Allmänna motioner om inkomstskatter

Fru talman! Inledngingsvis yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 10. Jag instämmer givetvis i övriga socialdemokratiska reservationer men avstår från yrkanden för att bespara kammaren tid. Skattefrågan har alltid varit laddad i vårt lands politiska historia. För den politiska högern har skatterna alltid varit för höga - oavsett nivå har skatterna alltid varit för höga. Välfärdssamhället för vilket skatter tas ut för att det ska byggas upp och förstärkas har alltid kallats för bidragssamhälle. Vid Moderaternas katastrofval 2002 var man kanske tydligast i vår nära historia med sin egentliga politiska avsikt, nämligen att sänka skatterna med 120 miljarder kronor för att den offentliga sektorn - det vi gör gemensamt i vårt land som förskolor, skolor, äldreboenden, sjukhus och annat - ansågs vara för hög konsumtion och slösaktigt. Man fick en oerhörd smäll av väljarna. De delade inte den uppfattning som Moderaterna förde fram. Därefter har man totalt ändrat argumentationen i skattefrågan. Man talar i stället om brister i samhället, om utanförskap och om arbetslöshet. Man använder sig av det populära argumentet att jobbskatteavdrag som en sorts fix idé ska lösa problemet. Arbetslösheten skulle minska, jobben skulle bli fler. Det var argumentet. Man talade inte längre om att reducera välfärdsstaten. Man prövade tvekande att använda ord som: Vi älskar välfärd. Det var nog tämligen svårt för många moderater, men de har ju en god tränare i Per Schlingmann med medhjälpare. Det så kallade jobbskatteavdragets, eller grundavdragets, konstruktion är i sig orättvis när det gäller inkomstutfall. Den är särskilt orättvis när det gäller grupper som tidigare har arbetat in, men nu får ersättning i form av pension. Det slog hårt i sin konstruktion mot sjuka och arbetslösa. Den teori som skulle lösa arbetslösheten genom inkomstskattepolitik, genom sänkningar av grundavdrag, är den riktig? Har den lett till lägre arbetslöshet och lägre utanförskap? Det är inte så. Massarbetslösheten biter sig fast. Vi har i vårt land en arbetslöshet på 8 procent - 365 000 personer. Krampaktigt försöker Moderaterna göra sin politik vetenskaplig, fastän den i grunden är djupt ideologisk och förankrad i partiets idéhistoria. I söndags kunde vi lyssna på P1-programmet Detektor som gjorde en intressant genomgång av jobbskatteavdraget. Man intervjuade företrädare för en lång rad institutioner. Det var Finansdepartementets tjänstemän på den ekonomiska avdelningen, IFAU som utvärderat två steg av jobbskatteavdraget, Riksrevisionen och Finanspolitiska rådet. De samlade kommentarerna var: Det kan inte styrkas att det har skapats fler jobb genom denna åtgärd. Det finns ingen referenspunkt till någon utvärdering. Man kan möjligen anta, men en sådan effekt kan ses först om 10-15 år. Jag vill påstå att Moderaternas verbala kärleksförklaring till välfärd, till att lösa arbetslösheten genom en annan politik, egentligen var ett sätt att dölja den gamla politiken, nämligen att sänka de totala skattenivåerna i landet eftersom det senare kommer att ge ett annat utfall. Man kan se detta också på andra politikområden. Tänk, när man började tala om kollektivavtal som älskvärda och fackföreningar som sina goda vänner. Det var bara i ord. I praktiken tog man bort avdragsrätten för fackföreningsavgifter, men arbetsgivarens avdragsrätt för medlemskap i intresseorganisation kvarstod. Man höjde avgifterna för arbetslöshetskassan och försämrade försäkringen. Sammantaget drevs hundratusentals människor ut från fackligt medlemskap. Detta var inte oavsiktligt. Det var med precision en medveten politik. Man säger en sak, gör en annan sak, men vet att utfallet blir det man gör. Fru talman! För socialdemokrater är skatter ett praktiskt instrument för att få resurser att gemensamt använda till att nå ett jämlikt samhälle där alla ges lika möjligheter, inte en gång utan hela tiden. Solidaritet binder ihop ett samhälle och ger gemensam framtidstro. Vi vet att så kallade högskattesamhällen har hög skattemoral och att så kallade lågskattesamhällen har låg skattemoral. Det är enkelt. När ett samhälle konstrueras så att vi är med och bidrar men också får tillbaka när vi har behov känner vi solidaritet med modellen. Det är ett samhälle som inte bara bygger på jag utan på vi . Det är ett samhälle som inte bygger på dem utan på oss tillsammans. Med våra reservationer hade skattepolitiken medfört en större rättvisa, och den hade medverkat i vår allmänna politik till att få fler människor i arbete. Full sysselsättning är den socialdemokratiska politikens viktiga avsikt. Vi vet nämligen att arbetslöshet är arbetsgivarnas bästa vän, och vi vet att arbetslöshet orsakar stora sociala plågor. Jobbpolitiken är den moderatledda regeringens stora misslyckande. Skattepolitiken är en del av det. Just i dag har vi levt i 2 000 dagar i vårt land med Fredrik Reinfeldt som statsminister. Det har inte blivit färre utan fler arbetslösa. Det har inte blivit färre arbetslösa på 2 000 dagar utan fler. Ungdomsarbetslösheten är katastrofal. Resurser har förslösats. Landet har för många människor inte blivit ett bättre land att leva i. De 365 000 arbetslösa är det yttersta kvittot på en misslyckad politik. Det är dags att börja längta efter en annan tid i vårt land. (Applåder)

Fru talman! Även om denna debatt om inkomstskatter handlar om en uppsjö av olika frågor tror jag att den i slutändan kokar ned till en frågeställning som också är den frågeställning som kommer att ligga på väljarna att ta ställning till i valet 2014, nämligen om man har valt rätt väg för Sverige under de gångna åtta åren av alliansstyre eller om det är dags att vrida tillbaka klockan. Även om Sverige står inför en rad tuffa utmaningar kan man bara stanna upp för en sekund och försöka blicka ut över vår omvärld som i stora drag präglas av en global ekonomisk kris, oro och turbulens där en rad länder tvingas göra tuffa besparingar, skattehöjningar och på andra sätt försöker värja sig från krisen. Då tror jag att man kan konstatera att Sverige har klarat sig nästan helt och skonats från den krisen. Vi har i år i stället satsat 15 miljarder på att bland annat utveckla välfärden för att ge lärare möjligheter att vidareutbilda sig men också för att satsa på att stärka vår arbetsmarknad genom riktade skattesänkningar för att skapa jobb. Om man jämför oss med omvärlden kan man konstatera att Grekland har förlorat nästan 16 år av ekonomisk utveckling. Frankrike har förlorat sex år av ekonomisk utveckling, och Tyskland, som man brukar tala om som Europas ekonomiska motor, har förlorat två år av ekonomisk utveckling. Sverige har i stället vuxit med 1,4 procent sedan krisen startade. Peter Persson var inne på att vi har en arbetslöshet på 8 procent. I verkligheten ligger den enligt den senaste mätningen på 7,5 procent, eller på 5,5 procent om man går tillbaka till Göran Perssons gamla sätt att mäta. Vi kan konstatera att vi trots krisen har minskat utanförskapet med nästan 150 000 människor. Vi kan även konstatera att sysselsättningen, trots krisen, har ökat bland alla ålderskategorier som är yrkesverksamma. Om vi jämför med hur det var i början av 2000-talet när vi hade tillväxt, men en tillväxt utan jobb, tycker jag att det är ett ganska bra resultat givet omständigheterna. Om vi jämför med hur det var vid vår tidigare egna bank- och finanskris för nästan 20 år sedan kunde vi då se drastiska besparingar på välfärden och hur arbetslösheten sköt i höjden. När man lyssnar på Peter Persson låter det som om omvärlden över huvud taget inte existerar och som om den beskrivning som vi alla möts av när vi slår upp tidningen och tittar på nyheterna inte finns. Peter Persson står här i riksdagens talarstol och håller snarare ett förstamajtal än att göra en seriös politisk analys av det globala ekonomiska läget och de förutsättningar som Sverige står inför. Fru talman! Det är ingen slump att Sverige har klarat sig bra. Vi ska inte bli arroganta eller nonchalera att vi fortfarande står inför många utmaningar. Men det är ingen slump att just vi har klarat oss bra i jämförelse med alla andra. Det beror framför allt på tre saker. För det första beror det på att regeringen har fört en ansvarsfull ekonomisk politik. Flera länder gjorde som Socialdemokraterna gav råd om, nämligen att belåna sig i högkonjunktur och att belåna sig i lågkonjunktur och sammantaget spendera mer pengar än man har. Då hamnar man förr eller senare i en statsskuldskris. Man kan inte leva över sina tillgångar. För det andra återupprättade vi arbetslinjen. Glöm inte bort hur det såg ut i Sverige. 120 personer förtidspensionerades varje dag. Vi hade en situation där svenskarna, som är ett av världens friskaste folk, helt plötsligt blev världens mest sjukskrivna. Vi hade en situation där den arbetslöse eller sjukskrivne höginkomsttagaren fick mer pengar i bidrag än en barnskötare fick i lön för att arbeta. Socialdemokraterna hade fört in Sverige på en väg där det inte längre lönade sig att arbeta, där man vid sidan av välfärdssamhället hade byggt upp ett bidragssamhälle som cyniskt och systematiskt slussade ut hundratusentals, snudd på miljontals, människor i bidragsberoende och utanförskap. Detta gjorde vi upp med. Det lönar sig numera att arbeta. För det tredje genomförde vi också nödvändiga strukturreformer för att stärka den svenska arbetsmarknaden. Vi genomförde jobbskatteavdraget. Vi genomförde RUT- och ROT-avdrag. Detta gjorde att det skapades mer jobb och att vi kunde ta höjd för krisen. Det innebar också att vanliga familjer fick mer och ökad frihet genom att de fick behålla mer av sina surt förvärvade pengar. Det innebar att man på så sätt också stimulerade jobben och ekonomin. Detta är förklaringen till att Sverige har klarat sig så väl i jämförelse med sin omvärld, vilket Socialdemokraterna tycks vara fullständigt oförmögna att se. Detta är förklaringen. Vad vill då oppositionen göra? Det är faktiskt en mycket bra fråga. Kan Socialdemokraterna till exempel ge besked om vilken budget som gäller? Är det fortfarande Juholts gamla budget som man lade fram som gäller? Är det den som vi politiskt ska förhålla oss till? Vad är det för besked som kommer att gälla om olyckan skulle vara framme 2014? Hur mycket av Vänsterpartiets galenskaper kommer ni att släppa igenom denna gång? Eller blir det den ryska roulett där vi får vänta och se efter valdagen? Jag tycker att väljarna förtjänar att få klara svar på den frågan. Det vore också kul att få veta när Leif Pagrotsky egentligen kommer med sin rapport om vad Socialdemokraternas inkomstskattepolitik ska handla om. Lyssnar man på Peter Persson verkar det mest handla om att Socialdemokraterna inte gillar Moderaterna. Det var ungefär vad hans tal handlade om. Jag tycker att det är dags för oss att få lite klara besked. Fru talman! Det finns faktiskt på en punkt tydliga besked från oppositionen. Den samlade oppositionen har nämligen inför detta betänkande gått samman - Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna - för att ändra i RUT- och ROT-avdragen, den populära reform som har skapat jobb för tiotusentals människor, som har gjort svarta jobb vita och som har hjälpt många människor, hundratusentals, i deras dagliga liv. Oppositionen vill nämligen ta bort möjligheten att göra ROT- och RUT-avdrag utomlands i andra EU-länder. Då kan man fråga sig: Varför har man denna möjlighet i dag? Det är mycket enkelt. Det beror på att Lagrådet sade att vi måste. Lagrådet konstaterade att vi som en konsekvens av vårt EU-medlemskap faktiskt måste medge att ROT- och RUT-avdrag kan göras i andra EU-länder därför att vi är förpliktade av EU-rätten - detta är själva kärnan av vad EU handlar om - att ha en gemensam inre marknad där alla varor, tjänster och företag behandlas likvärdigt. Då undrar jag - jag ställde frågan på vårt utskottssammanträde: Vad är det för juridisk auktoritet som ni socialdemokrater hänvisar till när ni nu säger att Lagrådet, en samling av landets främsta jurister, hade fel? Är det Peter Perssons juridiska auktoritet vi ska lyssna till? Bland annat han har skrivit en motion om detta. Det här är inte seriöst, fru talman! Det här är inte en ansvarstagande politik. Det här kommer att resultera i att Sverige dras inför EU-domstolen. Vi kan där se framför oss miljontals kronor i skadestånd till följd av att vi bryter mot EU-rätten. Att föra en ansvarsfull politik handlar om att ibland kunna lägga ideologin åt sidan och konstatera att man måste fatta beslut som man själv inte alla gånger gillar men som är bäst för landet. Vi kunde se en del av det när Göran Persson var statsminister, till exempel när han var med och sanerade statsfinanserna. Men när Göran Persson avgick blev det mindre av den varan, mindre av en seriös ansvarstagande politik. Vi var många som trodde och förväntade oss att den nye socialdemokratiske ledaren som nyligen tillträtt skulle stå för lite mer ansvar. Men vi kan konstatera att det inte blivit någonting av det, utan fortfarande är det den Juholtska anden som vilar över socialdemokratisk politik. Egentligen, fru talman, handlar det om att oppositionen inte gillar RUT- och ROT-avdragen, om att man vill skjuta mot en populär reform som skapat väldigt mycket som är positivt. Är det inte i stället dags att rakryggat ställa sig upp och ge besked om att man inte vill ha RUT- och ROT-avdragen så att väljarna tydligt kan få se vad alternativen i svensk politik är? Ställ dig i talarstolen och säg vad du egentligen tycker, Peter Persson! Frågan är om du kan teckna firman för ditt eget parti. Avslutningsvis: Om det skulle vara så att det blir en kostnad om ett 70-tal miljoner för RUT- och ROT-avdragen utanför Sveriges gränser och det här kan skapa ett och annat jobb i Spanien, är det då så fruktansvärt farligt? Peter Persson, var finns solidariteten med spanjorerna som drabbats väldigt hårt av krisen? Nej, fru talman, jämfört med omvärlden står Sverige starkt tack vare regeringens ansvarsfulla ekonomiska politik och reformer - tack vare att vi återupprättat arbetslinjen och ännu en gång gjort det lönsamt att arbeta, tack vare jobbskatteavdragen och tack vare RUT- och ROT-avdragen. Den politiken ska Sverige fortsätta med. Vi ska inte vrida tillbaka klockan och gå tillbaka till det bidragssamhälle som Socialdemokraterna förespråkar! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och också till Alliansens reservation. (Applåder)

