Driftsformer för sjukhus

Fru talman! Sverige kan erbjuda en i förhållande till många andra länder mycket bra hälso- och sjukvård. Det är vi nog överens om oavsett politisk uppfattning. Samtidigt hör just hälso- och sjukvård till de ämnen som kanske diskuteras mest när människor hör av sig till politikerna. Vi vet att svensk sjukvård står inför stora utmaningar inom en snar framtid. En sådan utmaning är just driftsformer för sjukhus. Bakgrunden till dagens debatt är regeringens proposition Driftsformer för sjukhus och sex motioner som har väckts med anledning av propositionen. Vidare behandlas tre motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. Utskottet har hållit en offentlig utfrågning för att bredda beslutsunderlaget. I denna deltog bland annat representanter för Socialdepartementet, Sveriges läkarförbund, Vårdförbundet, PRO, SPF och Vårdföretagarna. Socialutskottet tillstyrker regeringens förslag att upphäva inskränkningarna i landstingens möjligheter att överlämna driften av regionsjukhus, regionkliniker och övriga sjukhus till annan. Det innebär att landstingen ska kunna sluta avtal om driften av sjukhus utan krav på att avtalen innehåller villkor om att verksamheten ska drivas utan syfte att ge vinst åt ägare eller motsvarande intressent. Avtalen ska inte heller behöva innehålla villkor om att vården ska bedrivas uteslutande med offentlig finansiering och vårdavgifter. Vidare ska landstingen kunna överlämna driften av regionsjukhus och regionkliniker till någon annan. Utskottet ställer sig även bakom regeringens förslag att det nuvarande kravet på att bedriva hälso- och sjukvård vid minst ett sjukhus i offentlig regi upphävs. Denna lagändring föreslås träda i kraft den 1 juli 2007. Fru talman! Vi ser fram emot en spännande och intressant debatt här i dag. Vi kan ha olika utgångspunkter i frågan som gör att vi naturligtvis tycker olika. Men det gemensamma för oss i socialutskottet är ändå, för att använda ett bevingat uttryck, att vi alla värnar om mens sana in corpore sano - en sund själ i en sund kropp. Därmed kan debatten börja.

Fru talman! Fredrik Reinfeldt lovade i valrörelsen att inte sälja ut akutsjukhusen. Därmed ströks privatiseringsdebatten från dagordningen. Men nu lägger alliansen, trots detta löfte, fram en proposition, Driftsformer för sjukhus , som gör det fritt fram för att flagga ut hela sjukhusflottan från den 1 juli. Det är inte bara ett skamligt löftesbrott utan också ett förhastat och ogenomtänkt förslag. Den diskussion som borde ha ägt rum under valrörelsen, men som målades över med en lögn, måste därför föras nu i elfte timmen. "För det första har sjukvården en spännvidd som ingen annan allmän medborgarservice. Sjukvården kan vara mycket enkel, som när läkare skriver ut hostmedicin per telefon. Och oerhört komplicerad, som när flera läkarteam måste avlösa varandra för att genomföra en komplicerad organtransplantation. Att bassjukvård kan privatiseras utan att kvaliteten sjunker betyder inte att storsjukhusen utan vidare kan säljas till högstbjudande eller splittras upp i vårdgallerior. Medan basvården bör decentraliseras så långt möjligt måste specialistvården tvärtom koncentreras. - - - Det andra argumentet mot utförsäljning av stora sjukhus, särskilt universitetskliniker, följer av det första: konkurrensen blir skenbar. Konkurrens mellan privat och offentligt må ha sin plats i den lågteknologiska vården. Men jämfört med ett akutsjukhus är en vårdcentral billig både att upprätta och driva. Och ganska lätt att flytta. Men ett sjukhus står där det står. Även efter en privatisering råder i praktiken en monopolsituation." Fru talman! Jag citerade en krönika av P.C. Jersild som inledning på mitt anförande. Och jag håller med om det som P.C. Jersild säger. Vi har en viktig debatt att föra i dag, och det är ett oerhört viktigt beslut som riksdagen kommer att fatta om några timmar. Det handlar om ett systemskifte i sjukvården. Det handlar inte, som P.C. Jersild också beskriver bra, om mångfald i sjukvården. Det finns med dagens lagstiftning alla möjligheter att lägga ut delar av vården på entreprenad när man tycker att det är lämpligt. Också sjukhus kan läggas ut på entreprenad under förutsättning att man följer fyra enkla regler. De fyra enkla reglerna är att man inte ska ha gräddfiler, utan att patienterna ska tas emot utifrån sina behov och inga andra kriterier, att man ska återinvestera vinsten i verksamheten, att man inte får sälja ut universitetssjukhus och att det måste finnas minst ett sjukhus i varje landsting som drivs offentligt. Det är rimliga regler som ger bra spelregler också för mångfald i sjukvården. Den proposition som vi ska besluta om här i dag handlar om någonting annat än mångfald. Den handlar om ett systemskifte i sjukvården. Det är att öppna för utförsäljning eller utflaggning av våra mest högspecialiserade sjukhus, universitetssjukhusen, som utgör en gemensam skatt för oss i form av både kompetens och investeringar. Det handlar om att öppna för gräddfiler i sjukvården, att privatbetalande patienter ska kunna gå före eller få bättre vård än alla andra som finansierar sin vård med skattemedel. Något som vi länge har varit mycket stolta över i Sverige, och som väckt beundran från många andra länder, är just detta att också den högspecialiserade vården, den dyraste och svåraste sjukvården, är till för alla på lika villkor utifrån behov. Där är det inte så att den som är rik kan köpa sig förtur i kön. Cancervården är ett bra sådant exempel. Vi har många svåra diskussioner att föra om prioriteringar i cancervården. Vi för dem ofta här i riksdagen. De förs ute i samhället. Det fördes alldeles nyligen diskussioner bland olika specialister om de olika nationella riktlinjer som nyligen framtagits. Det är svåra frågor. Men en viktig sak är att den allra bästa cancervården - och vi är duktiga på cancervård i Sverige, även om vi kan bli bättre - utförs av den offentliga sjukvården, och den har alla tillgång till på lika villkor. Visar det sig att det inte är lika villkor har vi politiska medel att använda för att säkerställa likvärdigheten. Om man säljer ut Radiumhemmet och tillåter Radiumhemmet att ta emot privatbetalande patienter, hur länge till kommer vi då att kunna vara stolta över en högklassig cancervård som är lika för alla? Jag skulle vilja fråga Göran Hägglund som ju är här i kammaren: Om man nu inför gräddfiler, det vill säga möjligheten för den som betalar privat eller har privat sjukvårdsförsäkring att kunna köpa sig bättre eller snabbare vård på offentligt finansierade sjukhus som läggs ut på entreprenad - vilket lagändringen som vi ska besluta om i dag innebär - varför då bara på de sjukhus som drivs på entreprenad? Ska också andra delar av den offentliga sjukvården öppnas för privatbetalande patienter? Varför ska i så fall inte ett offentligt drivet och offentligt finansierat sjukhus få göra samma sak som ett offentligt finansierat entreprenaddrivet sjukhus får göra och ta emot privatbetalande patienter? Kan Göran Hägglund ge svar på de frågorna i dag? Det är många som undrar över om detta systemskifte ska ta ytterligare ett steg och också gälla hela den offentliga sjukvården. Jag menar att statsministern, precis som P.C. Jersild beskrev i en krönika, var falsk i valrörelsen. Jag citerar vad Fredrik Reinfeldt sade till Göran Persson i en av de avslutande partiledardebatterna i SVT. Han sade så här när frågan om utförsäljning av akutsjukhus kom upp: "Vi vill inte sälja akutsjukhus, som du påstod i en tidigare debatt. Vi har inte det förslaget. Jag är glad att du gav mig möjlighet att ge det beskedet här i kväll." Så sade Fredrik Reinfeldt i valrörelsen. Jag tror att det var få människor som inte uppfattade det som att Moderaterna och alliansen inte tänkte genomföra förändringarna när det gäller utförsäljning av akutsjukhusen. Man kan alltid diskutera värdet av ord, men i en avslutande partiledardebatt är det svårt att uppfatta detta på ett annat sätt än att man inte tänker genomföra det förslaget. Jag förstår varför han sade det. Ni vill naturligtvis inte ha denna debatt. Det finns inget folkligt stöd för de förändringar som ni nu kommer att rösta igenom här i kammaren. Det finns tvärtom ett starkt folkligt stöd för att vi ska ha en sjukvård som fördelas efter behov och där det inte är möjligt med gräddfiler utan där man kan vara säker på att om någon annan får gå före är det för att den är sjukare och inte för att den har betalat mer för sjukvården. Och även om jag blir drabbad av en sjukdom som visar sig vara oerhört dyr att behandla kommer jag att få den behandlingen. Man kommer inte att väga in vad jag har betalat för att få den behandlingen. Det finns ett mycket starkt stöd hos svenska folket för detta som ni nu river upp. Det finns också ett mycket starkt stöd för att våra viktigaste sjukhus ska vara vår gemensamma tillgång och inte något som ska ägas av internationella börsföretag där besluten ska fattas i slutna styrelserum långt utanför vårt land. Det finns ett mycket starkt stöd för att inte låta marknadstänkande och ohejdat vinstintresse få styra och vara drivkraft för sjukvården och dess utveckling. Jag tror också att det finns stöd för att man ska vara öppen för mångfald i sjukvården. Det är bra att man kan pröva andra utförare och att det inte alltid är landstingen som är bäst på att utföra sjukvården. Men det är inte det som beslutet handlar om. Beslutet i dag handlar om universitetssjukhusen och möjligheten att köpa sig förtur eller bättre vård på de stora sjukhusen. Det är det som vi är oense om och inte om mångfalden i vården. Kanske är vi oense om mångfalden också, när jag tänker efter. Det är väl så, Göran Hägglund, att regeringen i morgon kommer att ta beslut om att lägga ned Mångfaldsdelegationen. Delegationen för mångfald i vården tillsattes under min tid och har till uppgift att komma med förslag på hur man ska underlätta för små aktörer att kunna vara med i vård och omsorg. Vi vet hur det ser ut många gånger. När en liten idéburen organisation eller ett personalkooperativ - många av dem har ett starkt eget engagemang i den vård och omsorg som de själva arbetar med eller är starkt förknippade med, kanske via en värdegrund eller gemensamt ägande - tar över en verksamhet finns det ofta ett starkt positivt värde i just detta. Men så händer det som ofta händer. Vid nästa upphandling kommer en stor koncern med helt andra ekonomiska muskler och lägger ett ekonomiskt fördelaktigare anbud. Då förlorar den mindre, engagerade entreprenören sitt avtal och så är hela det värdet förlorat. Vi såg det för något år sedan på Brommageriatriken som var ett bra exempel på ett personalkooperativ med stort engagemang där alla var nöjda med kvaliteten men där man blev utkonkurrerad i upphandlingen. Detta är inga lätta frågor, men det var precis det som delegationen skulle komma med förslag på: Hur kan vi underlätta situationen för de små aktörerna som inte har de stora ekonomiska musklerna? Efter vad som står på listan ska regeringen i morgon ta beslut om att lägga ned delegationen. Det blir alltså inga förslag på hur de små aktörerna ska få lättare att agera i sjukvården. Samtidigt planerar riksdagen i dag att ta beslut om att underlätta för de stora internationella börsföretagen att vara med och köpa och sälja ut våra universitetssjukhus till högstbjudande. Det är osmakligt att satsa på de stora internationella vårdkoncernerna och prata om mångfald men samtidigt lägga ned delegationen för mångfald i vården. Det finns ett perspektiv till som jag vill ta upp, fru talman. Det handlar om forskningen och utbildningen. Sverige har varit och är framgångsrikt när det gäller medicinsk forskning. Det bästa universitetet är Karolinska Institutet som rankas högst bland svenska universitet i olika internationella jämförelser. Det brukar faktiskt inte vara något annat svenskt universitet som kommer i närheten när man gör de internationella jämförelserna. Man kan alltid i någon mån ifrågasätta sådana jämförelser, men det är hur som helst ett universitet med mycket goda resultat. Låt mig citera vad Harriet Wallberg-Henriksson, rektor för Karolinska Institutet, skrev tillsammans med prorektor Hans Forssberg med anledning av den proposition som vi nu behandlar: "Som högsta chefer för landets enda medicinska universitet . är vi oroliga för att lagändringen kraftigt försämrar förutsättningarna att bedriva konkurrenskraftig medicinsk utbildning och forskning i vårt land. - - - Ett skräckscenario är att våra stora universitetssjukhus styckas upp och förvandlas till vårdgallerior med olika aktörer för varje specialitet. Lägg därtill återkommande upphandlingar och byten av ansvariga aktörer där vinstintresset inte ger utrymme för vare sig långsiktiga forskningsprojekt eller utbildning på mer grundläggande nivå. Sådana 'vårdgallerior' istället för sammanhållna universitetssjukhus skulle innebära att både forskning och utbildning kraftigt försvåras eller till och med omöjliggörs i vårt land." Göran Hägglund, detta är mycket allvarlig kritik som framförs av ett framstående universitet. Denna kritik har på inget sätt behandlats i propositionen. Den viftas snarast bort med vänsterhanden, och man säger att det är viktigt med ett bra samarbete. Jo tack, det är det. Men vi har hittills inte sett något sådant bra samarbete mellan Karolinska Institutet och de privata vårdgivarna som är ganska många i Stockholm. Man har tvärtom ganska dåliga erfarenheter av det samarbetet. Det är till exempel svårt att få fram utbildningsplatser. Du har över huvud taget inte brytt dig om frågan om att de olika verksamheterna följer helt olika tidsperspektiv. Upphandlingen av sjukvård följer ett tidsperspektiv. Planeringen av medicinsk forskning följer ett helt annat tidsperspektiv. De två frågorna kommer att bli svåra att förena. Och det kommer att bli svårt att förena tjänster, vilket är en viktig förutsättning för att kunna bedriva en bra verksamhet. Avslutningsvis vill jag kommentera två ståndpunkter som brukar framföras av de borgerliga debattörerna i denna fråga. Ni brukar säga att man inte ska överdriva riskerna, att det inte kommer att bli så illa, att det säkert inte kommer att bli så många sjukhus som säljs ut och att det säkert blir som det var innan den nuvarande lagstiftningen fanns på plats. Det är inte sant. Den nuvarande lagstiftningen kom till just eftersom det för första gången började förekomma att man ville sälja ut sjukhus. Då sade vi socialdemokrater tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet att okej, det kan man göra, men då är det rimligt att det finns vissa regler som ska gälla när man lägger ut ett sjukhus på entreprenad. Vi satte upp fyra regler. Det är dem som ni nu tar bort, och ni gör det för att det finns företrädare ute i landstingen, som är sjukvårdshuvudmännen, som vill sälja ut. Moderaterna i Stockholm har sagt att man vill göra vårdgalleria av Karolinska sjukhuset. Moderaterna i Västmanland säger att man vill sälja ut Centrallasarettet i Västerås. Och det har bara gått ett halvår sedan Moderaternas partiledare sade i tv att man inte hade några sådana planer. Det ska bli intressant att se hur många sådana planer som dyker upp under de närmaste åren. Det är inte sant att vi återgår till det läge som var innan nuvarande lagstiftning fanns på plats. Det är ett nytt läge, och jag hävdar att det är ett systemskifte i sjukvården. Jag hävdar att det är falskt att tala om mångfald. Vi har möjlighet till mångfald i sjukvården med den lagstiftning som finns. Med de beslut som ni planerar att ta i dag och i morgon blir det mindre mångfald och mer monopol - privata monopol. Bifall till reservationen! I detta anförande instämde Ann Arleklo, Lennart Axelsson, Catharina Bråkenhielm, Christer Engelhardt, Fredrik Olovsson, Marina Pettersson, Per Svedberg och Björn von Sydow (alla s).

