Biologisk mångfald

Anf. 62 Jesper Skalberg Karlsson (M)

Fru talman! Vi inleder nu debatten om MJU8 Biologisk mångfald. Det är ett motionsbetänkande som behandlar allt ifrån handel med elfenben och jakt på säl till rovdjurspolitiken och genetiskt modifierade grödor. Trots att vi i år har delat upp betänkandena MJU8 om biologisk mångfald och MJU9 om naturvård finns här över 70 yrkanden att behandla. I mitt anförande kommer jag dock att fokusera på de reservationer som Moderaterna står bakom.

Fru talman! Levande natur och hav med stor biologisk mångfald krävs för att naturen ska kunna motstå påfrestningar utan att ta skada långsiktigt. Biologisk mångfald är en förutsättning för att ekosystemen ska fungera samt för de ekosystemtjänster som påverkar oss varje dag och som vi nyttjar nästan varje dag. För bibehållen välfärd och en stabil samhällsekonomi behöver ekosystemen vara i balans. Det ställer krav på oss att bibehålla ett varierat landskap med såväl skog som brukad mark och öppna hagar där mular får beta.

Den tidigare alliansregeringen prioriterade reformer för att stärka den biologiska mångfalden, och jag vill göra några korta nedslag där. Alliansen drev på för konkreta och ambitiösa mål på global nivå i förhandlingarna om konventionen för biologisk mångfald, och tack vare bland annat Sverige blev Nagoyaöverenskommelsen en framgång. Alliansen införde Sveriges första marina nationalpark i Kosterhavet. Man tog ett samlat grepp om rovdjurspolitiken, vilket mynnade ut i en proposition som riksdagen biföll år 2013.

Dessutom tog Alliansen fram en samlad strategi för det fortsatta arbetet med biologisk mångfald och ekosystemtjänsterna. Vill regeringen fortsätta att stärka arbetet kan den ju börja med denna strategi, där det finns konkreta åtgärder för att nå de tio etappmålen som rör biologisk mångfald.

Fru talman! Jag skulle särskilt vilja lyfta fram reservation nr 4 som en punkt i dagens debatt. Det är en reservation från Moderaterna och Kristdemokraterna gällande jakten på skarv.

Fågelfamiljen skarv är en naturlig del av den svenska faunan. Den lever i skärgårdar och längs med Sveriges långa kust. Skarvarna är duktiga dykare och flitiga fiskare. Den som på sin båttur har sett en upprätt sittande fågel med utsträckta vingar har antagligen sett en skarv som torkar vingarna efter ett lyckat fiske. Fågelfamiljen skarv är också viktig för flera andra arter i ekosystemen. Den utgör föda för större örnar, och den erbjuder skydd för sillgrisslorna, som häckar i dess kolonier. Den är också en sorts medhjälpare när måsar och trutar äter den överblivna fisken.

Skarven är dock långt ifrån oproblematisk. De öar där skarven häckar utsätts för stora påfrestningar när skarven i stor skala för näringen från havet och upp på land genom sin spillning. Detta leder till uppenbart förändrade och försämrade levnadsförhållanden för de landlevande organismerna. Spillningen har en frätande effekt och gör att skärgårdsöar får ett lite skelettliknande utseende med döda träd och obefintlig vegetation på marken. På flera håll ute i landet är situationen ohållbar.

Dessutom har skarven en betydande inverkan även på fisket - dels äter den stora mängder fisk, dels orsakar den skador på redskap som sedan måste lagas eller ersättas till höga kostnader.

Detta bör regeringen ta till sig. För att komma till rätta med problemen bör jakten på skarv utökas. På det sättet kan vi också nå en hållbar nivå i beståndet. Därför vill jag yrka bifall till reservation nr 4.

Fru talman! Att viltförvaltningen är decentraliserad är bra och viktigt. Det är bra att beslut om jakt, viltvård och rovdjursförvaltning fattas nära de människor som berörs, för det är ofta där kunskapen finns. I dag är det länsstyrelserna som har beslutanderätt gällande skyddsjakten. Det är länsstyrelserna som bestämmer om jägare ska få genomföra skyddsjakt, och det är länsstyrelserna som bestämmer om ersättning ska betalas ut för den genomförda insatsen.

Låt mig göra kammaren uppmärksam på en sak när det gäller jakt och länsstyrelser. Djur bryr sig ganska sällan om länsstyrelsens organisering; det är få vargar som går över en länsgräns och tänker att Axel Oxenstierna ändå hade en del bra idéer år 1634. Det gör att nuvarande system ibland faller kort, för i dag är det så att avgörandet beträffande ersättning till jägaren beror på den geografiska platsen där djuret skjuts och inte på det ursprungliga beslutet. Systemet kan med andra ord göra att ersättningen uteblir om jägaren under pågående skyddsjakt skjuter en varg på fel sida om länsgränsen.

Detta är väldigt beklagligt. Att mista ett tamdjur är en påfrestning för lantbrukare, och att då som jägare - ibland är ju jägaren och lantbrukaren samma person - gå miste om ersättning för avsatt tid och utestående kostnader gör inte saken särskilt mycket bättre. Därför vore det önskvärt att regeringen tog initiativ till att i alla fall göra en översyn av reglerna för ersättning vid skyddsjakt, i syfte att skapa ett mer rättvist och kanske mer ändamålsenligt system.

Jag vet att regeringen har svårt att komma överens i frågor som rör jakt och viltvård - landsbygdsministern har ju i två år lovat att komma med förslag för att underlätta för funktionsnedsatta jägare att använda motorfordon vid jakt - men om regeringen tar dessa frågor på allvar är det dags att sätta fart. Moderaterna föreslår en översyn av ersättningarna för skyddsjakt. Den som genomför skyddsjakt ska också ha rimligt betalt.

Fru talman! Sedan 1800-talet har drygt 200 arter försvunnit från Sverige. De flesta av dem var inte så vanliga i vårt land, och det har därför inte påverkat ekosystemen särskilt mycket när de har flyttat härifrån. Under samma period har det dessutom tillkommit hundratals nya växt- och djurarter till den svenska floran och faunan. Många är trevliga tillskott, men andra är så att säga mindre trevliga. Det är nämligen så att nya arter tar med sig nya utmaningar. Flera av de arter som har hittats i Sverige de senaste decennierna har inga naturliga fiender här.

Ett exempel är den amerikanska hummern. Det är en art som ursprungligen kommer från Nordamerikas kust. Ett femtiotal sådana har sedan 2008 fiskats upp på västkusten, och mörkertalet kan vara stort då de lever väldigt djupt och därför inte alltid följer med upp. Det är ganska beklämmande, eftersom amerikansk hummer sprider dödliga bakteriesjukdomar till den europeiska hummern. Ett annat exempel är mårdhunden, som äter stora mängder grod- och fågeldjur. På vissa håll hotar den hela bestånd.

Det är samma sak här som i många andra viltförvaltningsfrågor - det finns beprövade lösningar. Regeringen skulle till exempel kunna gå fram med de tillkännagivanden angående viltutfodringen som riksdagen gjorde i höstas. Mer om invasiva arter - som mårdhund och amerikansk hummer, men även kungskrabba och den kannibaliska spanska skogssnigeln - och stävjandet av dem skriver Moderaterna i reservation nr 12.

