Bevakning ombord på svenska fartyg

Betänkande 2012/13:TU10

  1. 1, Förslag
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
2 maj 2013

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

Beslut

Beväpnad bevakning på svenska fartyg ska skydda mot pirater (TU10)

Svenska redare ska kunna få tillstånd för beväpnad bevakning ombord på fartyg som riskerar att utsättas för piratangrepp. Syftet är att göra det möjligt att skydda fartyget, besättningen, passagerarna och lasten mot angrepp av utomstående personer. Tillståndet innebär att säkerhetspersonalen har rätt att inneha vissa slag av skjutvapen och ammunition ombord. Förslaget är i linje med rekommendationerna från Internationella sjöfartsorganisationen, IMO.

Sjöröveriet har ökat under det senaste decenniet, från att tidigare ha utgjort ett relativt begränsat problem. Det finns dock inte något känt exempel på att pirater har lyckats ta sig ombord på ett fartyg som haft beväpnad säkerhetspersonal. Riksdagen betonar samtidigt att det är viktigt att undvika att beväpnade säkerhetsstyrkor leder till en upptrappning av våldet vid ett eventuellt piratangrepp.

Den nya lagen börjar gälla den 1 juli 2013.

Utskottets förslag till beslut
Bifall på proposition. Avslag på motion.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag till beslut.

Ärendets gång

Förslag

Motioner: 1
Propositioner: 1

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2013-03-21
Justering: 2013-04-16
Trycklov till Gotab och webb: 2013-04-18
Trycklov: 2013-04-18
Reservationer: 1
Betänkande 2012/13:TU10

Alla beredningar i utskottet

2013-03-12, 2013-03-21

Beväpnad bevakning på svenska fartyg ska skydda mot pirater (TU10)

Svenska redare ska kunna få tillstånd för beväpnad bevakning ombord på fartyg som riskerar att utsättas för piratangrepp. Syftet är att göra det möjligt att skydda fartyget, besättningen, passagerarna och lasten mot angrepp av utomstående personer. Tillståndet innebär att säkerhetspersonalen har rätt att inneha vissa slag av skjutvapen och ammunition ombord. Förslaget är i linje med rekommendationerna från Internationella sjöfartsorganisationen, IMO.

Sjöröveriet har ökat under det senaste decenniet, från att tidigare ha utgjort ett relativt begränsat problem. Det finns dock inte något känt exempel på att pirater har lyckats ta sig ombord på ett fartyg som haft beväpnad säkerhetspersonal. Trafikutskottet betonar samtidigt att det är viktigt att undvika att beväpnade säkerhetsstyrkor leder till en upptrappning av våldet vid ett eventuellt piratangrepp.

Den nya lagen börjar gälla den 1 juli 2013. Utskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2013-04-25
Stillbild från Debatt om förslag 2012/13:TU10, Bevakning ombord på svenska fartyg