Fru talman! Alla de som under de senaste åren har debatterat och lobbat för sjukvårdens omvandling till affärsverksamhet jublar i dag. Det har varit mäktiga personer och grupper som högljutt har fört fram sitt budskap: Vinsten och marknaden ska ha sin plats inom hälso- och sjukvården! Redan då regeringen - eller rättare sagt socialminister Göran Hägglund - för ett par månader sedan presenterade sin proposition var omvandlingen tydlig. Vid sin sida vid presskonferensen hade ministern placerat vd:n för Svenskt Näringsliv. Det var en ovanlig syn för mina ögon när vi talar om hälso- och sjukvård, men för den borgerliga regeringen en självklarhet. I slutet av februari presenterades propositionen, i dag kommer ett beslut att tas här i kammaren och redan den 1 juli träder lagen i kraft. Fort ska det gå när man stiftar en lag som innebär ett systemskifte i svensk sjukvård. Med sådan fart kan vi förstå att lagen bygger på massor med antaganden, tro och förhoppningar. Konkreta konsekvensanalyser lyser med sin frånvaro. En av de förhoppningar som regeringen framför är att mångfald bidrar till en mer effektiv hälso- och sjukvård. Genom konkurrensutsättning ska vi spara pengar igen. Regeringens naiva tro på marknadens magiska egenskaper ter sig både okunnig och barnslig. Det är uppenbart att kostnadseffektivitet i ett kommersiellt vårdbolag ofta innebär mindre personal och stressigare arbetsmiljö. Ett land som har hunnit ganska långt när det gäller marknad och mångfald av sjukvård är USA. I USA, där 16 procent av bruttonationalprodukten går till vården, är ändå folkhälsan, mätt till exempel i spädbarnsdödlighet och medellivslängd, mycket sämre än hos oss. I USA, där det är långt till lika vård på lika villkor, saknar till exempel ca 48 miljoner amerikaner sjukvårdsförsäkring. Det finns en professor emeritus med namnet Arnold S. Relman vid Harvard Medical School som i mer än två decennier studerat vinstintressets effekter på den amerikanska sjukvården. Han sammanfattar situationen så här: Inget sjukvårdssystem i den industrialiserade världen är så starkt kommersialiserat som vårt, och inget är så kostsamt, så ineffektivt och orättvist - eller så impopulärt. Professor Relman beskriver också följande slutsats: Ett marknadsekonomiskt skäl till varför sjukvården i grunden inte kan vara en affärsverksamhet är det faktum att det i grunden inte rör sig om en symmetrisk transaktion mellan jämbördiga parter på en fri marknad. Den sjuke köparen är per definition en svagare part, fysiskt och psykiskt underlägsen, sämre informerad, ofta oförmögen att själv kontrollera transaktionen. Jag vill citera ännu en äldre klok tänkare, den här gången från Sverige. Författaren och läkaren P.C. Jersild skriver i söndagens Dagens Nyheter: "Även efter en privatisering råder i praktiken en monopolsituation. Äkta konkurrens innebär att minst två företag erbjuder samma tjänst. Men så blir det inte. I stället kommer läget att likna det som råder i Gotlandstrafiken. Den som vinner kontraktet blir ensam herre på täppan och kan sedan utöva utpressning på licensgivaren att höja insatserna eftersom inget alternativ finns. Att byta entreprenör är en långsam process med uppenbar risk för kvalitetssänkning under övergångsperioden. Se bara på pendeltågseländet!" Nu driver regeringen ändå igenom lagen utan att ha lyssnat på vare sig Relman eller Jersild, men någon i den borgerliga alliansen kanske ändå känner tveksamhet så jag rekommenderar dem som brukar tänka efter före att också studera tankar av dem som är kritiska till systemskiftet inom sjukvården. Det finns fler än vi vänsterpartister, socialdemokrater och miljöpartister här i kammaren som är kritiska mot regeringens förslag. Fru talman! Varken regeringen eller ens socialutskottets majoritet har lyssnat eller gett plats för utomstående kritiska röster i någon större utsträckning. Socialutskottet anordnade en offentlig utfrågning under tiden vi jobbade med betänkandet. Utfrågningen döptes till Mångfald i vården och avsågs bredda beslutsunderlaget inför utskottets beredning av regeringens proposition. Jag vågar påstå att jag sällan har besökt en mer förutsägbar utfrågning. 13 organisationer eller myndigheter hade fått fem minuter var att presentera sin syn på frågan. Svenskt Näringsliv var inte på plats den här gången, däremot fanns arbetsgivarorganisationen för de privatdrivna vård- och omsorgsföretagen, Vårdföretagarna, där. Näringslivets särställning markerades med att Vårdföretagarnas två representanter fick tio minuter var för att få fram sitt budskap. Jag ska erkänna att Karolinska Institutet också fick mer tid, men inte 20 utan 10 minuter. Och då ska vi inte glömma att Karolinska Institutet var en av de endast två kritiska inbjudna gästerna. Karolinska Institutets erfarenhet är att privata vårdgivare ofta är ovilliga att ta emot studenter för klinisk utbildning. Ylva Johansson exemplifierade det i sitt anförande. Jag har själv också frågat runt och förstår att faran är stor att vi kommer att ha brist på utbildningsplatser. Redan nu syns det tydligt att privata vårdgivare - det finns flera i Stockholm - inte är speciellt intresserade av att bereda utbildningsplatser. Det verkar inte heller oroa regeringen eller ens majoriteten i utbildningsutskottet som skriver i sitt yttrande att propositionens förslag inte kommer att inverka negativt på forskning och högskoleutbildning. Inom hälso- och sjukvården sätter man stort värde på beprövad erfarenhet. Det tycks inte regeringen bry sig om med tanke på hur dåligt underbyggt hela lagförslaget är. Det har sagts förut men tål att upprepas, nämligen att avskaffandet av den nuvarande lagen som skyddar sjukhusvården från vinstintressen och som innebär att inga regionsjukhus och regionkliniker - de stora universitetssjukhusen - får lämnas ut på entreprenad, att varje landsting måste behålla minst ett sjukhus i egen regi och att verksamheten uteslutande ska finansieras med vårdavgifter och offentliga medel, det vill säga att gräddfiler i vården för försäkringspatienter inte är tillåtna, saknar sakargument. Av enbart ideologiska skäl genomförs ett systemskifte i svensk hälso- och sjukvård. Valfrihet, mångfald och vinst är honnörsord som upprepas så mycket i propositionen och betänkandet att jag börjar undra om regeringens nästa drag är att föra in orden i hälso- och sjukvårdslagen. Fru talman! Jag hänvisade nyss till utfrågningen som också finns dokumenterad i betänkandet. Jag vill rekommendera åhörarna och lyssnarna att läsa också de inläggen. Det är tydligt att alliansens svartmålning av den nuvarande lagstiftningen har burit frukt. Det går att läsa av här och där att det finns en del missuppfattningar i negativ bemärkelse om den så kallade stopplagen, den nuvarande lagen. Jag vill också speciellt rekommendera läsning av Pensionärernas Riksorganisations, PRO:s, välbalanserade inlägg. En ideologisk skillnad mellan Vänsterpartiet och regeringen är inställningen till konkurrens i vården. Med ökad konkurrens riskerar vi ökad byråkrati. Enligt uppgifter i utredningen Vinst i vården konstateras att de amerikanska sjukhusen kan ha avtal med uppemot 200 beställarorganisationer som var och en har egna regler för vilka behandlingar som avtalen ska täcka. Flera aktörer i vården tvingar också staten och landstingen att mer noggrant reglera vården. Reglerna för vilken vård som omfattas av det offentliga Medicare i USA sträcker sig över 45 000 sidor. Hur stora kommer de administrativa kostnaderna att vara? Den så kallade beställarkompetensen måste höjas och förbättras. Hur mycket kommer det att kosta, Göran Hägglund, och vem ska betala de kostnaderna? Genom de föreslagna förändringarna kommer mer pengar att användas till annat än vård. Nu måste ju skattepengarna också räcka till den svällande byråkratin, till ständiga omförhandlingar av komplicerade vårdavtal samt till vinst åt vårdbolag och till marknadsföring. Fru talman! Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet säger bestämt nej till regeringens förslag. Vi har en gemensam reservation i betänkandet som jag yrkar bifall till. Jag vill avsluta mitt anförande med att läsa en insändare som jag råkade se dagen efter att socialutskottet haft sin utfrågning och som på ett tankeväckande sätt sammanfattar många människors känslor inför de förändringar som den borgerliga regeringen nu genomför. Insändaren är skriven av signaturen Legitimerad sjuksköterska och har rubriken "Lidandet saknar valfrihet". Den lyder: Vi ska göra val med betydelse för vår livskvalitet. Det må vara hänt att jag som "kund" tvingas till omöjliga val av el, telefon eller pensionsförvaltare - omöjliga för att jag saknar den kompetens som krävs för att göra säkra val. Men när valfriheten i marknadens skepnad tar över vården tvingas jag som lidande att göra val som jag knappt skulle ha förmåga att göra som frisk. Visst finns det en poäng att jag som patient ska kunna få vård av någon som jag har förtroende för och vid en tidpunkt då jag har behov av det. Men valfrihet i allianstappning handlar inte om det utan om att jag som lidande ska gå runt i ett vårdvaruhus och avgöra vilka produkter som jag behöver och av vilket företag. Och Gud förbjude att jag skulle ha behov som innebär att omsorgerna måste samordnas mellan flera olika aktörer eller att det jag behöver inte finns med i avtalet. Kraven på patienten eller den lidandes eget ansvar drivs in absurdum. Föreställ dig att du en morgon vaknar med en förtärande psykisk smärta. Du tar till alla knep som kan ge lindring men till slut räcker inte din förmåga. Det som då krävs i en redan utsatt situation är att ringa till rätt instans och välja rätt. Och blir det fel är alliansens lösning att jag som "kund" ska lösa det genom ett byte av vårdgivare - allt i valfrihetens namn. Men lidande saknar valfrihet. Jag väljer inte mitt lidande, och möjligheten att välja vård är inte förenat med den förtjusning det innebär att kunna välja en ny soffa. I en situation där du knappt orkar med dig själv ska du göra val som är svåra nog att göra i friskt tillstånd. Det krävs en mer kritisk debatt om behovet av valfrihet i vården. Alliansens definition av valfrihet saknar enligt min mening insikt om patientens behov. Devisen om att man måste vara frisk för att orka vara sjuk, blir med dagens valfrihet alltmer sann. I detta anförande instämde Eva Olofsson (v).

