Anf. 262 Morgan Johansson (S)
Fru talman! Först bara en spontan reaktion på det sista replikskiftet som vi hörde, som så tydligt visade hur aningslöst man ser på de här frågorna från den borgerliga majoritetens sida. När ni sätter nationerna och studentkårerna i situationen att de tappar stora delar av sina intäkter är det klart att de hamnar i ett läge där de säger att de måste sälja mer öl. Det är klart att det blir så. Ni står här och resonerar och försöker sno er kring det, men det är klart att det är så. Det är genomgående i det här ärendet hur ni slarvar bort argumentationen, hur ni liksom inte riktigt verkar veta effekterna och konsekvenserna av vad ni föreslår.
Jag skulle vilja börja med att instämma i det allra mesta som har sagts, framför allt av Mikael Damberg naturligtvis, men också av Lage Rahm och Amineh Kakabaveh tidigare under debatten, och också ställa mig bakom den reservation som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har i betänkandet.
Jag vill med det här inlägget bara komplettera den bild som har getts hittills med några bilder av mer praktisk karaktär från den erfarenhet som jag har från en av landets största studentstäder, som är Lund och min riksdagsvalkrets.
Först bara ett par ord om hur det här viktiga ärendet har hanterats av regeringen. Det har tyvärr alltför ofta hänt under den här mandatperioden att regeringen kommit med förslag som varit väldigt dåligt beredda och konsekvensanalyserade. Det här är inte första gången. Det gäller a-kassan, och det gäller förändringen i sjukförsäkringen. Man har genomfört stora förändringar i det svenska samhället utan att bry sig om att riktigt titta på vad som ska hända. Så är det också i det här fallet.
I det här fallet finns det ingen ordentlig konsekvensanalys av vad det innebär att avskaffa kårobligatoriet utan att skjuta till tillräckligt mycket pengar för att se till att kårer och nationer får en rimlig chans att klara sin verksamhet. Sveriges Förenade Studentkårer skriver att avsaknaden av en sådan konsekvensanalys är djupt oroväckande och oansvarig. Det är hårda ord, och jag håller med till sista bokstaven. Hanteringen av denna stora och viktiga fråga är hafsig, slafsig och slarvig. Riksdagen hade bara av det skälet haft alla möjligheter och alla skäl att avvisa hela propositionen. Nu är inte Lars Leijonborg här för att kunna försvara sig, och det kanske är tur på ett sätt. Han präglas väl av en viss självbevarelsedrift. Men det hade varit skönt att kunna ta diskussionen direkt med högskoleministern om hur han har kunnat lägga fram ett sådant här förslag utan att analysera konsekvenserna.
Man kan ha helt olika uppfattningar i sakfrågan. För egen del har jag aldrig varit särskilt upprörd över kårobligatoriet. Jag tycker inte att det är någon kränkning av några mänskliga rättigheter att vi har tagit ut en sådan avgift.
Det tyckte inte Europadomstolen heller som har prövat frågan om detta strider mot Europakonventionen. Nej, det stred inte mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Men jag har samtidigt förstått argumenten för varför man inte tycker om obligatoriet. Att man vill avskaffa obligatoriet kan man väl leva med. Men jag kan inte förstå att riksdagsmajoriteten står i begrepp att avskaffa kårobligatoriet utan att ta ansvar för de verksamheter som under århundraden har byggts upp genom kårobligatoriet till nytta för landets studenter.
Det är en slapp och ansvarslös inställning. Nu kapar vi era intäkter, säger man till landets studentkårer. Nu får ni klara er själva. Det är som att kasta någon i hamnen och säga: Varsågod, simma eller sjunk, välj själv! Var lite kreativa så klarar ni av det!
Ovanpå alltihop torgförs detta som något slags frihetsreform. Om ni på den borgerliga kanten verkligen hade velat göra något för studenternas frihet skulle ni ha höjt studiemedlen och gjort något åt bostadssituationen för studenterna. Inte skulle ni göra som ni nu gör och slå sönder studentkårerna och kalla det för en frihetsreform. Det politiska språket är sannerligen egenartat ibland.
Herr talman! Mycket har sagts om studerandeinflytandet på ett strålande sätt av Mikael Damberg, Amineh Kakabaveh och Lage Rahm. De har pekat på hur studerandeinflytandet slås sönder och hur studenternas utbildningsbevakning undermineras av detta regeringsförslag. Jag vill peka på något ytterligare, nämligen hur viktiga sociala och kulturella värden står på spel för hundratusentals ungdomar.
