Åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott

Betänkande 2005/06:JuU30

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
31 maj 2006

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

Beslut

Lagförslag om fler metoder för att hindra grova brott ska vila ett år (JuU30)

Riksdagen beslutade på begäran av ledamöter från Vänsterpartiet, Kristdemokraterna, Centern och Miljöpartiet att regeringens och justitieutskottets lagförslag om att tillåta så kallade hemliga tvångsmedel för att hindra vissa grova brott ska vila ett år. Det betyder att förslaget kommer att behandlas på nytt. Enligt regeringsformen får en begäran väckas om att ett lagförslag ska vila ett år om förslaget begränsar vissa grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Lagförslaget innebär följande. Polisen ska få använda hemliga tvångsmedel för att förebygga eller förhindra vissa grova brott. Tvångsmedlen som ska få användas är hemlig teleavlyssning, hemlig kameraövervakning, hemlig teleövervakning och postkontroll. I dag får dessa metoder användas endast vid brottsutredningar. De brott som omfattas av förslaget är terroristbrott, vissa högmålsbrott, brott mot rikets säkerhet och allmänfarliga brott - med andra ord brott som Säkerhetspolisen, Säpo, ska bekämpa. Även vissa mycket allvarliga brott som den öppna polisen bekämpar omfattas om syftet med brottet är att påverka till exempel domare och åklagare eller nyhetsförmedlare och journalister. Det kan handla om brott som mord, dråp, grov misshandel, människorov och olaga frihetsberövande. Det kommer att krävas att en domstol ger sitt tillstånd och tillståndet får beviljas för endast en månad åt gången. Enligt förslaget skulle lagen gälla från den 1 juli 2006.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motionerna
Riksdagens beslut
Kammaren beslutade dels att lagförslaget under punkt 2 ska hänvisas till justitieutskottet för att där vila i minst tolv månader från den 29 maj 2006 och dels i övrigt bifallit utskottets förslag till beslut

Ärendets gång

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2006-05-04
Justering: 2006-05-18
Trycklov till Gotab och webb: 2006-05-19
Trycklov: 2006-05-19
Reservationer: 6
Betänkande 2005/06:JuU30

Alla beredningar i utskottet

2006-05-04

Fler spaningsmetoder tillåts i kampen mot den grova brottsligheten (JuU30)

Polisen ska få använda hemliga tvångsmedel för att förebygga eller förhindra vissa grova brott. Det är innehållet i ett regeringsförslag som en majoritet i justitieutskottet föreslår att riksdagen säger ja till. Tvångsmedlen som ska få användas är hemlig teleavlyssning, hemlig kameraövervakning, hemlig teleövervakning och postkontroll. I dag får dessa metoder användas endast vid brottsutredningar. De brott som omfattas av förslaget är terroristbrott, vissa högmålsbrott, brott mot rikets säkerhet och allmänfarliga brott - med andra ord brott som Säkerhetspolisen, Säpo, ska bekämpa. Även vissa mycket allvarliga brott som den öppna polisen bekämpar omfattas om syftet med brottet är att påverka till exempel domare och åklagare eller nyhetsförmedlare och journalister. Det kan handla om brott som mord, dråp, grov misshandel, människorov och olaga frihetsberövande. Enligt förslaget måste en domstol ge sitt tillstånd för att tvångsmedlen ska få användas. Tillståndet får beviljas för endast en månad åt gången. Lagen föreslås börja gälla den 1 juli 2006.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2006-05-31

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 47 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Det har sagts i diskussionen här i kammaren tidigare i dag att dessa ärenden, betänkandena från justitieutskottet, ligger nära varandra och att delar av argumentationen är densamma. Jag ska inte upprepa sådant som har sagts i den tidigare debatten - det behövs knappast. Däremot vill jag yrka bifall till reservation 5 i detta betänkande, och det är en reservation där vi trycker på behovet av en ökad parlamentarisk kontroll av användningen av hemliga tvångsmedel. Det ärende som vi nu diskuterar handlar om huruvida hemliga tvångsmedel ska få användas om det med hänsyn till omständigheterna finns anledning att anta att en person kommer att begå vissa allvarliga brott. Det gäller alltså i brottsförebyggande syfte. Det där kan ju låta lite märkligt, men när jag tittar på ärendet och vilka brott det är som man vill förebygga tycker jag att det blir lite tydligare. Det handlar om sabotage, grovt sabotage, mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- eller luftsabotage, uppror, väpnat hot mot laglig ordning eller brott mot medborgerlig frihet, högförräderi, krigsanstiftan, spioneri, grovt spioneri. Listan är lång. Det finns anledning att ställa sig frågan, om man tittar på den här typen av brott: Är det någonting som man borde försöka förhindra? Jag tycker kanske att svaret är ganska självklart: Ja, det är väl bra om man kan förhindra den här typen av grova handlingar. Brottsförebyggande insatser är alltid väsentliga, och det är klart att brottsbekämpningen efter bästa förmåga måste arbeta på ett sådant sätt att man förhindrar att brott begås. Då kommer nästa fråga: Ska man då verkligen få använda integritetskränkande verktyg, som hemliga tvångsmedel utgör, i ett sådant arbete? Då tittar jag på 5 §, som vi ska ta ställning till, och där heter det att tillstånd att använda hemliga tvångsmedel om man antar att det kan vara någonting sådant här allvarligt på gång, "får meddelas endast om åtgärden är av synnerlig vikt för att förhindra sådan brottslig verksamhet" - som jag radade upp - och "skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär" och så vidare. Det är en väldigt tuff skrivning som domstolen ska ta ställning till för att man ska få använda detta. När vi går igenom det på det här sättet tycker vi moderater att det är rimligt att säga ja till det här förslaget. Ser man de här mycket allvarliga brotten och de överväganden som vi kräver att man ska göra innan man kan fatta ett beslut om att använda exempelvis buggning eller något annat tvångsmedel blir det rimligt. Det sades i den tidigare debatten att vi har låg effektivitet på de hemliga tvångsmedlen, och det är väl sant. Det är inte alltid som man får träff när man använder dem. Så är det. Det är dessutom väldigt dyrt att använda hemliga tvångsmedel, till exempel för polisen. Det är också ganska omständligt. Vi har inte debatterat det så mycket i kammaren. Men om man vill vara lite praktisk kan man bara fundera lite grann på svårigheterna att placera mikrofoner, på annat sätt avlyssna eller vad man ska göra. Det är inga enkla historier man ska genomföra om man ska använda de här tvångsmedlen. Det är inte så att polisen eller andra kan tillgripa det här bara för att man har lust, därför att det kommer att belasta budgeten, personalresurserna och mycket annat. Det är ingen hög effektivitet på det här - jag erkänner det - och det är beklagligt. Men min slutsats är att om man kan förhindra ett enda grovt terroristbrott kan man kanske rädda hundra liv och värden av mycket stor omfattning. Det är det avgörandet man måste ta: Finns det skäl, med alla dessa betänkligheter, just för att förhindra den här typen av mycket extrema brott, att använda den möjligheten? På den frågan har vi moderater svarat ja. Den invändning vi har är att vi tycker att riksdagen ska ha en ordentlig och tydlig kontroll av de här regelverken och användningen. Det är vårt uppdrag och vårt ansvar att se till att det fungerar. Som sagt tillstyrker vi propositionen. Jag yrkade också bifall till den reservation som vi moderater har om just den parlamentariska insynen.

Anf. 48 Olle Sandahl (Kd)
Herr talman! Tack för att jag hastigt får träda in på talarlistan som ersättare för Peter Althin, vår ordinarie företrädare i den här frågan, som hastigt och opåkallat har drabbats av en förhoppningsvis övergående ohälsa. Jag vill göra detta för att ge riksdagen möjlighet att avslå propositionen och vill bara i korta ordalag redogöra för bakgrunden till Peter Althins reservation. Han säger att enligt Kristdemokraternas mening bör polisen få möjlighet att använda sig av hemliga tvångsmedel för att förhindra allvarliga brott, men han anser att regeringens förslag innehåller flera grundläggande brister varför propositionen inte kan stödjas. Kristdemokraterna menar att förslaget i propositionen om att tvångsmedel ska kunna användas om det finns anledning att anta att en person kommer att utöva allvarlig brottslig verksamhet är att gå för långt. Det krävs inte ens en misstanke om brott för att kunna använda tvångsmedel. Dessutom bör det finnas en underrättelseskyldighet i regleringen kring hemliga tvångsmedel. Det bör också finnas en möjlighet för den som utsätts för tvångsmedel att få sin sak rättsligt prövad och få kräva skadestånd för det inträffade. Vidare anser partiet genom Peter Althin, i hans reservation, att den parlamentariska kontrollen är viktig. Den är så viktig att den måste vara löst innan ytterligare möjligheter att använda hemliga tvångsmedel införs i lag. Med detta yrkar jag i Peter Althins frånvaro bifall till reservation nr 1, det vill säga avslag på propositionen.