Fru talman! Jag lyssnade och jag räknade men hörde inte Fredrik Schulte någon gång uttala sig om de 365 000 arbetslösa vi har i vårt land - tydligen ett problem som inte existerar - eller om de 60 000 personer som varit arbetslösa i mer än 24 månader utan några verkliga åtgärder. Fyra av dina elva talarminuter ägnade du, Fredrik Schulte, åt att ömka dem som har sommarhus i Spanien eller på annan plats och som inte får göra avdrag för att få poolen rensad, filén uppskuren på trädgårdsfesten och golvet svabbat. Varför ska skolbarn i Trelleborg eller Haparanda genom lägre skatteintäkter till vårt land få sämre läromedel och undervisning därför att människor som uppenbarligen har betydande ekonomiska resurser ska få hjälp av hela svenska skattekollektivet med att kunna göra avdrag - människor som inte tål den ibland bistra svenska vintern? Jag unnar dem så väl en resa till solen, men jag unnar också svenska skolbarn läromedel. Dit ska skattemedlen gå, Schulte!

Fru talman! Vi kan konstatera att förstamajtalet fortsätter. Jag förstår att du, Peter Persson, har många synpunkter på ROT- och RUT-avdragen. I tidigare tal har du varit väldigt tydlig om att du inte gillar jobbskatteavdragen. Kan du inte rakt och tydligt svara på frågan om du vill avskaffa ROT- och RUT-avdragen och om du vill avskaffa jobbskatteavdragen? När det gäller avdrag utomlands kan jag säga att det inte är något som vi har infört därför att vi medvetet vill föra den politiken, utan anledningen är att Lagrådet sagt att det är något som krävs av oss. Vad är det för juridisk auktoritet som du, Peter Persson, lutar dig mot? Eller är det rätt och slätt så att ni håller er kvar i den Juholtska ansvarslösheten och inte är beredda att föra en politik som är bra för Sverige - en ansvarstagande politik - och att det bara är fråga om plakatpolitik och krypskytte mot reformer som ni inte gillar? Vad är det för juridisk auktoritet som ni kan luta er mot och som säger att Sverige inte kommer att dras inför EU-domstolen? Vad Lagrådet säger är mycket tydligt. Peter Persson anklagar mig för att inte säga någonting om de 365 000 arbetslösa. Jag tycker att jag var väldigt tydlig i mitt anförande. Sverige står inför en mängd tuffa utmaningar och problem. En sådan sak är att fortsätta arbetet för att få fler i jobb, att jobba i riktning mot full sysselsättning. Men man måste också vara realistisk, vara i kontakt med verkligheten. Peter Persson verkar låtsas att det inte finns en värld utanför Sverige, att krisen inte slagit mot Grekland och att Italien och Spanien inte har en arbetslöshet som ligger närmare 20 procent än 10 procent. Sverige har en hög arbetslöshet, men vi har en normal arbetslöshet givet det konjunkturläge vi befinner oss i. När är det dags för lite ansvarstagande och verklighetskontakt hos Peter Persson?

Fru talman! Fredrik Schulte, du när uppenbarligen en stor längtan efter att få tala på första maj. Jag tycker att en lämpligare dag för din förkunnelse är första april. Ta den dagen som din taledag! Poängen i mitt resonemang är att allt som utlovades i och med jobbskatteavdragen har uteblivit. Det blev inga nya jobb. Ingen hos all den vetenskap och de institut som ni hänvisat till säger att jobbskatteavdragen haft någon jobbeffekt. Däremot har de haft andra effekter, svåra effekter, i vårt land i form av eftersatta satsningar på framtiden. Jag kan nämna tre områden: bostadsbyggandet och den oerhörda brist i alla tillväxtområden som i dag förhindrar tillväxt infrastrukturen när det gäller att i förstärkta arbetsmarknadsregioner forsla både människor och gods utbildningen. I går samlades vi från ett antal län och regioner och debatterade här med Björklund om de stora indragningarna inom högskolan. Björklund hade den märkliga uppfattningen att arbetslöshetsfrågan var löst. Men, fru talman, fortfarande är det massarbetslöshet i vårt land. Skattesänkningarna har inte haft någon som helst effekt på sysselsättningen. Jag frågar dig, Schulte, var era gränser finns. Kring det femte jobbskatteavdraget slirar ni. Ska det komma ett sjätte, ett sjunde och ett åttonde jobbskatteavdrag? När är den rimliga och lämpliga gränsen nådd?

Fru talman! Det är väldigt tydligt att alternativen i svensk politik inte har förändrats därför att Socialdemokraterna har fått en ny partiledare. Fortfarande är det en ansvarslös politik som finns på Socialdemokraternas agenda. Man kan inte svara på frågan vad det är för juridisk auktoritet man vilar sig mot när man nu vill gå emot Lagrådet, utan det är tydligt så att ointresset och oviljan att skapa jobb genom ROT- och RUT-reformen är så stort att man ägnar sig åt krypskytte och ren plakatpolitik bara för att skjuta på regeringen och på så sätt föra en politik som är skadlig för Sverige. Den kommer att innebära att vi dras inför EU-domstolen och tvingas betala miljonbelopp i skadestånd. Man kan heller inte ge något svar på vad det är för faktisk skattepolitik man vill ha. Peter Persson står i talarstolen och förargar sig över jobbskatteavdraget, men han kan inte ge några besked om vad hans parti faktiskt tycker och vill föreslå vad gäller jobbskatteavdraget. Ska jobbskatteavdraget bort, eller ska det vara kvar? Det finns en del utvärderingar som i närtid har pekat på att det är svårt att visa en tydlig effekt av jobbskatteavdraget. Det finns också en hel del utvärderingar som visar att jobbskatteavdraget har varit väldigt framgångsrikt. Det är så inom forskningen att det kan vara svårt att mäta exakt vilken effekt en enskild reform har haft. Riksdagen har beställt en utvärdering av jobbskatteavdraget, och vi ser fram emot det. Den tydliga mittfåran i ekonomisk forskning och politik visar dock att incitament spelar roll. Skapar man ett samhälle där det inte lönar sig att arbeta, där den som går på bidrag får mer eller lika mycket som den som jobbar, kommer vi inte att kunna bygga ett samhälle som är präglat av välstånd, framgång och välfärd. Det är väldigt tydligt att denna konflikt fortfarande står fast - välfärd och arbete mot bidrag.

