Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 2008

Fru talman! Det är ganska exakt en månad kvar till EU-parlamentsvalet, och vi debatterar det som har hänt i EU under 2008, huvudsakligen. Ett och annat kommer säkert att handla också om framtiden inom EU. EU är världens största biståndsgivare. Sverige har ett ambitiöst biståndsmål om 1 procent av vår bruttonationalinkomst. Allt fler EU-länder uppfyller FN:s mål om 0,7 procent. Tillsammans är därför Sverige och de övriga 26 EU-länderna genom sitt gemensamma EU-bistånd världens största biståndsgivare. EU:s bistånd spelar roll. Det bidrar till en bättre värld. Det bidrar också till en säkrare värld, till att bygga demokrati och frihet i länder där det inte har varit självklart tidigare. Det är ett viktigt arbete som EU gör internationellt, men EU spelar roll inte bara i världen utan också i den svenska vardagen. För oss socialdemokrater är det viktigt vilka beslut som fattas i EU om exempelvis arbetsrätten och arbetsmarknaden. Det handlar om arbetsmarknaden som finns här i Sverige men som också är gemensam med de övriga 26 medlemsstaterna. Därför är det viktigt vilken politik och vilka frågor som svenska företrädare för fram i EU i de samtal och beslutsprocesser som sker där. Det är i och genom EU vi påverkar villkoren för jobben och arbetsmarknaden i Sverige, i resten av EU och i hela Europa. Vi socialdemokrater vill att man ska få lön och arbetsvillkor utifrån var man jobbar, inte varifrån man kommer. Det är en viktig ståndpunkt för oss socialdemokrater. Det är en ståndpunkt som vi tycker att Sverige skulle driva tydligare och hårdare i EU-samarbetet. Vi har dock upprepade gånger kunnat höra regeringsföreträdare från den moderatledda regeringen säga att de av olika skäl inte har gjort det. Fredrik Reinfeldt har uttalat här i kammaren att han inte kan åka till EU med några lappar med frågor från oppositionen och driva dem åt oppositionen. Vi har en arbetsmarknadsminister, Sven Otto Littorin, som ständigt tycks hitta skäl för att inte driva dessa frågor på de ministerrådsmöten han deltar i. Kanske anser han att det inte fanns på dagordningen och kan därför inte tala om det. När andra tar upp det anser han sig inte vara förberedd för att tala om det, vilket är märkligt med tanke på hur mycket träningstid Sven Otto Littorin som arbetsmarknadsminister har fått här i kammaren i olika interpellationsdebatter. Sverige måste agera tydligt i EU. Sverige har nu chansen som ordförande för EU under det andra halvåret 2009. Vi socialdemokrater vill att Sverige ska prioritera hållbarhet, trygghet och ett solidariskt Europa under det ordförandeskap som kommer. Jag vet att regeringen inte ännu offentliggör sitt ordförandeprogram, men låt oss hoppas att regeringen tar intryck av de socialdemokratiska förslagen. Vi talar trots allt utifrån lite erfarenhet av att driva EU-frågor och EU-ordförandeskap. Sverige blev under det förra ordförandeskapet, under socialdemokratisk regering, känt för sina tre tydliga e:n. De stod för enlargement, employment och environment - alltså utvidgning, arbete och miljö. Nu tycker vi socialdemokrater att Sverige borde prioritera tre tydliga s som i sustainability, security och solidarity - alltså hållbarhet, säkerhet och solidaritet. Utgångspunkterna för dessa frågor är det som vi tycker ska vara prioriterat under ordförandeskapet. Vi vill se ett hållbart, tryggt och solidariskt Europa. Det tror vi att Sverige, resten av EU och resten av världen skulle tjäna på. Därför är det viktigt för oss. Sverige har en viktig roll att spela i EU. Sverige är omvittnat skickligt på att påverka EU-processen. Det ska vi ta fasta på, i synnerhet under ett ordförandeskapsår. Men vi ska också ta fasta på det för att driva sådana frågor som är viktiga för Sverige, vare sig vi är ordförande i EU eller inte. Där tycker jag tyvärr att regeringen inte har hållit måttet. Man har inte lyckats med detta under 2008 som är det år som redovisas i den skrivelse som ligger till grund för dagens debatt. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reservationerna 8, 17 och 21 i betänkandet. I detta anförande instämde Kerstin Engle, Monica Green, Carina Hägg, Kent Härstedt och Ameer Sachet (alla s).

Fru talman! Vi har att debattera utrikesutskottets betänkande UU10 Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 2008. Detta betänkande berör det gångna årets utveckling inom EU. Det är ett år som kanske inte direkt kan beskrivas som ett jubelår för oss vänner av folkligt inflytande, fackliga rättigheter och personlig integritet. Under det gångna året har dokusåpan Lissabonfördraget fortsatt inför öppen ridå med alla de oväntade vändningar, svek och maktkamper som hör en riktig dokusåpa till. Den 12 juni röstade en tydlig majoritet av irländarna, 53,4 procent, nej till fördraget, vilket skulle ha inneburit att fördraget fallit enligt EU:s egna regler. Men uppenbarligen har EU:s ledning inspirerats av Groucho Marx som brukade säga: "Jag har principer, men gillar du dem inte så har jag andra." För trots att EU:s grundlag ännu en gång fallit enligt EU:s egna regler har den återuppstått från de döda i ny skepnad. Även Sverige valde att gå vidare med en ratificering, det irländska nejet till trots. Utan att svenska folket tillfrågats röstade Sveriges riksdag ja till fördraget i november. Nu väntar vi på att irländarna ska rösta ännu en gång, för enligt en nu väletablerad EU-tradition måste medborgarna rösta om och om igen tills de röstar rätt. Om Lissabonfördraget trumfas igenom skulle det innebära den enskilt största maktöverföringen från Sveriges riksdag till EU-nivå sedan vi gick med i unionen 1995. På drygt hundra områden skulle unionens makt och inflytande stärkas, från asyl- och flyktingfrågor till försvars- och rymdpolitik. En annan fråga som överskuggat EU:s verksamhet under det gångna året är naturligtvis EG-domstolens domar i fallen Laval, Rüffert och Luxemburg. Det är domar som gjort det tydligt att EU sätter principen om den fria rörligheten för arbete före skyddet mot lönedumpning och löntagarnas rätt till lika lön för lika arbete oavsett nationalitet. Fackliga stridsåtgärder för att kräva inhemska kollektivavtal betraktas som ett otillåtet marknadshinder i strid mot den fria rörligheten för arbete. På ren svenska innebär det att letter och polacker obehindrat ska kunna reas ut på den svenska arbetsmarknaden med konsekvensen att lönerna och arbetsvillkoren försämras för alla. Vi vänsterpartister hade önskat att vi hade fått juridiskt bindande undantag för den svenska kollektivavtalsmodellen i samband med att vi ratificerade Lissabonfördraget. Den kampen förlorade vi, men vi kommer att fortsätta att driva frågan både här i riksdagen och i EU-parlamentet för att säkra de svenska kollektivavtalen, för vi vet att kollektivavtalen utgör ett fundament i den svenska arbetsmarknadsmodellen och därigenom också i vår välfärd. Lavaldomen är tyvärr inte det enda exemplet på att EG-domstolen satt näringslivets intressen före sociala och miljömässiga hänsyn. Under de senaste sex åren har EG-domstolen dömt 19 gånger i fall rörande miljö och folkhälsa. I samtliga dessa fall har domstolen gått på marknadens linje. Men det gångna året har också varit ett mörkt år för oss som värnar den personliga integriteten. I hemliga förhandlingar med USA, Kanada, Schweiz och Japan har EU förhandlat det så kallade ACTA-avtalet som sägs ge myndigheterna skarpare vapen i kampen mot varumärkesförfalskning, men mycket tyder på att dessa skarpare vapen skulle kunna användas för omfattande kränkningar av den personliga integriteten. Lika oroväckande är den förda debatten om det så kallade telekompaketet som öppnar för att Internetleverantörer ska kunna stänga av enskilda personer från Internet på ett rättsosäkert sätt. Det har varit ett år då EU-etablissemangets förakt för sina egna medborgare slagit nya rekord. EU:s invånare ska i möjligaste mån inte tillfrågas om EU:s utveckling, och skulle folket mot förmodan tillfrågas är man bara beredd att lyssna så länge de säger rätt saker. Oron från en samlad europeisk fackföreningsrörelse har avfärdats som hjärnspöken och centrala frågor om allas vår rätt till integritet och ett privatliv har gömts i hemliga förhandlingar. EU:s alltmer bristande folkliga förankring understryks väl med önskvärd tydlighet av att de svenska EU-parlamentarikerna nu fått lönelyft på 58 procent samtidigt som hundratusentals svenskar varslats om uppsägning under de senaste månaderna. Fru talman! Dagens betänkande har också att behandla en rad framåtsyftande yrkanden. Vänsterpartiet har 17 reservationer där vi på punkt efter punkt försöker visa hur en annan utveckling av EU och svensk EU-politik skulle kunna se ut. Jag kommer i denna debatt att fokusera på två av dem. Om mindre än två månader tar Sverige över EU:s ordförandeskap. Vi skulle kunna göra detta ordförandeskap till ett trendbrott mot den ökade slutenheten inom EU och den ökade klyftan mellan EU-eliten och medborgarna. Vi skulle kunna använda ordförandeskapet för att flytta fram positionerna i klimatfrågorna inför toppmötet i Köpenhamn i december. Vi skulle kunna använda ordförandeskapet till att sätta frågan om de svenska kollektivavtalen högst upp på dagordningen för att motverka EG-domstolens attacker. Vi skulle också kunna använda detta ordförandeskap till att ta strid mot EU:s mörkerkrafter om kontroversiella frågor som kvinnors rätt till sin egen kropp och HBT-personers rätt att utrycka sin sexualitet eller könsidentitet. Låt oss konstatera att det inte är ett sådant ordförandeskap vi kommer att få. En regering som saknar en offensiv klimat- och miljöpolitik på hemmaplan kommer knappast att se till att EU skaffar sig det. De svenska kollektivavtalen och den överhängande risken för lönedumpning inom unionen kommer inte att stå på dagordningen, enligt klara besked från regeringen. Ju närmare vi kommer ordförandeskapet desto tydligare blir det att kontroversiella frågor om abort och HBT-personers rättigheter diskret och i tystnad förs från dagordningen. Jag vill därför yrka bifall till reservation 22, där Vänsterpartiet presenterar huvudpunkterna i hur vi vill att ett svenskt ordförandeskap skulle kunna utformas. Fru talman! I Sverige handlar debatten om EU ofta, alltför ofta, om Sverige i EU och EU i Sverige. Alltför sällan ser vi och diskuterar vad EU betyder i världen trots att alltmer av våra relationer med världen söder om Gibraltar sund går via Bryssel, oavsett om det handlar om bistånd, internationella militära insatser eller utrikespolitik. Ett av de områden där maktöverföringen från nationell nivå till EU-nivå har varit som mest total är handelspolitiken. Någon egen svensk handelspolitik kan vi egentligen inte prata om längre. Våra handelsrelationer till omvärlden förhandlas av EU. Under de senaste åren har EU inlett en rad förhandlingar om regionala handelsavtal. Vi får väl erkänna att dessa regionala handelsavtal knappast har varit kioskvältare i riksdagen och i den svenska debatten, men de kommer att ha långtgående och avgörande betydelse för människorna i de berörda länderna. Därför vill jag lyfta upp också dessa frågor i denna debatt. Utgångspunkten för EU i dessa handelsförhandlingar har varit att stärka det europeiska näringslivets globala marknadsandelar, och det har märkts. Centrala delar av dessa regionala avtal har varit att de berörda länderna ska öppna sina marknader och att gemensamma regler för utländska investeringar och offentlig upphandling ska införas. I betänkandet berörs två av dessa avtal, EU:s associeringsavtal med Centralamerika och Andinska gemenskapen i Sydamerika. Förhandlingarna följer ett numera känt mönster. De europeiska företagens intressen står i fokus på bekostnad av möjligheterna att bekämpa fattigdom, stärka ursprungsbefolkningars rättigheter och skydda miljö och klimat i de berörda länderna. I vanlig ordning har EU använt mer eller mindre fula förhandlingsmetoder för att trumfa igenom avtal som egentligen ingen vill ha i Latinamerika. I Sverige driver sedan en tid tillbaka flera folkrörelser krav på att avtalen ska främja utveckling, fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter, till exempel rätten till mat. De så kallade Singaporefrågorna om investeringar och offentlig upphandling ska exkluderas från avtalen och förhandlingarna ska öppnas för folkrörelser i Latinamerika och Europa. Det är krav som också Vänsterpartiet stöder. Därför vill jag yrka bifall till reservation 12. Fru talman! I dag är det en viktig dag för alla oss som bor och lever i EU, men kanske inte främst för att vi debatterar detta betänkande i riksdagen. I Tjeckien röstar i dag senaten om Lissabonfördraget. Ett nej där och fördraget skulle knappast kunna räddas trots EU-ledningens stora mått av politisk fantasi. I Bryssel röstar i dag EU-parlamentet om telekompaketet. Fortfarande är det oklart om de ändringsförslag som stärker rättssäkerheten och medborgarnas integritet kommer att gå igenom. I dag går man också in på tredje dagen av förhandlingar mellan EU och Andinska gemenskapen om det framtida associeringsavtalet. Den massiva och omfattande maktöverföring som har skett från medlemsstaterna till EU har varit en utveckling som jag och Vänsterpartiet djupt motsatt oss, men i dag är det ett faktum. Det gör det ännu mer avgörande vem som företräder Sverige i EU. Vi får vänta till september 2010 innan vi kan byta ut Sveriges representanter i ministerrådet, men redan den 7 juni har vi medborgare och väljare i Sverige möjlighet att välja vem som ska företräda Sverige och svenska folket i EU-parlamentet. Därför vill jag avsluta med en förhoppning om att vi får ett högt valdeltagande i EU-parlamentsvalet den 7 juni.

Fru talman! Vi debatterar utrikesutskottets betänkande Berättelse om verksamheten i Europeiska unionen under 2008 . Samtidigt debatterar vi utrikesutskottets utlåtande om kommissionens årliga politiska strategi för år 2010. Dessa ärenden rör skrivelsen om verksamheten i Europeiska unionen under år 2008. De rör också ett antal motioner som har väckts om EU-frågorna och som behandlas samtidigt med detta betänkande. Jag börjar med att yrka bifall till reservation 3 i UU17 och reservationerna 17 och 21 i UU10. Fru talman! Maktöverföringen från Sverige och från andra medlemsstater till EU fortsätter. År 2008 var inget undantag. Regeringen drev en politik som i och med att man kämpar för att få igenom Lissabonfördraget driver på att man flyttar makten ännu mer till EU. För några år sedan, på den tiden då den nuvarande regeringen inte var regering utan satt i opposition, pratade man väldigt mycket om ett smalare men vassare EU. Det låter bra för väldigt många människor. Men i praktiken för man en rakt motsatt politik som handlar om att flytta ännu mer makt till EU. Vad händer då med makten när den finns där i Bryssels korridorer? Jo, den blir osynlig. Det blir svårt för vanliga medborgare att se vad som händer. Det blir svårt för journalister att rapportera om var den politiska striden står. Det är till och med svårt för oss i riksdagen att veta vad det egentligen är som händer. Jag hoppas att åtminstone ministrarna har full koll på beslutsprocessen. Men en del saker som jag har sett under de år som jag har suttit här i riksdagen får mig att tvivla på om ens våra ministrar alltid har full koll. Makten inom EU finns någonstans i en dimma, och det är väldigt farligt för ett samhälle att ha det på det viset. Makt som inte kan kontrolleras och makt som existerar utan genomskådlighet resulterar i dåliga beslut. Det har vi också sett. Det står i årsboken att Sveriges regering två gånger röstade emot beslut i ministerrådet under förra året. Två gånger slog regeringen näven i bordet och sade nej. Den ena gången gjorde man det tillsammans med alla medlemsstater utom en. Detta är antingen ett tecken på en otrolig förmåga hos regeringen att få igenom sin vilja, eller ett tecken på bristande politiskt mod eller ett tecken på att man har en politisk kultur i EU där man inte förväntas rösta nej bara för att man tycker att ett beslut innehåller väldigt stora dåliga egenskaper. I stället förväntas man att lägga sig platt, få igenom någon liten kompromiss och rösta ja till någonting som man egentligen inte tycker om. Jag tror att det är det senare som är fallet. Jag tror nämligen inte att ens regeringen vill hävda att man har varit så otroligt skicklig att man har fått igenom sin vilja alla gånger utom en. Fru talman! Det finns många saker som går att ta upp här. Det är många beslut som har tagits. Jag ska kortfattat gå igenom några få. Jag ska börja med Lavaldomen. EG-domstolens dom i Vaxholmsfallet är ett hot mot kollektivavtalen, och den är ett hot mot den svenska modellen. Det är ett hot som uppstår på grund av att det är EU som bestämmer över Sveriges lagar. Detta betyder inte automatiskt att saker och ting kommer att gå illa. Men det krävs att Sveriges politiska institutioner, inklusive regeringen och inklusive riksdagen, tar strid i EU för att bevara den svenska modellen. Från Miljöpartiets sida vill vi att man gör en fördragsändring som garanterar rätten till kollektivavtal, som skyddar den svenska modellen och som garanterar medlemsstaternas rätt att försvara sig mot lönedumpning. Regeringen har inte velat lyssna på detta. När det gäller klimatpolitiken ser vi att läget blir alltmer oroande. Det kommer ny forskning som visar att vi behöver göra mer. Men vad har regeringen gjort? Regeringen har hållit emot inom EU när länder som Tjeckien har försökt försvaga EU:s redan svaga klimatpolitik. Det är inte tillräckligt. EU använder fortfarande en stor del av sin budget till projekt som skadar klimatet. Man lägger pengar på motorvägar och flygplatser i stället för att lägga pengarna på saker som är bra för klimatet som investeringar i nya energikällor och investeringar i järnvägar som gör att vi kan minska flygandet. Från Miljöpartiets sida kräver vi att man ska lusläsa EU:s budget och ta bort de saker som skadar klimatet. Regeringen har inte velat driva den frågan. Fru talman! Jag vill avsluta med att säga några ord om ordförandeskapet. Jag kommer ihåg år 2001 när Sverige hade ordförandeskapet förra gången. Då presenterade den dåvarande regeringen en lista med tre prioriteringar, de tre e:na. Det var väldigt slagkraftigt och kanske lite klyschigt. Men det var i alla fall en tydlig fokusering på tre saker som man ville åstadkomma. Har vår nuvarande regering presenterat en lika tydlig fokusering? Nej, man talar om att en prioritering är klimat, energi och miljö. En annan prioritering är jobb, tillväxt och konkurrenskraft. Nästa prioritering är ett tryggare och öppnare Europa, Östersjöstrategi, relationer med närområdet, EU som global aktör och fortsatt utvidgning. Man ska även jobba med budgeten för EU. Det är möjligt att regeringen klarar av att få igenom allt detta. Men i mina öron låter inte detta som en prioritering. Prioritering handlar om att man prioriterar de saker som man är säker på att få igenom. Jag är lite orolig för att regeringen i sin vilja att åstadkomma många goda saker kanske inte prioriterar tillräckligt hårt. Från Miljöpartiets sida har vi motionerat om ett mycket klokt förslag om att även prioritera kampen mot den globala fattigdomen. Det är en väldigt viktig fråga. Jag vet att det går att kritisera mig för att vara inkonsekvent när jag å ena sidan föreslår att man ska lyfta fram kampen mot den globala fattigdomen och å andra sidan sätter ett litet frågetecken för om man kanske inte borde prioritera hårdare. Men det är inte alltid möjligt att vara konsekvent till hundra procent i politiken. Jag vill i alla fall önska regeringen lycka till inför arbetet med ordförandeskapet. Det finns många bra frågor som regeringen har för avsikt att driva. Jag vill bara beklaga alla de dåliga beslut som man har drivit fram under föregående år, och jag hoppas på en förbättring. I detta anförande instämde Bodil Ceballos (mp).