Fru talman! Slutligen vill jag fästa ledamöternas uppmärksamhet vid reservation nr 16 om genetiskt modifierade organismer. Teknikutvecklingen genomsyrar hela samhället, och primär- och livsmedelsproduktionen kommer inte att stå utanför. Växtförädlingsteknik som ständigt förnyas ger möjlighet att minska användning av gödning och växtskyddsmedel, samtidigt som näringsinnehåll kan förbättras ganska avsevärt. Modern växtförädling är en framtidsfråga, kanske särskilt avseende den globala livsmedelsförsörjningen, och den potential som finns i detta bör vi ta till vara.

Den mest avancerade växtförädlingen - genetisk modifiering av organismer - möter dock rädsla på grund av okunskap. Låt mig säga följande: Svenska beslut angående genetiskt modifierade organismer ska fattas på vetenskaplig grund. Det är en tradition vi har haft länge, och det är fullt rimligt att det är så. Det är inte politikers roll att överpröva vetenskaplig expertis; har en gröda bedömts som säker ska den också godkännas.

Att regeringen vacklar på denna punkt skulle jag säga är ganska bekymmersamt. Man motsätter sig exempelvis ett godkännande av grödor som inte har stärkt motståndskraft mot glyfosat, trots att grödan har bedömts som säker av Europeiska unionens expertmyndigheter och det svenska jordbruksverket.

Jag tror att vi behöver gå i en annan riktning - den helt motsatta. Ny teknik borde prövas och användas. För att ny teknik snabbare ska komma ut i produktionsledet borde prövningen också förenklas. En översyn av de regler som omfattar vetenskaplig utvärdering av ny teknik för primär- och livsmedelsproduktion borde genomföras i syfte att föreslå regelförenklingar.

Dessutom bör Sverige i likhet med Europaparlamentet benhårt driva linjen att genetiskt modifierade organismer även fortsättningsvis regleras och prövas på unionsnivå. Enskilda länder inom Europeiska unionen borde inte få upprätta handelshinder med hänvisning till pseudovetenskap om grödors farlighet. Ett sådant förhållningssätt skulle på lång sikt hota hela den inre marknaden. Därför vill jag yrka bifall även till reservation nr 16.

(Applåder)

Anf. 63 Runar Filper (SD)

Fru talman! Vad gäller betänkande MJU8 Biologisk mångfald vill jag yrka bifall till reservation 1 om naturvårdsdirektiven och reservation 11 om ekonomiska villkor vid skyddsjakt. Vi står såklart bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar vi bifall endast till dessa.

Art- och habitatsdirektivet, liksom fågeldirektivet, har legat länge i hyllorna i Bryssel nu och behöver dammas av. Förutsättningarna har förändrats med tiden. Då det exempelvis inte fanns vargpopulationer när direktivet kom till utgick det från en annan verklighet än den vi ser i dag.

Det var viktigt att skapa en livsmiljö för det fåtal individer som då fanns, men i dag är situationen en annan. Ingen hade väl kunnat ana den koncentration av varg som i dag finns i vissa delar av landet, med medföljande problematik som har skapats på grund av en släpphänt rovdjurspolitik och ett överbyråkratiskt rättssystem kring dessa frågor.

Skogsägare har på flera håll nekats att avverka sin skog på grund av till exempel lavskrika. Det är bekymmersamt och får ekonomiska konsekvenser, vilket kan betyda stora inkomstförluster för den enskilde skogsägaren.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har bestämt riktlinjer för hur artskyddsförordningen ska tillämpas, men både myndigheter och skogsbruket vill att lagen ses över.

Ingen fråga inom skogssektorn väcker mer diskussion än tillämpningen av artskyddsförordningen. Detta är en lag som syftar till att skydda vissa utpekade arter och deras livsmiljöer enligt EU:s naturvårdsdirektiv. Ett exempel på detta kommer från Värmland och gäller bombmurkla, som förekom på marker där en skogsägare inte fick ta ned en och en halv hektar som han ville. Han skulle heller inte få någon kompensation för detta, men nu fick han ändå rätt i Mark- och miljööverdomstolen i februari.

Med denna tolkning av artskyddsförordningen omöjliggörs skogsbruk på mycket stora arealer. Både den privata och samhällsekonomiska kostnaden blir ganska stor.

Björnjakt kan vara farligt. Likaså kan det vara farligt om en björn anfaller oanmält vid älgjakt eller annan jakt. Ska man då riskera jaktbrott om man har fler än två patroner i magasinet? Detta är en lag som ter sig mycket märklig - fem patroner är tillåtna när man jagar en ofarlig hjort, men två patroner är det som gäller när man jagar en livsfarlig björn.

Det kan ju också vara så att man skadskjuter och behöver sätta ett avgörande skott. Ska man då inte kunna göra det för att man hade för få patroner från början?

I en studie från SLU Aqua har man undersökt spyor från skarv i ett område som sträcker sig från Kalmar över Ålands hav till Finland. Studien visar att fritidsfisket tar ungefär 800 ton abborre per år, medan skarven äter omkring 3 500 ton abborre per år.

Även gråsäl gillar abborre. Studien visar att sälar äter ungefär lika mycket som fritidsfisket tar upp.

När det gäller gädda tar skarv, säl och fritidsfiske ungefär lika mycket med 700-800 ton vardera. Yrkesfiskets påverkan på arterna är betydligt mindre.

Vi i Sverigedemokraterna vill se en allmän jakt på skarv och en licensjakt på säl, precis så som näringsidkarna längs kusten önskar.

Det är jättebra att det nu har införts en ordning där överklaganden av beslut om jakt på stora rovdjur prövas av en och samma domstol. Detta skapar kontinuitet. Det är också bra att beslut om licensjakt på varg får fattas senast den 1 oktober, så att man hinner med alla överklagandeprocedurer innan jakttiden tar sin början.

Det skyndsamhetskrav som regeringen har infört - om att överklagad skydds- och licensjakt ska hanteras skyndsamt med förtur i domstolen - är också bra. Frågan är bara hur det kommer att fungera i praktiken.

För att undvika att vargjakten ställs in vore det bra om ett tillägg förs in i Naturvårdsverkets föreskrifter om att jakttiden ska kunna förlängas vid behov oavsett om den ordinarie jakttiden är förbi, alltså efter den 15 februari. Detta har Sverigedemokraterna motionerat om.

Olika länsstyrelser betalar olika för att få skyddsjakt utförd. I Skåne lovas man ersättning medan grannlänet Kronoberg inte vill betala för jakten, trots att skyddsjakten gäller samma varg. Detta kan ju te sig märkligt.

I Kronoberg menar man att den som ansöker om jakten får betala, enligt naturvårdshandläggaren där. Frågan är då om alla drabbade djurägare är villiga att söka skyddsjakt om de riskerar att själva få betala.

Det finns inga enhetliga regler i Sverige för vem som ska betala för skyddsjakt. De olika länsstyrelserna gör egna tolkningar. I Västmanland avlönade länsstyrelsen samtliga jägare som utförde uppdraget. De som tog ledigt från sina jobb eller företag fick ersättning för utebliven arbetsinkomst.

När en varg i Kronoberg avlivades fick jaktledaren ersättning, och dessutom fick hundförare och eftersöksekipage betalt.

