Ändring i produktsäkerhetslagen

Fru talman! Civilutskottets sista betänkande för dagen är ett av alla dessa betänkanden som hanterar anpassningen till EU. Bakgrunden till lagstiftningen är en cigarettändare som visat sig vara farlig att använda för barn. Jag vill därför börja mitt anförande med att klargöra att jag inte på något sätt vill förringa ambitionerna att skydda barn från farliga leksaker eller att över huvud taget se till att vårt samhälle är så tryggt och säkert som möjligt för våra barn. Jag är tvärtom mycket angelägen om att vår lagstiftning är så utformad att den på alla sätt bidrar till att handeln inte hanterar och säljer produkter som kan skada våra barn. Där tror jag att vi är helt eniga i utskottet. Min kritik av regeringens förslag handlar om hur vi som nation och som lagstiftande församling här i riksdagen hanterar anpassningen av den svenska lagstiftningen till de påbud som kommer från Bryssel. Jag menar att jag i den här frågan har stöd i min kritik från dels Lagrådet, dels flera yttranden från remissinstanserna. Man får en känsla av att den här regeringen, precis som den föregående, känner sig så trygg i att EU månar om oss på bästa sätt att man inte grundligt överväger konsekvenserna av de förändringar som en snabb implementering av europeiserade lagpusselbitar i den svenska lagtraditionen faktiskt får. Det måste rimligen bli allt svårare för dem som är satta att tolka vår samlade massa av lagar när allt fler små detaljer i lagparagraferna skrivs om för att passa in i den kontinentala lagtraditionen. Jag har flera gånger sett utlåtanden från Lagrådet i stil med det som man avger i den här frågan, utlåtanden där man till nöds kan acceptera förändringarna men pekar på riskerna och möjligheterna att det i framtiden görs andra tolkningar än de som var tänkta. När man läser sådant känns inte lagstiftningen längre särskilt betryggande. I den nu gällande lagen på området har regeringen ett bemyndigande. Det vill säga att man, i alla fall som jag som inte är lagkunnig tolkar det, inte behöver gå till riksdagen för att be om tillstånd. Man har alltså rätt att på egen hand förbjuda såväl export som försäljning av en vara som kan medföra allvarlig risk för konsumentens hälsa och säkerhet. Regeringen kan göra detta genom att utfärda föreskrifter. I den nya lagtexten behåller regeringen denna möjlighet i oförändrad form. Men till det kommer en ny och enligt Lagrådet "utvidgad möjlighet för regeringen att meddela föreskrifter". Det är den utvidgade möjligheten som inte är tillräckligt rättssäker enligt Lagrådet. Enligt remissinstanserna är den inte tillräckligt analyserad. Man är orolig för hur den nya, utvidgade möjligheten kan slå mot näringen. Det hör inte till det vanligaste att jag försvarar företagarna när det gäller marknadsföring, möjlighet att sälja produkter och att ta till vara deras intressen. Men i det här fallet tycker jag att min oro för den aningslösa anpassningen till EU och företagens oro i deras remissyttrande sammanfaller väldigt väl. Oron bygger helt enkelt på att det saknas ett så kallat allvarlighetsrekvisit. Som riksdagsledamot får man hela tiden lära sig nya begrepp. Det betyder på vanlig svenska - tror jag, i alla fall - att lagen inte på något sätt anger graden av hälsorisk eller osäkerhet som måste föreligga för att regeringen ska få utfärda ett förbud. Den frågan, som naturligtvis måste vara den centrala och helt avgörande, överlämnar man helt åt EU-kommissionen. Utan att göra någon som helst analys av konsekvenserna av detta överlämnar vi åt EU-kommissionen att avgöra vilka varor som vår regering skall förbjuda. Därutöver finns den andra delen av paragrafen kvar. Regeringen har alltså fortfarande möjlighet att gå vidare. Men den första delen är alltså tvingande. Jag har alltså svårt att förstå varför majoriteten i utskottet inte kan gå oss till mötes i frågan. Det är inget konstigt som vi och företagen begär. Vi föreslår bara att paragrafens första del, den som hanterar bemyndigandet från EU-kommissionen, kompletteras med ordalydelsen "om varan medför allvarlig risk för konsumenternas hälsa och säkerhet". Det är inget annat vi begär. En sådan komplettering skulle ge Sveriges regering en möjlighet att fatta ett självständigt beslut. Visst finns det då en risk att den svenska regeringen någon gång skulle komma till en annan slutsats än den bedömning som EU-kommissionen gör - och det skulle uppstå en tvist. Tänk vad sunt och uppfriskande det skulle vara om EU-kommissionens beslut någon gång ifrågasattes! Det kanske till och med skulle leda till någon form av ökad rättssäkerhet för de företagare som i ett sådant fall med största sannolikhet känner sig på något sätt felbehandlade. Jag tycker att Sverige ska sträcka på sig och våga anse att man kan fatta egna beslut. Jag tycker att vi ska bevara självständigheten så långt som möjligt så länge vi är kvar under EU:s ok. Nu begraver vi - om än små, men dock - delar av vårt rättssystem sakta och långsamt i strävan efter att vara laglydiga och anpassliga. Jag är helt övertygad om att alla förlorar på en sådan attityd. Med den argumentationen yrkar jag bifall till reservationen i betänkandet, och jag avslutar, fru talman, med att påminna kammaren om att Banverket snarast möjligt bör få riksdagens uppdrag att bygga ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge.