Fru talman! I det här betänkandet har Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet en gemensam reservation. Jag yrkar bifall till vår gemensamma reservation och avslag på utskottets förslag med anledning av propositionen. Miljöpartiet vill ha en sjukhusvård som betalas gemensamt och fördelas efter behov och enligt gällande prioriteringsordning. Den nuvarande lagstiftningen och regleringen syftar till att man ska undvika en kommersialisering av våra gemensamt finansierade sjukhus genom att ge landstingen och regionerna rimliga spelregler vid en eventuell överlåtelse av driften av sjukhus. Vi anser att all skattefinansierad vård, oavsett om den drivs av landstinget eller av en privat huvudman, ska vara tillgänglig för alla på samma villkor. Därför har Miljöpartiet varit med och utformat den reglering som nu råder på detta område i dag. Regeringen vill med den här propositionen riva upp de regleringar som vi sammantaget tycker utgör den ram som behövs för att garantera en likvärdig och behovsstyrd vård. När Göran Hägglund nu lägger fram sin första sjukvårdspolitiska proposition är det inte patientens bästa som står i första rummet. I stället är det ett lagförslag som enbart fokuserar på företagens möjligheter att göra vinst och att dela ut vinster till anonyma aktieägare. Alliansens så kallade startlag är ingenting annat än en utförsäljningslag. Hela grundtanken med borgarnas privatiseringsiver i fråga om sjukvården är att föra in samma marknadstänkande som finns inom andra sektorer i sjukvårdssektorn. På så sätt hoppas man kunna få ned kostnaderna genom att den privata sektorn påstås vara effektivare än den offentliga. Det man fullständigt har missat är att vård inte är en vara som alla andra. Det kommer alltid att finnas begränsade vårdresurser, vilket innebär att det alltid måste göras prioriteringar i enlighet med den av riksdagen fastställda prioriteringslagstiftningen. Hittills har de allra flesta varit eniga om att det är vårdbehovet och inte storleken på patientens plånbok som ska avgöra vilken vård man får och i vilken ordning. Den proposition som i dag ligger på riksdagens bord handlar inte om höjd kvalitet eller bättre tillgänglighet inom hälso- och sjukvården. Den handlar inte heller om nytänkande och nya organisationsformer. Den handlar om att främja de stora vårdbolagens möjlighet att gå med vinst och dela ut vinster och att det är skattebetalarna som ska stå för notan. Fru talman! Den första av de fyra begränsningar som regeringen nu vill riva upp är bestämmelsen i hälso- och sjukvårdslagen om att landsting som överlämnar till någon annan att bedriva hälso- och sjukvård som ges vid ett sjukhus i avtalet ska ange villkor om att verksamheten ska drivas utan syfte att ge vinst åt ägare eller motsvarande intressent. Nuvarande bestämmelse berör vinstutdelning i en verksamhet som är helt uppbyggd av och helt finansierad med skattemedel. De sjukhus som är uppbyggda och finansierade med privata medel berörs inte i dagens lagstiftning. Tanken om "den rena konkurrensen" på det här området är utopisk, tycker vi. Det är några få stora börsnoterade företag som i realiteten kommer att kunna lägga anbud för att ta över driften av våra sjukhus. Bolagens överordnade intresse är vinst och vinstutdelning. Att de går med vinst är i sig inget problem så länge vården är överordnad och en eventuell vinst eller ett eventuellt överskott återinvesteras i verksamheten för att förbättra den. För oss handlar det om vad företaget gör med vinsten och vilken betydelse vinsten har i förhållande till annat. Det är av dessa skäl det har varit viktigt att ha den reglering som nu råder. Ett ytterligare motiv till denna regel är att man har velat underlätta för småföretag, ideella organisationer och företag som drivs utan syfte att ge vinst till ägarna att starta och växa inom vårdsektorn. Allianspartierna har medvetet försökt att lura svenska folket genom att påstå att den nuvarande lagstiftningen skulle innebära ett förbud mot vinster inom vården. Detta påstående är naturligtvis helt felaktigt och vilseledande. Den reglering som finns är att den som vill ta över och driva ett sjukhus som är uppbyggt med hjälp av skattepengar inte får dela ut eventuell vinst till aktieägare eller liknande, utan vinsten ska återinvesteras i verksamheten. Om ett företag vill ta över driften av ett sjukhus från landstinget eller regionen behöver inte företaget satsa några egna pengar, utan får alla pengar och resurser till driften av landstinget eller regionen. Eftersom företaget inte investerar några pengar finns det enligt vår mening heller ingen anledning att tillåta utdelning av eventuella vinster. Det finns alltså inget vinstförbud inom vården, däremot ett förbud mot att dela ut vinster om verksamheten drivs privat men med skattebetalarnas pengar. De företag som vill investera och själva bygga upp ett sjukhus där de står för alla kostnader inklusive driften berörs över huvud taget inte av nuvarande reglering. Varför startas det då inte fler privata sjukhus? Antagligen tycker de stora vårdbolagen att det är en dålig affärsidé som innebär för stora risker. Jag har full förståelse för att man hellre ser att landstinget och skattebetalarna står för hela risken och alla resurser till driften av verksamheten. Överskottet - eller vinsten - är nödvändigt för att man ska kunna investera i ny teknik och bättre kompetens. Det är de flesta, inklusive Göran Hägglund, överens om. Det låter ju rimligt, men varför finns det då i socialministerns proposition inget om en lägsta återinvesteringsprocent för eventuellt överskott och eventuell vinst? Fru talman! Den andra begränsningen som regeringen vill riva upp är att landstinget eller regionen som överlämnar till någon annan att bedriva hälso- och sjukvård som ges vid ett sjukhus i avtalet ska ange villkor för att verksamheten ska drivas uteslutande med offentlig finansiering och vårdavgifter. Regleringen innebär en garanti för att all skattefinansierad vård, oavsett om den drivs av landstinget eller av en privat huvudman, ska vara tillgänglig för alla på lika villkor. Socialministern och de borgerliga partierna vill nu ändra dessa grundläggande villkor. De föreslår att privata entreprenörer inte ska behöva följa dessa regler utan ska kunna ta emot patienter med annan finansiering, antingen via sjukvårdsförsäkringar eller genom att man betalar ur egen ficka. Om vi låter regeringens proposition bli verklighet innebär det att vi tar första steget mot en försäkringsbaserad vård. Allt detta betyder mer konkret att vi i dag har ett förbud mot gräddfiler och att det Göran Hägglund gör inte är att stoppa detta, utan att skapa utökade möjligheter för försäkringsbolagen att sälja fler privata sjukvårdsförsäkringar. Miljöpartiet anser att detta är helt oacceptabelt, eftersom vi då riskerar att gå miste om de grundläggande värderingarna inom svensk hälso- och sjukvård, som handlar om solidariskt fördelad vård, människors lika värde och den prioriteringsordning riksdagen beslutat om. Det finns en uppenbar risk att vården vid våra sjukhus blir uppdelad så att vi får en kö för försäkringspatienter som får stora fördelar gällande både kvalitet och väntetid jämfört med patienter som inte har råd eller möjlighet att skaffa sig privata sjukvårdsförsäkringar. Regeringen föreslår som tredje punkt att bestämmelsen om att uppgiften att bedriva hälso- och sjukvård som ges vid ett regionsjukhus eller en regionklinik inte får överlämnas till någon annan ska upphävas. Ett av de viktigaste skälen till att behålla denna bestämmelse är kopplingen till forskning och utbildning. Regionsjukhusen intar en särställning i förhållande till staten genom att läkarnas grundutbildning sker i nära samverkan mellan universiteten och universitets- och regionsjukhusen och genom att en stor del av forskningen bedrivs där. Forskningen och sjukhusets verksamhet är nära sammanvävda. Forskningen har betydelse för förutsättningarna att bedriva högkvalitativ, ofta högspecialiserad, vård och vice versa. Medicinsk forskning, en högkvalitativ utbildning och tillgången till läkare i hela landet är frågor som hör till det offentligas åtagande i ett nationellt perspektiv. Dessa frågor kan, tycker vi, inte enbart hanteras på landstings- och regionnivå. Det finns också en uppenbar risk att verksamheten vid våra universitets- och regionsjukhus styckas upp och att varje klinik får en egen ägare. I stället för sjukhus får vi sjukhusgallerior. Det skulle helt uppenbart försvåra och fördyra den långsiktiga forsknings- och utbildningsverksamheten. Sist i raden av de inskränkningar regeringen nu vill riva upp är den om att varje landsting ska bedriva hälso- och sjukvård vid minst ett sjukhus utan att uppgift överlämnas till någon annan. Regeln innebär att man inom landstinget ska ha kvar åtminstone ett sjukhus i egen regi. Regeln ser vi som en del av en infrastruktur och en försäkran om att landstinget behåller egen kompetens för att bedriva sjukhusvård. Det är nog så viktigt inför framtida upphandlingar. Det är därför ur demokratisk aspekt viktigt för medborgarna att åtminstone ett sjukhus finns kvar i egen offentlig regi. Fru talman! Regeringen talar om att man vill ta bort nuvarande regleringar kring driftsformerna för våra sjukhus, inte så mycket för att man vill att de förändringar som de förhindrat ska ske, påstår man, utan mer för att det ska vara en signal till sektorn att företagande är okej inom vården. Uppenbart är dock att man inte vill ha ett företagande med verklig mångfald, eftersom regeringens förslag enbart gynnar de stora privata börsnoterade aktörerna och vårdkoncernerna. Denna uppfattning har ytterligare stärkts efter det senaste regeringssammanträdet, då regeringen beslutade - tror jag i alla fall, eller också är det i morgon - att lägga ned den delegation som skulle ta fram förslag på hur småföretag, ideella organisationer och kooperativ på ett mer likvärdigt sätt skulle kunna driva offentligt finansierad vård och omsorg. Det är viktigt att behålla nuvarande regleringar, framför allt för människors känsla av trygghet. Vi kan långsiktigt bygga upp en sjukvård med verklig mångfald vad gäller driftsformer, vårdfilosofi och vårdinnehåll. Verksamheter utan vinstsyfte hade också kunnat växa fram. Nu blir denna möjlighet minimal.

Fru talman! För mig som har varit med och kämpat mot stopplagen är detta en glädjens dag. Det handlar inte om skadeglädje utan om en ärlig förhoppning om och markering av att vi nu på allvar inleder arbetet för att få fart på det valfrihets- och förnyelsearbete som är så nödvändigt för sjukvården. Genom att upphäva stopplagen myndigförklarar vi våra förtroendevalda i landsting och regioner. Vi får i stället för stopplagen en startlag - en offensiv satsning på mångfaldsarbete. Det kommer ett avknoppningsstöd, och vi får inom en solidariskt finansierad vård fler verksamheter drivna i kooperativa, privata och ideella alternativ. Jag yrkar således bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. Fru talman! Efter att ha hört den samlade vänsteroppositionen tänker jag ge min historiebeskrivning. Stopplagen kom till för att Socialdemokraterna inte ville diskutera de stora problem i svensk sjukvård som de inte hade förmått lösa. De ville inte diskutera problemen inom psykiatrin. De ville inte diskutera de långa väntetiderna. De ville inte diskutera varför det aldrig gick att komma fram på telefon. De ville inte diskutera varför primärvården på många håll bars fram av stafettläkare. Därför hittade man på stopplagen. Man hoppades säkert därmed att man inte skulle behöva diskutera köerna utan i stället kunna skrämma med privatiseringar. Man hoppades säkert slippa förklara vad man ville göra för primärvården och i stället få hota med högerns gräddfiler för de rika. Man hoppades säkert slippa besvärliga frågor om psykiatrin och i stället få diskutera utförsäljningar av sjukhus. Så kom valrörelsen. Likt Don Quijote kämpade ni socialdemokrater mot väderkvarnarna med hjälp av er lans - den fantastiska stopplagen. Problemet var bara att människor, patienterna, inte såg väderkvarnarna som orsaken till problemet. De såg att dagens problem i sjukvården hade uppstått trots att ingen stopplag hade funnits. Ni underskattade definitivt människors sunda förnuft. Ett av de största problemen med så väl Don Quijotes väderkvarnar som med Ylva Johanssons stopplag är att de sänder helt fel signaler. När Socialdemokraterna under sin partisekreterare Marita Ulvskogs fana gick till angrepp på de framgångsrika svenska storföretagen sändes en tydlig signal till varenda småföretagare i det här landet: Ni är problemet, inte lösningen. På samma sätt sände stopplagen en tydlig signal till varenda sjuksköterska och läkare som funderade på att etablera sig som egen vårdgivare: Gör inte det! Den svenska sjukvården ska präglas av enfald, inte av mångfald. Därför är signalen som vi i dag sänder så viktig. Det behövs ju mångfald i den svenska sjukvården. Att Vänsterpartiet är emot var väntat. Det har vi hört år ut och år in. Att Miljöpartiet däremot går emot mångfald förvånar mig mycket. Fru talman! Det gläder mig att vi nu, med en ny politik, kan släppa loss entreprenörskapet även inom vården och omsorgen, att vi kan stimulera alternativa driftsformer - en mångfald av privata, ideella, kooperativa och offentliga aktörer - och upphäva stopplagen. Den offentliga sektorn ska ha ett huvudansvar för en god välfärd, men helheten berikas när alternativen tillåts komplettera och förnya. Människors ideella engagemang bör uppmuntras, och jag är mycket, mycket glad och nöjd med att vi nu får en utveckling av det i och för sig vällovliga initiativ, Mångfaldsdelegationen, som Ylva Johansson en gång i tiden startade efter krav från Miljöpartiet. Det var en bra början men ett mycket begränsat direktiv. Nu ser vi möjligheter, och Göran Hägglund med flera har klart markerat att vi nu ska börja utifrån det kartläggningsarbete som Mångfaldsdelegationen snart redovisar. Nu tar vi nya tag och breddar och fördjupar uppdraget. Vi ser att det inte bara handlar om Socialdepartementets ansvarsområde utan även om Finansdepartementet, om näringsutskottet och om den långa rad av organisationer som har intressen på detta område. Se inte detta som ett problem, utan se det som en möjlighet och en utgångspunkt för att dra i gång ett arbete. Jag vet många representanter från olika idéburna organisationer som säger: Vad bra att ni utvidgar och fördjupar vårt uppdrag. Det är precis detta vi vill. Mörkermåla alltså inte ambitionshöjningen i denna del, utan se det som något positivt. Mångfald och ideella insatser ger viktiga mervärden. Stopplagen upphävs från det kommande halvårsskiftet. Fler aktörer utvecklar vården. Den ökade mångfalden stärker patientens ställning och medför en bättre tillgänglighet. Vår självklara utgångspunkt är att vården ska vara - lyssna nu - solidariskt finansierad. Den ska fördelas efter behov, och den som har de största behoven ska gå först. Det är inte som i dag, med den politik som den tidigare regeringen har fört, plånbokens tjocklek och de privata sjukförsäkringarna som ska avgöra om man får vård i tid eller inte. Gräddfiler får vi vid köer, brist och stelbent sjukvårdsbyråkrati. Det är ett faktum som vi måste ha med oss. Fru talman! Utskottsbehandlingen gav inga nya besked från oppositionen. Jag hade hoppats att man hade tagit några intryck från utskottshearingen. Jag kan inte, Elina Linna, i förväg tala om vad de vi har bjudit in ska tycka. Berörda fackliga organisationer, Vårdförbundet, Läkarförbundet och Kommunal var med. PRO och SPF var med. Att på förhand tala om vad de ska tycka ligger inte för mig. Jag tycker att man bjuder in och hör efter. Och de allra flesta gav, som jag tolkade det, ett ganska klart stöd för propositionen. Men det behöver ju inte vara fel på deras åsikter. Det kan ju faktiskt vara så att de är nöjda med det som majoriteten har presenterat. I ärlighetens namn fanns också avvikande synpunkter. Det fanns de som hade kloka invändningar, och det har vi fått på pränt och tagit till oss. I utskottets betänkande, och jag hänvisar till s. 12-14, framgår att utskottets majoritet på punkt efter punkt har visat och argumenterat för det vi anser är rimliga ställningstaganden. Vinsten är inte något fult. Vinst leder till drivkrafter och kan bidra till utveckling och effektivitet. Jag brukar säga att det är bra mycket tryggare att köpa en tjänst av någon som visar upp en verksamhet som går runt ekonomiskt. Då är det oftast också ordning på den verksamhet som man bedriver. Det är den som handlar upp som avgör om man får den service och den vård som man har beställt. Om man inte får det så byter man; så är det. När det gäller frågan om att ta emot patienter som är privatfinansierade är det också ett tydligt ställningstagande. Det är okej att ta emot andra patienter för ett offentligt finansierat sjukhus som drivs på entreprenad. Det är det det handlar om, Ylva Johansson, och ingenting annat. Det gäller alltså sjukhus som drivs på entreprenad. I övrigt har vi annan lagstiftning som gäller. Det är inget problem med det. Landsting och regioner ska självfallet besluta om huruvida verksamheter ska läggas ut. Det är viktigt, tycker jag. Det framkom också under hearingen och i den behandling som vi gjorde genom att vi sände frågan till utbildningsutskottet. Vi betonar nödvändigheten av goda samverkansformer mellan universitet och sjukvårdshuvudmän. Det är en viktig fråga. Utskottets majoritet utgår ifrån att samråd sker om entreprenader rör forskning och högskoleutbildning inom hälso- och sjukvården. Jag tycker att det var en bra markering. Detta fick vi utbildningsutskottets majoritets stöd för att slå fast. Fru talman! Jag hoppas att vi efter debatten i dag får mer tid och lägger mer energi på att diskutera hur vi ska klara vården i framtiden. Hur ska vi få mer vård och vård med högre kvalitet? Hur kan arbetsmiljön för personalen förbättras? Vi ska klara utmaningarna och de växande anspråken på hälso- och sjukvården och förbättra tillgängligheten. Vi ska erbjuda möjligheter för personal och andra att vara med och utveckla vården. Men då krävs resurser, prioriteringar och nytänkande. Det krävs att vi bejakar och tillåter, och inte försvårar och stoppar för dem som vill vara med och utveckla vården i vårt land. (Applåder)

Fru talman! När Kenneth Johansson började med sin historiebeskrivning trodde jag att han gick tillbaka till den tid då vi inte hade någon reglering av driften av hälso- och sjukvård eller ännu längre tillbaka. Sedan förstod jag att Kenneth Johansson höll sig till tiden innan höstens valrörelse. Det var den korta historien som Kenneth Johansson beskrev för oss. Jag vill också ge min bild av hur det var under valrörelsen. Jag påstår att alliansen bedrev stark propaganda för den nuvarande lagstiftningen. Det kom också tydligt fram i hearingen att till och med de personer som hade blivit tillfrågade och fick möjlighet att tala där hade missförstått en del. Och det var många människor som hade gjort det. Man trodde till exempel att det var förbjudet att placera vinst i vården. Man hade missuppfattat själva poängen med lagstiftningen helt och hållet. Kenneth Johansson påstod att svenska folket ville det här. Då måste Kenneth Johansson helt och hållet ha glömt bort att det under valrörelsen gjordes en stor opinionsundersökning som visade att en klar majoritet av svenska folket inte ville privatisera sjukvården såsom det görs nu. Kenneth Johansson säger också att om man köper en tjänst och inte är nöjd med den så byter man. Men min poäng med att läsa upp insändaren var att det inte är så lätt för en person som är sjuk. Den personen är i underläge. Hur kan man då byta?

