Anf. 4 Ali Esbati (V)
Herr talman! Varje dag är det flera hundra tusen människor i Sverige som går till arbetet med en känsla av oro och osäkerhet. En mindre grupp gör det för att det finns problem på arbetsplatsen - kanske trakasserier eller otillräcklig arbetsledning som har vuxit till ett arbetsmiljöproblem. En del känner oro för att tiden inte räcker till och kraven samtidigt skruvas upp, eller för att resurserna inte håller takten medan behoven växer - samtidigt som man har en mänsklig ansvarsrelation som skapar en inre press.
Så är det inte minst för många av dem som varje dag ser till att skapa välfärdstjänster i vårt samhälle, som lärare, undersköterskor, sjuksköterskor, socialsekreterare och förskolepedagoger. Detta är allvarliga samhällsproblem som behöver adresseras på flera sätt, inte minst genom att skatt tas ut efter bärkraft, genom att offentliga inkomster och utgifter anpassas till behoven inom den gemensamma välfärden och genom att skattemedel går till just den verksamhet de är avsedda för i stället för att läcka iväg till privata vinster.
Utvecklingen mot en ökad otrygghet inom delar av arbetsmarknaden gäller dock inte bara välfärdssektorn; många av de allra största problemen finns inom den privata tjänstesektorn - på hotell och restauranger, i butiker och inom lagerhantering, för att nämna några. Det handlar alltså om stora grupper i Sverige, och de finns över hela landet. Det är dock fler kvinnor än män och fler inom LO-yrken än inom andra yrken. Det är människor som därmed får svårt att veta om de kan betala hyran nästa månad och som får svårt att ta lån på banken eller planera någon form av semester.
Vi har fått bekanta oss med begreppet "sms-jobb" på den svenska arbetsmarknaden. Det är ett slags uppdaterad motsvarighet till daglöneri. Människor sover oroligt, med mobilen under kudden, för att de inte vill missa det meddelande från arbetsgivaren som avgör om de ska få jobba den dagen eller inte. Det är en flexibilitet för arbetsgivaren som fråntar arbetstagaren möjligheten att vara just flexibel - eller spontan, eller välplanerad - i sin vardag.
Nyligen påmindes vi återigen om detta, när LO kom med sin rapport Anställningsformer och arbetstider 2017. Sett över en längre tid har antalet otrygga anställningar ökat, men framför allt är det sammansättningen av de otrygga jobben som har förändrats. Det som utgör den tydligaste ökningen är den kategori som kallas "vid behov/per timme", alltså de som är särskilt utsatta för osäkerhet när det gäller arbetstider och därmed inkomst och försörjning. Den kurvan gör ett tydligt hopp uppåt i samband med att den tidigare högerregeringen införde anställningsformen allmän visstid. Det är förstås helt följdriktigt, för allmän visstid medger just att all möjlig sorts påhittighet kan uppvisas från arbetsgivarens sida - på arbetstagarens bekostnad.
Låt mig vara tydlig här: Självklart kan det behövas och kommer det att behövas flexibla anställningsförhållanden på den svenska arbetsmarknaden, det vill säga avsteg från huvudregeln om tillsvidareanställning. Det kan handla om provanställningar, vikariat eller andra typer av tidsbegränsade anställningar som parterna kan reglera i kollektivavtal. Men problemet med allmän visstid som anställningsform är att den fråntar arbetsgivaren ansvaret att motivera - säga - varför man inte anställer tills vidare. Vad detta gör är att öppna upp för precis det lagen om anställningsskydd är tänkt att förhindra, nämligen godtycke.
Tidigare kunde man kanske från högerns och arbetsgivarnas sida hävda att det där ändå inte spelade så stor roll, men år för år har vi ju sett facit växa fram: Detta är en lagreglering som används för att organisera fram de mest otrygga jobben. Viktigt att påpeka igen är att detta är något som främst drabbar kvinnor. Det är ett mönster som finns bland både arbetare och tjänstemän, men det är generellt sett vanligare bland arbetare att ha tidsbegränsade anställningar.