Debatt om förslag 2012/13:TU10

Webb-tv: Bevakning ombord på svenska fartyg

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 136 Annika Lillemets (MP)
Herr talman! Debatten i dag handlar om säkerheten för besättningar på svenska handelsfartyg som färdas på rutter där de riskerar att angripas av pirater. Det är självklart så att vi i riksdagen ska göra vad vi kan för att se till att de får skydd. Regeringens förslag för att lösa detta är att låta rederierna anlita privata militära säkerhetsföretag för att sköta skyddet ombord. Vid en första anblick kan detta kanske verka som en praktisk och enkel lösning. Infrastrukturministern säger i Svenska Dagbladet i dag att eftersom allt fler rederier efterfrågar möjligheten att beväpna sig mot pirater, vill regeringen att det ska ske under "ordnade former, så att man ska veta vad som gäller, att det finns rätt utbildning och att man följer upp så att det görs under ordnade former". Gott så, men hur ska det gå till? När man bemödar sig att gå på djupet med problemet ser man många komplexa och svåra frågor som inte utretts tillräckligt. Problemet med piratattacker mot handelsfartyg är allvarligt och påtagligt men förslagen i propositionen missriktade. Miljöpartiet anser att de föreslagna åtgärderna inte står i paritet med den problembild som beskrivs. Flera komplexa frågeställningar som är principiellt viktiga diskuteras inte tillräckligt utförligt, vare sig i propositionen eller i betänkandet, exempelvis den svenska statens hänvisande av rent militära uppgifter till privata säkerhetsföretag, som dessutom i stort sett alltid kan förväntas vara utländska. En grundläggande princip i en rättsstat som den svenska är att staten har ett våldsmonopol. Och det har redan skett viss delegering av denna rätt till privata bevakningsföretag i Sverige. Med undantag för nödvärnsrätten är det inte tillåtet för privatpersoner att bruka våld eller på annat sätt ta lagen i egna händer för att skydda liv och egendom. Steget till att överföra rent militär våldsanvändning på privata säkerhetsföretag anser Miljöpartiet emellertid vara direkt olämpligt. Enkelt uttryckt: Militär verksamhet ska skötas av militär. Även Försvarsmakten är för övrigt kritisk och varnar i Svenska Dagbladet i dag för riskerna med en privatkontrollerad försvarsindustri. Det är ett principiellt viktigt vägval att öppna för att privata företag ska anförtros långtgående befogenhet att utöva våld å statens vägnar. Detta är inte i första hand en trafikpolitisk fråga utan en försvars- och säkerhetspolitisk fråga. Det är Försvarsmakten som har till uppgift att skydda svenska fartyg inom svenskt territorium och på fritt hav under fred och neutralitet. Principen att staten i grunden ensam har rätt att utöva våld gäller alltså även ombord på svenska handelsfartyg. Det naturliga hade varit att försöka tillgodose handelsflottans behov av skydd genom att låta Försvarsmakten åta sig uppgiften, precis som Frankrike, Nederländerna och Italien gör. Men den möjligheten avfärdas helt kort i propositionen, med konstaterandet att "den lösningen skulle inte fungera i Sverige av såväl organisatoriska som kostnadsmässiga skäl". I trafikutskottets betänkande står det att Sverige varken har det antal örlogsfartyg som krävs eller de ekonomiska resurserna för genomförandet av ett sådant stöd. Men är frågan utredd och i så fall av vem? Av Försvarsdepartementet, som har relevant kompetens? Det framgår inte av vårt beslutsunderlag. Om det nu ändå är fastlagt att Försvarsmakten inte har tillräckliga resurser för att tillgodose detta nu uppkomna behov behövs en djupare diskussion om på vilka sätt redarna skulle kunna köpa tjänster av staten eller på annat sätt fullgöra skyddsbehovet genom anlitande av offentliga tjänster. Vi menar också att staten lägger ett alltför stort ansvar på rederierna, då det finns problem med transparens, bristande myndighetstillsyn och auktorisation samt hur eventuella överträdelser av lagen ska beivras. Vi är alltså inte emot att fartygen bevakas, men vi är emot att privata säkerhetsföretag anlitas för att utföra rent militära uppdrag. Det ska Försvarsmakten göra. För bara något år sedan förordade för övrigt i stort sett alla intressenter, inklusive rederierna, en lösning där Försvarsmakten sköter skyddet av svenska handelsfartyg. Näringen kritiserade då regeringen för passivitet. I betänkandet förklarar utskottets majoritet att det är mycket viktigt att beväpnad säkerhetspersonal är underkastad noggrann och regelbunden kontroll från svenska myndigheters sida och att man ser med tillfredsställelse på hur tillsynen över fartygen och bevakningsföretagen är reglerad i lagförslaget som vi nu diskuterar. Men det är inga åkerier eller taxiföretag som Transportstyrelsen nu får att se till, utan det är internationella företag som anställer personer med varierande och svårkontrollerad bakgrund för att arbeta som tungt beväpnade soldater. Ett aktuellt exempel är att branschen, enligt uppgift, för närvarande gärna rekryterar från Sierra Leone, ett krigshärjat land med många före detta barnsoldater som nu hyrs ut för att de är billiga. Transportstyrelsen konstaterar själva i Svenska Dagbladet i dag att de inte kan bedriva någon mer omfattande bakgrundskontroll av alla de individer som kommer och går i alla dessa företag från alla världens hörn. Men utskottsmajoriteten förklarar sig nöjd. Syftet med regeringens förslag till ny lag är att ge sjömännen större trygghet när de arbetar i områden där piratverksamhet förekommer. På grund av bland annat EU:s operation Atalanta och ett allmänt ökat säkerhetstänk inom rederinäringen har pirataktiviteten i Adenviken och Indiska oceanen under 2012 nästan halverats. Vi menar att de föreslagna åtgärderna med tungt beväpnad privat säkerhetspersonal ombord på svenska handelsfartyg innebär en falsk trygghet för sjömännen och för rederinäringen. Det är inte en långsiktig lösning på det allvarliga problem för sjöfarten som piratattackerna utgör. Risken är nämligen överhängande att det leder till en farlig våldsspiral, en skenande kapprustning, där även piraterna beväpnar sig med allt tyngre vapen. För att avvärja en piratattack krävs inte bara handeldvapen som pistoler och automatvapen utan kulsprutor, prickskyttegevär och eventuellt även pansarbrytande vapen av typen RPG, rocket-propelled grenade, för att på långt avstånd kunna skjuta varningsskott eller eventuellt verkanseld. Skulle pirater ändå ta sig ombord på ett bevakat fartyg ökar i stället riskerna för fartygsbesättningen drastiskt. Våld föder våld. Risken finns att vi i framtiden riskerar att möta stora privata och kriminella örlogsfartyg ute på haven. Vi i Miljöpartiet menar därför att det krävs helt andra åtgärder än det föreslagna lagförslaget. Vi tycker att det är bra att Sverige fortsätter att delta i militära insatser som EU:s operation Atalanta och bistår exempelvis Somalia med kustbevakningskapacitet. Det är sådana insatser som är till gagn för sjöfarten, och man kan diskutera på vilka sätt vi kan utöka skyddet för handelsfartygen och deras besättningar i riskområden. Men för att lösa problemen långsiktigt krävs förstås insatser för att säkra fattiga fiskares rätt till sin försörjning, som att stoppa rovfisket som bedrivs av utländska industriella fiskeflottor och solidariskt hjälpa till att stärka och bygga upp samhällen och stater i de aktuella områdena, så att människor inte i desperation drivs att bli pirater. FN:s fackorgan, den internationella sjöfartsorganisationen IMO, har utfärdat rekommendationer för hur handelsfartyg ska kunna skydda sig från att bli kapade av pirater. Enligt uppgift från Sveriges Redareförening följer svenska fartyg som passerar genom riskområden IMO:s riktlinjer och dess handbok med best management practices, alltså bästa praktiska exempel, strikt. Varken IMO eller BMP säger emellertid någonting om beväpning av besättningarna eller användning av beväpnad säkerhetspersonal. I stället rekommenderas rederierna att utöka skalskyddet för de fartyg som rör sig i riskområden genom att till exempel förse dem med vattenkanoner, taggtråds- eller elstängsel och så vidare i större utsträckning. Det finns också en mängd andra åtgärder som rederierna kan vidta för att minska riskerna. Herr talman! Det finns flera allvarliga oklarheter i lagförslaget som vi nu diskuterar, bland annat om riktlinjer för hur säkerhetspersonalen ska agera ombord. "I avtalet mellan rederiet och säkerhetsföretaget bör det slås fast att befälhavaren har befälet över säkerhetspersonalen när denna befinner sig ombord." Men hur ska befälhavaren agera om säkerhetspersonalen omhändertagit pirater? Ska de låsas in? Var, hur och hur länge? Och var ska de överlämnas? Detta säger lagtexten ingenting om. Under 3 § i den av regeringen föreslagna lagtexten står det att tillstånd för bevakning ombord får beviljas på ett antal villkor, däribland att det kan antas att bevakningen kommer att bedrivas på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och att säkerhetspersonalen har ändamålsenlig utbildning och även i övrigt är lämpad att inneha skjutvapen och ammunition. Hur avgörs detta? Vem avgör vad som är ändamålsenlig utbildning? Vidare står det i propositionen att det i princip krävs enligt gällande rätt att "företag som åtar sig bevakningsuppdrag ombord på svenska fartyg är auktoriserade samt, i förekommande fall, att det finns tillstånd att inneha vapen". Frågan som åtminstone vi ställer oss är: auktoriserade var då? Får svenska rederier enbart använda företag som är auktoriserade i Sverige? I bilaga 9 i propositionen finns en översättning där det står svart på vitt att det för närvarande inte finns några internationella riktlinjer eller standarder för privata säkerhetsföretag som tillhandahåller tjänster ombord på fartyg. Montreuxdokumentet om internationella förpliktelser och god praxis för stater i förhållande till privata militära företag och privata säkerhetsföretag under väpnad konflikt är inte applicerbart i det här fallet. Den internationella uppförandekoden för privata säkerhetsföretag saknar även den direkt relevans för sjöröveri och väpnade rån mot fartyg. Även om den fastställer ett antal principer och processer för privata säkerhetsföretag när det gäller att främja rättssäkerheten och respekten för mänskliga rättigheter så bygger den på självreglering och gäller endast landbaserade säkerhetsföretag. Regeringen föreslår alltså en lagstiftning som ger privata militära företag och privata säkerhetsföretag en långtgående rätt att utöva våld samtidigt som det saknas internationella modeller för auktorisering, certifiering eller standarder för privata säkerhetsföretag som tillhandahåller tjänster ombord på fartyg. Därutöver ser vi en stor brist i tillsyn och myndighetsutövande när det gäller privata säkerhetsföretag men kanske framför allt privata militära säkerhetsföretag. De internationella exemplen förskräcker eftersom ett alltför stort ansvar läggs på rederierna själva att reglera hanteringen av de privata säkerhetsföretagen. Just denna växande bransch, privata militära företag och privata säkerhetsföretag, måste regleras hårdare, och ett absolut minimum är att den svenska regeringen har kontroll över vilka dessa företag är och vilka tjänster de saluför. Detta är en näring som regeringen borde sträva efter att stävja och reglera i stället för att främja. Miljöpartiet ser det som högst motsägelsefullt att samtidigt som vi i Sverige har en grundläggande målsättning med vapenlagstiftningen som går ut på att begränsa tillgången till vapen i samhället föreslår regeringen en ny lag som öppnar för att privatpersoner ska få beväpna sig med tunga vapen och ta över det statliga våldsmonopolet. Vi ser regeringens förslag på en privat säkerhetslösning för rederierna framför en statlig som ett skifte, ett vägval där regeringen väljer det sämsta av de tänkbara alternativen och på alldeles för lösa boliner med tanke på frågans vikt. Vi menar därför att den statsrättsliga sidan av anlitandet av privata säkerhetsföretag förtjänar att utredas mycket grundligare innan regeringen lägger fram förslag i just denna riktning. Även den som tycker att det är principiellt rätt att delegera ut statens våldsmonopol till privata aktörer bör hålla med om att om så sker ska konsekvenser och risker vara väl utredda. Herr talman! Mot bakgrund av detta yrkar jag avslag på propositionen och bifall till Miljöpartiets reservation. Jag vill avsluta med att uttrycka min uppriktiga förvåning över att övriga riksdagspartier tycks ta så lättvindigt på denna viktiga fråga. (Applåder) I detta anförande instämde Stina Bergström (MP).