En rad länsstyrelser har beslutat att inte betala någonting för skyddsjakt. Principen är där att den som ansöker om skyddsjakten också ser till att den blir utförd. En jaktledare utses, men får denne ihop jägare som ställer upp? Det kanske inte alltid är så lätt.

Ska skyddsjakten utföras gratis? Vem ska utföra jakten i den händelse det inte går att få tag i frivilliga som vill jobba gratis? Det är också en fråga som man bör ställa sig. Det handlar om reglerna för hur viltskadepengar får användas och hur samhället ska göra med skyddsjakter och ersättningar i framtiden.

En sak som är säker är i alla fall att länsstyrelsernas agerande måste bli mer enhetligt om det ska bli någon ordning och reda på den här problematiken.

Anf. 64 Jens Holm (V)

Fru talman! När jag läste igenom betänkandet om biologisk mångfald och särskilt några av reservationerna från de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna, som bland annat handlar om att vi inte ska följa internationella konventioner, att vi ska jaga fler djur - även om de är hotade - och att vi ska tillåta mer av genommodifierade organismer, väcktes tanken hos mig att det kanske kan vara på sin plats att diskutera varför det över huvud taget är viktigt att bevara arter.

Låt oss jämföra med ett flygplan. Ett flygplan består av tusentals olika små delar. Jag ska inte gå in på detaljerna om alla de här delarna, men det vi kan vara rätt säkra på är att varje del i ett flygplan behövs. Jag tror i alla fall inte att någon här skulle vara beredd att säga att vi kan plocka bort var tionde del i flygplanet och att det nog kommer att fungera ändå.

Om vi för över den jämförelsen till naturen är det ungefär likadant där. Allt hänger samman. Plankton i vattnet äts av fiskarna, vissa fiskar blir jagade av sjöfåglar, vissa sjöfåglar blir kanske uppätna av större djur och så vidare. Så är det i naturen.

Vi vet att en kedja inte är starkare än sin svagaste länk, och så är det också med arterna i naturen. Allting hänger samman i ett väldigt komplext ekosystem. Därför är det viktigt att värna arter. Därför kan vi inte ta några risker i naturen och säga: Men vi kör på. Vi kan säkert utrota den gruppen; om den försvinner gör det säkert ingenting.

I takt med att klimatet förändras och det blir varmare på jorden växer snarare behovet av motståndskraftiga ekosystem. Man brukar säga att de ska vara resilienta. Om vi ska ha motståndskraftiga ekosystem handlar det just om att vi ska värna mångfalden i ekosystemen.

Det är min raka uppmaning till de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna att inte ta några risker här. Äventyra inte den mångfald av arter som vi har! Den är väldigt illa ute redan som det ser ut nu. I Artdatabankens lista över rödlistade arter, som kom för två år sedan, kan vi se att det är allt fler arter som rödlistats och behöver någon form av skydd.

Skulle ni borgerliga partier och Sverigedemokraterna verkligen plocka bort framrutan i cockpit eller en vinge på flygplanet och sedan vara beredda att sätta er i flygplanet? Nej, jag tror inte det. På samma sätt ska vi inte heller ta några risker i naturen.

En annan viktig fråga, fru talman, i betänkandet handlar om artbevarande i andra länder, närmare bestämt elefanter som också är en illa utsatt art. Varje år dödas tiotusentals elefanter i afrikanska länder. De skjuts främst därför att man är ute efter deras elfenben. Handeln med elfenben är väldigt lukrativ. Det sägs också att den här handeln, som ska vara illegal, finansierar kriminella terroristgrupper som al-Shabab och andra.

Som sagt ska den här handeln nu vara förbjuden, men det finns vissa undantag. Undantagen, som handlar om att länder som Botswana, Namibia, Sydafrika och Zimbabwe ska kunna sälja vissa elfenben mellan varandra, används som ett kryphål och gör att försäljning av elfenben fortsätter att vara en storskalig verksamhet.

I fjol hölls det stora toppmötet för Cites, den konvention som reglerar förbud mot handel med utrotningshotade arter. Vi var nog flera som hoppades på ett totalförbud mot handel med elfenben utan undantag, men så blev det tyvärr inte. Till min besvikelse kunde jag konstatera att inte heller Sverige och EU var pådrivande för ett sådant totalförbud.

Därför tycker jag att vår reservation 14, som just tar upp vikten av ett totalförbud mot handel med elfenben, är så viktig och vill avsluta med att yrka bifall till den.

Anf. 65 Jesper Skalberg Karlsson (M)

Fru talman! Tack, Jens Holm, för passningen till de borgerliga partierna. Jag känner mig lite träffad.

Människan är på många sätt unik. Förutom att vi använder eld och uppfann hjulet har vi gjort en grej som är viktig och som skiljer oss från många andra djur: Vi har tagit oss ut ur näringskedjan. Vi behöver egentligen inte äta andra djur, och vi behöver inte få våra liv avslutade med att någon hoppar på oss på savannen, utan vi kan dö i en säng omgivna av människor som älskar oss. Det gör att vi är ganska unika.

Vi har då ett ansvar för att hålla balans i det övriga djurriket. Jag kan instämma i att där har människan kanske inte haft bästa track record de senaste 200-300 åren. Men vi måste någonstans vara överens om att det behövs en balans i djurriket, liksom det i flygplansliknelsen från Jens Holm krävs ett särskilt förhållande mellan vingar och vikt på dem som är i flygplanet. Det är inte bara så att alla delar ska ingå, utan de ska också vara av rätt storlek. Därför tror jag att vi behöver titta på balansen i ekosystemen och se över om skarvens utbredning i Sverige verkligen är så hållbar.

Sedan skulle jag vilja ställa en fråga till Jens Holm om just det som är gott och det som är naturligt. Det kanske inte är så naturligt att bedriva skydds- och licensjakt på djur. Samtidigt är frågan om det som är gott och det som är naturligt är samma sak. Att jag skulle bli uppäten av en björn kan ju verka ganska naturligt, för det finns en risk i naturen att bli uppäten av ett djur. Men det är inte så gott. Det finns alltså en skillnad däremellan.

Jag skulle vilja fråga om inte Jens Holm instämmer i att vi har ett ansvar för att hålla balans i ekosystemen. Innebär det då inte att vi behöver reglera när vi ser obalanser?

Anf. 66 Jens Holm (V)

Fru talman! Mitt korta svar på frågan är: Ja, vi människor har ett särskilt ansvar i det här avseendet. Vi har redan gått in och intervenerat i det som är "naturligt", så självklart har vi ett sådant ansvar.

Jag och Vänsterpartiet är inte principiellt motståndare till jakt. Det kändes som att det mellan raderna var lite det som frågan handlade om. Tvärtom kan det ibland vara viktigt att reglera vissa bestånd. Men vad jag inte förstår är varför vi ska ha en relativt storskalig jakt på rödlistade och direkt hotade arter, som Moderaterna vill, till exempel på varg. Det kan inte vara ansvarsfullt och inte heller vara i linje med våra internationella åtaganden.

Vi brukar ju vilja värna arter och utrotningshotade djur i andra länder. Men när det kommer till en rödlistad art i vårt eget land tycker Moderaterna att man ska ha en storskalig jakt på den. Varför tycker ni så?

Anf. 67 Jesper Skalberg Karlsson (M)

Fru talman! Tack, Jens Holm, för förtydligandet!

