Barn som bevittnat våld

Herr talman! I dag har vi viktiga frågor att diskutera, framtidsfrågor, och jag tycker att det är väldigt synd att majoriteten inte representeras av ett statsråd. Jag tycker att justitieministern borde ha varit här och försvarat sina tre propositioner. Det verkar inte som om han kommer varken till denna viktiga debatt eller till nästa. Herr talman! Jag vill börja med att citera ur Rädda Barnens skrift Därför Barnahus , ett uttalande av en pojke som tagits emot på Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i kris. Det lyder så här: "Pelle är tio år och berättar om en uppväxt där pappa misshandlat mamma. Han säger att han också blivit slagen. Inga polisanmälningar har lett till åtal. Pelle är rasande över att ingen lyssnar på honom. Han vet ju vad som hände. Varför kan inte han få berätta för polisen?" Herr talman! Jag har tagit med mig Pelles fråga hit till kammaren och till majoritetens företrädare i detta betänkande JuU19. Varför kan inte Pelle få berätta för polisen om det brott som har begåtts mot honom? Han har utsatts för ett brott. Han har lidit skada när han har tvingats åse den misshandel som hans mamma blivit utsatt för. Enligt Moderaternas uppfattning är han målsägande. Vi tycker att vi kunde ha stöd för detta i vår lagstiftning. Målsägande är den juridiska termen för den som blivit utsatt för brott. Enligt lagen är målsägande den som endera blivit utsatt för brott eller den som blivit förnärmad eller lidit skada av brott. Enligt min uppfattning är det angeläget att barn skall betraktas som målsägande och att den nuvarande lagstiftningen förtydligas - annars kommer barnen fortsatt att hamna mellan stolarna. Det är inte få barn det handlar om. Uppskattningar som har gjorts tyder på att det är 100 000 barn som varje år utsätts för detta. Att bevittna våld mellan de personer som barnet är mest beroende av kan vara svårare än att själv bli misshandlad, eftersom barnet inte kan förstå det som händer, ofta känner svår ångest för att det inte kan stoppa våldet och många gånger känner att det har skuld i att våldet började. Barnet blir offer, många gånger på ett värre sätt än den som fick ta emot slagen. Ett barn i en familj där hot och våld när som helst kan förekomma lever i ett ständigt krigstillstånd. Hemmet som ska ge trygghet blir i stället en plats som skapar ångest och upprätthåller rädslan för vad som kan hända. Detta anser majoriteten inte är en uppgift för rättsstaten att beivra och hantera. För mig är det helt oförståeligt. Jag upprepar min inledande fråga: Varför får inte Pelle berätta för polisen? Polisen har i dag skyldighet att rapportera närvaro av barn vid brottsplatser. Det finns i lagstiftningen, så att man kan säga att det redan är omhändertaget. Men Rädda Barnen har kartlagt hur mycket detta förekommer och redovisade i sin undersökning för något år sedan att endast 20 av 72 barn kom till socialtjänstens kännedom. Mer än två tredjedelar av barnen rapporterades alltså aldrig av polisen till socialtjänsten! Det räcker inte att peka finger och säga att rutiner måste skärpas upp utan vi måste göra fler och bättre saker. Vi måste göra bättre saker för barnen som lever mitt i våldet. Socialdemokraternas förslag i denna proposition duger inte. Det måste till mer. Barnens situation vid familjevåld måste uppmärksammas bättre, och inte på det sätt som sker i det här betänkandet och de här förslagen, där Socialdemokraterna vill frikänna förövaren och låta staten stå för ersättningen för den kränkning och det brott som barnet har utsatts för. Vi tycker att detta är oacceptabelt, att den som har begått ett brott varken ska betala skadestånd eller bli dömd utan frikännas från både brottet och den ekonomiska skulden. Blir barnet målsägande så blir också barnet en tydlig part i rättsprocessen med rätt till skadestånd, brottsskadeersättning och upprättelse från förövaren. Då kan vi garantera att barnen får den uppmärksamhet som deras situation kräver och förtjänar. Till sist, herr talman: Straffen för brotten mot barn och kvinnor måste bli strängare genom att man använder hela den straffskala som finns att tillgå. I dag hamnar generellt straffen på den nedre delen av skalan. Normalfallet borde ju vara att majoriteten av straffen befinner sig i mitten av skalan för att ge utrymme för att straffa lindrigare eller hårdare beroende på om brottet anses som grovt eller som lindrigare. Fängelsestraff borde vara det lägsta straffet för grov misshandel, inte minst med tanke på möjligheten att åstadkomma en effektiv rehabilitering. Samhället måste ge tydliga signaler om att våld inte accepteras! Herr talman! Mycket mer finns att säga om detta, men jag stannar här med att åter yrka bifall till reservation 1 under punkten 1.