Anf. 137 Lars Johansson (S)
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i trafikutskottets betänkande. Vi har kunnat åse sjöröveri och piratattacker utanför länder som inte har kontroll över sina egna territorier och inte är fungerande demokratier, vilket gör att de inte alltid har kunnat lagföra de människor som gör dessa attacker. Detta är det grundläggande problemet, och här måste vi arbeta via FN-systemet och på olika sätt medverka med biståndsinsatser och liknande för att dessa länder ska få en demokratisk utveckling och därmed kunna skapa förutsättningar för att denna typ av verksamhet inte längre ska förekomma. Jag uppfattar att Annika Lillemets är överens med majoriteten i utskottet om att detta inte är bra och att man på olika sätt måste lösa frågan för den internationella handelssjöfarten. Vi socialdemokrater tycker att förslaget, som har stöd från IMO, fackliga organisationer, Sveriges Redareförening med flera, är ett sätt att kunna komma till rätta med en besvärlig situation. Det är också viktigt att komma ihåg att på de fartyg där man har haft beväpnad säkerhetspersonal ombord har det, såvitt vi vet, inte varit några attacker. Det är i första hand i förebyggande syfte som handelssjöfarten ska kunna ha beväpnad säkerhetspersonal på sina fartyg. Det ska vara avskräckande och på så vis förhindra attacker. Det finns många frågor kring hur detta ska regleras. Det måste självklart finnas särskilda tillstånd, och det är Transportstyrelsen som ska utfärda dessa i samarbete med polisen. Jag utgår från att man gör en noggrann bedömning från fall till fall. Det är ingen generell rättighet, utan det ska avgöras från fall till fall. Rederiet ska klargöra vilka vägar fartygen ska gå över våra hav, och utifrån det tar man ställning till om det är befogat eller inte. Det sker alltså en rigorös kontroll innan man får möjlighet att ha säkerhetspersonal ombord för att förhindra olika former av attacker. På sjön är det alltid den som är kapten och befälhavare som har det yttersta ansvaret. Det är den personen som avgör om det ska sättas in säkerhetspersonal eller inte. Det är den personen som avgör om de ska gå till attack mot pirater av olika slag. Det är alltså befälhavaren som avgör detta utifrån risken för fartyget att bli attackerat. Det är mot denna bakgrund som vi socialdemokrater tycker att det finns tillräcklig kontroll så att detta inte far i väg åt fel håll. Vi kommer givetvis att följa denna fråga noga och se hur utvecklingen blir. Om det inte fungerar som vi hoppas och som regeringen har skrivit i sin proposition, och som också framgår av betänkandet, kommer vi ånyo att ta upp denna fråga. Vi tror dock att vi med det upplägg som är presenterat kan komma till rätta med en hel del av de piratattacker och det sjöröveri som sker. Tyvärr sker det på olika ställen. Inte minst har det ökat i Västafrika på senare tid på grund av att man inte har kontroll i de länder som ligger utefter den västafrikanska kusten. Vi tror att detta ska ha en avskräckande effekt, och därför yrkar vi bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Anf. 138 Jessica Rosencrantz (M)
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Från att ha varit ett relativt begränsat fenomen har piratverksamheten det senaste decenniet ökat och brutaliserats. Sjöröveriet världen över är ett stort problem och medför betydande oro för de svenska fartyg som färdas på internationellt vatten. Enligt nyligen publicerad statistik från International Maritime Bureau blev under årets första kvartal 4 fartyg kapade, 51 fartyg bordade, 7 fartyg beskjutna och 4 fartyg angripna världen över. 75 besättningsmedlemmar togs som gisslan, 14 kidnappades och 1 dödades. Varje attack är ett misslyckande och en stor tragedi. Området kring Adenviken har varit ett av de hårdast ansatta områdena vad gäller piratverksamhet. Det är ett av de mest trafikerade områdena och passeras varje år av ungefär 17 500 fartyg. Många av dessa fartyg är svenska, och vi ser i dag att handels- och fiskefartyg världen över attackeras av pirater som har sina baser bland annat utmed den somaliska kusten. Men utvecklingen är att piraterna rör sig över större delar av världen än Somalias kust. Ett område som oroar just International Maritime Bureau är Guineabukten, där 15 incidenter rapporterades under det första kvartalet, däribland tre kapningar. Av dessa incidenter inträffade elva utanför Nigeria. Vapen användes i minst nio av dessa attacker. Längre västerut i Afrika rapporterades tre incidenter utanför Elfenbenskusten, då bland annat två tankfartyg kapades. Vi ser att attackerna inte bara blir fler utan också brutalare. Piraterna kapar fartyg och begär höga lösensummor. Förhållanden för dem som tas som gisslan är allt annat än angenäma. Pirater hotar ofta med döden eller med att skada gisslan. Exemplet Somalia visar dock att det går att minska sjöröveriet. Efter flera års stigande siffror kan vi se att piratverksamheten vid Somalias kust minskar. Det gör den tack vare just kraftfulla åtgärder. Chefen för International Maritime Bureau, Pottengal Mukundan, har varit väldigt tydlig med att det krävs fortsatta insatser. Han har sagt så här: "Trots att antalet piratattacker som rapporteras från Somalia har minskat kraftigt går det inte att slå sig till ro. Attackerna kommer att stiga till tidigare nivåer om den militära närvaron minskar eller om fartygen minskar sin bevakning." Den svenska inställningen har hittills varit att de handelsfartyg som trafikerar området inte bör skydda sig genom att använda vapen eftersom detta skulle kunna leda till en upptrappning av våldet. I stället har det ansetts lämpligare att fartygen förlitar sig på det skydd som de marina styrkor som stationerats i området kan erbjuda, samt på att tillämpa sjöfartsnäringens bästa praxis rörande egenskydd, exempelvis hög fart med mera. Det har dock visat sig att dessa åtgärder inte är tillräckliga för att undvika piratattacker. Attackerna blir som sagt inte bara fler utan också grövre till sin karaktär. Åtgärder måste enligt regeringen och mig vidtas för att skydda svenska intressen och för att rädda människoliv. Den svenska staten har i sig små eller kanske inga möjligheter att ingripa mot piratattacker som utförs mot ett fartyg i internationella farvatten. Frågan har därför uppstått om handelsfartyg som trafikerar riskområdet utanför Somalias kust och andra riskområden bör få möjlighet att skydda sig själva genom just beväpnad säkerhetspersonal från privata säkerhetsföretag. Internationella sjöfartsorganisationen, IMO, avråder från att besättningar får tillgång till vapen eftersom de saknar utbildning för att hantera dem. I fråga om privata säkerhetsföretag ombord har däremot IMO angivit att det bör vara en fråga för varje enskild flaggstat. Många länder har redan gått före. Många länder har vidtagit åtgärder för att rederierna ska ha möjligheter att skydda sina fartyg. Danmark, Frankrike, Italien, Norge, Nederländerna och Storbritannien tillåter i dag beväpnade säkerhetsvakter ombord, om än med olika utformning. Det rör sig om beväpnade vakter i någon form. Även inom FN har en rad åtgärder vidtagits för att komma till rätta med sjöröveriet. Operation Atalanta som just nu pågår är ett sådant exempel. Operationen har hittills medfört att angreppen på fartygen med hjälpsändningar till den somatiska befolkningen har upphört. Men även om operationen har medfört att kapningarna har minskat i området har attackerna som helhet i övriga världen, till exempel i Västafrika, ökat i omfattning. Regeringen har i sin proposition kommit fram till att det är hög tid för Sverige att agera. Även vi har anledning att skydda våra fartyg, våra besättningar, våra passagerare och vår last. Därför föreslår regeringen just att sådant utnyttjande av beväpnad bevakning ombord på svenska fartyg bör tillåtas. Förslaget är i linje med rekommendationerna från IMO. Det har framförts invändningar från bland annat Miljöpartiet om att det är bättre att låta militären ansvara för bevakningen av fartygen snarare än privata företag. Jag kan förstå den synpunkten och delvis sympatisera med den, men jag skulle säga att den tyvärr inte är realistisk. I propositionen framgår bland annat att det inte är möjligt att bevaka hela riskområdet i Indiska oceanen med marina stridskrafter eller kustbevakningsenheter. Ett sådant kontinuerligt åtagande skulle innebära en stor kostnadsmässig och organisatorisk belastning för att skydda ett litet antal privata aktörer. Som ett illustrerande exempel kan nämnas just operation Atalanta, där Sverige deltar med militär personal utanför Somalias kust. Kostnaden under denna begränsade tidsperiod om fyra månader som uppdraget innebär uppgår för svensk del till högst 212 miljoner kronor. Det är mycket pengar. Det säger sig självt att det skulle vara ekonomiskt orimligt att ha fartyg stationerade permanent, särskilt när riskområdena breder ut sig. Sverige har varken den ekonomi eller det antal fartyg som fordras för en sådan insats. Även alternativet att låta militär personal följa med fartygen är en dyr och krånglig lösning. Flera länder som i dag använder militär personal har dessutom uttryckt önskemål om att övergå till en lösning med civil personal. Storbritannien har örlogsfartyg anpassade för uppdrag långt ute till havs men har ändå valt en lösning med civila företag. Herr talman! Jag menar därför att möjligheten att anlita beväpnad säkerhetspersonal från privata säkerhetsföretag är det mest realistiska och effektiva sättet att skydda svenska fartyg. Jag har faktiskt inte hört något annat rimligt förslag på hur situationen skulle kunna hanteras. Rädslan för att starta en våldsspiral när beväpnade vakter möjliggörs har också tagits upp. Det finns dock inget känt exempel på att pirater har lyckats ta sig ombord på ett fartyg som haft beväpnad säkerhetspersonal. Bevakningsföretagens uppgift är avskräckande. Syftet är att hålla piraterna på avstånd och att undvika eventuella attacker. Frågan behandlas ytterligare i propositionen. Det är tydligt angivet att ett tillstånd för beväpnad säkerhetspersonal ska vara underkastat noggrann och regelbunden kontroll av svenska myndigheter. Tillsynen över fartygen och bevakningsföretagen är också väl reglerade i lagförslaget. Bevakningsföretaget måste vara ett stabilt företag med väl utarbetade rutiner för ordergivning, livräddning samt kontroller av personal. Det kommer krävas att den som åtar sig bevakningsuppdrag ombord på svenska fartyg är auktoriserad samt har tillstånd att inneha vapen. Herr talman! Sammantaget innebär regeringens proposition kraftfulla men samtidigt realistiska åtgärder för att möta det omfattande sjöröveri som vi ser äventyra svenska fartyg, passagerare, besättningar och last. Med tydliga regelverk och krav för att få tillstånd utfärdat möjliggör förslaget för svenska fartyg att effektivt och säkert skydda sig. Svenska intressen kan försvaras och liv kan räddas. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag. (Applåder)

