En riktålder för höjda pensioner och följsamhet till ett längre liv

Anf. 146 Ann-Christine From Utterstedt (SD)

Fru talman! Jag yrkar bifall till vår reservation i betänkande SfU5 under punkt 2 angående en riktålder för höjda pensioner och följsamhet till ett längre liv.

Regeringens förslag om att införa en generell höjning av pensionsåldern är inte genomtänkt. Äldre personer är som alla vet ingen homogen grupp, och hälsotillståndet ser givetvis väldigt olika ut beroende på bland annat yrkesgrupp och kön. Det kan vara en enorm skillnad i hälsan mellan den som har haft ett fysiskt eller psykiskt betungande arbete, kanske under många år, och den som inte har haft det.

Svenskarna som grupp måste tyvärr arbeta längre; det är sant. Men det betyder inte att vi ska tvinga exempelvis sjuksköterskor, vårdbiträden, byggarbetare eller rörmokare, som dessutom ofta har arbetat sedan de var tonåringar, att arbeta längre än de kanske klarar av.

Pensionsåldern bör därför präglas av en betydligt högre grad av flexibilitet, och det bör finnas möjlighet att med bibehållet anställningsskydd arbeta deltid för den som vill arbeta längre.

Detta skulle dels höja den enskildes pensionsinkomst, dels leda till fler arbetade timmar i ekonomin som helhet och samtidigt ge företag möjligheten att behålla den kompetens som den årsrika arbetskraften innehar.

Det bör införas ett skattemässigt kraftigt gynnsamt pensionssparande som inte bara riktar sig till dem som har högre inkomster. Det ska i förlängningen ge individen möjlighet att antingen gå i pension tidigare eller att dryga ut den ordinarie ålderspensionen. Givetvis måste denna möjlighet finnas för dem som vill och kan pensionsspara själva för att på så sätt förlänga livet som pensionär och kunna njuta av sina fritidsintressen, och kanske barnbarn, innan hälsan är för dålig för att man ska kunna göra detta.

Fru talman! Det är positivt att åldern för rätten att kvarstå i anställning höjs till 68 år från och med år 2020. Förslagen om möjlighet till förlängd arbetsskadelivränta och SGI-skydd, alltså sjukpenninggrundande inkomst, under denna tid tillstyrks därför.

Det är negativt att höja åldersgränsen för när kommunala servicetjänster får tillhandahållas utan föregående behovsprövning, vilket regeringen nu föreslår. Detta bör givetvis inte genomföras då det skulle innebära en försämring för dem som behöver denna service.

Regeringens prioriteringar talar för sig själva. I stället för att äldre människor ska kunna njuta av sin pension efter ett långt och ofta hårt arbetsliv satsar regeringen hellre skattebetalarnas pengar på att slopa värnskatten. I stället för att de äldre människor som är mest utsatta ska vara säkra på att få en trygg och säker omvårdnad när de så behöver satsar regeringen hellre skattebetalarnas pengar på dem som är mest välbärgade i vårt samhälle.

Fru talman! Sverigedemokraterna förordar frivillighet och ökade incitament för att äldre som vill stanna kvar i arbetslivet ska kunna göra det. På så sätt får vi en höjd pensionsålder i snitt, utan att tvinga människor med utslitna kroppar att jobba längre än vad de orkar. Då kan fler äldre som har kraft och vilja att fortsätta arbeta bidra med den viktiga kompetens och erfarenhet som annars hade gått förlorad.

I vårt Sverige ska man tryggt kunna gå i pension efter ett långt arbetsliv när åldern och kroppen så kräver - eller, för all del, välja att stanna kvar på arbetsmarknaden om man så vill och orkar.

I detta anförande instämde Paula Bieler och Linda Lindberg (båda SD).

Anf. 147 Ida Gabrielsson (V)

Fru talman! För många som hade planerat att gå i pension den närmaste tiden kommer dagens besked om höjd pensionsålder som en kalldusch. Samtidigt väljer den socialdemokratiska regeringen att sänka skatten för rika män i Danderyd. När värnskatten tas bort får de mest välbeställda, de som redan har fixat en trygg pension, ännu mer pengar. Och det sker dessutom efter den nu gällande budgeten, som Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna röstat igenom och som redan den inneburit skattesänkningar till de rika och mindre till välfärden och alla oss andra. Det är en skandal.

Vänsterpartiet motsätter sig därför förslaget om att höja pensionsåldern. Och vi är långt ifrån ensamma. Folk orkar ju inte ens jobba till pension i dag! Kropparna tar slut. Orimligt, som Byggnads och Kommunal gemensamt kallade förslaget så sent som i går. "Låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv" gäller inte alla.

Fru talman! Klyftorna i arbetslivet växer dramatiskt. Vi blir allt äldre, sägs det, men det gäller inte alla. De stora klassklyftorna har lett till att korttidsutbildade kvinnors förväntade livslängd till och med sjunker. För kvinnor som till exempel jobbar inom omsorgen innebär höjd pensionsålder bara att de får jobba ännu längre tid av sina allt kortare liv. Det funkar inte!

Missnöjet med nuvarande pensionssystem är redan det stort. Var fjärde person får ångest av att få hem det orangefärgade kuvertet, och 13-åringar känner att de måste börja spara pengar till sin pension. Det är en befogad oro. De som går i pension i dag kommer att få halva lönen i pension. 70talisterna kommer att få se sin pension sjunka under 45 procent, och millenniegenerationen kommer att se pensionen hamna under 40 procent av lönen.

Fru talman! Jag ber om ursäkt, men nu citerar jag: Vad fan får jag för pengarna? som Svenskt Näringslivs förre vd Leif Östling sa samma år som han tjänade över 36 miljoner. Nu kan man minst sagt säga att han har blivit bönhörd. Den socialdemokratiska regeringen har med sina samarbetskollegor ordnat en rejäl fickpeng. Tillsammans med Volvos vd Martin Lundstedt, som kommer att få en skattesänkning på 2 ½ miljon per år, kan han nu räknas till vinnarsidan när värnskatten tas bort.

Men vad får vi andra? Vad får min farmor efter åren på tvätteriet? Vad får Göran, som slitit ut sin kropp på bygget? Vad får Ayla, som har pajat både rygg och höft med tunga lyft i vården?

Vad som ska hända med min dotter och andras döttrar törs jag knappt tänka på.

Det är detta det handlar om. Det är detta som ligger i vågskålen. Det är vi som byggt landet som får betala när de som redan har ska ha ännu mer. Det är skamligt.

Vi svenskar arbetar i dag längst i hela Europa. Samtidigt ligger vi i botten när det gäller nivån på pensionerna. Vi har störst andel fattigpensionärer i Norden. Nära hälften av alla kvinnor som är ålderspensionärer i dag har en del garantipension, alltså det lägsta statliga bottenskyddet.

Den höjda pensionsåldern hävdas ge högre pensioner, men höjningen är marginell. För personer med vanliga löner kommer de extra åren knappt att märkas i plånboken. Enligt Kommunals beräkningar ger varje enskilt arbetat år efter 66 års ålder bara omkring 150 kronor mer i plånboken för deras medlemmar.

Fru talman! Regeringen vill införa en riktålder för pension som syftar till att automatiskt anpassa pensionsåldrarna. Det är inte en bra väg. Stora skillnader i livslängd mellan olika grupper gör att en genomsnittlig höjning eller minskning av livslängden inte automatiskt kan ge ett opolitiskt utslag kring vilken pensionsålder vi ska ha. Beslutet bör i vanlig ordning fattas här i riksdagen.

Fru talman! Låt oss säga som det är: Hur kan det i dag ens finnas på kartan att höja pensionsåldern?