Anf. 49 Rolf Olsson (V)
Herr talman! Den här debatten handlar om en proposition och ett betänkande med en relativt harmlös titel, nämligen Åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott . Men förslagen är definitivt inte harmlösa. Det är självklart att det i varje samhälle måste finnas möjligheter och vilja att förhindra all brottslighet, allra mest den grova brottsligheten. All brottsbekämpande verksamhet måste bedömas utifrån att åtgärderna är rimliga sett med tanke på behov, effektivitet och nödvändighet. Det gäller i all synnerhet när bedömning ska göras om det är nödvändigt att använda tvångsmedel i brottsbekämpningen. Då handlar det faktiskt varken mer eller mindre om inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter och om avgörande demokratiska värden i samhället. Det är därför nödvändigt att ha stränga restriktioner för användningen när tvångsmedel ändå beslutas. Herr talman! Det som är så speciellt för detta betänkande är att här föreslås att hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning samt postkontroll ska få ske i vissa fall mot personer som ännu inte har begått brott och utan indicier som skulle leda till misstanke om försök eller förberedelse till brott. Det innebär att det ska bli möjligt att använda tvångsmedel redan under spaningsskedet. Detta, menar vi, är ett veritabelt paradigmskifte. Det har inte varit möjligt tidigare. Här har gått en tydlig gräns. Herr talman! Vi väljer i det följande, likt flera remissinstanser, att kalla dessa förslag till utvidgade tvångsmedel för preventiva tvångsmedel. De ska få användas om det kan antas att en person kommer att utöva allvarlig brottslig verksamhet som innefattar en i lagen särskilt angiven gärning. Lagrådet var kritiskt mot just denna formulering och ansåg att rekvisitet satte för låga krav och att det fanns risk för en extensiv tillämpning av bestämmelserna. Regeringen har dock valt att negligera dessa synpunkter. Vänsterpartiet delar Lagrådets farhågor att formuleringarna inbjuder till en extensiv tolkning. Vi vill i sammanhanget påminna om vad som redan i dag framgår av de årliga skrivelserna över tvångsmedelsanvändningen. Där framgår att i mindre än hälften av de fall där hemliga tvångsmedel de facto används för det utredningen framåt. Hur ska det då inte bli när tvångsmedel kan komma att beslutas på ännu lösare grunder - om förslagen skulle gå igenom? Herr talman! I de debatter som förts i dag om buggning, i tidigare debatter om preventiva tvångsmedel, frågan om skyddsidentitet, som vi diskuterade häromveckan, och i en rad andra kontroversiella och integritetskränkande förslag, har försvararna av dessa förslag ibland harmset slagit ifrån sig med argument av typen: "Att bli utsatt för brott är den verkliga integritetskränkningen." Underförstått är att den personliga integriteten och de rättssäkerhetsaspekter som följer i sammanhanget är lättviktiga, och det är att vara oansvarig att ifrågasätta tvångsmedlen. Det är dock en tröst för tigerhjärtan att läsa de många kritiska rösterna bland remissinstanserna. Kritiken handlar inte minst om att den öppna polisen ska ges dessa utvidgade möjligheter. Hovrätten över Skåne och Blekinge skriver till exempel: "Syftet är visserligen värt all respekt, men det kan sättas i fråga om regleringen fyller ett egentligt behov och om den utgör ett effektivt instrument. Det går inte heller att bortse ifrån att förslaget avviker från en sedan länge upprätthållen princip om att tvångsmedel förutsätter misstanke om konkret brott. Det är närmast självklart att om förslaget genomförs så kommer det i framtiden att åberopas till stöd för successiva utvidgningar." Det är, menar jag, insiktsfullt. Spådomen att vi framöver kommer att få hantera oblyga krav på utvidgningar är synnerligen realistisk, enligt min mening. Vi vet att det pågår diskussioner om ytterligare nya tvångsmedel. Redan har i olika sammanhang tagits upp att den nyss diskuterade buggningen borde få användas också när det gäller dessa förslag kring preventiva tvångsmedel. Herr talman! Vänsterpartiet anser att regeringen misslyckats med att belägga att Sverige måste använda sig av preventiv tvångsmedelsanvändning. Även exempelvis Sveriges advokatsamfund menar att systemhotande brottslighet inte förekommer i sådan utsträckning att det finns ett behov av detta paradigmskifte när det gäller tvångsmedelsanvändningen. Vänsterpartiet menar att lagförslagen inte uppfyller regeringsformens krav på tvångsmedelslagstiftning, nämligen att det ska finnas ett reellt behov av lagstiftningen, att förslagen ska vara effektiva och att de ska vara proportionella. Det räcker inte alls med att bara peka på att preventiv tvångsmedelsanvändning är efterfrågad av polisen. Alla medel som kan hjälpa polisen att fånga bovar efterfrågas självklart av polisen, och det är inget märkligt med det. Men det är vi folkvalda som ansvarar för att avgöra om det är lämpligt och förenligt med de nyss nämnda principerna att ge polisen dessa medel eller inte. Det finns inga underbyggda belägg för att införande av tvångsmedel i preventivt syfte skulle vara effektivt när det gäller att förhindra brottslighet, om övervakningen inte skulle ske i sådan omfattning att den blir omöjlig av demokratiska skäl. Om sådana belägg skulle finnas borde regeringen redovisa dessa, och det menar jag att man inte har gjort. Chansen att träffsäkerheten i metoderna är så pass god att medlet blir effektivt förefaller vara liten. Bland annat Brå har ifrågasatt regeringens forskningsunderlag. Regeringen visar inte heller hur en preventiv tvångsmedelsanvändning kan vara effektiv när redan befintlig tvångsmedelsanvändning visar på relativt låg effektivitet, som vi kan utläsa i regeringens årliga skrivelse. Regeringen har inte heller visat att det inte finns några mindre integritetskränkande metoder att tillgå för att förhindra de uppräknade brottstyperna. Detta förutsätts endast mellan raderna. Som ett exempel kan nämnas problematiken kring kriminella mc-gäng, vilket nämns som ett område där polisen har ett behov av att få de föreslagna möjligheterna till preventiv tvångsmedelsanvändning. Andra möjligheter att bekämpa denna brottslighet finns och måste nämnas. En effektiviserad kamp mot ekonomisk brottslighet är ett sådant område som till exempel EBM brukar påtala i diskussioner om detta. Införande av ständigt nya tvångsmedel är inte den enda vägen framåt för att bekämpa brottsligheten. Herr talman! Vänsterpartiet har begärt att förslagen om preventiva tvångsmedel ska bordläggas i minst tolv månader om de inte avslås. Det har vi gjort eftersom vi anser att regeringen inte tydligt har kunnat visa på behovet, effektiviteten och nödvändigheten i sina förslag, vilket man måste kunna göra när det gäller inskränkningar i människors fri- och rättigheter. Därtill finns ingen rätt till effektiva rättsmedel för de drabbade. Det är något som de skulle kunna få genom att det ges rätt för de utsatta att i efterhand få reda på vad de utsatts för och att det därefter ges möjlighet att vända sig till domstol där skadeståndsmöjligheten skulle kunna bedömas. Men, herr talman, självklart anser Vänsterpartiet att det allra bästa vore om regeringen beslutar sig för att återkalla de nu aktuella förslagen. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 och därmed avslag på propositionen. I detta anförande instämde Mats Einarsson och Alice Åström (båda v).

Anf. 50 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Det är ett väldigt resande och instämmande här. Jag hoppas att mina partikamrater håller med mig någorlunda även om de inte reser sig upp. Å andra sidan är det rätt bra, för det sparar tid åt kammaren. Rolf Olsson sade i sitt anförande att det finns en risk för extensiv användning av reglerna. Det är just därför som vi moderater mycket trycker på detta med parlamentarisk granskning och på att man måste hålla koll på hur den här typen av regelverk används. Intressant är ändå att ni i Vänsterpartiet uppenbarligen inte tycker att det är viktigt att förebygga och ingripa och att avslöja mycket allvarliga brott - att försöka hantera det skulle vara att gå för långt. Men det är på det viset att man när det gäller terrorism och grov organiserad brottslighet måste ha en effektiv underrättelseverksamhet. Man måste jobba väldigt länge för att lägga de pussel som visar vad det är som pågår och varför. Det är i det sammanhanget som man har kommit fram till att till exempel avlyssning i vissa situationer skulle vara användbart just för att kunna förebygga grova brott. Det är mot den bakgrunden vi har fått de föreslagna reglerna i propositionen. Om en person agerar på ett sådant sätt att pusselbitarna mycket tydligt ger vid handen att vederbörande är beredd att göra någonting kan man få tillstånd att använda tvångsmedel. Vad är det för fel med det?

Anf. 51 Rolf Olsson (V)
Herr talman! Jag tror inte att jag behöver nämna för Beatrice Ask vilka avvägningar som måste göras utifrån principiella grunder när det gäller att införa så allvarliga saker som nya tvångsmedel. Vi måste titta på behovet och på effektiviteten, och vi måste titta på proportionaliteten. I ljuset av en sådan granskning kommer vi när det gäller förslaget om det här paradigmskiftet fram till att det inte ens måste föreligga ett konkret brott, utan man kan tillgripa nämnda möjlighet under spaningsskedet. Vi är inte övertygade om att detta är riktigt. Det riskerar mycket tydligt att kränka människors integritet på ett sätt som liksom inte står i proportion till vad som är rimligt sett utifrån en allsidig granskning. Det är på det viset; annars skulle vi liksom inte behöva ha några hämningar. Jag misstänker att till och med Moderaterna måste ta hänsyn till de här integritetsavvägningarna när ställning tas i olika frågor. Vi har uppenbarligen kommit fram till olika ställningstaganden. Moderaterna har här kommit att bli ett stödparti till regeringen. Naturligtvis har jag respekt för det. Men i likhet med mycket tunga remissinstanser delar jag kritiken - det här är att gå för långt. När det gäller den öppna polisens möjligheter finns det ett flertal remissinstanser - Justitiekanslern, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Sveriges advokatsamfund och så vidare - som delar kritiken, så vi känner oss definitivt inte ensamma. Det finns alltså en bred kritik.

Anf. 52 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Vänsterpartiet tycker inte att man under spaningsskedet ska få använda hemliga tvångsmedel. Nej, jag förstår det. Jag är också varm anhängare av traditionellt polisarbete och traditionella arbetsmetoder. Det är bara det att det i vissa situationer är lite av 1950-talet över detta. Man kan liksom inte ligga i buskarna och titta på konstiga typer som förbereder terroristangrepp; det fungerar inte. Finns det skäl att fundera över varför vissa personer uppenbarligen kommunicerar med varandra måste man, om man vill förebygga brott, ta reda på vad det är de pysslar med. I fråga om den typ av kriminalitet som vi nu talar om har vi personer som är väldigt förslagna och som använder metoder som är sådana att polisen bara inte kan cykla omkring och betrakta det hela eller sitta med armarna i kors och se hur de sitter där och planerar. Vad säger medborgarna då? Jag tror att det finns skäl att med de tuffa skrivningar som finns i regelverket se till att vi uppdaterar arbetsmöjligheterna för polisen också när det gäller spaning. Att förebygga brott är alltid bättre än att brott begås och kanske får förödande konsekvenser för en massa människor. Jag förstår inte inställningen där trots att jag har en otroligt stor tilltro till lagråden. Det är fråga om en avvägning sett till den enskildes integritet. Men här handlar det faktiskt om att ganska precist hitta personer som förmodligen är på väg att begå någonting. Men det är också så att man ibland vid sådan här spaning kan fria människor som inte har något lurt i sikte utan som bara är lite märkliga - det kan ju också vara en konsekvens. Om vi, som sagt, har en vettig parlamentarisk kontroll av de här verktygen ska vi, tycker jag, använda dem och försöka uppdatera arbetet till 2000-talsnivå.