Anf. 139 Annika Lillemets (MP)
Herr talman! Jag skulle vilja fråga Jessica Rosencrantz lite mer om hur hon ser på möjligheterna för Transportstyrelsen att faktiskt utöva tillsyn över dessa privata företag. Som jag har kunnat utläsa av propositionen krävs det inte att de ska vara auktoriserade i Sverige eller registrerade i Sverige. Jessica Rosencrantz kanske kan upplysa mig om huruvida det finns sådana bestämmelser. Jag tycker att det är en intressant fråga. Var ska de vara auktoriserade, och vad är det som gäller för dessa företag? De kan ju faktiskt komma varifrån i världen som helst. Man har från Transportstyrelsen i Svenska Dagbladet i dag uttryckt att man inte kommer att kunna kontrollera på individnivå, för det är väldigt många som anställs i bolagen, och de kommer och går. Det finns ett problem ute i världen med att exempelvis före detta barnsoldater anställs liksom sådana som inte har den kvalitet som vi själva skulle önska på våra fartyg. Sedan vill jag ta upp detta med den militära personalen. Jag tycker att det är väldigt summariskt beskrivet. Det står att det skulle vara organisatoriskt och ekonomiskt omöjligt att ha svensk militär ombord på skepp. Eller strängt taget står det inte ens att det ska vara ombord på skepp utan det står något om örlogsfartyg och ombord på skepp - jag tycker att det är väldigt bristfälligt beskrivet. Då undrar jag: Vem är det som ska betala egentligen? Är det givet att det är svenska skattebetalare som ska betala om svensk militär personal ombord på svenska handelsfartyg kostar mer än det skulle göra att anlita något annat företag och pressa priset, till exempel ett företag som har anställt före detta barnsoldater? Det kan ju bli väldigt farligt med en sådan prispress.