Det är orealistiskt att fokusera på höjd pensionsålder. Det finns för stora delar av befolkningen som inte har förutsättningar att arbeta så långt upp i åldrarna. Tendensen är i dag tvärtom att arbetslivet blir allt tuffare och att fler väljer att gå i pension tidigare, trots att det ekonomiskt är mycket ogynnsamt. Då är det svårt att förstå varför regeringen inte väljer att adressera den frågan i stället.

I en granskning som Byggnadsarbetaren tidigare gjort bland 1 168 byggnadsarbetare över 55 år säger nio av tio nej till höjd pensionsålder. Mer än varannan klarar inte att jobba till den nya lägsta pensionsåldern. Åtta av tio har värk i kroppen.

Göran Månsson, vvs-montör och facklig förtroendeman i Byggnads, säger i artikeln: En stor del kommer inte att orka jobba fram till pensionen utan får ändå gå i förtid och gå på garantipension, bostadsbidrag och försörjningsstöd trots att de slitit ett helt liv. Jag har jobbat i 40 år, och det är max tio stycken som har gått tiden ut, säger han.

Majoriteten av kommunalarna i dag har en del av sin pension i form av garantipension. I en undersökning som Kommunal gjort kan man läsa vittnesmål från kvinnor som gått i förtida pension: Jag börjar få ont i kroppen. Det är ett tungt jobb. Många lyft.

Roten till pensionssystemets problem är att det är underfinansierat. Det är huvudorsaken till att det är så låga pensioner. Det har en betydligt större påverkan än pensionsåldern. Det är därför du kan arbeta ett helt liv och ändå få en pension som inte är mer än hälften av din lön.

Vänsterpartiet tycker att inbetalningarna till själva pensionssystemet måste höjas så att fler kan få en höjd pension. Skatten ska också vara lika oavsett varifrån inkomsten kommer. Skatteklyftan mellan arbetare och pensionärer ska därför avskaffas. Det måste gå att leva på sin pension efter ett helt arbetsliv.

Även sjukförsäkringen behöver förbättras, särskilt för den som är äldre. I dag har Sverige de hårdaste reglerna i hela OECD. Vänsterpartiet anser därför att det bör införas en särskild åldersfaktor i sjukersättningen, det som tidigare kallades sjukpension, som gör det lättare att få sjukersättning och att man slipper ta ut inkomstpensionen i förtid. För dem som tvingas avsluta sitt arbetsliv i förtid måste det finnas ett starkt ekonomiskt skydd som inte minskar den framtida pensionen. Vi har också föreslagit en höjning av grunden i sjuk- och aktivitetsersättningen med drygt 1 150 kronor i månaden.

Fru talman! Regeringen motiverar sina förslag med att den högre medellivslängden innebär utmaningar för välfärden. Vänsterpartiet instämmer i att välfärden har stora problem men menar att de hanteras bäst genom ökade satsningar på välfärden, ekonomisk omfördelning och omfattande gemensamma investeringar i framtida behov. Regeringens egna uträkningar pekar också de på mycket små effekter av förslagen. Kommunsektorn verkar inte påverkas alls, och statsbudgeten antas få ett tillskott på mellan 200 och 500 miljoner kronor per år mellan 2020 och 2022. När de här blygsamma tillskotten i statsbudgeten jämförs med de skattesänkningar i miljardklassen som regeringen går fram med riktade till dem som tjänar allra mest är det svårt att se hur bristerna i välfärden ska kunna hanteras under den här mandatperioden.

Fru talman! Det var också just Byggnads och Kommunals ordförande som i går gick ut i ett gemensamt upprop i Aftonbladet inför dagens debatt i kammaren. Tillsammans representerar de över 600 000 medlemmar, och den genomsnittliga pensionsåldern för dem är 63 år. En höjd pensionsålder för dem innebär inte att de kan jobba längre utan bara att de blir fattigare.

"Jag blev sjukpensionär innan jag var 65, hade en utsliten kropp."

Fru talman! Vi måste höja pensionerna, inte pensionsåldern. Riksdagen bör därför avslå propositionen. Jag yrkar bifall till vår reservation.

Anf. 148 Rikard Larsson (S)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och därmed också till regeringens proposition.

Jag möter en hel del människor som har synpunkter på antingen sin egen pension, sin blivande pension eller på pensionssystemet som sådant. Synpunkterna handlar om låga pensioner, en frustration över hur man ska orka arbeta vidare hela vägen till pensionsåldern eller en rädsla för att det inte ska finnas pengar i systemet den dag man går i pension.

Jag bemöter ofta detta med att försöka förklara hur vi tänker och hur systemet fungerar, men jag håller också med dem. När jag håller med dem om att de har för låga pensioner och att det borde betala sig bättre försöker jag också förklara att det finns en väg framåt. Det system som vi har för pensioner är inte ödesbestämt till att hela tiden leverera sämre pensioner. Vi kan ändra det.

Jag tycker att många människor har för låg pension. Särskilt gäller det personer som har arbetat hela sitt liv inom vanliga yrken som vi hörde räknas upp här tidigare. Man har kanske arbetat inom sjukvården eller omsorgen som undersköterska eller biträde, och när man sedan går i pension får man en väldigt låg pension. Jag tycker att de personerna har för låg pension.

Jag har också förståelse för alla de människor som känner att de inte orkar arbeta fram till 61-årsdagen, som i dag är den dag då de har möjlighet att ta ut pension. Jag har förståelse för känslan och oron de har när det gäller att de inte ska orka arbeta ytterligare år. Jag har förståelse för det, framför allt när det gäller fysiskt och psykiskt utmattande arbete.

Jag blir inte förvånad över att en hel del människor blir frustrerade när vi nu gör åldersjusteringar i pensionssystemet. Det hade jag också blivit om detta var det enda vi gjorde. Om vi i Pensionsgruppen hade bestämt oss för att höja pensionsåldern och ingenting annat och trott att allt med pensionssystemet hade löst sig av det skulle jag också ha blivit orolig. Men detta är inte det enda vi gör. Och det är dessutom så att om vi inte gör detta innebär det inte att det kommer att lösa sig och bli bra.

I Sverigedemokraternas reservation och anförande förde man ett resonemang om att det inte är några homogena grupper och att det behöver vara en flexibel pensionsålder. Det är det också med de här besluten. Men faktum är att om vi inte gör någonting kommer systemet i sig självt att innebära att vi får lägre och lägre pension därför att vi lever längre. Vi måste våga hantera den frågan, för annars kommer människor att få lägre och lägre pension utan att vi gör någonting här i riksdagen.

Det som vi behöver göra och som är viktigt för oss socialdemokrater är att attackera det som är grunden till att pensionerna är för låga, nämligen att vi har ett ojämlikt och ojämställt arbetsliv. Vi kan inte tro att vi kan gå genom hela arbetslivet och acceptera de skillnader som finns och acceptera massor med arbeten där man blir utbränd i förtid och sedan tro att allting ska lösa sig när man når pensionsåldern. Det kommer inte att hända.

Systemet bygger på att man tjänar in pengar till sin pension. Då måste vi också se till att människor har möjlighet att just tjäna in pengar till sin pension. Det handlar om en politik som vi bedriver i regeringsställning som ger mer pengar och mer resurser till kommuner och regioner för att man ska kunna få fler arbetskamrater inom sjukvården och barnomsorgen och känna att man räcker till och inte stressas sönder i arbetet. Det handlar om att vi har en medveten arbetsmiljöstrategi som ser till att vi attackerar de felaktigheter som finns i arbetslivet så att vi tar itu med alla de orättvisor som finns. Därför gör vi tillskotten i budgeten på exempelvis 5 miljarder till kommunsektorn.

Men vi måste också göra annat vid sidan av detta. Förutom att ha ett mer hållbart arbetsliv, förutom att öka jämlikheten i samhället och förutom att ta itu med de orättvisor som finns på grund av kön måste vi också göra saker som handlar om pensionssystemet i sig självt. Vi måste göra det på ett sätt som gör att man både hanterar de orättvisor som finns i dagens pensionssystem och också säkrar upp ett pensionssystem för framtiden.