Herr talman! Våld mot kvinnor var en gång något som det talades tyst om. Nu debatteras och uppmärksammas det problemet. Våld mot barn är i mångt och mycket fortfarande ett dolt problem. Barn som utsätts för våld vänder sig i stor utsträckning till sina kompisar. Varför de inte vänder sig till vuxenvärlden är värt att fundera över. Tycker de inte att det är någon idé - eller är de rent av rädda för att allt ska bli värre? För några veckor sedan genomfördes en Temoundersökning av anmälningsbenägenheten bland vuxna som misstänker att barn utsätts för våld. Av de ungefär 1 000 personer som svarade hade en av fem haft en misstanke, men bara hälften av dem gjorde en anmälan. Av dem som gjort en anmälan var det bara 50 % som sade att den som hanterade anmälan gjort ett bra jobb. Anmälningsbenägenheten måste så klart öka, och det bästa sättet att göra detta på tror jag är att se till att man vet anmälan leder till något bra. I dag har det landat ett förslag i kammaren om barn som bevittnar våld. Det är bra att frågan kommer upp. Som jag sade diskuteras våld mot kvinnor i hemmet alltmer. Men barnen har inte synts särskilt väl trots att de nästan alltid finns med i dessa sammanhang. Rädda Barnen beräknar att mellan 100 000 och 200 000 barn lever i miljöer där närstående utsätts för våld. Genom propositionen får dessa barn lite ljus på sig. Men nog kunde regeringen, när den ändå var inne på ämnet, ha agerat kraftfullare? Propositionen innebär att om man kan konstatera att barn bevittnat våld ska de i framtiden kunna få ersättning från Brottsofferfonden. Det är förvisso bra att de får ett konkret bevis på att de har blivit utsatta för något som är fel. Men ersättning från staten är en lite märklig konstruktion. Det borde tydligare framgå att det är en gärningsman som ställs till svars för att han har begått ett brott mot ett barn. I socialtjänstlagen ska det fastställas att barn är offer för brott om de bevittnar våld, och detta ska lägga grunden för att barnen ska kunna få en summa pengar av brottsskadeersättningen utifrån graden av det våld de bevittnat. Men juridiskt sett får inte barnen status som brottsoffer. Propositionen ger dem inte status som målsägande, och åklagaren kan inte heller föra skadeståndsanspråkstalan. I det skadestånd som gärningsmannen ska räkna ihop, och däri finns troligen skadeståndet till mamman, finns det inga siffror som visar att han faktiskt också har begått ett brott mot barnet som upplevde våldet. Det är i stället staten som betalar, och staten kan inte senare kräva den som har gett upphov till skadan på de pengar som har betalats ut. Vi i Folkpartiet tycker att barnet borde få både skadestånd från gärningsmannen och skydd, stöd och hjälp från staten. Vi tycker att det borde införas en ny bestämmelse i brottsbalken som visar att barn som bevittnat våld inom familjen utsatts för psykisk misshandel. Detta skulle göra att barnet kan bli målsägande och därmed få skadestånd. Gör man så visar man tydligt vem det var som hade rätt och vem som gjorde fel. Vi tycker också att socialtjänstlagen måste ändras så att det blir tydligt att kommunernas socialnämnder ska verka för att den som utsatts för ett brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. I dag är det bestämt att det ska vara "bör" verka i stället för "ska" verka. I dag är det alltså en åsikt som uttrycks, att socialnämnden "bör" hjälpa den som utsatts för brott. Det är vi i riksdagen som har det yttersta ansvaret. Varför ska vi lämna sådana luckor? Anser vi att brottsoffer och deras anhöriga ska få hjälp? Då är det "ska" som gäller. Regeringen och majoriteten vill dock fortsätta utreda, trots att minst två offentliga utredningar, liksom många insatta organisationer, föreslår ett "ska" i skrivningen. Vi folkpartister sätter ned foten. Därmed yrkar jag bifall till reservation 1 med innebörden att "bör" ska ersättas med "ska". Förutom att socialtjänsten måste bli bättre på att hantera barn som direkt eller indirekt blir utsatta för våld måste också en bättre samverkan myndigheter emellan komma till. Barnahus är bra, och jag ser fram emot en utbyggnad. Men alla barn som far illa passar inte i barnahusverksamheten. Samverkan mellan myndigheter måste därför fungera i andra former. Om barn- och ungdomspsykiatrin vill jag säga några ord. Varje gång som jag får höra talas om tragiska fall där barn som utsatts för mycket svåra händelser ställs i lång kö till BUP blir jag ledsen. Det är tråkigt att höra om barn som är utsatta för hemska händelser, men att samhället sviker en gång till genom att dessa barn inte får professionell hjälp, det är faktiskt ännu värre. Det borde aldrig vara mer än en månads väntetid till BUP. Därför satsar vi i alliansen 250 miljoner kronor mer än regeringen på psykiatrin. Det kommer många barn att må bättre av. En annan sak som regeringen passar på att lägga fram förslag om i detta sammanhang är att målsäganden bland annat i samband med den dömdes utevistelse och frigivning från fängelse ska kunna få information om vad som gäller för beslut om besöksförbud. Detta är ett välkommet förslag. Det är bra med en lagstadgad rätt till information för brottsoffer eftersom informationen om deras rättigheter i dag inte fungerar så bra. Vad som nu föreslås är rätt till information om besöksförbud. Men i förlängningen finns det en hel del att ta tag i på detta område. I samma paragraf som det nu görs ett