satsat på kulturkort var alldeles rätt ställe att implementera kultur på recept. Vad händer då? Jo, patienterna vittnar om det vi alla som sysslar med kulturpolitik egentligen vet, nämligen att man mår bättre, att hälsan blir bättre och att man även som långtidssjukskriven kan se nya möjligheter att komma tillbaka till ett aktivt arbete eller finna viljan att göra något annat i livet. Den urgamla sanningen att människan inte lever av bröd allena gäller genom hela livet. Det är ur detta perspektiv man ska se kulturen, både när det gäller hälsan och kulturen för dess egen skull. Jag hoppas och tror att vi också fortsättningsvis kommer att ha en bra debatt om kulturen och dess betydelse. Jag är glad och nöjd över att företräda en regering som har tagit sig an många av de gamla och svåra kulturfrågor som har legat sedan den tidigare regeringen, både fastighetsfrågorna och pensionsfrågorna som vi återkommer till. Det är också viktigt att säga att kulturen är en viktig del av vår demokrati och att Alliansens politik främjar arbete, välfärd, valfrihet och kreativitet och också i allra högsta grad är implementerad i vår kulturpolitik. Och kulturen, mina vänner, får både Sverige och enskilda människor att växa. (Applåder)

Fru talman! Jag är inte bara vice ordförande i kulturutskottet utan också ersättare i Riksbanksfullmäktige. Därför borde jag kanske ägna en del av detta tal till att glädjas åt att Sverige nu får en serie sedlar där viktiga kulturpersonligheter lyfts fram. Astrid Lindgren, Birgit Nilsson, Ingmar Bergman, Dag Hammarskjöld och Evert Taube kommer att vara mer närvarande i det svenska samhället framöver. Det känns dock väsentligt att börja i en helt annan ände. Den kinesiske konstnären Ai Weiwei greps för några dagar sedan på flygplatsen i Peking. Det var uppenbart ett politiskt beslut att gripa honom. Ai Weiwei provocerar den kinesiska politiska ledningen genom sin konst. Han har flera gånger blivit misshandlad och hans ateljé har blivit förstörd. Protesterna från omvärlden har varit många och skarpa, och det finns all anledning också för Sverige att höja rösten. Sverige ska stå främst när det gäller att hävda demokrati, yttrandefrihet och konstnärlig frihet i hela världen. Vi måste vara mycket tydliga med att Ai Weiwei måste släppas. Det här är inte första gången som provocerande konstnärer grips av diktatorer, och det är säkert inte heller den sista. Det är viktigt för ett samhälle att det finns konstnärer och andra som ifrågasätter och provocerar, inte bara i andra länder och inte bara i diktaturer utan också i vårt eget land. Därför är det bekymmersamt att vi den senaste tiden haft flera fall i Sverige där provokationen ifrågasatts och där institutioner har tvekat inför det provokativa. När Världskulturmuseet skulle visa Elisabeth Ohlson Wallins fotografier om hbt-personers situation i Jerusalem, lät man religiösa företrädare förhandsgranska bilderna för att se till att de inte var för provocerande, och nu i dagarna drabbades Kulturhuset i Stockholm av samma frossa och ställde med kort varsel in en föreställning på grund av att den kunde uppröra människor som inte gillar att texter ur Koranen tonsätts. Turerna kring Lars Vilks är ännu ett exempel. Fru talman! Jag vill ha ett kulturliv i Sverige som är dynamiskt, ifrågasättande och nyskapande. Därför bekymrar det mig mycket när institutioner visar denna tendens till självcensur. Vi ska inte vara så ängsliga. Konstnärer måste få provocera, också i Sverige. Alla dessa exempel visar i grunden på kulturens kraft. Kultur kan förändra människor och samhällen. Därmed väcks också rädsla. Men man kan också beskriva denna kraft ur ett annat perspektiv. Om den fantastiske skådespelaren Allan Edwall sägs att han förberedde sig inför nya roller genom att sitta rakt upp och ned timme efter timme alldeles tyst och stilla och i djupet sätta sig in i rollfigurens själsliv och levnadsvillkor. Det är svårt att tänka sig att man så i djupet kan sätta sig in i en annan människas liv utan att själv förändras. På samma sätt är det svårt att tänka sig att en författare som skapar nya personligheter och som funderar på hur dessa personer är och reagerar i olika situationer inte påverkas av att så i grunden sätta sig in i en annan, om än påhittad, människas liv. Jag tror att också vi läsare och vi som tar del av kvalitativ konst som publik förändras. På samma sätt stärker ett rikt kulturliv människorna. Det handlar om kreativitet, om självkännedom och om bildning, och därför är det en också viktig