Fru talman! Fru Europaminister! Jag vill tacka Europaministern för att hon är med oss här i kammaren även i år när vi diskuterar verksamheten inom EU. Som bekant är vi just nu mitt uppe i det stora Europaåret för Sverige. Det gör frågorna om och verksamheten i EU särskilt relevanta. Officiellt börjar Sveriges ordförandeskapshalvår den 1 juli. Redan i veckan ska viktiga frågor avhandlas, till exempel i morgon då det östliga partnerskapet lanseras på ett extra toppmöte i Prag. På lördagen den 9 maj firar vi Europadagen, det datum för 59 år sedan då EU föddes. Om en månad hålls Europaparlamentsval. Glädjande nog kan vi även konstatera att Europa och Europeiska unionen just nu intar en allt större del av diskussionerna i vårt samhälle. Samtidigt noterar jag att debatten om ett eventuellt utträde nästan helt har försvunnit. Äntligen har sakpolitiken tagit över och Europapolitiken blivit en naturlig del i vår vardag. Vi har insett vikten av ett fördjupat Europasamarbete. Regeringens goda och framgångsrika insatser i EU har även noterats av Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström som gett regeringen höga betyg för arbetet under det gångna året och för förberedelserna hittills av ordförandeskapet - ett som jag tycker välförtjänt beröm. I dag diskuterar vi det betänkande där regeringens skrivelse om årsboken om EU 2008 behandlas. Denna skrivelse berättar om det arbete som regeringen har gjort under det gångna året i EU. Vi talar även om EU-kommissionens årliga strategi för 2010. Vi tittar alltså även framåt. Fru talman! Frågan om EU:s utvidgning intar återigen glädjande nog en särställning i vår EU-politik. Det ligger helt i linje med programmet under vår första ordförandeskapsperiod 2001. Sverige har ansträngt sig hårt för att förverkliga kommissionens övergripande utvidgningsstrategi, med särskilt fokus på Kroatien, Makedonien, Turkiet och västra Balkan. Inom EU är Sverige ett av de mest utvidgningsvänliga länderna, och riksdagen har ett flertal gånger enhälligt beslutat om ett EU-perspektiv för Ukraina, Moldavien och Vitryssland. Kroatien ser ut att kunna slutföra sina anslutningsförhandlingar redan 2009 om reformtakten blir tillräckligt hög. Det vore ett fantastiskt resultat för det svenska ordförandeskapet om så verkligen skedde. I detta sammanhang vill jag även lyfta fram det östliga partnerskapet som tillkom genom ett svensk-polskt initiativ och som är av synnerligen stort intresse. Detta lanseras, som sagt, i morgon i Prag. På detta sätt bekräftar hela EU medlemskapsperspektivet för våra östra grannländer. En viktig punkt i detta samarbete är även viseringslättnader som ska förenkla utbudet och samarbetet. Jag välkomnar allt arbete som Europaministern och utrikesministern lägger ned i denna fråga. EU:s utvidgning har starkt bidragit till fred, demokrati och stabilitet på hela vår kontinent. Genom denna process bidrar EU också med så kallat nation building på Balkan. Medlemskapsperspektivet är en förstärkande kraft som fungerar som soft power i den meningen att det kan motverka de Europanegativa och radikala krafterna i de olika länderna. Regeringen har även aktivt arbetat för att genomföra och konkretisera EU:s Östersjöstrategi. Det handlar om att bekämpa övergödning och överfiske och om att ta itu med föroreningarna från de EU-länder som har sin kust mot Östersjön. Det handlar också om att mildra finanskrisens effekter i regionen och om att öka välståndet genom forskningssatsningar och genom tillämpning av EU:s konkurrensregler. Vidare handlar det om att göra regionen mer attraktiv och tillgänglig genom satsningar på transportsystem eftersom avstånden är långa och befolkningen är utspridd över stora ytor. Slutligen handlar Östersjöstrategin om att öka säkerheten och samarbetet i regionen. Det gäller exempelvis samordning av krishanteringen och om övervakning av sjöfarten. EU har under det gångna året gjort stora framsteg i arbetet med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Sverige spelar i detta arbete en mycket aktiv roll, till exempel i och för Europas nyaste land, Kosovo. I morgon besöker Kosovos talman riksdagen och träffar oss i utrikesutskottet för att tala om gemensamma projekt. Allt detta har resulterat i ett förstärkt inflytande inte bara i vårt närområde genom den europeiska grannskapspolitiken utan också i de olika konflikthärdarna runt om i hela världen. Fru talman! Som en viktig grundprincip i EU-arbetet slås det under budgetfrågorna fast att subsidiaritetsprincipen, som vi svenskar brukar kalla för närhetsprincipen, måste råda och genomsyra allt arbete, alla beslut och alla avtal som lägger grunden för EU-samarbetet. Vid den kommande budgetöversynen ska stor tyngd läggas på en sund ekonomisk förvaltning, särskilt nu i den ekonomiska kris som råder i hela världen. Mycket har gjorts under det gångna året i frågorna rörande frihandel. Här är Sverige en stark förespråkare för ett öppnare och mer frihandelssinnat EU. Mer behöver göras för att avskaffa tullar och montera ned de i flera avseenden förödande och resursslukande jordbruksstöden. Med dagens prisuppgångar på världsmarknaden finns här ett gyllene tillfälle att pedagogiskt visa på de positiva aspekterna av en betydligt mer avreglerad jordbrukspolitik. Under hela 2008 förberedde Sverige ordförandeskapet med dess fem övergripande områden: miljö, jobb och tillväxt, ett tryggare och öppnare Europa, Östersjösamarbetet och EU:s roll som global aktör samt utvidgningen. Den 20 november 2008 ratificerade riksdagen Lissabonfördraget - ett viktigt steg mot ett bättre fungerande Europa - som träder i kraft när det är ratificerat av alla medlemsländer. I dag röstar tjeckiska senaten om detta, och i oktober i år håller Irland folkomröstning. Fördraget ska förbättra EU:s handlingskraft och utvidgningsförmåga. Den sista bilagan i årsboken handlar om de områden där Sverige röstat emot ministerrådet, två gånger, eller lagt ned sin röst, fyra gånger. Detta visar att vår regering har lyckats bra med att förhandla och företräda våra intressen - det syns ju inte hur ofta vi genom förarbetet inte har behövt rösta emot eller lägga ned vår röst. Det visar också att även små länder kan göra stor skillnad i ministerrådet. Nu är inte ens två månader kvar till ordförandeskapet. För att det ska bli lyckat är det viktigt med borgfred mellan regeringen och oppositionen och med ett bra samarbete mellan regeringen och riksdagen. Om vi inte lyckas med det kan det få förödande konsekvenser. Vi har ju sett hur det gick för regeringen i Tjeckien. Vi måste förbereda oss väl. Man kan aldrig utesluta oväntade problem utifrån. 2008 års berättelse visar på ett lyckat svenskt arbete och är en bra förberedelse för det andra halvåret i år. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag om att lägga regeringens skrivelse till handlingarna och avslag på alla reservationer.

Fru talman! I det betänkande vi nu har att debattera berörs också en rad yrkanden från oppositionen om hur vi skulle vilja att ordförandeskapet såg ut i stället för det som regeringen planerar för. Uppenbarligen kommer det här ordförandeskapet att tvingas ta hand om en lång rad stora och svåra frågor. Stora och kontroversiella frågor kommer att finnas på EU:s dagordning oavsett om man vill det eller inte, till exempel de kontroversiella frågorna om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Eftersom jag inte bara är ledamot i utrikesutskottet utan också sitter med i riksdagens SRHR-grupp skulle jag vilja lyfta fram de frågorna och ställa några konkreta frågor till Walburga Habsburg Douglas. Utvecklingen på området är oerhört oroväckande i Europa. I länder som Irland, Polen och Malta förvägras kvinnor rätten till sin egen kropp. Också i andra länder, bland annat i de baltiska staterna, ser vi en oroväckande utveckling. Det här påverkar EU. Det bromsar viktiga biståndsprojekt, och EU har inte kunnat agera gemensamt i FN-systemet. Även i utrikespolitiken har Malta och Polen förhindrat EU att agera och protestera när enskilda länder runt om i världen kränkt kvinnors rätt till sin egen kropp. Därför vill jag fråga Walburga Habsburg Douglas hur man kommer att lyfta upp dessa frågor inför ordförandeskapet. Det finns en överhängande oro hos många organisationer som jobbar med frågorna att man från svensk sida kommer att välja att prioritera ned frågan under ordförandeskapet. Man kommer att prioritera frågan om finanskris och liknande i stället och låta kvinnornas rättigheter passera. Jag har tre frågor till Walburga Habsburg Douglas. Vad kommer den svenska regeringen konkret att göra under sitt ordförandeskap för att stärka respekten för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter? Vad kommer regeringen att göra för att stärka jämställdhetsperspektivet inom unionens biståndspolitik? Sist en fråga om det som Walburga Habsburg Douglas lyfte upp, nämligen om medlemskapsförhandlingarna: Vad kommer Sverige att göra under sitt ordförandeskap för att lyfta upp dessa viktiga frågor i relationerna till kandidatländerna?

Fru talman! Tack, Hans Linde, för frågorna! De är angelägna, och de genomsyrar hela vår politik. Jag tror inte att man på något sätt kan skilja vad vi jobbar med i Sverige från det vi jobbar med inom EU. Frågorna om sexuell och reproduktiv hälsa och även jämställdhet är viktiga för oss här. När jag kom till Sverige blev jag förvånad och lycklig över att se hur bra jämställdhetsarbetet fungerar här. Jag tror inte att det finns en så stor skillnad i vårt arbete utåt. Jag anser att oppositionen inte behöver frukta att vi glömmer bort frågorna, även om vi i ordförandeskapsprogrammet, där ni säger att vi har för många fokuseringar, försöker dra ned till fem punkter. Det är självklart att våra egna värderingar alltid ligger till grund när vi förhandlar och pratar med andra länder.

Fru talman! Jag får tacka Walburga Habsburg Douglas för svaret, även om det egentligen inte var svar på någon av mina tre frågor. Det här är viktiga och centrala frågor för Sverige, och de har faktiskt varit det för företrädare för både oppositionen och majoriteten, får jag erkänna. Det skulle vara naturligt att många förväntar sig att Sverige ska lyfta upp frågorna under ordförandeskapet. Runt om i Europa sätter man hög tilltro till att Sverige ska våga stå upp och gå till motoffensiv mot mörkerkrafterna, som vi har sett flytta fram sina positioner i unionen de senaste åren. Nu finns det en växande oro. Det kommer trots allt signaler från det svenska ordförandeskapet att man har valt att prioritera ned frågorna, de försvinner bort från dagordningen, man mäktar inte med att också ha med de kontroversiella frågorna under detta fullspäckade ordförandeskap. Därför skulle jag ändå vilja ha några konkreta exempel från Walburga Habsburg Douglas, om dessa frågor ska genomsyra hela ordförandeskapet, vilka konkreta initiativ Sverige kommer att ta under sitt ordförandeskap för att lyfta upp SRHR-frågorna i något sammanhang.

Fru talman! Jag är lite förvånad att ni å ena sidan säger att vi fokuserar på för många olika frågor och å andra sidan vill lyfta fram andra frågor. Jag tycker själv att jämställdhet är så grundläggande att dessa frågor finns med i varje diskussion vi för. Då behöver de inte lyftas fram särskilt som en egen punkt i vårt ordförandeskapsprogram. Vi har alltid med de grundläggande avgörande FN-resolutionerna 1325 och 1820 när vi förhandlar med andra länder. Jag tror säkert att de länder som nu ansöker om att bli medlemsländer i EU vet var vi står i frågorna och vet att vi försöker hjälpa dem.

