Arvsrättsliga frågor

Herr talman! Det är lätt att vara efterklok, men för den sambo vars partner avlider utan att det finns ett testamente är det knappast någon tröst när han eller hon står där på bar backe. Det spelar ingen roll hur länge två personer har levt med varandra - är de inte gifta saknas ett skydd för den efterlevande parten, en brist som är tänkt att kompenseras med ett testamente. Problemet är att många människor som är sambor inte vet om att sambolagen inte ger samma rätt till arv som äktenskapsbalken, och många tänker inte på att de bör skriva ett testamente. Livet är skört, och det är svårt att planera och vara förutseende för allt som kan hända. Skyll dig själv! Ni borde ha skrivit ett testamente! Ungefär så sades det när vi debatterade det här förra gången. Jag menar att det borde vara lämpligare att lagen utgår från människors faktiska omständigheter. Tyvärr är det så i dag att den efterlevande parten är i praktiken helt utelämnad till arvingarnas godtycke om samboparet inte skrivit något inbördes testamente. Det är synd att majoriteten av civilutskottet värnar så mycket om äktenskapet att man inte kan se att även sambor som inte varit förutseende nog att skriva ett testamente behöver skydd. Det kan hända så mycket i en människas liv, och olyckor och katastrofer är ingenting som vi kan förutse - vi kanske inte vill förutse det heller. Herr talman! Enligt den nu gällande lagen har särkullbarn rätt att få ut sitt arv vid förälders död, och det kan i vissa fall skapa problem för den efterlevande maken eller makan. Framför allt gäller det när tillgångarna i dödsboet i stort består av värdet på den efterlevandes bostad, när det inte finns några andra tillgångar. I de fallen kan den efterlevande till och med bli tvungen att sälja sin bostad. Jag menar att det borde utformas ett regelsystem som möjliggör att både särkullbarn och den efterlevandes intressen tas till vara. Herr talman! Jag ska också kort beröra Vänsterpartiets tredje reservation, där vi vill ha ett tillkännagivande om en automatisk skuldavskrivning för kvinnor som av familjen eller maken skuldsatts för att försvåra skilsmässa. Det här är ett problem som till exempel kan drabba kvinnor som utsatts för tvångsäktenskap. Kvinnan kan då drabbas av ekonomiska problem som hänger samman med att maken försöker försvåra skilsmässa genom att sätta henne i skuld. Vi menar att det är oacceptabelt. Vi menar också att i de fall där kvinnan kan visa att skuldsättningen ingått som ett led i att förtrycka henne och få henne att stanna kvar i ett äktenskap bör hennes del av skulderna avskrivas alternativt skrivas över på maken. Jag står förstås bakom alla våra reservationer men yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! Under rubriken Arvsrättsliga frågor behandlas 13 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. När man lyssnar på LiseLotte Olsson kan man tro att man kan reglera fram det goda samhället i varje enskild situation. Riktigt så är det ju inte. Det är möjligen så att våra verklighetsbilder är olika. Jag kommer att uppehålla mig vid tre av de i betänkandet behandlade frågorna, nämligen för det första särkullbarns och efterlevande makes arvsrätt, för det andra sambors arvsrätt och för det tredje egendomsförhållandet mellan makar och sambor. Först är det frågan om särkullbarns och efterlevande makes arvsrätt, och där kan jag konstatera att det finns goda skäl för den ordning som gäller i dag. Även i detta fall är det, precis som i många andra sammanhang, motstående intressen som måste vägas mot varandra. Det finns sammantaget goda skäl att göra skillnad mellan egna barn och så kallade särkullbarn, eftersom det vanligtvis varierar från fall till fall hur starka banden är mellan en efterlevande make och den avlidne makens barn. Eftersom den efterlevande maken ärver egendomen med fri förfoganderätt, som i praktiken inte innebär någon begränsning i hur egendomen används eller vad som i övrigt görs med egendomen, innebär det en risk om det inte finns starka band mellan särkullbarn och den efterlevande. Det går till exempel att ge bort egendomen som gåva till sådana