del i liberal politik att stå upp för kulturen och en mer offensiv kulturpolitik. Därför behöver kulturpolitiken också tydligt stödja dynamik och kvalitet. Mot denna bakgrund är det naturligtvis väldigt positivt att så många riksdagsledamöter motionerar om att lyfta fram kulturen. Utskottet behandlar några av dessa motioner i detta betänkande, och jag tänkte ta upp några av dem i mitt anförande. Fru talman! För några månader sedan tog Folkpartiet tydligt ställning för ett operahus i Stockholm. Det handlar inte bara eller ens främst, som Anne Marie Brodén sade, om ett vackert hus, utan det handlar om ett ställe där scenkonst av hög kvalitet kan framföras. Det handlar om att fullt ut delta i det internationella kulturutbudet och att fullt ut kunna följa med i den konstnärliga utvecklingen. Det är av det skälet ett nytt hus behövs. Därför är det också bra att frågan väcks i en motion i detta betänkande. Ska man stärka Sveriges roll och se till att vi finns på kartan, räcker det inte med ett nytt hus, utan vi måste också ha konstnärliga ledare av hög klass och utövare av hög internationell klass. Vi måste också, vilket man ofta glömmer, ha en kunnig och engagerad publik. Om bara någon vecka kommer Kungliga Operan att redovisa ett uppdrag om hur de bättre kan samarbeta med övriga operascener runt om i landet och på så sätt lyfta operakonsten. På det sättet tror jag att vi kan knyta ihop och fånga upp det växande operaintresse som finns i landet och som manifesterar sig i att många går till Folkets Hus och ser digital opera men också genom att vi får initiativ runt om i landet som Dalhalla och Opera på Näset för att ge några exempel som nämns i motioner. Jag har anledning att tro att det blir en bra rapport som kommer om någon vecka och att det också blir en bra start på en ny strategi för att lyfta operakonsten i landet. En sådan strategi tror jag kommer att behöva krönas med att man fattar beslut om ett nytt scenkonsthus. Låt mig i detta sammanhang också nämna den motion som Gunnar Andrén skrivit om Drottningholmsteaterns 250-årsjubileum. Det är förvisso en uppgift för styrelsen och Drottningholmsteatern själva att beställa ny musik och att stå för ett eventuellt jubileumsfirande, men det är ändå rimligt att vi i riksdagen och riksdagens kulturutskott står upp för att detta är en viktig institution för landets musik och vårt kulturarv. Flera viktiga frågor lyfts fram i motionerna. Det handlar om jämställdhet i kulturlivet, tillgänglighet för funktionshindrade, det civila samhällets roll och samisk kultur, som vi har hört tidigare. Det finns också flera som lyfter upp kulturskaparnas villkor, och det är naturligtvis en avgörande faktor om vi ska få ett starkt och levande kulturliv i Sverige. De kreativa näringar som Anne Marie Brodén lyfte fram är också ett viktigt politikområde. Samtidigt måste man komma ihåg att utan kvalitativ konst får man inte heller någon tillväxt eller någon regional nytta av kulturen. Det måste grunda sig i högkvalitativ konst; man kan inte ha konst för att den ska ge tillväxt. Det finns som sagt många bra idéer i motionerna, och det finns all anledning för utskottet att återkomma till flera av dem vid senare tillfällen. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! För det första ska jag be att få yrka bifall till förslaget i betänkandet från kulturutskottet. Vi har nått en enighet kring en framställan som handlar om de icke statliga kulturlokalerna. Jag tror att detta är väldigt viktigt, och även om vi kan tycka att det inte handlar om så mycket pengar när vi tittar på hur mycket vi lägger på andra verksamheter i vårt samhälle så har de där kronorna, de miljoner det handlar om betydelse eftersom det ofta sätter i gång en samverkan när det gäller finansieringen mellan kanske en region, en kommun och det statliga stöd som man får av Boverkets samlingslokalsdelegation. Det ska man inte underskatta, även om beloppen inte är så stora. Däremot har problemet varit att man kanske inte har använt pengarna just det år som varit avsett. Vi tycker att vi ska ha en ökad flexibilitet där resurserna kan flyttas över från ett år till ett annat. Det tror jag är viktigt. För oss i Centerpartiet är det viktigt med det lokala och regionala självstyret. Vi tror nämligen att det finns ett väldigt starkt engagemang där, också på kultursidan. Jag blir väldigt glad och upprymd när jag märker det engagemang som finns hos de förtroendevalda som arbetar med kulturpolitik till exempel i den region där jag kommer ifrån, Västra