Fru talman! EU gör skillnad. EU är en spännande idé och möjlighet - demokratiskt för var och en av oss 500 miljoner medborgare. Fru talman! Tänk tanken: Ett parlament som utmanar regeringarna i de olika medlemsländerna att göra mer. Ett parlament som vi som parlamentariker kan arbeta tillsammans med för att åstadkomma skillnad. EU möter många förväntningar, inte bara från oss. Det handlar om fred och frihet från början, men också i dag. Så sent som för ett drygt halvår sedan hade vi Georgienkonflikten, en konflikt mellan Georgien och Ryssland. EU gjorde skillnad. EU gör än i dag skillnad för att vara med och skapa förutsättningar för fred och frihet. Utan EU:s närvaro i Kosovo eller på andra ställen i vår närmiljö, utan insatser i Tchad och på andra ställen, skulle människor fara illa, mer illa än vad de gör ändå. EU möter förväntningar också när det gäller nya medlemmar som knackar på, fru talman. De vill vara med och förverkliga en dröm. Vi ska vara öppna och välkomna de nya medlemmar som knackar på. EU möter förväntningar därför att EU ger medborgarna nya möjligheter. Det är möjligheter att röra sig, att förverkliga idéer, starta företag, driva på för att utveckla ett Europa där nationalstaten inte sätter gränser, inte stänger in eller förminskar. Med våra förenade krafter kan vi, och ska vi, göra skillnad för medborgare i Sverige, i Europa och i världen. Ytterst handlar det om oss vanliga människor som behöver EU:s möjligheter för att förverkliga demokrati och öppenhet, för att utveckla ekonomin, för att skapa jobb, för att klara de stora utmaningarna som vårt jordklot står inför, inte minst klimatet. I den skrivelse som regeringen har presenterat fullföljer man det åtagande som regeringen har enligt regeringsformen. Enligt regeringsformen 10 kap. 1 § ska regeringen fortlöpande informera riksdagen om arbetet inom Europeiska unionen. Det har man återigen gjort i den skrivelse som nu ligger till grund för det betänkande som utrikesutskottet presenterar. Jag noterar, fru talman, att det är en skrivelse som EU-nämnden - jag förmodar att ordföranden kommer att uppmärksamma det mer senare - med glädje bedömer har en bredd. Det här är också intressant. Vi har från utrikesutskottets sida öppnat för alla riksdagens utskott att lämna synpunkter. Fem av utskotten har svarat, och det redovisas i betänkandetexten. Det här är också spännande, fru talman, därför att det här är ett år när vi också har försökt att förändra riksdagens egna arbetsformer. Det syns i det betänkande som vi nu behandlar. Riksdagen ska komma in på ett annat sätt. Inte minst har vi i utrikesutskottet visat att vi har förändrat lite av de arbetsformer som tidigare har gällt när det gäller samråd mellan regering och riksdag. Det är spännande. Jag noterar att regeringen tidigare har berättat för riksdagen att Sverige ska tillhöra kärnan i Europeiska unionen. I skrivelsen finns det en tydlig vilja att leva upp till detta uttalande. Precis som Walburga Habsburg Douglas sade, fru talman, noterar jag den kommentar som Margot Wallström, Sveriges EU-kommissionär, nyligen lämnade vad gäller den svenska regeringens arbete inom EU. Sverige kan göra skillnad, precis som Hans Linde sade. Det beror lite grann på vilka som representerar Sverige både i regeringskretsen och i parlamentet, fru talman. Jag vill också beröra EU-fördraget. Det har naturligtvis under det gångna året varit en viktig fråga, och det är också under det här året en viktig fråga. Det handlar egentligen om att stärka medborgarnas möjligheter - röst. Det handlar om att stärka det parlamentariska inflytandet mycket i de delar där vi lämnar över makt till den europeiska nivån. Vi lämnar över makt därför vi att är övertygade om att den europeiska nivån kan göra skillnad på ett sätt som vi i Sverige inte ensamma klarar. Det är därför väldigt positivt att vi får en förstärkning av Europaparlamentet om vi får det nya fördraget. Jag hoppas verkligen att det tjeckiska beslutet i dag kommer att vara positivt och att vi sedan kommer att få ett fördrag under det svenska ordförandeskapet så att vi kan börja förnya och utveckla Europeiska unionens arbete. Detta gäller inte minst utrikes- och säkerhetspolitiken, fru talman. Där är förväntningarna väldigt stora på att Europa ska kunna vara med och göra skillnad genom att tala gemensamt med en röst. Den 7 juni, om nästan på dagen en månad, är valet till Europaparlamentet. Det är ett viktigt val som handlar om vilka krafter som ska stärkas. Från min utgångspunkt som centerpartist är det självklart att stärka de krafter i Europa som vill jobba för frihet, ekonomisk utveckling och jobb och vill ta ansvar för att möta de utmaningar vi står inför globalt och klara klimatuppdraget. Den 1 juli tar vi över ordförandeskapet. Det välkomnar vi från Centerpartiets sida. Grunden har lagts på ett bra sätt under de år som redovisas i den skrivelse som regeringen presenterat. Vi välkomnar det östra partnerskapet och de initiativ som tagits därvidlag. Vi välkomnar också Östersjöstrategin för vårt eget innanhav som har så stor betydelse och som det är så viktigt att vi får på plats under vårt ordförandeskap. Centralt är återigen ett nytt klimatavtal där vi måste få med världens länder på att komma överens i Köpenhamn. Där är förväntningarna på EU och det svenska ordförandeskapet stora. Vi kommer att göra allt för att detta ska kunna möta framgång. Det handlar inte bara om dagen utan framför allt om morgondagen och kommande generationer. Det gäller dina och mina barn och deras barn och barnbarn. Fru talman! Det har varit ett viktigt arbetsår, som redovisas av regeringen. Det lägger grunden för det kommande ordförandeskapet. Det är ett viktigt arbete vi kommer att ha under året och hösten som ordförandeland. Det är viktigt att vi i vårt arbete i parlamentet säkerställer detta, och det är viktigt att vi når fram till ett fördrag som ger Europaparlamentet makt och möjligheter att svara upp mot medborgarnas krav. Det är avgörande vem som representerar Sverige i ministerrådet, och det är avgörande vem som representerar Sverige i Europaparlamentet. Fru talman! Om man läser utrikesutskottets betänkande och det tjugotal reservationspunkter som finns är det uppenbart att det finns en opposition som består av spridda skurar. Det finns en opposition som i mångt och mycket leds av Vänstern och Miljöpartiet. Vänstern vill fortfarande lämna Europeiska unionen, och Miljöpartiet går i spagat. Fru talman! Tack för att vi har en regering som vill och kan göra skillnad i Europeiska unionen! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Jag begärde replik när Kerstin Lundgren påstod att det stärker demokratin att EU-parlamentet får mer makt. Jag kan hålla med om att det är bra att EU-parlamentet kan få mer makt om den makten kommer från kommissionen. Det vore bra om EU-parlamentet skulle få initiativrätt, vilket det inte får med Lissabonfördraget. Jag vill nog hellre hålla med Sieps, Svenska institutet för Europapolitiska studier, när det säger att Lissabonfördraget innebär att man flyttar makt från Sveriges riksdag till EU-parlamentet. Man försvagar de nationella parlamenten när man stärker EU-parlamentet. Det ser jag som en nettoförlust, eftersom demokratin är starkare i Sveriges riksdag och de nationella parlamenten än vad den är i EU. Jag kan exemplifiera detta. I Sveriges riksdag skulle inte Centerpartiet kunna komma undan med att som i telekompaketsfrågan driva en politik i regeringen och den motsatta politiken i parlamentet. I EU-parlamentet kommer Centern undan med detta. Demokrati förutsätter en genomskådlighet. I EU-parlamentet kunde Centern komma undan med att driva en politik i kemikaliefrågan om Reachpaketet som försvagade Reachpaketet samtidigt som det utmålade sig själv som miljöns vän. Demokratin försämras när makten flyttar till parlamentet. Demokrati förutsätter åskådlighet.

Fru talman! Jag tackar Max Andersson för repliken. Jag hör en tövan eller en osäkerhet om huruvida Max Andersson verkligen ser Europaparlamentet som en viktig arena för demokratin eller inte. Fru talman! För mig är det centralt vad medborgarna får för möjligheter att säga sin mening och att medborgarnas röst kommer fram och hörs tydligt. Det ska Europaparlamentet svara upp mot. Det gäller både telekompaketet, som Max Andersson nämnde som ett exempel, och Reach. Europaparlamentet är en kraft som gör skillnad. Det har visat det gång efter annan redan med dagens fördrag. Med det nya fördraget kommer dess makt att öka. Det är en makt som parlamentarikerna kommer att använda för att leva upp till medborgarnas röst. Fru talman! Jag tycker inte att demokrati handlar om att vi ska krama en exklusiv beslutskrets egna rum och att vi ska sitta här och fatta beslut därför att vi är bäst på att fatta beslut. För mig handlar demokrati om att medborgarna ska få möjligheter och makt och att deras röst ska höras. Fru talman! Jag tycker att Europaparlamentet har visat ett fantastiskt prov på det. Dess röst gör skillnad. Regeringarna kan inte längre komma och byta äpplen mot päron. Det finns ett Europaparlament som är medbeslutande och som kräver att dess åsikt ska höras och går in direkt i förhandlingarna för att påverka och utveckla. Fru talman! Vad skulle ha varit effekten av Reachpaketet, Max Andersson, om inte parlamentet funnits där? Vad skulle effekten ha blivit för telekom om inte parlamentet hade funnits där?

Fru talman! Jag noterar att Kerstin Lundgren inte riktigt svarade på mina underförstådda frågor om varför Centern driver en politik i regeringen om telekompaketet och samtidigt driver den motsatta politiken i parlamentet. Jag noterade också att jag inte ens fick höra Kerstin Lundgren förneka att den politik som Centern drev i Reachfrågan försvagade Reach. I stället får jag höra något om medborgarperspektiv. För att medborgarna ska kunna få inflytande i en parlamentarisk demokrati måste det finnas en möjlighet för medborgarna att veta vilken politik som faktiskt drivs av parlamentarikerna. Demokratin förutsätter ansvarsutkrävande, öppenhet och att medborgarna vet vilken politiker som driver vilken fråga. Det förutsätter att politiker inte kommer undan med att driva en politik i Sverige och den motsatta politiken i Bryssel och inte kommer undan med att säga att de gör en sak när de i själva verket gör tvärtom. För medborgarna är det en förlust när makten går in i Bryssels och Strasbourgs dimmor. Det är det medborgarperspektiv som innebär att demokratin faktiskt försvagas när makten flyttar från Sveriges riksdag, där det funkar minst sagt bra, till parlamentet i Bryssel och Strasbourg, där det inte fungerar. Avslutningsvis: Kerstin Lundgren sade att nu handlar det inte längre om att byta äpplen mot päron. Vi borde alla kunna enas om att i Bryssel och Strasbourg är det precis det politik handlar om.

Fru talman! Det kan säkert vara dimmigt i både Bryssel och Strasbourg, här i Stockholm och på andra ställen i världen. Men om vi pratar om det politiska inflytandet är det just den parlamentariska öppenheten som är större, fru talman, i Europaparlamentet än i Sveriges riksdag. Det är Europarlamentet som ger medborgarna en möjlighet att vara med och granska, vara med och höra och vara med och påverka. Europaparlamentet har en stor betydelse i dag och kommer att ha en större betydelse i morgon. Det är därför, fru talman, som valet den 7 juni är så oerhört viktigt. Det är en självklar utgångspunkt för mig som centerpartist, och jag utgår från att Max Andersson som miljöpartist också har den, fru talman, att man på varje ställe där man är försöker kämpa. Vi kämpar för öppenhet. Vi kämpar för att försöka få så mycket öppenhet som möjligt för medborgarna och så mycket frihet som möjligt för medborgarna i Sverige genom Sveriges riksdag och genom Sveriges regering. Men vi gör det också utifrån den situation som man befinner sig i på den europeiska nivån. Det är precis, fru talman, som när vi går ut och tittar på Miljöpartiets agerande i kommuner i Sverige och här i riksdagen. Då kommer vi att finna att det ser lite olika ut. Det beror på att man måste utgå från det ställe man befinner sig på när man formar politiken och besluten, fru talman. En politik för öppenhet och för en hållbar miljö och hållbarhet är den politik som vi driver gemensamt från Sverige och Europaparlamentet. Det är vad vi vill göra i framtiden och vad vi har gjort under det gångna året, fru talman.

Fru talman! Det är nästan ett stående inslag i Kerstin Lundgrens anförande att attackera oppositionen och anklaga den för att vara splittrad i stort sett oavsett vad vi diskuterar i den här kammaren. Jag har full förståelse för att Kerstin Lundgren väljer att arbeta utifrån strategin anfall är bästa försvar med tanke på de centerpartistiska avtrycken i EU:s utveckling under de senaste åren. För hur blev det egentligen med retoriken om smalare men vassare? Inte kan väl EU sägas ha blivit så mycket smalare men vassare genom Lissabonfördraget, som röstades igenom här i riksdagen, när man på närmare 100 områden flyttade makt från nationell nivå till EU-nivå. Knappast kan en europeisk gemensam rymdpolitik vara så mycket smalare men vassare. Jag begärde egentligen replik för att jag ville lyfta en annan fråga. Betänkandet berör en lång rad frågor. En fråga som inte är någon kioskvältare här i Sverige, som jag sade tidigare i mitt anförande, men som är helt avgörande för många människor i andra delar av världen är EU:s handelspolitik. Just i dagarna sitter man i Bryssel och förhandlar med Andinska gemenskapen om ett handelsavtal. För oss i Sverige kommer handelsavtalet inte att ha så stor påverkan. Latinamerika och de berörda länderna är ingen stor marknad för oss. Men för de berörda länderna i Latinamerika är EU den näst största marknaden. Det kommer att vara helt avgörande för dessa länder och deras möjligheter hur handelsregler utformas. Det handlar om deras möjligheter till ekonomisk utveckling, att bekämpa fattigdom och så vidare. Ett av de länder som EU och därigenom också Sverige just i dagarna sitter och förhandlar med är Colombia. Det är ett land där en fackföreningsaktivist mördas var tredje dag. Landet toppar statistiken i världen när det gäller mord på fackligt aktiva. Från Vänsterpartiets sida hade vi krävt att de fackliga frågorna ska upp på förhandlingarna och att man villkorar avtalen med att ILO:s kärnkonventioner måste ratificeras. Detta har ni från majoriteten yrkat avslag på, egentligen utan några som helst motiveringar. Därför skulle jag vilja veta från Kerstin Lundgren hur man från regeringens och Centerns sida vill använda förhandlingarna för att lyfta de fackliga frågorna och de mänskliga rättigheterna.

Fru talman! Precis som sägs här är det avgörande att vi har en handelspolitik från EU:s sida som bidrar till öppenhet. Möjligheterna att handla ger möjligheter till utveckling. En fri handel är någonting som vi från vår sida verkligen skulle välkomna - helst av allt på mer multilateral basis. Det som jag ser som en lite riskabel utveckling är de olika handelsavtal som sluts. Risken är, fru talman, att vi i olika enskildheter vill försöka föra in olika detaljfrågor som reglerar eller hindrar den fria handeln. Jag tycker att de fackliga rättigheterna är oerhört viktiga. Det är självklart. Det är viktigt att vi hävdar dem när vi pratar mänskliga rättigheter och utveckling. Då är de en del i att få en god ordning i världen. Men när vi pratar handelspolitik är det från vår utgångspunkt centralt att försöka säkerställa att vi får en handelspolitik som främjar så goda handelsmöjligheter som möjligt för EU men också för de länder som vi samverkar med. Det är det som är i fokus. Det är också därför, fru talman, som vi i vår biståndspolitik arbetar för att föra till stöd för att utveckla handel och för att kunna vara en god handelspartner. Vi vet att just handel är centralt för att åstadkomma skillnad och utveckling för medborgarna i de länder som vi pratar om.

Fru talman! Jag tror att Kerstin Lundgren använde nästan alla sina två minuter till att tala. Men inte var det så mycket svar på min fråga. Hon berörde över huvud taget egentligen inte det som jag tog upp, nämligen de pågående förhandlingarna med Andinska gemenskapen om ett nytt associeringsavtal. Det här är ett brett och brokigt betänkande, och jag har full förståelse för att man inte kan djupdyka i varje yrkande. Men det är trots allt så att Kerstin Lundgren tillsammans med den övriga majoriteten har valt att yrka avslag på Vänsterpartiets tolv yrkanden om handelsavtalet. Där har vi lagt fram konkreta förslag på hur man ska stärka respekten för mänskliga rättigheter, stärka fokus på fattigdomsbekämpning och så vidare. Då förväntar jag mig ändå att man ska få ett något mer djupdykande svar än det här. För Vänsterpartiet är det uppenbart och tydligt - och det här kanske är en skillnad mellan mig och Kerstin Lundgren - att handelspolitik aldrig kan skiljas från frågan om mänskliga rättigheter. Det kan aldrig vara så att vi öppnar upp EU:s marknader för länder där man försöker bygga konkurrensfördelar genom att kränka de mänskliga rättigheterna och där man genom mord och övergrepp på fackföreningsaktivister vinner marknadsandelar på den globala marknaden. Det är fullständigt oacceptabelt. Därför hade vi velat se att man från EU:s sida tydligt villkorade avtalet med Colombia med att respekten för de mänskliga rättigheterna och de fackliga rättigheterna förstärks. Men uppenbarligen har vi olika ingångar, jag och Kerstin Lundgren. Kerstin Lundgren pratar också om ökad öppenhet inom handeln och om att handeln ska bli friare. Det låter ju fint. Men om vi tittar just på det konkreta fallet med Andinska gemenskapen, vilket vi också lyfte upp i vår motion som ni har avslagit, har man agerat på det precis motsatta sättet där. Andinska gemenskapen har fyra länder. De har i 40 år försökt bygga regional samverkan i Latinamerika. Men det EU nu väljer är att förhandla med två av länderna och lämna två efter. Man väljer att splittra upp organisationen och därigenom också bygga murar och skapa klyftor i Latinamerika. Det skapar inte ökad öppenhet. Det skapar inte ökad frihandel att splittra upp ett fungerande regionalt samarbete på det sättet. Jag skulle vilja ha en förklaring av Kerstin Lundgren. Varför väljer man från majoritetens sida att stödja den destruktiva förhandlingslinje från EU:s sida där man splittrar och ställer länder mot varandra? Det skapar inte öppenhet, och det skapar inte friare handel.

Fru talman! Det finns nog en grundläggande skillnad mellan Hans Linde och mig. Det handlar om tron på reglering och villkor. När jag läser Hans Lindes reservationer och hör hans argument finns det inte bara ett villkor utan, som han nämnde, rätt många villkor som han vill föra på. Tron på den fria handeln, att avreglera och att sänka trösklar för handeln, är inte lika stor hos Hans Linde. Fru talman! För min del handlar det centralt om att nå framgång när det gäller Doharundan. Det skapar möjligheter för alla som verkligen vill delta i den fria handeln. En del väljer ju att ställa sig lite utanför av egna skäl, men makten ligger då i det egna landet. Det måste man naturligtvis respektera. Från vår utgångspunkt är det viktigt att försöka nå fram till en friare handel globalt. De handelsavtal som sluts får inte motverkar en sådan utveckling. Det är ett centralt perspektiv från vår utgångspunkt.