Fru talman! I dag diskuterar vi från skatteutskottets sida till att börja med de allmänna motionerna om inkomstskatterna. Jag kan säga att det är synd att vi inte kan gå vidare med det intresse som ändå finns ganska brett inom svensk politik för en bred skatteöversyn. Jag noterade när vi hade skatteseminariet i förra veckan att Moderaterna tyvärr säger nej till en bred skatteöversyn, trots att det har gått 20 år sedan den senaste. Det är beklagligt. Vi skulle behöva en bred skatteöversyn i Sverige. Vi skulle behöva sätta vår skattepolitik i fokus och se hur vi skapar en skattepolitik som kan gynna en ekologiskt hållbar tillväxt i det här landet, skapa jobb, sätta de rätta skattestyrmedlen för en progressiv miljöpolitik och skapa likvärdiga förutsättningar. Det skulle vi behöva. Tyvärr verkar det dock inte som att Alliansen är intresserade av detta - i alla fall inte det absolut, utan jämförelse, största allianspartiet. Då lär det inte bli någonting före valet, för småpartierna inom Alliansen har väl knappt talerätt i frågan. Vi tycker från Miljöpartiets sida alltså att det är synd att vi inte kan gå i gång med en sådan skatteöversyn. Det skulle behövas. I dag måste vi i stället diskutera olika smådelar utifrån de motioner som har lagts fram. Från Miljöpartiets sida skulle vi vilja att vi till exempel skapade ett mer likvärdigt och konkurrensneutralt reseavdrag. Det är en sådan där praktisk sak jag tror att de flesta svenskar har funderat över så här i deklarationstider. Varför får jag om jag använder kollektiva färdmedel eller till och med cyklar till jobbet inte samma möjlighet att för samma sträcka dra av i min deklaration som när jag kör bil? Varför ska det inte vara konkurrensneutralt och oberoende av vilket färdmedel jag använder? Från Miljöpartiets sida menar vi att detta är en ganska principiell fråga. Det handlar också om att inte skilja på färdmedel utan enbart helt enkelt utgå från hur man tar sig fram och vilken sträcka man tar sig fram. Det är en sak vi hade velat lyfta upp. Nu ser det inte så bra ut på omröstningssidan med dessa motioner, men det borde vara någonting. En regering som tar till sig en likvärdig politik borde ta dessa frågor på allvar. En annan fråga vi vill lyfta fram är det som debatterades nyss, nämligen rätten till ROT-avdrag utomlands. Jag har förståelse för att man kan ha principiella juridiska synpunkter. Jag har dock många gånger i denna talarstol tagit upp frågan om att vi i Sverige är så mycket Bror Duktig i EU. I länder som Tyskland och Frankrike har man inte sådana avdrag, trots att man har liknande system som ROT. Det tänker vi inte på. Vi beter oss inom EU fortfarande som om vi var en andra klassens medlemmar - som om det inte var vår organisation och som om det inte var så att vi faktiskt kan använda detta på det sätt vi vill. Vi ska lyda, vara tysta och ordentliga och följa allt till punkt och pricka. Vi tar inte för oss och skapar en dynamisk organisation som kan utgå ifrån våra egna behov. Det är nämligen så vi borde använda EU. Det är så grundarländerna inom EU använder det. I Tyskland är det till och med så att författningsdomstolen säger till landet när man går över gränserna och ger EU för mycket makt. Det märkliga är att ingen har ifrågasatt att den tyska författningsdomstolen de facto står över EU-domstolen, även om den rent juridiskt inte borde göra det. Det är ett annat sätt att förhålla sig till EU än det vi har i Sverige. Jag kan hålla med om att Lagrådet hade synpunkter; det hade de säkert. Jag tycker dock att det ändå blir väldigt konstigt när vi tillåter att svenska skattemedel används för ROT-avdrag i andra länder. Därför tycker vi i Miljöpartiet inte att vi borde göra det. När vi ändå är på det internationella planet vill jag lyfta fram en sista sak i mitt anförande. Det gäller det här med ett Öresundsavtal. För alla dem som bor i Öresundsregionen är detta av stor vikt, och jag kan faktiskt inte riktigt förstå varför regeringen segar så med att ta itu med ett nytt skatteavtal som tar hänsyn till detta och skapar de förutsättningar som borde finnas för att Öresundsregionen ska kunna växa på lika villkor på båda sidor om Öresund. Det vore för en sådan dynamisk region ett stöd om Sveriges riksdag kunde uttala att ett Öresundsavtal måste till. Med detta, fru talman, vill jag gärna yrka bifall till reservation 15. Naturligtvis står Miljöpartiet bakom även övriga reservationer, men det är säkert många voteringspunkter i dag, så jag nöjer mig med det.

Fru talman! Låt mig börja med att reflektera lite grann över det Mats Pertoft tog upp om behovet av en skatteöversyn i Sverige. Det var 20 år sedan vi senast hade en bred skatteöversyn. Jag tror att vart och ett av de partier som finns i kammaren, utifrån sina egna utgångspunkter på det rent teoretiska planet, nog kan se fördelar med att ha en bred översyn. Men, fru talman, för att kunna gå från ord till handling krävs inte bara att man skulle vilja titta på någonting, utan det måste också finnas en vilja om vart man ska gå. Det är där oppositionen och framför allt Socialdemokraterna har väldigt mycket kvar att bevisa. Hur ska man över huvud taget gå in i en skatteöversyn när man själv inte riktigt vet vad man vill? Jag lyssnade med stort intresse på Peter Perssons inledningsanförande, som var ett brandtal mot jobbskatteavdraget, ett brandtal mot RUT-avdraget och ett brandtal för högre marginalskatter för låginkomsttagare. När man lyssnar på Peter Persson är beskedet ganska tydligt: Jobbskatteavdraget ska rullas tillbaka. Problemet med svenska skatter är att de är för låga. Problemet är att låginkomsttagare betalar för lite i skatt. Det beskedet är tydligt. Jag är inte lika säker som Peter Persson på att väljarna gillar beskedet, men det är i alla fall ett tydligt besked. Nu väntar vi med intresse på att se ifall det beskedet också kommer i Socialdemokraternas vårbudgetmotion om några veckor. Från Folkpartiet liberalerna är budskapet ett annat, och budskapet är detsamma som vi har stått för ända sedan Bertil Ohlins dagar: Det ska löna sig att arbeta, det ska löna sig att utbilda sig och det ska kunna löna sig att starta företag och våga ta risker. Det är det som skapar en ekonomisk utveckling i vårt land och det är det som skapar en ekonomisk trygghet för den enskilde medborgaren. Det är därför som Folkpartiet under de senaste årtiondena har medverkat till alla de skattereformer som har bidragit till att vi successivt har pressat tillbaka marginalskatterna. Det är därför som vi ser mycket positivt på att låg- och medelinkomsttagare nu också har fått ökat utrymme i den egna plånboken, tack vare jobbskatteavdraget. Det är därför som vi i Alliansen har höjt brytpunkten för statsskatten så att fler medelinkomsttagare bara behöver betala kommunalskatt. Det är viktigt i alla inkomstskikt att det ska kunna löna sig att arbeta lite till. En gång i tiden var Socialdemokraterna av samma åsikt. En gång i tiden tog Bengt Westerberg och Ingvar Carlsson i hand på att högsta marginalskatten bara skulle vara 50 procent i Sverige och att bara 15 procent av inkomsttagarna skulle betala statlig skatt. Resten skulle bara betala kommunalskatt. Vi är långt ifrån detta i dag. Alliansregeringen har börjat komma tillbaka till detta genom att höja brytpunkten för statsskatten. Och det är ingen hemlighet att vi i Folkpartiet gärna skulle se att vi tar nästa steg med att avskaffa värnskatten. Men det, fru talman, får vi återkomma till i samband med budgetarbetet. Fru talman! Sverige har 19 gånger fällts för fördragsbrott sedan vi gick med i EU 1995 - 19 gånger! Det där kan man se på två sätt. Man kan antingen tycka att det varje gång är förargligt och rent av ett nederlag när det visar sig att vi bryter mot våra åtaganden eller så kan man se det som något slags jakttroféer som man hänger upp på väggen och är stolt över. Hur man ser på det där visar lite grann ifall man är regeringsduglig eller inte. Jag tror inte att någon här i kammaren är så där våldsamt entusiastisk över att RUT- och ROT-avdragen för den som är inkomstskatteskyldig i Sverige, nota bene, är möjliga att göra för tjänster i hela EES-området. Men detta har utretts i samband med att vi införde RUT-avdraget och det har utretts i samband med ROT-avdragsreformen. Nu säger oppositionen att man trots allt skulle vilja se ifall man inte skulle kunna avskaffa detta. Då är frågan till oppositionen: Vad är det för underlag som har kommit sedan dess som gör att ni nu kommer på att det finns helt andra juridiska möjligheter att avgränsa avdraget till tjänster utförda i Sverige än vad som var fallet 2007 och 2009? Eller är det så att ni bara tycker att det vore roligt ifall det vore möjligt? Svaret på frågan visar om Socialdemokraterna och andra partier på vänsterkanten är beredda att agera som ett ansvarstagande parti eller som ett parti som i första hand har gått in helt och hållet i sin oppositionsroll. Med detta, fru talman, yrkar jag avslag på utskottets förslag i betänkandet, med undantag för punkt 10 där jag yrkar bifall till reservation 9. (Applåder)

Fru talman! Låt mig först hälsa Martin Andreasson välkommen till kammardebatterna och samtidigt beklaga att den vackra, sköra planta som socialliberalismen var uppenbarligen är fullständigt utrotad, också i ditt tänkande och din vokabulär. Men det går ju att gå ut när vårsolen kommer och leta efter den runt ekarna i Sörmland eller på annan plats. Utifrån många diskussioner som har funnits mellan våra partier om skatt som inte har byggt på den enfaldiga hållningen att den här veckan diskuterar vi skatt vill jag fråga Martin Andreasson: Tycker du att det är rimligt att man alltid för diskussionen ihop med välfärdens ambitioner, med välfärdens möjligheter och skapandet av ett rättvist samhälle? Tycker du att det är riktigt att pensionärer ska betala högre skatt på sin inkomst som ju bygger på uppskjuten lön? Tycker du att det är riktigt att den som har jobbat och betalat in till försäkringar och sedan blir arbetslös och att den som jobbar och betalar in sin avgift till sjukförsäkring och sedan drabbas av sjukdom och ohälsa ska betala en högre skatt? Tycker du att det är ett rimligt sätt att fördela det nödvändiga uttag av skatt som behövs för att klara välfärden? Är det rättvist?

Fru talman! Jag vill först och främst tacka Peter Persson för de vänliga orden. Jag ser fram emot ett konstruktivt samarbete i utskottet. Jag är inte tillräckligt botaniskt bevandrad för att veta ifall det är just under ekar som blåklinten växer. Jag trodde att det i första hand är en fältblomma på bland annat de vackra östgötska fälten där rösträttsrörelsen hade sin start som sedan ledde fram till bildandet av Frisinnade landsföreningen. Oavsett hur det är med det tycker jag att det är en väldigt intressant fråga som Peter Persson ställer. Den visar faktiskt skillnaden mellan den skattepolitik som Folkpartiet och Alliansen har fört sedan 2006 och den som Socialdemokraterna har fört sedan 2006. Jämför den skatt som pensionärer betalar på sin pension i dag med den skatt som samma pensionärer betalade för samma pension när Peter Perssons parti styrde! Det är en intressant jämförelse. Skatten för pensionärer har sänkts steg för steg i takt med att det ekonomiska utrymmet har uppstått, och med Alliansens skattebesked kommer den att fortsätta sänkas. Faktum är att för både arbetstagare och pensionärer var skatten mycket högre när Peter Perssons parti styrde. Peter Persson har ägnat hela sin tid i denna debatt åt att beklaga de skattesänkningar som har gjorts sedan dess. Frågan som måste ställas är: Vad är budskapet? Ska vi tillbaka till de skatter som rådde 2006? Ska Socialdemokraterna rulla tillbaka jobbskatteavdraget? Jag tycker att Peter Perssons inlägg reser fler frågor än det besvarar.

Fru talman! Mitt råd till Martin Andreasson: Försök åka tåg när det kommer en och annan snöflinga. Åk ut och studera den svenska äldrevården. Åk ut till skolor i en del stadsdelar i vårt land. Besök de 365 000 arbetslösa. Fråga dig sedan: Behöver samhället mer eller mindre resurser? Den socialdemokratiska politiken håller ihop, och vår skattepolitik baseras naturligtvis på ambitioner för välfärd och att skapa ett mer jämlikt samhälle. Vår utgångspunkt i skattepolitiken är väl känd. Vi vill inte ta ut en krona mer i skatt än vad som behövs för att klara välfärden. I grunden handlar det om låga skattesatser på inkomster men breddade skattebaser. Vi har sagt att av det skattesystem som i dag blir mer och mer sönderslitet genom den högerdominerade regeringens härjningståg vill vi se en bred skatteöversyn som ska ha den självklara uppgiften att få fram ett rättvist skatteuttag och de intäkter som behövs för att säkra och utveckla den svenska välfärden. Till landets pensionärer, sjuka och arbetslösa säger Martin Andreasson: Ni ska betala mer skatt. Jag tycker att det är djupt orättvist.

