Anf. 56 Britta Lejon (S)
Herr talman! Riksdagens debatter, både den tidigare debatten om buggning och den här som handlar om förslaget om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott, är viktiga. Det är två förslag som kommer att ge polisen och Säkerhetspolisen bättre möjligheter att bekämpa och i bästa fall förhindra mycket grova brott och attentat. Det är dessutom två mycket omdiskuterade och delvis mycket kritiserade förslag som riksdagen har att ta ställning till.
Jag vill bara understryka att anledningen till att justitieministern var tvungen att avvika efter den första debatten var att det i denna riksdag pågår flera viktiga saker samtidigt, och han var tvungen att närvara vid EU-nämnden. De sköt ändå upp sitt sammanträde en timme för att invänta hans närvaro. Jag vill bara ha det sagt.
Låt mig börja med att med några få ord försöka beskriva själva förslaget.
Förslaget om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott eller, som man också kan uttrycka det, förslaget om preventiva tvångsmedel innebär att de brottsbekämpande myndigheterna genom en särskild lag ges möjlighet att använda hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning och postkontroll för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott.
Märk väl att de som i debatten, inte i den här kammaren men utanför denna kammare, har anfört att förslaget också skulle innebära en möjlighet att använda buggning i förebyggande syfte har missuppfattat frågan totalt och blandat ihop de två olika lagförslagen. Det är enbart de redan existerande tvångsmedlens användningsområde som föreslås bli större.
De brott som förslaget syftar till att beivra är brott mot rikets säkerhet, allmänfarliga brott och terroristbrott, det vill säga den typ av mycket allvarlig brottslighet som Säkerhetspolisen har att bekämpa. Det är brott där många människors liv står på spel och där hela samhället attackeras. Dessutom kan vissa andra mycket allvarliga brott såsom mord och människorov komma i fråga om det finns anledning att anta att avsikten med brotten är att förmå offentliga organ eller dem som yrkesmässigt bedriver nyhetsförmedling att vidta en åtgärd eller att avstå från att vidta en åtgärd. Tillstånd till tvångsmedelsanvändning ska kunna ges om det med hänsyn till omständigheterna finns anledning att anta att en person kommer att utöva den här allvarliga brottsliga verksamheten. För att tillstånd ska kunna ges måste åtgärden vara av synnerlig vikt för att förhindra den brottsliga verksamheten. Skälen för åtgärden måste uppväga det men som intrånget innebär.
En del av kritiken, som har hörts i debatten, har handlat om farhågor för att rättssäkerheten inte beaktas. Därför är det viktigt att beskriva de rättssäkerhetsgarantier som förslaget har omgärdats med.
Först och främst är det en domstol som ska besluta om tillstånd ska ges, och det är en åklagare som ska inge den här ansökan till domstolen. Vid domstolens beslut ska offentliga ombud närvara, och domstolen får som redan sagts bara meddela tillstånd om åtgärden är av synnerlig vikt för att förhindra den brottsliga verksamheten och när andra åtgärder redan är uttömda eller är omöjliga att vidta.
Tvångsmedlet får endast komma i fråga när misstanke kan riktas mot en person, inte mot en grupp, som förslaget tidigare såg ut. Prövningen kommer att göras mot den information som polisens underrättelse- och spaningsverksamhet samt det internationella polissamarbetet ger. Misstanken kan inte vara grundad på spekulationer utan ska bygga på fakta, på faktiska, iakttagbara händelser såsom till exempel hotelser. Misstankar som enbart har sin grund i att en person sympatiserar med eller tillhör en viss brottsbenägen grupp är naturligtvis inte tillräckliga.
En annan viktig förutsättning för förslaget är att användningen av överskottsinformation som polisen får regleras. Men så är också numera fallet.
Förutom de här reglerna tillkommer också tillsynen i efterhand av tvångsmedelsanvändningen. Justitieombudsmannen och Justitiekanslern har ju sina respektive roller. Den parlamentariska insynen i och kontrollen, som redan i dag finns, i efterhand av tvångsmedelsanvändningen ska förbättras. Och vi har redan här i dag diskuterat när de förändringarna och förbättringarna kommer. Ett förslag till en ny ordning är på väg.
Jag vill bara understryka att den granskning som den nya nämnden ska stå för syftar till att säkerställa att tvångsmedlen används i enlighet med den lagstiftning som finns. Nämnden ska också, om man ser att det finns vissa brister i regelverket, verka för att uppmärksamma dem, att de åtgärdas. Och man ska för att kunna fullgöra sitt arbete kunna ha en viss insyn i pågående fall.
