Anf. 46 Kalle Larsson (V)
Herr talman! "Äntligen" hade jag velat säga. Nu kan jag inte riktigt göra det, och jag ska återkomma till varför.
Jag vill börja med någonting ganska, låt oss säga, ovanligt och ändå betydelsefullt, nämligen att ge beröm till regeringen. Här är man nu, trots allt, i kammaren. Man har släpat sig hit en fredagsförmiddag med ett förslag som för en gångs skull går i rätt riktning. Det tycker jag att man ska vara tydlig nog att säga. Det tycker jag att man ska vara ärlig nog att erkänna och välkomna. Här har det under flera år funnits ett reellt problem. Människor har separerats från varandra helt i onödan. Alla har vetat att ett uppehållstillstånd kommer att beviljas. Alla har vetat att familjen kommer att få återförenas, och ändå har man varit tvungen att åka tillbaka till sitt hemland för att ansöka om det tillstånd man vet att man kommer att få. Det är fullkomligt onödigt förstås.
Herr talman! Det har ju varit en lite märklig debatt de senaste åren i de här frågorna. Vi hade kunnat agera betydligt tidigare. Vänsterpartiet har föreslagit det, och andra partier har emellanåt också instämt i detta att vi redan långt tidigare än i dag borde ha tagit detta, och ett ännu längre, steg.
Migrationsverket har skyllt på gällande lagstiftning och sagt: Lagen förhindrar oss att hantera ärenden som vi egentligen anser att man borde hantera i Sverige. Samtidigt har regeringen sagt att det finns ett utrymme. Det finns ett utrymme redan i dag enligt den tidigare gällande lagstiftningen att göra undantag från huvudregeln om ansökan från utlandet. Och så har vi stått där. Den ena har skyllt på den andra, och den andra har skyllt på den ena, och ingenting har kunnat hända. Därför är det välkommet att det nu faktiskt ändå tas ett initiativ, om än sent, från regeringen.
Situationen att man skyller på varandra, som jag också ska återkomma till, är egentligen bara ett slags politiskt moras där man inte tar ansvar för vilken politik man vill ska föras i det här landet när det gäller migrationsområdet. Jag ska förstås återkomma med några exempel till där jag tycker att regeringen borde ta liknande initiativ för att klargöra vilken politik som ska gälla.
Med detta sagt, herr talman, vill jag säga att detta inte är tillräckligt bra. Nu förstår jag ju att migrationsministern inte är här för att göra mig glad sådär i allmänhet, och han är inte här för att göra Vänsterpartiet nöjt med migrationspolitiken. Vi står på olika sidor, Moderaterna och Vänsterpartiet. Det är Tobias Billström förmodligen glad för. Jag vet att jag är det.
Men låt oss vara lite mer seriösa än all denna mer eller mindre slapphänta retorik. Det löser faktiskt inte problemen för ett antal personer som jag tror att i vart fall flera företrädare för regeringspartierna vill lösa problemen för. Vi kommer även när den här lagen börjar gälla att få ett antal fall där människor kommer att tvingas från varandra fastän det är uppenbart att de kommer att kunna få sitt tillstånd beviljat.
Jag tror att det är ett misstag av regeringen att inte gå längre när man nu har möjligheten. Vi kommer att stå här om ett år igen - kanske inte just de här personerna, men i vart fall företrädare för de här partierna - och säga: Det blev inte riktigt så bra som vi trodde och hoppades att det skulle bli.
En sådan fråga är bevisfrågan när det gäller identitet. Det är det vi kritiserar från oppositionens sida i en gemensam reservation som jag härmed också yrkar bifall till.
Jag läser innantill i utskottets ställningstagande: "Vad gäller motionärernas farhågor om att kravet på pass m.m. kommer att utgöra hinder i vissa fall vill utskottet särskilt framhålla att redan enligt nuvarande regler gäller att hänsyn ska tas till de svårigheter som en sökande kan möta när det gäller att återvända till hemlandet för att där ge in en ansökan."