tillägg i står det att målsäganden ska få underrättelse om den dömde flyttas, om han är på permission, när han ska friges med mera. Men det är minsann inte alltid som underrättelse skickas ut, framför allt inte i god tid. Och det är mycket allvarligt. Jag har sagt det förr, men jag passar på att säga det igen eftersom det passar i detta sammanhang och eftersom förslaget finns med, nämligen att det krävs ett kvalitetssäkrat system för uppföljning av att dessa underrättelser, och framöver också denna information om besöksförbud, verkligen går ut. Att besöksförbuden behöver vara mer verkningsfulla är en debatt som vi får ta vid ett annat tillfälle. Avslutningsvis: Enligt Rädda Barnen är det mer än 100 000 barn som tvingas utstå våld mot en anhörig. Regeringen har beräknat att 100 av dem varje år kan få en ersättning från Brottsoffermyndigheten. Visst är propositionen ett steg framåt. Men man behöver inte vara en stor visionär för att kunna tänka sig ett förslag som hade varit lite tjockare och lite kraftfullare för att man skulle göra någonting också för de 99 900 barn som inte får någon ersättning.

Herr talman! De mest skyddsbehövande och sårbara i samhället och de som vi har störst ansvar för att skydda är våra barn. Barn ska prioriteras högst i rättsväsendet. I propositionen finns flera förslag som jag kan stämma in i. Det gäller till exempel besöksförbud och lagreglering av informationsskyldighet till målsägande. Det gäller tydliggörandet av att barn som bevittnat våld är offer för brott och kan vara i behov av stöd och hjälp. Det är bra att det görs klart att ett barn som blir inblandat i och bevittnar våld själv därigenom drabbas av brott. Förslaget om att barn som bevittnat våld ska ges rätt till brottsskadestånd från staten är också exempel på ett framsteg. Mot den bakgrunden är proposition 166 Barn som bevittnat våld högst välkommen. Men Kristdemokraterna vill gå ett steg längre och menar att ett sådant barn inte bara av socialtjänsten utan också av rättsapparaten ska ses och behandlas som ett brottsoffer. Socialtjänstlagen föreskriver att socialnämnden "bör" verka för att den som drabbats av brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp och särskilt "bör" beakta att kvinnor som varit utsatta för våld kan vara i behov av stöd. Detta "bör" också gälla barn som bevittnat våld. Som företrädare för medborgarna i Sverige, inte minst barnen, ser jag ingen anledning att i detta sammanhang explicit uttrycka en begränsad ambition för socialtjänsten genom att skriva "bör". För Kristdemokraterna och övriga allianspartier är det angeläget och naturligt att tydligt ange samhällets höga ambitionsnivå för drabbade barn, och då duger bara "ska". På samma tydliga sätt vill vi kristdemokrater entydigt markera avståndstagande från misshandel av barn och tydligt inskärpa att samhället aldrig kan acceptera ett sådant beteende. Vi har på senare år sett exempel på fall där vuxna misshandlat små barn, ibland så allvarligt att barnet dött av skadorna. Domstolen har i många fall valt att enbart använda den nedre delen av straffskalan. Ett höjt minimistraff skulle tydliggöra samhällets inställning till misshandel av barn. Om domstolarna vanemässigt väljer att använda den nedre delen av straffskalan är det domstolens sak. Men det är riksdagens sak att ange straffskalan, och det är rimligt att höja straffminimum för grov misshandel av barn till två års fängelse. Detta skulle dessutom enligt min bedömning leda till bättre överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Kristdemokraterna brukar normalt inte kräva straffskärpningar utan ser mestadels andra mer effektiva vägar till rehabilitering och brottsprevention. Grov misshandel av barn motiverar ett undantag och ett avsteg från denna vana. I likhet med föregående talare har också jag noterat Rädda Barnens uppskattning att det handlar om uppemot 200 000 barn i Sverige som bevittnar våld inom familjen. Tilläggsreflexionen kring det skulle kunna vara att det möjligen är beklämmande att alla vi tre talare på rad hänvisar till en frivilligorganisations siffror som en av våra grundläggande faktakällor. Även här har naturligtvis samhällets företrädare ett ansvar att bredda kunskapsunderlaget som ska utgöra grund för riksdagsdebatter. Att vi hänvisas till frivilliga krafter är tänkvärt. Polisen har skyldighet att anmäla till socialtjänsten när barn far illa. Som också har sagts tidigare har Rädda Barnen, återigen en frivilligorganisation, tagit ansvar och visat att endast 20 % av antalet barn som upplevt våld i familjen har kommit till socialtjänstens kännedom. I många fall har polisen underlåtit att rapportera, och i några fall tappades rapporten helt enkelt bort. Bara en tredjedel av de barn som far illa rapporteras till socialtjänsten. Herr talman! Det finns siffror som visar att två tredjedelar av barnläkarna underlåtit att anmäla trots misstanke om misshandel. I barnkonventionens artikel 3 slås följande fast: "Barnets bästa ska sättas i främsta rummet." Här behövs alltså en klar deklaration från riksdagen med krav på att Rikspolisstyrelsen utvecklar riktlinjer för hur polisens rapportering till socialtjänsten i framtiden ska gå till. Herr talman! Jag yrkar, i likhet med tidigare talare i talarstolen, bifall till reservation 1 och begränsar mig för tids vinnande till detta även om vi står bakom samtliga reservationer från Kristdemokraterna.