Det var inte min mening att lägga in mellan raderna att Vänsterpartiet är emot jakt, men det finns ändå vissa principiella frågor där vi kommer fram till olika slutsatser när det gäller just jakt och viltvård. Vi är två partier som står ganska långt ifrån varandra, och det är så att säga okej.

Jens Holm frågar specifikt om jakt på varg. Nej, vi ska inte utrota vargen i Sverige. Däremot kan vi vara ärliga med att det finns ett problem när vargen tar tamdjur i trädgårdar. Då är det något i viltförvaltningen som har brustit, och då behöver vi komma till rätta med det.

Jag skulle säga att det är något typiskt moderat, om jag ska göra en utblick kanske mest tillbaka, att kontinuerligt utvärdera, förändra och föreslå ny politik. Vi vill lösa problem, och finns det ett problem med att vargen tar tamdjur i trädgårdar är vi beredda att se på olika lösningar på det. Vi vill däremot inte utrota vargen. Det finns inte något förslag om fri jakt på varg i Sverige. Det är inte det vi föreslår.

Anf. 68 Jens Holm (V)

Herr talman! Ni vill ha licensjakt på varg. Där skiljer ni er mot Vänsterpartiet, som säger att vi ska ha skyddsjakt. Det är intressant att Jesper Skalberg Karlsson tar upp just det exemplet. Skyddsjakt är just när man blir direkt attackerad. Licensjakt är vad jag skulle kalla något av en storskalig jakt. Man sätter upp ett mål för hur många av en art som ska skjutas och går sedan ut och uppmanar jägarna att göra det. Det tycker jag inte att man ska göra när det gäller en art som är hotad.

Jag förstår att Moderaterna inte vill utrota vargen och tror inte att det finns en enda människa i Sverige som driver ett sådant krav. Men tyvärr kan en storskalig jakt just leda till att bevarandet av en art fungerar ännu sämre. Jag skulle säga att det är precis det som vi tyvärr ser.

Anf. 69 Magnus Oscarsson (KD)

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3 och 4.

Viltförvaltningen behöver decentraliseras ytterligare - från europeisk nivå till nationell nivå och från nationell nivå till regional nivå.

Regelverket för skydd för värdefulla livsmiljöer och arter i EU bör anpassas efter de olika nationella förutsättningarna. Beslut om skydd av vilda djur och hotade arter är en fråga där medlemsstaterna i större grad bör återfå beslutsmakten. Här krävs flexibilitet med hänsyn till de olika naturliga förutsättningar som finns inom unionen.

Djur- eller växtarter som är hotade i södra Europa kan vara talrika på ett skadligt sätt i de nordliga medlemsländerna. Licensjakt på varg, skyddsjakt på skarv i skärgårdsmiljöer, fiske och försäljning av signalkräftor och jakt på vildsvin är exempel på frågor som bör avgöras nationellt.

I detta sammanhang vill jag också säga att det är ytterst olämpligt att regeringen vill ändra sammansättningen i viltförvaltningsdelegationerna. Det hade aldrig skett med en alliansregering. Det är viktigt att viltförvaltningsdelegationerna får vara instrument för en effektiv och välfungerande lokal förvaltning av viltresurserna, inte en politisk sandlåda.

Herr talman! Det finns ett behov av att förändra EU:s art- och habitatsdirektiv. I dag krävs enhällighet i ministerrådet för att flytta en art från listan över djur som anses kräva noggrant skydd. Detta har hittills aldrig gjorts.

Kristdemokraterna anser att det behöver införas en smidigare rutin för att omklassa hotstatusen för olika arter i takt med att populationerna växer eller krymper. Det bör också skrivas in i direktivet vilka juridiska regler som ska gälla för prövning av beslut som kan beröras av direktivet.

Det måste i praktiken vara möjligt att ordna skyddsjakt och licensjakt utan orimligt långa överklagandetider. Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen som sin mening att Sverige ska verka för en ändring av art och habitatsdirektivet.

Herr talman! I avvaktan på eventuella ändringar i direktivet kan Sverige utforma en instansordning som gör att domstolsprocessen går snabbare. Regeringen gjorde våren 2016 förändringar i jaktförordningen i ett försök att skapa en snabbare instansordning under gällande EU-direktiv. Men fortfarande innebär processen att fyra olika instanser kan pröva ett ärende. Därför bör ärenden om skyddsjakt och licensjakt endast överprövas i en domstol, som därigenom blir sista instans. Regeringen bör därför snarast lägga fram ett förslag till en sådan instansordning.

Herr talman! Rovdjursangrepp på tamboskap och husdjur kan orsaka stor ekonomisk skada för lantbrukare och leder till stor otrygghet bland många som lever i rovdjurstäta områden. Kristdemokraterna vill att det ska gå att bedriva en ändamålsenlig skyddsjakt kombinerat med ersättningar till dem som får sina tamdjur rivna och dödade av rovdjur.

Ingen av våra svenska rovdjursarter är i dagsläget utrotningshotad. Vi anser att en fortsatt riktad och selektiv jakt på varg behövs och är möjlig utan att påverka vargens gynnsamma bevarandestatus.

De ekonomiska ersättningar som staten betalar ut för rovdjursdödade tamdjur behöver ses över så att en rimlig kompensation ges. Samtidigt behövs andra åtgärder för att minimera rovdjursskadorna.

Det stora antalet vildsvin i vårt land orsakar skador för stora belopp varje år. För jordbruket rör det sig om ca 600 miljoner kronor. Bönderna får betala det högsta priset då vildsvinen bökar upp åkrar och vallodlingar med stora skador som följd. Bonden får inget stöd för förlorad skörd, inga pengar för stängsel och ingen ersättning för den tid som måste läggas på avskjutning.

Vildsvinen står också för ett stort antal viltolyckor i trafiken, omkring 3 000 per år. Tidigare fanns möjlighet att få statlig ersättning för dessa skador enligt viltskadeförordningen, men det upphörde 1995.

Kristdemokraterna föreslår att markägare ska kunna få ersättning för skador orsakade av klövvilt. Totalt innebär Kristdemokraternas budgetförslag att anslaget för ersättningar för viltskador höjs med 20 miljoner kronor per år.

Herr talman! De väl etablerade stammarna av säl och skarv i Östersjön har en betydande inverkan på fiskbestånden. Säl och skarv orsakar även skador på redskap, som måste lagas eller ersättas. Detta medför extra kostnader för yrkesfisket. Dessutom gör stora skarvkolonier att växtligheten lokalt kan ta stor skada. För att komma till rätta med dessa problem anser vi att jakten på säl och skarv bör utökas.

Anf. 70 Jens Holm (V)

Herr talman! Jag läser Kristdemokraternas reservation, nr 8, om rovdjurspolitik. Enligt den vill Kristdemokraterna ändra instansordningen för rättsliga processer för licensjakt och skyddsjakt. Ni skriver att så som det är nu är risken "uppenbar att de grupperingar som inte vill se vargjakt även i fortsättningen kommer att kunna omintetgöra jakten genom överklaganden".

Vill inte Kristdemokraterna att man ska kunna överklaga beslut om jakt på varg?

Anf. 71 Magnus Oscarsson (KD)

Herr talman! Jag tackar Jens Holm för frågan.