Fru talman! Peter Persson sade något mycket intressant i sin replik, nämligen att samhället behöver mer resurser. Det visar på skillnaden mellan Socialdemokraternas samhällssyn och den liberala samhällssynen. Staten och samhället står med likhetstecken mellan varandra. Naturligtvis ska samhället ha mer resurser i meningen att vi behöver en växande ekonomi. Det är då vi skapar resurser som kan användas till de gemensamma uppgifterna i stat, kommun och landsting. Det är därför skattesystemet ska vara tillväxtfrämjande. Det är därför skattesystemet ska visa för människor att det lönar sig att arbeta lite till, att våga starta företag, att våga utbilda sig och att ta risker. Låt oss jämföra de resurser som satsas på de offentligt finansierade tjänsterna i dag med dem som satsades 2006. Det är väsentliga förstärkningar som har gjorts. Det, fru talman, visar att skattesystemet måste hänga ihop med en helhetssyn på samhället där vi tar till vara människors egna ambitioner och där vi, jämfört med de flesta länder, har ett ganska högt skatteuttag för de höga offentliga ambitionerna men gör det på ett sätt som inte skadar de välståndsbildande krafterna. Det är så vi bygger ett hållbart skattesystem.

Fru talman! I dagens betänkande behandlas uppemot 100 motioner och 150 yrkanden. Jag tänker dock hålla mig till de ämnen som vi redan har debatterat. Det är där konfliktytorna finns, och därför är det störst anledning att hålla sig till dem i debatten. När det gäller HUS-avdragen har både Fredrik Schulte och Martin Andreasson påtalat vikten av att vi behåller det och inte går i den fälla som många av oppositionens partier vill genom att begränsa det till att omfatta bara svenska husägare och tjänster utförda i Sverige. I dag försvinner 2 promille ut ur landet. Det är pengar det också, men det är trots allt en mycket liten del av den omslutning som omfattas av detta. Det kan vara retfulla promillen, men en sådan begränsning skulle med de avtal som finns inom EU för att förhindra handelshinder strida mot EU-rätten. Jag tror att de fyra oppositionspartierna är kloka nog att förstå hur komplicerad den här frågan är gentemot EU. Det handlar snarare om att finna en anledning att kritisera en reform som de inte gillar och vill få bort. Fru talman! Vi hade ett skatteforskningsseminarium i riksdagen i förra veckan och fick höra flera forskare utveckla sina tankar om skattereformer. Jag upplevde att de var rätt positiva till de reformer som har införts, såväl till jobbskatteavdraget som till RUT och ROT. Fru talman! Även om en del av oppositionspartiernas ledare ser en svårighet i att riva upp reformerna nu när de är införda och har förstått att svenska folket inte vill återgå till högre skatter och mindre valfrihet var de tydliga motståndare vid införandet. Handen på hjärtat! Hur många tror uppriktigt att vi skulle kunna förhandla fram dessa eller liknande jobbskapande reformer och åtgärder i en blocköverskridande förhandling? Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern skriver alla i sina reservationer att det behövs en ny, bred och parlamentarisk översyn av hela skattesystemet. Jag kan hålla med om att det kan finnas behov av en ny översyn av hela skattesystemet, men jag kan garantera att jag i en sådan översyn inte kommer att dela alla oppositionspartiernas värderingar. Till exempel skriver Vänsterpartiets Emma Wallrup: "Jag anser att det är dags för en ny, bred skatteöversyn och föreslår att en parlamentarisk utredning tillsätts för att utvärdera dagens skattesystem och föreslå förändringar." Så långt skriver alla partier likadant. Men sedan fortsätter Emma Wallrup: "En av utgångspunkterna för en ny skatteutredning bör vara att garantera en långsiktig finansiering av välfärden så att den gemensamma sektorn åter kan öka i förhållande till privat sektor för att möta framtida välfärdsbehov." Med den politiska värderingen som ingång är det nog inte med Vänsterpartiet som det blocköverskridande arbetet kan ta sin början. Jag har svårt att tro att det är något parti från alliansregeringen som blir frestat av tanken på att återgå till stopplagar för företagsetableringar inom vård och omsorg och en växande offentlig sektor som urholkar ekonomin. Ska vi garantera en långsiktig finansiering av framtidens vårdbehov kan vi inte ställa privata företag och samhällsägda verksamheter mot varandra. Vi kommer att behöva ett starkt privat näringsliv som kan bidra med många arbetstillfällen och som ger inkomstskatter och vinster att beskatta för att klara av att finansiera den gemensamt efterfrågade välfärden. Fru talman! Det kan låta inbjudande med blocköverskridande förhandlingar, men hur realistiskt är det? Att vara fyra partier i en alliansregering innebär väldigt mycket kompromissande, och det är inget parti som kan se hela sin egen programförklaring tillgodosedd fullt ut. Men vi har trots allt lyckats riktigt bra att regera tillsammans. Hur spretigt var inte startfältet för det rödgröna alternativet i den senaste valrörelsen? Finns det något sådant alternativ över huvud taget i dag? Och visade något av de rödgröna partierna att de hade förmågan att kompromissa sig fram till en gemensam rödgrön budget för 2012? Om så inte är fallet är det nog dags att bjuda in sig själva med en mer ödmjuk inställning i stället för med armbågen. Vill man bidra till ett nytt blocköverskridande skattesystem får man nog börja i en annan ände. (Applåder)

Fru talman! Jag begärde ordet för att jag blev intresserad av vad Karin Nilsson egentligen säger om behovet av en bred skatteöversyn. Man kan givetvis argumentera att det redan är så krångligt för fyra partier att förhandla och regera ihop att det inte går att göra det med fler. Så sade redan Lars Leijonborg till mig under förra mandatperioden när utbildningsutskottet träffade honom och Jan Björklund och jag frågade om man inte kunde ha bredare överenskommelser. Nu säger Karin Nilsson att hon egentligen vill ha en skatteöversyn men inte riktigt, för då måste alla vara överens redan innan. Meningen med en skatteöversyn är väl inte att alla är överens innan utan att man sätter sig runt ett bord och ser hur man kan komma fram till en bred, gemensam överenskommelse när det gäller en översyn av det svenska skattesystemet. Så här 20 år efter förra gången borde det finnas ett behov av det. Jag undrar - och jag skulle vilja ha ett rakt svar från Karin Nilsson - om Centern vill ha en bred, parlamentarisk skatteöversyn nu där alla riksdagspartier är representerade.

Fru talman! Jag tyckte att jag var väldigt tydlig i mitt anförande när det gäller detta. Jag är beredd på en skatteöversyn och har ingenting emot att den är bred, men jag har väldigt svårt att se hur den skulle kunna nå ett resultat om den vore parlamentarisk med de ingångsvärden som presenteras här från vissa partier. Det finns partier som har en helt skild samhällssyn och helt skilda värderingar från vad jag värderar och sätter högt. Med en sådan värdering sätter man det kollektiva samhället först i stället för att hellre se att det privata näringslivet bidrar med väldigt många skattekronor till det som vi vill klara av gemensamt i ett kollektivt system. Det finns motsättningar redan när det gäller hur samhället finansierar sina verksamheter, och jag har väldigt svårt att tro att det är möjligt med en gemensam översyn med de förutsättningarna.

Fru talman! Jag lyssnade på Karin Nilsson men förstår inte riktigt om det var ett ja eller ett nej. Jag väljer att se möjligheter inför framtiden. I den breda, parlamentariska paletten i riksdagen finns naturligtvis flera partier som jag inte har samma syn som, men jag väljer ändå gärna att sätta mig ned och se över om vi, eller åtminstone en blocköverskridande majoritet, kan komma fram till något gemensamt. Jag väljer att se möjligheterna inför framtiden, för det här handlar om att ta ansvar för framtiden - målet borde vara för de närmaste 20 åren. Jag undrar: Är Centerpartiet berett att medverka och ta initiativ till en bred skatteöversyn? Det är min konkreta fråga till Karin Nilsson. Ett ja eller ett nej, tack!

Fru talman! Jag tycker fortfarande att jag var tydlig med att jag inte kan se en bred parlamentarisk skatteöversyn som ett alternativ därför att vi redan i dag har facit i hand, vilket jag också nämnde i mitt anförande. Vi har ett facit i att vi har infört jobbskatteavdraget. Det var en av de första åtgärderna efter valet 2006 när vi bytte regering. Den frågan har vi fortfarande en het debatt om, och den skulle fortfarande inte ha varit införd om vi skulle ha förhandlat oss fram till den med alla riksdagens partier. Vi har RUT och vi har ROT, och vi har diskuterat dessa åtgärders varande eller icke varande även här i dag. De här åtgärderna är för oss i Alliansen oerhört viktiga frågor när det gäller jobbskapande, och de finansierar välfärdssystemet. Skulle vi driva frågor i långbänk i sex sju år och inte nå i mål eftersom vi inte delar syn på detta har jag svårt att se vitsen i att vi når en parlamentarisk överenskommelse. Däremot kan jag kanske tänka mig en blocköverskridande överenskommelse på så vis att vi får med ett eller två partier utöver de fyra allianspartierna. En bred överenskommelse kan jag alltså tänka mig. En ny överenskommelse kan jag tänka mig. Men att den ska vara parlamentarisk och bestående av riksdagens samtliga åtta partier har jag väldigt svårt att tänka mig.

