Anf. 6 Stefan Attefall (Kd)
Fru talman! Jag vill först yrka bifall till förslaget i finansutskottets betänkande i sin helhet.
Det råder ingen tvekan om att vårt land är i en svår ekonomisk situation. Hela världsekonomin har tvärnitat efter den finanskris som drabbade världen i september 2008. Det som i höstas såg ut som en normal lågkonjunktur och vissa problem på finansmarknaden främst i USA har blivit en recession i hela världsekonomin och en finanskris som har orsakat stora skador också på den reala ekonomin. Den förväntade lågkonjunkturen har därför fått ett djup och en bredd som vi inte skådat i modern tid.
Sverige som är en liten, öppen ekonomi är särskilt drabbat av denna kris. Just att krisen har slagit så hårt mot vår tillverkningsindustri gör det så allvarligt. Svenska tillverkningsföretag och vår exportindustri har ju starkt bidragit till att skapa vår gemensamma välfärd. Anställda och företagare inom denna sektor har skapat de resurser som har betalat mycket av våra skolor, vår sjukvård och vårt rättssystem.
Eftersom problemen är globala måste också lösningarna vara gemensamma i allt högre grad. Aldrig förr har internationellt samarbete varit så angeläget. Det har också gjorts många samordnade insatser, inte minst inom EU. Det har handlat om räntesänkningar, åtgärder mot finanskrisen, stimulanser av ekonomin med mera. Krisen visar både vårt gränslösa beroende av varandra och vikten av ökat samarbete framöver.
Fru talman! Det är naturligtvis inte bara industrin som har drabbats. Hushållen har i allra högsta grad fått känna på effekterna av krisen. Många upplever stor oro för sina jobb, och många har också fått fundera på om de har råd att amortera på sina lån. Många har varslats om uppsägning, och andra har redan förlorat sina jobb. Värdet på hushållens aktiefonder har minskat drastiskt i värde. Värdet på bostäder har sjunkit för många.
Människor är oroliga både för sin egen ekonomi och för hur skola och äldreomsorg ska finansieras i fortsättningen då också kommunernas ekonomi pressas alltmer framöver. Detta är en naturlig följd av de problem vi brottas med över hela världen.
Fru talman! Trygghet i det lilla är trygghet i det stora. Det ena ger det andra. När tryggheten i arbetet är hotad blir också behoven av den lilla världen än större. När makten över det egna livet ökar - när lönen kommer in varje månad och arbetskamraterna frågar efter en när man är borta - då växer också tryggheten.
Politikens roll blir därför att skapa så trygga och långsiktiga spelregler för samhällsekonomin och jobben som möjligt. Men hur duktig en svensk regering än är kan vi aldrig inbilla oss att vi kan glida igenom den världsvida ekonomiska krisen utan att påverkas. Vi måste också se till att det vi nu gör är sådant som inte föröder statsfinanserna och skapar andra långsiktiga problem. Därför har regeringens politik sedan tillträdet varit att dels skapa sysselsättning och bryta utanförskap, dels ha ordning och reda i statsfinanserna.
Vi har ett allvarligt läge, men det hade kunnat vara ännu värre. Våra statsfinanser är nämligen starkare än någonsin tidigare, och alliansens jobbpolitik har medverkat till att minska utanförskapet med uppemot 200 000 personer innan krisen slog till med full kraft. Arbetsförmedlingens egna prognoser visar att inte ens under 2009 och 2010 kommer sysselsättningen att understiga den nivå som gällde då regeringen tillträdde 2006.
Vårt utgångsläge att möta krisens effekter är därför ganska goda. Därför har också regeringen haft utrymme att i höstens budgetproposition samt genom de åtgärder som nu beslutas om i dag satsa över 40 miljarder kronor för 2009 på åtgärder för att öka efterfrågan i ekonomin och dämpa effekterna av nedgången som följer i krisens spår.