Herr talman! Jag ska börja med att säga att jag önskar att vi inte behövde ha denna debatt. Jag önskar att vi inte behövde någon ny lagstiftning som reglerar när barn bevittnar våld. Och jag önskar att det inte fanns några barn som tvingas leva i familjer där våld, hot och kränkningar är vardag. Man kan blunda hårt, men det hjälper inte det minsta. Regeringen har börjat öppna ögonen och i propositionen föreslås att barn som bevittnat våld ska ses som brottsoffer enligt socialtjänstlagen och ska ha rätt till brottsskadeersättning. Det är bra så långt. Det är förslag som Centerpartiet och alliansen tidigare har lagt fram. Och självklart är vi glada för att Thomas Bodström, regeringen och vänsterkartellen här i kammaren tar efter våra förslag. Tyvärr lyckas inte Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att öppna ögonen helt. De kisar och försöker att undvika hela sanningen, och det tycker jag är sorgligt. Vi i Centerpartiet menar att barn som tvingas bevittna våld - oftast se och höra när pappa slår och hotar mamma - är brottsoffer. De utsätts för en psykisk misshandel som i många fall är värre än att själva bli slagna. Detta kom också Kommittén mot barnmisshandel fram till i sitt betänkande. Till och med i regeringens egen proposition kan man läsa: "Barn som bevittnar våld mot en närstående påverkas normalt psykiskt av upplevelsen. Reaktionerna liknar dem hos ett barn som själv utsatts för brott och kan, enligt viss forskning, till och med vara allvarligare när barnet bevittnat våld än om det själv varit utsatt för det direkta övergreppet." Om Socialdemokraterna och regeringen nu har förstått detta, varför vill man inte ge barnen det skydd som de behöver? De blir utsatta för brott. I stället väljer regeringen något slags halvmesyr och en helt ny variant i svensk lagstiftning. Barnet ska ses som ett brottsoffer enligt socialtjänstlagen. Det slås fast i den föreslagna socialtjänstlagens 5 kap. 11 § att barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående vuxna är offer för brott. Men enligt brottsbalken är det inte alls så. Barnet har inte alls utsatts för något brott utan ska bara få rätten till brottsskadeersättning från staten. Den som psykiskt har misshandlat barnet genom att till exempel misshandla en närstående kan inte dömas för denna psykiska misshandel och behöver inte heller betala skadestånd till barnet. Brottsskadeersättning ska betalas ut, och visst är det bra. Men det är staten som ska betala ut det och inte den som har utsatt barnet för kränkningen som enligt socialtjänstlagen också är att betrakta som ett brottsoffer. Detta är en märklig konstruktion som för mig är svår att förstå. Jag skulle vilja höra Socialdemokraternas företrädare Elisebeht Markström förklara varför ni har valt en lösning där en handling enligt socialtjänstlagen ska uppfattas som ett brott men inte är ett brott enligt brottsbalken. Det är mycket märkligt. Herr talman! Det självklara borde vara, som bland annat Kommittén mot barnmisshandel och vi i Centerpartiet föreslår, att ett barn som tvingas att bevittna våld av eller mot närstående ska ses som ett brottsoffer eftersom han eller hon utsätts för psykisk misshandel. Därför yrkar jag bifall till reservation 4 punkt 5 om målsägandebegreppet. Dagens beslut borde över huvud taget inte handla om barnets rätt till brottsskadeersättning utan om en kriminalisering av psykisk misshandel av barn. Med ett sådant beslut behövs det inga konstiga konstruktioner och halvmesyrer som ger rätt till brottsskadeersättning utan att det finns något brott och utan att den som har begått handlingen själv är skadeståndsskyldig. Från Centerpartiets sida har vi också motionerat om att misshandel av barn ska särregleras i brottsbalken. Vi har föreslagit det tidigare, och vi ger oss inte. Vi menar att det inte räcker med att misshandel av barn är en särskilt försvårande omständighet, utan det borde vara en egen paragraf i brottsbalken. Det är i grunden värre när en vuxen slår ett barn än om en vuxen slår en annan vuxen. Därför borde barnmisshandel vara ett eget brott med ett högre straffvärde än vid misshandel av vuxna. I samband med propositionen har Centerpartiet också lyft fram ytterligare ett problem när ett barn blir utsatt för våld av sin vårdnadshavare. Vid själva rättsprocessen mot vårdnadshavaren utses en särskild företrädare för barnet. Det är ganska självklart att vårdnadshavaren inte kan företräda barnet i processen mot sig själv. Men om barnet får skadestånd utdömt är det vårdnadshavaren, det vill säga kanske förövaren själv, som ska företräda barnets intressen när det gäller att få ut skadeståndet. Det är uppenbart en orimlig ordning. Vem tror att vårdnadshavaren kommer att kräva ut skadeståndet från sig själv? I stället borde den särskilda företrädaren som barnet har haft i rättegången få ett förlängt uppdrag så att den särskilda företrädaren också får utkräva skadeståndet från vårdnadshavaren för barnets räkning. Vi tycker att det skulle vara en liten förändring, kostar inte speciellt mycket men skulle lösa problemet för dessa barn.