Fru talman, EU-ministern och ärade kolleger i utrikesutskottet och EU-nämnden! En debatt om Europeiska unionens framtid, visioner och utmaningar känns synnerligen aktuell att ha just denna dag, onsdagen den 6 maj 2009. Om bara några timmar röstar den tjeckiska senaten om Lissabonfördraget. Vi Europavänner här i kammaren önskar innerligt ett tjeckiskt ja. Det skulle definitivt främja att EU inriktar sig på fred, frihet och framtiden och framför allt blir mer dugligt, demokratiskt och dagsaktuellt. I dag är det också exakt 15 år sedan kanaltunneln mellan Frankrike och Storbritannien invigdes. Det är en tunnel som har inneburit oerhört mycket för att binda samman människor över kontinenten. Framför allt är det bara 32 dagar kvar till Europaparlamentsvalet den 7 juni då nästan 7 miljoner röstberättigade svenskar bland totalt uppemot 300 miljoner röstberättigade EU-invånare får chansen att påverka unionens framtid. Och inte att förglömma att vi nu på lördag, den 9 maj, firar Europadagen. Europeiska unionen har varit en succéartad historia under sin livstid. Vi får aldrig glömma framstegen. I början och mitten av 1970-talet var nästan hälften av EU:s 27 länder diktaturer. Spanien, Grekland och Portugal, som i dag är stabila demokratier, marknadsekonomier och charterparadis för många svenskar, upplevde eller hade nyss sett militärdiktatur. Långt in på 1980-talet var Östeuropa fortfarande präglat av ofrihet, planekonomi och minimal egenmakt för individen. Tyskland klövs av en geografisk Berlinmur och en mental Stasikultur. Ungern, Polen och Tjeckoslovakien förpestades av socialism och kommunism. Bulgarien och Rumänien levde under mörkermännen Nicolae Ceausescus och Todor Zjivkovs grymma styre. Det är oerhört viktigt att minnas historien och påminna om att EU har varit avgörande för denna goda utveckling. En del partier på vänsterkanten brukar raljera över att alliansens riksdagsledamöter just framhåller fredens och frihetens Europa. Det kanske inte är så konstigt egentligen när dessa partiers ideologiska referensramar för Europa snarare har varit Berlinmurar, planekonomi och kommunistiska enpartisystem. Men för oss andra kan Europas framtid aldrig förstås utan att lära av det förgångna. I dag, den 6 maj år 2009, har vi bara en diktatur kvar i Europa, Vitryssland. Det är också ett högaktuellt land, som nämndes, då landet i morgon den 7 maj deltar i toppmötet i Prag då det östliga partnerskapet invigs. Det här är ett väldigt vällovligt initiativ som är alldeles för viktigt för att låta sig kapas av diktatorn Aleksandr Lukasjenko som dagligen förtrycker oliktänkande. EU måste ställa stenhårda krav på att oppositionen ska få verka fritt och ge ökat demokratibistånd till den. I en alldeles färsk rapport från den amerikanska organisationen Freedom House som heter Worst of the Worst , världens mest repressiva samhällen, finns Vitryssland med i den absoluta bottenligan. Det är ett land som ligger bara 70 mil från Skånes gräns. Den 18 april höll Folkpartiets systerparti i Vitryssland, det liberala oppositionspartiet Party of Freedom och Progress, konstituerande kongress. Deltagarna där trakasserades men gladdes också starkt över det stöd som de bland annat fick via EU-minister Cecilia Malmström. Den europeiska utrikespolitiken ska, liksom den svenska, sträva efter att vara glasklar värderingsmässigt, modig i handling och aktivistisk på fältet. Men Europa saknar inte utmaningar. Det kan nog alla vara överens om från höger till vänster i denna kammare. Tusen och åter tusen flickor och kvinnor kommer till Europa som sexslavar. EU måste kunna bekämpa den gränsöverskridande kriminaliteten i form av människohandel, narkotikasmuggling, penningtvätt och terrorism. För att uppnå detta vill vi i Folkpartiet skapa ett europeiskt FBI. Det är också intressant att många av de partier som röstade nej till Lissabonfördraget i höstas inte tycks inse att vi behöver Lissabonfördraget för att kunna bekämpa denna gränsöverskridande brottslighet. Klimathotet och koldioxidutsläppen är också gigantiska utmaningar för Europas framtid. EU kan och vill bli världens starkaste miljöorganisation. Här var Lissabonfördraget återigen väldigt viktigt i kampen för att klimatförändringarna skulle bli en ny politisk prioritet för unionen. Frågan om ett svenskt deltagande i EMU får inte heller glömmas bort för morgondagen. Ett framtida ja till euron är ytterligare ett steg på vägen mot ett enat Europa som innebär mer samarbete. Utmaningarna finns också globalt, vilket flera talare har lyft i debatten. Vi ser hur matkrisen runt om i världen ökar. Spannmålspriserna stiger, och undernäringen når vidriga nivåer på många håll i utvecklingsländerna. Det är ännu en desperat signal om att Europeiska unionen måste reformera sin jordbrukspolitik och slakta subventionerna. I dag går över 40 procent av budgeten till olika stödsystem, och det är fullkomligt oacceptabelt. Tullmurar ska rivas, handelshinder monteras ned och u-länderna ges tillträde till våra marknader. Att stoppa svälten i södra Afrika är inte en afrikansk angelägenhet utan en global skyldighet. EU är också dessvärre fortfarande år 2009 en alltför gubbig union. 70 procent av EU-parlamentarikerna och EU-kommissionärerna är fortfarande män, och då är ändå EU bättre än de europeiska nationella parlamenten. Där sitter det i snitt 22 procent kvinnor med Malta som bottennapp med bara 9 procent kvinnliga riksdagsledamöter. Sju av EU:s medlemsländer erbjuder inte ens 10 procent av alla barn under tre år barnomsorg. En tredjedel av alla EU:s kvinnor i arbetsför ålder arbetar deltid medan mindre än en tiondel av männen gör det. Kvinnor med barn under tolv år får lägre lön än män medan män i samma situation får högre lön. Dåligt utbyggd barnomsorg och sambeskattning som hämmar kvinnligt förvärvsarbete är dessvärre norm i alltför många europeiska länder år 2009. Frågan om kvinnors rätt till fria, säkra och lagliga aborter är dessvärre en tabubelagd fråga. De är också förbjudna på grund av konservativa ideal och religiöst hyckleri i länder som Polen, Irland och Malta. Oppositionen uttrycker i flera reservationer att EU måste bli bättre på att främja kvinnors rättigheter. Jag tror att vi alla i denna kammare kan skriva under på detta. Då måste vi också konkret se vad man kan göra. Det handlar inte bara om att säga att vi ska lyfta frågorna. Det är viktigt. Där tycker jag att regeringen borde kunna ha ett mycket mer progressivt och tydligt förhållningssätt än i dag. Men jag förstår inte konkret vad det är man vill lyfta fram just här. Vill man ha en lagändring? Vill man ha en gemensam abortlagstiftning i hela Europa? Vad är det man konkret är ute efter att förändra? Jag är samtidigt väldigt glad över att många liberaler runt om i Europa har valt att lyfta abortfrågan. Det handlar framför allt om att få en diskussion om att abort inte ska ses som en folkhälsofråga utan som en mänsklig rättighet. Det åstadkommer vi inte allra bäst genom att beskriva en gemensam abortlagstiftning i EU utan genom att stödja de grupper av kvinnorättsaktivister som vill påverka sina nationella parlament för att kvinnor ska få rätt till fria, lagliga och säkra aborter. Jag är glad över att belgiska liberaler nyligen lyckades få med sitt parlament på att stödja en resolution som krävde att Belgiens regering framförde en officiell protest till Heliga stolen på grund av katolicismens fördömande av kvinnors rätt till fri abort, homosexuellas rättigheter med mera. Jag tycker också att den svenska regeringen definitivt borde ha gjort samma sak och fört fram en officiell protest till Heliga stolen och Vatikanen i och med att deras politik undergräver svenska biståndssatsningar. Fru talman! Europa lever nu i en tung tid av global lågkonjunktur, varsel och industri i kris. Men i stället för att blicka inåt mot det egna bör vi vårda, vurma för och värna internationalism, solidaritet och globalisering. Protektionism, isolering och inåtvändhet är varken gårdagens eller framtidens lösningar. Fru talman! Vi behöver i stället mer liberal frihandel, öppna gränser och globalisering, men framför allt måste solidariteten globaliseras.

Fru talman! Vi har att debattera ett brett betänkande som täcker en lång rad frågor. Däremot finns det några frågor som inte ligger i det här betänkandet. Här ligger inte frågor om kommunism. Här ligger inte frågor om öststatsdiktaturer. Här ligger inte heller frågor om planekonomi, vare sig i majoritetens texter eller i oppositionens reservationer. Jag måste säga att delar av Birgitta Ohlssons anförande nog svärtar ned Birgitta Ohlssons egen heder mer än någon annans i den här kammaren. Birgitta Ohlsson efterfrågar vad oppositionen konkret vill göra för att stärka jämställdhetsarbetet under det svenska ordförandeskapet. Om inte Birgitta Ohlsson har sett det beklagar jag att hon inte har kunnat läsa vare sig motioner eller reservationer från oppositionen. Vi har presenterat en lång rad olika förslag. Från Vänsterpartiets sida har vi i reservation 22, som jag tidigare yrkade bifall till, talat om att anta starka och tydliga rådsslutsatser som handlar om SRHR-frågorna. Jag har i tidigare replikskifte här lyft fram att jag tycker att det är viktigt att Sverige under sitt ordförandeskap inom ramen för biståndspolitiken lyfter SRHR-frågorna och tar rådsslutsatser om hur man kan stärka detta område. Jag har föreslagit att man under det svenska ordförandeskapet i de olika medlemskapsförhandlingarna ska lyfta just SRHR-frågor och HBT-frågor. Vi vet tyvärr av erfarenhet från förhandlingarna med Bulgarien och Rumänien att de frågorna prioriterades för lågt och att vi har fått äta upp det i efterhand. Jag begärde trots allt replik för en konkret fråga till Birgitta Ohlsson. Hon pratade utförligt om diktaturen i Vitryssland. Det är en kritik som jag till hundra procent delar. Men Lukasjenko är inte den enda diktatorn som har varit på väg till Europa de senaste dagarna. Under de kommande dagarna kommer man i Prag att inleda diskussioner på en konferens om den södra korridoren. Turkmenistan är inbjudet, och Turkmenistans president kommer till Prag. Jag har inte hört ett enda kritiskt ord från Folkpartiet om att en av de presidenter som har mest blod på sina händer och som har gjort sig skyldig till de mest grymma och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna välkomnas till cocktailpartyn under kristallkronorna i EU. Varför så tyst om denna president som kommer till unionen?

Fru talman! Jag vill inleda med att fokusera lite på jämställdhetsaspekten. Jag tycker att det är utmärkt att Vänsterpartiet, Miljöpartiet och flera andra partier lyfter jämställdhetsfrågorna i Europeiska unionen. Jag tror att vi kan göra ett stort arbete, inte minst i och med att många av oss har många kvinnliga toppkandidater på våra listor. Jag säger inte att det bara är Sveriges ansvar att kryssa kvinnor som är feministiskt medvetna, och män likaså, men jag tror att vi faktiskt med tanke på vår historia när det gäller att ha en progressiv jämställdhetspolitik behöver fler personer som kan driva dessa frågor med styrka. Det vet vi att exempelvis Eva-Britt Svensson från Vänsterpartiet har gjort med bravur i Europaparlamentet. Det erkänner jag helt och fullt som liberal. Att regeringen saknar agenda vad gäller jämställdhetspolitiken i Europeiska unionen inför ordförandeskapet håller jag inte riktigt med om. Vi vet att det kommer att vara en konferens i höst om människohandel och trafficking där även prostitutionsfrågan kommer upp samtidigt som Svenska institutet har tilldelats miljoner för att marknadsföra svensk jämställdhetspolitik där också information om sexköpslagen förstås ingår. Det kommer att vara en stor equality summit där jämställdhetsfrågorna kommer att lyftas, och man kommer att jobba med diskriminering i alla dess former. Vi kan också nämna i denna kammare i dag att Cecilia Malmström faktiskt var den första svenska ministern som deltog i en europeisk Prideparad. Det fanns många tillfällen för den socialdemokratiska regeringen att sända ut ministrar som Jens Orback, Mona Sahlin och andra under förra mandatperioden, men så skedde inte. Lissabonfördraget är också en viktig nyckel för jämställdhetspolitiken i Europa, framför allt om man som jag, vilket säkert Hans Linde också instämmer i, vill bekämpa torskarna, sexhandeln och sexindustrin som hör hemma på historiens sophög och inte i ett modernt Europa. Då behöver man samarbeta. Polisen behöver samarbeta över gränserna. Man måste ha fler kontakter, och där är Lissabonfördraget en kugge. Avslutningsvis ska jag kommentera Turkmenistan. Det är också ett väldigt intressant land som man verkligen ska fördöma vad gäller dess brott mot mänskliga fri- och rättigheter. Jag kan rekommendera Svenska Helsingforskommitténs seminarium som kommer att arrangeras inom två veckor där jag själv förmodligen kommer att delta och där vi kommer att diskutera Turkmenistans grova diktatur.

Fru talman! Jag satt själv på Skansen och lyssnade till EU-ministerns tal när hon invigde Europride, och jag måste säga att jag var väldigt glad att vi hade en svensk minister som var på plats och höll det talet. Men det kan inte kompensera för att vi går in i ett ordförandeskap där det är så lite på agendan som handlar om HBT-frågor och SRHR-frågor. Det var det jag frågade om. Varken jag eller någon annan från oppositionen har påstått att det saknas jämställdhetsfrågor helt och hållet under ordförandeskapet, men när det gäller de kontroversiella frågorna om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter får vi nu tydliga signaler att de nedprioriteras och stryks från dagordningen. Jag skulle någon gång vilja få ett tydligt besked från majoriteten. Vilka konkreta initiativ kommer man under ordförandeskapet att ta när det gäller frågor om kvinnors rätt till sin egen kropp och när det gäller HBT-personers rätt att uttrycka sin sexualitet och sin könsidentitet? Det var väl bra att vi slutligen kunde få höra ett kritiskt ord från Folkpartiet om samarbetet med Turkmenistan! När frågan var uppe i EU-nämnden för drygt tio dagar sedan var jag den ende som ställde kritiska frågor om det möte som nu ska hållas inom samarbetet inom den så kallade södra korridoren som kommer att innebära ett fördjupat samarbete framför allt inom gasfrågor och ekonomiska frågor mellan EU och en av de värsta diktaturerna på jorden. Den deklaration som presenterades inför det här mötet innehöll inte ett enda ord om mänskliga rättigheter eller demokrati, och det var inga folkpartister som kritiserade det då. Så det är bra att det kommer nu, men det är väl lite väl nattståndet att lyfta fram den kritiken på ett seminarium två veckor efter att man haft det stora toppmötet i EU! Detta är tyvärr inte det enda område där man inom EU har ett fördjupat samarbete med Turkmenistan. För två veckor sedan valde EU-parlamentet att rösta ja till ett nytt handelsavtal med Turkmenistan utan att man ställde krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Våra två vänsterpartister valde att rösta nej. De tyckte att det var orättfärdigt att vi undertecknade det här handelsavtalet. Jag skulle vilja att Birgitta Ohlsson klargjorde hur de folkpartistiska ledamöterna röstade när det gäller detta handelsavtal.

Fru talman! Som jag nämnde tidigare kommer regeringen att lyfta frågor om diskriminering i sin helhet, och jag är säker på att HBT-perspektivet självklart ingår i den nya lagstiftningen i den europeiska unionens direktiv som tas fram vad gäller diskriminering. Jag tror att EU-ministern kan lägga ut texten lite mer om vad regeringen planerar på det hållet. Det är alltså en fråga som kommer upp, och jag vet att flera av Folkpartiets kandidater till EU-parlamentet - Martin Andreasson och Barbro Westerholm med flera - har sagt att detta är den definitiva profilfråga som de har i kampanjen inför valet den 7 juni. När det gäller Turkmenistan tror jag att det är ett land som dessvärre är ganska allmänt glömt i denna kammare. Jag tror att varken jag eller Hans Linde i någon av de utrikespolitiska debatterna har lyft Turkmenistan särskilt mycket. Det kan kanske ha skymtat någon gång när man har gjort en liten verbal resa över världens grymma diktaturstater, men jag tror att vi alla kan känna att vi måste lyfta detta land. Det här gäller inte bara Turkmenistan, utan hela Centralasien är ju ganska glömt i dagens debatt. Vi ser hur religiösa fundamentalister flyttar fram sina positioner. Vi ser hur kvinnors rättigheter går tillbaka. Vi ser att det är oerhört viktigt att Sverige via sitt demokratibestånd faktiskt stöder de krafter som finns som vill förändra för att skapa mer frihet och öppenhet. Jag vet dessvärre inte hur de folkpartister som sitter i EU-nämnden röstade i denna fråga, för jag är inte själv ledamot av EU-nämnden. Jag vet däremot att Folkpartiet var det enda parti som lyfte Vitryssland tydligt när det gäller just denna konferens om det östliga partnerskapet som börjar i morgon i Prag, och detta är jag stolt över.