Min riksdagskollega Erica Nådin kommer i nästa debatt att beskriva vad vi gör när det gäller grundskyddet i pensionen som är en viktig del som vi gör kombinerat med detta.

Vi vill också gå vidare med andra åtgärder som på sikt gör att det blir ett mer stabilt system. Ida Gabrielsson tog upp en av de, skulle jag säga, viktigaste åtgärderna, nämligen att höja inbetalningarna till pensionssystemet som sådant. Från Socialdemokraternas sida driver vi också den frågan. Men det ersätter inte åldershöjningarna. Risken hade varit att vi fått en situation där vi vidtar åtgärder och höjer inbetalningarna men de som går i pension ser att det inte blir något extra. Vi måste göra både och. Vi måste höja garantipensionen och öka inbetalningarna till systemet, men vi måste också säga att lever man längre måste man också arbeta fler år för att tjäna in till sin pension. Det är grunden i hela vårt pensionssystem.

Jag tycker lite grann att det i debatterna emellanåt är som att lura folk när man inte erkänner denna problematik som finns, det vill säga att om vi har färre år att tjäna in pengar till vår pension blir också pensionen mindre för att vi har fler år att ta ut den på. Vi måste erkänna den logiken, och vi måste våga ta beslut.

I betänkandet finns två reservationer som jag skulle vilja kommentera. Den första är från Vänsterpartiet. Jag ska säga att jag sympatiserar väldigt mycket med den reservationen, och jag gör det för att man i den talar om det som är kärnan i det här, det vill säga arbetslivet. Så länge vi har ett ojämställt och ojämlikt arbetsliv kommer vi att se ojämställda och ojämlika pensioner. Vi måste fokusera mer på att få in pengarna i välfärden och se till att det blir fler arbetskamrater och drägligare arbetsmiljöer och att vi har en sjukförsäkring som gör att människor snabbt kan komma tillbaka till arbetet och slippa långa perioder av sjukskrivning.

När det gäller den andra delen, som handlar om att man inte ska ha en riktålder enligt den modell som nu föreslås, delar jag regeringens bedömning. Jag tror att det behövs en sådan riktålder, och jag tror att man i själva verket kan säga att vi på något sätt har en sådan riktålder i dag men att vi inte riktigt berättar om det. Det finns faktiskt en ålder då man kan ta ut pension och ändå få en bra pension resten av livet. Tar man ut pension för tidigt blir pensionen för låg, men vi berättar inte riktigt det för människor. Det är ärligare att säga till människor att det kommer att vara så, framför allt om vi lever längre.

Det som är fördelen med en riktålder enligt denna modell är att vi också bygger på de andra försäkringssystemen kopplade till riktåldern så att lagen om anställningsskydd och andra system följer med riktåldern. Då ökar vi tryggheten för dem som arbetar högre upp i åldrarna.

Det finns en annan reservation, som kommer från Sverigedemokraterna, som jag blir lite oroligare över. Där finns en del resonemang, som också finns i Vänsterns reservation, om att det inte är en homogen grupp och om att hälsan är olika fördelad. Det finns en poäng i det. Men man ska vara klar över att de negativa effekterna visar sig också i dag. Om man inte gör någonting åt det finns skillnaderna ändå mellan dem som går i pension.

Den del i Sverigedemokraternas reservation som oroar mig mer är att de börjar resonera om deltidsarbete. Jag förstår att det i reservationen handlar om att man ska deltidsarbeta efter att man har gått i pension och att man på så sätt ska kunna komplettera. Men jag tror att deltidsarbete och den norm som deltidsarbete nästan har blivit i kvinnliga yrkesgrupper är en stor del av problemet.

Jag tycker snarare att vi ska gå mot att heltid ska vara norm på svensk arbetsmarknad. Det har under lång tid gällt inom alla klassiskt stora manligt dominerade yrkesgrupper. Men på något sätt har man för kvinnodominerade yrkesgrupper sagt att "det här med deltid är nog okej". Det visar sig i pensionerna. Ju mer deltid man jobbar, desto sämre blir utfallet i pensionen. Vi måste komma till rätta med det. Annars låser vi än en gång in kvinnor i en situation som innebär att de senare i livet får betala för det ansvar de har tagit för hem och barn.

För oss socialdemokrater är det viktigt att pensionen kan vara en bra del av livet och inte något man ser fram emot med oro eller fasa. Därför är det en av våra högst prioriterade frågor. Därför har vi stegvis tagit bort den orättvisa pensionsskatten. Därför höjer vi grundskyddet för pensionärerna. Därför vill vi höja pensionerna för dem som har jobbat ett helt liv i vanliga arbetaryrken eller som ligger i lite lägre inkomstklasser. Därför vill vi också öka avsättningarna till pensionen, för att framtidens pensionärer ska få en betydligt bättre pension än dagens.

Fru talman! Jag vill ytterligare en gång yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Anf. 149 Ida Gabrielsson (V)

Fru talman! Jag vill tacka Rikard Larsson.

Det Rikard Larsson beskrev är viktigt. Vi måste ha ett stabilt arbetsliv med trygga anställningar och möjlighet att jobba och att orka jobba heltid. Vi måste ha ett arbetsliv som fungerar för alla, oavsett var man befinner sig och oavsett om man jobbar som städerska eller är vd på Volvo Lastvagnar.

Jag vill fråga Rikard Larsson om de inte börjar i fel ände. Vi ser att regeringens politik i dag innebär att Arbetsförmedlingen i princip inte finns längre och att regeringen har gått i god för att uppluckra arbetsrätten. Vi ser inga förslag för rätt till heltid, för att komma till rätta med de delade turerna eller för att öka anställningarna inom välfärden. I stället har regeringen satsat dubbelt så mycket som vi gör i vår budget på att sänka eller ta bort värnskatten för de allra rikaste. Vi satsar i stället på att ge de pensionärer som har allra minst en tusenlapp mer i månaden.

Frågan är alltså: Har inte Rikard Larsson börjat i fel ordning?

Anf. 150 Rikard Larsson (S)

Fru talman! Nej, jag har inte börjat i fel ordning. Jag har börjat, mitt parti har börjat och Pensionsgruppen har börjat. Det värsta vi hade kunnat göra är att inte börja. Det hade nämligen inte inneburit att pensionerna hade blivit bättre. Det hade inneburit att vi, samtidigt som medellivslängden ökar, hade urholkat de pensioner som människor får, oavsett om de går i pension vid 62, 63, 64 eller 65 års ålder. Att sitta still i denna fråga skulle vara det värsta alternativet. Det skulle urgröpa pensionerna.

När det gäller vad man ska börja med och vad man skulle vilja börja med finns det väldigt många saker. Det handlar om anställningstryggheten. Vi tog under förra mandatperioden initiativ i fråga om tillfälliga anställningar, osäkra anställningar och timanställningar. Det finns jättemycket som vi skulle vilja komma bort från där.

När det gäller värnskatten tror jag att Ida Gabrielsson vet att mitt parti, Socialdemokraterna, inte är någon stor supporter av att ta bort den. Men vi gjorde samma bedömning som Vänsterpartiet; vi gjorde också bedömningen att ett januariavtal var ett bättre alternativ än att Moderaterna och Kristdemokraterna fick bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Det valet gjorde vi socialdemokrater. När Vänsterpartiet hade sett januariavtalet och vad den politiken skulle innebära gjorde Vänsterpartiet, om vi ska vara ärliga, också bedömningen att det var bättre att släppa fram en regering som slutit januariavtalet än alternativet.

Jag hade gärna sett att den budget vi nu lägger fram inte hade innehållit borttagande av värnskatten och att vi i stället hade lagt de pengarna på något annat. Men när man ingår avtal och når överenskommelser är det viktigt att hålla sig till dem. Annars försvinner ens trovärdighet i framtida samarbeten.