Götalandsregionen. Där har man också kommit väldigt långt när det gäller den del man får i och med den statliga samverkansmodellen eller när man för över resurser till regionerna. Man har kommit långt i Västra Götaland, och man har också kommit långt i Skåne. Väldigt mycket bygger på ett engagemang och en tilltro att man kan göra saker på sitt plan. Då blir det lite märkligt - eller det kanske inte är så märkligt när man ser varifrån motionerna kommer - när det kommer ett rop från Vänsterpartiet på en ökad statlig styrning på det här området med hjälp av en särskild kulturlag. Jag tror inte att det är den vägen man ska gå. Jag tror snarare att det handlar om att just stimulera och använda det engagemang som finns på den nivån. Det är den vägen man ska gå fram. Vi ska inte ha mer av pekpinnar som sådana. Jag litar på att de företrädare som finns på de här nivåerna verkligen också arbetar för dessa frågor. Då är inte lagstiftning den väg man ska vandra, särskilt inte i en tid när vi pratar väldigt mycket om att vi tror på mer av självstyre och mer av möjligheter att påverka situationen ute i regionerna, där vi som håller på med kulturpolitik önskar att man ska komma längre även i andra delar av landet än de regioner som redan är färdiga på det här området. I en del motioner tas även attraktionsfaktorer, tillväxt och så vidare upp. Jag tror att det var i samband med budgeten som jag i något anförande tryckte just på detta. Jag tror nämligen att vi har en stark koppling mellan kulturen som tillväxtfaktor och attraktionsfaktor när det gäller bosättning och etableringar. Det som blir konstigt, och det är inte sagt att det har förekommit i debatten i den här kammaren, är att i debatten i medierna blir det direkt taggarna ut på en del håll när man talar om en koppling mellan just tillväxt och kultur. Jag tycker att man kan se möjligheter i detta. Det är inte så att tillväxtperspektivet på något vis ska inkräkta på och ta överhanden över de andra målen som vi har med kulturen, inte alls, men vi kan ju se de positiva effekterna när det gäller vad kulturen kan åstadkomma. Det har också lyfts upp i några motioner, till exempel det som har sagts om kulturturism. Vi tror också på de delar som handlar om de kreativa kulturella näringarna. Det har regeringen visat under den gångna mandatperioden med handlingsplanen 2009 för de här näringarna. Vi har också följt upp det som kommer i grönboken från EU, och vi har rådet för de kulturella och kreativa näringarna. Det görs alltså en hel del för att koppla ihop dessa frågor på ett intressant sätt. Fru talman! Christer Nylander och andra har nämnt frågan om ett operahus. Jag tror att det var i budgetdebatten jag sade att det vi investerar i den befintliga Kungliga Operan är nödvändiga åtgärder för att klara den närmaste tiden, men vi bör på lång sikt tala om ett scenkonstens hus med opera och andra konstarter här i Stockholm, naturligtvis som en nationell scen. Det tror jag i så fall förutsätter att det finns andra intressenter än bara svenska staten. Det förutsätter att näringsliv, region, kommun och även andra organisationer är med och diskuterar finansieringen och vad man i så fall vill satsa. Vi talar naturligtvis om någonting som ligger på längre sikt. Något som också har varit viktigt för oss är frågan om textningen. Jag tror att det är en motion av Folkpartiets Anita Brodén. Där lyfts textningen både på film och teater upp, och det är klart att man skulle vilja skicka en uppmaning till dem som har biograferna i sin regi att ta till sig denna uppmaning, även om vi, vilket också har lyfts fram i Filmutredningen, inte ska styra den delen. Men det är ändå intressant. Något som är intressant för Centerpartiet, och jag vill avsluta med det, är det som har nämnts i en motion om den kyrkoantikvariska ersättningen, eller i alla fall i en del av svaret i betänkandet från utskottet. För oss i Centerpartiet har det varit en oerhört viktig fråga. För oss var det också ett viktigt steg framåt när det slogs fast under förra perioden att den kyrkoantikvariska ersättningen framöver är på 460 miljoner kronor. Kyrkorna är en viktig del av vårt kulturarv och det var också en viktig markering som gjordes i budgeten. Jag tycker att de svar som ges från utskottet också hänvisar väldigt mycket till det som redan är sagt i budgeten. Det är en sådan satsning och den ligger beständigt under flera år så att man också på lång sikt vet vad man har att rätta sig efter när det gäller att slå vakt om det kulturarv som finns och som ligger i våra kyrkobyggnader. Med detta har jag redan yrkat bifall till förslaget i kulturutskottets betänkande. (Applåder)