Fru talman! Det betänkande vi nu debatterar gäller inkomstskatter, och att då inte ta upp den så kallade pensionärsskatten vore minst sagt svekfullt då den är en av de mest, som jag upplever det, orättvisa skatter som finns i dag. Sverige och finansminister Anders Borg har under de senaste åren fått många erkännanden för den ekonomiska politik som har förts. Sverige ses i flera sammanhang som ett föredöme, och det är givetvis roligt, men även solen har fläckar, sägs det. I detta fall anser jag att det som kallas pensionärsskatten mycket väl skulle kunna betecknas som en skamfläck. Att våra svenska pensionärer inte har fått ta del av de skattesänkningar eller jobbskatteavdrag som gjorts under alliansregeringen är rent ut sagt diskriminerande. Jag tror att en stor del av det svenska folket gärna hade avstått från delar av detta jobbskatteavdrag om även våra pensionerade föräldrar eller mor- och farföräldrar fått ta del av det. Det är ju faktiskt dessa generationer som har lagt grunden till det välstånd som vi i dag kan ta del av. Tyvärr kommer det signaler om att detta välstånd håller på att krackelera på vissa områden på grund av den politik som förs i dag. Sverigedemokraterna har i sin budgetmotion avsatt pengar för att försöka utjämna skillnaderna i beskattningen av pensioner och förvärvsarbete, och det kommer vi att fortsätta med så länge skillnaderna kvarstår när det gäller jobbskatteavdraget och pensionärsskatten. Fru talman! När ROT- och RUT-avdragen infördes var den främsta anledningen, eller rättare sagt de anledningar som framfördes i debatten, att de skulle skapa fler jobb i Sverige och göra svarta jobb vita i Sverige, inte i något annat land. Nu visar det sig att det görs en hel del avdrag för jobb utförda utomlands. Jag gissar dessutom att detta kommer att öka efter att det har uppmärksammats i medierna och debatterats i riksdagen. Jag tror nämligen inte att så många förstått att denna möjlighet finns då den är minst sagt ologisk. Huruvida en begränsning av dessa avdrag till att inte gälla tjänster och arbeten som utförts utanför Sverige strider mot EU-rätten är kanske lite tveksamt. Så som jag tolkar den utredning som anges i betänkandet där det framgår att andra länder har liknande skattesubventioner borde det inte vara några problem i Sverige heller. Jag instämmer i vad som anfördes i debatten om mervärdesskatt och ideella föreningar för två veckor sedan då Socialdemokraterna och Miljöpartiet ansåg att vi skulle föra en tuffare linje gentemot EU. Här är ännu ett exempel på att vi skulle kunna vara mer påstridiga när det gäller vår nationella självständighet. Jag anser det vara en principiellt viktig fråga huruvida svenska skattebetalare ska subventionera tjänster och arbeten i andra länder. Låt EU-domstolen pröva frågan, så får vi det svart på vitt! Jag anser inte att vi ska lämna walk over i den här frågan utan att få den prövad. Fru talman! Bärplockning har ju varit på tapeten under de senaste somrarna då personer från bland annat Thailand och Rumänien lockats till de svenska skogarna och lovats just guld och gröna skogar av i många fall oseriösa företag i Sverige. Det är något som upprört många personer och som dessutom varit en följetong i medierna de senaste somrarna. Det finns flera åtgärder som borde vidtas för att stävja detta. En sådan åtgärd kan vara att utöka beloppet för skattefrihet för att plocka bär och svamp. I dag är det tillåtet att plocka bär och svamp till ett värde av 12 500 kronor per person och år utan att man blir skattskyldig. Slår man ut det på en säsong som kan vara tre fyra månader med de aktuella priser som gäller blir det inte särskilt många kilo per dag som man kan plocka. Jag tror att många pensionärer i dag utnyttjar den möjligheten för att förbättra sin ekonomiska situation. Det borde kanske även ligga i Alliansens arbetslinje att förbättra den möjligheten. Hur marknaden utvecklar sig kan jag inte förutspå, men min förhoppning är att de oseriösa bärplockarföretagen, som med falska förespeglingar utnyttjar arbetskraft från låglöneländer, tvingas följa de regler och lagar som finns på den svenska arbetsmarknaden. Det kan leda till att uppköpspriserna för inhemska bärplockare stiger, vilket i sin tur skulle leda till att volymen som man kan plocka utan att drabbas av skattskyldighet minskar. Därför anser vi att gränsen för skattefrihet bör höjas när det gäller plockning av bär och svamp. Fru talman! När det gäller det så kallade Öresundsavtalet, det skatteavtal som gäller mellan Sverige och Danmark för pendlare, hur inkomstbeskattningen sker och hur skatteutjämningssystemen fungerar, innebär dagens avtal uppenbarligen att de svenska kommunerna missgynnas. Sverigedemokraterna har en egen motion och reservation när det gäller Öresundsavtalet, men i samband med justeringen i utskottet blev det en del ändringar. De rödgröna skrev ihop sig i en gemensam motion. Det betyder att Sverigedemokraterna hamnar i den i och för sig angenäma situationen att vi blir vågmästare i frågan. Nu är situationen som den är och jag ska därför förhålla mig till det. Jag kommer således inte att yrka bifall till vår egen reservation. Eftersom vi förespråkar lite mer verkstad i riksdagen kommer vi i stället att förhålla oss mer pragmatiska på denna punkt och stödja den rödgröna reservationen angående Öresundsavtalet då den inte skiljer sig någonting från vår reservation. Jag vill därmed yrka bifall till reservationerna 4, 8, 14 och 15.

Fru talman! Det har nämnts tidigare i debatten att vi står ut, att vår ideologi är speciell. Jag håller med om det, den är speciell. Vi står upp för de utsatta. Vi tycker att alla människor ska ha samma chans på riktigt. Vår ideologi handlar om frihet för alla, inte bara för dem som har pengar. Vi kan alla någon gång i livet hamna i en situation då vi inte har pengar. Om vi till exempel blir sjuka kommer det med den nuvarande regeringen att vara stor risk att vi hamnar i fattigdom, särskilt om vi får en riktigt allvarlig sjukdom och blir långtidssjuka. Det kan hända vem som helst. Vi värnar om att alla människor ska ha en chans, oavsett vilken resursbas man har. Det är viktigt att eftersträva att alla med samma inkomst beskattas lika. Därför anser vi att en översyn av skattesystemet bör göras. Antingen man har lön, pension, arbetslöshetsersättning, sjuk- eller föräldraförsäkring ska man beskattas lika. Det är en rättvisefråga. Det är också viktigt att vi skattar efter bärkraft. Det är vår ideologi. Sverige har varit världsledande inom en rad områden, alltifrån skolresultat och miljörankningar till hälsotal, under den tid vi byggde Sverige. Det skedde utifrån en välfärd där skattesystemet byggde upp ett jämlikt och starkt land. Klyftorna hölls små, vilket var en betydande del i att Sverige var så framträdande, att världen tittade på Sverige. Vi hade en roll i världen för att vi var ett jämlikt land. Nu kommer forskning som pekar på att jämlikhet är viktigt. Ökade inkomstklyftor ökar ohälsan hos befolkningen. Det är stressigt med en brant statusstege, och den uppkommer när inkomstskillnaderna i samhället är stora. Stora inkomstskillnader gör ett samhälle hårt. Det märks i dag på klimatet i Sverige att inkomstskillnaderna ökat. Många ungdomar mår dåligt. Mobbningen har ökat i skolorna. I dag blir man mobbad om man inte har märkeskläder när man går till skolan. Så var det inte när jag gick i skolan på 80-talet. Visserligen blev man kanske lite mer populär om man hade märkeskläder, men man blev inte mobbad. I dag blir många mobbade för att de inte har märkeskläder. Det tyder på, visar forskning, att inkomstskillnaderna ökar statusberoendet. Man blir alltså beroende av statusprylar för att kunna visa att man hänger med i ett samhälle med stora inkomstklyftor. Inkomstskillnaderna bidrar, på grund av den stress de framkallar, till en ökning av hjärt- och kärlsjukdomar, ökad fetma, ökad brottslighet och sämre skolresultat. Det visar statistik över skillnader mellan världens länder. Det är inte heller bra för miljön med stora inkomstskillnader eftersom vi konsumerar för att hänga med i det sociala sammanhanget. Såväl hög som låg behöver hela tiden konsumera för att visa att man är med. Det tär på vårt klimat. Det bidrar till stora klimatutsläpp och en överbelastning av hela vårt naturliga system. Därför tycker vi att det är viktigt att man skattar efter bärkraft. Därför är det viktigt att vi fördelar resurserna och gemensamt, kollektivt, bygger samhället. Det är viktigt att vi tillsammans arbetar för ett samhälle där alla mår bra men där individen har stor frihet antingen man är fattig eller rik och där allas olikheter samtidigt respekteras. Jag vill också lyfta upp förmånsvärdet för vissa bilar. Dagens system för förmånsbeskattning av vissa bilar leder till att nya bilar blir tyngre, motorstarkare och bränsletörstigare än i många andra länder. Sverige har sedan tidigare en stor och tung bilpark. Många nya bilar köps av företag, och det är viktigt att förmånssystemet har en koppling till miljöpåverkan. Oljekommissionen, där stora företag såsom Volvo sitter med, har pekat på att en ändrad förmånsbeskattning är en viktig åtgärd för att få fram bränslesnålare fordon. Enligt Naturvårdsverket skulle koldioxidutsläppen minska med 4 procent om vi införde ett förmånssystem likt det som infördes i England 2002. Det är påtagligt mycket. Uppskattningsvis är 25 procent av nybilsförsäljningen förmånsbilar. Här finns alltså mycket att göra, och det är synd att majoriteten inte stöder det. Jag anser att vi även ska jobba med reseavdrag. Det är viktigt att vi genom reseavdrag gynnar färdmedel som släpper ut lite koldioxid och att vi inte fortsätter att gynna bilen i samma utsträckning som i dag. Det vore därför på sin plats att regeringen utformade ett förslag med fordonsneutrala reseavdrag för att gynna dem som reser kollektivt och cyklar. Diskussionen om RUT-avdrag utomlands är intressant. RUT-avdraget används i första hand av höginkomsttagare och bidrar dessutom till att passivisera mannen mer än tidigare eftersom man inte delar på hushållsarbetet. I stället är det fortsatt kvinnan som har ansvaret men hon får lite avlastning. Skattereduktionen för hushållsnära tjänster är en del i den orättvisa politik som regeringen för, som tar skattepengar från behövande och ger bidrag till dem som redan har, till dem som är i arbetsför ålder och, relativt sett, har höga inkomster antingen de är unga eller gamla. När man är som mest arbetsför ska man alltså få bidrag. En begränsning av dagens system vad gäller avdrag för boende utomlands är ett viktigt steg i rätt riktning, bort från det orättvisa bidraget. I Tyskland och Frankrike har man lyckats hålla den regeln gentemot EU. Varför kan vi inte gå samman med Tyskland och Frankrike och visa att vi tillsammans med andra som vill förändra EU kan göra det? Det går att göra om man vill. Den svenska modellen bygger på att det finns jämbördiga parter på arbetsmarknaden. Det är viktigt att alla har råd att vara med i en a-kassa, och arbetslöshetsförsäkringen ska vara solidariskt finansierad. För att fler ska välja att delta i det fackliga arbetet för att forma ett sunt och bra arbetsliv med en hög grad av demokrati och inflytande för arbetstagaren är det viktigt att samhället gynnar att man går med i facket. Det är gynnsamt för hela samhället med sunda arbetsplatser och att människor trivs och inte blir överbelastade med jobb. Det gäller särskilt i vår tid där allt handlar om effektivisering. Det är en tid där man till och med tar bort marginalerna i ambulanssjukvård och låter verksamhet gå på knäna för att kamma in vinst och storkovan. Då är det extra viktigt med ett starkt fack som kan stå emot besparingar, indragningar och effektiviseringar som allt oftare går till bristningsgränsen. Jag tror att vi alla har upplevt verksamheter runt omkring oss som haltar för att man har pressat dem till den yttersta marginalen. Tyvärr har många i dag flytt facket och a-kassan då skattereduktionen togs bort. Det är viktigt att återinföra detta för arbetet med ett sunt arbetsliv och se till att så många som möjligt har råd med trygghetsförsäkring om de blir arbetslösa särskilt som arbetsmarknaden ser ut i dag. Jag yrkar därför bifall till reservation 11.

Fru talman! Eftersom Vänsterpartiet är emot EU är det inte så lönt att föra en diskussion om vilken juridisk bedömning som ni bygger slutsatsen på att det går alldeles utmärkt att ta bort möjligheten till RUT- och ROT-avdrag utomlands. Vänsterpartiet har rent historiskt och ofta i sina uttalanden inte visat sig vara särskilt intresserade av juridiken eller juridiska bedömningar över huvud taget. Jag tror därför att det är ganska lönlöst att föra en sådan diskussion med Emma Wallrup. Däremot har jag lite andra frågor. Först och främst undrar jag: I ren solidaritet med spanjorerna, skulle du inte kunna tänka dig att acceptera avdraget om det nu skapar ett och annat jobb i Spanien? Är det så himla farligt? Det är lite svårt att få en bild av var Vänsterpartiet egentligen står i dag i svensk politik. Jag lyssnade lite på er kongress. Det var väldigt tydliga ställningstaganden som man gjorde. Jobbskatteavdraget ska bort. RUT och ROT är bara någonting för överklassen och ska också bort. Ni vill införa extrema marginalskatter. Lyssnar man på Emma Wallrup får man lite dubbla besked om vad det egentligen är som gäller. Det hettade till när hon talade om det förfärliga i RUT och ROT. Men läser man betänkandet kan man nästan tolka det som att ni nu har accepterat RUT och ROT i och med den skrivning som ni har gjort tillsammans med övriga i oppositionen. I reservationen vill ni också ha en parlamentarisk skatteöversyn. Du vill alltså i realiteten sätta dig och förhandla med Moderaterna om skattepolitiken. Det går inte riktigt ihop. Var står Vänsterpartiet? Är ni ett radikalt socialistiskt vänsterparti eller har ni blivit någonting annat?