Anf. 151 Ida Gabrielsson (V)

Fru talman! Som Rikard Larsson säkert vet innebar väl en del av överenskommelsen att Vänsterpartiet inte är med i den. Vänsterpartiet känner alltså att det står oss fritt att lägga fram en budget där vi behåller värnskatten, så att vi kan satsa på att höja pensionerna för dem som har det sämst ställt och på välfärden.

Frågan är varför Socialdemokraterna och Pensionsgruppen inte går fram med att höja inbetalningarna till pensionssystemet. Ett enkelt räkneexempel är: Om man skulle se till att pensionsavgifterna som ligger över inkomsttaket gick rakt in i det gemensamma pensionskollektivet skulle det kunna ge ytterligare ungefär 900 kronor mer i månaden för alla som tjänar under 40 000. Med förslaget om höjd pensionsålder var det väl runt hundringen för dem som hade vanliga arbeten.

Min fråga blir ändå: Är det inte lite väl magstarkt att till kommunalarbetare och byggnadsarbetare säga att i dag sätter vi igång med att höja pensionsåldern, innan vi har fixat de sjystare arbetsliven, tittat på hur vi kan få in mer pengar i systemet i stort och hur vi kan fördela de pengar som finns i systemet mer jämlikt?

Anf. 152 Rikard Larsson (S)

Fru talman! Jag har försökt förklara att vi inte gör antingen eller. Vi gör både och. Men vi måste göra det samtidigt. Att sitta still och vänta på att någon annan form av lösning skulle komma fram hade inneburit att pensionerna hade försämrats. De samtal som jag får om pensionerna hade blivit allt fler från människor som hade insett att ju mer medellivslängden ökar, desto mer urgröper vi pensionerna för framtidens pensionärer. Det hade man upptäckt. Därför behöver vi göra både och.

Jag säger inte att Ida Gabrielsson har fel. Hon har rätt. Jag tycker att man ska vidta de åtgärderna. Därför kommer vi också att lyfta upp förslaget om höjda avgifter - det är en del av vår politik - tillsammans med ett stärkt grundskydd. Vi vill ha höjd pension för dem som har jobbat hela sina liv, som undersköterskor och vårdbiträden, vilket vi också diskuterar i Pensionsgruppen. Det är alltså inte antingen eller. Vi måste göra både och.

Jag menar inte att Vänsterpartiet inte ska lägga fram ett eget budgetförslag. Jag tycker verkligen att Vänsterpartiet ska lägga fram ett eget budgetförslag. Det är jättebra att Vänsterpartiet lyfter upp svåra frågor där vi kanske skulle vilja gå i en annan riktning men där det på grund av majoriteten i den här kammaren inte ser ut på det sättet. Jag konstaterar bara att vi nog drog samma slutsats: att alternativet till den regering vi har nu var sämre.

Anf. 153 Ann-Christine From Utterstedt (SD)

Fru talman! Antingen har ledamoten Rikard Larsson inte läst vår reservation i betänkandet ordentligt, eller så väljer han att slira på sanningen som så ofta sker när Socialdemokraterna står i talarstolen.

Om man ska hålla sig till verkligheten, som vi sverigedemokrater är intresserade av att göra, gäller den deltid som ledamoten tar upp när man vill trappa ned i arbetslivet när man är i pensionsåldern men fortfarande vill arbeta kvar. Det är detta vår reservation tar upp, ingenting annat. Heltid som norm berörs över huvud taget inte i reservationen. Det borde vara känt för Socialdemokraterna och ledamoten i fråga vilken linje vi i Sverigedemokraterna verkar för.

Låt oss titta på pensionssystemet i dess helhet. Det kan ses som ett sorgebarn. Vi är nu i ett läge där människor ska arbeta längre för att fler som själva inte har bidragit ska kunna få en del av kakan.

Anf. 154 Rikard Larsson (S)

Fru talman! Det sista som togs upp är inte riktigt sant. Pensionssystemet fungerar inte så. Det fungerar på så sätt att man tjänar in till sin egen pension. Den står i relation till vad man har tjänat. Försöket att föra ett resonemang om att pensionen blir lägre för att vi ger pengar till någon annan köper jag inte. Det handlar om en grupp som för många är diffus, men för Sverigedemokraterna brukar det ofta vara klart vilken grupp man talar om. Jag tycker att resonemanget är lite ohederligt.

Vidare sa jag tydligt i mitt anförande att jag inte tror att Sverigedemokraterna menar deltid under arbetslivet utan efter arbetslivet. Jag har arbetat med dessa frågor på arbetsgivarsidan inom sjukvården under lång tid. Och min poäng var att jag har sett hur vi har diskuterat alltifrån önskad sysselsättningsgrad till hur man kan få erbjudande om att gå upp i tid. Enligt min erfarenhet har vi under alltför lång tid haft med deltid som begrepp inom kvinnodominerade yrken. Nu bakar man in det i tiden efter pensionen och säger att det ska vara möjligt att jobba deltid, och jag tycker att det signalerar att deltidsarbetande är en del av lösningen i pensionssystemet.

Det är möjligt att det skulle kunna vara det på sikt, men enligt mig är det viktigt att vi tydligt säger att deltid är ett problem för pensionssystemet. Låt oss ta itu med denna fråga först, för det har vi ännu inte riktigt gjort.

Det första som ledamoten tog upp var att jag eller vi skulle slira på sanningen. Jag vill gärna fråga: Vid vilket tillfälle tycker ledamoten att jag har slirat på sanningen?

Anf. 155 Ann-Christine From Utterstedt (SD)

Fru talman! Jag sa i mitt förra inlägg att det handlade om Socialdemokraterna i dess helhet, och jag refererade främst till dagens färska partiledardebatt.

Vad gäller intjänade pensionspoäng har vi i dag ett system där man kan tillgodoräkna sig poäng och år då man över huvud taget inte ens har befunnit sig i vårt land. Man har alltså inte bidragit med en enda krona till detta system. Det är ett underfinansierat system, vilket vi och även Socialdemokraterna vet.

Färre människor ska arbeta längre för att fler ska kunna ta del av kakan. Jag förstår att människor är oroliga och oroas av åldershöjningen. I dag gäller det en höjning från 61 till 62 år. Men, fru talman, höjningen stannar ju inte i och med det, utan det handlar om en successiv höjning som kommer att pågå under flera år framöver. Det stannar inte vid 62 års ålder, utan det kommer att fortsätta höjas vartefter.

Anf. 156 Rikard Larsson (S)

Fru talman! Jag konstaterar att jag nog inte hade slirat på sanningen och tycker att det vore bra om vi höll oss till de debatter som vi för här. Naturligtvis kan vi debattera något annat eller ta vid efter andra debatter, men jag tycker att dessa frågor är tillräckligt viktiga för att vi ska fokusera på dem nu. Låt oss göra det tillsammans.

Som jag misstänkte ville Sverigedemokraterna ta fram en speciell fråga och vilka det handlar om: De som tar pengarna från pensionärer. Men det så kallade flyktingundantaget höjer inte pensionen för andra per automatik. Om man tar bort flyktingundantaget gör det inte att undersköterskan får en högre pension. Det skulle göra det om man valde att omfördela pengarna, men systemet fungerar inte så att man antingen har ett flyktingundantag och ger garantipension till dem som har flytt från krig och elände och har kommit hit, eller så får undersköterskan en högre pension. Så fungerar inte pensionssystemet.

Om vi ska ta itu med de problem som vi har i pensionssystemet måste vi fatta konkreta beslut. Man kan antingen höja avgifterna, lägga in ett extra tillägg, höja pensionsåldern, införa en riktålder eller höja garantipensionerna, eller så gör man som vi socialdemokrater vill och kombinerar allt detta. Då får vi bättre pensioner för alla oavsett var man är född, om man har flytt eller om man har jobbat här i hela sitt liv. Det är viktigt att vi inte börjar sålla ut människor.