Jens Holm kanske inte lyssnade på vad jag sa. Det är klart att det måste finnas en möjlighet att överklaga. Men som det är nu, i till exempel Värmland, är läget allvarligt. När man ska dra igång skyddsjakten överklagas den, när man sedan ska dra igång den igen överklagas den igen och så vidare och man kommer ingenvart.

Vem förlorar på detta? Jo, de som lever under trycket att vargen skadar både tamdjur och annat. Därför måste vi komma till rätta med det.

Vi tycker att det är rimligt med en instans, inte en massa olika. Men självklart ska man kunna överklaga.

Anf. 72 Jens Holm (V)

Herr talman! För knappt ett år sedan gjordes förändringar för att skynda på dessa processer, men nu vill Kristdemokraterna ändra på det igen.

Det som fortfarande är ett frågetecken är en av Kristdemokraternas motiveringar. Ni säger att det finns grupperingar som kan omintetgöra jakten genom att överklaga. Är inte hela vitsen med en rättslig process att någon ska kunna säga att det var ett dåligt beslut att ett helt bestånd ska skjutas av och därför överklagar man? Jag tycker att det är en märklig motivering.

Nu säger Magnus Oscarsson att det inte handlar om att allmänheten inte ska kunna överklaga. Men jag undrar fortfarande: Varför använder ni er av just den motiveringen?

Anf. 73 Magnus Oscarsson (KD)

Herr talman! Tar man del av debatten kan man inte undgå att höra vad som har hänt i olika delar av landet. I till exempel Värmland och Dalarna har jakten hela tiden skjutits upp på grund av överklagande efter överklagande. Här måste vi hitta en lösning.

Givetvis ska man få överklaga. Men det är bekymmersamt för dem som ska ge sig ut i skogen att de inte får skjuta för att det har överklagats. Det sköttes bättre i år, men som Jens Holm vet har det tidigare varit bekymmersamt.

Vi måste lyssna till de människor som lever i de delar av vårt land där varg är ett stort bekymmer för att tamdjur blir rivna. Det är problematiskt att man från Stockholm har åsikter om hur människor ute i landet ska leva och verka. Det är viktigt att vi lyssnar och tar till oss vad de som bor i dessa områden och upplever dessa bekymmer säger. Det vi hör är att det är bekymmersamt att vargen river tamboskap och annat. Det är därför viktigt att vi tar detta på största allvar.

Anf. 74 Monica Haider (S)

Herr talman! I dag debatterar vi miljö- och jordbruksutskottets betänkande MJU8 Biologisk mångfald. Jag vill börja med att yrka bifall till betänkandet i dess helhet och avslag på alla motioner.

Den biologiska mångfalden innehåller flera delar. Men vad innebär biologisk mångfald? Man kan dela in den i tre nivåer: genetisk variation inom varje art, variation mellan olika arter och variation mellan olika ekosystem och naturtyper.

Vid FN:s konferens i Rio de Janeiro i juni 1992 undertecknades konventionen om biologisk mångfald av 153 stater. I dag har 167 stater undertecknat konventionen. Detta har vi att förhålla oss till, och vi ska se till att leva upp till konventionen. Gör vi det? Nja, det gör vi inte riktigt. Det finns mer att göra.

Betänkandet behandlar många olika delar inom den biologiska mångfalden, alltifrån att jaktfrågor bör beslutas om nationellt till rovdjurspolitik, artskydd, bekämpning av invasiva arter och genetiskt modifierade organismer. Allt som allt innehåller det 70 motioner.

Jag kan konstatera att en del av motionerna redan är överspelade eller är på gång. Som exempel kan vi ta licensjakt på varg. Den har vi fått ordning på. Årets jakt blev av i tid, trots att den blev överklagad. Med den nya ordning som regeringen har beslutat om finns det utrymme och tid att fatta beslut och överklaga till högsta instans och ändå hinna med jakten. Detta såg vi i år. Jag är väldigt nöjd med det här efter år utan jakt. Det ska vara ordning och reda.

Regeringen har gett Jordbruksverket i uppdrag att förebygga viltangrepp på tamdjur. Vidare har Sveriges lantbruksuniversitet fått i uppdrag att kartlägga hur angrepp av stora rovdjur påverkar landsbygdens ekonomi. Jordbruksverket konstaterar att det är svårt att hitta en enda åtgärd som passar i alla enskilda fall. Det behövs hela tiden utveckling. Men man behöver också ha en fortsatt dialog om konsekvenserna för samhället. Regeringen har dessutom i två budgetar ökat anslaget för ersättning för viltskador.

Herr talman! När det gäller skyddsjakt på säl har sådan beviljats på 480 gråsälar, 260 knubbsälar och 130 vikaresälar. Det fälldes dock bara ca 200 gråsälar, 170 knubbsälar och 80 vikaresälar, vilket innebär att man inte lyckades fälla det antal som man hade tillåtelse till. Vi socialdemokrater kan tänka oss licensjakt med tanke på antalet, men det blir svårmotiverat eftersom man inte har fällt de sälar som man redan har fått skyddsjakt beviljad för.

Naturvårdsverket gjorde 2013 bedömningen att licensjakt på säl kan införas under förutsättning att den har ett tydligt syfte och att jakten ingår som ett verktyg i respektive förvaltningsplan och under förutsättning att man säkerställer gynnsam bevarandestatus. Regeringen har dessutom gett Naturvårdsverket i uppdrag att ta fram förslag på hur jakt på allmänt vatten kan förenklas i syfte att fler ska kunna jaga och att administrationen på länsstyrelserna ska minska. Detta bereds nu i Regeringskansliet.

En svårighet vad gäller jakt på säl är att Sverige inte längre har något undantag för försäljning av sälprodukter och att provtagningen vid säljakt är väldigt omfattande. Detta har Naturvårdsverket nu sett över och hade inför jakten 2016 infört förändringar.

Det är vi människor som har ett ansvar att balansera den biologiska mångfalden. Om vi inte gör det kan olika arter konkurrera ut varandra. Därför tycker vi socialdemokrater att licensjakt är en bra förvaltningsform, oavsett om det gäller älg, rovdjur eller säl. Detta gäller givetvis så länge som man uppnår gynnsam bevarandestatus. När det gäller skarven måste den genom olika åtgärder hållas tillbaka av samma anledning som jag tidigare anfört.

Herr talman! Några motioner handlar om att stoppa invasiva arters utbredning. Detta är vi i riksdagen överens om. Vi är också överens om att invasiva arters utbredning i Sverige är ett stort problem.

EU-kommissionen har antagit en unionsförteckning över 37 invasiva, främmande arter av unionsbetydelse, vilka kräver samordnade åtgärder på unionsnivå. Dessa 37 arter får man inte byta, odla, föda upp, transportera, använda eller hålla. Men om arterna redan har stor spridning i landet finns det inget krav på utrotning, utan för dessa gäller särskilda regler.

För signalkräftan ska ett nationellt hanteringsprogram tas fram för att man ska kunna hantera detta utifrån svenska förhållanden så att svenskt fiske av signalkräftan kan fortsätta.

Mårdhundsprojektet har varit framgångsrikt. Man bedömer nu att populationen är under kontroll och nedåtgående. Det behövs dock fortsatt metodutveckling och studier om mårdhundens inverkan på biodiversiteten, vilket planeras för kommande år.