Fru talman! Den kände polske filosofen Leszek Kolakowski fick av journalisten Otto Mannheimer för flera år sedan frågan: "Är ni alltså själv en kristen tänkare?" Kolakowski svarade: "Jag vet faktiskt inte, och jag bryr mig inte om sådana etiketter. Jag skulle aldrig kalla mig icke-kristen. Ty att vara fullständigt icke-kristen skulle, enligt min mening, vara liktydigt med att inte tillhöra den här kulturen. Så i viss mening skulle jag nog säga, ja, det är jag." Mannheimer fortsatte: "Ni har alltså närmat er kristendomen. Vilka är era skäl? Ni började ju snarast som marxistisk humanist." Kolakowski svarade: "Ja, det är riktigt. Jag tror det tog mig lång tid att inse hur oumbärlig kristendomen är för vår civilisations överlevnad och för bevarandet av vissa grundläggande värden som vi hyllar. Trots all intolerans och allt förtryck som utförs i kristendomens namn, anser jag att vi, utan dessa kristna rötter, hotas av en långt värre, en långt mer förtryckande samhällsordning." Så långt Kolakowski. Givetvis handlar det i politiken inte om att avhandla dop- och nattvardsfrågor, som diskuteras i vissa samfund. Det handlar inte heller i politiken om att avgöra om Jesus är Guds son eller inte. Men politiken och samhällsbyggandet har av kristendomen påverkats när det gäller värderingar, tankemönster, lagstiftning och synen på människovärdet. Låt mig stanna upp kring Kolakowskis totala avsaknad av etikett-iver. Han bryr sig inte om huruvida han etiketteras som kristen eller icke-kristen. Det är innehållet som räknas. När det är valår brukar en del partier flagga lite för de kristna värden som vi i dag har att diskutera när vi behandlar kristet kulturarv. Mellan valen är det inte lika intressant. Därför får väl jag som kristdemokrat välkomna att ytterligare ett parti har valt att lyfta fram frågan i debatten här i dag, även nu efter valet. Men när jag hör Sverigedemokraterna vurma för det kristna kulturarvet måste jag ställa frågan: Vad innehåller politiken bakom etiketten? Frågan är vilken ideologi och människosyn som ligger till grund för politiken. De kristna värdena är gränslösa. Det unika, okränkbara och omätbara värdet tillskrivs varje människa, även de som säger sig inte tycka likadant som jag, även de som säger sig inte tro likadant som jag. Därför är det oerhört viktigt att slå vakt om religionsfriheten för varje parti som hissar flaggan med etiketten kristet kulturarv, kristna värden och kristen människosyn. Jag, för min del, tycker att kulturutskottet har fått till en bra skrivning i betänkandetexten. Motionen handlar i huvudsak om att värna den kristna sångskatten, en sångskatt som skänkt och skänker mycket hopp, glädje och förtröstan. I utlåtandet har utskottet breddat begreppet. Vi har lyft fram de satsningar som gjorts och görs, exempelvis de 460 miljoner kronor som 2011 och sedan varje år ska ges till Svenska kyrkan i kyrkoantikvarisk ersättning. Anledningen till ersättningen är, som det står i det här betänkandet, att de kyrkliga kulturvärdena är viktiga för hela samhället. Den texten i betänkandet kan jag bara stryka under. Jag noterar, fru talman, att Mattias Karlsson ondgör sig över att det är på tok för lite. Vi hör siffran 3,5 miljarder kronor. Samtidigt noterar jag i Sverigedemokraternas budgetförslag att man i det här sammanhanget har förordat en ökning med bara 10 miljoner kronor. Det är ganska stor skillnad mellan siffran 10 miljoner och 3 ½ miljard. Gällande den kristna sångskatten har Statens musiksamlingar i uppgift att dokumentera, samla in, vårda, bevara, beskriva och hålla levande musikens kulturarv och därigenom främja musikintresset, musikvetenskapen och den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden. Hos Svenskt visarkiv, som är en avdelning inom den här myndigheten, finns psalm- och koralböcker och läsarsånger från Svenska kyrkan och andra kyrkor bevarade. Vi får inte heller glömma bort alla de kyrkor och olika samfund som håller det kristna kulturarvet vid liv vecka ut och vecka in. Enligt utskottets uppfattning görs som sagt i dag olika insatser för att bevara det kristna kulturarvet för framtiden. Motionen som behandlas i det här betänkandet avslås därför inte för att Kristdemokraterna eller Alliansen skulle vara emot att bevara det kristna kulturarvet. Det hoppas jag att ingen tror. Tvärtom tycker vi att det kristna kulturarvet är oerhört viktigt. Däremot tycker jag att det finns