Fru talman! När det gäller historiebeskrivningen så har vi regleringar och lagstiftningar. Frågan är om vi tycker att de är tillräckliga eller inte. Vi har hälso- och sjukvårdslagen. Vi har kommunallagen. Vi har en rad olika lagstiftningar som är till för att värna patientens rättigheter. Det är min uppfattning och alliansens uppfattning att det här är tillräckligt. På vissa andra områden behöver lagstiftningen stärkas, men inte när det gäller att bedriva och organisera hälso- och sjukvården. Det är tydligt och klart att det är landstingens uppdrag. De ska göra det. Utifrån ett underifrånperspektiv är det självklart att vi ska respektera det. Om man har ett uppifrånperspektiv, och tycker att man vet bäst om man finns någonstans där uppe, så drar man slutsatsen att man ska ta ifrån de förtroendevalda i landsting och regioner rätten att fatta beslut. Det här tycker jag är självklart. Man hör vad man vill höra. Det fanns väl sakfel i det som sades av dem som var inbjudna att tala vid hearingen. Det finns sakfel i den här debatten. Det är sakfel som jag ger uttryck för. Det är sakfel som Elina Linna ger uttryck för. Jag tycker inte att man kan döma en hel hearing därför att någon råkar ha missuppfattat någonting. De kanske lärde på hearingen vad som gäller. Jag har till exempel hört vänsterpartister säga i debatten att vi får mångfald trots att stopplagen finns kvar. Jag påstår att det är fel. Det är min bedömning, och den måste jag få stå för. Jag tycker att man ska lyssna på de diskussioner som förs och de åsikter som framförs. Om de är fel i sak så kanske det blir upprättat så småningom.

Fru talman! Åtminstone jag själv försöker inför varje anförande kolla alla sakliga bakgrunder, och jag förutsätter att Kenneth Johansson gör det. Vi ska ju inte medvetet säga något som är fel här. Om jag har framfört någonting som är fel i talarstolen så hoppas jag att Kenneth Johansson tar upp det. Jag tog också i mitt anförande upp hälso- och sjukvården i USA och kostnaderna där. Jag berörde det även utifrån folkhälsoaspekten. En stor del av befolkningen har inte möjlighet att utnyttja hälso- och sjukvården. Jag är bekymrad och orolig för att den utvecklingen kommer att drabba också oss. All folkhälsovetenskaplig forskning visar att lika vård på lika villkor är en garanti för en bra och jämn folkhälsoutveckling. Vi vet av de erfarenheter vi har av privata vårdgivare att det är svårt att styra privatvården så att man satsar på förebyggande insatser. I betänkandet finns det få sakargument för genomförandet. Jag frågar Kenneth Johansson om han har några sakupplysningar att ge när det gäller hur man kommer att garantera den goda folkhälsoutveckling som vi har i det här landet också i fortsättningen.

Fru talman! Om jag inte minns helt fel förde vi en debatt här i slutet av förra året. Då sade Elina Linna att organisationer som jobbar med idéburna verksamheter är emot det förslag om att upphäva stopplagen som jag hoppas att vi i dag får stöd för. Jag har kollat upp det, och jag har inte alls fått fram den riktningen av dem jag har pratat med, utan tvärtom. Det är ett exempel, men inte gör jag någon affär av det. Jag tycker inte heller att Elina Linna ska göra någon affär av att någon enskild på en hearing har råkat säga någonting fel. Man får väl ta det till sig och kolla upp det, och sedan får man slå fast att Elina Linna hade fel i den delen. Sedan har jag inte brytt mig mer om det. Jag är trygg i att jag vet att de flesta som står för de idéburna organisationerna tycker att det som vi nu gör är bra. Det räcker för mig, för då vet jag att vi kan gå vidare. Det finns mycket som jag inte gillar i vården i USA, men det finns också delar som jag gillar. De har hög kvalitet, men de har en segregation som jag inte tycker om. Jag tycker inte att vi ska jämföra oss med USA. Vi ska utveckla den svenska hälso- och sjukvården som i grunden är en bra hälso- och sjukvård, men den har problem med tillgänglighet, psykiatri och nytänkande. Det är detta som Centerpartiet och alliansregeringen vill medverka till att lösa. Vi vill ta bort de här problemen. Vi vill ta bort de här hindren. Vi vill skapa ett förtroende för vårdpersonalen. Jag tror att Vårdförbundet ligger Elina Linna väldigt varmt om hjärtat, och jag tror att vi ska lyssna väldigt mycket på vad sjuksköterskornas organisation i det här landet säger. De säger att det är jättebra att vi upphäver stopplagen. De signalerna ska vi ta till oss.

Fru talman! Kenneth Johansson sade att Miljöpartiet går emot mångfald. Det kanske är så att vi är emot den mångfald som Kenneth Johansson och allianspartierna står för. Vi kanske är för en verklig mångfald. Vi ska komma ihåg att det bland annat var på Miljöpartiets initiativ som vi tillsatte Delegationen för mångfald inom vård och omsorg. Och sedan är det också fantastiskt att Kenneth Johansson försvarar nedläggningen av delegationen med att det skulle vara någon sorts utveckling och fördjupning utan att komma med någonting annat. Jag vill ställa en annan fråga. I betänkandet kan man läsa att regeringen tycker att vinst är en av de drivkrafter som kan bidra till utveckling och effektivare vård. Enligt regeringen kan en mångfald av vårdgivare inom den offentligt finansierade vården stimulera utvecklingen av kostnadseffektiva lösningar. Jag undrar då om de här uttalandena och påståendena bara är tagna ur luften eller om det finns någon sanning eller substans i sådana tvärsäkra påståenden. Jag har försökt att hitta någon form av erfarenhetsmässigt eller vetenskapligt belägg för att privata vårdgivare eller vinstintresse i sig bidrar till en effektivare sjukhusvård. Men det jag har funnit är snarare motsatsen. Administrativa kostnader och fragmenteringen av vårdproduktionen vid en privatisering av sjukvården leder enligt de uppgifter som jag har tagit del av i de internationella vetenskapliga studier som finns till att effektiviteten sjunker och kostnadsnivån stiger. Jag är nyfiken på vilket stöd man har för ett sådant här påstående. Jag vill gärna att Kenneth Johansson redovisar om det finns något belägg eller exempel från verkligheten som stöder det här påståendet.

Fru talman! Jag är uppriktigt besviken på Miljöpartiet. Jag har många kontakter i Miljöpartiet som jag vet står för mångfald. Att ni då sätter er helt i knät på övriga i vänstergänget är en besvikelse. Jag tror att Miljöpartiet skulle få mycket mer framgång i mångfaldsarbetet om Miljöpartiet anknöt till det arbete som vi nu går in i. Jag tycker att Mångfaldsdelegationen har gjort ett bra jobb så här långt. Jag har varit inbjuden, pratat och deltagit, och jag tycker att den har gjort ett bra jobb. Men jag tycker att de direktiv den har är för snäva. Jag inser att om man vill få ett genomslag för mångfald handlar det om så mycket mer. Det jobb den har gjort lägger en grund för det jobb som nu kommer att göras som en fortsättning. Se det inte som bortkastat! Var inte ledsen! Var glad och se möjligheterna! Det är många fler än i dag som måste vara med i det arbetet. Spegla inte en negativ bild! Det finns ju de som kan tro på den. Nu har du hört, och snart kommer du att få höra från höga vederbörande statsråd också, att det här ger möjligheter. Sprid den bilden! Var med och jobba offensivt! När det gäller detta att vinst ger effektivitet pekar nog de mest elementära ekonomiska regler och teorier på att om man har möjligheter att göra val, om man kan se och jämföra, om det finns konkurrens, om man har valfrihet och möjligheter att göra jämförande studier är det bättre än om det finns ett monopol. Det brukar vara det sämsta.

Fru talman! Jag konstaterar att Kenneth Johansson inte har några direkta belägg för att vinstintresse och privata aktörer skulle kunna driva sjukhus mer effektivt än andra. Sedan säger Kenneth Johansson att den här delegationen har för snäva direktiv. Det kan jag kanske hålla med om. Men då är det för mig obegripligt varför regeringen inte i så fall ger utökade och nya direktiv till denna delegation i stället för att lägga ned den och sedan inte göra någonting. Det fattar jag inte. En annan sak som jag vill ta upp är att man i betänkandet kan läsa att ett överskott i verksamheten dessutom är helt nödvändigt för att en entreprenör ska kunna göra nödvändiga investeringar i såväl kompetens som utrustning. Det är precis det som den nuvarande lagstiftningen och regleringen tar fasta på. Överskott och vinst ska återinvesteras i verksamheten. Det är det som gäller i dag. Nu vill regeringen ta bort den här regleringen trots att man säger att det är nödvändigt att överskott och vinst återinvesteras i verksamheten. Min fråga till Kenneth Johansson är: Varför finns det då ingenting i det här betänkandet om en lägsta återinvesteringsprocent av vinst eller överskott för privata entreprenörer som tar över driften av sjukhus, om man nu verkligen tycker att det är viktigt att överskott och vinst ska återinvesteras i verksamheten?

Fru talman! Det enklaste är kanske att gå ut i verkligheten. Jag rekommenderar Thomas att gå till S:t Göran och diskutera och ta del av deras verksamheter. Jag rekommenderar dig att gå till Lundby sjukhus i Göteborg eller kanske till Simrishamn och ta del av hur de jobbar och de resultat som de redovisar. Jag tror att de är effektivare i vissa delar. I andra delar är de det inte. Det är just detta som jag tycker är finessen. Man får möjligheter att göra jämförelser. Sedan handlar det nog om elementär nationalekonomi. Jag tycker att det är lite förmätet av oss att tala om för en chef, verksamhetsledare, ägare eller organisation hur man ska använda vinsten. Det är lite förmätet att tro att vi vet bättre än de. Jag tycker att det är viktigt att vi får den bästa tänkbara och effektivaste vården så att vi får ut så mycket som möjligt till den patient som har behov av en insats. Det brinner jag för. Jag brinner för att vi som enskilda människor i det här landet ska få bästa tänkbara vård. Det är viktigare för mig än hur ägaren hanterar sin vinst. Sedan är det bra att kunna konstatera att vi tydligen är överens om att direktiven är för snäva. Vi har en ny regering, och det står den regeringen helt fritt att organisera och lägga upp sitt arbete på det sätt som den finner lämpligt. Det tycker jag är helt rätt. Vår regering tycker att man ska bredda detta. Vi ska ha med flera, och vi ska ta med oss den goda kunskap som Mångfaldsdelegationen har tagit fram. Det tycker jag att vi ska vara nöjda med.