Alla de frågor som vi har talat om i dag handlar om biologisk mångfald, som är en förutsättning för att planeten ska överleva och för att vi ska ha något att överlämna till kommande generationer. I detta arbete behöver vi hjälpas åt. Det gör vi också hela tiden här i riksdagen, till exempel i Miljömålsberedningen och genom Energikommissionens förslag, som i förlängningen även handlar om biologisk mångfald.

(Applåder)

Anf. 75 Emma Nohrén (MP)

Herr talman! Vi debatterar i dag betänkandet om biologisk mångfald, vilket är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag vill börja med att yrka bifall till betänkandet i dess helhet och avslag på alla motioner.

Precis som några talare tidigare har tagit upp blir man lite fundersam när man läser titeln på betänkandet: Biologisk mångfald. Mycket handlar i stället om att begränsa den biologiska mångfalden, ibland skjuta eller minska den.

Jag vill ge en liten historisk bakgrund till biologisk mångfald eller biodiversitet. Vad innebär detta? Det definierades i Riokonventionen 1992 på följande sätt: Biologisk mångfald är variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung, inklusive från bland annat landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem och de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår. Detta innefattar mångfald inom arter - alltså genetisk variation - mellan arter och av ekosystem.

Hela detta komplex ingår i begreppet biologisk mångfald eller biodiversitet.

När jag började på universitetet i början av 2000-talet och under min senare forskarutbildning var "biologisk mångfald" modeord. Det gick inte att få en enda forskningspeng om man inte hade fått med detta i ansökningarna. Jag vet inte hur många gånger man kunde trycka in det i ett och samma abstract. I dag är nog modeordet "klimatförändringar" eller "havsförsurning". Vi har dock samma utmaningar. Bara för att modeorden ändras betyder det inte att utmaningarna för biologisk mångfald har förändrats. De har snarare eskalerat.

De numera välkända planetära gränserna, som Stockholm Resilience Centre och Johan Rockström har tagit fram, blev kända för den breda allmänheten tack vare Johan Rockströms Sommar-program för två år sedan. Det finns nio planetära gränser som man inte får överskrida, för då kan ekosystemet tippa, och vi vet inte riktigt vad som då händer.

Av de nio pelare som finns där är det en som går långt över gränsen och är illröd. Det är just biologisk mångfald och förlust av livsmiljöer. Det står utom tvivel att det är vi människor som påverkar detta.

Herr talman! I Sverige är i dag ca 10 procent av våra djur, växter och svampar så hotade att de löper risk att dö ut. Slätrockan är till exempel nationellt utdöd. De här livsmiljöerna har påverkats av miljöförstörelse, såsom att vi släpper ut olika gifter, men också av hur vi lever och verkar, även ibland när vi tror att vi gör gott. Modernt jordbruk, skogsbruk och fiske har rationaliserats och gör att livsmiljöerna försvinner eller krymper.

På Naturvårdsverkets hemsida kan man vad gäller biologisk mångfald läsa att variationsrik landsbygd "har ersatts av vidsträckta och likformiga skogsområden eller åkrar där bara ett litet antal växter och djur kan leva. Samtidigt har igenväxning och förbuskning av jordbruksmarker försämrat chanserna för många arter". Det gör att många av de arter som behöver ett varierat landskap har minskat. Även många av våra vanliga arter har minskat i antal.

Med tanke på denna lite dystra bakgrund tycker jag att vi ska vara väldigt glada över den framsynthet som EU-kommissionen och dåvarande EG visade 1992, när man antog direktivet om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, det som i vardagligt tal kallas för art- och habitatdirektivet. Syftet med direktivet är att säkerställa den biologiska mångfalden genom att bevara livsmiljöer samt vilda djur och växter inom EU. Många av de här utmaningarna är för stora för att vi som enskilt land eller enskilt område ska kunna klara dem. Att göra det inom EU är ett stort steg på vägen. Sedan togs det upp i Rio. Det här följde med oss när vi blev medlemmar i EU några år senare. År 2009 kom också fågeldirektivet, som innehåller regler för fåglar och deras bon och reden.

Men trots att det i både art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet står att man ska ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov samt lokala och regionala särdrag - vilket vi också gör i Sverige; vi har till exempel licensjakt på varg - är det många som hela tiden ifrågasätter det här och tycker att det ska vara ännu mer regionaliserat, tas bort eller ändras. Det är inte bara vi i Sverige som ibland klagar på detta, utan det gör man från andra håll också.

Detta ledde till att EU-kommissionen gjorde en utvärdering som påbörjades 2014. Man gjorde en så kallad fitness check. Uppnår man det som var syftet med art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet? Är det kostnadseffektivt? Funkar det? Överensstämmer det med annan EU-lagstiftning? Allt det här vred och vände man på. Sverige var ett av de länder som granskades extra hårt eftersom vi själva ville det. I december gick en kommissionär ut med kommissionens utvärdering och sa att naturvårdsdirektiven fortfarande är ändamålsenliga och relevanta och inte kommer att öppnas för översyn. Snarare är det så att vi behöver leverera fler konkreta förslag för naturen, människorna och ekonomin samt för att genomförandet ska förbättras. Det haltar nämligen på många ställen. Samarbetet ska förbättras tillsammans med de lokala myndigheterna och olika aktörer i medlemsstaterna. Det är precis det vi i Sverige gör. Sedan kan det förstås bli konflikter mellan de olika områdena.

Skarv har tagits upp här. Man pratar ganska generellt om skarven. Det är tre olika arter - eller egentligen två, varav en har två underarter. Där ser vi att det finns en del problem. På fredag presenteras en doktorsavhandling där man har tagit upp skarven. Man har tittat på dieten och sett att de lokala fiskebestånden kan påverkas. Det som föreslås är kanske inte bara jakt rakt upp och ned. Det är inte alltid som det uppnår det syfte man vill ha. Man kan också till exempel skydda vandrande fisk, som ofta blir hårt drabbad, genom att ordna gömslen under ytan, nät över vatten och laserljus för att skrämma bort dem. Det finns en mängd olika saker man kan göra förutom jakt. Men sedan har vi en skyddsjakt, och den visar sig vara relevant och bra.

Vi har också skyddsjakt på säl. Som ni har hört skjuts inte ens de djur som är beviljade. Men vi har nu gynnsam bevarandestatus, och efter Naturvårdsverkets utredning om eventuell licensjakt pågår det en översyn av detta i Regeringskansliet.

Vi har även pratat om invasiva arter. Som ledamoten Monica Haider tidigare sa pågår det en översyn där inom EU-reglementet. Sverige har skickat in att vi tycker att amerikansk hummer ska vara med där. Vi har också en kompletterande nationell lagstiftning som håller på att beredas inom Regeringskansliet. En proposition är aviserad under det här halvåret.

Jag tycker alltså att vi gör mycket. Jag tycker också att dagens debatt borde handla mycket mer om hur vi kan stärka den biologiska mångfalden snarare än att försöka krympa den. Miljöpartiet och den här regeringen har visat att vi menar allvar med biologisk mångfald. Vi satsar 1 miljard på biologisk mångfald, skydd av värdefull natur och skötsel av densamma. Vi satsar mer pengar på havsmiljön och ger mer medel till Artdatabanken och deras viktiga arbete med att kartlägga och informera om biologisk mångfald. Vi satsar mer på ekologiskt jordbruk och mer på miljöövervakning. Jag hoppas att nästa års debatt om biologisk mångfald kommer att innehålla mer av de bitarna även från oppositionen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Stina Bergström (MP).