personer som den efterlevande vill gynna - det kan vara bröstarvingar eller andra. Det är därför inte lämpligt att jämställa bröstarvingar med särkullbarn. Det är redan så att särkullbarn kan avstå från att utfå sitt arv efter en avliden förälder till förmån för den avlidnes efterlevande make. Det ställningstagandet är naturligtvis beroende av vilken relation som föreligger mellan de berörda. Dessutom kan frågan om särkullbarns och efterlevande makes rätt till arv övervägas på andra sätt, och har varit föremål för övervägande under en längre tid, vilket möjligen är ett tecken på att det saknas skäl för någon ändring av nu gällande regler. Jag går nu över till frågan om sambors arvsrätt. Då kan jag konstatera att det för den som väljer ett samboförhållande finns en möjlighet till bodelning av gemensam bostad och bohag. Någon arvsrätt finns inte, men en efterlevande sambo kan genom bodelning alltid få så mycket av den behållna egendomen, efter avdrag för skulder, att det motsvarar värdet av två basbelopp - också i den situationen att den andra sambon har avlidit. Sedan finns möjligheter för sambor att upprätta testamenten till förmån för varandra. Frågan om sambors arvsrätt har också behandlats i det nordiska lagstiftningsarbetet, där man har konstaterat att sambor inte har arvsrätt heller i andra nordiska länder. I propositionen avseende ny sambolag framhölls att reglerna i sambolagen inte får bli så utförliga att det skapas något som liknar ett äktenskap av lägre dignitet. Herr talman! Slutligen ska jag säga något om egendomsförhållandet mellan makar och sambor, närmare bestämt frågan i vilken utsträckning det ska finnas möjlighet till jämkning när ett äktenskap blir upplöst. Jag konstaterar att det i dag finns en jämkningsregel i äktenskapsbalken som innebär att jämkning kan ske exempelvis då det med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskäligt att en make vid bodelning ska lämna egendom till den andra maken i den omfattning som följer av de allmänna reglerna. Jag konstaterar att det i reservationen talas om att en make har skuldsatt kvinnan i syfte att försvåra en skilsmässa. Man kan ana en viss osäkerhet om vad äganderätten innebär inom ramen för ett äktenskap, och det är kanske inte helt förvånande. Det går inte att skapa lagstiftning enbart för att man tycker något visst om ett väldigt speciellt förhållande. Det förhållandet kanske inte är något problem i rättstillämpningen. Det första ställningstagandet i en sådan situation bör vara att man ställer den ganska uppenbara frågan om det är ett problem eller inte. I det här fallet är min bedömning att det inte är ett problem, och därför finns heller inte skäl för någon lagändring i den delen. Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Herr talman! De motioner som vi behandlar i dag går att dela upp i två tydliga områden. Det ena är rätten att hålla arvegods inom släkten, och då tänker jag på motionerna om kusiners arvsrätt. Det andra är förändringar i vårt sätt att leva som har föranlett några riksdagsledamöter att uttrycka sina önskemål om en ändrad lagstiftning. Det gäller då i huvudsak samboförhållanden och särkullbarn, Låt mig börja med motionerna om att kusiner med automatik ska ha arvsrätt, om det inte finns någon mer närstående som är arvsberättigad och det inte finns något testamente. Jag vänder mig mot att några av motionärerna uttrycker att staten träder in som arvinge. Allmänna arvsfonden är inte detsamma som staten. Det är ingen konfiskering av medel som går in i statskassan. Det är pengar som efter särskilt beslutade kriterier och beslut i varje enskilt fall går tillbaka till svenska folket, och då nästan utan undantag till Förenings-Sverige och ofta till svagare grupper. Om den avlidne inte hade tyckt om det ändamålet har det funnits möjlighet att under levnadstiden förändra valet av arvtagare. Man kan ta hjälp av jurister eller advokater, men det går även att göra det själv och be två goda vänner att bevittna namnteckningen. Vari ligger egentligen problemet? Med tanke på den splittrade familjebild som finns i dag i samhället blir det enligt min uppfattning ett