Anf. 53 Rolf Olsson (V)
Herr talman! Vi kan ha väldigt olika syn på vad som hände under 1950-talet, Beatrice Ask! Det var den period under det kalla kriget när till exempel hundratusentals svenskar registrerades, så nog har det kikats i buskarna tidigare i svensk historia. Det kan inte minst vi i Vänstern intyga. Jag siktar mot ett samhälle med en så stor öppenhet som möjligt. Det är vad jag strävar efter. Om vi så att säga förser de brottsbekämpande krafterna med ständigt nya tvångsmedel riskerar vi, anser jag, faktiskt öppenheten på ett sätt som knappast är rimligt. Jag tror att det går att komma längre med traditionellt polisarbete, precis som Beatrice Ask diskuterar. Vi har ju haft diskussioner om detta. Bland annat inom ekobrottsbekämpningen går det att komma mycket längre, till exempel när det gäller att bekämpa mc-gängen; jag är fullkomligt övertygad om det. Självklart kan det komma att behövas tvångsmedel framöver men inte i den här formen. Vi har länge krävt en parlamentarisk kontroll och informationsplikt gentemot de drabbade när det gäller de traditionella tvångsmedlen. Men där har draghjälpen så att säga inte varit särskilt uppenbar. Det har skett en omvändelse under galgen från flera partiers sida nu på slutet när nya förslag kommer. Som sagt: Vid en helhetsavvägning mellan behov, proportionalitet och effektivitet är det, menar vi, alldeles klart att förslaget måste avslås.

Anf. 54 Johan Linander (C)
Herr talman, ärade riksdagskolleger och nu frånvarande justitieminister! Givetvis borde justitieministern ha varit här när vi debatterar en så oerhört viktig fråga. Jag skulle vilja påstå att den här frågan har en ännu större dignitet än buggningen, som vi nyss debatterat. Då hade justitieministern tid att vara här, men nu har han tydligen inte tid för riksdagen. I buggningsdebatten inledde jag med att säga att Centerpartiet anser att buggning behövs i Sverige. Men när det gäller de förslag som vi nu debatterar är vår uppfattning den omvända. Vi anser inte att något behov av tvångsmedelsanvändning i förebyggande syfte finns klarlagt. Vi säger inte att det inte är så men kan heller inte veta att det behovet finns. Skulle vi ändå införa dessa åtgärder för att förhindra vissa allvarliga brott som tvångsmedelsanvändning i förebyggande syfte i verkligheten innebär, är frågan vid vilken nivå av misstanke eller inte misstanke som åtgärderna ska få användas. Det anser vi inte vara klarlagt. Inte heller anser vi det vara klarlagt om den här formen av tvångsmedelsanvändning i förebyggande syfte kan klaras av med tillräcklig rättssäkerhet och skydd av den personliga integriteten. Till skillnad från i frågan om buggningen finns det ingen utförlig utredning som ligger till grund för det här förslaget. En så kallad sakkunnig person har hjälpt Justitiedepartementet att ta fram en promemoria. Det är allt. Till en början kan man åtminstone ifrågasätta den behovsanalys som gjorts. I propositionen är den väldigt mager, mycket sämre än i buggningspropositionen. Bland annat påstås det i den här propositionen att terrorismen har ökat. Man får utgå från att man menar att terrorismen har ökat i Sverige eftersom lagstiftningen ska gälla i Sverige. Jag skulle vilja ställa en fråga till justitieministern, men eftersom han inte är här nu frågar jag Britta Lejon i stället: På vilka grunder hävdar man att terrorismen har ökat i Sverige? Om det finns något tillräckligt behov som motiverar tvångsmedelsanvändning i förebyggande syfte framgår det inte av propositionen. Om vi inte kan ta ställning till om det finns ett sådant behov eller inte kan vi inte heller ta ställning för förslaget. Om vi säger att behovet finns måste man fråga sig: På vilken nivå ska man ställa kravet att åtgärderna får användas? Ska det räcka med att polisen anser att det finns en anledning, ska det åtminstone krävas en misstanke om brott på stämplingsstadiet eller är avvägningen "anledning att anta" tillräcklig? Regeringen har kommit fram till att nivån "anledning att anta" är den rätta nivån. Hur man har kommit fram till detta framgår inte heller i propositionen. Det nämns att "anledning att anta" är samma nivå som när förundersökning ska inledas. Detta i sig kan inte vara något argument för att flytta tvångsmedelsanvändningen från att - som i dag - någon ska vara skäligen misstänkt till att det ska räcka med "anledning att anta". Från Centerpartiets sida kan vi tänka oss att det behövs en något lägre nivå än skälig misstanke. Det kan behöva användas tvångsmedel i något fler fall än i dag. Men att bara instinktivt föreslå en så oerhört låg nivå som "anledning att anta" känns inte rättssäkert. Vi fruktar att tvångsmedel kan komma att användas på lösa grunder och i värsta fall utan grund för avlyssningen, det vill säga att den bygger på rena antaganden. I författningskommentaren i propositionen kan man också läsa: Polisen torde dock sällan kunna lägga fram någon mer ingående utredning av de omständigheter som ligger till grund för påståendet att en person kommer att utöva den brottsliga verksamheten i fråga. Man säger alltså att domstolen ska avgöra om hemliga tvångsmedel ska få användas utan att polisen behöver lägga fram några som helst bevis för att brott planeras. Det ska räcka med polisens antagande. Jag litar på svensk polis. Jag tycker att svensk polis i stort gör ett mycket bra jobb, även om jag tycker att de borde vara fler. Jag fruktar att man alltför ofta vill använda de här hemliga tvångsmedlen. Det är inte polisens sak att avgöra när den personliga integriteten ska skyddas. Polisens roll är att utreda brottslighet. Den rollen ska de ha, men det måste finnas kontrollinstanser som kontrollerar rättssäkerheten och den personliga integriteten. Herr talman! Om man nu skulle komma fram till att det finns ett behov av preventiva tvångsmedel och att "anledning att anta" är rätt nivå är frågan ändå om det kan införas med tillräcklig rättssäkerhet och integritetsskydd. Jag har inget svar på det eftersom propositionen är bristfällig även här. Från Centerpartiets sida har vi pekat på ett antal brister. Det är samma brister som vi diskuterade i buggningspropositionen. Det är framför allt underrättelseskyldigheten, den parlamentariska kontrollen och Integritetsskyddskommitténs arbete. Jag ska inte gå in närmare på det eftersom det skulle vara en upprepning av den förra debatten. Även när det gäller den här propositionen har samtliga ledamöter i konstitutionsutskottet - inte bara centerpartister, kristdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister utan även folkpartister, moderater och socialdemokrater - givit ett mycket skarpt och kritiskt yttrande till justitieutskottet. Det har justitieutskottet inte tagit ställning till. Man har åtminstone inte lyssnat. Man säger att det är en besvärande brist att underrättelseskyldigheten och den förbättrade parlamentariska kontrollen inte är på plats. Från Centerpartiets sida håller vi med. Det förvånar mig att både Lagrådet och konstitutionsutskottet har valt att i sina yttranden till regeringen och justitieutskottet lägga karbonpapper mellan buggningen och det här förslaget. Jag tycker att det är stor skillnad. Som Rolf Olsson tidigare sade innebär inte buggningen något stort paradigmskifte. Det är en vidareutveckling av telefonavlyssning. Men att börja använda hemliga tvångsmedel utan att det finns en misstanke om brott är faktiskt ett paradigmskifte. Det förvånar mig att inte både Lagrådet och konstitutionsutskottet har ett ännu mer kritiskt yttrande över den här propositionen. Med alla dessa argument har Centerpartiet kommit fram till att propositionen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott inte bör genomföras. Jag yrkar därför bifall till reservation 1 om avslag på propositionen. Eftersom även det här förslaget faller under de regler i regeringsformen som gör att minoritetsbordläggning blir tillämplig vill jag avsluta med att säga att om vårt avslagsyrkande inte vinner bifall kommer Centerpartiet att rösta för en minoritetsbordläggning.

Anf. 55 Leif Björnlod (Mp)
Herr talman! Makten vill alltid kontrollera. För att vara lite klassisk: Väktarna måste alltid övervakas. I det här fallet, precis som i det föregående, finns det brister i och med att det inte finns förslag angående den parlamentariska kontrollen. Jag delar uppfattningen att det här förslaget går mycket längre än den rena buggningsfrågan. Det är lite störande med de lösa grunderna. Jag förstår inte varför en allmän domstol och ett offentligt ombud ska vara med och bevilja tillstånd för användning av de här medlen. Det behöver ju över huvud taget inte läggas fram någon argumentation. På vilka grunder ska domstolen ta ställning? Att en polisman antar att det kan finnas anledning att anta att det kommer att begås ett grovt brott tycker jag är väldigt lösligt. Möjligheten att missbruka detta ser jag vara väldigt stor. Det skrämmer mig lite. När vi nu arbetar med att konstruera ett instrument med vilket man kan kontrollera staten tror jag att det finns anledning att fundera över staten. Har vi alltid den goda staten som alltid vill alla medborgares bästa? Alla kommer att hävda det, men det är inte säkert att det är så. Som jag uttryckte mig vid ett annat tillfälle: Skulle djävulen bli statsminister har vi gett honom eller henne alla de medel som den skulle kunna önska sig. Jag tycker att det finns en fara i det. Det skrämmer mig att vi bygger upp ett kontrollsamhälle på så lösa grunder. Jag yrkar bifall till reservation nr 2 som innebär avslag och påpekar att vi också kommer att stödja ett minoritetsbordläggningsyrkande om vi kommer i den situationen. Jag tycker att det här ärendet, till skillnad från buggningsärendet, förtjänar att hamna i dokumentförstöraren omedelbart. Man behöver verkligen tänka ytterligare väldigt många gånger på om vi över huvud taget, på så lösa grunder, ska bygga upp ett kontrollsamhälle. Jag hoppas att jag slipper vara med om att medverka i det.