Anf. 140 Jessica Rosencrantz (M)
Herr talman! Det var flera frågor. Till att börja med vill jag konstatera att det beslut som vi ska fatta om detta innebär att man trycker på en startknapp. Sedan förväntar jag mig att Transportstyrelsen framöver utarbetar tydligare riktlinjer och standarder, vilket Annika Lillemets var inne på. Även om vi kan ha åsikter om det upplever jag inte att det är en fråga för denna kammare att i detalj reglera detta. Det gör vi inte i några andra frågor heller. Jag förväntar mig därför, precis som tidigare talare har sagt, att denna debatt och detta beslut kommer att följas av tydligare riktlinjer från Transportstyrelsen. När det handlar om hur man utarbetar dem förväntar jag mig också att man diskuterar detta noga med IMO som har liknande frågor att hantera. Det är också flera länder som har infört liknande typer av lagstiftning. Man kan därför även ta reda på hur dessa länder har agerat mer i detalj. När det handlar om ansvarsutkrävande är propositionen ganska tydlig med att varje redare bär ansvar för under vilka villkor som man bestämmer sig för att anlita dessa bevakningsföretag eller inte. Lagförslaget är också mycket tydligt med att man kan anlita denna typ av bevakningsföretag bara om man verkligen uppfyller ett visst antal kriterier, till exempel att man befinner sig inom ett område där man riskerar att utsättas för piratattacker, att man själv upplever ett hot och så vidare. Det finns bland annat på s. 13 i utskottets betänkande flera olika exempel på under vilka omständigheter som en redare kan dömas till böter eller fängelse. Det finns alltså angivet i propositionen vilka former av sanktioner som man har avsett att använda mot de redare som inte uppfyller kriterierna.