Fru talman! Det är sällan man blir överraskad inom politiken, men jag blev ganska överraskad när kommissionär Margot Wallström gick ut och var väldigt tydlig med att säga att den nuvarande regeringen har ett större engagemang och gör ett bättre EU-arbete än den förra regeringen. Men sedan lyssnar man på debatten här i dag med Kenneth G Forslund, Hans Linde och Max Andersson och hör de diametralt motsatta uppfattningarna om Europapolitiken, och då känner och förstår man att det finns väldigt mycket ångest på den rödgröna avbytarbänken. Det är väl detta som Margot Wallström på något sätt vill varna för, några veckor före Europavalet. Jag kan inte få det till något annat. Hon kan naturligtvis också ha lutat åt en väldigt djup ärlighet som hon ville lufta i sammanhanget, men jag tror mer att det är ett konstaterande av att det finns bekymmer på den här sidan. Fru talman! Skrivelsen innehåller nio olika teman, och jag vill beröra några av dem. Vi kan konstatera, vilket också har gjorts tidigare, att 2009 är och kommer att bli ett väldigt svenskt EU-år. Vi har val till Europaparlamentet i juni och vi byter kommission på sensommaren, och Sverige håller i ordförandeklubban för hela EU under hela hösten. I december hålls den viktiga internationella klimatkonferensen i Köpenhamn, FN:s klimatkonferens, som förhoppningsvis kommer att lägga grunden för en ambitiös kommande klimatpolitik, en förhoppning som jag tror att vi alla delar. Kristdemokraterna anser att jordens resurser ska förvaltas, inte förbrukas. Att avvärja klimathotet och hejda de globala klimatförändringarna är en av vår tids allra största utmaningar. EU måste faktiskt axla ett globalt ledarskap i frågan och utveckla det internationella samarbetet. Vi måste stödja utvecklingsländerna i den här politiken. Vi måste minska koldioxidutsläppen genom att exempelvis skärpa reglerna för maxutsläppen från våra nya bilar. Vi måste satsa på att skapa särskilda korridorer för godstransporter med järnväg, och vi måste fokusera på att hitta miljöeffektiva lösningar för energi- och transportområdet. Det finns mycket att göra, och det är min förhoppning att finanskrisen inte ska sätta stopp för den här utvecklingen. Jag ser en viss risk för det. Saknar man resurser saknar man också handlingskraft. Miljöfrågorna i och kring Östersjön blir frågor som kommer upp på agendan under det svenska ordförandeskapet. Östersjön är ett känsligt hav med allvarliga miljöproblem, och problemen är skapade av oss, av oss 84 miljoner människor runt detta innanhav. Östersjön lider av syrebrist på grund av utsläpp av kväve och fosfor. 80 000 kvadratkilometer av havsbottnen är död. Olagliga oljeutsläpp och alltför intensivt fiske utgör också hot mot Östersjön. Fru talman! Den globala ekonomiska finanskrisen har nu stor påverkan på svensk ekonomi. Det är en global kris där vi tydligt upplever beroendet av omvärlden, men där EU kan vara vårt verktyg för att agera. För att hantera den ekonomiska utvecklingen krävs effektiva och samordnade åtgärder inom och runt EU. En förutsättning för hållbar ekonomisk utveckling med företagande och växande sysselsättning är väl fungerande finansiella marknader. I dag har vi inte verktygen för detta. Finanskrisen är i grund och botten en förtroendekris. Vi kristdemokrater anser att det bör inrättas en europeisk finansinspektion, en gemensam tillsynsfunktion för de finansiella marknaderna. Regeringen har varit aktiv inom EU i syfte att skapa en översyn eller kontrollmyndighet på europeisk nivå för att vidta de återgärder som måste vidtas på det här området. Vi anser att EU borde inrätta också en europeisk värdekommission där näringsliv, politik och organisationer kan diskutera åtgärder som förbättrar den etiska grunden för verksamheter inom olika samhällssektorer, inte minst inom den aktuella finansiella sektorn, där det har saknats etik i hög grad. Fru talman! Människohandel är den grövsta formen av kränkning av människovärdet och är vår tids slavhandel - inget annat. Det är den mest lönsamma delen av organiserad brottslighet efter handel med droger och vapen. En utbredd acceptans av sexköp har bidragit till utvecklingen. För att stoppa människohandel för sexuella ändamål krävs det ett stopp för prostitutionsmarknaden. Det finns ett direkt samband mellan prostitution och människohandel. Nationsgränsöverskridande samarbete som förhindrar gränsöverskridande kriminalitet måste till. Därför måste polis, åklagare och andra brottsbekämpande myndigheter inom EU få möjlighet att skapa ett effektivare och utvidgat samarbete. Fru talman! Alla människor är lika mycket värda. Detta är grunden för den kristdemokratiska politiken. Den principen anser vi ska vara grunden också för EU:s asyl- och migrationspolitik. Politiken måste präglas av stor öppenhet, generositet och medmänsklighet. EU är en av världens rikaste regioner och har ett stort ansvar när det gäller att ta emot människor som tvingats fly från förföljelse och förtryck. På den punkten har Sverige varit och ska vara ett föredöme. Det är viktigt att alla EU-länder tar sitt ansvar. Vi vill också underlätta för arbetskraftsinvandring till EU. "Aldrig mera krig i Europa" var utgångspunkten för den europeiska visionen. Nästa steg är integrering av länder på Balkan, som bara för några få år sedan var skådeplatsen för vidriga grymheter och krigshandlingar. Oberoende av hur långt vi vill nå i samarbetet mellan de 27 länder som nu ingår i Europeiska unionen ligger mycket stora utmaningar framför oss. Enskilda personer, familjer, kommuner, regioner och nationalstater räcker inte. Inte heller EU kommer att räcka till, utan många avgöranden måste ske på den globala arenan. Det gäller till exempel åtgärder mot klimatförändringarna, där EU kan vara vår aktör. Det gäller att utrota fattigdomen, där EU kan vara vår aktör, och det gäller att möta hoten från terrorism och internationell brottslighet, där EU måste vara vår aktör. Inom dessa områden behöver EU agera gemensamt och kraftfullt för att världen ska kunna bli tryggare och säkrare för oss alla. Mänsklig värdighet, mänskliga rättigheter, frihet och tolerans hör per definition till Europeiska gemenskapens avgörande kännetecken. Fru talman! Folkhälsofrågor handlar i dag alltmer om problem av typen pandemier som inte kan redas ut med ett lands självständiga ställningstaganden. Samordnade åtgärder på EU-nivå är därför nödvändiga liksom att EU är en aktör på den globala marknaden. En annan del handlar om att minska konsekvenserna av alkoholmissbruk som en följd av ohejdad gränshandel - en gränshandel som göder den internationella brottsligheten och skadar våra ungdomar. Det handlar även om att försäkra sig om att konsumenter känner trygghet när det gäller maten. I ett tryggt Europa finns det möjlighet att få vård i ett annat EU-land. Det måste införas ett tydligt system för livsmedelsmärkning, till exempel bättre ursprungsmärkning av fisk och andra olika typer av livsmedel, och en särskild märkning av genmodifierade produkter enligt vår uppfattning. Fru talman! I ett tryggt Europa fattas besluten nära oss och effektivt. EU finns inte till för sin egen skull. EU får vårt uppdrag till samarbete mellan länderna för att hantera gemensamma utmaningar och på så sätt skapa trygghet för medborgarna. Det bästa för varje enskild person och varje familj ska vara utgångspunkten för beslut inom EU. Rätt beslut på rätt nivå; det är innehållet i subsidiaritetsprincipen, en grundsten i kristdemokratisk politisk filosofi. Med dessa kommentarer, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande nr 10.

Fru talman! När man lyssnar på Holger Gustafsson framstår det lite grann som att allt bra som händer i Europa och i världen är EU:s förtjänst och att alla problem kan lösas med mer makt åt EU. Att gränskontrollen inom EU avskaffats har möjliggjort den enorma smugglingen och också den helt lagliga införseln av alkohol som skapat de alkoholproblem som Holger Gustafsson helt riktigt kritiserar. Det verkar inte som om Kristdemokraterna ser ett samband mellan att man avskaffar gränskontrollen och att det därmed uppstår problem. Det är ett exempel på att Kristdemokraterna missar att överföringen av makt till EU skapar nya problem. I Kristdemokraternas värld är EU enbart det som är bra. Jag har noterat att samtliga ledamöter i majoriteten citerat Margot Wallström när hon sade några vänliga ord om att regeringen numera deltar mer på möten och kanske också gav uttryck för en liten, förtäckt kritik av sin gamle meningsmotståndare Göran Persson. Är Holger Gustafsson säker på vad exakt Margot Wallström menade? Har han talat med henne? Det låter som om hon kritiserat de rödgröna för bristande samordning i EU-frågor.

Fru talman! Det är inte alls så att Kristdemokraterna inte har konstaterat att vi har problem med gränshandel, men det finns en baksida i all politik. Vi lever just nu i en värld som av tekniska och kommunikativa skäl är mycket mer öppen än någonsin tidigare. Människor reser, rör på sig. Vi vill köpa och sälja. Sverige är ett mycket handelsberoende land. Vår välfärd bygger på att vi har mycket kommunikation med omvärlden. Vi har valt öppenheten av många skäl, också politiska, men det finns en gränsproblematik som är mycket bekymmersam. Ett tydligt exempel på det är importen av alkohol. Den är vi mycket medvetna om, och vi vill bekämpa den på ett öppet och tydligt sätt. Vi har inte förbisett den, och därför tog jag också upp den i mitt anförande.

Fru talman! Ett bra sätt att bekämpa importen av alkohol är att återinföra gränskontroller och vettiga nivåer på hur mycket alkohol man får ta med sig över gränsen. Jag vill återigen ställa en fråga om Margot Wallströms uttalande som majoriteten så många gånger har refererat till i dag. Jag finner det ganska osannolikt att Margot Wallström skulle ha kritiserat sina vänner i den socialdemokratiska regeringen och sagt att den nya, borgerliga regeringen har större inflytande. Visst, de har haft bättre kontakt med kommissionen och också haft en policy att delta i alla möten direkt i stället för att skicka en statssekreterare. Jag kan förstå att kommissionen uppskattar det. Men även majoriteten måste väl erkänna att den tidigare socialdemokratiska regeringen hade ett stort inflytande i EU. Alla de undersökningar som gjorts om hur förhandlingsspelet i ministerrådet går till visar att Sverige redan på den tiden hade stort inflytande i förhandlingarna. Sverige var en av de starkaste spelarna i förhållande till sin styrka. Det är ingenting nytt. Så har det varit tidigare. Det beror på att vi har bra tjänstemän och en bra förhandlingskultur samt att vi har många tjänstemän i Bryssel som jobbar med förhandlingarna. Nu försöker regeringen ta kredd för ett förhållande som funnits ganska länge, att vi har en seriös förhandlingsorganisation i Bryssel, och därför känns det lite underligt att Holger Gustafsson kan vara så säker på exakt vad Margot Wallström menade. Har Holger Gustafsson pratat med henne?

Fru talman! Jag är lika förvånad och gav också uttryck för det. Jag har inte pratat med Margot Wallström, men hon var mycket tydlig. Det var ingen tvekan om vad hon menade, och därför blir jag än mer konfunderad. Jag tyckte att jag i dag kunde konstatera och kanske dra en slutsats av vad hon egentligen menade. Jag ser skillnaden mellan uppfattningarna på den rödgröna avbytarbänken och kan nästan känna ångesten inför att ni, ifall ni fick makten, Max Andersson, skulle åka till Bryssel tillsammans. Skulle ni åka till Köpenhamnsförhandlingarna? Skulle ni bli eniga om detta? Eller hur skulle det gå? Jag ser förklaringen till Margot Wallströms uttalande framför mig när jag hör oppositionen i debatten, och det var det jag ville ge uttryck för. Jag tror att jag har träffat rätt.

Fru talman, ärade ledamöter, åhörare! Jag vill inleda med att tacka för möjligheten att få komma hit och delta i diskussionen med anledning av två betänkanden, årsboken om EU 2008 och kommissionens årliga strategi för 2010. Som många har påpekat är det en vältajmad tid för debatt. Det händer mycket spännande i Europa den här veckan. Det firas Europavecka runt om i landet. Det är bara en månad kvar till Europaparlamentsvalet, och på lördag firas minnet av att Robert Schumann den 9 maj 1950 lade fram sin plan om att ställa fransk och tysk kol- och stålproduktion under gemensam kontroll. Därför firar vi Europadagen i alla länder. Den planen ledde som alla vet till att sex länder, präglade av krigets fruktansvärda fasor, bildade Kol- och Stålunionen, som är ursprunget till dagens EU. Sedan dess har det hänt mycket. Europa har gått från en splittrad kontinent till en enad union. Samarbetet har stärkts på en mängd områden. De möjligheter och fördelar som samarbetet ger oss har blivit alltmer självklara. Det är i dag fullkomligt naturligt att resa, studera och arbeta i Europa. Som ett exempel på detta kan jag nämna det kanske inte helt välkända universitetet i Cluj-Napoca i Transsylvanien, Drakulas hemtrakter. Där läser 96 svenska studenter på läkarutbildningen. Valetta, huvudstaden på Malta, har nyligen fått sin första koloni av unga svenska telefonförsäljare. Och Torremolinos, känt som ett paradis för semestrande svenskar och svenska pensionärer, har i dag blivit hemort för tusentals svenska seniorer. De har tagit med sig pensionen och flytt vinterkylan här hemma. Allt detta var otänkbart för 15 år sedan. I dag är det verklighet. Tänk tanken hur Sverige skulle se ut i dag om vi inte hade varit med i det europeiska samarbetet. Hur skulle vår välfärd ha utvecklats om vi hade stått vid sidan av när våra grannländer hade jobbat tillsammans allt tätare? Utvecklingen inom EU fortsätter och ställs ständigt inför nya frågor. Många av dem behandlas i den skrivelse som vi har skickat till riksdagen och som nu debatteras. Vi redovisar där vårt agerande i EU-frågor under det gångna året. Vi visar att regeringen är en aktiv part i det europeiska samarbetet. Vi är med och driver det europeiska samarbetet framåt, vi förankrar våra ståndpunkter här hemma, vi är måna om täta kontakter med riksdagen, och vi tar ansvar för resultaten. Det har, som sagt, gjorts saker i det europeiska samarbetet under 2008 som jag tror skapar förutsättningar för en vardag där vi kan känna oss mer trygga och fria i Europa. Jag skulle vilja lyfta fram några exempel. Vi har under året verkat för att föra frågan om en utveckling och förstärkning av den inre marknaden högre upp på EU:s agenda. Vi har drivit på arbetet med den så kallade Östersjöstrategin och hoppas att den ska kunna antas under hösten. Vi har varit pådrivande i åtgärder som stimulerar kvinnligt företagande och hållbar näringspolitik. Vi har fört EU:s samarbete om brottsofferfrågor framåt. Vi fortsätter att vara en stark röst i utvidgningen, och vi fortsätter att vara pådrivande i arbetet för att modernisera och reformera den gemensamma jordbrukspolitiken. Det polsk-svenska initiativet om samarbetet i det östra partnerskapet kommer, som många ledamöter sagt, att sjösättas i morgon i Prag. Fru talman! Det finns anledning att prata om det som har varit, men också om det som ska bli. Det här är ett tillfälle att prata om framtiden som också många ledamöter har tagit. En fråga där vi kommer att återkomma många gånger och där vi ser nödvändigheten av europeiskt samarbete väldigt tydligt är den ekonomiska krisen. Den har drabbat Europa, Sverige och världen med stor kraft. För inte så länge sedan var jag i republiken Irland. Där är det ekonomiska läget akut. Tyvärr tvingas människor gå från hus och hem. En del har inte längre råd att betala för sina barns utbildning. Situationen i Irland är mycket allvarlig, men den är tyvärr inte unik i Europa i dag. Trots det allvarliga läget måste man tänka: Vad hade hänt i Europa i dag under den värsta ekonomiska krisen på mycket länge om 27 länder hade försökt lösa problemen på egen hand? Jag tror inte att det hade fungerat. Jag är övertygad om att vi i alla fall har kunnat mildra de värsta effekterna av krisen genom ett snabbt och gemensamt agerande inom EU. Jag är övertygad om att framtiden för den ekonomiska utvecklingen, för tillväxten och för jobben avgörs av hur väl Europa positionerar sig i en värld som präglas av helt nya förhållanden, nya konkurrenser och nya marknader. EU måste genomföra genomtänkta reformer nu. Jag tror att det är möjligt för Europas ekonomier att åter kunna blomstra. En viktig del i detta handlar om att påskynda genomförandet av EU:s gemensamma strategi för tillväxt och sysselsättning, det som vi kallar Lissabonstrategin. Att EU behöver en sådan även när den nuvarande löper ut nästa vår är uppenbart. Enligt regeringens åsikt måste arbetet med den framtida Lissabonstrategin inriktas på en tydligare fokusering och tydligare prioritering av vad som behöver göras. Det handlar om insatser för att öka den externa och interna öppenheten för att tillvarata globaliseringens möjligheter. En ökad öppenhet och en fungerande marknad är centrala förutsättningar för att stärka konkurrenskraften. Regeringen kommer därför att fortsätta att verka för en tydlig integrering av handelsdimensionen i Lissabonstrategin. Det handlar också om reformer för att stärka konkurrensen, främja ett bättre och mer innovativt företagsklimat i Europa och skapa fungerande arbetsmarknader som kan ge plats åt fler på arbetsmarknaden och minska utanförskapet. Det livslånga lärandet, forskningen och hur vi kan anpassa våra ekonomier och göra dem mer ekoeffektiva är också en viktig del i strategin. Vi hoppas att under hösten kunna lägga en grund för detta, så att Spanien sedan under sitt ordförandeskap nästa vår kan knyta ihop säcken. I morgon hålls inte bara ett toppmöte om det östliga partnerskapet utan också ett extra socialt toppmöte mellan trojkaländerna: Tjeckien, Spanien och Sverige. Statsministrar, arbetsmarknadsministrar och arbetsmarknadens parter kommer att träffas i Prag. Mötet hålls med anledning av det allt sämre arbetsmarknadsläget. Syftet är att försöka skapa en enad syn när det gäller de viktigaste åtgärder vi kan vidta för att mildra krisens effekter på sysselsättningen nationellt och i EU. Jag hoppas att det kan leda till rekommendationer och prioriteringar. Herr talman! Klimatfrågan har många nämnt, och det med rätta. Det är troligen vår generations stora ödesfråga. Redan 1987 läste vi i Brundtlandrapporten uppmaningen att världen måste anstränga sig för att främja en hållbar ekonomisk utveckling som inte utarmar våra resurser och skadar miljön. Rapporten slog då fast en definition av hållbar utveckling som fortfarande håller: En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. 22 år har gått sedan dess. Mycket har hänt, men mycket arbete återstår. Jag tänker naturligtvis på det intensiva arbetet med att få ett nytt klimatavtal på plats. I det arbetet spelar Sverige i dag och kommer att spela en mycket stor roll. Det är en komplicerad fråga att EU i god tid före Köpenhamnsmötet ska enas om bördefördelningen mellan medlemsländerna. Det blir en stor utmaning för Sverige som ordförandeland i EU att leda det arbetet. Det finns länder i världen och i EU som hävdar att vi inte har råd att satsa på klimatet just nu. Men vi säger att det är tvärtom. Vi har inte råd att låta bli. Som det ser ut nu kan den ekonomiska krisen användas som en möjlighet att ställa om våra samhällen, göra våra ekonomier grönare och skapa en mer hållbar utveckling. Det här kommer på sikt att skapa mer tillväxt och mer klimatsmarta jobb. Högt upp på EU:s agenda står också frågor som handlar om energi och om hur vi gemensamt ska agera för energiförsörjning. Det handlar om frågor som rör migration, gemensamt asylsystem, brottsbekämpning, brottsoffers rättigheter, EU:s fortsatta utvidgning och EU som utrikespolitisk aktör. Alla de här frågorna står på dagordningen i framtiden och kommer att spela roll under det svenska ordförandeskapet, men också längre fram. De här frågorna kommer också säkert att vara föremål för debatt i Europaparlamentsvalet, för de visar att EU påverkar. EU påverkar vår vardag. Därför måste vi påverka EU. Därför är det viktigt att regeringen driver en aktiv politik, att riksdagen gör det och att vi hittar möjligheter för den enskilde medborgaren att göra sin röst hörd. Lissabonfördraget är en sådan möjlighet. Medborgarna får mer att säga till om. Det skapar ett öppnare och mer demokratiskt och beslutskraftigt EU. Det gör att Europaparlamentet blir likvärdigt som lagstiftare, vilket ökar legitimiteten, kontrollen och ansvarsutkrävandet. Som många har sagt röstar Tjeckiens senat i dag om Lissabonfördraget. Också jag hoppas på ett ja. Jag tänker på valet om en månad till Europaparlamentet. Undersökningar visar att fler svenskar än någonsin är positiva till det europeiska samarbetet. Samtidigt tyder undersökningar på att intresset för att rösta är litet. Jag hoppas att vi här oavsett partifärg och vad vi tycker ändå kan enas om att vi tillsammans har ett stort ansvar för att förmå människor att använda sin rösträtt den 7 juni, öka valdeltagandet och på olika sätt uppmuntra till debatt om EU-frågor. För att vi ska lyckas tror jag att det är viktigt att vi för en debatt om de sakfrågor som engagerar människor, hur vi vill lösa klimatfrågan, hur vi kan skapa nya jobb, hur vi kan använda EU för att bekämpa trafficking och organiserad brottslighet, frågor som gör att EU tar plats vid köksbordet. Det kan handla om hur man väljer vård i Europa, att vi vill veta varifrån vårt kött kommer eller att vi vill rädda EU och Östersjön från algblomning. Vi måste också berätta att EU-politik är inrikespolitik. Väldigt många frågor som berör oss i det dagliga livet, alltifrån sophantering till livsmedelskontroll och priser på mobiltelefonsamtal, beslutas i dag i Europaparlamentet. Att initiera den här diskussionen kräver ett stort engagemang på alla nivåer: i Bryssel, där våra ledamöter, kandidater och framtida ledamöter gör ett fantastiskt jobb, i regeringen, i riksdagen, i kommuner och i landsting. Jag ser fram emot att delta i den diskussionen och hoppas att få göra det med er. I detta anförande instämde Birgitta Ohlsson (fp) och Walburga Habsburg Douglas (m).