Här har vi ett konkret samhällsproblem som lagstiftarna - denna församling - borde ta tag i. Allmän visstid bör tas bort från LAS och ersättas av objektiva kriterier för när det är tillåtet med visstidsanställning. Tyvärr är Vänsterpartiet ensamt om att stå för det förslaget i dagens betänkande, vilket jag tycker är synd.
Herr talman! Det finns också flera andra konkreta arbetsrättsliga problem som vi behöver förstå och möta om vi värdesätter ett modernt och välfungerande arbetsliv. Vi tar upp flera av dem i Vänsterpartiets partimotion En starkare arbetsrätt för ökad trygghet i anställningen samt i ett antal andra V-motioner. Jag ska ta upp några få här i dag.
En sådan fråga handlar om det som har kommit att kallas hyvling. Det handlar om att arbetsgivare med hänvisning till arbetsbrist kan välja att sänka sysselsättningsgraden för arbetstagare i stället för att starta en uppsägningsprocess.
Detta är något som flera fackförbund, däribland Hotell- och restaurangfacket, Fastighets och Handels, på senare tid har uppmärksammat som ett växande problem på sina avtalsområden. Det är ett stort problem när anställda i värsta fall tappar möjligheten att försörja sig, samtidigt som de inte heller får det skydd som LAS ger vid uppsägning.
Detta blir, återigen, ett steg mot godtycke på arbetstagarens bekostnad. Frågan har aktualiserats ytterligare sedan Arbetsdomstolen i en dom den 30 november 2016 gav en arbetsgivare rätt mot Handelsanställdas förbund. Arbetsdomstolen slog fast, kan man säga, att anställda som fått se sina heltidstjänster omvandlas till deltid inte kunde anses skyddade av LAS.
Detta är ett hål i LAS, och det måste täppas till. Det ansåg LO-kongressen 2016, och det anser Vänsterpartiet. Tyvärr är vi i dag ensamma också om att ställa oss bakom ett sådant krav. Jag tror att detta är ett skäl för många, inte minst för fackligt aktiva, att ställa sig frågan varför ett förslag om detta som ligger på bordet inte får stöd från - inte minst - Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Herr talman! Jag vill också ta upp frågan om bemanningsanställdas situation. Uthyrning av arbetstagare är i grunden något problematiskt, eftersom det gör arbetsförhållandet otydligt. Nu finns det ett EU-direktiv som gör det omöjligt för oss att själva helt bestämma hur vi vill ha det i Sverige med den frågan. Vi skulle vilja se att detta direktiv ändras för att vi ska återfå handlingsfriheten när det gäller reglerna på svensk arbetsmarknad.
Det finns ändå en massa saker som vi kan göra. Det borde till exempel vara självklart att inhyrning endast används vid särskild problematik som behöver lösas tillfälligt. I dag finns det arbetsgivare som gör inhyrning till en del av sin strategi för att tillgodose permanenta arbetskraftsbehov.
Detta borde vi i alla fall kunna enas om och reglera, helt i linje med hur det var tänkt i början av 90-talet, eller i alla fall i linje med hur man beskrev syftet med lagen. Men också här är Vänsterpartiet ensamt - naturligtvis inte i arbetslivet och i samhällsdebatten, men partiet är ensamt i denna kammare, vilket är beklagligt.
Herr talman! Högerpartiernas ingång i arbetsrättsdebatter är nästan alltid - vilket vi också har hört i dag - att man ställer rimliga arbetsvillkor och trygga anställningsförhållanden i motsättning till lägre arbetslöshet och högre sysselsättning.
I det avseendet är högerns faktaresistens inte något nytt eller importerat fenomen, utan det har väldigt gamla anor. Det är nämligen uppenbart och väl belagt att det inte är de länder i världen där människor är som mest otrygga på arbetet och som mest utlämnade till arbetsgivarens godtycke som uppvisar högst sysselsättning och lägst arbetslöshet.