Kommuner och landsting har från och med i år redan fått skattelättnader och ökade intäkter på runt 10 miljarder kronor per år. Men mer behöver göras för att i rådande läge skapa rimliga förutsättningar för kommuner och landsting. Regeringen återkommer den 15 april i samband med vårpropositionen med besked i frågan så att kommuner och landsting vet vilka förutsättningar de har för sitt budgetarbete för 2010.
Men så används i den här debatten också påståenden från nyheterna nu på morgonen om att var tredje kommun varslar lärare. Det är uppgifter från en facklig organisation som har gjort en undersökning, och vi har inte de formella och officiella siffrorna på detta. Men att kommuner minskar antalet lärare beror främst på att vi får färre elever i framför allt grundskoleåldern. Däremot växer antalet barn i förskolorna. I exempelvis min egen hemkommun minskar antalet lärare i skolan - man varslar inte, men man krymper ändå antalet lärare - men man ökar antalet inom förskolan. Det är en naturlig utveckling när demografin förändras.
En intressant fråga till oppositionen är: Ska kommunerna inte agera så att man anpassar bemanning och verksamhet efter behov och efterfrågan?
Det som kan bli problem är om man utöver detta gör saker och ting som långsiktigt inte är sunda för välfärd och verksamheter.
Till det jag räknat upp här ska också läggas att regering och riksdag har utfärdat statliga garantier på mer än 2 300 miljarder kronor för att skapa stabilitet bland annat på finansmarknaden. Läser man också utskottets betänkande på s. 20-21 räknas det upp ett antal olika beslut vi har fattat om paket för att bemöta krisen och mildra effekterna och skapa stabilitet. Det har handlat om en stabilitetsplan vi har antagit, kapitaltillskott till Almi och Svensk Exportkredit, förstärkt exportfinansiering, fordonssektorpaket, lån till våra grannländer som exempelvis Island och arbetsmarknadspolitiska insatser. Och så påstår oppositionen att vi är passiva! Det är något märkligt.
Jag skulle vilja påstå att Sverige tillhör de EU-länder som gör störst satsningar på att bemöta krisen och som har en av de mest expansiva inriktningarna i finanspolitiken under de närmaste åren.
Som sagt var fattar vi i dag beslut om paket som omfattar över 8 miljarder kronor. Det handlar om att intensifiera Arbetsförmedlingens matchningsverksamhet med 3 miljarder kronor. Totalt satsar vi 6,6 miljarder på fler praktikplatser. Det motsvarar ungefär 53 000 platser under de närmaste åren. Vi höjer Arbetsförmedlingens anslag för att öka deras möjlighet att möta den ökade efterfrågan under detta år. Nystartsjobben som introducerades av regeringen för att stärka möjligheterna för långtidsarbetslösa att komma tillbaka in på arbetsmarknaden vidgas och får fler möjligheter att fungera. Det blir fler platser inom yrkesutbildningen och fler yrkesvuxutbildningsplatser etcetera.
Vi omfördelar också platser inom högskolan så att platser som inte besätts flyttas över till områden där det finns ett efterfrågetryck på högskoleplatser. Det gör vi så att vi i första hand använder befintliga resurser på ett effektivare sätt innan vi går in med nya resurser.
Läser man oppositionens motioner kan man ju snart tro att högskolor och universitet snarare är arbetsmarknadspolitiska inrättningar, och det ska de inte vara. Högskolor och universitet ska vara högskolor och universitet oavsett konjunkturläge, men självklart ska de möta efterfrågan på utbildningsplatser. Men som sagt ska första steget vara att använda befintliga platser på ett effektivt sätt.
Fru talman! Lågkonjunkturen inom bygg- och anläggningsindustrin är ett bra tillfälle att satsa på infrastrukturinvesteringar samtidigt som sysselsättningen ökar. Regeringen satsar nu sammanlagt 14,6 miljarder kronor för 2009 till Banverket och Vägverket för drift och underhåll av väg och järnväg.