(Applåder)

Anf. 157 Katarina Brännström (M)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Pensioner är ett ständigt debattämne bland både yngre och äldre. Man kan vara orolig för egen del. Ska pengarna räcka? Man kan vara orolig för sina barn. Hur ska deras pension bli? Många förstår inte att det är arbete och endast arbete som gör att man kan få en högre och bättre pension. Ju fler år man befinner sig i arbetslivet, desto högre blir pensionen.

Ett länge känt faktum är att en allt ökande medellivslängd leder till lägre pensioner om vi skulle fortsätta att ha en oförändrad pensionsålder. De intjänade pensionsrätterna skulle utbetalas under längre tid.

Jag vill ge en eloge till föregående talare som just framhöll att man måste arbeta längre. Därför är jag glad att vi nu kommit fram till det viktiga beslut som vi i dag kommer att fatta.

Ett okänt faktum är att om man väntar med att ta ut sin pension från till exempel 61 till 64 års ålder blir pensionen 18 procent högre hela livet ut. Det rör sig om 5-7 procent per år så som pensionen nu utvecklas. Skulle man dessutom arbeta under dessa år och även längre får man ännu högre pension.

Ett annat faktum är att Sverige behöver den kompetens som finns i de åldersgrupper som nu går i pension. Det skriks efter lärare, sjuksköterskor, undersköterskor, ingenjörer, läkare, snickare och rörmokare. Inom alla dessa yrken råder det brist. Att förmå friska och pigga seniorer att fortsätta jobba lite till är en av våra viktigaste utmaningar. Då måste vi naturligtvis också ta bort hindren så att de faktiskt får jobba. Det sägs att dagens 70åringar är gårdagens 50-åringar. Det ligger säkert något i det.

Att sänka skatten för den som arbetar är att göra det billigare att anställa en senior. Det vore en stimulans för att få fler att vilja arbeta även långt upp i åren. Med mer kvar i plånboken kan man också få en rikare ålderdom. Allt fler seniorer arbetar dessutom efter pensionsgränsen. På 2000-talet har antalet seniorer i arbete fördubblats. Jag talar då om dem som är 65-plus. Det finns till och med de som påstår att det faktiskt är bättre för hälsan att arbeta när man är äldre än att gå i för tidig pension.

Den förväntade återstående livslängden efter 65 års ålder var 1994, när nuvarande pensionssystem infördes, i snitt 18 år för män och kvinnor. Man trodde att det skulle vara så och sedan plana ut, men det har det inte gjort. Den faktiska ökningen går betydligt snabbare än vad man någonsin hade tänkt sig.

I dag lever vi i snitt tio år längre än vad vi gjorde på 50-talet. Befolkningsutvecklingen går på det sättet väldigt snabbt. År 2035, om bara 16 år, förväntas kvinnors genomsnittliga livslängd vara 88 år. Vi blir allt fler som blir så pass gamla, och den kurvan fortsätter uppåt.

Om bara några år förväntas antalet personer i åldern 80-89 år vara 60 procent större än i dag. Det är de stora barngrupperna från 40-talet och 50-talet som då kommer upp i den åldern. Man lever och har god hälsa allt längre.

Fru talman! För att upprätthålla pensionsnivåerna har vi moderater länge hävdat att man måste arbeta längre. Det var aldrig meningen från början när allmän pension infördes att man skulle jobba 40-50 år och sedan leva 30-35 år på pension. När den allmänna pensionen infördes var faktiskt medellivslängden lägre än pensionsåldern.

Det är glädjande att vi har lyckats samla oss i Pensionsgruppen och är eniga om att arbetslivet måste förlängas i takt med den ökade livslängden. Jag tycker att Rikard Larsson framförde detta på ett mycket förtjänstfullt sätt i sitt anförande. Det här får ju betydelse inte bara för pensionssystemet, utan för hela välfärden och för hela samhället.

Därför är det också självklart avgörande att vi får en arbetsmiljö och arbetsvillkor som gör att de äldre orkar och kan jobba vidare. Vi måste få bort åldersdiskrimineringen. Vi måste också ändra attityden mot äldre på jobbet. Man vill inte ha kvar äldre. Man vill hellre anställa en ny. Så kan vi ju inte ha det om vi ska fortsätta att jobba längre. Det finns faktiskt ett stort behov av den kompetens och erfarenhet som går hem när människor går i pension.

Man kanske inte orkar jobba full tid. Man kanske inte orkar jobba på samma sätt med samma arbetsuppgifter. Vi har tidigare här hört beskrivas att det finns jobb där det är väldigt tungt att jobba. Men låt oss då se till att man kan få andra arbetsuppgifter men kvarstå i jobb. Det är ju det som är det viktigaste. Det är viktigt att arbetsgivare, fackföreningar och andra ser till att vi kan få ett mycket flexiblare arbetsliv, framför allt när vi blir äldre.

Det är också viktigt att påpeka att den övervägande delen av dem som tagit ut sin pension vid 61 års ålder fortsätter att jobba. De tar ut den allmänna pensionen för att dryga ut sin ekonomi. Vid 63 års ålder är det faktiskt två tredjedelar av dem som tagit ut sin pension vid 61 års ålder som fortsätter att jobba.

Men det är inte bara slutet av arbetslivet som är avgörande för hur pensionerna blir, även om det är väldigt viktigt. Det är ju också fråga om när man kommer in i jobb. Sverige har osedvanligt hög etableringsålder när vi jämför internationellt. Kan vi få de unga att börja jobba något år tidigare och bli klara med sina studier något år tidigare är väldigt mycket vunnet i slutet.

Sammanfattningsvis: Vi ska i dag ta beslut om pensionsöverenskommelsen. Beslutet togs i december 2017: Vi höjer vår pensionsålder enligt en trappa. Vi höjer också riktåldern, som automatiskt ska följa genomsnittsåldern. Det tycker jag är ett mycket smart sätt att slippa ha de här diskussionerna varje år om vilken ålder vi ska ha för pensionen. Vad gäller rätten att kvarstå i arbete är det väldigt viktigt att man höjer LAS-åldern. Att pensionsålderns höjs är en nödvändig utveckling när vi lever allt längre och blir allt friskare långt upp i åren. Vi vet att det är många som vill jobba men som i dag hindras från att jobba. I kommuner och i staten måste man gå hem vid 67 års ålder som det ser ut i dag. Vi vill att alla som vill och kan jobba också ska få fortsätta att göra det.

(Applåder)

Anf. 158 Ida Gabrielsson (V)

Fru talman! Mina frågor till Moderaterna och Katarina Brännström blir: Vad har ni att säga till de personer som befinner sig inom den kategori som jag beskrev, där medellivslängden sjunker? Vilka jämlikhetsåtgärder kommer Katarina Brännström och Moderaterna att komma med som gör att deras pensionstid blir en bra tid, så att de inte bara överlever utan också får leva?

Anf. 159 Katarina Brännström (M)

Fru talman! Jag tackar för frågan. Den frågan borde man ställa sig redan i dag. Vi ser ju att det finns sådana problem. Det finns människor som inte orkar jobba så länge som vi hade förväntat att de skulle göra. Det har vi inte löst med nuvarande pensionsålder, och det kommer förmodligen inte att lösas om man höjer pensionsåldern heller. Det handlar om helt andra åtgärder, som har att göra med hälsa, folkhälsa och att man får hjälp under tiden på jobbet. Att människor slutar röka är en viktig orsak till att vi blir äldre och friskare. Tyvärr är det i vissa grupper så att till exempel rökning gör att man inte orkar fortsätta att jobba så länge som man borde.