andra åtgärder som kan göras för att samfunden i det civila samhället ska få större möjligheter att bedriva sin verksamhet, exempelvis måste jag som kristdemokrat lyfta fram förslaget om en utbyggd avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer. Det är dock en annan fråga, som inte lyfts fram i den här motionen. Därför är jag nöjd med att ställa mig bakom kulturutskottets betänkandetext. Det nämndes att skolavslutning i kyrkan skulle vara ett hot, att det skulle förbjudas. Det är självklart att man ska få ha skolavslutning i kyrkan. Därför är jag också glad att utbildningsminister Jan Björklund tydligt har deklarerat detta från Alliansens sida. Vi har också ett avsnitt i betänkandet om kulturskapares villkor. Det är en mycket angelägen fråga. Som sammankallande i den utvärderingsgrupp som under året ska utvärdera verksamheten i teater-, dans- och musikallianserna, som Anne Marie Brodén har nämnt tidigare i debatten, ser jag fram emot utskottets arbete för att se över och stärka kulturskaparnas villkor. Jag skulle kunna fortsätta att tala om det civila samhällets betydelse och om kreativa näringar. De insatser som görs på kulturområdet, såväl ideella som privata, ska inte underskattas. Jag ställer mig bakom det mina kolleger tidigare har sagt i den här debatten och yrkar därför bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder)

Fru talman! Det var kreativt av Andreas Carlson att beskylla mig för att inte satsa tillräckligt mycket på den kyrkoantikvariska ersättningen. Visst är det skillnad mellan 3 ½ miljard och 10 miljoner, men det är också skillnad mellan noll och 10 miljoner, och noll är ju det ni satsar. Det är bra att du säger att du vill stå upp för det kristna kulturarvet, men man ser ingenting av detta i praktiken. Det är som vanligt med Kristdemokraterna; det är många ord men lite handling. Jan Björklund säger du har deklarerat att man stöder kyrkliga skolavslutningar. Men det händer ju ingenting! Vi ser ju år efter år hur fler och fler skolor slutar med detta. Man hänvisar till lagtexter och man hänvisar till Diskrimineringsombudsmannen. Nu har de borgerliga partierna, inklusive Kristdemokraterna, haft makten i ett antal år, men man har inte gjort någonting åt det här mer än att Jan Björklund, ställd inför fullbordat faktum, ställd inför en opinionsundersökning som visade att 95 procent av svenska folket vill bevara kyrkliga skolavslutningar, sade: Det tycker vi att de ska få göra. Men det har ju inte hänt någonting. När ska ni börja agera?

Fru talman! Jag noterar i det här replikskiftet att Mattias Karlsson undviker att svara på frågan vad etiketten innehåller. Vad finns bakom den flagga som ni hissar upp när ni talar om kristet kulturarv? Jag hör inte Mattias Karlsson nämna ett ord om religionsfriheten. Jag tycker att det är självklart att man ska få ha skolavslutning i kyrkan. Det är svaret på frågan. Men svaret på frågorna som jag ställer får vi inte lyssna på, Mattias Karlsson. Vad ligger bakom etiketten och hur ska vi tillämpa religionsfriheten i Sverige?

Fru talman! Ett kristet kulturarv för Sverigedemokraterna handlar framför allt om det materiella och immateriella kulturarvet, sådant som alla medborgare oavsett om de är troende eller inte kan ansluta sig till och tycka är viktigt. Vi vill inte trycka ned en konfessionell kristendom i halsen på människor. Det är inte politikers uppgift, och det antar jag att Kristdemokraterna också tycker även om det finns politiker i Andreas Carlsons parti som är av en annan uppfattning. Det handlar om att bevara traditioner, seder och bruk, till exempel den kyrkliga skolavslutningen, som ni inte har gjort någonting för att skydda eller stärka. Religionsfrihet handlar också om rätten och friheten att tro på vad man vill, att bekänna sig till vilken gud man vill. Men den handlar inte om rätten att få göra precis vad man vill i religionens namn, vilket man ibland kan få uppfattningen att Kristdemokraterna anser.

Fru talman! Jag läser ur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 18: "Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor." Mattias Karlsson talar svepande om vad som finns i innehållet i Sverigedemokraternas politik. Han tar inte upp något om det jag säger om synen på människan, om människans unika, okränkbara och omätbara värde. Det är detta människovärde som ska ligga till grund för den kulturpolitik som vi bedriver i Sverige, det immateriella behovet som människor har. Jag noterar att människovärdet inte nämns i det här replikskiftet.