Anf. 76 Maj Karlsson (V)
Herr talman! Vi har i dag samlats för att debattera propositionen om arbetslöshet och ekonomiskt bistånd. I propositionen föreslås en ny bestämmelse i socialtjänstlagen som innebär ett förtydligande av vilka krav som ska gälla för arbetslösa personer som söker ekonomiskt bistånd. Målgruppen är arbetslösa personer som är arbetsföra och oförhindrade att arbeta.
Det övergripande syftet med förslaget är enligt regeringen att påskynda att dessa personer får ett arbete och blir självförsörjande.
Vi i Vänsterpartiet är kritiska till regeringens förslag av flera skäl. Vår övergripande kritik är att förslaget tenderar att fokusera på att arbetslöshet är ett individuellt snarare än ett strukturellt problem. Vidare anser vi att förslaget är överflödigt och för detaljerat och inte bidrar med några konkreta förändringar gentemot rådande ordning. Men vi ser också att förslaget innebär stora risker för onödig reglering och skickar många problematiska signaler.
Vi kan alla vara överens om att det bästa för individer, men också för samhället, är att människor får möjlighet till egen försörjning. Den delen behöver vi inte diskutera, för det är en självklarhet.
Det som skiljer oss åt är hur vi ser på vägen till arbete och vilken syn vi har på människor och deras förmågor. Det som skiljer oss åt är vår syn på socialtjänstens uppdrag.
Herr talman! Låt mig börja med att konstatera att arbetslöshet är ett reellt problem som det behövs kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med. Dessa åtgärder består inte i att öka pressen på de arbetslösa utifrån den felaktiga utgångspunkten att arbetslösa inte vill arbeta.
Det bästa sättet för att få människor ut ur långvarigt ekonomiskt stöd och arbetslöshet är att skapa arbetstillfällen. Att människor som är arbetslösa, fast de är oförhindrade att arbeta, över huvud taget är en fråga för socialtjänsten beror mycket sällan på fri vilja utan är alltför ofta ett resultat av vad regeringen Reinfeldt lyckades åstadkomma med våra trygghetssystem under sin tid vid makten.
Efter regeringsskiftet 2006 raserade den dåvarande regeringen snabbt och strategiskt viktiga grundstenar i arbetslöshetsförsäkringen. Till exempel höjdes medlemsavgifterna i a-kassorna kraftigt, kvalificeringsreglerna försämrades, ersättningsnivån och den högsta dagpenningen sänktes och grundbeloppet urholkades.
Det otal förändringar som regeringen Reinfeldt verkställde innebar sammantaget att allt färre personer omfattades av a-kassan. Det har varit ett mycket effektivt sätt att vältra över kostnaderna för arbetslösheten på kommunerna genom att personer som tidigare omfattades av a-kassa i dag måste uppbära försörjningsstöd. Det har också varit ett effektivt sätt att lägga ansvaret för strukturella problem i knät på individer.
Vi tycker därför att det är bra att regeringen tillsammans med oss i Vänsterpartiet har tagit vissa kliv för att återupprätta anständigheten i det skyddsnät som socialförsäkringarna består av. Men det räcker inte.
Jag är rädd att propositionen i dag är ett bakslag. Det är olyckligt att regeringen väljer att lägga fram denna typ av förslag där individen ska kontrolleras till sysselsättning i stället för att man fokuserar på det som är grundproblemet.
Herr talman! Låt mig gå vidare med vår kritik genom att upplysa om att vi redan i dag har krav på att individer som uppbär ekonomiskt bistånd ska stå till arbetsmarknadens förfogande, vilket är rimligt och redan efterlevs.
I förslaget kan vi läsa att de krav som kan ställas på den som ansöker om bistånd har utvecklats genom rättspraxis och förarbeten, vilket har kommit till uttryck i Socialstyrelsens allmänna råd. Kraven har dessutom historiskt en nära koppling till de krav som kan ställas på den som får sin ersättning från arbetslöshetsförsäkringen.
Vidare går att läsa att socialtjänstlagen emellertid inte ger explicit uttryck för vilka krav som kan ställas på den som ansöker om ekonomiskt bistånd. Därför vill regeringen med hänvisning till rättssäkerhet och förutsägbarhet förtydliga lagtexten.
Det är här det blir tydligt att propositionen också handlar om människosyn och ideologi, och jag är glad att jag får tillfälle att debattera det. Det är viktiga frågor, och det är bra att skiljelinjerna tydliggörs. När det kommer till socialtjänstens roll är min rädsla att skillnaderna är större än vad jag hade hoppats på.
Anledningen till att lagtexten inte ger explicit uttryck för vilka krav som ska ställas på individen är att intentionen i socialtjänstlagen syftar till att människors enskilda behov ska ligga till grund för vilka beslut som ska fattas. Därför är lagen utformad så att det ska finnas ett tydligt utrymme för professionen att göra individuella bedömningar för att på bästa sätt kunna stötta människor i att själva förändra sin situation grundat på deras egna behov. Det är en väg som vi har valt med insikten om att vi alla vill leva goda liv och att vi kommer att göra allt som står i vår makt för att komma dit.
Därför skickar detta förslag en signal om att regeringen inte anser att människor själva vill komma i egen försörjning och att de själva väljer att leva på existensminimum. Det skickar en signal om att regeringen därför anser att det är nödvändigt att piska och kontrollera människor för att få dem i arbete. Detta förslag skickar en signal om att socialtjänstens uppdrag ska gå mer mot att kontrollera människor än att ge dem verktyg för att använda sina egna resurser.
Herr talman! Vi i Vänsterpartiet är helt övertygade om att vägen till sysselsättning är en väl fungerande arbetsmarknad och trygga försäkringssystem. Vi är omåttligt trötta på politik som syftar till att jaga människor. Vi vill ha en socialtjänst som stärker människor och inte stjälper dem. Därför yrkar jag avslag på hela regeringens förslag.
Vi ställer oss självklart bakom båda våra reservationer, men för att spara tid yrkar jag bifall bara till reservation 1.