Fru talman! Jag skulle jättegärna förhandla med Moderaterna i skattepolitiken. Jag skulle gärna vilja att Moderaterna lyssnade lite mer på oss och insåg att även för höginkomsttagare är ett jämlikt samhälle gynnsamt. Också höginkomsttagare dör i hjärtinfarkt, har olika välfärdssjukdomar och stressymtom på grund av att vi lever i ett ojämlikt samhälle med hög kriminalitet och stora obalanser. Jag skulle gärna ha en diskussion om de frågorna på djupet. Man kan ta till sig ny forskning som visar på att det är viktigt att vi fördelar resurserna bättre än vad vi gör nu när allting går åt fel håll. Vi är absolut inte ointresserade av juridik. Jag tror att vi många gånger ligger närmare forskningen än vad Moderaterna gör på grund av att de ekonomiska intressena står i vägen för Moderaternas syn. Det är en sorts blind fläck för Moderaterna där allting som inte handlar om ekonomi liksom inte finns. Vad gäller RUT-avdraget har vi gjort ett särskilt yttrande som finns med som du inte verkar ha läst. Där markerar vi tydligt att vi är helt emot RUT-avdraget. Det är en solidaritet med de rika, de som redan har, de som är i arbetsför ålder och tjänar som mest på toppen av livet. Det är ett bidrag till dem. Det behövs inte. Vi vill också vara rädda om våra skattepengar. Jag tror snarare att det är vi som vill vara det än ni. Skattepengarna ska gå dit de behövs.

Fru talman! Med all respekt tycker jag att det nästan blir lite larvigt. Nu vill Vänsterpartiet sätta sig ned och förhandla med Moderaterna så att Moderaterna ska bli mer som Vänsterpartiet. Allvarligt talat: Det blir bara plakatpolitik av detta. Det är alldeles tydligt att Moderaterna och Vänsterpartiet är något av varandras motsatser i skattepolitiken. Det blir därför lite larvigt att tala om en gemensam parlamentarisk skatteutredning. Det tycker jag att Emma Wallrups anförande visar ganska tydligt. Jag måste dock säga att jag välkomnar den nya inriktning som Vänsterpartiet står för, eller kanske bara Emma Wallrup, att man börjar referera till forskningen. Det är ingenting som Vänsterpartiet rent historiskt någonsin har gjort. Det gör jag gärna. Du hittar inte en enda seriös, välrenommerad nationalekonom som kan peka på annat än att det är marknadsekonomi och ekonomisk frihet som skapar välstånd. Titta ut i världen! Vilka länder är det som lyfter sig ur fattigdomen? Det är de länder som tillämpar marknadsekonomins principer och lösgör den inre kraften hos människor som har lyft sig ur fattigdomen. Jag tar gärna en diskussion om forskningen. Den nya forskning som du själv talar om men inte refererar till antar jag handlar om en bok som publicerades för ett antal år sedan som försöker belägga att jämlikhet skapar bättre samhällen. Jag tycker att det är viktigt att vi håller ihop samhället och att klyftorna inte blir så stora att några ramlar ned i dem. Vi ska arbeta för att alla människor ska få ett jobb och ett anständigt liv. Jag ska ge dig en bok som heter Jämlikhetsbluffen och som Timbro har tagit fram. Den visar på hur den forskning som du talar om är ganska tendentiös och inte särskilt seriös. Det är bra att vi får besked. Vänsterpartiet kommer att jobba mot ROT och RUT och för att jobbskatteavdraget ska avskaffas.

Fru talman! Marknadsekonomin har strandat de senaste åren. Det kan man lugnt säga. Det tror jag att ganska många är överens om. Det är finanskris och klimatkris. Det är två gigantiska kriser som vi har att ta itu med. Faktum är att Sverige har varit ett föredöme just på grund av att vi här har byggt välfärd och jämlikhet genom att ha en balans mellan företagande och välfärd. Det har fungerat så bra att människor har kommit till Sverige och tittat på hur vi har arbetat tidigare. Det har varit en förebild i världen. Det är ett väldigt gott exempel på hur man kan arbeta. Det är också det exempel som lyfts upp väldigt mycket i forskningen när man jämför olika länder. Tyvärr bidrar marknadsekonomin och den fria marknaden väldigt mycket till att girigheten får styra hela tiden. Kortsiktig girighet styr över livsviktiga saker som till exempel mattillgång. Man spekulerar till exempel i människors livsmedel inom marknadsekonomin. Man låter utsläppen bara fortsätta. Man fortsätter att utvinna olja från Arktis. Man tänker gå över till tjärsand när oljan tar slut. Man tänker använda kolkraft i stor skala. Man vill bygga ut kärnkraft som har väldigt stora risker, inte minst om man ser på vad som hände i Fukushima. Allt detta är för att girigheten gör att man inte kan tänka långsiktigt och mer sparsamt. Resurshushållning, som ekonomi egentligen är, handlar om att hushålla med resurser och inte att slösa med resurser för att visa sin status för andra. Det handlar om att må bra på riktigt och göra det man mår bra av och som inte kräver onödiga resurser. Det handlar om att inte blåsa upp sig som en tupp som sedan spricker väldigt lätt.

Fru talman! När vi talar om inkomstskatt har det hittills varit mycket diskussion om inkomstbeskattning relativt staten. Men jag tror att jag vill flytta ned det hela till inkomstskattens viktigaste syfte, nämligen detta att den utgör 70 procent av kommunernas intäkter. Resten är avgifter och vissa statsbidrag. Det är därför självklart att det är viktigt med fler arbetstillfällen och fler arbetade timmar. Alliansregeringen gör också insatser för att försöka få fler arbetade timmar. Detta är även själva grunden för all kommunal verksamhet och för att upprätthålla de skyldigheter kommunerna har. Varför tar jag nu upp detta? Anledningen är att man här kan se en liten utvärdering av hur politiken och ekonomin har lyckats över tid. Samtidigt måste man komma ihåg att detta är uppenbart viktigt, för inkomstskatten får tillsammans med andra pålagor konsekvenser och ger incitament för personer i arbetsför ålder. Om skatterna blir för höga minskar incitamentet. Oavsett vilken expert man hör efter med är det så. Det finns ett antal exempel på att överbeskattning på olika områden har motverkat att arbetstillfällen har uppkommit eller att sådana sektorer har utvecklats. Sverige är unikt i världen sedan tidigare i och med att vi har syndromet med en så kallad midja i anställningsområdena. Vi har alltså många små ensamföretagare, få medelstora företag och några få väldigt stora. Så ser det ut med arbetstillfällena, och så har det varit också historiskt. Det har varit ett problem för Sverige att vi har för få mindre företag som växer och kan bli medelstora. Det är ett problem för Sverige jämfört med andra motsvarande länder. Hur har det då gått för kommunsektorn? År 2008 var ett mycket bra år för svenska kommuner och svensk kommunsektor, herr talman. Man hade mycket stora överskott, som man inte har haft på länge, på grund av ökade skatteintäkter från inkomstskatt. Man kan också titta på en utvärdering av pensionerna. Hur såg det ut med dem? Pensionerna har en eftersläpning på tre år i uppräkning, kan jag berätta för den som inte är insatt i det. År 2009 höjdes inkomstpensionen mer än någon gång tidigare i det nya pensionssystemet. Det är också ett bevis på att vi hade stora intäkter och fler som jobbade. Sedan valet 2006 räknade man med att det var ungefär 180 000. Siffrorna i sig är oviktiga, men det kan vara bra att göra en utvärdering. Vad har då alliansregeringen gjort på området? Jag vill säga att Kristdemokraterna har varit drivande i frågan. Vi har under dessa fem år gjort en historisk skattesänkning på pensionsinkomsterna med 12,8 miljarder. Man kan tycka att det är lite, men det har aldrig hänt förr. Jag tycker att det är rätt bra om vi nu kan gå vidare med ytterligare några miljarder. Det är i detta ljus man ska se saker och ting. Man ska också komma ihåg att ingen regering, oavsett färg, kan undgå världsomspännande finanskriser som genereras i USA eller var det nu kan vara någonstans. Detta påverkar också Sveriges möjligheter att tillverka och sälja produkter, varor och tjänster till andra länder. Det påverkar sysselsättningen; det kan vi aldrig komma ifrån. Genom att försöka använda sådan här retorik missar man själva poängen med hur en utvärdering ska göras. Vi kan se på ROT och RUT. Det ger i dag jag vet inte hur många tiotusentals arbetstillfällen. De är viktiga för Sveriges kommuners intäkter. De som berörs betalar i stort sett ingen statlig skatt, utan bara kommunalskatt. Det är alltså bra för Sveriges kommuner att vi har gjort så att fler kan jobba inom dessa sektorer. Utvärderingar är ofta svåra. Det är lätt att bli selektiv i slutsatserna när det gäller skatteeffekter eftersom verkligheten inte är allt annat lika. Det är inte någon statisk verklighet vi har. Därför måste alla utvärderingar ses över tid och rensas från andra faktorer om man nu vill ha ett realt utfall. Men en sak vet vi: Det är viktigt att få fler människor i arbete. Det är viktigt att vi löser upp de inlåsningseffekter som uppstår genom att människor onödigtvis finns inom sjukförsäkringssystemet och inom arbetslösheten. Man måste därmed, utöver detta, göra det lönsamt att arbeta. Då är det viktigt att vi får nya företag. Det är i dag många unga som startar företag jämfört med förr. Jag kan hänvisa till Halland, där man redan nu talar om att krisen kanske är över för deras del när det gäller arbetstillfällena. Det är glädjande. Samtidigt tror jag att det är viktigt att man kommer ihåg att arbete är viktigt i sig självt, men det är också viktigt att människor får behålla en stor del av sin inkomst för att känna att de själva kan retirera och göra de val de vill. Det är bra för människan själv att kunna styra över detta. Man ska inte göras beroende av andra ersättningar. Det finns ett medieinslag från Malmö där man visar en familj. I denna familj måste den som börjar arbeta tjäna över 25 000 kronor i månaden innan det över huvud taget är lönt att gå till ett arbete på grund av de olika ersättningar och bidragseffekter som finns. Det kan inte vara alliansregeringens inställning, utan det ska löna sig att arbeta och att ta ett jobb. Jag tror att detta speglar ganska bra vad jag försöker säga här. Jag yrkar givetvis bifall till utskottets förslag i betänkandet förutom den del som avser reservation nr 9, som handlar om ROT och RUT. (Applåder)