Fru talman! Äntligen släpps kreativiteten loss. Tankeförbudet i sjukvården är borta från och med denna eftermiddag. Vad bidde det av den gamla socialdemokratiska regeringens löften, trots tolv år vid makten, om att kapa vårdköer, öka tillgänglighet för patienter, minska löneskillnader i vården mellan kvinnor och män och öka personalens engagemang? Senast i dag kan vi läsa på löpsedlarna hur Viktor är både arg och besviken när han än en gång inte fått den efterlängtade operation som han lovats. Hans olycka inträffade för fyra år sedan. Trots detta har vi sedan 1999 debatterat med Socialdemokraterna som stötts av vänsterkartellen om att få en så kallad stopplag och att låta vårdens innehåll handla bara om organisation och ägandeformer. Det ska vara den enda konfliktytan. Men patienter - Viktor är ett exempel - ser en helt annan verklighet. Därför, fru talman, är det oerhört tacksamt att i dag få stå här med startlagen, som det här just handlar om. Vård och omsorg ska ses i ett större perspektiv än bara organisation och ägandeformer. Det ska handla om tillgänglighet, och det ska handla om personalbrist och hur vi ska hantera den. Tolv år med Socialdemokraterna har också skapat gräddfiler i Sverige. Det finns i dag ett A- och ett B-lag inom svensk hälso- och sjukvård tack vare den socialdemokratiska regeringen, tyvärr. I dag ser vi hur banker, försäkringsbolag och intresseorganisationer har stora annonskampanjer för att se till att få in fler försäkringspatienter. Nu kan man nämligen sälja så det ryker, för köerna finns i svensk hälso- och sjukvård. Det är nästan en kvarts miljon människor i dag som betalar dubbelt upp för den sjukvård som vi var och en tillsammans är med och finansierar. Trots detta, fru talman, hotar Socialdemokraterna nu med en återställare för stopplagen om man, mot all förmodan, skulle få väljarnas stöd vid senare tillfälle. Anser inte Socialdemokraterna att väljarna, patienterna, har rätt? För första gången på länge, på decennier, har vi en tydlig majoritetsregering. I god tid före valet utlovade vi en startlag för hälso- och sjukvården - äntligen ett skifte i hälso- och sjukvården. På skolområdet har Socialdemokraterna nu kommit på bättre tankar och funnit att man under tolv år har gjort vissa saker fel. Nu ska man rannsaka sig och se vad man kan göra bättre - men inte på detta område, trots Viktor, som har väntat i fyra år, trots köer, trots personalbrist och trots enfald. Äntligen, fru talman! Den här propositionen utgör startskottet för alliansens förnyelse av hälso- och sjukvården, Socialdepartementets arbete med socialministern i spetsen och alliansens gemensamma, idoga arbete med det vi vill göra för den här nystarten för hälso- och sjukvården. Vi bejakar och ser att personal och patienter i Simrishamn, Säffle, Kristinehamn och Lundby och kring S:t Görans Sjukhus är nöjda. Eller finns det någon som säger något annat? Finns det personal och patienter där som tycker något annat? Fredrik Reinfeldt, som Sveriges statsminister, kan också se detta. Han kan också se, precis som han sade i valdebatten, Ylva Johansson, att det inte finns någon stor kampanj för utförsäljning av svenska sjukhus i dag. Men Ylva Johansson kanske kan peka på de landsting som i dag planerar detta. Vi i alliansen kan inte peka på att detta skulle vara aktuellt. Däremot bejakar landstingen i dag att det är fler privata aktörer som kommer in, och man kan släppa tankeförbudet kring svensk hälso- och sjukvård. Jag tror att det är dags för Ylva Johansson och Socialdemokraterna att även på detta område rannsaka sig själva och se vad man kan göra. Jag tänker knyta an till den tidigare SSU-ordföranden, som för någon månad sedan ställde sig frågan: "Skulle det vara mer ideologiskt rätt att göra förlust?" Vi moderater kan mycket väl stämma in i hans ord från en bok som han skrev tillsammans med ett antal personer. Han skrev så här: "Det ska finnas ett utrymme att fördela i form av välfärd. Först kommer produktion, därefter kommer fördelning av resultaten. Om inte företagen gör vinst och kan anställa människor så drabbas i slutändan välfärden, och värst drabbas de som har det allra sämst ställt." Därefter fortsätter den tidigare SSU-ordföranden med att skriva att stopplagen, som vill reglera vinst inom sjukvården, tyvärr undantas av Socialdemokraterna. "Och ska man vara helt ärlig", skriver den tidigare SSU-ordföranden, "gick det väl inte så lysande med den lagen. Riksdagsvalet 2006 förlorades och det folkliga stödet är inte tillräckligt stort för den typen av lagar. Även om många principiellt håller med om att det inte känns rätt att tjäna pengar på akutsjukvård är trots allt det viktiga att sjukvården fungerar och finns när man behöver den. Oavsett vem som står för driften", skriver den tidigare SSU-ordföranden. Och vi nya moderater, inklusive statsministern, Ylva Johansson, instämmer till fullo och hoppas att de unga sossarna också får möjlighet att förnya det traditionella socialdemokratiska partiet. Då kanske man ser verkligheten och ser Viktor i dag på löpsedlarna. Fru talman! Socialdemokraterna tycker att de har gjort allting bra, trots att man har förlorat valet och att köerna är både långa och breda. Jag kan notera att i Göteborg har man satt in en mobil operationsenhet för att beta av köerna eftersom man inte klarar av att hantera det hela. Man skulle kunna tro att remissinstanserna skulle ha varit lika negativa som Socialdemokraterna, men så är det ju inte. En klar majoritet tillstyrker och har inget att erinra mot förslaget. Det är 24 av 28 som har tillstyrkt att upphäva bestämmelsen om att vård ska bedrivas utan att ge vinst. Det är endast ett landsting som är negativt. Vad är det då, fru talman, som gör att Socialdemokraterna står så fast vid detta, om inte ens remissinstanserna tycker så här? Är det principen? Är det den ideologiska låsningen? Är det brist på förnyelse? Stopplagen har ju ställt patienter i kö. Stopplagen har ju skapat gräddfiler med just den här kvarts miljonen människor i dag som har betalat dubbelt upp för sjukvården därför att de inte känner sig trygga med Socialdemokraternas välfärdssystem - dubbelt upp för samma vara. Vi har pratat om ett systemskifte. Här har vi ett systemskifte i svensk hälso- och sjukvård, när Socialdemokraterna gav upp kampen om allas möjligheter att ta del av den solidariska välfärden. Det var ett systemskifte, men det skedde för flera år sedan, och tyvärr vill inte alla socialdemokrater rannsaka sig själva, som den tidigare SSU-ordföranden trots allt vill göra. Har stopplagen löst svensk sjukvårds problem? Nej. Viktor säger ju det i dag. Han har väntat i kö i fyra år. Stopplagen har inte efterfrågats av någon heller, varken av personal i sjukvården eller av patienterna - möjligtvis av Mona Sahlin, som nu i Göteborgs-Posten säger att det är en återställare som gäller. Det är nästan så att hon söker en konflikt, eftersom det på samma löpsedel och i samma tidning står att Viktor har väntat i fyra år. Lagen är tyvärr ett politiskt försök att ställa valfrihet och mångfald mot trygghet och solidaritet. Det här är egentligen en konflikt som inte finns, varken i Sverige i dag eller i andra länder. I Storbritannien har Tony Blair och hans arbetarparti förstått att entreprenörskap behövs för att utveckla sjukvården. Socialdemokraterna i Sverige har valt en annan väg. Ylva Johanssons kamp mot förnyelsen av sjukvården har tagit sig flera uttryck, och stopplagen är faktiskt ett sådant. Vi hoppas med tillförsikt att de unga socialdemokraterna får än mer kraft i det framtida arbetarepartiet. Fru talman! Startlagen - själva ordet känns bra. Det är lite framtid i det. Äntligen kan alliansarbetets mångfalds- och förnyelsearbete påbörjas. Svensk sjukvård är i många stycken väldigt imponerande. Det finns kunnig och engagerad personal. Lika hög standard har vi på medicin och teknik. Det utförs dagligen stordåd för människors liv och hälsa. Men vi står inför enorma utmaningar. Omvärlden pockar på med förändringar. Människor ställer ökade krav och vill till exempel ha friare val av vårdgivare. Vi har också bättre information om kvalitet och resultat i vården. För oss nya moderater och Allians för Sverige är alla typer av åtgärder som kan stimulera till ökad kreativitet inom hälso- och sjukvården oerhört viktig, och jag vill instämma i den tidigare talarens, alliansföreträdaren Kenneth Johanssons anförande till fullo. Innehållet är brett. Kooperativa, ideella, privata och alternativa - det finns mängder av aktörer och människor som till fullo vill vara med i detta. Vi vill prata innehåll i sjukvården. Formerna är ju inte målet. Fru talman! Viktor och andra patienter ska i framtiden erhålla en god vård inom rimlig tid. Det är vår utgångspunkt från den nya regeringen, det nya Allians för Sverige och det nya Allianssocialdepartementet. Vi föreslår en startlag för sjukvården. Nu går startskottet. Och fru talman, jag ser till min glädje att det är någon som tänker kommentera detta också. (Applåder)

Fru talman! Jag undrar om Cecilia Widegren och jag lever i samma verklighet. Jag tvivlar på det. Cecilia Widegren säger: Vi var tydliga med att vi ville ta bort den lagstiftning som sätter hinder för att sälja ut universitetssjukhus, som sätter hinder för privatbetalande patienter i den offentligt finansierade sjukvården. Samtidigt svarade hennes partiledare, som jag citerade tidigare: Jag vill inte sälja ut akutsjukhus, som du påstod i en tidigare debatt. Vi har inte det förslaget. Jag är glad att du gett mig möjligheten att ge det beskedet här i kväll. Cecilia Widegrens partiledare fick i en utfrågning följande fråga av Göran Rosenberg: Om dina partikamrater i Stockholm låter Karolinska Universitetssjukhuset bli till salu, kommer du att stoppa det då? Den frågan fick Fredrik Reinfeldt i valrörelsen. Han svarade: Ja, jag tror inte att det är någon bra idé. Sex månader senare föreligger förslaget om att göra det omöjligt för statsministern att stoppa detta; det finns inte längre någon möjlighet att stoppa en utförsäljning av Karolinska Universitetssjukhuset. Det är väl så att ni inte ville prata om detta i valrörelsen eftersom det inte finns något folkligt stöd för de förändringar som ni nu vill genomföra i sjukvården. Cecilia Widegren säger att formerna inte är målet, men då är det väl märkligt att det här är den enda substantiella proposition som kommit från socialministern när det gäller sjukvården. Det är faktiskt det enda förslag som lagts fram med något ordentligt substantiellt innehåll. Det är det enda förslaget, och det handlar om just formerna och om utförsäljning av universitetssjukhus, alltså det som Cecilia Widegrens partiledare - som många uppfattade det - lovade i valrörelsen inte skulle ske.

Fru talman! Att Ylva Johansson och Socialdemokraternas företrädare i sjukvården inte sett och upplevt vad Allians för Sverige jobbat med under flera år är ganska beklagligt. Vi har jobbat. Förslagen har presenterats i riksdagen och röstats ned ett antal gånger av många av Ylva Johanssons kolleger. Motionerna på området stopplag och startlag har varit flera, och jag tror till och med att interpellationsdebatterna med Ylva Johansson varit ett flertal. Det är märkligt att de helt plötsligt blivit förträngda. Vi har varit mycket tydliga i den här delen. Statsminister Fredrik Reinfeldt har varit oerhört tydlig, och lika tydlig vill jag vara. Kan Ylva Johansson peka ut var den enorma utförsäljningen av svenska sjukhus ska äga rum? Var ska den ske? Jag kan, precis som hon, läsa tidningarna. Jag kan ta del av vad våra landstingsföreträdare ute i landet säger. Det spelar ingen roll om jag läser valmanifest eller partiprogram eller om jag frågar enskilda landstingsledamöter, och därför undrar jag var den utförsäljning ska äga rum som Ylva Johansson är så rädd för. Det pratas och skapas en bild och en myt om en konflikt som inte finns. Kanske vill de äldre socialdemokraterna skapa den konflikten, men de nya unga socialdemokraterna vill tydligen inte ha den kvar.

Fru talman! Vi kunde alldeles nyss höra Cecilia Widegren använda stora ord genom att säga att startlagen nu är här med en helt ny och förändrad svensk sjukvård. Vad innehåller den? Jo, den innehåller möjligheten att sälja ut också universitetssjukhus. Andra sjukhus är ju redan möjliga att lägga ut på entreprenad. Nu blir det möjligt även beträffande universitetssjukhusen. Det är det som Cecilia Widegren beskriver som en startlag och som en ny stor förändring av sjukvården. Är det då konstigt att vi antar att en sådan ny stor förändring, nytändning av svensk sjukvård med alliansens egna ord, innebär att någonting händer? I annat fall är det verkligen tomma ord. Nej, jag tror att vi ska ta alliansens företrädare på orden. De säger att det här är en stor förändring inom svensk sjukvård. Detta är den enda substantiella proposition som man lagt fram på sjukvårdens område. Några förbättringar av sjukvården har man inte lagt fram propositioner om. Det här är den enda substantiella propositionen. Jag tror att vi ska ta dem på orden och tro att detta kommer att innebära en stor förändring av svensk sjukvård och ett systemskifte där det inte längre är behoven utan plånboken som kommer att styra sjukvården.

Fru talman! Det bidde en tumme. Viktor fick inget svar på varför han fått vänta i fyra år. Inte heller kunde Ylva Johansson säga var den stora utförsäljningen ska äga rum. Men att vi är klara över att denna startlag, som kommer att sätta fart på svensk hälso- och sjukvård, bygger på en sak som är oerhört tydlig och som utgör en stor skillnad mellan oss, Ylva Johansson. Det är beklagligt att du inte ser möjligheten att slippa det som vi kallat tankeförbud för all den kreativitet som finns, oavsett om den finns på Karolinska, i Säffle, Kristinehamn, Lundby eller varhelst annars. Vi i Sveriges riksdag ska inte lägga det tankeförbudet, och därför inför vi en startlag som möjliggör all den kreativiteten. Låt den då finnas! Ylva Johansson kunde inte peka på ett enda konkret exempel. Däremot var det väldigt lätt att föra fram statsministern och använda sig av honom som hävstång. Det är beklagligt. Viktor fick inget svar, och det fick inte vi heller.

