Arvsrättsliga frågor

Herr talman! Vi vill inte gärna tänka på den dag då vi ska dö, men det är någonting som händer oss alla förr eller senare. Många gånger tror man att man vet vad som händer den dagen, vad som händer med ens egendomar och hur de fördelas. Men sanningen är att det kan vara lite komplicerat. Ett exempel är par som har barn från tidigare förhållanden. Man tror kanske att det är som det brukar vara, det vill säga att det är den efterlevande maken som får ta över egendomen när man dör. Och så är det ju; det gäller även när man har biologiska barn tillsammans. Om man däremot har så kallade särkullbarn, alltså barn från tidigare förhållanden, slås den regeln ut. Det är en del som har fått en smärre chock, för detta har inneburit att barnen kommer och ska få sitt rättmätiga arv. I praktiken innebär det att om man till exempel äger en villa gemensamt tillhör halva värdet av villan särkullbarnen. Det kan bli problem för den efterlevande maken. Man kan köpa ut särkullbarnen och ge dem motsvarande värde. Då kan man bo kvar. Men det är inte alla som har de ekonomiska möjligheterna att göra detta. Någonting som inte är direkt vetenskapligt bevisat men som jag kan tänka mig är att män som regel dör tidigare än kvinnor. Ofta är mannen dessutom i ett förhållande ett par år äldre än kvinnan. Det finns alltså stor risk att mannen dör först. Det omvända finns naturligtvis också, men jag tror att det här är ett vanligt scenario. Dessutom har mannen ofta bättre ekonomi än kvinnan. Det kan alltså bli svårt, inte minst för de efterlevande kvinnorna som inte kan köpa ut särkullbarnen, att bo kvar. Om man har haft en del egendom i förhållandet som enskild egendom och inte som gemensam slås dessutom de normala reglerna ut. Normalt går ju även enskild egendom in i arvet till den efterlevande maken. Men om det finns särkullbarn från tidigare förhållanden går hela den delen in till barnen. Det kan vara besvärligt, för det är många i dag som har äktenskapsförord. Det är ju bra om man skiljer sig, men man tänker sig kanske ändå att man vid dödsfall, där förhållandet har fungerat fram till döden, vill säkra den efterlevandes ekonomi. Men då uppstår genast dilemmat att det inte bara är hälften av egendomen som går till särkullbarnen utan hela den del av egendomen som är enskild egendom. Det här är anledningen till att vi har ett särskilt yttrande från Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Detta är ett dilemma som blir allt vanligare med tanke på att drygt vartannat äktenskap slutar med skilsmässa och att många samboförhållanden upplöses. Det tillkommer en del barn under den här tiden - de så kallade särkullbarnen. Detta är självfallet inga enkla frågor. Det är självklart att barnen ska ha sin rätt också. Men det finns en stor skillnad jämfört med om man har gemensamma barn inom förhållandet. De barnen får vänta till dess att båda föräldrarna har dött. Då kan föräldrarna bo kvar och klara sin ekonomi. Men om man har tidigare förhållanden och barn bakom sig kan det bli ett stort ekonomiskt dilemma. Det här är en avvägning som man får göra. Jag tror att det första och främsta som behövs är information. Det behövs information om att man kan avtala bort i all fall hälften av beloppet. Särkullbarnen kan alltså genom ett testamente få ut bara hälften av sin laglott, alltså motsvarande värdet av en fjärdedel av villan för att ta ett konkret exempel. Först efter det att den andra maken - styvföräldern till särkullbarnen - har dött får särkullbarnen ut hela sin laglott, det vill säga allt från sin biologiska förälder. Det är viktigt att informera om vilka regler som gäller och att man faktiskt kan avtala och föra över tillgångar till den andra maken också under äktenskapets gång. Men man kanske också ska överväga någon form av skydd med tanke på att verkligheten förändras. Det är många efterlevande makar som drabbas hårt.