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 15. I motionsbehandlingen i dag har vi frågan om skatteavtalet med Danmark uppe till behandling. Sedan det tecknades har det alltmer framkommit att det är ogynnsamt för Sverige och Sveriges kommuner och landsting. Låt mig peka på de mest uppenbara bristerna. Utgångspunkten för skatters legitimitet är att man betalar skatt till det ställe som man får sin välfärd ifrån. Då borde rimligen den allra största delen av en löntagares skatteinkomster hamna i den kommun och i det landsting där man bor. Det är där barnen går i skolan, och det är där man går på vårdcentralen. Men det praktiska utfallet av skatteavtalet med Danmark är att det i genomsnitt är endast 8 kronor på en hundralapp som går tillbaka till hemkommunen. Ekonomiskt är detta ett stort problem, men jag kommer tillbaka till denna del. Det som framför allt oroar mig är den underliga känsla man får som skattebetalare när man vet att man betalar rejält med skatt - man betalar de skatter man ska - men att grannarna vet om att pengarna inte bidrar till den skola där ungarna går eller till den vårdcentral som man besöker. Många gränspendlare, inte minst i Öresundsregionen, uttrycker den oro de känner för att de ska betraktas som snyltare, som de själva säger, och för att deras barn ska hängas ut - detta trots att de betalar skatt som de ska. Det finns en stor förening som heter Föreningen Öresundsborgare. Den består inte av enbart borgare, men av medborgare i Öresundsregionen som är gränspendlare. Högst av allt på deras kravlista står: Låt oss få betala kommunalskatt där vi bor! Anledningen är just denna. De viktigaste anledningen till att det inte fungerar är att de offentliganställdas inkomster inte regleras, att inkomster under 150 000 inte regleras och att Danmark drar av 40 000 respektive 80 000 kronor i ett slags grundavdrag som finns i det danska skattesystemet innan reglering sker. Det är alltså i huvudsak bara inkomster av privat tjänst över 230 000 som omfattas av skattejämkningen mellan länderna. Effekten av tillämpningen är att det till svenska kommuner betalas 8 kronor medan vi skickar 21 kronor åt det andra hållet. Ebberöds bank ligger nära till i jämförelse. De inkomster som trots allt kommer från Danmark går inte direkt till de kommuner som pendlarna bor i, utan de går in i det stora utjämningssystemet. Det är några miljarder som Sveriges kommuner och landsting går miste om varje år. Jag förstod på Fredrik Schulte tidigare att 70 miljoner är felräkningspengar i Alliansens skattepolitik. Men nu talar vi om några miljarder. Det är alltså inte bara pendlarkommunerna som drabbas. Alla Sveriges kommuner och landsting drabbas eftersom det kommer in för lite skatteintäkter. Pendlarkommunerna kompenseras till viss del inom ramen för skatteutjämningssystemet men på fel sätt och långt ifrån helt. De här bristerna har varit kända under många år, och i takt med att gränspendlingen har ökat har också det faktiska problemet ökat i kronor och ören. Jag har i flera års tid krävt att regeringen omförhandlar avtalet, och efterhand har allt fler organisationer och myndigheter ställt sig bakom det. Senast beslutade en över partigränserna helt enig skatteutjämningskommitté att uppmana regeringen att sätta i gång förhandlingarna. När Husmark Pehrsson var Nordenminister ansåg hon detsamma. Statsministern har också för några år sedan gett uttryck för att det måste omförhandlas; det gäller bara att hitta rätt tillfälle. Men sedan sade finansministern nej och åter nej. I en debatt här i kammaren steg Anders Borg på sitt vanliga vis åt sidan och hänvisade till departementet som inte såg några obalanser i avtalet. Det gick Riksrevisionen emot, och det visade sig naturligtvis att Anders Borg hade fel. I stället har resonemangen varit att nu ska vi analysera, och så analyserar man år ut och år in. Men åren går, och det här avtalat gnager på viljan och kraften i Öresundsintegrationen. Det är det som oroar mig allra mest. Det här är ett hinder för den politiska och ekonomiska integration som skulle kunna innebära så mycket för hela Sveriges tillväxt. Vi behöver ta mycket större tag. Jag vet att många tycker att det som redan har hänt i Öresundsintegrationen är en framgångssaga. Ja, det som har hänt är bra, men det är långt ifrån tillräckligt. Det är två regioner. På ena sidan bor det 1 ½ miljoner och på den andra sidan 1,2 miljoner. I dag är det 20 000 personer som gränspendlar. Det är alldeles för lite. En del av det beror på den olust som enskilda människor känner. Om de ger sig in i detta och jobbar på andra sidan kommer de inte att kunna bidra till välfärden för sina barn och sina gamla föräldrar. Av inte minst statsministerns kommentarer har jag förstått att regeringen går och väntar på någonting att byta med. Man kan förhandla med Danmark när de har något av intresse för oss. Men jag skulle vilja säga att när obalansen är så uppenbar och klar måste det ligga i båda parters intresse att rätta till felen. Jag tycker att det är ett bra tillfälle nu. Danmark har inte en ångande konjunktur. Den ökning av gränspendlingen som har varat några år har stannat av, och det är till och med så att det går åt andra hållet. Då är det väl ett alldeles perfekt tillfälle att rätta till de här felen i avtalet så att vi får ett sjyst avtal som gör att människor på båda sidor av sundet kan vara aktiva i integrationen utan att känna att de inte bidrar med sina skatter. Vi ska rösta om det i dag. Jag har läst flera borgerliga motioner med samma krav, till exempel från Ulf Nilsson som är folkpartist från Lund. Jag ser verkligen fram mot den här voteringen med tillförsikt. Det här är en jättestor fråga framför allt i Skåne, men alla borde engagera sig eftersom alla Sveriges kommuner och landsting förlorar pengar på detta orättvisa avtal. (Applåder)

Herr talman! Leif Jakobsson uppehöll sig mest vid Öresundsavtalet. Eftersom regeringen har tagit initiativ i frågan och utvärderat den, och vad jag har förstått är utvärderingen också klar, tycker jag att det är att slå in öppna dörrar att ägna så mycket tid åt den frågan. Eftersom Leif Jakobsson är nyvald gruppledare för Socialdemokraterna i skatteutskottet tänkte jag ta tillfället i akt att ställa några frågor till honom gällande Socialdemokraternas politik i skattefrågor. Den första frågan rör Peter Persson. Vi har fått höra från Peter Persson att jobbskatteavdraget är djupt orättvist. Vi har fått höra att RUT och ROT bara handlar om att ge stöd till överklassen och att de därför borde tas bort. Jag skulle vilja höra från dig, Leif Jakobsson, som nyvald ordförande för Socialdemokraterna i skatteutskottet om detta är Socialdemokraternas ståndpunkt. Är det här den politik som är officiell? Eller är det bara ett förstamajliknande utfall från Peter Perssons här i talarstolen? Nästa fråga har jag ställt i utskottet och här i debatten men inte fått något bra svar på. Socialdemokraterna vill nu vara med och ta bort möjligheten att göra ROT- och RUT-avdrag utomlands. Vilken juridisk bedömning föranleder den slutsatsen att Lagrådet har fel i sin tidigare prövning? Vilken bedömning lutar ni er emot? Kan vi förvänta oss att Socialdemokraterna i fortsättningen kommer att sätta i system att överpröva Lagrådet? Är ni för eller emot ROT, RUT och jobbskatteavdraget? Vilken juridisk bedömning lutar ni er emot? Kan vi räkna med att Socialdemokraterna, om olyckan skulle vara framme, kommer att fortsätta att överpröva Lagrådet?

Herr talman! Jag ska gå in på det som jag själv pratade om senare. Först vill jag säga att Peter Persson är en alldeles utmärkt uttolkare av den socialdemokratiska politiken så som den är formulerad i kommittémotioner och reservationer. När det gäller ROT och RUT blev jag lite förundrad under Fredrik Schultes anförande, och det är inte bara som jag tvistar till det. Vi har faktiskt en gemensam uppfattning i betänkandet. Det finns inte någon socialdemokratisk reservation, utan det är faktiskt ett gemensamt tillkännagivande till regeringen som jag trodde att också Fredrik Schulte stod bakom. Det handlar om att pröva frågan och se vad som har hänt under de här åren. Hur ser EU-rätten ut? Vad har hänt i de länder som har prövat detta? Det är vi fullständigt överens om i utskottet såsom jag läser betänkandet. Eller tänker Fredrik Schulte rösta emot? Det här är en väldigt underlig debatt. När det gäller skatteavtalet med Danmark säger Fredrik Schulte att det är analyserat och att analysen är klar och undrar varför man då ska ligga på. Han lyssnade kanske på mig. För några år sedan fick jag svaret av finansministern att detta inte var något som man över huvud taget behövde titta på. Riksrevisionen fick gå in och titta på det och rätta finansministern. I en annan interpellationsdebatt fick jag svaret att man inte kan göra det eftersom Socialdemokraterna har bidragit till att det inte finns så många tjänstemän på Finansdepartementet. Det var den typen av argumentation. Gång på gång har Anders Borg visat att han inte har något intresse av att lösa detta. Då får faktiskt riksdagen träda in och säga att det är dags att omförhandla avtalet. Jag hoppas att vi kan fatta det beslutet i dag.

Herr talman! Det är den första betänkandedebatt som Leif Jakobsson deltar i för skatteutskottets räkning. Därför kan vi väl ha överseende med några missförstånd. Så här är det: Vi i Alliansen har reserverat oss i frågan om att man inte ska få göra ROT- och RUT-avdrag utomlands. Det är det den här debatten delvis har handlat om. Det kommer vi att ha en votering om i kammaren. I framtiden kan det nog vara bra att försöka få klart för sig vad debatten verkligen handlar om och vilka konkreta förslag vi ställs inför, Leif Jakobsson. Jag och alla andra allianskolleger har yrkat bifall till detta. Så ligger det till. Sedan måste jag säga att det är mycket intressanta besked vi får från Leif Jakobsson. Peter Persson har alltså uttolkat socialdemokratisk skattepolitik rätt. Jobbskatteavdraget är i grunden av ondo. Det är orättvist och fel, och det ska bort. Det ska bli mycket intressant att höra om Löfven kommer att ge samma besked i tv-debatter med Fredrik Reinfeldt. Jag tror inte det. Jag tror att den socialdemokratiska skattekommittén kommer att stå med byxorna nere när det är dags för konkreta besked. Är det så är det glädjande nyheter, för då har vi tydliga alternativ i svensk politik. Jag tror att vi kommer att få tydliga alternativ i svensk politik ändå, men då blir det ännu mer tydligt att det är en arbetslinje med sänkta skatter för dem som arbetar som står emot en bidragslinje. Det är en bidragslinje där man vill höja bidragen för dem som inte arbetar och höja skatterna för dem som arbetar och på så sätt dra tillbaka Sverige till den situation vi befann oss i tidigare, där 120 personer om dagen förtidspensionerades och där den arbetslösa höginkomsttagaren kunde få mer pengar i plånboken genom bidrag än de surt förvärvade pengar barnskötaren kunde få genom hårt arbete. Det är tydligt att det är arbetslinjen som fortsatt står mot bidragslinjen i svensk politik.

Herr talman! Då konstaterar jag att Fredrik Schulte uppfattar 70 miljoner som en nödvändig kostnad för det här systemet. Han vill inte ens pröva frågan utan hänvisar till Lagrådet. Lagrådet ska vi verkligen lyssna på, men det är inte svårt att plocka fram väldigt många ärenden i den här kammaren där regeringen fullständigt ger den i Lagrådets synpunkter och lägger fram förslag. Det där är någonting man tar till i vissa fall och i vissa fall inte. Detta handlar om att titta över det här och se hur rättsläget ser ut. Alldeles klart är det så att det inte bara sticker i ögonen utan är otillständigt att använda svenska skattepengar för att subventionera hushållstjänster och annat utomlands. Är det så att den europeiska rätten är glasklar på det området får vi ta fajten om det. Vi måste stå upp för ett skattesystem som svenska folket tycker är legitimt, och det här tycker man alldeles uppenbart inte är legitimt. Jag konstaterar att i frågan om skatteavtalet har jag inte fått några direkta argument eller replikinlägg. Jag konstaterar också att i Skatteutjämningskommittén var Fredrik Schultes parti helt överens och, höll jag nästan på att säga, pådrivande om att vi skulle kräva av Anders Borg att faktiskt kalla till de där förhandlingarna. Varför kan vi inte göra det gemensamt nu i dag? Vi vet ju att de här miljarderna som försvinner från Sveriges kommuner och landsting verkligen skulle behövas i vård, omsorg och skola, och i dag har vi chansen att göra någonting vettigt av det.