Herr talman! Jag tackar Cecilia Malmström för att hon är här i debatten. Det uppskattar vi allihopa. Cecilia Malmström uttrycker sig väldigt förbindligt om EU-arbetet, vad som gjorts och vad EU ägnar sig åt under 2008. Jag tror i princip att alla i den här kammaren kan skriva under på att det var kloka och bra saker som Sverige gjorde, utifrån Cecilia Malmströms beskrivning. Hon sade att det har gjorts och sagts saker under 2008 som har fört utvecklingen framåt och varit positiva, ungefär så. Problemet är vad som kanske inte har sagts från den svenska regeringens sida. Därför vill jag fråga Cecilia Malmström: Vad har gjorts och sagts av den svenska regeringen på EU-nivå när det gäller arbetsrätt och möjligheten att ha ordning och reda på den svenska arbetsmarknaden och att försvara den svenska kollektivavtalsmodellen? Det trojkamöte med arbetsmarknadens parter som EU-minister Malmström nämner ska handla om jobbkrisen. Det är bra. Jag tror att det är viktigt att vi tillsammans i EU och Europa och också tillsammans med andra olika ekonomiska områden i världen försöker betvinga jobbkrisen. Men kommer det att på det här mötet från svensk sida lyftas frågor om ordningen på arbetsmarknaden? Är det viktigt att hantera jobbkrisen med arbetsrätten? Ska vi ha mer eller mindre av ordning och reda vad gäller arbetsrätten? Kommer några sådana frågor att tas upp på trojkamötet?

Herr talman! Jag tänkte nästan att Kenneth G Forslund skulle resa den här frågan. Den brukar komma upp. Jag brukar tillsammans med många andra statsråd få den här frågan. Svaret är lite tjatigt, men detsamma: Vi upplever inte att den svenska modellen är hotad. Vi upplever att den arbetsrätt som vi har hemma i princip fungerar. Den kommer att bli föremål för någon mindre justering efter Claes Stråths utredning. Remissvaren håller nu på att sammanställas. Det återkommer vi till riksdagen med. Det pågår en del översyn av implementeringen och tolkningen av utstationeringsdirektivet, där vi har varit engagerade och där arbetsmarknadens parter sitter. Wanja Lundby-Wedin sitter som ordförande i Europafacket i de samtalen. Vi tycker att det är bra att de pågår. De försiggår såvitt jag vet i konstruktiv anda. Det kommer inte, som vi ser det, att leda fram till en förändring av utstationeringsdirektivet. Kenneth G Forslund ställde inte den frågan, men jag svarar ändå på den. Vi kommer inte att förorda att det ska omförhandlas. Jag är inte riktigt säker på om Socialdemokraterna verkligen vill det heller. De säger ofta: Pratar ni om arbetsrätt? Prata och prata, vad är det vi ska prata om? Det finns tillräckligt många problem och hotbilder att prata om. Då behöver man inte lyfta det som man inte ser som ett problem. Vi tycker att den europeiska arbetsrätten fungerar i huvudsak bra. De justeringar som behöver göras ska vi göra på hemmaplan. I övrigt har utstationeringsdirektivet en plats i Europa, och vi ska försvara det. Vi ser inget behov av att omförhandla det. Därför kommer vi heller inte att resa frågan, vare sig i morgon eller den närmaste tiden.

Herr talman! Jag får tacka Cecilia Malmström för det mycket tydliga svaret. Regeringen har inte för avsikt att lyfta de här frågorna. Cecilia Malmström säger: Vi upplever inte att den svenska modellen är hotad. Vi kan konstatera att en majoritet av EU-parlamentet uppenbart upplever att den är hotad och att den arbetsrättsliga situationen i Europa är hotad. Man vill att vi ska förändra olika EU-regleringar för att säkra arbetstagarnas trygghet och rättigheter. Det finns en majoritet för det i EU-parlamentet. De har antagit en rapport, och en majoritet står bakom den, en bred majoritet. Där finns förslag som EU-kommissionen inte vill lyfta. Då är det kommande EU-valet viktigt. Det handlar om vilka som ska få sitta i EU-kommissionen i framtiden, och kommissionärerna ska godkännas av EU-parlamentet. Ni ser det inte som ett problem. En majoritet i EU-parlamentet ser det uppenbart som ett problem. Det kommande svenska ordförandeskapet måste jag fråga Cecilia Malmström lite om. Jag anar svaret på den första frågan. Kommer ni att ta tillfället i akt under det svenska ordförandeskapet att driva svenska viktiga intressen såsom just arbetsmarknaden och arbetsrätten? Kommer ni att ta tillfället att driva frågan om frigivandet av Dawit Isaak? Hur kommer ni att hantera utvidgningsfrågor? Är fortsatt EU-utvidgning en prioriterad fråga för Sverige under ordförandeskapet? Är den svenska regeringen beredd att om Island självt vill ställa Island först i kön? Eller kommer man att få ställa sig sist i kön av ansökarländer?

Herr talman! Det var många frågor på två minuter. Jag fick inget svar på min fråga: Vad menar ni med lyfta? Vill ni att utstationeringsdirektivet ska omförhandlas? Jag tror att det vore en olycklig väg att gå. Det kommer inte att förbättras. Det var inte heller Europaparlamentets åsikt. En majoritet antog rapporten där man pratar om arbetsrätt. Arbetsrätt är viktiga frågor, men förslagen där var inte särskilt konkreta. Majoriteten kunde inte enas om något konkret förslag, bland annat inget om omförhandling av utstationeringsdirektivet. Vi får säkert anledning att återkomma till detta i Europaparlamentsvalet. Det är bra att det finns en fråga att prata om där, men då får ni också precisera vad ni menar med lyfta. Vi kommer inte att lyfta frågan under det svenska ordförandeskapet. Kenneth G Forslund kritiserade i sitt första inlägg att regeringen inte har presenterat prioriteringarna ännu. Jag kan försäkra Kenneth G Forslund att det kommer. Vi för just samtal med riksdagen om vilken dag som statsministern ska göra detta. Det är brukligt att man gör det mycket sent. Det gjorde även Göran Persson. Det håller sig till traditionen. I går var det samtal med partiledarna, där de informerades om hur resonemanget går. Vi försöker att göra detta så öppet som möjligt. När det gäller Dawit Isaak är det inte en fråga vi kommer att driva under ordförandeskapet, för den driver vi hela tiden. Dag och natt arbetar människor på UD för att försöka få Dawit Isaak fri. Det kommer vi att fortsätta att göra till den dag hans barn och hans hustru får se honom fri i Sverige. Det är en mycket angelägen fråga. Utvidgningsfrågorna är mycket viktiga för Sverige. Sverige är en av de starkaste påskyndarna för utvidgningen. Vi är glada att vi har ett brett parlamentariskt stöd för detta i riksdagen. Det är dock inte helt okomplicerat. Det höjs allt fler röster för att bromsa upp den här processen. Vi hoppas kunna driva förhandlingarna vidare med Kroatien och med Turkiet. Vi skulle naturligtvis gärna se en ansökan från Island. Det beror på det isländska folket. Ställa sig först i kön kan man inte göra. Alla länder måste uppfylla kriterierna. Naturligtvis uppfyller Island väldigt många av kriterierna redan, så förhandlingarna med dem går säkert snabbare än med många andra länder.

Herr talman! Jag har egentligen planerat att använda det här replikskiftet för att fråga om kollektivavtalen. Det är en ödesfråga, både för den svenska arbetsmarknadsmodellen och för löntagares rättigheter runt om i hela Europa. Men jag kan inte ha någon större förhoppning om att jag skulle få något mer välvilligt svar än vad Kenneth G Forslund precis fick. Jag vill därför lyfta en annan fråga. Jag har under flera replikskiften tidigare i dag här, som jag tror att EU-ministern har hört, lyft frågan om hur man konkret kommer att jobba med frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter under det svenska ordförandeskapet. Jag har inte kunnat få några konkreta svar på vad man konkret kommer att göra under ordförandeskapet. Det förstärker den oro som jag har och som jag vet att många organisationer har, både här i Sverige och runt om i Europa, för att Sverige under sitt ordförandeskap kommer att låta de frågorna försvinna bort från dagordningen eller nedprioriteras. Jag förespråkar inte, och det tror jag inte heller att någon annan gör i den här kammaren, att vi ska ha en reglering på EU-nivå när det kommer till frågor om abortlagstiftning till exempel. Men det finns en lång rad saker som Sverige skulle kunna göra och som vi kan göra på EU-nivå, för vi ser att abortmotståndare, mörkerkrafterna i Polen, Malta och Irland, påverkar EU i dag. Då skulle vi på motsvarande sätt som ett progressivt land som har stått upp för kvinnors rätt till sin egen kropp kunna påverka utvecklingen i EU. Jag skulle vilja fråga EU-ministern några konkreta saker. Är Sverige i sitt ordförandeskap berett att presentera rådsslutsatser om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter? Är man beredd i sitt ordförandeskap att ta upp frågan om riktlinjerna för EU:s gemensamma biståndspolitik och se om man kan stärka fokuset på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter? Är man beredd i sitt ordförandeskap att i utvidgningsdiskussioner lyfta de frågorna? Tyvärr, som vi tidigare har diskuterat här i dag, får vi nu äta upp att vi valde att inte lyfta de frågorna i förhandlingar med länder som Polen, Litauen, Rumänien och Bulgarien. Min sista fråga: Vad kommer man under det svenska ordförandeskapet att göra för att fler länder ska genomföra de internationella överenskommelserna från FN-konferenserna i Kairo och Peking?

Herr talman! Jag tackar för de här frågorna som är otroligt viktiga. Jag håller med om det. Vi kommer att på olika sätt försöka driva den här frågan. Det kommer att hållas European Development Days, ett gigantiskt möte i Stockholm i oktober som samlar säkert tusen deltagare, ministrar och representanter för olika föreningar, organisationer och NGO:er som jobbar med biståndsfrågor. Där kommer frågor om mänskliga rättigheter, jämställdhet och SHR att tas upp. Exakt vilka slutsatser och vad det kommer att koka ned till är lite för tidigt att säga nu, men det kommer att finnas med. Det kommer också att i Bryssel, i oktober tror jag, möjligen september - jag kan kolla upp det - hållas ett NGO-forum med fokus på mänskliga rättigheter som ordförandeskapet då leder med olika organisationer som jobbar med bistånd och utveckling. Där kommer de här frågorna också att lyftas. Vi kommer med hänvisning till tidigare diskussioner om detta att göra vårt allra yttersta för att diskrimineringsdirektivet antas under det svenska ordförandeskapet, där frågor om inte minst sexuell läggning finns med. Det är en väldigt viktig fråga för Sverige, men det har stött på en del komplikationer som vi har redogjort för i EU-nämnden. Vi hoppas att det ska kunna lösas under vårt ordförandeskap. Jag tror att Birgitta Ohlsson nämnde en tidigare konferens om trafficking. Det finns med också. Så det finns på olika sätt. Exakt vilka slutsatser som kommer att formuleras efter de här mötena är lite tidigt att säga ännu med tanke på att de är kontroversiella. Det planeras också en allmän diskussion kring biståndets innehåll, där Sverige vill lyfta fram frågor om mänskliga rättigheter, demokrati och kvinnors rättigheter på ett mycket tydligare sätt än i dag. Så vi driver de frågorna. Det är känt vad Sverige tycker i de frågorna. Det kommer vi naturligtvis att ge uttryck för också som ordförande.

Herr talman! Något har jag lärt mig efter två och ett halvt år i den här riksdagen. Får man inte ett tydligt ja betyder det troligtvis ett nej. På flera av mina konkreta frågor där jag inte fick ett konkret ja tolkar jag det inte som något annat än ett konkret nej. De saker som EU-ministern lyfte fram här är faktiskt inte speciellt mycket att hänga i julgranen för någon som brinner för frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, om kvinnors rätt till sin egen kropp. Om vi börjar med European Development Days är det en konferens man ska ha i Stockholm, där det deltar lite olika aktörer. Vi har haft en föredragning om detta i utrikesutskottet, och jag ställde en konkret fråga om dessa frågor kommer att stå på dagordningen? Svaret var: Ja, om ni i riksdagen vill lyfta de här frågorna och arrangera ett eget sidoarrangemang ute på stan kan ni eventuellt få göra det. Den information vi har fått från de ansvariga från UD är att de här frågorna inte kommer att stå på dagordningen under den här konferensen. EU-ministern säger vidare att man ska ha ett NGO-forum, och det är väl positivt, men problemet i dag är ju inte att det finns en massa konservativa NGO:er runt om i Europa. Det är inte dem vi behöver påverka. Dem vi behöver påverka är regeringarna i republiken Irland, på Malta och i Polen - de som på område efter område bromsar. Det är dem vi behöver ta debatten med. Vi behöver ett forum där regeringar och regeringschefer kan sätta sig och diskutera dessa frågor, och där Sverige vågar vara kontroversiellt och tydligt och klart säga att vi inte längre accepterar att ni bromsar vårt gemensamma arbete i unionen när det gäller att stärka kvinnors rätt till sin egen kropp, när det gäller att stärka användningen av kondom och andra preventivmedel och när det handlar om att sprida kunskap och sexualupplysning i utvecklingsländerna. Sedan får vi höra att det är lite oklart om rådsslutsatserna. Jag har full förståelse för att rådsslutsatserna inte är klara, men jag vet så pass mycket att rådsslutsatser inte är någonting man producerar på en kafferast. De har förhandlats och diskuterats en längre tid, och någonstans borde vi ändå kunna få lite mer klarhet i om det finns några ambitioner under det svenska ordförandeskapet att i några rådsslutsatser lyfta in frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Hittills kan jag väl säga att det jag har fått höra bara ytterligare förstärker den oro som jag vet finns runt om i Europa.

Herr talman! Jag försökte faktiskt vara konkret, Hans Linde, genom att ge några exempel på initiativ. Jag uppfattade nämligen att det var det som efterfrågades. Jag kan inte här i dag säga vad som ska stå i rådsslutsatserna. Det är trots allt ganska många månader kvar, och även om de naturligtvis börjar förhandlas i förväg har vi inte hunnit dit ännu. Jag vet att det här är en viktig fråga för biståndsministern. Det diskuteras inte bara på NGO-forum och konferenser, utan det förs en kontinuerlig debatt där Sverige är pådrivande om hur vi i framtiden ska använda EU:s bistånd. Jag tror att det var Kenneth G Forslund som nämnde att EU är en mycket viktig biståndsgivare. Hur ska vi göra detta på ett bättre sätt? Hur ska vi se till att resurserna gör nytta och att vi fokuserar på bästa sätt? Sverige vill lyfta mänskliga rättigheter, demokratifrågor och kvinnors rättigheter, och där har sexuell och reproduktiv hälsa en viktig roll. Vi har nu fått draghjälp genom administrationsskiftet i USA, för där har det också bromsats en hel del. Detta håller också på att genomsyra EU:s biståndspolitik. På EU-nivå är det svårare. Som Hans Linde vet, som jag beklagar men som det är väldigt svårt att göra något åt, är abort förbjudet i några länder. Jag tror inte heller att Hans Linde vill att vi ska ha en europeisk abortpolitik; den riskerar, som han sade, att kraftigt undergräva vår egen. Därför är möjligheterna att lyfta den här frågan begränsade. Det är klart att vi i olika sammanhang för fram vad vi tycker och diskuterar det, men om man inte är beredd att lägga fram ett förslag på EU-nivå om detta är möjligheterna att påverka i till exempel Irland väldigt små. När det gäller HBT-frågor, som Hans Linde vet att jag personligen är mycket engagerad i, har jag fört fram detta vid flera tillfällen med ministerkolleger och andra i mer informella sammanhang för att försöka påverka och protestera när lokaler inte får hyras ut, när demonstrationer inte tillåts och så vidare. Det är ett sätt att försöka påverka som ibland har lyckats, ibland inte. Men vi fortsätter att stå upp för dessa frågor, och det är inget tvivel om vad Sveriges regering tycker. Sedan får vi se vad det kan bli för slutsatser kring detta.