Det är jätteviktigt att företagshälsa, arbetsgivare, fackföreningar och alla andra som kan påverka arbetslivet också gör det och att man utformar det på ett sätt som gör det enklare för alla att jobba. Det är i dag inte de äldre som är mest sjukskrivna, utan de yngre. Det är de psykiska diagnoserna och stressen som gör att väldigt många inte orkar vara kvar på jobbet. Därför måste vi titta över arbetslivet hela vägen. Det är jätteviktigt. Där har det brustit hittills, och det kommer inte att vara någon quickfix framöver heller.

(Applåder)

Anf. 160 Ida Gabrielsson (V)

Fru talman! Åtta av tio har värk i kroppen. Katarina Brännström pratar om rökning. Vänsterpartiet tror att det handlar om arbetsplatsen och arbetet genom hela livet. Man har ju varit yngre om man sedan blir äldre. Har man jobbat på ett tvätteri som min farmor eller som städerska som min mormor finns det orsaker till att man är utsliten i tidigare ålder än om man till exempel har jobbat i riksdagen eller som vd på Volvo Lastvagnar.

Jag skulle vilja fråga Katarina Brännström: Om Katarina själv ser att de här åtgärderna inte kommer att leda till att den gruppen får det bättre, varför då inte komplettera med annat? En höjd pensionsålder kommer ju endast att göra den här gruppen allt fattigare och alltmer utsliten. Kommer Katarina Brännström och Moderaterna att lägga fram satsningar på höjda garantipensioner och en mer jämlik fördelning inom pensionssystemet, eller kommer Katarina Brännström att göra som alla andra - ta bort värnskatten för dem som redan har och strunta i dem som har haft långa arbetsliv men inte ens har lyckats jobba till den pensionsålder som vi har i dag och därför blir fattigpensionärer eller har släktingar och vänner i den situationen?

Anf. 161 Katarina Brännström (M)

Fru talman! Det som Ida Gabrielsson tar upp har ingenting med en höjd pensionsålder att göra. Om människor är sjuka, har ont i kroppen och inte orkar jobba under sitt arbetsliv, det vill säga före pensionen, måste det naturligtvis till många åtgärder redan i dag. Det gäller framför allt den psykiska ohälsan. Det var det jag sa i mitt förra inlägg.

Faktum kvarstår - vi lever allt längre. Vi kanske är världens friskaste folk om vi slår ut det i stort. Vi måste ha ett pensionssystem som följer med det som rör den stora gruppen. Att vi sedan har människor som är sjuka är en fråga vi måste lösa separat. Att hjälpa de människorna att bli friska och att kunna jobba så mycket som de orkar jobba är också viktigt. Man kanske inte kan göra samma saker. Man kanske inte kan jobba lika länge eller full tid, men man kan kanske vara på jobbet och göra någonting.

För de människorna är det bara arbete som leder till högre pensioner. Annars får vi prata om ett annat försörjningssystem. Det berör vi i ett senare ärende i dag gällande höjt grundskydd. Men då riskerar vi också att den som arbetar och har arbetat inte får så mycket mer än den som inte har arbetat. Detta är också en fråga för oss här inne att ta ställning till. Det gäller det så kallade respektavståndet, och det är viktigt att komma ihåg i sammanhanget. Det måste löna sig mer att arbeta, och det måste också vara så att man ska få hjälp att jobba så länge som möjligt.

(Applåder)

Anf. 162 Solveig Zander (C)

Fru talman! Höjd pensionsålder är något som vi har diskuterat väldigt länge. Ni har redan hört vad det innebär att höja pensionsåldern och vilka regler som ska gälla för det. Många tycker - och uttrycker - att det här kommer apropå. De har inte vant sig vid detta eller känt till att vi ska höja pensionsåldern. Därför tänker jag ta er med på en historieskrivning, så att ni förstår att detta inte kommer som nysa.

Det var den 14 april 2011 som vi i Pensionsgruppen tillsatte Pensionsåldersutredningen, vars betänkande ligger till grund för det vi nu ska besluta om. Ganska precis två år senare var utredningen klar. Betänkandet fick titeln Åtgärder för ett längre arbetsliv. Förslagen var tydliga.

Medellivslängden ökade, som vi har hört här flera gånger. Då skulle pensionen betalas ut under en mycket längre tid. Det var skälet till detta.

Den nuvarande Pensionsgruppen övertog ansvaret för att förvalta det pensionssystem som genomfördes 1994, som vi också har hört tidigare. Vi tog över det rent formellt 2008. Då fick vi något som vi kallar för ett testamente om hur vi ska förvalta och utveckla vårt pensionssystem så att det stämmer överens med de behov som finns nu och framgent.

Redan 2008 konstaterade man i det så kallade testamentet att pensionsåldern behövde bli högre - åldern när man skulle få ta ut sin pension. Vi i Pensionsgruppen tillsatte flera utredningar och tog fram kunskap om varför och hur man skulle kunna öka pensionsåldern men också om hur man skulle kunna stärka pensionssystemet på andra sätt.

Utifrån dessa olika utredningar och denna kunskap kom man fram till att det behövdes förbättringar inom den så kallade balanseringen. Vi behövde se förbättringar i fråga om AP-fondernas möjligheter att få mer avkastning. Likadant var det när det gällde premiepensionssystemet. Hur skulle det kunna bli bättre och ge mer pengar? Och hur skulle vi kunna medverka till ett längre arbetsliv? Dessutom stod det faktiskt i det program med dessa punkter som vi redovisade år 2014 att vi skulle ha en dialog med parterna - och nu vänder jag mig speciellt till Vänsterpartiet - för att de skulle medverka till att människor skulle kunna ha ett längre arbetsliv.

Hur som helst vidareutvecklades dessa punkter. Det var i december 2017 som vi lade fram niopunktsprogrammet om hur vi skulle kunna förbättra vårt pensionssystem. Där var också pensionsåldern med. I det sammanhanget, vill jag säga, presenterade vi också att vi skulle behöva höja garantipensionen. Det ska vi behandla lite senare, som sagt.

Vi har åtgärdat balanseringen. AP-fonderna och premiepensionernas avkastningar kommer det snart förslag om, som vi ska fatta beslut om här i riksdagen. Det förekommer dialog med parterna, och de är givetvis villiga och intresserade av att medverka.

Då kan man undra: Varför behöver vi medverka till att pensionsåldern höjs? Det finns vissa som menar att vi behöver se över pensionssystemet generellt. Då hoppas jag att de har lyssnat på vad jag nu har sagt. Vi har tittat på detta baklänges och framlänges och upp och ned. Vi har gjort allt vi kan för att ta fram vad vi kan göra, och detta kommer att fortsätta.

Det har tagit elva år från tanke till handling. Den tiden tog det innan vi bestämde oss för att höja pensionsåldern. Är det bra eller dåligt, fru talman? Jag och Centerpartiet är stolta över att vi i dag kan presentera detta förslag. Fler behöver arbeta. Vi behöver ta till vara de äldres kompetens - det har vi hört här. Framför allt är detta ett sätt att stärka vårt pensionssystem, så att vi på sikt kan fortsätta att ha mellan 60 och 70 procent av lönen.

Det förvånar mig att Vänsterpartiet, som jag tolkar det, fortfarande vill vidhålla att det pensionssystem vi har i dag inte är bra. Vänsterpartiet avstyrker utskottets förslag i betänkandet om höjd pensionsålder och riktålder. I stället vill man satsa på välfärdssystemet - var nu de pengarna ska tas ifrån. Man säger inte att det är från statskassan, det vill säga de pengar som vi avsätter till barnbidrag, sjukpenning, föräldrapenning, assistansersättning - ja, det som är våra ekonomiska trygghetssystem. De ersättningarna förändras ju beroende på vilken regering som finns. Men vårt pensionssystem kan vi inte hålla på att förändra år efter år.