I samband med förslaget om buggning och förslaget om tvångsmedel i förebyggande syfte har regeringen också, som vi redan tidigare har hört, aviserat en ordning med underrättelse i efterhand till dem som har utsatts för tvångsmedel. Den här utredningen är också på gång, och vi kommer under nästa riksdagsår att få ett förslag till en ny ordning här.
Det finns därmed, vill jag ha sagt, både innan tillstånd till tvångsmedelsanvändning ges och under tiden som åtgärden vidtas och efteråt kontroll av att åtgärden sker på ett, i ett demokratiskt samhälle, godtagbart sätt både ur ett rättssäkerhetsperspektiv och ur ett integritetsperspektiv.
Sammantaget kommer vi att få en betydligt bättre ordning för kontroll och parlamentarisk insyn än den ordning som vi i dag har för kontroll och insyn av dagens existerande tvångsmedelsanvändning.
Flera av debattörerna har ifrågasatt behovet. Varför behöver då polisen kunna använda de här metoderna i större utsträckning än man redan gör i dag? Ja, min kollega Margareta Persson har i den tidigare debatten nämnt några av de här anledningarna. De senaste tio åren har vi sett en tiodubbling av de kriminella mc-gängen. Riksåklagaren har nyligen i en rapport rapporterat att 12 % av dem som arbetar i deras myndigheter utsätts för våld och hot i samband med att de utför sitt tjänsteuppdrag. Brottsförebyggande rådet har alldeles nyligen rapporterat att ungefär 12 % av tjänstemännen som arbetar inom rättsväsendet och närliggande myndigheter utsätts för hot och våld i samband med att de utför sina uppdrag. Bostäder beskjuts. Privatbilar utsätts för skadegörelse. Domstolar bombhotas. Sverige är inte längre vad Sverige en gång var.
För Säpos del kan vi konstatera att den internationella terrorismen under senare år har kommit att dra fördel av öppnare gränser. Ofta äger planeringen av ett terroristbrott rum i andra stater än där brottet sedan ska utföras. Våra skyldigheter gentemot vår omvärld sammanfaller med våra nationella intressen. Den svenska statsmakten har självfallet ett särskilt ansvar att skydda sina medborgare och rikets intressen på svenskt territorium. Men vi har också en skyldighet att bidra till ett effektivt och väl fungerande internationellt underrättelseutbyte.
De metoder som används vid planeringen av terroristbrott förändras fortlöpande och har blivit mer sofistikerade. Den ökade rörligheten över gränserna, den ökade kommunikationen och den nya tekniken erbjuder nya möjligheter. Förutom avancerad utrustning står också stora personella och ekonomiska resurser till förfogande för dem som står bakom aktionerna. Företrädare för Säkerhetspolisen har vid upprepade tillfällen under en följd av år förklarat att dagens tvångsmedelsbestämmelser inte räcker till för att bedriva ett effektivt arbete.
Insikten om de förändrade förutsättningarnas krav finns också företrädd i en vidare krets än enbart hos polismyndigheterna. Redan när 11 september-utredningen lämnade sina förslag var det flera remissinstanser som välkomnade en översyn av möjligheterna för säkerhetstjänsten att använda sig av vissa tvångsmedel i förebyggande syfte - JO, Riksåklagaren, Stockholms tingsrätt och till och med Sveriges advokatsamfund. När det nu aktuella förslaget har varit ute på remiss har ett flertal remissinstanser sagt sig instämma i bedömningen att det i dag finns ett behov av tvångsmedel i förebyggande syfte, och det är inte enbart de brottsbekämpande myndigheterna som säger det.
Den öppna polisens bekämpande av allvarlig organiserad brottslighet sker ofta under sådana förhållanden att det finns anledning att anta att åtminstone stämpling till ett visst brott har begåtts, och en förundersökning kan således inledas. I sådana fall finns inte något större praktiskt behov av tvångsmedel. Emellertid finns det även i den öppna polisens verksamhet, framför allt inom ramen för kriminalunderrättelsearbetet, ärenden där mycket allvarlig brottslighet som riskerar stora värden och människoliv kan vara förestående.
Polisen kan med de medel som i dag erbjuds stå inför stora svårigheter att få mer exakta uppgifter om brottsplanerna. De problem som dagens regelverk medför för den öppna polisens kriminalunderrättelseverksamhet bär stora likheter med de bekymmer som Säpos författningsskydd står inför vid underrättelseinhämtande. Både Säpo och den vanliga polisen har att bekämpa organisationer som är uppbyggda på ett sådant sätt att insyn är svår. Möjligheterna till yttre spaning och infiltration är små därför att de här nätverken och grupperingarna har mycket starka lojalitets- och lydnadsplikter och är mycket slutna.