Anf. 76 Jesper Skalberg Karlsson (M)

Herr talman! I mitt tidigare anförande försökte jag slå an en försiktigt optimistisk ton angående genetiskt modifierade grödor. Som moderat tror jag också att primär- och livsmedelsproduktionen inte kan skyddas från teknikutveckling och konkurrens, att det snarare är bra att vi har forskning på det området och att politiken inte borde motsätta sig grödor som bevisligen är säkra.

Tyvärr läser jag i ATL från den 27 januari i år att Sverige, egentligen för första gången, röstar nej till godkännande av en GMO-gröda, i det här fallet en majssort, trots att Europeiska unionens expertmyndighet Efsa bedömer grödan som säker och trots att svenska Jordbruksverket instämmer i den bedömningen.

Jag skulle vilja fråga ledamoten Emma Nohrén: Varför går regeringen emot den samlade expertisen när det gäller GMO-grödor?

Anf. 77 Emma Nohrén (MP)

Herr talman! Jag tackar Jesper Skalberg Karlsson för frågan. När det gäller GMO-grödor har vi ett litet problem i och med att lagstiftningen är föråldrad snarare än tekniken, som hela tiden springer framåt. Nu pratar man inte längre om genmodifierade grödor utan om genredigerade grödor, där man inte tar in någonting.

Jag är inte helt säker på vilket fall Jesper Skalberg Karlsson menar, men jag tror att det gäller den majs som är resistent mot ett bekämpningsmedel som är förbjudet att använda i Sverige och som är hormonstörande. Det är därför vi har valt att rösta nej. Det finns också en överenskommelse om att Sverige kommer att säga nej till odling av grödor som innehåller gifter och bekämpningsmedel som inte är tillåtna i Sverige.

Anf. 78 Jesper Skalberg Karlsson (M)

Herr talman! Det blir långsiktigt svårt om Sverige ska gå ifrån den princip som vi har haft under lång tid, det vill säga att vi lyssnar på våra egna och Europeiska unionens expertmyndigheter när det gäller till exempel GMO-grödor.

Jag var före den här debatten inne på Miljöpartiets hemsida för att kolla lite vad det är Emma Nohréns parti specifikt tycker och inte bara vilken regeringens hållning är. Där står det bland annat att man långsiktigt vill att allt jordbruk i EU ska vara ekologiskt. Vi ser också att regeringen röstar nej till nya GMO-grödor trots att de bevisligen är säkra, enligt både våra egna och Europeiska unionens myndigheter. Frågan blir varifrån maten långsiktigt ska komma om vi säger nej till teknikutvecklingen och dessutom bara vill odla ekologiskt, vilket ger mindre skördar.

Det är tråkigt att regeringen lämnar det svenska förhållningssättet gentemot GMO. Man överger egentligen en ordning som har fungerat och hållit över flera regeringar. Utöver att man nu bryter mot den överenskommelsen var MP med och bröt mot budgetpraxisen 2013. Finns det fler förhållningssätt och mer praxis som Miljöpartiet är på väg att lämna? Är man på väg åt Vänsterpartiets håll och ska lämna det finanspolitiska ramverket? Finns det andra saker vi borde se upp för framöver?

Anf. 79 Emma Nohrén (MP)

Herr talman! Tack för de frågorna, Jesper Skalberg Karlsson!

När vi tittar på genmodifierade grödor, GMO, finns en gemensam lagstiftning inom EU om hur de ska hanteras. Där ska man ta hänsyn till socioekonomiska effekter, utsädeshantering i landet där produkten produceras, hur det slår på marknaden och allting sådant. Det handlar inte bara om hur säker den är att äta och hantera.

Där kan vi ibland tycka olika än andra partier, till exempel ditt eget, och se att till exempel de socioekonomiska effekterna i hemlandet slår hårt. Vi ser också att det väldigt sällan finns långa studier. De flesta är 90 dagar när man tittar på farligheten och hur det påverkar organismerna i marken.

Grödor som tas fram för att vara med tillsammans med en pesticid, ett bekämpningsmedel, ger också stora problem. Man använder medlet, men det ger också resistensproblem. Det finns risk att det kan sprida sig till de inhemska grödorna via pollen. Det gäller till exempel för majs om det finns vildmajs, och så vidare.

Vi ser en hel del andra faror med hur säkert det är att äta. Sedan har det med de senaste teknikerna blivit en uppsjö av andra användningsområden och mycket enklare att hålla på med GMO. Nu talar man mer om genredigeringstekniker och så vidare. Där ser vi att EU:s lagstiftning är föråldrad och att man skulle behöva gå vidare och komma fram till en ordning där man ser till hur farlig grödan är snarare än till med vilken teknik den har kommit fram.

Anf. 80 Lars Tysklind (L)

Herr talman! I dag diskuterar vi biologisk mångfald. Det är lätt att bli lite högtidlig när man diskuterar biologisk mångfald. Det är en grundläggande överlevnadsfråga att kunna bevara och skydda den biologiska mångfalden. Man kan uttrycka det som att biologisk mångfald har ett egenvärde på det sättet att vi har svårt att greppa eller egentligen inte har kunskap om hela spektrumet av biologisk mångfald och vad det har för värde i ekosystemen. Det har också det värdet att vi kan ta ut så kallade ekosystemtjänster ur systemet, som vi alla har gott av.

Det har också nämnts i debatten, och det tycker jag är värt att lyfta fram igen, att en rik biologisk mångfald är den största garanten vi har för att ekosystemen ska kunna anpassa sig till de tyvärr oundvikliga klimatförändringar som vi har framför oss. Det är också en viktig punkt i sammanhanget.

När det gäller att bevara och skydda biologisk mångfald handlar det väldigt mycket om långsiktig och hållbar förvaltning, där det finns balans mellan bevarande och brukande. När man läser betänkandet ser man att det går att applicera på mer eller mindre samtliga rubriker i dag.

Jag tror att vi alla är medvetna om att det är allt fler arter som är utrotningshotade. Det behövs stark lagstiftning, information, biotopskydd och så vidare för att kunna skydda och bevara den biologiska mångfalden. Artdatabankens arbete ska också lyftas fram som väldigt viktigt. När det gäller skydd kommer det att länkas till nästa debatt när vi talar om naturvård och områdesskydd om kanske någon timme. Detta hänger ihop.

Herr talman! En annan sak som jag gärna vill lyfta fram är den biologiska mångfald som vi bevarar inom odlingslandskapet genom miljöersättningar och Landsbygdsprogrammet. Det skapar förutsättningar för en hållbar livsmedelsproduktion samtidigt som vi lägger grunden för öppna landskap och den biologiska mångfald som det skapar. Det handlar om både natur- och kulturvärden, och så vidare.

Man kan ändå lyfta fram att det är lite märkligt att det var just de ersättningarna som blev nedprioriterade vid de utbetalningar av stöd till jordbruket som har gjorts under den här perioden. De är otroligt viktiga att ha kvar. Ni vet mycket väl att vi från liberal sida inte är så mycket för subventioner och stöd inom produktionen. Men just miljöersättningarna för kollektiva nyttigheter står vi helt bakom.