Anf. 141 Annika Lillemets (MP)
Herr talman! Jag undrar fortfarande hur mycket man har utrett kostnaderna och problemen med organisering om den svenska försvarsmakten skulle åta sig att finnas ombord på fartyg eller köra fartyg någonstans. Vad har Försvarsdepartementet sagt om detta? Det vore mycket intressant att veta. Jag tycker att det är en ganska märklig ordning att vi i trafikutskottet står och diskuterar en sådan försvars- och säkerhetspolitisk fråga. Men Jessica Rosencrantz som ändå företräder ett regeringsparti kanske kan upplysa mig lite mer om det. Oavsett var vi landar tycker jag inte att vi har ett tillräckligt bra beslutsunderlag med tanke på att det statliga våldsmonopolet är så pass viktigt. Det tycker i alla fall vi att det är. Vad har egentligen sagts, och har man diskuterat frågan om redarna helt enkelt skulle få betala vad det kostar? Då skulle bananerna, eller vad det nu kan vara för gods, bli dyrare i konsumentledet därför att vi då skulle ha garanterat utbildad och lämplig personal som Transportstyrelsen kanske rent av skulle ha en viss möjlighet att kontrollera. Jag är fortfarande orolig för detta med auktorisering. Var ska företagen vara auktoriserade om de är baserade i något helt annat land? Det finns inget bindande regelverk här. Tror verkligen regeringspartierna och utskottsmajoriteten - Jessica Rosencrantz får naturligtvis tala för sig själv - att Transportstyrelsen har en sportslig chans att ha den kontroll som krävs när det handlar om användning av grova vapen och militära uppdrag? Detta är nämligen inte som att kontrollera taxiverksamhet eller åkerier. Detta är något mycket allvarligare.

Anf. 142 Jessica Rosencrantz (M)
Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag förstår Annika Lillemets grundläggande oro i detta fall. Jag sympatiserar också med tanken att det kanske finns andra alternativ. Men jag kan inte se att det gör det. Jag förstår att man räds en utveckling där fler kan beväpna sig och där man, som ni uttrycker det, flyttar våldsmonopolet, även om man inte tar det så långt. Jag förstår denna oro. Men så långt som det har varit möjligt att överväga kostnader och annat kan man ganska snabbt konstatera att för det lilla antal svenska fartyg som rör sig i dessa vatten är det en orimlig kostnad att ha örlogsfartyg placerade ute på internationellt vatten. Att ha militär personal på fartygen är inte en lösning som primärt har använts av de andra länderna. Men jag ser också någonstans att militären kan göra större nytta någon annanstans än att befinna sig på svenska privata företags båtar. Jag tror att det måste vara ett redaransvar att säkra skyddet av fartyget. Där tror jag att privata bevakningsföretag är en bättre lösning. Jag vill åter betona att detta är ett prekärt läge. Det är inte en vanlig situation som uppstår dagligen. Men svenska företag råkar ut för brutala piratattacker. Att i detta läge säga att vi kan vänta ett år och utreda mer tror jag är en farlig väg att gå. Utifrån de utredningar som jag har sett känner jag mig till freds med att detta nog är det minst dåliga alternativet. Jag förlitar mig också på att Transportstyrelsen kan utarbeta riktlinjer och standarder i samråd med IMO och andra organisationer och länder som har gått före för att hitta en framkomlig väg. Sedan får vi återkomma och utvärdera hur det blev. Men jag tror att detta är den bästa lösning som vi kan se framför oss.