Vi kan se historiskt i Sverige att utvecklingen mot full sysselsättning gick hand i hand med en starkare arbetsrättslig lagstiftning och en större roll för kollektivavtalen och för den fackliga aktiviteten runt dem. Vi ser för övrigt även i dag att utvecklingen i ekonomin i allmänhet, och på arbetsmarknaden i synnerhet, helt traditionsenligt är bättre i Sverige när vi inte behöver bära runt på en högerregering.
Den senaste högerregeringen gjorde både direkta och indirekta ingrepp i den svenska arbetsrätten för att gynna arbetsgivarsidan. Detta var ingenting som gav fler jobb - däremot gav det större klyftor mellan människor på arbetsmarknaden, i linje med det som jag talade om tidigare.
Det som många gånger är slående är det aktiva och intensiva ointresse som högern och direktörsorganisationerna visar för hundratusentals människors vardag - det förakt som visas gentemot kunskapen om faktiska förhållanden på arbetsmarknaden och gentemot kunskapen om vad otrygghet och godtycke innebär i form av fysisk och psykisk belastning.
Det här är kostnader - kostnader som kommer senare. Det är kostnader som kanske inte behöver dyka upp i någon arbetsgivares resultaträkning men som syns i mängder av orange kuvert och som sätter sig i kroppen på en massa människor.
Vet ni vad det är? Det är det som kallas klassamhället. Detta är ett av sätten som det reproduceras och återskapas på.
Herr talman! Debatten om arbetsrätt handlar också av det skälet om mycket mer än utformningen av lagen om anställningsskydd eller medbestämmandelagen. De flesta människor tillbringar en betydande del av sitt vakna vuxna liv på arbetet. Man säljer sin arbetskraft och får lön i form av pengar. Därigenom definierar man också mycket av sin sociala position, sina möjligheter och friheter, sitt välstånd och sin välfärd.
Det spelar därför naturligtvis en avgörande roll för varje samhälle vilka förhållanden som råder i och runt arbetet, vilka uttalade och outtalade förväntningar som finns på den som befinner sig i ett arbete, vilka maktrelationer som etableras och vilka möjligheter man har att förändra dessa.
I ett samhälle som önskar och som präglas av individens självständighet och av respektfulla relationer människor emellan är det inte acceptabelt att den som arbetar behandlas godtyckligt. Det är klart att man bäddar för långtgående sociala och politiska problem om arbetslivet präglas av att en nyckfull och självupptagen boss har rätt att ropa: You're fired!
Å andra sidan kan väl avvägda ramar för dynamiken på arbetsmarknaden göra att människors förmågor tas till vara bättre. Trygga människor vågar mer i ord och handling. Den som inte behöver oroa sig hela tiden kan konstruktivt visa på brister och faror, fördjupa sina kunskaper och färdigheter, samarbeta bättre med andra och - inte minst - lättare komma hem från jobbet som en hel människa och samhällsmedborgare.
Herr talman! De frågor som jag har tagit upp i denna debatt - och många fler som vi tar upp i Vänsterpartiets motioner - är sådant som de fackliga organisationerna ständigt och dagligen brottas med och tar ansvar för i avtalsrörelser och på arbetsplatser. Det är bra, och det är en styrka med den flexibla svenska modellen.
Men många kämpar också i uppförsbacke, eftersom lagstiftningen inte har hängt med. Jag menar att dessa problem behöver adresseras och åtgärdas. Möjligheten finns - inte minst för de rödgröna regeringspartierna - att ställa sig bakom förslag som tar tag i problemen med allmän visstidsanställning, med missbruk av bemanningsanställningar och med så kallad hyvling.
Jag ställer mig i dag bakom Vänsterpartiets samtliga reservationer. För tids vinnande yrkar jag dock bifall endast till reservationerna 8 och 19.