Herr talman! Vi har en debatt här om inkomster och beskattning av inkomst. Den reser grundläggande frågor om vad pengar är. Vad får pengarna sitt värde av, och vems är pengarna egentligen? Från vänster i politiken får vi ofta höra att staten på något sätt sitter på en kassakista med pengar som staten har tryckt upp och bara kan sitta och fördela till människor - lite till sjukvård och lite fickpengar till medborgarna. Men så är det ju inte. Pengarna tillhör dem som har arbetat ihop dem. Låt oss ta oss till ett enkelt samhälle, ett samhälle där Peter Persson är fiskare, jag är möbelsnickare och Fredrik Schulte är bagare. Där finns inga pengar, så det är krångligt att byta dessa varor med varandra. Därför inför vi pengar, en sorts små svarta stenar som vi kan använda för att byta till oss saker med. Bröd från Fredrik kostar två stenar, en fisk från Peter Persson kostar fyra stenar och en stol från mig kostar tio stenar. Jättebra! Tack vare att vi har ett betalningsmedel som vi har erkänt värdet på kan vi nu byta de här varorna med varandra. Pengar underlättar handeln i ekonomin. Pengar underlättar det här bytet. Men vad hade hänt om Fredrik inte längre bakade bröd? Vad hade hänt om Peter Persson slutade fiska? Hade pengarna, de svarta stenarna, haft något värde då? Nej, de fick ju sitt värde av att vi bakade, fiskade och snickrade. Så fick pengarna ett värde. Då kommer man till nästa fråga. Vi som arbetar har skapat pengarnas värde. Vems är då pengarna? När jag betalar Peter Persson för hans fisk är det hans pengar, för pengarna motsvarar ju det värde som han har arbetat ihop. Vad gör han med de pengarna? Lägger han dem på hög helt improduktivt? Självklart inte. Han är en skicklig affärsman och ser till att investera lite pengar i ett nytt nät så att han kan utöka sin produktion. Det är nämligen hans pengar. Han köper lite bröd av Fredrik Schulte och håller hans verksamhet i gång. Så fungerar pengarna i ekonomin. Så skapar vi ett värde. Så ser vi till att det är arbete som skapar våra egna pengar som vi håller fast vid. Sedan avstår vi en summa pengar för gemensamma angelägenheter. Vi ska se till att bygga vägar. Vi ska ha skola för alla. Vi ska ta hand om den som kanske inte kan arbeta för stunden. Självklart avstår vi pengar till det, men pengarna tillhör den som har jobbat ihop dem och som har skapat ett värde. Eller är det någon som tycker att om jag köper extra mycket fisk av Peter Persson så ska staten komma och ta den ökade intäkten från Peter så att han inte får någon ökad intäkt och kan investera? Är det någon som tycker att det är rättvist, och är det någon som tror att Peter Persson jobbar mer för det? Det här för oss till samhället som det ser ut. Pengarna tillhör inte först staten. Pengarna tillhör den som har jobbat ihop dem, för det är där värdet har skapats. (Applåder)

Herr talman! För det första är jag inte säker på att jag skulle ha mod att äta bröd bakat av Fredrik Schulte. Det som beskrevs här, och det kanske gäller oss tre herrar, är vår särskilda oförenlighet att bilda ett samhälle. Jag tror att världen inte bara består av individer som ska konkurrera med varandra, utan att individer som har förmåga och insikt om att gå samman gör det för att åstadkomma sådant som är omöjligt att göra ensam. Det var så vi byggde ett välfärdssamhälle. Fiskaren och bagaren avstod tillsammans med andra som gjorde intäkter till en gemensam kassa, så när fiskarens båt förliste eller hans hustru fick sjukdomar kunde han få av det systemet. I grund och botten använder Johnny Munkhammar anarkistiska värderingar på högerkanten i sin agitation. Skatt är stöld! Allt ska stanna i fiskarens nät och i bagarens bod. Det är bara jag själv som ska klara mig ur det trassliga nätet eller när bageriets ugn går sönder. I grunden är det en djupt primitiv samhällsuppfattning som Johnny Munkhammar pläderar. Men det förvånar mig inte. Det har runnit mycket vatten längs Gotland sedan han tog båten till Timbro.

Herr talman! Får jag tolka detta som att Peter Persson inte anser att pengarna tillhör dem som faktiskt har arbetat ihop dem? Anser Peter Persson att det egentligen är politikernas, statens pengar? Vad skulle pengarna i så fall ha fått sitt värde av? För mig är det uppenbart. Jag försvarar den enskilda människan och att den enskilda människan som jobbar, som gör en insats, som får en inkomst, är den som har rätt till dessa pengar, för det är den personen som har skapat ett värde. Delar inte Peter Persson den uppfattningen? Vad anser du att pengarna får sitt värde av? Och vems anser du att pengarna är? Jag skulle vilja ställa en fråga. Om du hade varit fiskare - jag tillhör dem som är lite modiga så jag skulle gärna ta emot dina produkter - och fått en intäkt som du investerar för att kunna producera mer, få högre intäkter, det vill säga en högre inkomst, ska du inte få det då? Ska vi ta den inkomsten från dig så att du inte kan investera, så att du inte kan konsumera mer, så att du inte kan utveckla din verksamhet? Tror du att det leder till ett samhälle där vi skapar välstånd? Tror du att det leder till ett samhälle där vi har pengar att ta hand om dem som inte kan ta hand om sig själva? Hur tror du att vi över huvud taget ska kunna skapa resurser för att människor som inte kan arbeta ska få hjälp om inte de som jobbar får jobba och skapa välstånd? Här kommer det igen: Det handlar om arbete eller bidrag. Ni tycker att man bara ska få bidrag, pengar för att inte göra någonting.

Herr talman! Verkligheten är mer komplicerad än du tror, Johnny Munkhammar. Allt kapital är naturligtvis resultatet av arbete som möter naturtillgångar av arbete. Arbetet är också exploaterat. Det ni vill i den maktbalans som finns, i förhandling mellan arbete och kapital, arbetsgivare och fackförening, är att driva en lönesänkarpolitik, att faktiskt ta ifrån människor det de rimligen och rätteligen ska ha av produktionsresultatet. Yttersta avsikten med att attackera arbetslöshetsförsäkringen, som människor har betalat in till, och införa jobbskatteavdragen är ju att åstadkomma lönesänkningar. Jag kan citera vad regeringens egen rådgivare Laura Hartman sade vid en presentation i Finanspolitiska rådet: "Jobbskatteavdraget kan antas öka sysselsättning på lång sikt . . men regeringen vill inte förklara varför. Mekanism via löneförhandlingar: Lön före skatt minskar, men lön efter skatt ökar. Vad är så kontroversiellt med det?" Här ser vi ju den praktiska agitationen. Det är arbetsgivarnas företrädare, Johnny Munkhammar, som pläderar för sänkta skatter därför att det är ett verksamt instrument för att också åstadkomma lägre löner. Det åstadkommer någonting mer. Det åstadkommer en erodering av den bas som det svenska välfärdssamhället står på och försämringar av skolor, äldreboenden och andra nyttigheter. I nästa fas ska vi själva betala det vi behöver. Det är er strategi.

Herr talman! Svenska Dagbladet hade i helgen en sammanställning som visar att Sverige har liberaliserats mest av alla europeiska länder de senaste 20 åren. Vi har ökat vår ekonomiska frihet kraftigt. Vi har underlättat arbete, företagande, handel, investeringar, valfrihet och konkurrens, sådant som du inte tycker om, för du vill ha en centralstyrd, en statsstyrd ekonomi. Vi har liberaliserat, och vad har hänt? Du säger att lönerna skulle falla, Peter Persson. I snitt har reallönen ökat med 50 procent under den tiden. Under den tid som ni styrde, den statsstyrda ekonomin på 1970- och 1980-talen, hade vi reallöner som stod stilla. I 20 år stod reallönerna stilla, eller de kanske ökade med 1 procent på 20 år. Under vår tid, när vi har ökat den ekonomiska friheten och liberaliserat mest, har reallönerna ökat med 50 procent. Då säger du att vi skulle vilja ha lägre löner. Självklart vill vi ha en produktivitetsökning så att vi får högre löner, så att människor har bra jobb. Låt mig också komma tillbaka till det vi pratade om tidigare, löntagare. Jag försvarade alla dem som arbetar. Det är de som arbetar som har gjort sig förtjänta av sin inkomst och det är deras pengar. Vi kan lägga till en aktör i det samhälle som jag beskrev, inte bara bagaren, fiskaren och snickaren utan också investeraren. Det finns någon som har pengar och som faktiskt är beredd att sätta sina pengar i den fiskebåt du har som fiskare så att den blir mer produktiv. Det är väl inget fel. En investering är också någonting som är bra. Vi ska investera. Vi ska arbeta. Vi ska ha nya företag. De sakerna bygger ett rikare samhälle, inte en statsstyrd ekonomi.

Herr talman! Jag har ett par kommentarer med anledning av det som utskottets vice ordförande Leif Jakobsson, som jag verkligen vill hälsa välkommen till kammardebatter och utskottsarbete, nämnde i sitt inlägg. När vi pratar om Öresundsavtalet och när vi pratar om skatteavtalet mellan Danmark och Sverige vill jag hälsa honom välkommen in också i den matchen. Det är nära nog så att oppositionen här slår in väl öppna dörrar. Får jag bara påminna utskottets ledamöter om att redan hösten 2010 tog den svenska regeringen initiativ för att med den danska regeringen initiera en gemensam ekonomisk översyn av skatteavtalet. Det initiativet från den svenska regeringen togs emot väl av den danska regeringen och en gemensam ekonomisk översyn är redan inledd. Jag vill påpeka detta. Det är viktigt. Ska man sedan rusa in i en omförhandling av detta avtal är det nämligen bra om vi har grunden mycket klar för oss. Grunden i detta, översynen, måste vara klar innan vi rusar in i en förhandling, om vi vill värna svenska skatteintäkter och om vi vill vara säkra på att göra en bra förhandling. Det här är inte någonting som är ensidigt, där Sverige kan ha synpunkter. Detta är ett avtal mellan de två parterna Sverige och Danmark. Jag vill upplysa utskottets ledamöter om att det krävs två för att dansa tango. Om vi inleder en omförhandling av detta ska vi göra det från en svensk styrkeposition. Men då måste vi göra saker och ting i rätt ordning. Jag vill återigen uppmärksamma ledamöterna på att redan hösten 2010 tog den svenska regeringen initiativ och vände sig till det danska skatteministeriet. En gemensam översyn av detta är nu inledd. Att huvudlöst kasta sig in i uppfattningar om omförhandlingar innan vi vet grunden för det, vilket har varit återkommande, är varken seriöst eller ansvarsfullt. Det är tvärtom oseriöst och ansvarslöst. Jag vill påminna utskottets ledamöter och även kammaren om detta inför eftermiddagens votering.