Herr talman! Den senaste tidens uppmärksamhet på barn som far illa råkar sammanfalla med att regeringens förslag om att förbättra stödet för barn som bevittnar våld ska behandlas i kammaren. Det är i och för sig en ren tillfällighet, men våldet mot barn är dessvärre inte tillfälligt utan pågår dagligen och stundligen runtom oss. Ibland är våldet så grovt att barnet avlider. Antalet anmälningar om att barn misshandlas ökar. Till viss del förklaras det av en ökad anmälningsbenägenhet. Så kan det säkert vara, men vad vi kan vara riktigt säkra på är att de anmälningar som vi ser bara är toppen av ett isberg. Mörkertalet är stort, och det mesta av våld och övergrepp mot barn förblir en hemlighet för barnen, och kanhända syskonen, att bära. Det förslag som vi nu hanterar ska leda till att stödet för barn utvecklas och blir bättre och att barn som bevittnar våld hemma, mellan närstående, i bästa fall kommer att fångas upp mycket tidigare än i dag. Det är, herr talman, väl känt att kommunernas stöd till barn som far illa ser väldigt olika ut. På sina håll har man länge arbetat med handlingsplaner och har stödverksamhet av olika slag. När barn drabbas av våld ska samhället vara ordnat på ett sådant sätt att barnets rätt till skydd tas för givet. Så är det inte i dag. För att det ska bli möjligt krävs genomtänkta strategier med ett mycket tydligt barnperspektiv, en fungerande samverkan mellan olika myndigheter men också en stor medvetenhet och kunskap hos alla som arbetar med barn om hur riskerna för barn ser ut och hur barn som far illa också på olika sätt signalerar det. Kommunerna får nu ett uttalat ansvar att hjälpa och stödja barnen. Men det räcker inte att kommunerna tar sitt ansvar; också myndigheterna måste göra det. Därför har Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen och Myndigheten för skolutveckling ett uppdrag att förbättra samarbetet mellan polis, socialtjänst, hälso- och sjukvård och skola när det gäller barn som far illa. Däribland räknar vi barn som bevittnar våld. Det är naturligtvis avgörande för om socialtjänsten ska kunna hjälpa barnen att de får kännedom så tidigt som möjligt om att ett barn kan misstänkas fara illa. Det här uppdraget som de tre myndigheterna har fått ska redovisas till regeringen vid årsskiftet. Jag utgår från att polisens rutiner nu skärps och kvalitetssäkras. Det måste vara självklart att de är uppmärksamma på om det finns barn inblandade när de kommer till ett hem, en bostad, som är en brottsplats, eller när de utreder våldsbrott inne på stationen. De ska inte bara vara uppmärksamma utan också självfallet agera till barnets hjälp. Där brister det i dag, det vet vi. Det har andra talare här före mig berättat om. Rädda Barnens studier är glasklara. Kvinnojourerna och barnrättsorganisationerna har i många år förundrats över att barnen är så osynliga när polis och andra myndigheter ändå är inne i ärendet. Det är mycket märkligt och naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Herr talman! Tiden tillåter inte någon djupare redogörelse för hur våldet drabbar barnen, men vi kan vara på det klara med att barnen får långtgående, och inte sällan livslånga, konsekvenser av en våldsam barndom. Det finns många vittnesmål om den saken. Därför är det så viktigt att kommunerna och myndigheterna upprättar handlingsplaner, skapar rutiner och utbildar personalen så att de vet vad och hur de ska göra när de möter barn som har det svårt. Att välja att inte agera till ett barns hjälp står inte bara i strid med nuvarande lagstiftning. Det är ytterst ett oerhört svek mot barnet. Betänkandet handlar om barn som bevittnat våld. Men jag vill också ha sagt i det här sammanhanget att det finns ett tydligt samband mellan våld mot kvinnor och att barnen inte bara bevittnar våld utan också själva blir misshandlade. I sammanhanget måste sägas att stödet till män som misshandlar behöver utvecklas. Kriminalvården och vissa få verksamheter runtom visar på goda exempel. Det är viktigt att vi inte begränsar oss till att tala om våldsutsatta kvinnor och deras barn utan har två fokus och talar om våldsamma män och deras barn och vad som kan göras för att förhindra