Skattereduktionen för hushållsarbete vill jag säga är en succé. Mot bakgrund av detta och den försvagade byggkonjunkturen inför vi nu en motsvarande skattereduktion för byggsektorn. Satsningen motsvarar ett skattebortfall på ca 3,5 miljarder kronor årligen. Det är stora summor. Därigenom gör vi också en mycket verkningsfull insats mot svartarbete.
Som ordförande i riksdagens finansutskott men också som kristdemokrat är jag mån om att vi har ordning och reda i de offentliga finanserna. Det är en grundförutsättning för en långsiktigt hållbar politik. Den ekonomiska politiken ska också hålla en hög etisk profil. Med det menar jag att vi politiker ska hushålla med medborgarnas pengar. Varje skattekrona måste användas så effektivt som möjligt, och vi får inte dra på oss alltför stora skulder som dagens unga får betala dyrt för i framtiden.
Fru talman! När jag läser oppositionens motioner blir jag besviken. Det är ständiga utspel och krav om nya paket. Lägger man ihop alla uttalanden, debattartiklar och motioner här i riksdagen skulle effekterna på statsfinanserna bli förödande. Regeringen påstås vara passiv, men med samma logik skulle man kunna kalla oppositionspartiernas agerande hysteriskt. Sanningen är att oppositionens förslag är, vill jag påstå, oansvariga, oseriösa och ologiska.
De är oansvariga för att förslagen hotar statsfinanserna och driver upp budgetunderskottet till en nivå där vi riskerar att inte kunna finansiera vår gemensamma välfärd långsiktigt. Nu går vi från ett kraftigt budgetöverskott 2007 och 2008 till ett kraftigt underskott 2009. Det är delvis engångseffekter, men utvecklingen gör att vi måste höja ett varningens finger och vara varsamma med vad vi använder pengarna till.
Jag tycker att man är oseriös när man påstår, som exempelvis Socialdemokraterna, att man i den här motionen vill satsa ytterligare 3,5 miljarder på kommunerna - men läser man noggrant upptäcker man att det beträffande det mesta av pengarna handlar om sådant som kommunerna måste motprestera. Det handlar om traineeprogram, utbildningsvikariat och renoveringar. Alltså: För att få pengarna måste man göra motsvarande insatser från kommunkassan och troligtvis också mer därtill, för man ska också handleda de ungdomar som blir trainee och liknande saker. Det är bara en liten del som utgörs av nya, friska pengar. Kommunernas ekonomi förbättras alltså inte av detta, om det är det som är argumentet. Är det en arbetsmarknadspolitisk åtgärd finns det kanske mer logik i det hela, men försök inte slå i kommunpolitikerna att de får en bättre ekonomi i kommunerna av era förslag.
Det är ologiskt när man skiljer på reparation av det egna hemmet och möjligheten att köpa städtjänster. Ni är för att typiskt manliga tjänster ska få en skattereduktion, men mer typiskt kvinnliga tjänster får ingen skattereduktion. Var finns logiken i detta? Det kan ju inte vara så att man ser ned på arbeten som utförs i högre grad av kvinnor än av män.
Fru talman! I det anförande som jag höll här i kammaren den 18 juni i fjol, då ekonomin gick på högvarv och statsbudgeten uppvisade rekordstora överskott, manade jag till besinning när oppositionen ville öka statens utgifter. Jag sade så här: "Vi har också konjunkturkänsliga finanser som gör att det måste finnas reserver om det verkligen vänder nedåt i ekonomin framöver." Och där är vi nu.
Jag vet inte hur lång eller djup den här lågkonjunkturen kommer att bli. Det enda jag vet med säkerhet är att vi måste ha en beredskap att kunna göra ytterligare reformer och stimulanser om så krävs, och det kan vi inte göra om vi för tidigt spenderar alla resurser vi har, som man kan tro att oppositionen vill. Det är endast med en ansvarig ekonomisk politik, där varje insats prövas noga, som vi skapar så mycket av trygghet som möjligt i en allt otryggare värld.
(Applåder)