Herr talman! Jag får börja med att uttrycka min uppskattning för att ministern är här och deltar i kammarens debatt och även, hoppas jag, lyssnar på vad ledamöterna har att säga. Det är bra att det finns ministrar som faktiskt deltar i kammarens debatter, och jag tror att jag talar för alla som är engagerade i frågan när jag säger att vi är glada över detta. En annan sak som jag tycker är bra är att ministern i några frågor är väldigt tydlig. Jag uppskattar kanske inte beskedet, verkligen inte, men jag uppskattar att det är tydligt från regeringens sida att man i höst under ordförandeskapet inte vill lyfta frågan om Vaxholmsdomen och hur vi ska skydda den svenska modellen. Det är bra att regeringen är tydlig med sin dåliga politik. En sak som jag gillar är att ministern sade - om jag omformulerar det lite - att den ekonomiska krisen inte ska ses som ett hot mot klimatpolitiken utan som en möjlighet. Det är en möjlighet att satsa stora pengar på investeringar i klimatrenoveringar och infrastruktur för att rädda klimatet. Det är nödvändigt med stora satsningar just nu för att rädda klimatet och för att stimulera ekonomin, och därför ska krisen ses som en möjlighet. Jag tror att regeringen kanske är på väg lite mot Miljöpartiets linje här. Det lät så på ministern i alla fall. Men då vill jag också fråga varför 85 procent av de pengar som man fattade beslut om på mötet i mars lades på saker som inte är gröna. Varför är det europeiska stimulanspaketet mindre grönt än USA:s?

Herr talman! Tack så mycket, Max Andersson, för berömmet! Tyvärr, får jag ändå säga, är Miljöpartiet och andra oppositionspartier inte lika tydliga i vad de menar med att lyfta arbetsrätten. Vad betyder lyfta? Ska vi hålla ett allmänt seminarium om den eller berätta lite om debatten i riksdagen? Ni måste återkomma med vad ni konkret menar med att lyfta arbetsrätten. Vårt besked är tydligt: Kollektivavtalen är en bra sak för Sverige. Vi slår vakt om dem. De är inte hotade av Lavaldomen. Vi är övertygade om att vi med några mindre justeringar kan lösa den frågan nationellt inom ramen för de förslag och de remissförslag som har kommit fram i Claes Stråths utredning. När det gäller Max Anderssons andra fråga antar jag att han hänvisar till återhämtningsplanen. Jag beklagar också att det inte var fler av alla dessa satsningar som handlade om förnybar energi, och jag lyfte också fram det flera gånger under debatten. Vi försökte hitta sådana projekt som skulle uppfylla de kriterier som kommissionen hade uppställt. Projekten skulle svara mot ett antal lagar och direktiv naturligtvis och snabbt kunna komma i gång. Kommissionen menade att de inte hade hunnit definiera projekt som mycket snabbt skulle kunna komma i gång och därigenom inrymmas i planen. Jag beklagar också att det var så få som rörde sig om rent förnybar energi. Men det var i alla fall några, och det ökade lite grann på slutet vilket vi i alla fall får vara tacksamma för.

Herr talman! Ministern frågade om vi menade något konkret med att lyfta frågan om att skydda den svenska modellen. Jag tror att vi från Miljöpartiet har förutsättningar att vara lite mer konkreta och tydliga än Socialdemokraterna är. En konkret sak som regeringen borde göra är att säga att det är en så väsentlig fråga för Sverige att vi får ha kvar kollektivavtalen att vi kräver ett protokoll om detta till Lissabonfördraget och att det är en förutsättning för att vi ska anta Lissabonfördraget. Det finns en möjlighet att få igenom detta. Jag vet att regeringen inte vill det och att de är rädda att det skulle äventyra Lissabonfördraget, men det är en sak regeringen borde göra, för den här frågan är så viktig.

Herr talman! Max Andersson var väldigt konkret, och jag tackar för det. Max Andersson vet också svaret: Sveriges riksdag har redan ratificerat Lissabonfördraget med stor majoritet, och även om så inte vore fallet hade vi inte velat resa detta av olika skäl. Dels uppfattar vi inte de svenska kollektivavtalen som hotade. De ses tvärtom som en förebild på många sätt runt om i Europa. Vi får mycket frågor om hur det fungerar, vilket vi ofta är glada över att kunna berätta. Dels är det så att om alla länder skulle börja ställa ultimativa krav i fråga om Lissabonfördraget, som är färdigförhandlat och som har processats under ganska många år, hade det verkligen varit hela havet stormar - varje land hade rest sina speciella frågor, och då hade vi inte haft något fördrag. Det har vi fortfarande inte. Det är komplicerat som det är, men vi menar inte att Lissabonfördraget är den rätta platsen att ställa den här typen av krav. Dessutom är det ingenting som är hotat, utan vi kan bibehålla kollektivavtalen. Det står också i Lissabonfördraget att kollektivavtalen erkänns som en modell. De fackliga rättigheterna kommer också enligt alla bedömare, också från den fackliga sidan, att stärkas genom Lissabonfördraget.

Herr talman! Som någon har sagt tidigare kommer den tjeckiska senaten i dag att rösta om Lissabonfördraget. Jag och Miljöpartiet hoppas att en majoritet kommer att säga nej till detta. Vi tror inte att Lissabonfördraget är framtiden för EU. Vi tror på ett annat EU än det som finns i dag. Därför hoppas jag att den tjeckiska senaten röstar nej eller att irländarna röstar nej i en annan folkomröstning senare i år. Man kan inte som debattörerna här backa in i framtiden, och att backa in i framtiden är precis vad Lissabonfördraget innebär. Det är ett fördrag för det gamla EU, inte för ett nytt EU. Det innehåller inte ett enda nytt verktyg för en aktiv klimat- och miljöpolitik. Däremot innehåller det 60 andra områden där man flyttar över makt från de nationella parlamenten till EU. Det är allt från utrikesfrågor till rättsliga och inrikes frågor. Det handlar om hur mycket makt som ska finnas i ministerrådet. Man vill ha en EU-president och en utrikesminister. Man ger mer makt till de stora länderna i EU, medan de mindre länderna, som Sverige, får mindre makt i EU med Lissabonfördraget. Därför är inte Lissabonfördraget ett fördrag för framtiden. Vi måste helt enkelt ha ett nytt fördrag, men ett fördrag för framtiden. Det är så vi måste se på det. Från Miljöpartiets sida vill vi verkligen att det tas nya steg som gör att EU står upp för de utmaningar som finns, och som flera har nämnt här också, som klimatfrågan. Svenska folket är också klokt. En majoritet av svenska folket tycker att klimat- och miljöfrågorna är de absolut viktigaste inför EU-parlamentsvalet. Jag antar att det också inför det svenska ordförandeskapet är de frågorna som ska lyftas. Men då måste det också synas i verkligheten. Då måste det också synas att klimat- och miljöfrågorna är prio ett. Det menar vi att dagens EU inte står upp för. Visst har man antagit fina målsättningar, men man har inte omvandlat dem i praktisk handling. Där är problemet. Det finns flera här som har pratat om freden. Ni pratar mycket om freden, men ni rustar för krig. Rusta för krig är precis vad Lissabonfördraget handlar om. Man vill överföra mer militära muskler till EU. Man vill ha en egen utrikesminister för EU. Man vill också ha solidaritetsklausuler som innebär att EU-länderna ska ställa upp för varandra även militärt vid angrepp. Det är det EU som ni hyllar så mycket. Jag kan inte förstå, herr talman, hur man kan hylla ett sådant EU på det sättet. Jag tycker att man borde ha ett annat slags EU som faktiskt mer lever upp till de förväntningar som människorna har. Det är väl trots allt för människorna, väljarna, som vi strävar efter ett samhällsbygge som vi tror på. Det fanns en mätning häromdagen som sade att intresset inför EU-parlamentsvalet är ljummet. Däremot är inte svenska väljare okunniga om EU-frågorna. Det är intressant. Människorna är inte okunniga om EU. De har mycket klara och tydliga uppfattningar om väldigt många EU-frågor. Det tror jag är väldigt bra, men då måste vi också se till att EU lever upp till detta. Om människor inte känner att de kan påverka, att EU är något diffust längre bort, står vi folkvalda inför ett nytt stort problem, både vi riksdagsledamöter och EU-parlamentariker, ministrar och EU-kommissionärer. Jag menar bestämt att vi inte lever upp till det, därför att vi lyfter fel frågor på EU-nivå. Vi tar inte de verkliga utmaningarna på allvar. En av de utmaningar som finns är just klimatet och den ekonomiska krisen. Jag menar att vi måste arbeta med detta tillsammans. Vi måste satsa på en win-win-situation som innebär att en aktiv klimatpolitik också medför skapandet av nya arbeten för framtiden. Detta måste EU underlätta och inte som i dag försvåra. Det försvåras därför att den fria rörligheten värderas högre inom EU-byråkratin än en aktiv klimat- och miljöpolitik. Det är grundproblemet. Tyvärr förändrar inte Lissabonfördraget detta synsätt inom EU. Det är ett av grundproblemen. Därför skulle jag vilja välkomna att Lissabonfördraget kastas på historiens skräphög och att vi tar tag i ett framtida EU i stället. Man bör också titta närmare på vad EU:s budget innehåller. EU:s budget innehåller över 1 000 miljarder kronor. Mycket av de pengarna går tyvärr till satsningar på jordbrukspolitik som förstör klimatet. Det satsas på sammanhållningsfonden, och det satsas på väg- och flygplatsinvesteringar. Hur mycket går till järnvägsinvesteringar? Tyvärr inte mycket. Jag tror att det finns tre olika spårbredder inom EU-länderna, vilket försvårar en aktiv utbyggnad av järnvägstrafik över olika nationsgränser. Detta måste vara prio ett. Vi måste underlätta för ett klimatvänligt resande. Det håller de flesta med om. Förklara då varför det kan ta tio minuter att gå in på Internet och beställa en flygbiljett till Barcelona och få den utskriven medan man nästan hinner ned till Barcelona innan man har lyckats få reda på hur tågtiderna till Barcelona ser ut. Än mindre har man fått reda på vad det kostar. När man väl får reda på vad det kostar avskriver man hela projektet därför att det är jättedyrt. Det är sådana frågor som EU borde ta tag i för att underlätta klimatvänligt resande. I dag gör man ingenting för att underlätta det. Tvärtom lägger man all energi på att underlätta flygtransporter. Det är fel väg för framtiden. Det är sådana frågor som jag tror att väljarna vill ha besked om. Sedan vill jag rätta EU-ministern i fråga om återhämtningsplanen för EU. Återhämtningsplanen för EU, där man satsar 44 miljarder på energiområdet, innebär inte att det bara satsas på projekt som snabbt kan genomföras. EU-minister Cecilia Malmström måste komma upp i talarstolen och förklara varför projektet för koldioxidlagring får stöd med 7-8 miljarder kronor trots att det fortfarande bara är en tanke, ett forskningsprojekt. Det finns inget klart besked om detta fungerar eller inte. Varför får det stöd med så många miljarder medan havsbaserad vindkraft får en bråkdel av detta? Återhämtningsplanen för EU är EU i ett nötskal. Man pratar aktivt om klimatpolitik, men man gör någonting helt annat. Därmed försvårar man en aktiv klimatpolitik. Tidigare nämndes också Margot Wallströms hyllande av den borgerliga regeringen. Är det någon som är förvånad? Margot Wallström företräder EU-kommissionen som företräder en politik som vill ha mer makt till EU. Det är väl klart att den borgerliga regeringen får beröm, för det är precis det man sysslar med, att bara ge mer makt till EU. Man lyssnar inte, man lyfter inte Lavalfrågan om fackliga rättigheter, man lyfter inte gasledningen mellan Ryssland och Tyskland och man har försvagat en aktiv klimatpolitik. Tror tusan - ursäkta herr talman, men det är väl inte så konstigt att EU-kommissionen ger den svenska borgerliga regeringen beröm. Vi från Miljöpartiet kommer inte att sitta som ja-sägande nickedockor utan vara en aktiv part i EU för att få ett nytt slags EU där man tar hänsyn till klimat- och miljöfrågorna på ett helt annat sätt än den borgerliga regeringen gör i dag. Slutligen, herr talman, vill jag vända mig till dem som lyssnar på den här EU-debatten och som vid förra valet till EU-parlamentet valde strategin: Jag vill protestera mot EU och därför röstar jag inte. Jag tycker att de väljarna ska pröva en ny strategi, för hur mycket gav den protesten? Den protesten var en protest för en dag. Under de fem år som har gått sedan 2004 har EU-kommissionen lagt fram hundratals, ja, kanske tusentals nya lagar som bara strävar efter att ge EU mer makt. Vill man protestera mot EU och ha en förändring ska man rösta på till exempel Miljöpartiet som är aktivt genom att faktiskt sätta ned foten och kunna protestera mot EU när EU vill ha mer makt. Samtidigt står vi för en aktiv klimatpolitik, för att EU måste bli en bättre klimataktör och ta på sig ledartröjan i de internationella förhandlingarna så att vi får ett internationellt avtal i Köpenhamn i december i år. Det är den strategi ni väljare borde ha om ni protesterar mot EU.