ytterligare våld. Jag ska nämna något om de reservationer som finns i betänkandet. Den första är från Moderaterna, som skriver att skadestånd bör betalas av gärningsmannen. Det är alldeles riktigt. Normalt sett är det gärningsmannen som betalar skadestånd till den som har drabbats, men då ska hans eller hennes ansvar begränsas till sådana skador som kan konstateras vara en direkt konsekvens av brottet. För de här barnen ser det inte riktigt ut så. Deras lidande och eventuella skador, långtgående skador och ibland störningar, är på ett helt annat plan och kanske inte visar sig omedelbart. För att inte rubba på skadeståndslagens principer har vi nu valt att i stället införa en brottsskadeersättning som avviker från skadeståndslagens principer. Här krävs inte längre någon annan bevisning än att det kan göras troligt att barnet har bevittnat våld av eller mellan närstående. Någon utredning som bevisar att barnet har drabbats av en psykisk påverkan ska inte göras, utan beslut om brottsskadeersättning ska fattas om barnet upplevt sådant som typiskt sett påverkar ett barn som bevittnat våld. Det gör att många fler barn kommer att kunna få ersättning utan att hamna i en målsägandesituation. När nu staten tar på sig ansvaret för att betala brottsskadeersättningen till barnen är det alltså ett sätt att visa att barn som bevittnat våld är offer för brott, trots att våldet kanhända inte har riktats mot barnet direkt, för då är det ju en helt annan sak som ska prövas för sig. Den här sortens ersättning kan tjäna som ett led i en upprättelse och ge bekräftelse på att det som barnet varit med om var ett brott som barnet inte på något sätt bär ansvar för. Men det som är riktigt viktigt är ändringarna i socialtjänstlagen, alltså kommunernas ansvar att hjälpa och stödja barnen och skydda dem från ytterligare våld. Det är det riktigt långtgående som har stor betydelse för barnen, inte ersättningen i sig. Ersättningen fungerar som signal och bekräftelse. En reservation från Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna handlar om att man vill kriminalisera psykisk misshandel av barn som har bevittnat våld. Utskottet har valt att stå fast vid det ställningstagande som Barnmisshandelskommittén gjorde, och som senare också riksdagen följde, nämligen att inte gå fram med en sådan ny lag. I stället valde riksdagen för ett par år sedan att införa den nya straffskärpningsgrund som tar sikte på att när straff döms ut i de här fallen ska det ha betydelse som en försvårande omständighet att barn har varit tvungna att uppleva och bevittna våldet. Vi har alltså valt att hålla barnet utanför processen på så sätt att barnet inte blir målsägande, med allt vad det innebär. Vi väljer alltså nu att gå vidare och införa den nya brottsskadeersättningen i stället för gängse skadestånd. Det finns verkligen skäl, som alla här har sagt, att lyfta fram barn som bevittnar våld. Det som kommer att ha störst betydelse är, som jag nyss sagt, att kommunernas ansvar poängteras. Vi slår fast att barn som bevittnat våld är offer för brott, däremot inte målsägande, och att de behöver kommunens stöd. Jag vill, herr talman, de sista sekunderna här passa på att göra lite reklam. Det kommer nämligen att bli filmvisning här i riksdagen den 2 juni. Det är Sveriges Kvinnojourers Riksförbund som med medel från Allmänna arvsfonden har producerat en film. Det är den andra i sitt slag. I filmen, som har titeln Jag sa att jag hade en mardröm , möter vi barn under den tid som de går i gruppverksamhet på en av de få kvinnojourer som har utbildad personal för arbete med barn som bevittnat våld. Filmen är avsedd för personal och andra som kommer i kontakt med barn. Det är ett fortbildningsmaterial som är alldeles nytt. Jag hoppas att det ska kunna fungera som inspiration för alla de kommunalpolitiker som nu ska få den nya socialtjänstlagen i sitt knä när de fyra barn som finns med i filmen berättar vad de har varit med om och att de så småningom ställer nya resurser till förfogande, så att barnen får den hjälp de verkligen behöver. Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna och gör mig beredd för en ny dust i den andra talarstolen.