Anf. 56 Britta Lejon (S)
Herr talman! Riksdagens debatter, både den tidigare debatten om buggning och den här som handlar om förslaget om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott, är viktiga. Det är två förslag som kommer att ge polisen och Säkerhetspolisen bättre möjligheter att bekämpa och i bästa fall förhindra mycket grova brott och attentat. Det är dessutom två mycket omdiskuterade och delvis mycket kritiserade förslag som riksdagen har att ta ställning till. Jag vill bara understryka att anledningen till att justitieministern var tvungen att avvika efter den första debatten var att det i denna riksdag pågår flera viktiga saker samtidigt, och han var tvungen att närvara vid EU-nämnden. De sköt ändå upp sitt sammanträde en timme för att invänta hans närvaro. Jag vill bara ha det sagt. Låt mig börja med att med några få ord försöka beskriva själva förslaget. Förslaget om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott eller, som man också kan uttrycka det, förslaget om preventiva tvångsmedel innebär att de brottsbekämpande myndigheterna genom en särskild lag ges möjlighet att använda hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning och postkontroll för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Märk väl att de som i debatten, inte i den här kammaren men utanför denna kammare, har anfört att förslaget också skulle innebära en möjlighet att använda buggning i förebyggande syfte har missuppfattat frågan totalt och blandat ihop de två olika lagförslagen. Det är enbart de redan existerande tvångsmedlens användningsområde som föreslås bli större. De brott som förslaget syftar till att beivra är brott mot rikets säkerhet, allmänfarliga brott och terroristbrott, det vill säga den typ av mycket allvarlig brottslighet som Säkerhetspolisen har att bekämpa. Det är brott där många människors liv står på spel och där hela samhället attackeras. Dessutom kan vissa andra mycket allvarliga brott såsom mord och människorov komma i fråga om det finns anledning att anta att avsikten med brotten är att förmå offentliga organ eller dem som yrkesmässigt bedriver nyhetsförmedling att vidta en åtgärd eller att avstå från att vidta en åtgärd. Tillstånd till tvångsmedelsanvändning ska kunna ges om det med hänsyn till omständigheterna finns anledning att anta att en person kommer att utöva den här allvarliga brottsliga verksamheten. För att tillstånd ska kunna ges måste åtgärden vara av synnerlig vikt för att förhindra den brottsliga verksamheten. Skälen för åtgärden måste uppväga det men som intrånget innebär. En del av kritiken, som har hörts i debatten, har handlat om farhågor för att rättssäkerheten inte beaktas. Därför är det viktigt att beskriva de rättssäkerhetsgarantier som förslaget har omgärdats med. Först och främst är det en domstol som ska besluta om tillstånd ska ges, och det är en åklagare som ska inge den här ansökan till domstolen. Vid domstolens beslut ska offentliga ombud närvara, och domstolen får som redan sagts bara meddela tillstånd om åtgärden är av synnerlig vikt för att förhindra den brottsliga verksamheten och när andra åtgärder redan är uttömda eller är omöjliga att vidta. Tvångsmedlet får endast komma i fråga när misstanke kan riktas mot en person, inte mot en grupp, som förslaget tidigare såg ut. Prövningen kommer att göras mot den information som polisens underrättelse- och spaningsverksamhet samt det internationella polissamarbetet ger. Misstanken kan inte vara grundad på spekulationer utan ska bygga på fakta, på faktiska, iakttagbara händelser såsom till exempel hotelser. Misstankar som enbart har sin grund i att en person sympatiserar med eller tillhör en viss brottsbenägen grupp är naturligtvis inte tillräckliga. En annan viktig förutsättning för förslaget är att användningen av överskottsinformation som polisen får regleras. Men så är också numera fallet. Förutom de här reglerna tillkommer också tillsynen i efterhand av tvångsmedelsanvändningen. Justitieombudsmannen och Justitiekanslern har ju sina respektive roller. Den parlamentariska insynen i och kontrollen, som redan i dag finns, i efterhand av tvångsmedelsanvändningen ska förbättras. Och vi har redan här i dag diskuterat när de förändringarna och förbättringarna kommer. Ett förslag till en ny ordning är på väg. Jag vill bara understryka att den granskning som den nya nämnden ska stå för syftar till att säkerställa att tvångsmedlen används i enlighet med den lagstiftning som finns. Nämnden ska också, om man ser att det finns vissa brister i regelverket, verka för att uppmärksamma dem, att de åtgärdas. Och man ska för att kunna fullgöra sitt arbete kunna ha en viss insyn i pågående fall. I samband med förslaget om buggning och förslaget om tvångsmedel i förebyggande syfte har regeringen också, som vi redan tidigare har hört, aviserat en ordning med underrättelse i efterhand till dem som har utsatts för tvångsmedel. Den här utredningen är också på gång, och vi kommer under nästa riksdagsår att få ett förslag till en ny ordning här. Det finns därmed, vill jag ha sagt, både innan tillstånd till tvångsmedelsanvändning ges och under tiden som åtgärden vidtas och efteråt kontroll av att åtgärden sker på ett, i ett demokratiskt samhälle, godtagbart sätt både ur ett rättssäkerhetsperspektiv och ur ett integritetsperspektiv. Sammantaget kommer vi att få en betydligt bättre ordning för kontroll och parlamentarisk insyn än den ordning som vi i dag har för kontroll och insyn av dagens existerande tvångsmedelsanvändning. Flera av debattörerna har ifrågasatt behovet. Varför behöver då polisen kunna använda de här metoderna i större utsträckning än man redan gör i dag? Ja, min kollega Margareta Persson har i den tidigare debatten nämnt några av de här anledningarna. De senaste tio åren har vi sett en tiodubbling av de kriminella mc-gängen. Riksåklagaren har nyligen i en rapport rapporterat att 12 % av dem som arbetar i deras myndigheter utsätts för våld och hot i samband med att de utför sitt tjänsteuppdrag. Brottsförebyggande rådet har alldeles nyligen rapporterat att ungefär 12 % av tjänstemännen som arbetar inom rättsväsendet och närliggande myndigheter utsätts för hot och våld i samband med att de utför sina uppdrag. Bostäder beskjuts. Privatbilar utsätts för skadegörelse. Domstolar bombhotas. Sverige är inte längre vad Sverige en gång var. För Säpos del kan vi konstatera att den internationella terrorismen under senare år har kommit att dra fördel av öppnare gränser. Ofta äger planeringen av ett terroristbrott rum i andra stater än där brottet sedan ska utföras. Våra skyldigheter gentemot vår omvärld sammanfaller med våra nationella intressen. Den svenska statsmakten har självfallet ett särskilt ansvar att skydda sina medborgare och rikets intressen på svenskt territorium. Men vi har också en skyldighet att bidra till ett effektivt och väl fungerande internationellt underrättelseutbyte. De metoder som används vid planeringen av terroristbrott förändras fortlöpande och har blivit mer sofistikerade. Den ökade rörligheten över gränserna, den ökade kommunikationen och den nya tekniken erbjuder nya möjligheter. Förutom avancerad utrustning står också stora personella och ekonomiska resurser till förfogande för dem som står bakom aktionerna. Företrädare för Säkerhetspolisen har vid upprepade tillfällen under en följd av år förklarat att dagens tvångsmedelsbestämmelser inte räcker till för att bedriva ett effektivt arbete. Insikten om de förändrade förutsättningarnas krav finns också företrädd i en vidare krets än enbart hos polismyndigheterna. Redan när 11 september-utredningen lämnade sina förslag var det flera remissinstanser som välkomnade en översyn av möjligheterna för säkerhetstjänsten att använda sig av vissa tvångsmedel i förebyggande syfte - JO, Riksåklagaren, Stockholms tingsrätt och till och med Sveriges advokatsamfund. När det nu aktuella förslaget har varit ute på remiss har ett flertal remissinstanser sagt sig instämma i bedömningen att det i dag finns ett behov av tvångsmedel i förebyggande syfte, och det är inte enbart de brottsbekämpande myndigheterna som säger det. Den öppna polisens bekämpande av allvarlig organiserad brottslighet sker ofta under sådana förhållanden att det finns anledning att anta att åtminstone stämpling till ett visst brott har begåtts, och en förundersökning kan således inledas. I sådana fall finns inte något större praktiskt behov av tvångsmedel. Emellertid finns det även i den öppna polisens verksamhet, framför allt inom ramen för kriminalunderrättelsearbetet, ärenden där mycket allvarlig brottslighet som riskerar stora värden och människoliv kan vara förestående. Polisen kan med de medel som i dag erbjuds stå inför stora svårigheter att få mer exakta uppgifter om brottsplanerna. De problem som dagens regelverk medför för den öppna polisens kriminalunderrättelseverksamhet bär stora likheter med de bekymmer som Säpos författningsskydd står inför vid underrättelseinhämtande. Både Säpo och den vanliga polisen har att bekämpa organisationer som är uppbyggda på ett sådant sätt att insyn är svår. Möjligheterna till yttre spaning och infiltration är små därför att de här nätverken och grupperingarna har mycket starka lojalitets- och lydnadsplikter och är mycket slutna. Att dra gränsen mellan Säpos och den öppna polisens verksamhetsområden kan vara svårt när det gäller organiserad och systemhotande brottslighet. I dag finns ett ökat behov av att effektivt samverka mellan polisen och Säpo och av att kunna möta brottsligheten oavsett vilka metoder som brottsligheten använder sig av. Mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg och bilbomben mot journalisten i Nacka är två fall där behovet av samverkan mellan de olika myndigheterna har varit tydligt. Hur ser det då ut i andra länder? Låt mig bara kort konstatera att tvångsmedelsanvändning i förebyggande syfte förekommer i ett flertal andra stater. Bland annat våra broderländer Finland och Norge har nyligen infört en sådan lagstiftning. Storbritannien, Tyskland, Italien, Nederländerna och också till exempel Spanien har med olika utformning sådana här möjligheter i dag. Jag vill bara konstatera att Lagrådet i sitt yttrande faktiskt inte har haft någonting att anföra mot själva behovet av tvångsmedel i preventivt syfte. Däremot har man framfört liknande synpunkter som i buggningsärenden beträffande integritetsskyddet, behovet av att ha ett snävt tillämpningsområde, en tydlig utformning och betryggande procedurregler för att minimera risken för missbruk och för att skapa största rättssäkerhetsgarantier. Konstitutionsutskottet har yttrat sig, flera har varit inne på det. De har lämnat ungefär samma synpunkter som de gjort beträffande buggningen. Utan att ha ett eget ställningstagande i ärendet framhåller KU vikten av att justitieutskottet gör avvägningarna med hänsyn till ändamålsbehovs- och proportionalitetsprinciperna. Man säger att det är en besvärande brist med den närmare utformningen av underrättelseskyldigheten i efterhand och med att den förstärkta granskningen inte finns på plats nu när de här förslagen behandlas i riksdagen. De reservationer och invändningar som har framförts mot förslaget handlar om att man ifrågasätter om tvångsmedlet är effektivt för att förhindra brottslighet. Man menar att det inte finns vetenskapliga belägg för detta. Man menar vidare att frågan om underrättelse i efterhand samt den förstärkta parlamentariska kontrollen måste vara på plats innan beslut fattas. Slutligen menar man att Integritetsskyddsutredningens arbete ska avvaktas. Med anledning av det har jag följande att säga. Först och främst kan inte det faktum att det finns vetenskapliga belägg för något vara avgörande för om ett behov finns eller inte. Vi har ett ansvar att göra de ibland mycket svåra avvägningarna mellan en effektiv brottsbekämpning och skyddet av människors integritet. När företrädare för de brottsbekämpande myndigheterna säger att lagstiftningen inte ger utrymme för de metoder som de behöver för att kunna fullfölja sitt uppdrag har vi anledning att lyssna på de synpunkterna. När tidigare offentliga utredningar kommit fram till samma slutsats är det också något att beakta. Slutligen kan utländska erfarenheter som finns av tvångsmedelsanvändning ge oss ytterligare kunskap. Majoriteten i utskottet har kommit fram till att det finns behov av att ge både polis och säkerhetspolis möjlighet att använda tvångsmedel. Beträffande invändningar som handlar om att underrättelse i efterhand ska ske till den som oriktigt har drabbats av tvångsmedel kan jag bara hänvisa till det arbete som har inletts för att skapa en sådan ordning, likaså när det gäller förstärkningen av den parlamentariska kontrollen. Avslutningsvis, herr talman, vill jag framhålla betydelsen av att samhället förmår göra både-och. Vi måste kunna ge polisen effektiva arbetsmetoder och samtidigt kunna göra det på ett sätt som är både rättssäkert och med minsta möjliga ingrepp i människors privatliv och integritet. Vi socialdemokrater anser att förslaget på ett bra sätt lyckas med denna viktiga avvägning mellan olika men i ett demokratiskt samhälle lika viktiga principer. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Eftersom detta också är justitieutskottets sista debatt den här mandatperioden vill jag ta tillfället i akt att å mina och mina socialdemokratiska kollegers vägnar i utskottet tacka de övriga partiernas företrädare i justitieutskottet för alla de debatter som vi har haft tillsammans. Det har varit givande. I detta anförande instämde Kerstin Andersson, Christer Erlandsson, Helena Frisk, Elisebeht Markström, Göran Norlander och Margareta Persson (alla s).