Anf. 143 Lars Tysklind (FP)
Herr talman! I dag utgår vår diskussion från regeringens proposition Bevakning ombord på svenska fartyg . Detta är ett av de förslag som fanns i den handlingsplan som regeringen lade fram för svensk sjöfart i januari. Dessa förslag genomförs nu ett efter ett, och detta är alltså ett av förslagen. Jag vill direkt säga till Annika Lillemets att vi verkligen inte tar lätt på denna fråga. Detta är naturligtvis en mycket komplicerad fråga även ur principiell synpunkt. Bakgrunden till detta är att svenska fartyg enligt ett antal strikta villkor ska kunna få ha beväpnad säkerhetspersonal om risken för piratattacker finns. Vi kan konstatera att de har ökat påtagligt under de senaste åren. Erfarenheterna visar, vilket har sagts tidigare, att det knappt finns något exempel på att det har förekommit piratattacker mot fartyg som har haft beväpnad säkerhetspersonal ombord. Det visar med all önskvärd tydlighet att det har en avskräckande effekt. De områden som har dominerat denna diskussion tidigare är farvattnen utanför Somalias kust och Adenviken. Om man tittar på bakgrunden till detta är den naturligtvis mycket tragisk och har sociala rötter. Fiskarbefolkningen har blivit av med sina utkomstmöjligheter, och detta har varit grogrunden till detta. Detta är naturligtvis också någonting som man måste lösa. Men det löser inte de akuta problemen med piratattackerna i detta läge. Med sjömilitära insatser har man minskat attackerna i detta område. Operation Atalanta har deltagit i detta, där även Sverige har varit med och gjort förtjänstfulla insatser med bland annat svenskt kustbevakningsflyg och fått mycket beröm för sin insats. Samtidigt har man sett, precis som Jessica Rosencrantz beskrev här förut, att attacker har uppstått på andra ställen. Man kan bara konstatera att problemet inte är geografiskt bundet, och därför talas det inte i den nya lagen om ett visst område. Regeringen kommer i förordning över tid att ange vilka områden som är riskområden. Att det krävs en särskild lag för detta beror på att lagen om bevakningsföretag och vapenlagen är helt anpassade till svenska förhållanden. Detta är ganska specifika förhållanden, långt från Sverige, och det är fråga om helt andra vapen. Därför krävs det en helt ny lag om detta. När vi nu ska fatta ett sådant här beslut tycker jag att det är mycket viktigt att vi har med oss att principen är att det är staten som har våldsmonopol och att vi här faktiskt gör ett undantag från denna princip. Då gäller det att göra det medvetet och på ett bra sätt. Att vi ändå känner att det finns motiv för att göra ett undantag beror på att den svenska statens möjligheter är små eller nästan obefintliga att skydda svenska fartyg från piratattacker så långt från Sveriges gränser. På grund av det är det ännu viktigare att man har tydliga villkor för att få tillstånd enligt lagen. Det gäller, vilket har nämnts här tidigare, att man kan visa att man faktiskt ska in i ett högriskområde och att man ställer krav på säkerhetspersonalens kompetens. Hur den ska kvalitetssäkras får framtiden utvisa. Men det är mycket svårt att ha företag som är auktoriserade i Sverige. Först och främst tas naturligtvis personalen ombord när man närmar sig ett sådant område; det är inte så att de följer med på hela resor längs Europas kuster. Det gäller att vara utanför EES-området innan man över huvud taget får ha beväpnade vakter ombord. Sedan tycker jag att det Lars Johansson tog upp är viktigt, alltså att det de facto är befälhavaren ombord som har det strikta ansvaret och är den som avgör när man ska använda säkerhetsstyrkan. Tillståndet är begränsat till en viss resa eller en viss tid, och det är begränsat när det gäller vilka vapen och vilken ammunition man får ha ombord. Det avgörs alltså då. Jag tycker också att det är en väldigt viktig princip att ha med sig att det naturligtvis måste vara den sista utvägen att bruka väpnat våld. Man ska ha prövat allt annat. Det är den avskräckande effekten som är det stora. Det har visat sig att det nästan brukar räcka om man jobbar efter principen att man markerar att man har beväpnad säkerhetspersonal. Nästa steg måste vara att man skjuter varningsskott, och den absolut sista utvägen är att man ger verkanseld. Det är alltså viktigt att ha med sig de här principerna. Det är inte hej och hå när man håller på med den här typen av verksamhet. Sammantaget gör detta att Folkpartiet kan bifalla det förslag som finns i propositionen och i betänkandet, för att ge svenska fartyg en rimlig säkerhet ute på världshaven inom riskområdena. När det gäller reservationen från Miljöpartiet kan jag egentligen bara konstatera att Miljöpartiet delar problembilden, men de är ändå inte är beredda att ge möjlighet att anlita privata säkerhetsföretag. Precis som konstateras både i propositionen och i betänkandet är det dock inget realistiskt alternativ att anlita den svenska försvarsmakten. Tittar vi sedan på Vänsterpartiets särskilda yttrande ser vi att man också där gör analysen att man faktiskt inte kan se någon annan lösning på problemet än den som presenteras i propositionen och i betänkandet. Det är lätt att instämma i en sådan slutsats, och det är väl egentligen lite det vi känner: Det här är det enda alternativ vi ser i dagsläget - oberoende av vilka orsaker det har. Det är nämligen det tragiska, vilket har lyfts fram, alltså att detta oftast har sociala orsaker i grunden. För att skydda svenska fartyg, passagerare, laster och så vidare är det här dock en rimlig lagstiftning som har de skyddsbarriärer som behövs.