Herr talman! Ärade EU-minister och kolleger! Det är inte så många här denna speciella Europadag. Det är en årlig skrivelse som vi debatterar i dag, och jag tycker att den är väldigt bra. Jag rekommenderar den till läsning för er som är lite lagom Europaintresserade och även för er som inte är i kammaren nu. Den ger en bra helhetsbild över alla de områden där Sveriges röst har blivit starkare sedan den här regeringen trädde till - en röst som är stark och som är väl förankrad i Sveriges riksdag. Det är det jag vill framhäva. Det är också i det som EU-nämndens enhälliga yttrande har sin bakgrund. Jag tycker att det är väldigt viktigt just för den folkliga förankringen av Europasamarbetet att vi har en djup och bred förankring i detta hus. Förr var EU utrikespolitik och något regeringar kunde sköta bäst de ville, men så gör inte den här regeringen, som bekant. Det är också väldigt bra för transparensen, förståelsen och den demokratiska förankringen av samarbetet. Vi är ett av de mer aktiva parlamenten i EU i det här avseendet. Vi är inte bäst. Vi är till exempel inte bäst på öppenhet - det skulle vi kunna vara ännu bättre på. Vi träffar många kolleger från andra EU-länder - de kommer nu inför ordförandeskapet också - och jag märker att till exempel min franske kollega är jätteavundsjuk på oss för att vi träffar den svenske jordbruksministern inför varje jordbruksministerråd. Det skulle de franska parlamentarikerna gärna göra med sin jordbruksminister - de är väldigt engagerade i sådana frågor. Andra länder har samråd inför allmänna rådet men inte så mycket annat. För oss är det en vana att i varje fackutskott och när vi är samlade i EU-nämnden kräva förankring och gärna söka bred sådan för Sveriges agerande i EU. Riksdagsordningen har ändrats för att ge den här möjligheten till fackutskotten, och vi tycker att det är bra. Det välkomnar vi även från nämndens sida. Men vi ser när vi sitter där på fredagar hur det fortfarande varierar väldigt mycket mellan olika fackutskott. I dag kan man inte riktigt vara en duktig svensk riksdagsledamot, oavsett vilket lag man hejar på, och sitta i till exempel jordbruksutskottet utan att engagera sig i miljö- och jordbruksfrågor i EU. EU har, vare sig man gillar det eller inte, stor makt över svensk vardag. På svenska köksbord regleras till exempel det man har på tallriken också genom gemensamma EU-beslut som kräver förankring även här i riksdagen. Då är det väldigt viktigt att utskotten tar det ansvaret ordentligt. Just miljö- och jordbruksutskottet gör det, men det kan bli mycket mer och bredare i detta hus. Särskilt om Lissabonfördraget träder i kraft, vilket jag hoppas, stärks de nationella parlamentens roll. Då kommer vi att ha åtta veckor på oss för det första för att yttra oss om EU ska hålla på med det här eller inte - en så kallad subsidiaritetskontroll - och för det andra för möjligheten till positiv påverkan, som kanske glöms bort lite grann när man debatterar sådant här. Både i positiv riktning och ibland i negativ riktning - att säga: Hör ni, det här hör inte hemma på EU-nivå - kan nationella parlament göra det mycket bättre med Lissabonfördraget. Därför vore det viktigt att det träder i kraft. Därför hoppas även jag på ett ja i Tjeckien i dag. EU-nämnden har, som det redan står i årsboken, sammanträtt med regeringen inför alla möjliga rådsmöten, precis som vanligt. Förra året var det inte precis som vanligt, och det blir det nog inte i år heller. Jag skulle vilja framhäva, som vi också gör i yttrandet, den flexibilitet med vilken vi har kunnat samråda med regeringen i allsköns olika former; nattetid, i skrift, på telefon och så vidare där så krävts, och framför allt snabbt. I höstas förra året såg vi både ett närmast aktivistiskt franskt ordförandeskap och stora omvärldshändelser som tvingade EU att agera snabbt för att inte förlora sin position i världen. Det första var Georgienkrisen och det andra finanskrisen. Där stod EU pall. Där stod EU upp. Där använde vi EU för att påverka globala problem som berör oss till vardags. Trots dessa extrema omständigheter, trots att det var bråttom, dramatiskt och mycket ny materia, fungerade även där samrådet mellan regering och riksdag väldigt väl. Även när vi inte tycker lika i sak kommer sådant fram, men samspelet fungerar. Den som tycker att riksdagen och regeringen är trögrörliga organismer får tänka om, i alla fall om man sätter sig in i EU-frågor. Jag tycker att det är bra att se i årsboken hur Sverige påverkar i positiv riktning inom EU-samarbetet. Det innebär inte att man alltid bara står upp och klappar så fort någon har tolv stjärnor mot blå bakgrund med sig. Det innebär också att påverka till exempel för att rädda Östersjön. Men om man påverkar för att minska torskfisket och förbättra sanktionerna mot tjuvfiske blir det kanske inte ett tydligt nej-plakat i slutändan. Däremot blir det mindre utfiskning av torsk och bättre sanktioner mot dem som ägnar sig åt sådant. Sådant är bra svensk påverkan på EU, och det ser vi exempel på från regeringens agerande. Gemensamma regler för skilsmässor är ett annat exempel. Även för mig är det viktigt att man ska kunna göra abort om man måste av någon personlig anledning och att man ska kunna skilja sig när kärleken tar slut om den gör det. Sådant ska inte EU reglera på central nivå. Det är därför det är viktigt för oss att säga ifrån när det kommer förslag om att reglera sådant på EU-nivå. Det gör regeringen, och det syns inte i tydliga nej-röster. Det syns däremot i mötesrummen och i resultaten. Jag tror att det är två frågor som kommer att överskugga allt inför både Europavalet och ordförandeskapet, och det är naturligtvis klimatet och den ekonomiska krisen och jobben. Det är väldigt viktigt att vi har just det här breda stödet i riksdagen för ett hårt arbete i klimatfrågan. Det är många länder - det var det redan i höstas - som säger att det här med klimatet är viktigt och bra men att man inte har råd just nu därför att den ekonomiska krisen har kommit. Då hoppas jag att man inte behöver förklara för särskilt många här inne varför det resonemanget är fel. Det är just därför det är viktigt med ett brett stöd i riksdagen för den svenska linjen i klimatfrågan. Vi skulle kunna sluta att släppa ut helt här och ändå inte påverka de globala utsläppen nämnvärt över huvud taget. Det är när vi kan hjälpa tjecker och polacker att slippa vara beroende av kolgruvor, rysk gas och sådant och i stället få tillgång till renare energikällor som vi kan göra saker. Det är när vi kan förklara att det är dyrare att inte agera nu, att det är dyrt och farligt att vänta, att det är viktigt och kostnadseffektivt att agera nu, som det får effekt i EU och får effekt i världen, även mot Ryssland, USA, Indien och Kina till exempel. Där är det viktigt hur brett stödet är. Det spelar roll i ministerrådet om vi jobbar tillsammans allt vi kan och orkar för ganska gemensamma mål. Här får man välja om man vill söka små inrikeskonflikter och spela upp dem - det finns alltid nyansskillnader mellan partier - eller om vi verkligen vill ha bästa möjliga globala avtal i höst. Det kan vi få tack vare svenskt ledarskap. Och ju starkare stöd vi har i riksdagen, desto bättre. Den andra frågan är den ekonomiska krisen, som nu är enormt stor och djup. Det finns naturligtvis mer än nyansskillnader mellan partier, men även här har vi ganska brett stöd för att man måste bekämpa kriser på finansmarknaden och att vi måste hjälpa EU att bygga konkurrenskraft i världen. Vi kan inte möta hoten från vare sig den nuvarande krisen eller ökad konkurrens från Indien och Kina med låga löner eller gamla meriter. Vi vill skapa fler jobb. Vi vill att EU ska respektera olika länders arbetsmarknadsmodeller och att vi ska komma ur krisen starkare och rikare än förut. Även här har det svenska ordförandeskapet en nyckelroll i höst, och även här gör bred förankring i riksdagen och i EU väldigt stor nytta. Till sist skulle jag vilja referera till partiledaröverläggningarna i går inför det svenska ordförandeskapet. Såvitt jag förstår var det en ganska god och konstruktiv stämning, eftersom vi är överens om ganska mycket inför ordförandeskapet; om vikten av Europas roll i världen, fortsatt utvidgning och bekämpningen av de två kriser som jag har nämnt. Jag skulle vilja citera vad Göran Persson sade i EU-nämnden inför det förra ordförandeskapet: "Det är viktigt att komma ihåg att Sverige som ordförandeland har att verka i hela unionens intresse. Det är vi som håller i taktpinnen, det är rätt, men vi har inte alltid skrivit partituret. Vår uppgift och vår främsta ambition är att utöva ett effektivt, kompetent och resultatinriktat ordförandeskap som för EU:s gemensamma frågor framåt." Så sade Göran Persson i EU-nämnden i februari 2000, långt före det förra ordförandeskapet. Jag skulle gärna vilja ta fasta på de orden inför det säkert väldigt turbulenta ordförandeskap vi har framför oss. Till sist, herr talman, måste jag klaga på en liten sak i den här debatten. Det handlar inte om vare sig Kenneth G Forslund, Max Andersson, Hans Linde eller Ulf Holm, utan det handlar om hörnet där borta, där jag saknar Europaflaggan. Den brukar hänga här ibland när vi diskuterar större EU-frågor. Årsboken om vad regeringen gör i EU är naturligtvis en större EU-fråga. Jag vet att vi som har brukat motionera i den här frågan genom åren fick stryk i år igen i motionsbehandlingen när vi behandlade KU-motioner, men jag vet också att riksdagsstyrelsen har tagit upp den här frågan inför det svenska ordförandeskapet. Jag hoppas att få se flaggan på plats då. Europaflaggan passar ganska bra här i den svenska demokratins vardagsrum. EU ingår numera i den svenska demokratins vardag. Där behövs mer sådant starkt och resultatinriktat ledarskap som regeringen visar i årsboken. I detta anförande instämde Walburga Habsburg Douglas (m).

Herr talman! Anna Kinberg Batra lyfte en del av de interna frågorna och riksdagens behandling av EU-frågorna. Det tycker jag är bra att hon gör. Jag skulle dock vilja följa upp två frågor som kanske inte nämndes och som har debatterats internt i EU-nämnden ganska mycket. Det gäller framför allt varför regeringen hemligstämplar mer och mer handlingar som går till EU-nämnden. Regeringen undviker att på ett tydligt sätt återrapportera från ministerrådsmöten om hur olika länder har agerat i olika frågor, vilket gör att det bara står kryss i våra handlingar. Vi vet inte alls och har svårt att förstå hur förhandlingsspelet går, något som ju är ganska viktigt för att man ska kunna agera i många EU-frågor. Det handlar om vilka bundsförvanter man har och så vidare. Den frågan saknar jag i diskussionen här. Om vi pratar om större offentlighet i hela EU-apparaten måste också offentlighetsprincipen gälla här i Sverige. Det krävs för att vi ska kunna debattera EU-frågorna på ett rimligt sätt. Den andra frågan är språkfrågan. Vi kan märka att fler och fler handlingar - jag uppfattar att det är så även om jag inte har någon vetenskap att åberopa i detta - numera kommer på annat språk än svenska. Får man bara två dagar på sig att läsa dem är det komplicerat att göra det när man får dem på svår, EU-byråkratisk engelska. Det underlättar inte riksdagens hantering av EU-frågorna, och det är ett demokratiproblem som måste lyftas. Tyvärr väljer utrikesutskottet att inte nämna något om detta utan noterar bara att EU-nämnden har haft frågan uppe. Man kan kanske leva med att utrikesutskottet inte tar upp dessa frågor, men det är värre att regeringen inte gör det på ett bättre sätt.

Herr talman! Frågor om regeringens hemligstämplar ska naturligtvis främst ställas till regeringen. Jag framhäver gärna nämndens synpunkt ur det enhälliga yttrandet - Ulf Holm deltog själv i det beslutet. När det gäller hemlisar säger man att det är viktigt för att både samrådet och transparensen ska kunna fungera att regeringen kan vara så generös med information inför rådet som man är nu. Som Ulf Holm väl vet från våra slutna möten kan ju regeringen avslöja precis hur det ligger till, vad man vill göra, vilka bundsförvanter man har, vilka som är emot och hur man funderar på att lura över dem till vår sida. Om sådant skulle stå i tidningen inför ministerrådsmötet funkar naturligtvis inte strategin. Men det är värdefullt för riksdagen att regeringen törs och vill vara så öppen just för att vi ska begripa förhandlingsspelet och kunna ta ställning till hur förhandlingarna förs. Därför väntar vi med att publicera stenografiska uppteckningar till efter rådsmötena och hemligstämplar saker ibland när det så är påkallat av hänsyn till andra länder. Detta bestämmer riksdagen, och vi bråkar en del med regeringen om huruvida det är för mycket hemlisar. Sådant som redan har stått i tidningen är uppenbara exempel på sådant som inte måste vara hemligt. När det gäller återrapporter står det i yttrandet att det är viktigt att riksdagen - det gäller utskotten också - får en tydlig och fyllig återrapportering så att man förstår vad som hände på rådet och hur det gick. Det är det viktigaste. Sedan måste man ibland hemligstämpla namn på personer, länder och sådant. Frågan om språket tar vi också upp. Det är viktigt att det finns underlag på svenska. Det gör det inte alltid. En del av vardagslivet är att jobba på engelska för att handlingar görs sent. Under franskt ordförandeskap blev det dock uppenbart att franska faktiskt inte funkar, utom för Bodil Ceballos, Cecilia Malmström och några till. Där gick en gräns. Därför har språkfrågan vuxit i aktualitet.

Herr talman! Jag förvånas över att Anna Kinberg Batra försvarar regeringens hemlighetsmakeri när det gäller EU-handlingar. Jag hade hoppats på att ordföranden i EU-nämnden skulle försvara riksdagen och att vi faktiskt får mer handlingar som inte är hemligstämplade eftersom det skulle underlätta vårt arbete som riksdagsledamöter. Jag förvånas också över att ordföranden i EU-nämnden accepterar att många av handlingarna i lagstiftningsärenden inte kommer på svenska språket. Det betyder ju i praktiken att EU-eliten blir än mer av en elit, för nu krävs också flytande kunskaper i framför allt engelska men kanske också tyska och franska för att förstå lagstiftningsprocessen om man är representant här i Sveriges riksdag. Jag tycker att den utvecklingen är oroväckande. Det är en sak att kunna engelska när man är på semester och kunna beställa in en caffelatte utan problem. Det är faktiskt en annan sak att se lagstiftningsärenden i en gasledningsfråga och kunna den byråkratin. Jag tycker inte att språkkunskaperna ska vara avgörande för att man ska förstå EU:s demokratiska process. Jag beklagar den position som Anna Kinberg Batra intar. Anna Kinberg Batra sade också att hon saknade EU-flaggan här i riksdagen. Det må hon få göra. Jag saknar också FN-flaggan. FN har vi ju varit med i många fler år än i EU. Ska vi ha EU-flaggan tycker jag att vi också ska ha FN-flaggan och Europarådets flagga. Sverige var ju en av initiativtagarna till Europarådet. Vi kan mycket väl ha alla dessa flaggor här. Det kanske skulle vara fint. Jag tror att det är viktigt att markera att EU inte är den enda internationella organisation som Sverige är med i. Vi är med i flera, och det är jag glad för.

Herr talman! EU har ju den egenheten att vi där stiftar lag och tar svenska skattebetalares pengar i anspråk i hög utsträckning - för hög, kan jag tycka - och därför har EU-flaggan en naturlig plats i en lagstiftande församling. Det är motivet för att särskilja den. När det gäller riksdagen och regeringens arbetsformer hade jag hoppats att Ulf Holm skulle hålla med mig lite och att jag kanske skulle få onda ögat av statsrådet Malmström, för jag erkänner ju att vi bråkar en del med regeringen, trots att jag ju tillhör statsministerns parti. Om det aldrig ringer någon från Regeringskansliet som är arg på mig har jag inte gjort ett bra jobb, och det händer ibland, faktiskt. Det är naturligtvis viktigt att riksdagen får veta vad regeringen tycker inför rådet - om det inte är tydligt drar vi ur dem det på nämnden - och vad som hände på rådet. Det är så vi följer frågorna. Därför skriver vi som sagt i vårt enhälliga yttrande att det är viktigt att återrapporter är tillräckligt fylliga och tydliga. Det viktiga är att man kan se vad som har hänt. Sedan kommer vi, eftersom det är 27 länder som jobbar tillsammans, att behöva ta vissa hänsyn ibland, men det viktiga är att riksdagen får tydligt underlag och att riksdagens arbete i sin tur är transparent. Det kan vi själva råda över; det är ju vi som bestämmer vad som ska vara hemligt av det vi säger och gör här. När det gäller engelskan kommer det att fortsätta att hända att kompromissförslag som förhandlas fram den sista natten före ett rådsmöte inte kommer att hinna bli översatt till 23 språk timmen efter. Det kommer att hända igen och igen. Däremot har vi rätt att stifta lag på vårt eget språk, och den rätten har vi också använt ibland för att fördröja och blockera beslut. Förra julen hade vi till exempel en fråga om definitionen av brännvin. Detta minns jag för att det också var juletid. Där vägrade Sverige att fatta beslut innan det fanns översatt till alla språk. Vi har rätt att få veta vad det är vi bestämmer. Här handlade det just om ordet brännvin, som kunde vara laddat på många olika sätt, och då gäller det verkligen att veta vad vi gör. Detta tog vi upp i EU-nämnden, och regeringen gjorde också som vi ville.

Herr talman! Vi är ett antal ledamöter här som är ute och arbetar väldigt hårt nu i EU-valsdebatterna runt om i landet. I går var jag bland annat på Borgarskolan i Gävle, och en av de stora frågorna där handlade om Ipred och fildelningen. Man skulle nästan kunna tro att Centerpartiets största fråga i EU-valrörelsen skulle vara att stoppa Ipred. Vi var då tvungna att försöka tala om för eleverna där att det faktiskt bara var två partier som röstade emot Ipredlagen när alla ledamöter som satt där sade att de var emot Ipred. Men så såg det inte ut här i riksdagen. Men det var inte riktigt det som jag gick upp för att prata om egentligen, utan jag vill prata lite grann om det som föregående talare tog upp här om att vi i riksdagen ibland går lite längre än vad regeringen gör. I utrikesutskottets betänkande om den årliga politiska strategin är vi väldigt tydliga i klimatfrågan, till exempel. Vi ser att klimatfrågan och hotet om klimatförändringar är en ödesfråga, och vi understryker vikten av den satsning som Sverige gör på hållbarhetsfrågorna och klimatfrågorna inför EU-ordförandeskapet. Vi har varit tydliga i klimatfrågan många gånger tidigare, och det är mycket viktigt att Sverige kommer att arbeta aktivt med att höja standarden i EU-länderna när det gäller klimatet. Det möte som hölls i Poznan i december var inte en framgång för EU:s klimatarbete. Det är ju ett antal länder som bromsar även i den frågan. Det är inte bara i SRHR-frågorna som vi har bromsklossar utan också när det gäller klimatet. Det har gjort att EU har tappat det globala ledarskap som Holger Gustafsson tidigare talade om att vi ska axla. Och de fattigare länderna är mycket besvikna över att EU inte driver frågan hårdare. Det handlar också om, tycker jag, att Sverige måste hålla fanan mycket högt och försöka höja standarden i de länder som nu halkar efter, halkat efter sedan tidigare eller som inte vill vara med på tåget. Men det ska vi inte göra genom att själva minska våra egna åtaganden här i Sverige, utan vi ska hålla en hög nivå och absolut inte minska på vår ambitionsnivå på något sätt. Det som jag upplever är att vi faktiskt gör det i Sverige, att vi tycker att vi ligger bra till vid en jämförelse med övriga EU-länder, men att ligga bra till innebär inte att vara bäst. Och vi ska vara bäst, och vi ska inte sänka våra ambitioner, för det håller vi på att göra nu. Vi kommer naturligtvis att stötta regeringen i att göra ett bra klimatarbete under ordförandeskapet, men vi ska också tänka på vad vi gör här på hemmaplan och absolut inte sänka våra egna ambitioner. Ett annat område där jag också upplever att vi sänker ambitionerna är migrationspolitiken. Hela den politiken ska sys ihop under det svenska ordförandeskapet också i Stockholmsprogrammet. Det pågår nu ett race to the bottom när det gäller asylpolitiken, och alla länder försöker hamna på lägsta möjliga nivå, även Sverige. Även om vi säger utåt att vi står för en human och generös flyktingpolitik är så inte fallet längre, utan vi försöker också lägga oss på den låga nivån. Vi vill ha en rättssäker prövning, står det i våra dokument. En rättssäker prövning kan vara rättssäker, men om lagstiftningen är rättssäker men dålig behöver det inte betyda att det är en generös flyktingpolitik. Det allra värsta är kanske just den fråga i Stockholmsprogrammet som handlar om den illegala invandringen. Man ska ju stoppa den illegala invandringen. Men jag undrar: Vem är illegal?