Anf. 57 Rolf Olsson (V)
Herr talman! Jag vill gärna replikera och tacka Britta och alla andra kolleger i utskottet för den gångna mandatperioden och för de mycket givande diskussioner vi har haft här. Jag har i mitt anförande utvecklat min principiella kritik av förslaget, och jag tänkte inte upprepa det. Jag konstaterar att inte ens Britta Lejon lyckades övertyga mig om att jag ska inta en annan ståndpunkt i denna fråga. Men jag skulle vilja lyfta diskussionen till att bli lite mer övergripande. Vi diskuterar här förslag efter förslag, var för sig, men var finns helheten? Vart är vi på väg någonstans? Vad händer med vårt öppna samhälle? Det tycker jag är jätteviktiga frågor, men dem diskuterar vi inte. Jag skulle vilja höra lite av Britta Lejons tankar kring vad som händer med samhället när vi nu inför alla dessa nya tvångsmedel, dessa kontroversiella förslag - buggning, preventiva tvångsmedel, skyddsidentitet. Vi diskuterar samarbetet mellan militär och polis. Vad händer med samhället? Vad tror Britta Lejon kommer att hända framöver? Jag tycker att det är viktigt att vi ändå reflekterar över det. Jag gör det också utifrån vad till exempel Hovrätten över Skåne och Blekinge skrev om risken för en extensiv användning av dessa tvångsmedel, i det här fallet de preventiva tvångsmedlen. Jag vill också om möjligt höra tankar kring vad som kan finnas runt hörnet - lagring av trafikdata, dataavlyssning som BRU har diskuterat, möjligheterna att utvidga de preventiva tvångsmedlen med buggning som ändå har diskuterats. Vad är Britta Lejons tankar kring detta?

Anf. 58 Britta Lejon (S)
Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att jag inte hade trott att jag skulle lyckas övertyga Rolf Olsson om att nu plötsligt inta en annan ståndpunkt än tidigare. Men Rolf Olsson har naturligtvis rätt i att vi måste förmå se helheten. Vi måste förmå se den totala samhällsutvecklingen. Det kan kännas lite svårt när det väcks många förslag som behandlas samtidigt i riksdagen och dessutom i flera olika utskott. Jag kan nog inte ge några bättre svar på de här frågorna än Rolf Olsson själv kan göra. Vi kanske kommer till lite olika synpunkter utifrån de olika värderingar vi har ändå på var gränsen mellan skyddet för integritet och effektiviteten i brottsbekämpningen bör ligga. Jag tror att vi alla ställer upp på värnandet av att vi klarar av att göra både-och. Ska man lyckas med det tror jag att man i varje enskilt lagstiftningsförslag måste granska förslaget ur rättssäkerhetsaspekter och integritetsaspekter. Om vi socialdemokrater inte ansåg att det i de här aktuella lagförslagen ändå fanns en god och klok avvägning och goda rättssäkerhetsgarantier, minimalt intrång i privatlivet med hänsyn till de ändamål som lagförslagen handlar om skulle vi naturligtvis inte ha ställt upp på dem. Jag känner mig trygg i att de här lagförslagen åstadkommer en avvägning som är rimlig och adekvat.

Anf. 59 Rolf Olsson (V)
Herr talman! Det är mycket begärt att Britta Lejon ska ge ett fullödigt svar på frågan, jag är medveten om att den är jättestor. Jag tycker att den är oerhört viktig att ställa tydligt och klart. Vi kommer att se att debatten om de här frågorna kommer att fortsätta utanför detta hus och inne i huset. Mina farhågor är inte lugnade när det gäller framtiden och utveckling av integriteten när det gäller de grundläggande fri- och rättigheterna. Vi ser i Vänsterpartiet vår roll som att elda under de kritiska synpunkterna. Vi står uppenbarligen för lite olika synsätt när det gäller att bedöma effektivitet, proportionalitet och behov kring tvångsmedlen. Det är att beklaga. Jag vill ta tillfället i akt att rikta ett varningens ord för att detta kan vara början och att det kommer mera. Det kommer en extensiv användning, och det kommer ytterligare förslag. Det ligger i röret. Vi får fortsätta att bevaka detta på ett kritiskt sätt.

Anf. 60 Britta Lejon (S)
Herr talman! Rolf Olsson och hans partikamrater har med förtjänst understrukit bland annat behovet av en ökad och förbättrad parlamentarisk kontroll över och insyn i tvångsmedelsanvändningen i Sverige. Det är någonting som vi nu också får se bli verklighet. Vi kommer att ha en mycket bättre ordning i framtiden än vad hittills har varit fallet. Det finns inte anledning att vara så pessimistisk som Rolf Olsson. Jag har tilltro till att de som kommer efter Rolf Olsson som kommer att företräda både mitt parti och Rolf Olsson parti i denna kammare i framtiden också kommer att värdesätta och bevaka att vi åstadkommer en god avvägning mellan de olika principer ett demokratiskt samhälle måste vara uppbyggt av. Det är bara den fortsatta debatten, diskussionen och utformningen av de precisa lagförslagen som kommer att avgöra hur vårt samhälle ser ut. Det vet inte Rolf Olsson och jag något annat om än att jag är övertygad om att riksdagsledamöter även i framtiden kommer att se på sitt uppdrag med samma allvar som Rolf Olsson och vi andra gör och åstadkomma denna goda avvägning. Jag har gott hopp inför framtiden. Jag tycker också att lagförslagen är viktiga. Jag menar att Sverige har bekymmer och har förändrats på ett sätt som gör att dessa lagförslag tyvärr är nödvändiga.

Anf. 61 Johan Linander (C)
Herr talman! Det vi nu diskuterar är åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Det handlar om att använda en del tvångsmedel i förebyggande syfte utan att det finns någon direkt brottsmisstanke. De ska få användas vid hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning och postkontroll. Vi har nyss debatterat hemlig rumsavlyssning, det vill säga buggning. Varför har Socialdemokraterna inte föreslagit att buggning också ska få användas i förebyggande syfte? Om det verkligen behövs till exempel teleavlyssning i förebyggande syfte för att stoppa terrorismen, varför behövs det då inte buggning i samma syfte för att stoppa terrorism? I förra debatten fick vi höra att de hemliga tvångsmedel vi har i dag inte räcker till. Därför måste vi ha ett nytt, det vill säga buggning. Men gäller inte det i den här debatten?

Anf. 62 Britta Lejon (S)
Herr talman! Nu vill Johan Linander få mig att tala om någonting som tidigare talare har uttryckt som det sluttande planet. Det är jag inte beredd att göra. Det är ändå skillnad på buggning som tvångsmedel och andra tvångsmedel. Det har föregående debatt på ett föredömligt sätt lyft fram. Man får betydligt mer information när man buggar än när man använder sig av andra tvångsmedel. Det är någonting som fler människor drabbas av än enbart den man vill få information om. Därför är det ett tvångsmedel som måste omgärdas av väldigt strikta gränser. Det förslag vi har nu handlar inte om buggning. Det finns skäl till det. Det handlar om att göra en avgränsning i varje fall. Det är en avvägning mellan rättssäkerhet och integritet å den ena sidan och effektivitet och rättstrygghet, som Johan Pehrson brukar uttrycka sig, å den andra sidan. Vi har gjort bedömningen att detta är en rimlig avvägning. Jag vill ta tillfället i akt att uttrycka mitt beklagande över att Centerpartiet inte har varit berett att gå med den majoritet som finns i utskottet i bedömningen av behovet av denna åtgärd och den tidigare åtgärden. Vi har från vår sida haft en stor beredskap att diskutera förslagen. Vissa partier har uttryckt den beredskapen. Men Centerpartiet har inte gjort det trots att man principiellt säger att man ser att det finns behov av ytterligare åtgärder och arbetsmetoder till polisen. Jag beklagar detta.

Anf. 63 Johan Linander (C)
Herr talman! Jag kan inte säga om behovet finns eller inte finns. Det ger inte propositionen något svar på. Vi kan åtminstone vara väldigt överens om att de brott som räknas upp i listan i 1 § i den föreslagna lagen är väldigt ovanliga brott. Det är högmålsbrott, uppror, högförräderi, krigsanstiftan och lite sådana saker. Jag kan inte svara på om behovet finns. Det hade Justitiedepartementet en möjlighet att visa i propositionen, men det har man inte gjort. Det är att gå för långt att helt avskaffa att det behövs någon som helst misstanke om brott. Att det finns anledning att anta är att sätta ribban alldeles för lågt. Jag ska gå tillbaka till Britta Lejons tidigare anförande. Där gav hon exempel som jag inte tyckte var riktigt relevant. Vi talar om organiserad brottslighet. Det kan väl tänkas att någon kriminell organisation begår något av dessa väldigt ovanliga brott. Men det är inte vad den organiserade brottsligheten framför allt sysslar med. Det kom ett exempel om internationell samverkan för att motverka terrorism. Det är jätteviktigt. Även om terroristbrott inte skulle vara planerade i Sverige skulle lagstiftningen kunna gälla, om jag förstod Britta Lejon rätt. Om USA:s säkerhetstjänst eller Kinas säkerhetspolis kontaktar svensk säkerhetspolis och säger att det finns anledning att anta att spioneri eller grov obehörig befattning av hemlig uppgift kommer att begås i deras länder, skulle vi då till exempel ha hemlig telefonavlyssning av en svensk medborgare i Sverige, för att finns anledning att anta att något sådant skulle ske i ett annat land?