Att dra gränsen mellan Säpos och den öppna polisens verksamhetsområden kan vara svårt när det gäller organiserad och systemhotande brottslighet. I dag finns ett ökat behov av att effektivt samverka mellan polisen och Säpo och av att kunna möta brottsligheten oavsett vilka metoder som brottsligheten använder sig av.
Mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg och bilbomben mot journalisten i Nacka är två fall där behovet av samverkan mellan de olika myndigheterna har varit tydligt.
Hur ser det då ut i andra länder? Låt mig bara kort konstatera att tvångsmedelsanvändning i förebyggande syfte förekommer i ett flertal andra stater. Bland annat våra broderländer Finland och Norge har nyligen infört en sådan lagstiftning. Storbritannien, Tyskland, Italien, Nederländerna och också till exempel Spanien har med olika utformning sådana här möjligheter i dag.
Jag vill bara konstatera att Lagrådet i sitt yttrande faktiskt inte har haft någonting att anföra mot själva behovet av tvångsmedel i preventivt syfte. Däremot har man framfört liknande synpunkter som i buggningsärenden beträffande integritetsskyddet, behovet av att ha ett snävt tillämpningsområde, en tydlig utformning och betryggande procedurregler för att minimera risken för missbruk och för att skapa största rättssäkerhetsgarantier.
Konstitutionsutskottet har yttrat sig, flera har varit inne på det. De har lämnat ungefär samma synpunkter som de gjort beträffande buggningen. Utan att ha ett eget ställningstagande i ärendet framhåller KU vikten av att justitieutskottet gör avvägningarna med hänsyn till ändamålsbehovs- och proportionalitetsprinciperna. Man säger att det är en besvärande brist med den närmare utformningen av underrättelseskyldigheten i efterhand och med att den förstärkta granskningen inte finns på plats nu när de här förslagen behandlas i riksdagen.
De reservationer och invändningar som har framförts mot förslaget handlar om att man ifrågasätter om tvångsmedlet är effektivt för att förhindra brottslighet. Man menar att det inte finns vetenskapliga belägg för detta. Man menar vidare att frågan om underrättelse i efterhand samt den förstärkta parlamentariska kontrollen måste vara på plats innan beslut fattas. Slutligen menar man att Integritetsskyddsutredningens arbete ska avvaktas.
Med anledning av det har jag följande att säga. Först och främst kan inte det faktum att det finns vetenskapliga belägg för något vara avgörande för om ett behov finns eller inte. Vi har ett ansvar att göra de ibland mycket svåra avvägningarna mellan en effektiv brottsbekämpning och skyddet av människors integritet. När företrädare för de brottsbekämpande myndigheterna säger att lagstiftningen inte ger utrymme för de metoder som de behöver för att kunna fullfölja sitt uppdrag har vi anledning att lyssna på de synpunkterna. När tidigare offentliga utredningar kommit fram till samma slutsats är det också något att beakta. Slutligen kan utländska erfarenheter som finns av tvångsmedelsanvändning ge oss ytterligare kunskap.
Majoriteten i utskottet har kommit fram till att det finns behov av att ge både polis och säkerhetspolis möjlighet att använda tvångsmedel.
Beträffande invändningar som handlar om att underrättelse i efterhand ska ske till den som oriktigt har drabbats av tvångsmedel kan jag bara hänvisa till det arbete som har inletts för att skapa en sådan ordning, likaså när det gäller förstärkningen av den parlamentariska kontrollen.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag framhålla betydelsen av att samhället förmår göra både-och. Vi måste kunna ge polisen effektiva arbetsmetoder och samtidigt kunna göra det på ett sätt som är både rättssäkert och med minsta möjliga ingrepp i människors privatliv och integritet.
Vi socialdemokrater anser att förslaget på ett bra sätt lyckas med denna viktiga avvägning mellan olika men i ett demokratiskt samhälle lika viktiga principer.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Eftersom detta också är justitieutskottets sista debatt den här mandatperioden vill jag ta tillfället i akt att å mina och mina socialdemokratiska kollegers vägnar i utskottet tacka de övriga partiernas företrädare i justitieutskottet för alla de debatter som vi har haft tillsammans. Det har varit givande.
I detta anförande instämde Kerstin Andersson, Christer Erlandsson, Helena Frisk, Elisebeht Markström, Göran Norlander och Margareta Persson (alla s).