Herr talman! Det är beklämmande att höra att Elisebeht Markströms omsorger om skadeståndslagens paragrafer är större än om de barn som har tvingats bevittna våld, för, som Elisebeht Markström säger, vill man inte förändra den skadeståndslag som vi har och paragrafernas utseende. Men vad jag och vi moderater säger är att barn måste bli målsägande för att kunna få ett stärkt skydd. Mina frågor är: Varför får inte Pelle lov att berätta för polisen? Varför är det för Socialdemokraterna inte viktigt att barnen blir målsägande? Hur ska barnen med ert sätt att se få ett tillräckligt skydd och tillgång till behandling utan att anses som målsägande? Elisebeht Markström använde lång tid av sitt anförande till att skylla på andra - på kommunen, på sjukvården, på skolan och någon annan. Men vi som lagstiftare har också en skyldighet. Varför kan vi inte ta vår skyldighet på allvar och ge barnen ett bättre skydd? Så, Elisebeht Markström, hur ska barnen få ett tillräckligt skydd med förslagen i propositionen? Hur ska stödet bli bättre? Hur ska deras situation upptäckas tidigare? Hur ska de tydligare strategierna implementeras?

Herr talman! Det första som jag vill säga är att jag tror att Cecilia Magnusson kanhända inte har tillräckligt på fötterna för att bedöma mitt engagemang för barn som bevittnat våld. Låt oss inte göra det till en trätofråga. Jag tror att vi alla här har samma ambition. Sedan väljer vi olika vägar, Cecilia Magnusson, och det kan man kanhända kräva respekt för. Jag försökte i mitt anförande redogöra för hur vi ser på frågan om hur stödet för barn ska bli bättre. Det är en alldeles riktig beskrivning som har givits här, den som Rädda Barnen har givit och som det står om i betänkandet, att dessa barn inte får den hjälp och det stöd de behöver. I första hand behöver barn skydd. De behöver också få komma i sådana sammanhang där de får tala om vad de har varit med om. De kan gå i gruppverksamhet. En del kan komma att behöva individualterapi, men jag tror att det är en minoritet som behöver det. De behöver få sätta ord på vad de fått vara med om, och de måste lyfta bort skuld och skam. Det är den vuxne förövaren som ska ta ansvar för sina handlingar. Vi har valt att försöka hålla barnet utanför domstolarna och i stället gå fram med en brottsskadeersättning som erkänner att barnet har bevittnat våld, att det är offer för brott. Att vara offer för brott är inte liktydigt med att också bli målsägande. Det måste vi väl ha klart för oss. Vi tror dessutom att med detta system bör rutinerna för polisen och andra myndigheter som kommer i kontakt med barnen skärpas och kvalitetssäkras så att barnen verkligen får den hjälp som de har rätt till och ska ha enligt socialtjänstlagen.

Herr talman! Jag betvivlar inte Elisebeht Markströms engagemang i frågan. Däremot betvivlar jag hennes kompetens att realisera verksamma åtgärder för barnen med utgångspunkt i det betänkande som vi nu behandlar. Elisebeht Markström säger att den vuxne ska ta ansvar för sina handlingar. Ja, det är ju det vi säger att man måste göra i stället för det förslag som Elisebeht Markström står bakom och som vi ska besluta om här. Genom brottsskadeersättningen frikänner Socialdemokraterna den som har begått brottet - inte bara från vad den har åsamkat barnet utan också från den ekonomiska skulden. Vi moderater säger: Låt barnet bli målsägande. Då har man möjlighet att få både skadestånd, behandling och upprättelse för det brott man har blivit utsatt för. Elisebeht Markström ger inget besked om hur barnets skydd ska bli bättre. Hon talar om polisen, socialtjänsten och så vidare - visst, de har en viktig roll och vi som lagstiftare kan se till att de får de verktyg de behöver. Men barn hittas inte under sängar eller vettskrämda i garderober om de inte är målsägande. Vi måste ju åstadkomma att barnen hittas. Hur kan Elisebeht Markström och Socialdemokraterna tro att 100 av 100 000 barn ska komma i åtnjutande av brottsskadeersättningen? Är det ett tillräckligt skydd?

Herr talman! Skyddet till barn ska ges av kommunerna. Det ges inte i domstolarna. Det tror jag att vi kan vara överens om. Vi säger att vi för att lyfta fram barnen och visa att de är offer för brott är beredda att införa en brottsskadeersättning som ska utgå utan att det behöver ske som skadestånd. Om skadestånd ska betalas ut måste man ju också kunna bevisa att det som barnet har varit utsatt för verkligen har lett till en sådan psykisk påverkan att det skulle kunna utgöra skäl för skadestånd. Vi säger att det inte behövs: Se till att barnen får brottsskadeersättningen. Det behöver inte göras några sådana utredningar som grund för ersättningen, utan det räcker med att barnet har vistats i en sådan miljö som typiskt har påverkat barnet negativt. Därmed behövs ingen annan bevisning. Man behöver inte förhöra barnen, och det behöver inte bevisas vad barnen har sett eller hört. Vi vet att barn som lever i familjer där detta pågår dagligen och stundligen tar skada. Den kanske viktigaste saken i hela paketet är att vi lyfter fram kommunernas ansvar för att hjälpa, stödja och skydda dessa barn. För det krävs en hel del arbete, kan jag säga. Det saknas i dag. Det har Cecilia Magnusson själv efterlyst. Nu försöker vi strukturera och se till att lagstiftningen ger stöd för att man ska kunna ställa krav på kommunerna att detta ska vara en prioriterad verksamhet. De får nu en uppgift att se till att dessa barn får det stöd de behöver. Sedan kan det komma att se olika ut i olika kommuner.