Anf. 64 Britta Lejon (S)
Herr talman! Jag börjar med det sista först. Svensk polis har naturligtvis ett underrättelsesamarbete med andra länder, och det ska man fortsätta med. Det här förslaget kommer att ge ytterligare möjligheter till det. Glöm inte, Johan Linander, att det är en svensk åklagare som ska ansöka till en svensk domstol. Det är en svensk domstol som ska övertygas om behovet i det aktuella fallet. Johan Linander talade om ifrågasättandet av behovet och att propositionen inte ger något underlag för att bedöma om det finns ett behov. Jag tror att Johan Linander i sitt anförande sade att det inte finns någon utredning utan enbart en sakkunnig person som har skrivit en departementspromemoria. Det aktuella förslaget bygger visserligen på förslagen i den aktuella departementspromemorian. Men det finns ändå ett antal offentliga utredningar som tidigare berört frågeställningarna. Både Säkerhetstjänstkommissionen och 11 september-utredningen har berört frågeställningarna. Det är viktigt att konstatera det. Jag tycker till skillnad från Johan Linander att departementspromemorian lyckas med att visa på behovet. Det finns ett antal remissinstanser som instämmer i den bedömningen. Jag kan bara nämna till exempel Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten. De tycker att man har lyckats visa på behovet av det nya lagförslaget. Nivån för misstanke är för låg, säger Johan Linander. Det kan man naturligtvis ha olika uppfattningar om. Det är en relativt låg grad av misstanke. Men vi har gjort bedömningen att det är nödvändigt att landa där om man ska kunna använda sig av tvångsmedlet på ett vettigt sätt. Det är i varje fall högre grad av misstanke innan man här kan använda sig av tvångsmedel än det utrymme som redan i dag existerar för myndigheter som använder sig av utlänningslagstiftningen och tvångsmedel i samband med tillämpning av den. Vi har åtminstone en högre grad här än vad som finns i den redan existerande utlänningslagstiftningen. Den tror jag att Centerpartiet röstade för.

Anf. 65 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! En demokrati har inte bara en rättighet utan också en direkt skyldighet att försvara sig, enligt min uppfattning. Jag tar vid lite där Britta Lejon slutade. Vi har lagstiftning som skiljer tydligt på svenska medborgare och icke-svenska medborgare. Det är vanligt att man gör så - det görs i de flesta demokratiska länder - just för att skydda sin egen demokrati. Jag vill varna för en bild av att Sverige skulle vara någon form av Bullerbyn. Det blir lite beklämmande att höra ledamöter av riksdagens justitieutskott här säga att det inte står om behovet i propositionen. Nej - jag är väldigt glad att det inte står om något behov där. Det ska det inte göra, annat än att det just finns ett behov. De partier som nu argumenterar mot behovet har också tillgång till de sammanträden där vi möter svensk säkerhetspolis. Ni medverkar också till de brev som skrivs och de inriktningsbeslut som fattas för svensk säkerhetspolis. Om ni är närvarande då så är ni rimligen medvetna om vad de säger till oss om hur det ser ut i Sverige med högerextremism, med radikala islamistiska element som är rätt otäcka, med vänsterextrema grupper som är beredda att spränga en McDonaldsrestaurang eller med högerextrema grupper som är beredda att mörda människor. Det har uppenbarligen bevisligen hänt. Det finns också andra grupper som vill spränga kristna församlingar med en tydlig högerinriktning. Detta förekommer. Var inte naiva! Vakna upp ur Bullerbyn! Det finns en verklighet här som vi ska göra så bra som möjligt. Då krävs det att vi ger verktyg till svensk polis. Bakgrunden är mycket riktigt den att frågan har varit uppe länge. Vi vet hur befintlig lagstiftning tyvärr delvis har missanvänts för att komma åt inte minst högerextrema grupper på senare år. Nu gör man en möjlighet för att möta den extremism som med våldet som ideologi vill störta svensk demokrati. Då har vi, alla här inne, en enorm skyldighet att rusta svensk polis så att den på vårt uppdrag kan möta detta hot. Det har gjorts utredningar, som sagt. Den promemoria som gjordes som förslag till detta och som remissbehandlades tyckte jag gick alldeles för långt. Man pratade om misstanke mot grupp. Det fanns ingen misstankenivå alls. Om man ska stödja det här så är det viktigt att man fokuserar på en individ och att man fokuserar på att det finns någon form av misstankegrad. Nu har man infört den nivå som vanligtvis gäller för förundersökning. Som alltid är det beklagligt att vi lever i en värld där vi ens behöver diskutera detta. Men vi har inte bara en skyldighet utan en absolut rättighet, och vi måste skydda vår svenska demokrati. I den tidigare debatten om buggning var det ett fasansfullt hänvisande till olika remissorgan. Jag tycker att man ska vara ärlig och säga nu att Lagrådet inte har avstyrkt detta. I de synpunkter som Lagrådet hade - det har Lagrådet alltid - anser man att detta i allt väsentligt är tillgodosett i den proposition som nu föreligger. Vi har hovrätter och tingsrätter som stöder detta och som pekar på behovet av att svensk demokrati ska skydda sig. Om det kan göras antaganden att det finns en person som planerar att kapa ett tåg mellan Köpenhamn och Malmö så är det väl rimligt att vi försöker avstyra den verksamheten? Samma person kanske tänker spränga tåget. Det finns människor som är så sjuka att de planerar sådant och önskar detta för att manifestera sin galna ideologi. Ser inte ni det behovet? Ser inte ni att det här förekommer? Eller tror ni att det är någonting som det bara berättas historier om? I så fall måste ni ju grovt misstro svensk polis och hävda att den berättar sagor. Jag hävdar att det tyvärr inte är så det ligger till. Jag tycker därför att det vilar ett stort ansvar på dem som nu säger nej till detta. Det rör sig om samma rättssäkerhetsgarantier som tidigare. Det är domstol och offentliga ombud. Det kommer att finnas full insyn av en nämnd. Det kommer att finnas möjligheter till information i efterhand. Vi har fullt tjänstemannaansvar. Vi har JK och vi har JO. Detta är rättssäkerhetsgarantier som är tillräckliga enligt min uppfattning. Man kan säga att de inte är tillräckliga. Man kan säga nej också av principiella skäl till en sådan här typ av brottsbekämpning och tvångsmedel. Men varför skulle det finnas ett intresse av att jaga människor på detta sätt? Jag håller med inlägget från Leif Björnlod på så sätt; man kan inte alltid utgå från att staten är god. Nej, verkligen inte - det är därför vi har alla dessa kontrollåtgärder. Det är därför de finns! Det är därför den här riksdagen kommer att vara högst ansvarig för att utse människor som ska ha insyn i detta för att se till att man inte går över gränsen. Men man kommer att undersöka människor - människor som har en tydlig ideologi och önskan om att störta vår demokrati eller sätta i gång och mörda andra människor och en massa andra konstiga idéer. Är svaret från minoriteten i den här kammaren verkligen att polisen då inte ska få försöka avstyra tåget mellan Köpenhamn och Malmö om det finns en människa som vill spränga det? Ni vill inte att det ska hända; det har jag inte påstått. Men vad är verktyget när man får den informationen via någon annan underrättelsetjänst eller genom att man uppsnappar något via några informatörer? Vad är svaret? Är det att polisen inte ska få göra någonting? Det är ganska ansvarslöst, tycker jag. Jag tycker att det finns anledning att ta detta på allvar. Jag önskar att det inte var så. Jag säger inte att minoriteten inte vill göra någonting. Men ni har ju inget annat verktyg. Man får inte avlyssna den misstänkta personens telefon efter beslut i domstol, offentligt ombud, kontroll av nämnd, JK och JO. Varför? Herr talman! Den här debatten är väldigt svår. För mig som liberal är det svårt att hitta avvägningen. En avvägning var uppe i ett tidigare replikskifte här. Självfallet kan man inte få avlyssna någon persons bostad bara på antaglighetsgrunden. Det är att gå för långt. Men vi vet hur det ser ut i världen. Om det skulle hända saker i Sverige som ännu mer hotar vår frihet, vår demokrati och vårt öppna samhälle så är risken att trycket kommer att öka. Det är ändå så att uppdraget att skydda svensk demokrati inte kommer från svensk polis. Det kommer inte från säkerhetspolisen. Det kommer inte från åklagarna. Det kommer inte från någon annan än från medborgarna i det här landet, som ger uppdrag till oss i riksdagen att se till att bygga ett gott samhälle och att försvara det öppna samhället. Vi ska föra diskussioner om hur vi gör detta på bästa sätt. Det krävs hårda rättssäkerhetsgarantier för att detta ska vara möjligt och acceptabelt. Det tycker jag att man har levererat. Men rättssäkerhet är ingen fråga som slutar med den här debatten eller den här mandatperioden. Den kommer att fortsätta att diskuteras under nästa mandatperiod och under den följande mandatperioden. Det är någonting som hela tiden är under utveckling. Med dessa allvarsamma ord skulle också jag vilja tacka utskottet för att detta har varit så spännande. Jag tycker att vi har fört bra debatter. Jag tycker också att vi på många områden har förenats i förändringar i svensk lagstiftning för våra brottsbekämpande myndigheter. Vi kan till och med konstatera att anslagen ibland har ökat med någon krona. Jag tycker att vi har gjort ett arbete som vi kan vara stolta över på många sätt. Vi har väldigt olika utgångspunkter och vi kan i varierande grad vara nöjda. Jag är inte nöjd, och det har väl framgått under någon debatt tidigare, hoppas jag. Tack för all tid som ni har lagt ned! Vi får väl se hur många och vilka av oss som ses till hösten.