Fru talman! Jag vet inte om Miljöpartiets motion grundar sig på något missförstånd om normhierarkin i Sverige och vad Lagrådet har skrivit eller om den grundar sig på en allmän kritik mot EU som likt ett dubbelspår måste återkomma varje gång tillfälle ges. Fru talman! Under alla förhållanden kräver ett effektivt och rationellt genomförande av det beslut som EG-kommissionen fattar på produktsäkerhetsområdet att ett bemyndigande ges i produktsäkerhetslagen. Sverige är i egenskap av medlemsstat i EU skyldigt att införliva EG-direktiv i svensk rätt. Produktsäkerhetsdirektivet har genomförts i svensk rätt genom produktsäkerhetslagen. Det nuvarande bemyndigandet är för begränsat när det gäller regeringens möjligheter att meddela föreskrifter genom förordning. I dag kan regeringen bara genomföra EG-kommissionsbeslut som innebär en förpliktelse att förbjuda en viss typ av farlig vara. Detta bör inte minst ur konsumentskyddssynpunkt utvidgas. Den enda begränsningen i själva bemyndigandet som föreslås införas i produktsäkerhetslagen är att det är fråga om nödvändiga föreskrifter för att genomföra beslut som kommissionen fattat med stöd av artikel 13 i produktsäkerhetsdirektivet. Varken medlemskapet i EU eller något gemenskapsorgan kräver att det är just den svenska regeringen som ska besluta om att genomföra sådana beslut utan kravet är ett genomförande i nationell lagstiftning. Den svenska regeringsformen reglerar i vilka fall riksdagen respektive regeringen har normgivningskompetens, det vill säga rätt att meddela föreskrifter i lag respektive förordning. Detta innebär att 8 kap. 7 § första stycket regeringsformen anger vad riksdagen kan delegera till regeringen. Den grundlagsregeln är under alla förhållanden gränssättande för vad regeringen får besluta om genom förordning efter delegation. Fru talman! Jan Lindholm har i sin reservation skrivit följande: "Inte någon svensk instans, inte ens regeringen, råder över frågan, utan det är EU-kommissionen som styr över bemyndigandets omfattning." Jan Lindholm tycks helt felaktigt utgå från att det är något organ inom EU som beslutar om bemyndigandets omfattning, men det är här och nu vi ska fatta beslut om just bemyndigandets omfattning. För det första ligger EG-kommissionens beslutanderätt enligt artikel 13 i produktsäkerhetsdirektivet till synes helt inom ramen för vad som enligt regeringsformen är delegeringsbart från riksdagen till regeringen. För det andra är just den aktuella bestämmelsen i regeringsformen under alla förhållanden gränssättande. Det innebär att även om, mot all förmodan, ett beslut i kommissionen skulle gå längre än vad regeringsformens bestämmelser tillåter kan regeringen inte besluta i en sådan fråga. Vad händer då, undrar säkert Jan Lindholm. Det är inte konstigare än att regeringen måste komma med ett lagstiftningsinitiativ till riksdagen - en proposition. Sammanfattningsvis kan jag säga att det inte föreligger några oklarheter när det gäller det aktuella bemyndigandet i produktsäkerhetslagen. Fru talman! Jag yrkar därför att riksdagen antar det framlagda lagförslaget och avslår motionen.