Anf. 144 Annelie Enochson (KD)
Herr talman! Detta är ett betänkande och ett förslag till lag jag länge har längtat efter. Redan 2011 väckte jag en motion i riksdagen om möjligheten att beväpna våra handelsfartyg som går i farvatten med piratverksamhet. Att skydda våra svenska fartyg och deras besättningar från pirater är absolut nödvändigt. Att skydda transporter av varor till och från vårt land är också av största vikt - detta eftersom vi vet att ca 90 procent av alla varor som importeras till eller exporteras från Sverige går just på köl. Under de senaste 20 åren har också världens handel ökat tre gånger snabbare än den globala tillväxten. Utanför Afrikas horn har piratverksamhet plågat sjöfarten under många år, och denna verksamhet har eskalerat i omfattning. På ett område lika stort som hela EU rör sig snabba skiffbåtar, ofta förklädda till fiskebåtar och i allt högre grad opererande från olika moderskepp. Piratverksamheten är lukrativ och möjliggör ett lyxliv som annars är svåruppnåeligt i främst det dysfunktionella Somalia. Kapningen av fartyg syftar till att begära lösensummor för människor och material, om det inte går att avyttra materialet med en gång. Området runt Afrikas horn är ett av världens mest trafikerade vatten. Årligen passerar ungefär 17 500 fartyg Röda havet och Adenviken för in- eller utpasseringar genom Suezkanalen. Andra uppgifter gör gällande att 33 000 handelsfartyg passerar Adenviken varje år. Sjöröveriet tilltar tyvärr även på andra platser, som utefter Västafrikas kust, vilket gör det ännu viktigare med en lag som tillåter våra handelsfartyg att ha beväpnad vakt ombord utan att ha en geografisk avgränsning. I september 2011 var 339 civila sjömän och 16 handelsfartyg i piraternas våld. Förra året, i september 2012, var det 224 sjömän och 17 fartyg - då är även fiskebåtar inkluderade - som hölls gisslan. Nedgången anses bero på att flera andra länder har infört möjligheten till beväpnade vakter ombord och därmed minskat möjligheten för piraterna att ta sig ombord. Piraternas framfart har inneburit att den ökande risken för de internationellt opererande rederierna måste innebära ett kostnadstillägg på uppemot 10-20 procent. Kostnadstillägget hamnar i slutändan på konsumenterna. Den norska rederiföreningen beräknar att piratverksamheten utanför Somalias kust kostade 12 miljarder amerikanska dollar 2011, varav huvuddelen gick till just de internationella bevakningsoperationerna. Betydligt värre är dock den säkerhets- och arbetsmiljörisk pirathotet utgör för de sjömän som under dagar och veckor färdas genom osäkra vatten. Ingen bransch skulle acceptera att arbeta under förhållanden av det här slaget under längre tid. Sveriges välstånd beror mycket på det faktum att vi är en framgångsrik exportnation med stark frihandelstradition. Å andra sidan utsätts många sjömän för ett lidande och en oacceptabel brist på säkerhet på sina arbetsplatser - för att Sverige ska kunna njuta av frihandeln. Därför menar jag att Sverige har en moralisk skyldighet att agera mot denna piratverksamhet. Fartygen bordas och beskjuts av förbrytare helt utan förpliktelser till krigskonventioner. Beskjutningen är till och med riktigt tung ibland. När det norska fartyget BW Austria besköts med pansarskott i januari 2011 var hon lastad med 46 000 ton gas. Förutom de fatala konsekvenser en antändning hade inneburit hade miljökonsekvenserna varit oöverblickbara. Den gången gick det bra, men hur blir det nästa gång? Att behöva anlita privata säkerhetsstyrkor för att skydda sin personal och sina varor saknar motstycke för vanliga handelsmän. Som utskottet skriver är dock ett fartyg utan beväpnad personal ombord i det närmaste skyddslöst, då den svenska staten genom polis, försvarsmakt med mera saknar möjlighet att skydda ett så stort område som världens piratvatten utgör. Sedan EU under 2008 inledde Operation Atalanta i Adenviken har Sverige vid flera tillfällen deltagit i insatser. Riksdagen fattade i början av detta år beslut om att Sveriges väpnade styrkor från och med den 6 april i år ska medverka i denna insats med högst 260 personer under högst fyra månader. Insatsen syftar framför allt till att skydda FN:s matleveranser till Somalia. Att använda vapen och säkerhetsstyrkor ombord kommer dock att omgärdas med många säkerhetsföreskrifter. Tillsyns- och tillståndsmyndigheten kommer att vara Transportstyrelsen. Det är viktigt att det är ordning och reda på hur detta ska ske och ordning och reda i föreskrifter för när och hur tillstånd ska ges, vem som får använda vapen och vid vilka tillfällen detta kan få ske. Jag vill dock höja en varningsflagg för att göra dessa förordningar så komplicerade att det försvårar för rederierna att få tillstånden. Herr talman! Till slut har jag en kommentar om Miljöpartiets reservation, som handlar om att i stället använda den svenska försvarsmakten för att bevaka våra svenska handelsfartyg i piratvatten. Här skriver utskottet mycket klart att det inte är realiserbart att ha svenska örlogsfartyg i områden som är drabbade av sjöröveri. Sverige har varken det antal örlogsfartyg eller de ekonomiska resurser som krävs för genomförandet. Även det alternativ Miljöpartiet anger, att låta militär personal följa med handelsfartygen, är en mycket dyr och administrativt sett svår lösning. Det krävs exempelvis särskilda tillstånd så fort båtarna kommer i hamn om man ska ha med militärer på dem. Det skulle försvåra ganska väsentligt. Flera länder som använder militär personal har också uttryckt en önskan om att övergå till att använda civil personal i stället, vilket Jessica nämnde. I Storbritannien, som har fantastiska örlogsfartyg vilka är anpassade för att kunna vara länge ute till havs, har man valt lösningen att det ska vara civila bevakningsföretag. Jag kan i detta sammanhang också understryka en annan sak Jessica nämnde, nämligen att det kostar 212 miljoner svenska kronor att under fyra månader låta 260 militärer delta i Operation Atalanta. Vad skulle då Miljöpartiets förslag kosta för att skydda vår handelsflotta som går i piratrika vatten och som är till den civila näringen? Men detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2013-05-02
Förslagspunkter: 1, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Bevakning ombord på svenska fartyg

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till lag om bevakning ombord på svenska fartyg med den ändringen att SFS-numret i 6 § ändras till (1994:1009).
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2012/13:78 och avslår motion 2012/13:T16 yrkandena 1-3.
    • Reservation 1 (MP)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (MP)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S103108
    M104003
    MP02302
    FP20004
    C19004
    SD19001
    KD18001
    V17002
    Totalt30024025
    Ledamöternas röster