Herr talman! Elisebeht Markström talade om ett mycket tydligt barnperspektiv när hon skulle beskriva propositionen. Jag tycker att det skulle ha varit ett mycket tydligt barnperspektiv om man hade valt att slå fast i brottsbalken att ett barn som tvingas bevittna våld i hemmet blir utsatt för psykisk misshandel. Den pappa - för det är oftast pappan - som slår mamma inför barnen ska också veta att han begår ett brott mot barnen. Frågan är: Varför har ni valt en sådan halvmesyr? Det är en främmande fågel i svensk rättstradition. Ni vill att barnet ska ses som ett brottsoffer enligt socialtjänstlagen men inte enligt brottsbalken. Jag fick en ansats till svar tidigare. Ni säger att ni vill hålla barnet utanför rättsprocessen. Men när barnet självt blir slaget och utsatt för våld är det ju naturligt att det ska vara med i rättsprocessen. Då behöver barnet inte hållas utanför. Med detta säger ni alltså att psykisk misshandel inte är så farligt. Framför allt säger man till den som har begått brottet att förövaren inte har något ansvar för den skada som barnet lider.

Herr talman! Barnmisshandelskommittén utredde huruvida frågan om barn som har bevittnat våld i hemmet ska tas upp i ny lagstiftning, i en egen paragraf i brottsbalken. Man kom fram till att man inte ville förorda det. Det blev heller inte så, och riksdagen ställde sig bakom det synsättet. I stället valde riksdagen häromåret - för tre år sedan, tror jag - att införa en straffskärpningsgrund. Om man misshandlar någon inför barn är det att betrakta som en grund för straffskärpning, som ska ses som en försvårande omständighet när man utdömer straff. Jag har försökt att ta reda på hur det nu ser ut: Har domstolarna använt denna straffskärpningsgrund? Ja, det visar sig att de har gjort det. Det finns inte jättemånga eller jättetydliga skrivningar i domsluten, men man kan ändå tydligt se att de gör det. Att, som Centerpartiet, säga att man vill ha en särskild paragraf för att försäkra sig om att domstolarna verkligen gör vad Johan Linander vill att de ska göra är lite främmande. Jag tror att det räcker med den lagstiftning vi har. Att vi sedan ska följa upp den och kontrollera att det har blivit så som den lagstiftande församlingen, det vill säga riksdagen, har bestämt är en annan sak. Men vi behöver inte ständigt skapa nya paragrafer för att skriva domstolarna på näsan hur de ska göra. Det finns en paragraf om en straffskärpningsgrund. Den har verkat i ett par tre år nu, och jag tror att vi vid en översyn kommer att se att domstolarna också har tagit hänsyn till den. I de domar som jag har läst har man gjort det.

Herr talman! Jag tycker att Elisebeht Markström blandar ihop två saker här. Straffskärpningsgrunden handlar ju om våld som är riktat mot barn, och då är den försvårande grunden just att det är ett barn som det är riktat mot. Centerpartiet har föreslagit att vi ska ha en egen paragraf som heter barnmisshandel i brottsbalken. Det ska framför allt vara högre minimistraff än när det gäller misshandel av en vuxen. Det är alltså en helt annan sak. Våldet är ett brott mot den person som det riktas mot, men även om ett barn bevittnar det och lider svårt psykiskt är det fortfarande inget brott mot barnet. Nu säger ni att det är ett brott mot barnet enligt socialtjänstlagen, det vill säga att barnet ska ses som ett brottsoffer enligt socialtjänstlagen. Men det är fortfarande inget brott enligt brottsbalken. Förövaren kan inte dömas för den psykiska misshandeln. Förövaren blir inte skadeståndsskyldig gentemot barnet. I stället säger staten att barnet kanske behöver en viss kompensation, och därför träder staten in och betalar brottsskadeersättning. Men staten säger inte till förövaren: Du har begått ett brott mot det här barnet, och därför ska du betala skadestånd och straffas för psykisk barnmisshandel. Blanda inte ihop begreppen här!

Herr talman! Jag tvingas konstatera att Johan Linander är dåligt påläst. Den straffskärpningsgrund som riksdagen fattade beslut om för två år sedan innefattar just att barn har bevittnat våld. Det kanske lite grann förklarar Johan Linanders stadiga argumentation att vi behöver ha ytterligare en ny paragraf i brottsbalken. Detta är redan omhändertaget i den lagstiftning som riksdagen har fattat beslut om. Gå hem och läs på, Johan Linander.