Redan enligt nuvarande regler finns det svårigheter! Då tar vi här nu, det är själva grundtanken med det här förslaget, fram ett förslag för att lösa de problemen. Att då hänvisa till att redan enligt nuvarande regler borde den här möjligheten finnas är att leva kvar i den här uppdelningen där man skyller på varandra. Det här kan man ju lösa redan i dag, i vart fall när det gäller den här frågan.
Det hade varit mycket bättre, och det är det vi föreslår, att faktiskt tydliggöra det här redan från början och vidga ramen något ytterligare för vilka ansökningar som ska beviljas från Sverige i stället för att leva kvar med den här osäkerheten och med den här tvetydigheten. Framför allt är det olyckligt att utskottet hänvisar till nuvarande regler eftersom det är just nuvarande regler som är problemet, och det är därför vi över huvud taget står här.
Herr talman! Det är ett steg i rätt riktning men inte bra nog. Det är inte tillräckligt tydligt. Det är för få som omfattas, och det kommer att innebära svåra gränsdragningar. Det är grunden för vår reservation från de tre rödgröna partierna.
Vi vill att man bifaller propositionen. Vi vill inte försena den här processen, utan vi vill att man tar det här nu men sedan också ger regeringen i uppdrag att återkomma med ytterligare en vidgning. Jag måste säga att jag har lite svårt att förstå varför inte fler av allianspartierna trots allt kan tänka sig att gå med på det. Moderaterna kanske inte är så intresserade, för vi står ju som sagt grundläggande på olika sidor i synen på hela flykting- och migrationspolitiken. Men Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet är ju ändå partier som emellanåt närmar sig de ståndpunkter som de tre rödgröna partierna nu gemensamt håller på att omfatta. Därför är det kanske till och med så att vi egentligen har en majoritet här i dag i kammaren för det förslag som utgör en reservation. Så kan det politiska spelet ibland se ut. Jag är väl medveten om att man ibland måste gå med på något för att man fick igenom något annat. Men det här är en av de sista omröstningarna vi har i kammaren. Är det ändå inte lockande för alliansledamöterna här att med bara några få röster i kammaren kunna göra ett förslag som är hyfsat ännu lite bättre?
Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att situationen att lagstiftaren och de som fattar beslut i myndigheter och domstolar skyller på varandra eller i vart fall, om man ska uttrycka det lite sjystare, i myndigheternas fall hänvisar till en lagstiftning som förbinder dem att göra på ett visst sätt och inte ett annat och från lagstiftarens sida hänvisar till myndigheterna som de som fattar besluten och att man inte som lagstiftare ska lägga sig i de enskilda ärendena eller besluten, är inte unikt för den här situationen. Det ser vi på en rad olika områden.
Jag ska inte trötta kammaren med att dra alla exempel, men synen på väpnad konflikt är ett sådant, liksom synen på barns särskilda asylskäl, begreppet synnerligen ömmande omständigheter och hbt-flyktingars och kvinnors asylskäl. Det är några av de fall där vi har en diskussion, och en ganska tydlig sådan, där vi många gånger här i kammaren från flera av allianspartierna och från oss på den rödgröna sidan har sagt: Det här är inte riktigt som det var tänkt. Domstolar och myndigheter gör inte riktigt som lagstiftaren hade som intention att de skulle göra.
Därför är den avgörande frågan till Tobias Billström först och främst: Varför inte redan nu öppna för en vidgad tolkning och titta på det här en gång till och se om det inte kommer att vara så att vi trots allt behöver göra ytterligare vidgningar? Och förstås också: Varför inte återkomma och ta politiskt ansvar också för alla de andra fall där lagstiftaren och den som fattar beslut står och skyller på varandra?
Dra också detta exempel i kammaren! Lämna politiska förslag med era åsikter, och låt oss se till att vi får en överensstämmelse mellan lagen, intentionerna bakom lagen och hur den används i praktiken!