Fru talman! Här finns människor som antingen är väldigt optimistiska, och det är ju roligare att vara optimistisk, eller också väldigt dystra. Det finns ett antal dysterkvistar här, personer som vill se samhället från den mörka sidan. Man brukar prata om en mörk vår, trots att solen skiner. Jag ska från Folkpartiets sida försöka nyansera detta lite grann. Jag tror att vi har en hel del utmaningar framför oss för att kunna garantera medborgarna god sjukvård och hälsovård framöver. I dag finns orättvisor i vården. Trots vårdgarantier som vi förstärkt finns det köer på sina håll. Trots allas talan om solidaritet, rättvisa och så vidare står folk utan hjälp när de som mest behöver det. Det är ett rejält problem för alla oss som då och då besöker verkligheten. Jag vill emellertid understryka att vi talar om problem på hög nivå. I regel befinner sig svensk sjukvård i absolut toppklass. Det är viktigt att komma ihåg. Kommer man väl in så har vi en fantastisk vård i vårt land beroende på att vi har många duktiga människor som arbetat och vill arbeta inom vården. Det gäller även forskning, inte minst om läkemedel. Framtidens lösningar är inte enkla. Resurser låter bra. På sina håll talas det om att allt beror på läkarbristen. Vi har den sjukvårdsflotta som får sägas bestå av pansarkryssaren Ylva Johansson, fregatten Elina Linna och ubåten Thomas Nihlén. De har kört den flottan ett tag, och vi har sett vilka problem den svenska sjukvården haft. Vi försöker nu agera minröjare och bygga en handelsflotta som gör att vi får fart på sjukvården, kan sätta människorna i centrum och skapa tydliga spelregler. Jag var inne på detta med läkare. Vi har femdubblat antalet läkare sedan 1950-talet och snart fördubblat dem sedan 1980-talet. Ändå är det brist på läkare. Vad gör alla dessa läkare? Det kanske är ett organisationsproblem. Det finns många som hävdar det, och jag tror att vi måste titta på hur vi kan göra det hela effektivt. Kanske handlar det, som sagt, om organisationen, liksom om styrningen och ledarskapet i vården. Det kommer att krävas en stor översyn av sjukvården för att grundligt utreda och analysera vilka svackor, flaskhalsar och brister som finns och vad de beror på. Vi måste se till att göra annat än att ständigt omorganisera. Vi måste granska forskarna som kommer med sina ständiga genombrott som kräver nya resurser, nya pengar, som kanske dränerar annan, basal sjukvård. Vi måste granska de stora läkemedelsbolagen. Vi måste se till att vi får en fungerande balans med det som de vill ha; ibland är den baserad på ganska grumliga undersökningar. Vi måste sätta medborgarna före tjänstemännen och politikerna i vården. Jag menar nämligen på fullt allvar att vi inte är bäst på att operativt driva svensk sjukvård. Det finns självklart andra människor som är bättre på det. Många har diskuterat dessa frågor. Ansvarskommittén har lagt fram sina förslag. Folkpartiet brukar tala om vårdregioner. Vi måste möta framtiden vad gäller ledarskap, organisation och styrning. Vi liberaler har i hundra år, sida vid sida med några andra partier, byggt upp den svenska välfärdsstaten. Vi vill fortsätta att utveckla den och värna människors rätt till trygghet. Hela det arbetet bygger på en solidariskt finansierad vård. Allt annat är otänkbart. Ingen ska behöva ta till något annat sätt för att få rätt till god sjukvård, något som vi sett utvecklas under de senaste åren när pansarkryssaren, ubåten och fregatten försökt styra svensk sjukvård som en flotta. Vi vill att den enskildes vårdbehov ska leda oss i vårt arbete. Vi vill att det ska ske utifrån de nödvändiga prioriteringar som tyvärr alltid måste finnas. Det kanske blir ännu svårare i framtiden, oavsett om man vill prata om en startlag eller stopplag i dag. Vi menar att man av ideologiska skäl alltid måste sätta den enskilda människan först när vi ska säkerställa att vården ska bedrivas på ett absolut effektivt sätt för att hushålla med våra skattepengar. Detta ska balanseras med kvalitet ur samtliga perspektiv och rättvisa. Som liberal är det inget konstigt att tro att en verksamhet ska gå med överskott eller att det ska vara möjligt med en återbäring. Rimligen måste denna församling av dysterkvistar tycka att det är orimligt att få ränta på pengar. Det är återbäring på något som man har satsat. Ska den person som går in i en verksamhet, lyfter upp ett sjukhus som i dag inte levererar resultat - där människor står i kö, inte blir opererade, mår dåligt, lider och tvingas till att utnyttja gräddfiler - bygger om sjukhuset, satsar på vidareutbildning, tar in positiva ledare och får i gång sjukhusverksamheten så att det blir en bra vård inte få en återbäring på de pengarna? Då kallar ni det för vinst, utdelning, och det blir jättehemskt. För oss liberaler spelar i grunden offentligt, ideellt eller privat mindre roll. Det är individen som måste stå i centrum, inte det kvasiideologiska tjafset om att vinst är något hemskt när det i praktiken är samma sak som återbäring, överskott eller ränta. Jag tror att det finns människor också på den här sidan av plenisalen som tycker att det är bra och rimligt att vi har en läkemedelsindustri som går med vinst. Där pumpas massor av skattepengar in i forskning, subventioner av läkemedel och så vidare. Är det bra eller dåligt? Leder det till att människor lever ett bättre och rikare liv i trygghet och solidaritet? Ja, det är klart att det är så. Men de går med vinst. Ska ni förbjuda det? Ja, det finns en och annan här i den röda flottan som vill avskaffa också detta och vill socialisera banker och andra företag. Det är fullt möjligt. Kvalitet, tillgänglighet och rättvisa ska stå i centrum. Den verkliga vårdtagarmakt som Vårdförbundet talar om ska garanteras av ett bra regelverk kring etableringar, avtalstider, ersättningsregler och möjligtvis med ackrediteringssystem och tydliga regler för hur man ska få använda eventuell överskottskapacitet för att utveckla svensk sjukvård till medborgarnas bästa. Det är detta vi talar om i dag. Det är de utmaningarna som kommer att bestå för oss framöver. Vi försöker nu att skapa lite mer dynamik och lite mer kraft i utvecklingen av svensk sjukvård. Vi har startat det ni har stoppat. Vi är glada. Ni är dystra. Ni verkar ha en tråkig människosyn när det gäller de människor som antingen är engagerade i vårdfacket eller av olika skäl vill driva ett företag som ägnar sig åt att utveckla svensk sjukvård. Det är en trist människosyn. Utmaningarna består, och Folkpartiet står med rak rygg och mycket glädje bakom denna proposition, som jag yrkar bifall till. (Applåder)

Fru talman! "Det är en trist människosyn." Jag kände mig manad att replikera på Johan Pehrsons anförande. Jag tror inte att vare sig jag, socialdemokrater eller miljöpartister har en tristare människosyn än vad Johan Pehrson har. Det här är intressant att diskutera. Johan Pehrson säger att man ser till individens behov. Samtidigt visar all forskning som har tittat på kommersialisering eller konkurrensutsättning av hälso- och sjukvården att byråkratiseringen ökar. Det blir fler beställare och organisationer. Det uppstår andra behov inom hälso- och sjukvården som inte finns i den traditionella offentliga sjukvården. Hur ska vi göra när mer och mer av skattemedlen används för administrationen? Har Johan Pehrson en bra lösning i den frågan?

Fru talman! Skär man ut en liten del har Elina Linna helt rätt. Den upphandlarkompetens eller beställarkompetens som krävs, de människor som ska jobba i ett system med mångfald, leder till att det blir fler människor. De behövs för att gå igenom olika förslag. Självklart är det så. Alternativet är att vi fortsätter att köra omkring er röda flotta där allt ska präglas av enfald. Det är ingen som behöver upphandla något. Det enda som behöver göras är att dela ut kölappar. Det är enkelt, och det är ingen byråkrati. Men det blir ingen vård heller - om man hårdrar det hela lite långt. Där har du helt rätt. Jag håller med dig om att jag och Folkpartiet och alla andra partier i alliansen har ett stort ansvar att se till att detta inte blir något som är större än nödvändigt. Jag håller med dig. Jag kan också med förfäran se på hur USA enligt prognoser - även om befolkningen är yngre så är den tyngre - kommer att betala 20 procent av bnp till en sjukvård som inte är ett dugg rättvist finansierad eller rättvist distribuerad - och det är mycket byråkrati. Men jag tror att vi i Sverige kan klara det med vårt system. Det är samma argument som du använder när vi pratar om fria skolor eller mångfald på vilket plan som helst. Du säger att det blir byråkratiskt.

Fru talman! Nu hamnar Johan Pehrson i gruppen dysterkvistar. Johan Pehrson beskriver den nuvarande regleringen och driften av hälso- och sjukvården som att man bara får en kölapp och ingen vård. Så illa är det inte. Det finns många människor - flera representanter från alliansen säger också så - som säger att vi har en god och tillgänglig hälso- och sjukvård. Så dystert är det inte inom den svenska hälso- och sjukvården. Jag skulle vilja veta hur Folkpartiet ser på att vi öppnar för kreativitet och valmöjligheter. Vad kommer att hända med den vanliga traditionella och offentliga hälso- och sjukvården? Vad har Folkpartiet för vision för den?

Fru talman! Jag vill verkligen förtydliga detta. Jag inledde med att säga att vi har utmaningar på hög nivå. Kommer man väl till svensk sjukvård innehåller den fantastiskt mycket värme och kvalitet i alla utvärderingar som görs internationellt sett. Men köerna är ett reellt problem. Här och där är kvaliteten ifrågasatt. Vi ska prata om psykiatrin vid ett annat tillfälle, men där har också Vänsterpartiet ett stort ansvar för att det har gått som det har gått. Som liberal ser jag mångfald som något önskvärt. Jag är mot privata monopol, och jag är mot offentliga monopol. Det är viktigt att det finns personer som kan bidra till vår sjukvård utifrån perspektivet att de vill driva vården i ett företag. Det är bra. Människor i den ideella sektorn som drivs av en övertygelse om en högre tanke, förutom god vård, är också fantastiskt viktiga spelare för att skapa mångfald. De människor som vill jobba i offentlig sektor drivs ofta av ett kall att hjälpa människor, och tycker att det fungerar, och de utgör naturligtvis den bas som kommer att finnas i svensk hälso- och sjukvård framöver. De spelar en viktig roll. Men jag tror också att de kan behöva få chansen att känna att de kan få mer frihet inom ramen för det landstingen bedriver, nämligen att öka självstyret. Vi ser en utveckling mot mer frihet på offentliga förvaltningar och offentliga vårdcentraler.

Fru talman! Kära vänner! I dag är det en möjligheternas dag. Jag begriper inte vad vänsterkartellen är så rädd för. Snälla ni! Ni behöver inte vara rädda. Det här är en möjlighet för framtiden, en möjlighet för oss och våra nära, för förr eller senare blir vi alla patienter. Det här är en möjlighet att anamma ny teknik och nya framgångsmetoder för att bota svåra sjukdomar som vi kanske inte kan bota i dag men kommer att kunna bota, att anamma ny teknik som kommer, att anamma nya möjligheter för att lindra kroniska sjukdomar. Det finns så oändligt mycket positivt att jag inte förstår klagandet på att det här är så farligt. Det finns ett parti i regeringen som kallar sig Nya moderaterna, och ibland skulle jag vilja höra att det kom lite nya socialdemokrater, som kan se något nytt och inte bara håller fast vid gamla organisatoriska metoder. Så fort man säger mångfald eller alternativ hoppar Elina Linna upp på studsmattan och säger: Nej, fy, ack och ve! Vi är i en tid full av möjligheter och med många engagerade människor som vill framåt. För mig som gammal sjuksköterska, som har levt mitt yrkesverksamma liv i sjukvården och levt i monopolet, är det ganska intressant att se att fler och fler av de fackförbund som organiserar just den personal som arbetar i vården efterfrågar mångfald. Jag skulle, fru talman, vilja fråga: Hur ska vi klara den svenska sjukvården framgent om inte de allra bästa studenterna, de unga kvinnorna och männen, vill välja ett vårdyrke? Självklart ska vi som politiker försöka se till att det finns en mångfald, olika alternativ i vården, olika driftsformer som man kan välja mellan. Varför säger jag att det ska vara de allra bästa? Jo, det är därför att organisationen och driftsformen är en andrahandsfråga. Om jag eller någon i min närmaste omgivning blir sjuk vill jag möta någon som kan sitt jobb, som kan behandla, bota och lindra. Jag vill möta människor med ett gott bemötande. Det är punkt A för mig. När man kommer in på akutmottagningen på Karolinska sjukhuset, eller var man kommer in, är inte den första frågan man ställer: Vem får du din lön från? Det man är intresserad av är vilken vård och vilket bemötande man får. Det måste väl sägas en gång till, fast vi har sagt det så många gånger: Även framgent vill regeringen och vi ha en vård som är solidariskt finansierad, oavsett driftsform, och den som har de största behoven ska ha företräde. Det känns så angeläget att säga det, därför att där är vi helt överens. Trots att Ylva Johansson nämnde någonting om det här, att vi inte har haft en stopplag så länge och att vi brukar hävda det i debatten, ska jag göra det igen. Det är märkligt att den svenska sjukvården under alla år har kunnat leva utan en stopplag. Jag är övertygad om att den signal som riksdagen kommer att ge kl. 16 i dag när vi ska votera och förhoppningsvis få majoritet för det här förslaget är rätt signal för god vård, för trygg vård och för en framtid där också sjukvårdssystemet eller sjukvårdens verksamhet på många sätt kan bli världsledande. Det känns oerhört viktigt att förstå att signalerna ut till vården är viktiga för att man ska kunna rekrytera duktiga människor. Det är också egendomligt att Socialdemokraterna tycker att det är så svårt att blanda privat och offentlig vård. Det verkar som att man tycker att det är bättre att en operationsavdelning står tom från kl. 15, i bästa fall, på fredagseftermiddagen till kl. 07.00 på måndagsmorgonen. Det verkar som att det är bättre att den står tom än att någon använder den kapacitet som man redan har. Alla må ursäkta mig, men det förstår inte jag. För allas vår del är det väl bättre, eftersom vi alla är människor och har behov av vård. Står man i en kö är man oerhört tacksam om man kan komma till snabbt och bra. Därför tycker jag att det här ska ses som en möjlighet och att man inte ska känna en sådan rädsla. Fru talman! Jag vill i dag med glädje yrka bifall till propositionen och hoppas och tror att den ska bidra med mycket positivt för oss alla i Sverige. (Applåder)

Fru talman! Med detta kommer vi att kunna bota sjukdomar som vi i dag inte kan bota, sade Chatrine Pålsson Ahlgren. Ja, det är till att vara optimist. Några av dem som är bäst på att forska fram det som kanske kan leda till att vi i framtiden kan bota i dag obotliga sjukdomar, bland annat Karolinska Institutet, har tvärtom framfört allvarliga farhågor just för förutsättningarna för den medicinska forskningen, som på inget sätt kan lova att bota sjukdomar men som kanske kan ge underlag för detta. Också den ansvarige ministern Göran Hägglund har, i alla fall verbalt, erkänt att det finns problem och att man därför måste vara noga med samarbetsavtal och samarbetsformer mellan en ny entreprenör för Karolinska Universitetssjukhuset och Karolinska Institutet. Men Chatrine Pålsson Ahlgren ser inga svårigheter utan bara möjligheter: Med detta kommer vi att kunna bota sjukdomar som vi i dag inte kan bota. På vilket sätt, Chatrine Pålsson Ahlgren?

Fru talman! När jag talar om att vi kan bota allt fler sjukdomar och att tekniken och forskningen går framåt gör jag det naturligtvis utifrån att vi måste ha de allra bästa verksamhetsformerna för detta. Vi behöver ha en verksamhetsform som gör att till exempel våra allra bästa ungdomar väljer vårdyrkena. Det här är en signal om detta. Inte tror jag att en startlag i sig kan bota allt fler människor, men jag tror att om vi kan bli effektivare och bättre och kan rekrytera fler kommer detta att ske. När det gäller forskningen är jag mycket oroad, inte minst för den kliniska forskningen. Men det är snarare den regering som Ylva Johansson satt i som får känna att man bär ansvar för det. Den kliniska forskningen har gått ned alldeles otroligt, och vi behöver ta krafttag för att få i gång den. Jag tror att vi då med stor ödmjukhet måste se vad som är det bästa sättet för oss som politiker att stimulera detta. Men vi kan inte komma och säga att forskningen, även den kliniska forskningen, hitintills är bäst och att det kommer att bli sämre. Så är det inte.

Fru talman! Chatrine Pålsson Ahlgren säger att vi ska ha de allra bästa verksamhetsformerna för sjukvården. Jag instämmer i det. Jag skulle vilja ställa en fråga. När vi här i kammaren tog beslut om den lagstiftning som ni nu vill upphäva sade Chatrine Pålsson Ahlgren så här i debatten: "Det finns alltså ett starkt behov av att framtidens vårdarbetare får ha mångfald och någonting att välja på. Jag kan inte förstå. Det finns så långt jag vet inte några socialdemokrater som till exempel tycker att det är fel att det både finns Ica och Domus. Numera finns också Lidl, Willys och allt annat. Alla inser att konkurrensen är en positiv kraft för alla. Kvaliteten ökar, priserna blir lägre och tillgängligheten ökar. Det är bara positiva saker." Då vill jag fråga Chatrine Pålsson Ahlgren: Vad är skillnaden mellan avancerad sjukhusvård å ena sidan och matvaruaffärer å andra sidan? Finns det någon skillnad i de verksamheterna, och vari består den i så fall?