Anf. 66 Rolf Olsson (V)
Herr talman! Det kan vara av intresse att diskutera med regeringens stödparti Folkpartiet liberalerna. Upplysningsvis lever jag inte i Bullerbyn, Johan Pehrson. Jag får intrycket av att Johan Pehrson lever efter devisen om att höja rösten när argumenten tryter. Jag tycker att det är tunt - det är tunt i betänkandet och tunt i propositionen - när det gäller att bygga under behovet, proportionaliteten och effektiviteten. Ibland undrar jag om det inte finns någon gräns för Johan Pehrsons vilja att beväpna polisen med diverse nya tvångsmedel. Det måste ändå finnas tankar också hos Johan Pehrson om var gränsen kan gå när det öppna samhället är utsatt för hot. Samma fråga som jag ställde till Britta vore av intresse att få åtminstone några tankar från Johan om. Var någonstans befinner vi oss? Vad kan komma sedan? Var sätter Johan Pehrson gränsen när det gäller repressiva åtgärder? Johan Pehrson berömde sig av att man, i samband med att förslagen lades fram, hade fått igenom så tydliga avtryck när det gäller rättssäkerhet och rättsmedel. Jag skulle vilja veta vad det är Johan Pehrson närmare bestämt har fått igenom i sina samtal med regeringen. Det är ju inga "svampsamtal", utan det är väl någon annan bokstavskombination. Utveckla gärna det! Det vore av intresse.

Anf. 67 Johan Pehrson (Fp)
Herr talman! Jag utgår ifrån att Rolf Olsson eller andra företrädare för Vänsterpartiet är närvarande också mentalt. Ni har varit närvarande rent fysiskt när vi har träffat svensk säkerhetspolis. De berättar om hur det ser ut. Jag tycker att det skulle vara klädsamt om man ifrågasatte hur man mår i svensk säkerhetspolis, hur man jobbar och om de tror på fria fantasier. Eller är det en bild som bygger på sanning att dessa högerextrema, vänsterextrema och andra radikala grupperingar som utgör ett hot mot svensk demokrati finns? Det handlar om grupper som jobbar i och utanför Sverige och mot mål i andra länder. Finns detta, eller vad menar Rolf Olsson? Tycker du att regeringen ska redovisa det i propositionen? Jag hoppas att Rolf Olsson förstår att det är helt omöjligt. Som jag sade i talarstolen har det varit helt oacceptabelt för Folkpartiet liberalerna att man inte skulle ha någon nivå av misstanke alls. Vi har sagt att det ska vara den lägsta som finns i svensk processrätt, den som gäller för förundersökning. Det är låg, och det är själva meningen, men det finns en nivå. Vi vill inte öppna för det som utredningen föreslog. Det är ett krav från Folkpartiet liberalerna. Ett annat krav är att det inte får ske mot en grupp. Det måste vara en individ. Det är ett krav från Folkpartiet liberalerna för att markera att det inte får breda ut sig. Det måste vara smalt och avgränsat. Det ska därmed vara möjligt för domstolen att göra en någorlunda prövning. Jag känner att Rolf Olsson i praktiken underkänner den domstolen som organ för att pröva dessa tvångsmedel. Jag vet inte om vi ska tävla i vem som var först med att kräva tvångsmedelsnämndsinsyn. Vi kan gå tillbaka till protokollen i riksdagen och se om det var Folkpartiet eller Vänsterpartiet.

Anf. 68 Rolf Olsson (V)
Fru talman! Jag tycker inte att jag fick något direkt svar på frågan. Det är samma upprepande av att vi på något sätt skulle vara motståndare till tvångsmedel över huvud taget och inte vilja utrusta polisen med medel att bekämpa brottsligheten. Det är naturligtvis falsifikat. Det stämmer inte alls med verkligheten. Däremot är vi väldigt nogsamma om att bevara en balans när det gäller de viktiga behovs-, proportionalitets- och effektivitetsaspekterna och principerna när nya tvångsmedel diskuteras. Där är uppenbarligen Johan Pehrson inte lika noggrann, utan där tycks det vara mer av kulor, krut, granater och kanoner som gäller. Jag vet ju svaret på frågan om vem som har krävt både tvångsmedelsnämnd och informationsplikt till sådana som har blivit utsatta för tvångsmedel. Folkpartiet var med och röstade aktivt ned en reservation från Vänsterpartiet så sent som för några månader sedan. Den frågan är väldigt lätt att svara på. Det är bra om det kommer nu, men jag tycker inte att ni har fått era krav tillgodosedda. De kommer eventuellt först i efterhand. Först ska man införa tvångsmedel och sedan, eventuellt, demokratisk insyn och rättigheter för de enskilda att få sin sak prövad och eventuellt få skadestånd, vilket vi också hoppas. Jag tycker att den tågordningen är totalt bakvänd i en rättsstat.

Anf. 69 Johan Pehrson (Fp)
Fru talman! Jag ska inte gå tillbaka till någon korrespondens och skicka över den till Rolf Olsson eller läsa upp den på justitieutskottets avslutningsfest i kväll. Men där kan man se vad Folkpartiet har fått igenom. När vi har sagt att vi ska stödja detta - och då är jag tillbaka till den roll som jag tycker att man ska ha i ett utskott, framför allt om man gör anspråk på att vilja vara ordförande i ett utskott - beror det på att man ska se till att man inte gör saker av billig partitaktik och säger: Nej, allt som den socialdemokratiska regeringen kommer med är värdelöst. En hel del är riktigt värdelöst, och det har ofta Vänsterpartiet varit med på. Men man ska se till att bra förslag kan komma in, och då måste man ge besked innan. Då får man inte igenom att det kan vara en grupp. Bort med gruppen! Det måste finnas någon form av nivå. In med nivån! Det är avtryck. Jag vill ge Rolf Olsson rätt i att han har tidigare än jag i protokoll krävt att man ska få information i efterhand. Det tycker jag är bra. Det ska du och Vänsterpartiet har beröm för. Vi delar den uppfattningen. Men när det gäller nämnd tror jag att jag vågar säga att vi var något tidigare. Vi vill få en bred parlamentarisk insyn i den här verksamheten som är så viktig. Det gäller både den befintliga och den vi nu beslutar om. Nu pratar vi om detta tvångsmedel. Det låter på Rolf Olsson som om man är för jättebra polisarbete och vill komma åt dem som tänker störta demokratin. Det gläder mig att Vänsterpartiet arbetar för det. I en sådan situation kan man börja prata om någonting annat, men då får Rolf Olsson komma med de andra förslagen, de fina vänsterpartiförslagen som redovisar hur vi nu ska klämma åt de mörkermänniskor som har ett enda syfte, nämligen att förstöra vårt samhälle. Redovisa dem i stället för att säga att de här förslagen är odugliga. Jag hävdar att de här förslagen kommer att innebära att vi får en bättre förutsättning att förebygga mycket allvarliga brott som är ett hot mot demokratin. Jag beklagar verkligen att de här förslagen inte träder i kraft när det var tänkt. De kommer också att bromsas upp. Det kan bli ett högt pris att betala.

Anf. 70 Mats Einarsson (V)
Fru talman! Jag skulle i och för sig kunna nöja mig med att hänvisa till det anförande jag höll i det föregående ärendet. De invändningar och den kritik som där formulerades, inte bara av Vänsterpartiet utan också av Lagrådet och ett enigt konstitutionsutskott, gör sig ju gällande även i detta ärende. Men jag tror att Johan Linander har rätt när han pekar på att det finns en principiell skillnad mellan dessa två lagförslag. Här handlar det om något kvalitativt annat än i det förra ärendet. Man brukar ju skämta om poliskonstaplar som indelar mänskligheten i arresterade och ännu icke arresterade. Nu har vi en justitieminister som förefaller tänka i likartade banor, och det är inte ett dugg komiskt. Avlyssna folks telefoner innan de gjort något! Man vet aldrig, de kanske tänker spränga något i luften. Lås in folk i läger utan rättegång! Då har vi i alla fall förebyggt att just dessa människor begår några terroristbrott. Anfall ockuperat land i tredje världen! De kanske vill skaffa kärnvapen och tänker använda dem mot oss. Fru talman! Det är en väsentlig skillnad mellan telefonavlyssning och anfallskrig, särskilt för dem som drabbas. Men tanken att det är legitimt att ingripa mot någon som inte har begått brott, som inte har förberett brott och som inte är misstänkt för att förbereda brott men som kan antas komma att begå brott i framtiden är densamma. Fru talman! Jag menar att detta är främmande för rättsstatens principer. Detta är Guantánamojustis. Detta motiveras med de två sämsta rättspolitiska argumenten, nämligen argumentet att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta och argumentet att tänka på brottsoffren. Förebyggande åtgärder är i regel mycket bättre än att i efterhand rätta till det som har gått snett, men användande av tvångsmedel i förebyggande syfte är en osedvanligt betänklig politik och dessutom stötande för ett sunt rättsmedvetande. När det gäller effektiviteten har vi ett ganska omfattande åskådningsmaterial. Under ett antal decennier övervakades svenska kommunister, och fler än så, i det här landet. Under ungefär två decennier avlyssnades konstant telefonväxeln på Kungsgatan 84 där vårt parti hade, och fortfarande har, sina lokaler. För att få tillstånd till detta från domstolen sade Säpo ungefär så här: Eftersom kommunisterna är kommunister kan man anta att de dels förbereder en väpnad revolution, dels bedriver spioneri för Sovjetunionens räkning. På den grunden förlängdes tillståndet att lyssna av telefonerna på Kungsgatan 84 månad för månad, år för år, decennium för decennium. Effektiviteten i den operationen var 0,0 %. Intet kom fram av denna avlyssning. Det kanske säger något om effektiviteten hos den här typen av åtgärder. Nu är det väl inte Vänsterpartiet som ska avlyssnas och övervakas den här gången - det är väl muslimer, antar jag - men det finns väl anledning att tro att mycket kommer att höras som över huvud taget inte har att göra med några planerade brott. Jag vet inte om justitieministern Thomas Bodström kommer ihåg sin namne, försvarsadvokaten Thomas Bodström, men jag tror att han finns kvar någonstans. Jag skulle önska att justitieministern tog ett allvarligt samtal med försvarsadvokaten. Jag tror nämligen att försvarsadvokaten Bodström skulle ha en hel del att säga om de lagförslag som vi nu diskuterar, och jag tror att försvarsadvokaten skulle vara allvarligt bekymrad. Och han skulle ha anledning till det. Fru talman! Som ledamot av konstitutionsutskottet och, tror jag, siste talare i den här debatten får även jag tacka - tacka för att jag fått möjlighet att debattera med ledamöterna från justitieutskottet. Det har varit ett nästan lika kvalificerat debattmotstånd som i konstitutionsutskottet! Jag tror nog att den här diskussionen kommer att fortsätta även under nästa mandatperiod.