Herr talman! Arvsrätten, som vi diskuterar här i dag, är en del av den civilrättsliga infrastrukturen som vi tar för given och som har stor betydelse för oss alla eftersom vi alla är en del av det samhälle som den reglerar. Inledningsvis kan man konstatera att det arvsrättsliga systemet trots allt måste anses fungera tämligen väl med tanke på att det bara är fem motioner med sju yrkanden som vi har att behandla i betänkandet. Och de handlar om justeringar på marginalen av systemet, skulle man kunna säga. Jag tänkte ändå säga några ord om två av de frågor som behandlas, nämligen särkullbarns arvsrätt och kusiners arvsrätt. När det gäller särkullbarn finns det, som vi fick höra i föregående anförande, förslag om att jämställa dem med barn inom äktenskapet i arvsrättsligt hänseende. Även särkullbarnen ska alltså få vänta på arv till dess att båda föräldrarna har avlidit - eller någon variant i den riktningen i alla fall. Det föreligger ett särskilt yttrande från oppositionen där man signalerar att man vill ha en sådan förändring. I betänkandet hänvisar vi till Ärvdabalksutredningens betänkande som bereds inom Justitiedepartementet. Betänkandet heter Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring . Det är makes arvsrätt vi talar om här. Det är värt att framhålla att Ärvdabalksutredningen inte föreslår någon förändring när det gäller särkullbarns arvsrätt. Utredningen ägnar i stället ett kapitel åt särkullbarns skydd mot arvsplanering, det vill säga olika åtgärder från föräldrarnas sida - eller rättare sagt från förälderns och den nya styvförälderns sida - för att undandra egendom från särkullbarns arvsrätt. Det har snarare varit utredningens fokus. Utredaren går igenom de möjligheter som finns att jämka bland annat testamenten, gåvor och bodelningar om särkullbarns rätt kränks och finner att den rådande ordningen inte bör förändras. Utredaren lägger alltså inte fram några förslag vare sig i den ena eller den andra riktningen, utan menar att den rådande ordningen är tämligen väl avvägd. Utredningen säger på följande sätt apropå ett utökande av särkullbarns skydd: Utredningen anser att det inte finns skäl att ytterligare försöka förstärka det relativt omfattande skydd för särkullbarn som nu finns. Sedan säger dock utredningen så här: Tvärtom kan sättas i fråga om inte en mer grundläggande genomlysning av bland annat laglottsinstitutet är påkallad i syfte att pröva nuvarande avvägning mellan arvlåtarens och bröstarvingars rätt. Ett sådant uppdrag faller emellertid utanför den nu aktuella översynen. Utredaren öppnar alltså för förändringar av särkullbarns och makars arvsrätt, men lägger inte fram något förslag i den delen. Beredningen av utredningens betänkande pågår i Regeringskansliet. Vi får se vad resultatet blir. Det är viktigt att framhålla att frågan inte är så enkel. Det finns två intressen. Det är i efterlevande makes intresse att sitta kvar i orubbat bo och inte behöva vidkännas någon förändring. Samtidigt har också särkullbarnen ett legitimt intresse av att få ut sitt arv inom rimlig tid. Det kan ju vara så att en förälder gifter om sig med en person som är avsevärt yngre - kanske rentav i barnets egen ålder. Då kan det dröja decennier innan det blir tal om att skifta arvet efter den biologiska föräldern. Man kan fundera på om det är rimligt. Det är svåra avvägningar. Det finns två intressen, och båda är skyddsvärda. Det blir intressant att följa det fortsatta arbetet i Regeringskansliet och se vilka förslag som kommer fram. Herr talman! Frågan om kusiners arvsrätt har behandlats vid flera tillfällen tidigare i kammaren. Förslagen handlar om att ge kusiner, och i vissa motioner också kusiners avkomlingar, rätt till arv. För egen del känner jag stor sympati för de förslagen. I principiellt hänseende måste det vara bättre att egendom finns i privata händer, hos kusinerna, än i en statligt kontrollerad fond, nämligen Allmänna arvsfonden. Utskottsmajoriteten har dock stannat för att inte förorda någon lagändring därför att det här i praktiken är ett begränsat problem. Dels kan man som arvlåtare skriva ett testamente och på det sättet ge kusiner rätt att ta arv, dels är det trots allt relativt få fall där en avliden person inte har några släktingar närmare än kusiner. Statistiken från Allmänna arvsfonden för 2007 ger vid handen att det året avled 1 643 som inte hade några arvingar utöver fonden. 1 148 av dem hade skrivit testamente. Fonden behandlade 568 fall där fonden var arvinge. Om man summerar det här blir det inte 1 643, men det beror på årsskiftesproblematik och annat. I hur många fall av dessa 568 där fonden var arvinge som det fanns en kusin finns det ingen statistik över, men man kan konstatera att fonden fick in 95 ansökningar om avstående av arv, och ungefär en fjärdedel av dem kom från kusiner enligt en studie som fonden har gjort. Om man räknar på det sättet är problemet tämligen begränsat om än av principiellt intresse. Utskottet har som sagt stannat för att förorda att den rådande ordningen får bestå. Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga motioner.