Fru talman! Jag är jätteglad för att Ylva Johansson citerar det jag har sagt i kammaren. Gör det lite oftare! Jag talar om olika konkurrens för ni socialdemokrater verkar inte förstå, för det är så farligt. Då tog jag exemplet med Ica och Domus för att man skulle förstå att det inte är något konstigt. Varför ska det här vara konstigt? Tyvärr behöver man ibland använda så enkla bilder för att människor ska få en aha-upplevelse, och det var det jag gjorde.

Fru talman! Det här har varit en lång och intensiv och ganska belysande och bra debatt, tycker jag. Jag har haft ganska gott om tid att sitta och fundera lite för mig själv. Och jag har skrivit en liten limerick, om jag får ta en sekund till detta, som är till Ylva Johansson: Det bor en kvinna i Eken som deltar i politiska leken. Hon stånkar och varnar, slåss mot väderkvarnar men glömt de egna sveken. (Applåder) Äsch, det var ju bara halva publiken. Jag tycker att det finns en del övertoner i den här debatten. Den lagstiftning som vi diskuterar i dag kommer ju ingalunda att revolutionera den svenska sjukvården. Den gör det lika lite som den stopplagstiftning som infördes revolutionerade den svenska sjukvården. Men jag tycker att det finns viktiga saker som vi signalerar. Den röda sidan signalerade genom införandet av stopplagen att det är det offentliga som vet och kan bäst och att vi som politiker tar ansvar. De som nu genomför en startlag säger: Vi tror att det går att utveckla den svenska hälso- och sjukvården. Vi tror att det finns goda krafter utanför den offentliga sektorn eller krafter som i dag finns i den offentliga sektorn som vill söka sig till andra arenor för att där bidra genom att göra lite annorlunda. På det sättet vill de bidra till en kvalitetsutveckling och till att man kommer bort från en del av de problem som finns i den svenska hälso- och sjukvården i dag. Den signaleffekten ska man inte underskatta. Jag tror att den på längre sikt kommer att spela en väldigt stor roll. Jag tror, precis som Johan Pehrson sade tidigare i debatten, att vi har all anledning att påminna oss om att vi har väldigt mycket att vara stolta över i Sverige. Svensk sjukvård är fantastiskt bra, på många områden till och med i världsklass. Och det är från den situationen vi börjar. Men vi ser också, förstås, betydande problem. Vi ser problem när det gäller tillgänglighet. Vi ser problem när det gäller kvalitet på vissa områden, och vi ser problem när det gäller valfrihet för den enskilde. Många människor, de allra flesta, är väldigt nöjda när de väl får vården. Men för många människor är vägen dit oändligt lång. I mötet med vården får man ofta beskedet: Ställ dig sist i kön! Svensk hälso- och sjukvård har köer för de allra enklaste ingreppen, som exempelvis att få en hörapparat utprovad. Det borde förstås inte vara svårare att få en hörapparat än vad det är att få ett par glasögon. Du och jag kan gå ut, hur snabbt som helst, och skaffa ett par glasögon på Drottninggatan eller någon plats här i närheten. Men inom vården är det för många människor som behöver en hörapparat, runt om i vårt land, månader av väntan. Varför är det på det viset? Kan vi göra någonting åt det? Eller ska vi vara nöjda med situationen som den ser ut i dag? Köerna i vården är ett slöseri med ekonomiska medel, men det handlar naturligtvis framför allt om människors välbefinnande. Människor drabbas av ett onödigt lidande. Det leder till ökade anspråk på våra gemensamma trygghetssystem och på hälso- och sjukvården. Sjukskrivningsperioderna blir längre än vad de borde vara. Hälsoproblematiken och lidandet för den enskilde förvärras under den tid som man väntar. Därmed ökar behovet av andra vårdinsatser under kötiden. Måste det vara så här? Nej, jag tror inte det. Köer är inte ofrånkomliga, men jag tror inte heller att det finns några enkla lösningar, ett enda alexanderhugg som kommer att lösa alla problem. Jag är däremot övertygad om att det finns politiska idéer och tilltag som på ett entydigt sätt försämrar tillgänglighet och effektivitet i vården. Ett exempel på det är den stopplag som vi just nu debatterar. Idén om en stopplag är en del av ett slags socialistiskt arvegods. Det här har till exempel utvecklats väldigt väl, tycker jag, av Widar Andersson, tidigare socialdemokratisk anställd i Regeringskansliet, tidigare riksdagsledamot och nu socialdemokratisk chefredaktör, som har skrivit en artikel. Jag kan inte låta bli att citera ur den, för jag tycker att det är väl formulerat. Han beskriver det gamla Sovjetsamhället, där valfrihet över huvud taget inte existerade. Allting gjordes på precis samma sätt överallt. Och köerna var oändliga till det mest basala, vare sig vi pratar om en telefon eller om en bil eller bröd. Och så för han ett resonemang som leder fram till följande: "Jag har svårt att tänka mig samhällsområden där någon ledande socialdemokrat skulle kunna tänkas beskriva köer som något nödvändigt och fördelningspolitiskt eftersträvansvärt. Möjligen då med undantag för sjukvården. Socialdemokratins officiella linje är fortfarande att sjukhus inte får drivas av 'företag med vinstintresse'. Sådana företag sägs kunna skapa 'gräddfiler' till snabbare vård och kortare kötid för vissa och skall därför hållas borta. Om det är så att köerna till olika sjukvårdsbehandlingar är reella uttryck för en betydligt större efterfrågan av vissa behandlingar än vad det finns tillgång, så lär oss erfarenheterna från andra sammanhang att utförarledet behöver förstärkas. Det naturliga för socialdemokratin borde därför vara att använda företagens inbyggda intresse för vinster och ökad produktivitet för att skapa gräddfiler till snabb vård för alla. Men på detta område stöter den socialdemokratiska rationaliteten på patrull. Obearbetade tankerester och ryggmärgsreflexer från förr lägger ännu hinder i vägen för förnyelsen." Så skriver Widar Andersson. Det vore naturligtvis mig fjärran att ge råd till Socialdemokraterna om hur de ska utveckla sin politik, men jag tycker ändå att detta är ganska tankeväckande. På något sätt blir det ju så att det som är privat produktion misstänkliggörs och framställs som hot. Bara för att man tar på sig en rock som kommer från någon annan arbetsgivare än den offentliga är man plötsligt någon krämartyp som inte förväntas vilja människors bästa. Det tänkandet är väldigt främmande för mig. Jag tycker att vi borde komma bort från det området och pröva saker och ting med ett öppet sinnelag. Det är i erfarenhetens ljus som man kan bedöma riktigheten i en idé. I dag kan vi ha uppfattningar på mer eller mindre goda grunder, och verkligheten visar vad som kommer att vara rätt. Med tanke på det borde påfundet om den offentliga produktionens överlägsenhet sedan länge vara dött. Där det här har använts har det inte fungerat särskilt väl. I de socialistiska öststaterna var det kö till allt från bilar till bröd, som jag var inne på. Det rådde en ständig brist, och det är ingen slump, för bristens logik bor i det socialistiska systemet. Det är naturligtvis ohyggligt viktigt för oss att stryka under det som jag tror har sagts av varje enskild talare här hittills, nämligen att vården ska vara solidariskt finansierad, att vården fortsatt ska fördelas efter behov och inte utifrån ekonomiska förutsättningar. Sjukvård är inte vilken vara eller tjänst som helst. Det handlar bokstavligen om liv eller död. I Sverige råder det en bred enighet om att landstinget ska erbjuda alla medborgare en god vård på lika villkor. Men man begår ett stort misstag om man tror att allt blir bra, att vi kommer till rätta med de problem som vi ser inom svensk sjukvård, genom att säga nej till privata alternativ. Man begår ett misstag om man låter rädslan för förnyelse och förändring vara den vägledande principen. I Sverige har vi alltför länge diskuterat om vården ska drivas privat eller offentligt. Den diskussionen är inte särskilt relevant, mina vänner. Vi behöver flytta fokus i den svenska debatten, så att patienten och hans eller hennes behov och rätt att välja sätts i centrum. Det är vårdens innehåll och kvalitet som är det centrala och hur vi skapar förutsättningar för att nå dit som vi önskar. Vi behöver vara tydligare när det gäller målen, mindre dogmatiska i frågor om drift och organisation. Regler som främst syftar till att värna vissa system snarare än att sätta patienten i centrum kan vi mycket väl ändra eller avskaffa. Perspektivet måste vara att vården är till för patienten, inte tvärtom. Fru talman! I motionen från Ylva Johansson med flera med anledning av propositionen hävdas det att vi öppnar för en uppdelning av patienterna i ett A- och ett B-lag. Detta är trams. Detta är skrämselpropaganda, ingenting som har med verkligheten att göra. Man kan åtminstone reflektera över att det vi nu diskuterar är avskaffande av en lag som har funnits i lite drygt ett år. Har allt varit jämmer och elände fram till dess? Jag tror inte att de flesta tycker det. Det är lite löjligt att tala om systemskifte och att vi nu öppnar för gräddfiler. Det var under det socialdemokratiska regeringsinnehavet som efterfrågan på privata sjukvårdsförsäkringar rusade i höjden. Långa köer ledde till att människor köpte sig före köerna. När det offentliga inte kan motsvara de behov som finns skaffar sig människor andra vägar. De med större plånbok än andra eller som hade arbetsgivare som kunde betala såg till att köpa sig förbi köerna. Långfil blev gräddfil i Socialdemokraternas Sverige. Vår politik ändrar inte grundvalarna när det gäller svensk hälso- och sjukvårdspolitik, men den skapar bättre förutsättningar för utveckling, förnyelse och nytänkande. Om vi inte skapar förutsättningar för hälso- och sjukvården att utvecklas för att möta människors behov undergrävs de grundvalar som svensk hälso- och sjukvård vilar på. Då kommer befolkningen att delas upp i ett A- och ett B-lag. När den offentliga vården inte är tillgänglig, när den inte levererar i god tid betalar allt fler gladeligen för en gräddfil. I vårdköernas Sverige kommer den solidariska finansieringen att ifrågasättas i ett längre perspektiv. Jag vill inte komma dithän. Jag vill att vi ska ha en offentligt finansierad omsorg som förmår att möta de behov som faktiskt finns. Fru talman! Det brukar sägas att höjden av dårskap är att göra samma sak om och om igen men att förvänta sig ett annat och bättre resultat. Att skapa förutsättningar för vården att utvecklas så att den på ett bättre sätt, snabbare och med högre kvalitet kan möta medborgarnas behov, krav och förväntningar ser jag som huvuduppgiften för den här regeringen. Jag är då väldigt glad att det finns en bred samsyn, i alla fall om vi tittar bort lite från den här kammaren, när det gäller de utmaningar som svensk hälso- och sjukvård står inför. När Elina Linna tidigare här i sitt inlägg beskrev hur jag när jag presenterade startlagen satt tillsammans med vd:n för Svenskt Näringsliv glömde hon bort att där satt också representanten för Vårdförbundet, representanter för Läkarförbundet, representanter för den ideella sektorn genom ordföranden i Famna, och där fanns arbetsgivarorganisationerna. Många av dem som är verksamma i vården längtar efter att något händer, att man får fler arbetsgivare att välja mellan, att det öppnas möjligheter för en snabbare kvalitetsutveckling än vad enformigheten lätt leder till, en viss stagnation. Vi behöver öppna upp på det här området. Det finns en enighet hos många om att vi inte ska låsa oss fast vid vad som har varit, att vi måste hitta nya lösningar för att möta framtidens utmaningar. Vi behöver lära oss att använda våra resurser på ett allt smartare och mer effektivt sätt. Vi måste våga tänka nytt. För om vi inte tänker nytt kommer saker och ting att förändra sig av sig själva och långt ifrån alltid till det bättre. Vi behöver tänka nytt för att se till så att vi upprätthåller den höga nivån på svensk hälso- och sjukvård och se till så att människor även fortsättningsvis kan känna sig trygga att vården finns där när vi behöver den, för det behöver vi alla till och från. (Applåder)

Fru talman! Vad var det vi gjorde när vi införde den nuvarande lagstiftningen? Jo, vi såg att vi hade en utveckling med allt fler olika aktörer och entreprenörer inom sjukvårdens område. Vi tyckte att det var rimligt att det är sjukvårdshuvudmännen som själva avgör när och om man vill använda sig av entreprenörer i sjukvården. Det kan bidra till en förbättring. Det gör det inte alltid. Vi fick redovisat från Socialstyrelsen. Det går inte att säga vad som är bättre eller sämre. Det finns inget entydigt svar, men det är rimligt att sjukvårdshuvudmännen kan använda sig av entreprenörer. Det var en ny situation att man också ville lägga ut sjukhus på entreprenad. Vi ansåg att det var rimligt att man ska kunna göra det men att det då också måste finnas vissa regler som ska gälla så att vi säkerställer grundvalarna för svensk sjukvård. Vi införde fyra enkla regler, att universitetssjukhusen som har en sådan viktig roll för forskning och utbildning och som representerar en spetskunskap inte skulle läggas ut på entreprenad, att man inte ska blanda finansiering för att det leder till att det trots allt blir två väntrum inom sjukvården, eftersom den som betalar med privata pengar självklart vill ha något för de pengarna, snabbare eller bättre vård, och det sker på någon annans bekostnad, nämligen de skattebetalande. Vi införde också reglerna att vinsten ska återinvesteras i verksamheten, komma patienterna till del och att inget landsting ska vara helt utan sjukhus i egen regi. Det här, Göran Hägglund, är ingen socialistisk kvarleva. Det är en modern lagstiftning för en sjukvård med en mångfald och möjlighet till olika utförare. Det är en modern lagstiftning som säkerställer de grundläggande värderingarna och principerna i sjukvården men som samtidigt öppnar för att olika utförare kan användas.