Låt mig vara tydlig! Vi måste veta att pensionssystem ska verka över lång tid. Det ska ge oss en trygghet, så att vi vet att den dag vi slutar jobba får vi pension. Dessutom bidrar alla som arbetar kollektivt till att vi får bättre pension. Våra gemensamma avsättningar från vårt yrkesliv går till pensionen. Det är så enkelt att arbetar man deltid får man mindre. Arbetar man heltid får man naturligtvis mer. Arbetar man längre kommer också mer pengar till systemet och till våra gemensamma pensioner. Så enkelt är det.

Fru talman! Dagens beslut att höja pensionsåldern på det sätt som vi föreslagit är det absolut bästa beslut vi kan fatta. Med detta yrkar jag avslag på reservationerna och bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Anf. 163 Ida Gabrielsson (V)

Fru talman! Min fråga till Solveig Zander är om hon tror att det som har lyfts fram av till exempel parterna Kommunal och Byggnads inte stämmer. Kommunal har räknat ut att ett extra arbetat år efter 66 års ålder enbart skulle ge deras medlemmar några hundra kronor mer i månaden. Menar Solveig Zander att det är en felaktig slutsats, eller hur vill Solveig Zander se på det?

Sedan kan jag stilla Solveig Zanders oro. Det kommer inte att tas några pengar från sjuka, LSS eller någonting sådant till pensionerna. Vi har råd att finansiera en rättvis och sjyst LSS och sjukvård samtidigt som vi har möjlighet att ha sjysta och rimliga pensioner. Vänsterpartiet tänker inte ta bort värnskatten, som är dubbelt så kostsam som Vänsterpartiets förslag till höjda garantipensioner i årets budget.

Min fundering till Solveig Zander är om hon skulle kunna tänka sig att öka jämlikheten i systemet genom att exempelvis undersöka möjligheten att använda pensionsavgifter som ligger över inkomsttaket och låta dessa gå in i pensionskollektivet och om ni i så fall kanske kan tänka er att återinföra värnskatten.

Jag vill också fråga Solveig Zander om hon tycker att höjda inbetalningar till själva systemet kanske hade varit att föredra framför ytterligare fattiga pensionärer eftersom den grupp som vi nu pratar om inte kommer att orka jobba längre. Det är redan i dag så att de inte orkar jobba fram till pension. Vad svarar Solveig Zander på det?

Anf. 164 Solveig Zander (C)

Fru talman! Det var många frågor från Ida Gabrielsson och Vänsterpartiet. Jag ska göra så gott jag kan för att svara på dem.

När LO säger att det skulle innebära 100 kronor mer i månaden om man arbetade ett år längre undrar jag vilken del av pensionen de menar. Är det den allmänna pensionen eller tjänstepensionen? Eller handlar det om hur man tar ut sin pension, till exempel under fem år eller livsvarigt? Jag skulle vilja se lite mer konstruktivt på det man påstår från LO innan jag svarar på den frågan, för jag tror inte att det stämmer.

Sedan var det det här med att man inte skulle ta från skattepengar, från LSS och från barnbidrag och sådant som Ida Gabrielsson sa att jag påstod. Om jag inte missminner mig så styrde Vänsterpartiet tillsammans med Socialdemokraterna när man drog ned på möjligheterna för personer att få assistans. Det var under den förra mandatperioden och inte under denna, så när det gäller den delen tror jag nog att man ska se om sitt eget hus innan man påstår något.

När det gäller mer pengar till systemet är det en intressant del, för det kan man givetvis göra på många olika sätt. Man kan möjliggöra för att betala mer om man har över gränsen, så att säga. Men man kan också förstärka det på andra sätt, och jag tyckte att jag tydliggjorde det väldigt väl när jag sa att vi ska medverka till att vi får ut mer pengar från våra AP-fonder, där våra pensionspengar placeras, och också får ut mer pengar från premiepensionen, där vi också placerar våra pengar.

Anf. 165 Ida Gabrielsson (V)

Fru talman! Tack, Solveig Zander! Man kanske kan börja med att se till att premiepensionen i alla fall inte slarvas bort, så har vi en god start på 150 miljoner eller något sådant.

Det system som vi har i dag och som ni alla försvarar är ju ett system som ger minst till dem som har det allra sämst. Det jag berättade om var att Kommunal har tittat på vad det skulle ge deras medlemmar. Redan i dag befinner sig en ganska stor del av dem delvis på garantipension även om de har jobbat hela livet som vårdbiträden och undersköterskor. Det är de som skulle tjäna bara några hundralappar om de mäktade med att jobba extra år efter 66 års ålder, vilket den här gruppen inte gör. Därför skulle det enbart betyda ännu mer fattigpension för stora grupper på vår arbetsmarknad, och det tycker jag är helt orimligt.

Påståendet att Vänsterpartiet skulle ha gjort det ena eller det andra under den förra perioden stämmer inte alls. Vi var en av dem som tydligast kämpade för LSS, och vi säger också i det budgetförslag vi har i dag att vi tycker att utredningen ska slopas och att vi är beredda att finansiera en väldigt stor upprustning av LSS om det skulle behövas.

Det som det handlar om är ju om man tycker att pengar ska gå till dem som redan har det bra. Volvos vd, som redan i dag har en väldigt stor lön, får 2 ½ miljon extra per år med det budgetförslag som ni går fram med. Varför, Solveig Zander, används inte de pengarna i stället till att förstärka för de pensionärer som har det allra sämst? Varför går ni bara fram med höjd pensionsålder och inte en förbättrad pension för pensionärerna?

Anf. 166 Solveig Zander (C)

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag sa LO och inte Kommunal i det förra svaret till Vänsterpartiet. Men för att personer som har en låg lön och inte orkar arbeta längre ska få en högre pension är det viktigt att fler som kan jobba längre gör det, eftersom vårt system är kollektivt. Även om man bara har garantipension, och det är en låg summa, får man faktiskt, om man har jobbat, del av det som andra har varit med och betalat in. Att fler som kan jobba längre ska göra det är alltså grunden för att alla ska få en bättre pension.

När det gäller att premiepensionen skulle slarvas bort är det väl ingen människa i hela vårt land som vill att det ska finnas kriminella krafter på fondtorget, som det heter. Där vidtog vi åtgärder direkt för ett par tre år sedan när detta kom fram. Vi stoppade detta och gjorde om regelverket, och om ett par månader kommer en stor utredning om hur premiepensionerna ska bli ännu starkare. Det ska vara färre fonder, det ska finnas möjlighet att placera pengarna på ett annat sätt och det ska också bli kontroller av hur det förvaltas.

Jag måste be om ursäkt om jag missar att svara på något här. Jag vill dock föreslå att Vänsterpartiet och Ida Gabrielsson läser på om vårt pensionssystem. Det är nämligen mycket bättre och innehåller betydligt fler positiva saker än dem ni har missat.

(Applåder)

Anf. 167 Hans Eklind (KD)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag om att bifalla propositionen om höjda åldersgränser för inkomstgrundad ålderspension och införande av begreppet riktålder för pension.

Den här propositionen bygger på en överenskommelse som vi träffade i Pensionsgruppen. Nu har jag hört den nya ministern säga att det handlar om januariavtalet, och tidigare hörde jag till och med statsministern snubbla och säga att allt det vi nu kommer att fatta beslut om i dag är tack vare januariavtalet.

Så är det alltså inte, utan det är i Pensionsgruppen, där alla partier utom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna finns representerade, som överenskommelserna har bakats fram under så många år, vilket Solveig Zander tydligt kunde återge.

Vi lever allt längre, och det är ett problem när det gäller att få pensionerna att räcka. De ska ju inte bara räcka utan också ge oss alla den där nivån som vi faktiskt räknade med skulle finnas den dag vi går i pension.