Herr talman! Det är ett begränsat antal motioner vi har att behandla i dag om arvsrätten, men oaktat det är det frågor som alla kommer i kontakt med vid ett eller flera tillfällen under sin livstid. Arvsfrågor är också tyvärr ett område där det inte så sällan uppstår konflikter. Därför är det extra viktigt med en väl avvägd lagstiftning där man tar hänsyn till alla inblandade parter. Den förändring av familjekonstellationerna som har skett över tiden ställer också krav på att vi har en modern lagstiftning. Två av motionerna handlar om efterlevande makes arvsrätt i förhållande till särkullbarn, och då en förstärkning av makes rättigheter. I dessa situationer finns det, som inom många andra områden, ingen absolut sanning eller optimal lösning för alla tänkbara fall. Lagen ska dels skydda efterlevande make och så långt möjligt skapa möjligheter för ett fortsatt gott liv för densamma, dels skydda särkullbarnens rättigheter i en relation som kanske inte alltid fungerar. Lite förenklat kan man säga att efterlevande make inte ska behöva gå från hus och hem på grund av ett arvskifte. Samtidigt innebär en lagstiftning som hindrar särkullbarnen från att få ut sin laglott vid förälders frånfälle en markant ökad risk för att behållningen i dödsboet skingras över tiden, och när det blir dags för arvskifte finns inga tillgångar kvar till särkullbarnen. Det är inget önskvärt scenario. Jag har full förståelse för att Justitiedepartementet tar tid på sig att värdera Ärvdabalksutredningens innehåll. Det är alltid viktigt med noggranna överväganden, men i detta fall är det nog extra viktigt. Herr talman! Motioner om arvsrätt för kusiner har vi behandlat tidigare, och de har inte föranlett någon åtgärd, och så är inte heller fallet i dag. Det är ganska lätt som centerpartist och företrädare för ett ökat enskilt ansvar i samhället att avslå dessa motioner. Om det nu är så att man av någon anledning vill att kusiner ska ärva i stället för Allmänna arvsfonden går det alldeles utmärkt att skriva ett testamente. Jag föredrar denna aktiva handling som konkret visar den enskildes sista vilja i stället för en slentrian där släktingar ska få del av behållningen i ett dödsbo utan att det finns någon annan relation än ett släktband som parterna faktiskt är oskyldiga till. Jag vill i det sammanhanget uppmärksamma de motioner som tidigare har skrivits om en regionalisering av Allmänna arvsfonden. Jag tror att en geografisk fördelning av de medel som kommer in till fonden skulle innebära ett helt annat fokus på att man aktivt kan påverka var kvarlåtenskapen ska hamna och på arvsfrågorna över huvud taget. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande innebärande avslag på samtliga motioner.