Anf. 71 Johan Pehrson (Fp)
Fru talman! Jag är väldigt glad åt att Mats Einarsson har stigit ned från konstitutionsutskottets tron och sänkt sig till den nivå där vi arbetar med att göra Sverige till ett lite tryggare land för varje sammanträde vi har! Jag tycker att det vore bra om Mats Einarsson lämnade det lite svampiga resonemang som verkar antyda att polisen skulle göra vad som helst. Vad finns det för grund för det? Vi har ju en misstankegrund. Detta ska gälla mot en person. Alternativet för Mats Einarsson är då att inte göra någonting mot de personer som planerar att begå de brott som är uppräknade, som är ganska allvarliga. Jag vill återkomma till att det här gäller alla extrema grupper i Sverige. De finns, och de verkar. Vi hade en debatt för någon vecka sedan där Mats Einarsson var väldigt bekymrad över de hot som finns från högerextremt håll, inte minst när man ger sig på det demokratiska Vänsterpartiet. Jag känner oro för det; för de här grupperna kan det slå slint. Ett exempel är de människor som placerade en bomb på McDonalds i Nyköping. Det var ju en slump att inte den exploderade. De var lite för oskickliga. De hade kunnat spränga bort en massa människor. Vad ska vi göra åt det? Ska vi jaga dem i efterhand, eller ska vi försöka skydda människor i Sverige? Jag tycker att en tredje sak är väldigt viktig att lyfta fram. Lagrådet har ju haft en annan inställning till detta. Lagrådet har ju sett allvarligare på buggning än på detta, men Mats Einarsson gör så att säga en tvärtombedömning. Samma sak gäller Justitieombudsmannen, om man läser noga. Justitieombudsmannen tillstyrkte till och med pm:ets förslag om grupp och när det inte fanns någon gräns alls för misstanke. Nu har vi stramat upp det där och fört in rättssäkerhetsgarantier. Men de myndigheter som Mats Einarsson annars åberopar, dem åberopar han inte nu, för nu tycker de tvärtom jämfört med Mats Einarsson. Det är väldigt konstigt.

Anf. 72 Mats Einarsson (V)
Fru talman! Jag tycker att det är en ganska billig demagogisk poäng att säga att bara för att jag inte håller med om de åtgärder som Johan Pehrson förordar så vill vi i Vänsterpartiet inte att polisen ska kunna göra någonting. Det är naturligtvis dumheter. Vad gäller fallet då någon planerar att begå brott har man ju en misstanke om ett konkret brott - ett förberedelsebrott. Då talar vi om en helt annan lagstiftning. Det vi är kritiska emot är att det nästan inte krävs någon misstanke alls. Det ska finnas anledning att anta att någon kommer att begå ett brott. Anledning - vad är det? Är det att man tillhör en viss organisation eller att man ser ut på ett visst sätt? Vi vet inte hur den nivån kommer att sättas, men den är definitivt alldeles för låg. När det gäller träffsäkerhet är det klart att man kan ta det hypotetiska fallet att man får reda på att någon tänker spränga ett tåg eller någonting. Skulle vi inte då kunna förhindra det genom att lyssna på samtal i några telefoner? Jovisst - givet detta hypotetiska fall säger ju vilken vettig människa som helst att det är klart att vi måste förhindra det. Men det kommer ju inte att fungera på det sättet. För att möjligtvis kunna upptäcka något sådant fall måste man ha en enorm övervakning av en enorm massa människor för att kanske hitta just de där som faktiskt planerar det här brottet. Är vi beredda att tillåta denna extensiva övervakning på väldigt svaga misstankar? Nej, vi vänsterpartister är inte det.

Anf. 73 Johan Pehrson (Fp)
Fru talman! Jag menar att Mats Einarsson tillsammans med Vänsterpartiet kommer att få inblick i hur det här kommer att gå till. Nämnden för insyn tillskapar vi ju för att se till att det inte blir så som Mats Einarsson oroar sig för. De kommer ju att lämna rapporter och skrivelser till riksdagen där man kommer att diskutera hur detta används för att förhindra att det används fel. Jag tillstyrker naturligtvis den beskrivning som Mats Einarsson gör. Detta tillämpades på ett felaktigt sätt, har det visat sig, för det fanns inga bevis och i alla fall inga människor i kommunikationen på ert partihögkvarter som planerade några väpnade revolutioner i Sverige. Det är ju inte kriminellt att åka runt och ha kontakter med alla möjliga diktaturmänniskor runtom i världen, vilket ni gjorde under den tiden, även om man kan tycka att det är konstigt och olämpligt. Där har du rätt. Man ska inte upprepa detta. Det är därför vi har dessa rättssäkerhetsgarantier och denna insyn före, under och efter - just för att motverka detta. Jag känner att grunden för den misstanke som Vänsterpartiet nu för fram mot svenska poliser, svenska åklagare och svenska domare är ganska obehaglig. Jag hoppas att du tar upp det direkt med polisfacket, med åklagarna och med Sveriges Domareförbund, för ni tror ju att de inte gör sitt jobb. Ni kan ta upp det med Advokatsamfundet också eftersom de sköter de offentliga ombuden. Ni verkar tro att det här är människor som är inkompetenta och odugliga och verkar ha onda avsikter, för annars skulle man inte göra så här. Varför skulle polisen göra de här felen med flit, och dessutom med insyn från både Folkpartiet, Vänsterpartiet och de andra partierna i Sveriges riksdag i dag?

Anf. 74 Mats Einarsson (V)
Fru talman! Om den där eventuella, framtida, i det här läget hypotetiska nämnden kommer att vara tillräcklig för att garantera rättssäkerheten - ja, det kan man ju fundera på. Det kan man ha uppfattningar om, men vi vet inte något om det. Framför allt finns inte den där nämnden. Vi ska nu lagstifta utan att den finns, mot ett löfte om att den kommer. Jag tycker inte att det räcker. När det gäller synen på polisen och andra brukar ju liberaler ha en vad vi kan kalla sund misstänksamhet mot statens repressiva delar och dess våldsapparat utan att för den skull behöva bli misstänkliggjorda för att förtala polisen eller någonting i den stilen. Jag tror att det är sunt att ha den misstänksamheten och att bygga systemen på ett sådant sätt att man minskar risken för att de, i en annan tid med svagare demokratiska krafter, kan missbrukas. Jag tycker inte att det lagförslag som föreligger uppfyller de krav som man måste ställa på den här typen av lagstiftning.

Anf. 75 Britta Lejon (S)
Fru talman! Mats Einarsson ondgjorde sig över billiga demagogiska poänger i det nyligen avslutade replikskiftet. Jag har en enkel fråga till Mats Einarsson, och jag förväntar mig ett enkelt svar. Hur kan Mats Einarsson jämföra detta lagförslag med interneringsläger i odemokratiska stater? Vad i detta lagförslag får Mats Einarsson att göra sådana fullkomligt horribla jämförelser?

Anf. 76 Mats Einarsson (V)
Fru talman! Som jag sade i mitt anförande är det naturligtvis en avsevärd skillnad mellan att lyssna på en telefon och att stänga in folk i ett läger. Men min poäng var den att man anser sig ha rätt att ingripa med tvångsmedel mot människor som inte har begått brott därför att man anser sig ha anledning att tro att de kan komma att begå brott. Den tankefiguren är rättspolitiskt oacceptabel. Jag gjorde det enkla konstaterandet, och jag tycker inte att det var särskilt märkvärdigt.

Anf. 77 Britta Lejon (S)
Fru talman! Jag menar att Mats Einarsson har anledning att titta på lagförslaget en gång till. Jag håller med Mats Einarsson när han modifierar sin kritik och säger att det finns något väsentligt nytt i detta lagförslag jämfört med det vi tidigare diskuterade om buggning. Här införs en ny aspekt. Men kom inte och påstå att det inte finns rättssäkerhetsgarantier och att det inte finns garantier för att säkra människors integritet! Här uppställer vi krav på att det ska finnas en anledning att anta att en person ska begå vissa, i lagförslaget stipulerade, mycket allvarliga brott. Det är inte vilka brott som helst vi pratar om. Vi gör det därför att vi vet att framför allt Säkerhetspolisen men också i vissa undantagsfall den öppna polisen i dag inte har tillräckliga verktyg för att fullgöra sina uppdrag. Det är en åklagare som ska ansöka hos en domstol om ett sådant här tillstånd. Det är en domstol som ska övertygas utifrån det underlagsmaterial som polisen presenterar. Vad i detta får Mats Einarsson att göra den här jämförelsen? Jag ska inte upprepa det jag tidigare sade.

Anf. 78 Mats Einarsson (V)
Fru talman! När en tv-redaktion undersökte omständigheterna i samband med utvisandet av två egyptier med hjälp av CIA lär Säkerhetspolisen ha velat undersöka om detta skulle kunna bedömas som grov obehörig befattning med hemlig uppgift, som jag tror att formuleringen är. Det är ett av de brott som skulle kunna ligga till grund för den typ av åtgärder som den här lagen handlar om. Vi vet inte om bedömningen skulle ha blivit den, men blotta misstanken gör att man bör tänka till en gång till. Nej, jag har inte sagt att det inte finns några rättssäkerhetsgarantier i detta. Vad jag har sagt är att jag inte anser att de är tillräckliga. Dessutom finns en del av dem inte i dag utan är bara aviserade. Det är inte acceptabelt.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2006-05-31
Förslagspunkter: 5, Acklamationer: 2, Voteringar: 3

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Avslag på propositionen

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju15 yrkande 1, 2005/06:Ju47 yrkande 1, 2005/06:Ju49, 2005/06:Ju50 och 2005/06:Ju51.
    • Reservation 1 (c, kd)
    • Reservation 2 (v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (c, kd)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1211022
    m430210
    fp40026
    kd02409
    v00235
    c01606
    mp00134
    -0020
    Totalt204414262
    Ledamöternas röster
  2. Lagförslaget

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till lag om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2005/06:177.
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    Totalt0000
    Ledamöternas röster
  3. Konkretisering av innebörden av vissa brott

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju47 yrkande 3.
    • Reservation 3 (mp)
  4. Underrättelseskyldighet, m.m.

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2005/06:Ju47 yrkande 2.
    • Reservation 4 (mp)
  5. Parlamentarisk kontroll av hemliga tvångsmedel

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2005/06:Ju47 yrkande 4 och 2005/06:Ju48.
    • Reservation 5 (m)
    • Reservation 6 (mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 5 (m)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1210122
    m045010
    fp38046
    kd50199
    v00235
    c10147
    mp00134
    -0020
    Totalt165457663
    Ledamöternas röster