mycket stort administrativt arbete, och Centerpartiets och alliansens ambitioner är inte att krångla till saker, utan regelförenklingar gäller inom alla områden - även familjejuridiken. Sammanfattningsvis konstaterar jag att det inte finns något som hindrar kusiner från att ärva. Det krävs dock en aktiv handling från den enskilde under hans levnad. Det kräver i sin tur kanske också en aktiv handling från kusinerna, nämligen att se till att ha en relation som motiverar ett arv. Jag tycker att det är en rimlig avvägning. När det gäller den andra delen, och först då samboförhållanden, är frågan i stort sett densamma. Det finns inget som hindrar sambor att skriva testamente till förmån för varandra. Det är inte heller något som hindrar sambor att gifta sig med varandra. Det är val som de själva gör. Om man nu av någon anledning tycker att det är så förskräckligt att vara gift får man faktiskt bemöda sig om att skriva ett testamente. Som lagstiftare ska vi skapa möjligheterna. Därefter får var och en själv välja vad man vill göra. Särkullbarnens rättighet att få ut sitt arv direkt efter sin förälders bortgång stör uppenbarligen bilden hos några motionärer. De vill i stället att barnen ska få vänta tills även förälderns make eller maka har gått bort. Huvudsyftet är att den kvarvarande inte ska behöva hamna i ekonomiskt trångmål efter ett sådant arvskifte. Visst, det kan inträffa, men det finns ju en part till i form av särkullbarnen. Om man jämför med risken för att tillgångarna i ett dödsbo kan få vingar, i synnerhet om det går ett antal år till dess ett slutligt arvskifte kan äga rum, föredrar jag den nuvarande lagstiftningen. Relationen mellan en ny ingift styvmor eller styvfar och barnen är inte alltid den bästa. Att då behöva vänta med kanske ständiga misstankar om att den efterlevande håller på att avlöva tillgångarna är ingen bra situation. Det känns bättre att avsluta de ekonomiska mellanhavanden som finns och sedan får var och en fortsätta sin sociala relation efter sina önskemål. Till sist vill jag säga några ord om motionen om tvångsäktenskap och arrangerade äktenskap. Det är en intressant motion som visar på hur man kan hamna i ekonomiska svårigheter på grund av en annans svekfulla agerande. Nu vet jag inte hur vanligt det är att man skuldsätter sin maka - för det är oftast det genusperspektivet som det handlar om - men det förekommer säkert. Att ta på sig en skuld för en annans räkning är inget man formellt kan tvingas till, men tyvärr är jag övertygad om att det ändå sker då och då genom hot och trakasserier. Jag är dock inte säker på att en ändrad lagstiftning är lösningen om den ens är möjlig. Det finns ju redan i dag möjligheter att få jämkning vid en bodelning och det bör vara tillräckligt. Herr talman! Jag tycker att det finns skäl att fortsatt uppmärksamma frågan men vill ändå yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Våra betänkanden har tagit en viss tid att debattera. Som jag sade till min bänkkollega nyss: Att stå här för att säga något som redan är sagt är inte särskilt effektivt nyttjande av tiden. Bland annat har min kollega Anti Avsan tydligt beskrivit den viktiga principen att värna bröstarvingars rätt till arv. Det har ganska tydligt beskrivits att det finns olika juridiska samlevnadsformer - den ena är äktenskap, med dess konsekvenser i arvsfrågorna, och det andra är ett samboförhållande enligt sambolagstiftningen. Sambolagen är en retroaktiv lag som gör sig gällande först efter att ett förhållande har upphört, till exempel genom dödsfall. Vad är det då som denna debatt visar? Möjligtvis är det att vi återkomma till det som vi sade när vi diskuterade juridiska samlevnadsformer och den nya sambolagen kom till, nämligen vikten av att informera. Det är kanske där de största problemen finns. Människor lever utan att ha tänkt över vad konsekvenserna kan bli och vad man behöver se upp med. Om jag önskar något visst, behöver jag då skriva ett testamente eller göra något annat? Att varje människa tar ansvar för sitt liv är väl ändå en utgångspunkt som vi alla kan ha. För min del yrkar jag bifall till utskottets förslag.