Herr talman! Jag hade tänkt inleda det här anförandet med att upprepa vad jag sade våren 2005 i fråga om arvsrätt, men det har faktiskt Hillevi Larsson gjort åt mig. Det var precis samma fall som jag tänkte berätta om. Det visar hur det typiska problemfallet ser ut. Men jag vill betona att jag tycker att man ska begränsa sig till permanentbostaden när man diskuterar motsättningarna mellan särkullbarns rätt till arv och efterlevande makes arvsrätt. Det är det som är problemet. Där tycker vi nog alla att man inte ska ha den effekten att en efterlevande make ska bli tvungen att avyttra en villa eller en bostadsrätt. Det är möjligt att man kan lösa det med någon särreglering av en modell som liknar den så kallade basbeloppsregeln som bara gäller mindre bon eller på något annat sätt. Jag inbillar mig att det är en särreglering beträffande bostaden som är det väsentliga och det vi vill uppnå. Vi får inte heller glömma särkullbarnens rätt. En del av oss fick kanske under vintern ett mejl från en förtvivlad dotter som i princip hade blivit arvlös därför att hennes far med sin nya hustru hade planerat bort hela arvet, vilket är fullt lagligt och möjligt. Jag hoppas att vi ska komma vidare och att vi också ska få lite mer tryck i den här frågan så att folk verkligen skriver testamente. Kanske kan vårt arbete med att skapa ett frivilligt testamentsregister göra att detta är något som folk tar till sig lite mer. Jag har hört alldeles för många som har sagt att det är klart att de ska skriva testamente, men som aldrig blir färdiga att göra det. Sedan vill jag övergå till punkt 3 i vårt betänkande. Jag tycker att det är en mycket stor och viktig angelägenhet för oss. Jag tänker börja med att berätta om ett fall som jag upplevde för ett antal år sedan i min advokatverksamhet. En kvinna i 35-årsåldern kom till mig och bad om hjälp för att skiljas. Hon hade då varit gift ungefär sju åtta år. I 20-årsåldern hade den här kvinnan ärvt ett fritidshus efter sin far som omkommit i en trafikolycka. Det var inte skrivet något testamente från faderns sida. När hon gifte sig hade hon naturligtvis inga tankar på äktenskapsförord. Det innebar att det här fritidshuset, som med tiden blev värt rätt mycket pengar, var giftorättsgods och att hon blev tvungen att dela detta med sin man i bodelningen. Mannen hade studerat vid högskola och hade studiemedelsskulder på några hundratusen. Dem fick han dra in i bodelningen och räkna hälften till godo alltså. Den här kvinnan blev av med hälften av sitt fritidshus och fick betala hälften av mannens studieskulder. Det är inte ett rimligt resultat av en bodelning i Sverige på 2000-talet. Jag tycker att vi måste trycka på nu - jag försöker för min del så mycket det går - så att vi får till stånd ett resultat av de nordiska överläggningar som har pågått ett antal år. Norge har infört ett system där all egendom som man äger innan man gifter sig och all egendom som man erhåller i arv och gåva inte ska ingå i en bodelning. Detta är också den rekommendation som de professorer som har tagit fram utredningsmaterial till Nordiska rådet har gett till de nordiska länderna. Jag tycker att vi ska sätta all kraft bakom att få igenom detta. Detta om arv och gåva ansluter till punkt 3 i betänkandet. Herr talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

Herr talman! Jag står bakom det som Jan Ertsborn och mina kolleger tidigare har sagt här. Jag finner inte att vi är oeniga i de här sakfrågorna. Att vi sedan principiellt avvaktar de utredningar som finns tycker jag är givet. Också jag skulle vilja ta ett exempel med en släkting, relativt nära, som jag satt och diskuterade detta med. I det förhållandet hade han två barn och gifte sig med en kvinna som var barnlös. När de köpte en relativt dyr lägenhet utgick de ifrån att hon i vilket fall får finnas kvar i den alldeles oavsett vad som händer. Så funderar man på vad som egentligen gäller, och då blir jag lite fundersam. Känner folk till de förhållanden som gäller i ett läge där vi i år, 2008, trots allt likställer äktenskap med samboförhållande och registrerat partnerskap? Oavsett form tror människor att ärvdabalken gäller på samma sätt. Jag tror att det är väldigt viktigt att i avvaktan på att regeringen bereder detta också ge ut ytterligare information och kunskap om det här. Jag kommer åter och åter tillbaka till det här. När jag har suttit i civilutskottet den här perioden har jag väldigt ofta tänkt på mina rötter i utbildningssammanhang. Det finns mycket som vi behöver utbilda mer om så att människor blir medvetna om vad som faktiskt gäller så att de inte står där och inte riktigt vet. Jag vill med de orden öka uppmärksamheten på vikten av kunskap och att man informerar sig om vad som gäller. Jag hoppas på att regeringen kommer tillbaka med ett förslag som passar det vi tycker här. Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.