Jag har tre pojkar. Två av dem har flyttat ut och börjat yrkesarbeta. Det långsiktiga perspektivet skulle jag vilja säga är ett av de starkaste skälen till att jag är glad att vi fattar det här beslutet i dag. Vi måste nämligen ha ett pensionssystem som inte bara är bra när jag om kanske 20 år går i pension, utan det ska räcka även till mina tre pojkar när de går i pension. Det måste vara långsiktigt hållbart.

Det här är skälet till att vi måste höja åldern. Det är skälet till att vi också har en riktålder så att vi kan kompensera för detta. Om vi inte gör något kommer varje generation att få allt lägre pensioner.

Sedan finns det ett batteri med andra åtgärder som vi också ska vidta. Även Rikard Larsson har på ett fint sätt visat att det här inte är den enda frågan, utan det är en rad olika beslut som nu dukas fram här i dag. Inom en snar framtid kommer ytterligare beslut att fattas.

Fru talman! Det finns en gammal myt - jag har mött den under de senaste veckorna fram till dagens beslut - som gör gällande, trots att det saknas underlag för den, att de äldre står i vägen för de yngre, det vill säga att om de äldre stannar kvar i arbetslivet blir det svårare för ungdomar att ta sig in på arbetsmarknaden.

Det är inte sant. Sanningen är snarare tvärtom. De undersökningar som har gjorts bland OECD-länder och amerikanska delstater visar att där det finns en hög sysselsättningsgrad bland äldre är också sysselsättningsgraden bland de yngre högre. Att försöka bibehålla senior arbetskraft med all den erfarenhet som finns där är något vi ska eftersträva.

Men antalet arbeten är inte, och kommer aldrig att vara, något statiskt. Jag är fortfarande jättenöjd med att Moderaterna och Kristdemokraterna lade fram ett förslag om att ta bort den särskilda löneskatten för äldre, och förslaget vann riksdagens stöd tack vare Sverigedemokraterna. Den 1 juli i år förpassades den särskilda löneskatten till historieböckerna, och jag hoppas att den aldrig återkommer. Sanningen att säga behöver vi göra det bättre att behålla senior arbetskraft. Det ska inte vara dyrare att behålla erfarenhet och kunskap.

Vi vet i dag att trots att arbetslösheten ökar, under en högkonjunktur, råder det samtidigt arbetskraftsbrist. Att behålla senior arbetskraft är avgörande för att lösa den ekvationen.

Vi kristdemokrater lägger dessutom fram ett förslag som ska uppmuntra ännu mer genom att höja jobbskatteavdraget för dem som är över 69 år och som vill, orkar och kan jobba kvar.

Flera talare har varit inne på att det är viktigt att när vi talar om att höja åldersgränsen - riktåldern - inte för ett ögonblick glömmer att parallellt måste vi jobba för att arbetsmiljön och arbetsvillkoren blir så bra som möjligt. Möjligheten att jobba längre upp i åren ska inte finnas enbart för en viss grupp av människor eller för vissa yrken - eftersom vi vet att vissa yrken är mer utsatta. Målet måste vara att när vi gör justeringarna i pensionssystemet håller vi arbetsmiljön och arbetsvillkoren under lupp och ser till att de blir än bättre.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Anf. 168 Barbro Westerholm (L)

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Sedan vill jag ta upp det viktiga som Solveig Zander redogjorde för, nämligen historiken, hur detta förslag har växt fram. Det ökar förståelsen för varför vi är där vi är i dag. Det finns många som kritiserar att det har varit bristande insyn i processen, och jag tror att det är viktigt att denna process marknadsförs.

Jag tror också att det är viktigt att backa ännu längre tillbaka i historien för att förstå de problem och frågor som finns i dag. Vi ska komma ihåg att när pensionssystemet infördes 1913 var det ingen som hade en tanke på att vi i dag skulle leva ett kvarts sekel längre. Då sa vi att vi hade råd att betala ut pension till 2 procent av befolkningen. Om vi då hade anat att vi skulle leva ett kvarts sekel längre i dag hade vi nog lagt in en möjlighet att justera utifrån ökande livslängd. Men insikten att vi blir friskare och friskare fanns inte ens 1976 när vi sänkte pensionsåldern från 67 till 65 år. Vi hade ändå upplevt barnafödandet på 40-talet, och vi borde ha sett i kristallkulan att åldern kommer att bli ett problem framöver.

Uppvaknandet skedde på 80-talet, då vi insåg att ATP-systemet skulle haverera. Beslutsångesten var fundamental från olika håll. Men det var först 1991 med den dåvarande alliansregeringen som en utredning tillsattes, som landade i riksdagsbeslut 1998. Vi såg att vi måste höja pensionsåldern från 65 till 67 år.

Vi kunde då glädja oss åt ett finansiellt stabilt pensionssystem. Men det är inte finansiellt stabilt för den enskilde. Det har i fortsättningen visat sig när bromsen har slagit till att det inte var en evig tillväxt vi hade framför oss i svensk ekonomi. Sedan togs frågan på allvar, precis som Solveig har redovisat. Det tänker jag inte gå in på här och nu.

Det är utmärkt med riktålder. Då vet människor vad som kommer att hända framöver, och de kan i god tid planera för detta. Men det är viktigt att pensionssystemet står på skolschemat. De behöver tenta av kunskap om hur det fungerar med den allmänna pensionen, med premiepensionen och med tjänstepensionen. De ska se hela paketet. Det vi diskuterar i dag handlar om det som staten och riksdagen rår över. Det gäller för ungdomarna att planera och göra rätt redan när de lämnar skolan. Många har inte en aning - det märker jag när jag frågar min egen familj.

Den kritik som tas upp här gäller hur alla ska göra som inte orkar arbeta till 61 eller, som det nu blir, till 62 års ålder. Det är naturligtvis ett problem. Här handlar det om att arbetsmiljön måste förändras och att det måste bli fortbildnings- och utbildningsmöjligheter för människor i tunga jobb som behöver skifta över till något där de orkar arbeta högre upp i åldrarna. Vi måste stärka företagshälsovården, och vi måste höja statusen hos arbetsmedicinen. Det finns en rad sådana saker som måste göras men som ligger utanför själva pensionssystemet.

När det gäller de tunga jobben måste man börja använda all den teknik som utvecklas. I fredags var det ett fantastiskt seminarium i Förstakammarsalen i riksdagen om just teknik inom äldreomsorgen. Jag anser att vi här kan underlätta arbetet för dem som arbetar i hemtjänsten och i hemsjukvården samt göra det tryggare och bättre för de personer som behöver insatserna och deras närstående. Här måste vi hänga med och utvärdera vad som är bra och utrangera det som är mindre bra. Det blir en vinn-vinnsituation, och här finns möjligheter som vi måste ta vara på.

Delegationen för senior arbetskraft tar fram den ena rapporten efter den andra. Den senaste handlar om förändringen i arbetslivet när det gäller människor som fortsätter att arbeta efter fyllda 67. Andelen ökar rejält. Inom jordbruket fortsätter fyra femtedelar att arbeta. Sämst är det i staten, men det är bättre i näringslivet samt i kommuner och landsting.

Jag skulle ju vilja att staten var en föregångare genom att öppna arbetslivet för fler 67-plussare, vara en förebild och därigenom också bekämpa den ålderism och åldersdiskriminering som vi ser här.

Det finns många saker som vi kan göra här framöver, och jag tycker att vi ska ta vara på dem och öppna för ljus i tunneln.

Samtidigt ska vi inte glömma bort att det är närmare 300 000 personer som är så kallade EU-fattigpensionärer och att någonstans runt två tredjedelar av dem är kvinnor. Men det är ju gamla försyndelser, och vi kommer i nästa debatt att beskriva hur vi försöker successivt förbättra den ekonomiska situationen för dem.

Med det tror jag, även om det finns mycket att säga i den här frågan, att jag rundar av.

En riktålder för höjda pensioner och följsam-het till ett längre liv

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)