Fru talman! Om man försöker bena ut den tankemässiga grunden för Socialdemokraternas argument när det gäller om det kan vara privat eller om allting måste vara offentligt säger Socialdemokraterna uppenbarligen, eftersom man ännu inte har förbjudet det i alla fall, att privata tandläkare är all right och att det är okej att driva privata vårdcentraler. Det är okej, men storleken är på något sätt det som avgör om det är ideologiskt korrekt eller inte. Jag har lite svårt att bena ut det där tankemässigt. Var exakt går gränsen mellan när det blir ideologiskt oacceptabelt och när det är okej? Jag skulle gärna vilja ha det belyst. När det gäller att inte blanda finansieringen är det ju så att det blandas redan i dag på det vis som jag har varit inne på i mitt anförande. Många människor har under Ylva Johanssons tid i regeringen valt att skaffa sig privata sjukvårdsförsäkringar för att man inte litar på att den offentliga vården finns där när man behöver den. Är det inte så att de pengar som tillförs då ger de personerna en särställning? De går före när det gäller vård i förhållande till människor som har en mindre plånbok eller inte har möjligheten att på annat sätt skaffa sig den vården. Om en viss verksamhet är utlagd på entreprenad och den som sköter entreprenaden visar sig kunna uppfylla allt det som landstinget har beställt - man har läkare, sjuksköterskor, annan vårdpersonal och lokalerna - varför skulle man då inte få använda det för att erbjuda vård och på det viset sammantaget få ned vårdköernas längd? Varför är det ena alldeles okej men det andra alldeles förfärligt förkastligt?

Fru talman! Om Göran Hägglund har svårt att utbena den tankemässiga grunden hos oss kan jag säga att det också är ganska svårt hos Kristdemokraterna. Men jag tyckte att det var välgörande att få höra socialministern säga att den här propositionen inte kommer att revolutionera den svenska sjukvården. Det var något helt annat som vi hörde från den förra kristdemokratiska företrädaren i debatten. Det var också välgörande att få höra att sjukvård inte är vilken vara som helst och vad jag förstår då inte heller kan jämföras med försäljning av varor på Ica och Konsum. Det tycker jag var bra, men det är motstridiga uppgifter som kommer från Kristdemokraterna som ju trots allt är ett ganska litet parti. Det finns de som i dag har privata sjukvårdsförsäkringar. De köper i dag sjukvård i den privata sjukvården. Det finns en privat marknad för sjukvård. Jag tycker att en sådan marknad ska få finnas. Jag ser ingen anledning till att politiker ska sätta regler för det. Däremot är det en annan sak med den offentligt finansierade sjukvården. Det är en helt annan sak att köpa sig sjukvård med privata pengar i den offentligt finansierade sjukvården. Det är det som kommer att leda till att vi får en uppdelning i ett A- och ett B-lag i sjukvården. Göran Hägglund sade tidigare att han inte kunde förstå hur det kunde uppstå väntetider i den offentligt finansierade sjukvården samtidigt som det inte är några väntetider när han ska köpa nya glasögon. Jag ska förklara skillnaden. Skillnaden är att den offentligt finansierade sjukvården är offentligt finansierad. Det leder per definition till att man måste göra prioriteringar. Jag tycker inte att det är bra med väntetider. Det tycker ingen. Men alla gånger där det finns en offentlig finansiering finns det en begränsad mängd pengar, och man måste prioritera. Det är svåra frågor som vi här har som uppgift att fastställa vissa riktlinjer för och som man har att hantera professionellt ute i sjukvården. Det är skillnad mot att köpa glasögon där det inte är någon offentlig finansiering. Det finns inte heller något behov av att göra prioriteringar, utan plånboken styr. Det är rimligt att det gör när det gäller glasögon. Jag har inte någon mer replik. Jag vill avsluta med en liten limerick. En blåögd minister från Bankeryd styr sjukvården från nord till syd. Vill omorganisera och privatisera. Besked till den sjuke: marknadens villkor lyd.

Fru talman! Jag går först till "styr sjukvården" i limericken. Där går en liten skiljelinje. Vi på vår sida säger att vi tror att vi vet ganska mycket. Vi tror att vi har rätt. Men vi kanske ändå inte ska detaljstyra för vården i Dalarna, Kalmar, Västa Götaland eller Jönköpings län. Det kanske är så att man ska överlåta det till den nivån. Vi förväntar oss att de ska ta ansvar för att vården ska fungera där, eftersom de är vårdhuvudmän. Vi ska stötta på olika sätt. Men vi tror att vi ska lämna så stor frihet som för dem så att de har befogenheter att sköta det som de har ansvar för. Jag vägrar att acceptera resonemanget om att själva finansieringen av vården leder till att det blir köer. Jag tror att det går att organisera verksamhet på ett sådant sätt att vi inte har köer om vi bara är mer flexibla och låter ett större mått valfrihet råda. Jag är inte naivt blåögd. Jag kan inte säga att det går att utrota alla köer. Men vi kan göra väldigt mycket mer än vad som hittills har gjorts genom att organisera vården på ett annat sätt än vad vi gör i dag. Där finns det väldigt mycket att fundera på. Det gäller till exempel ersättningssystemet runt om i våra landsting, möjligheten för upphandlingarna och vårt sätt att upphandla i olika sammanhang. Jag tycker avslutningsvis, Ylva Johansson, att vi har gjort en klok sak när vi avskaffar stopplagen. Det kommer inte att revolutionera vården. Men det sänder en väldigt viktig signal om att privata aktörer gör sig gärna besvär. De är välkomna att bidra till att utveckla svensk hälso- och sjukvård.

Fru talman! Nej, socialministern, jag glömde inte Vårdförbundet och inte heller Läkarförbundet. Jag var inte så förvånad över att de satt med vid presskonferensen. Det var Svenskt Näringslivs aktiva roll i presskonferensen som förvånade mig. Jag har också sett en artikel på Kristdemokraternas hemsida. Där skriver man om fördelar med den nya lagstiftningen. Där är det också Svenskt Näringsliv som skriver under med Vårdförbundet, Läkarförbundet och Vårdföretagarna. Det får mig att tänka. När jag lyssnade speciellt på Kenneth Johansson tänkte jag att hälso- och sjukvården har blivit en näringslivsfråga. Det är nytt för mig. I varje fall i min tankevärld är hälso- och sjukvården något annat som inte går att jämföra med vilket bolag som helst. Socialministern säger nu: Ställ dig sist i kön. Han talar om att det finns sådana köer. Det får mig att tänka på prioriteringsordningen. Det har inte socialministern berört på något sätt. Vi vet att vinstintresse i sjukvården inför en drivkraft som leder till att man behandlar de mest lönsamma diagnoserna. Vänsterpartiet är oroligt över att vi kommer att ha svårigheter med den prioriteringsordning vi är överens om här i riksdagen. Vad säger socialministern om det?

Fru talman! Självklart ska den prioriteringsordning som vi har kommit överens om gälla också i framtiden. Den är en väldigt viktig grund som har kommit fram efter ett väldigt gediget arbete som leddes av professor Jerzy Einhorn när det gällde själva utredningen och sedan ledde fram till ett riksdagsbeslut och innan dess en väldigt bred diskussion runt om i Sjukvårds-Sverige. Det är ett enormt viktigt basdokument för all sjukvårdspolitik i Sverige. Det gäller också fortsättningsvis. Jag går återigen till frågan om presskonferensen och de som bemannade den. Jag tycker inte att det var särskilt konstigt att vi hade ett brett spektrum. Det gläder mig väldigt mycket att vi hade ett sådant brett spektrum av personer med intresse för sjukvårdsfrågor som deltog i det sammanhanget. Den artikel som Elina Linna hänvisar till som fanns på vår hemsida är en debattartikel som skrevs av samma personer som var med på presskonferensen. Det är inte särskilt konstigt. Har detta blivit en näringspolitisk fråga? Nej, det har det naturligtvis inte. Detta är hälso- och sjukvårdspolitik. Men det går också att lära av andra områden. Vi är inte särskilt kloka om vi tror att all klokskap har samlats på ett och samma område. Vi ska titta på andra länder och andra verksamheter och se: Finns det något som går att lära? Det gäller till exempel patientsäkerhet. Där tror vi att det går att lära väldigt mycket av olika typer av industrier när det gäller säkerhetstänkande. Det utvecklar vården och gör att antalet misstag och missgrepp minskar. Det är någonting som är oerhört betydelsefullt. När det gäller andra frågor får jag återkomma i nästa replik.

Fru talman! Jag tog i mitt anförande upp några tankar som läkaren och författaren P.C. Jersild skrev häromdagen i Dagens Nyheter. Man säger att landstingen har det yttersta ansvaret för verksamheten. P.C. Jersild ställer frågor i sin artikel. Jag passar på att använda hans frågor här, eftersom han inte kan ställa dem till socialministern. Hur ska detta ansvar kunna tas? Vilken backup finns om ett privatiserat sjukhus hotas av konkurs eller om den internationella koncern som köpt sjukhuset sviks av sina aktieägare eller äts upp av en ännu större koncern med andra intressen? Hur kan man garantera att landstingen klarar av att ta ansvaret?

Fru talman! Det är jätteviktiga frågor som Elina Linna tar upp och som P.C. Jersild tar upp i sin artikel. Här handlar det om att de som upphandlar och säkerställer att avtal kommer till är kloka och täcker in alla eventualiteter. Till det som inte är så svårt att inse hör just dessa frågor. Det kan uppkomma en sådan situation. Då gäller det att man har tänkt efter. Det troliga blir, skulle jag tänka mig, att skulle ett sådant företag drabbas av obestånd är det landstinget som tar över verksamheten igen. Är det så att det sker ägarförändringar ska också det regleras i ett avtal, precis som det görs i alla andra avtal som skrivs på olika marknader som finns. Det viktiga är att man skapar stabila och trygga förhållanden. Men man måste också tänka på alla eventualiteter. Om det oväntade inträffar, hur hanterar vi det då? Det handlar förstås om ett ansvar gentemot medborgarna. Det är viktigt att betona i debatten att landstingen har ansvaret för att vara huvudmän för svensk hälso- och sjukvård. De ska ha befogenheten att göra saker. Det viktiga är inte vem som utför utan att det utförs med en hög kvalitet. Jag tror att fler aktörer utvecklar den svenska vården. Jag tror att flera arbetsgivare är bra för de anställda och jag tror att det är klokt att utnyttja tillfällig överkapacitet för att ge flera vård snabbare. Jag tror att det är det som är det viktiga budskapet med den proposition som jag hoppas att riksdagen om en stund kommer att fatta beslut om.

Fru talman! Göran Hägglund upprepade, precis som många andra alliansföreträdare i dag har gjort, att det är de största behoven som ska ges företräde och att det inte är plånboken som ska styra. Samtidigt säger han att privata vårdgivare ska kunna ta emot personer med privat sjukvårdsförsäkring eller att man ska betala själv. För mig och för många andra går det här inte att förena. Jag har inte hittills hört någon rimlig förklaring till hur man tänker att de här två sakerna ska gå att kombinera. Rimligtvis är det ju så i verkligheten att en person som har privat sjukvårdsförsäkring går före någon annan som står i kön. Då är det ju inte behoven som styr. Men jag hoppas att Göran Hägglund kan klargöra det där en gång för alla för mig. Sedan skulle jag också vilja veta om Göran Hägglund tror att antalet privata sjukvårdsförsäkringar kommer att öka. Kommer man att sälja fler privata sjukvårdsförsäkringar nu när man tar bort kravet på offentlig finansiering för privata vårdgivare? Om det skulle vara så att antalet privata sjukvårdsförsäkringar kommer att öka kraftigt framöver, tycker då Göran Hägglund att det är en positiv utveckling?

Fru talman! Det är väldigt intressanta tankar om antalet sjukförsäkringar som meddebattören tar upp. Hur det går med antalet sjukvårdsförsäkringar ser jag åtminstone i någon mån som ett slags förtroendemätare på vården. Nu går det inte att bara plocka fram just det beslut som vi fattar i dag och skilja ut det från allting annat som händer. Det händer väldigt mycket i världen samtidigt. Men vi kan konstatera att vi under senare år har haft en dramatisk ökning av antalet sjukvårdsförsäkringar, och det beror på att köerna har varit så långa att människor har velat köpa sig en plats tidigare. Jag tycker naturligtvis att politiken ska syfta till - inte i första hand för den sakens skull, det blir en bieffekt - att antalet sjukvårdsförsäkringar inte ska öka. Ökar de ska det inte bero på vår politik utan på andra saker. Min uppgift är i någon mening att verka för att onödiggöra privata sjukvårdsförsäkringar. Det är det offentligas roll i sammanhanget. När det gäller att förklara utnyttjandet av överkapacitet vet jag inte om jag är bättre pedagog än andra. Men om landstinget träffar en uppgörelse med en vårdgivare som under en tid driver ett sjukhus och landstinget beställer en viss typ av tjänster, om vi kallar det så, ett visst antal operationer eller vad det kan vara, och det visar sig att personalen kan jobba så effektivt att de redan i god tid före årsskiftet till exempel har klarat av det som vårdgivaren har i uppdrag och därmed har kapacitet kvar finns det två alternativ, antingen att de inte får göra mer och att lokalerna och personalen friställs eller också att man utnyttjar den kapacitet som finns för att erbjuda vård. Då tycker jag att det senare är klokare. Men det handlar om att man vid upphandlingen är klok och definierar precis vad beställningen handlar om och att vårdgivaren motsvarar det kravet.

Fru talman! Tack för det svaret! Jag blev inte så jättemycket klokare, men det kanske vi får ta någon annan gång. Jag tänkte ta upp en annan sak också. I betänkandet kan man läsa följande: "För att uppnå verklig mångfald inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården måste vårdgivare med olika associationsform och inriktning kunna verka på lika villkor." Då är min fråga till Göran Hägglund om han verkligen menar att offentligt och privat driven hälso- och sjukvård kommer att verka på lika villkor nu när man tar bort regleringen att det ska vara enbart offentlig finansiering för bägge aktörerna. För mig är det tvärtom uppenbart att med dagens lagstiftning är det lika villkor som gäller i fråga om finansieringsprincipen. Regeringens förslag innebär att det blir olika villkor för privata och offentliga utförare när det gäller just finansieringen. Jag skulle gärna vilja ha ett svar från Göran Hägglund och ge honom en chans att förklara den här för mig obegripliga logiken. Eller är det som Ylva Johansson antydde, att regeringen planerar att också ändra kommunallagen så att det även i den offentliga vården ska bli tillåtet att öppna för privat betalande patienter?

Fru talman! Nej, man ska nog hålla sig till den politik som vi presenterar. Låt inte andra presentera vår politik, för då blir det fel. Det är möjligt att vi lever i lite olika världar, men jag har svårt att förstå logiken när man säger att det är lika villkor om det är ett monopol för vissa och förbjudet för andra. Då kan inte jag riktigt få det till att det är lika villkor. Lika villkor innebär ju att förhållandena är sådana att det är möjligt för idéburen verksamhet, för privat verksamhet och för offentlig verksamhet, att bedriva vård under förutsättningar som är så lika som möjligt. Det är naturligtvis ett oerhört grannlaga arbete att hitta fram till den balansen. Men jag tror ingalunda att man kan säga att det är lika villkor i dag när det är förbjudet för vissa.