Herr talman! Det finns en proposition som heter Utvidgning av Tivedens nationalpark, som formellt har kopplats ihop med nästa debatt. Det finns ett avsnitt som inte framgår så där jättemycket av titeln, eller inte alls skulle jag vilja påstå. Det handlar om EU:s naturvårdsdirektiv och licensjakt på varg. Det är lite svårt att utläsa det när man bara läser på framsidan. Även om det är knutet till nästa debatt tycker jag att det har så pass mycket att göra med detta att jag dristar mig att hänvisa till det.

När det först gäller naturvårdsdirektiven måste vi, vad vi än tycker och tänker, förhålla oss till det besked vi har fått av EU-kommissionären: att naturvårdsdirektiven inte kommer att öppnas för översyn. Kommissionen bedömer, precis som jag har sagt, att de fortfarande är relevanta och ändamålsenliga. Det är också viktigt att ha med sig att kommissionen samtidigt framhåller att genomförandet behöver förbättras i nära samarbete med lokala myndigheter och andra aktörer i medlemsländerna. Det finns en flexibilitet i direktiven som vi kanske inte utnyttjar alla gånger.

Den skrivning som regeringen gör i nämnda proposition kan tyvärr uppfattas som lite passiv. Man konstaterar bara att det inte finns mer att göra från svensk sida för att ändra på naturvårdsdirektivens klassificering av hotade arter. Det är väl rätt i sak. Men från min och Liberalernas sida vill vi verkligen uppmana regeringen att ta fasta på möjligheten att utveckla genomförande utifrån möjligt nationellt utrymme. Det finns ett nationellt utrymme, och det ska man naturligtvis utnyttja eftersom frågan om direktivens framtid är avgjord.

Herr talman! Just detta med att utnyttja det nationella utrymmet tycker vi från liberal sida klart kan kopplas till den diskussion vi har i dag om förvaltning av skarv och säl och även inom rovdjurspolitiken. Det är hela tiden aktuellt. Utskottet konstaterar också att kommissionen uppmuntrar medlemsstaterna att utnyttja den flexibilitet som trots allt finns i till exempel fågeldirektivet.

När det gäller skarv bör vi naturligtvis utnyttja detta så långt som möjligt. Jag vet att Jesper Skalberg Karlsson i början av debatten lyfte fram att det är ett hot mot bland annat de lokala fiskebestånden. Det är tvivelsutan på det sättet. På många ställen har skarv blivit en direkt plåga. Den flexibilitet som finns ska vi absolut utnyttja så långt möjligt.

Herr talman! När det gäller rovdjursförvaltningen fattades ett viktigt beslut 2013 under alliansregeringen då förvaltningen regionaliserades ytterligare i och med att Naturvårdsverket fick rätt att delegera beslut om skydds- eller licensjakt till länsstyrelsen. Det centrala i detta blev att det blev möjligt att flytta besluten närmare de människor som direkt berörs i sin vardag, och det tycker vi är bra.

Detta med att man har en nära dialog med alla berörda, både enskilda och intresseorganisationer, är otroligt viktigt för acceptans och legitimitet för ett regelverk. Det är inte minst helt avgörande för att få en fungerande rovdjursförvaltning.

När vi förra gången diskuterade betänkandet, om jag kommer ihåg det rätt, slutade vi i att hur vi än gör överprövningsprocessen måste den vara effektiv och ändamålsenlig för att man ska få en fungerande förvaltning. Överprövningsprocessen får inte i sig bli ett moment 22 i det hela.

Den specialisering som nu har skett innebär att ärendena avgörs - och dessutom skyndsamt, som det heter - i Förvaltningsrätten i Luleå och är av allt att döma en bra väg att gå. Om man ser till resultatet av årets besluts- och överklagandeprocess märker man att det hela har fungerat enligt de tänkta tidsnormer och tidsramar som finns.

I dagsläget är det viktiga egentligen att man följer upp att systemet fortsätter att fungera, och det torde det av allt att döma kunna göra. Det tycker vi i grunden är bra.

Anf. 81 Stina Bergström (MP)

Herr talman! Under de senaste åren har handeln med vilda djur och växter nått rekordnivåer. Enligt Världsnaturfonden, WWF, har efterfrågan på produkter från vilda djur och växter växt explosionsartat. Efterfrågan rör i stor utsträckning material från utrotningshotade djur som noshörningshorn, lejon- och tigerskinn, exklusiva träslag, ormskinn och elfenben.

Varje år skjuts runt 30 000 elefanter olagligt i Afrika. Den illegala jakten har ökat katastrofalt och lett till att de afrikanska elefanterna, savann- och skogselefanter, har minskat kraftigt de senaste åren. Värst är situationen i Zimbabwe och Tanzania. Bara i Tanzania tjuvsköts 15 000 elefanter förra året, och elefantstammen har mer än halverats sedan 2009. Den afrikanska elefantkoalitionen AEC, ett samarbete mellan 29 afrikanska stater, menar att det med nuvarande takt finns en risk för att elefanten utrotas inom 25 år.

Anledningen till den illegala jakten är den ökande efterfrågan på elfenben, framför allt i Asien. Det gäller Kina och Vietnam med flera länder. Föremål i elfenben innebär status, och elefantbetarna är värda sin vikt i guld. Den årliga handeln med de 30 000 elefanterna värderas till 50 miljarder kronor. Även om den lokala tjuvjägaren bara får en liten skärv av detta är det tillräckligt incitament för att tjuvjaga och döda både elefanter och deras mänskliga vakter.

För att komma åt den illegala jakten behöver flera saker göras i de länder där elefanterna lever. Det handlar om att öka bevakningen och att arbeta med inställningen till elefanten från lokalbefolkningen, som ofta ser djuren både som konkurrenter om betesmark och som skadedjur. Det handlar också om insatser mot korruption.

Herr talman! Många anser dock att det också måste fattas ett internationellt beslut om en skärpning av förbudet mot handel med elfenben i världen. Dagens förbud mot handel mellan länder ger Botswana, Namibia, Sydafrika och Zimbabwe vissa undantag för att handla med elfenben. Handel med elfenben inom länder är också tillåtet i dessa länder. Detta och de fyra ländernas undantag bidrar till att konsumtion av elfenben blir mer socialt accepterat i världen och tillåts öka. Tjuvjagat elfenben lämnar också Afrika under täckmantel av att det är legalt.

På Citeskonferensen i Johannesburg drev Kenya och andra stater i AEC, precis som Jens Holm redan har berättat, med stöd av bland andra Botswana, som har den största elefantpopulationen i Afrika, på för ett starkare skydd för de afrikanska elefanterna. De ville ha ett starkare förbud mot handel med elfenben. Det var ett förslag som också stöddes av The International Union for Conservation of Nature, UCNA. Det är världens äldsta naturvårdsorganisation med mer än 1 300 medlemmar från 160 länder.

Förslaget röstades dock ned. Bland andra röstade de 28 EU-länderna nej till förslaget. Jag anser att EU hamnade på fel sida i omröstningen. Jag anser också, i enlighet med min motion som behandlas i betänkandet, att Sverige och EU måste ta starkare ställning för ett internationellt totalförbud mot handel med elfenben för att rädda den afrikanska elefanten från utrotning.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)