I Lund är det studentnationerna och Akademiska Föreningen som står för mycket av den sociala och kulturella delen av studentlivet. Det är en stor verksamhet med en mångfald av aktiviteter. En del verksamheter är rikskända, som studentsångarna på universitetets trappa den 1 maj och studentspexen som Ulf Nilsson nämnde. Djingis Kahn och Uarda är exempel på spex där personer som Hans Alfredson, Stellan Sundahl och Johan Wester från
Hipp Hipp
tog de första stegen på sin bana.
Lundakarnevalen vart fjärde år engagerar tiotusentals studenter och besöks när den hålls av uppemot en kvarts miljon människor.
Tidningen Lundagård är studentkårernas tidning. Den nämner jag för dess journalistiska gärning. Många lysande skribenter och journalister har börjat sin bana just där, till exempel Hjalmar Gullberg, Gunnar Fredriksson och Ivar Harrie för att nämna några.
Statsministeraftnarna på Akademiska Föreningen i Lund är legendariska och välkända. Det finns ett brett utbud av den typen av verksamhet.
Allt detta - bildning, social verksamhet och kultur - bärs i dag i stor utsträckning upp av de obligatoriska avgifterna. Underhållet av Akademiska Föreningens hus finansieras i stor utsträckning av de obligatoriska avgifterna.
Nu avskaffar ni de avgifterna och säger att det nog ska gå bra ändå. Man har räknat på det där i Lund. Man kommer att tappa bortemot hälften av sina intäkter, 8-10 miljoner kronor, som man måste dra in på något annat sätt. Ni sätter studentkårerna i knipa, men ni sätter också nationslivet och Akademiska Föreningen med all sin kulturverksamhet i en svår knipa.
Hur ska det då bli med studentaftnarna? Ska man avgiftsbelägga dem? Hur ska det bli med Lundakarnevalen? Ska Lundakarnevalen 2010 vara den sista som hålls? Hur ska det bli med studentspexen? Ska de dras in och läggas ned? Vad ska hända med tidningen Lundagård? Ska den få lägga ned? Vad ska hända med nationslivet? Vad ska hända med Akademiska Föreningens hus? Ska det stå och förfalla?
Det blir inte bara sämre utbildningsbevakning och sämre studerandeinflytande. Det blir också tråkigare att vara student.
När jag studerade någon gång på medeltiden hade jag förmånen att mötas av ett sjudande, bubblande, virvlande och mångfasetterat studentliv som jag ibland ser tillbaka på med viss saknad. Den erfarenheten delar jag med många. Oavsett om man har läst i Lund, Uppsala, Stockholm, Göteborg, Örebro, Karlstad, Linköping eller Umeå har vi säkert alla mötts av ett sjudande studentliv. Jag är rädd att framtidens studenter inte kommer att få uppleva detta och att all denna varma kultur och sociala verksamhet slås i spillror.
Jag är förundrad över att majoriteten inte förstår vilken kulturgärning som landets studenter faktiskt står för. Det finns något viktigt här som vi kanske håller på att förslösa och förlora.
Vi socialdemokrater är inte ensamma om att oroas över det. I Lund finns den oron över partgränserna. Lunds universitet och Lunds kommun skrev ett brev till riksdagsledamöterna inför denna behandling. I brevet varnade man för att en alltför snabb omställning kan leda till att värdefulla verksamheter inte hinner anpassa sig utan måste läggas ned. Man vädjade till riksdagen. Det är angeläget, sade man, att förändringen genomförs på ett sådant sätt och med tillräcklig tid till omställning så att nationerna, kårerna och Akademiska Föreningen även i framtiden kan ge viktiga bidrag till studiemiljön och Lund som stad. Brevet är underskrivet av Per Eriksson som är rektor för universitetet, Mats Helmfrid som är moderat kommunstyrelseordförande och Anders Almgren som är socialdemokratisk företrädare i kommunstyrelsen.
Herr talman! Oron finns, över partigränserna när man tittar på de orter som berörs. Det verkar bara vara den borgerliga majoriteten här som inte förstår det. Det finns bara ett sätt att gå alla de kritiska rösterna till mötes och stilla oron, och det är att avvisa den proposition som ligger på riksdagens bord och rösta för Socialdemokraternas och Vänsterpartiets reservation.