Anf. 73 Jan Lindholm (MP)
Herr talman! Civilutskottets betänkande 14 om ersättningsrätt behandlar 15 motionsyrkanden från allmänna motionstiden. Personförsäkringar, hemförsäkringar och trafikskadefrågor är några av de ämnen som behandlas.
Först vill jag tala lite kort om det här att försäkringsbolag inte får vägra att teckna personförsäkringar, det som på fikonspråk kallas för kontraheringsplikt.
Trots regeringens konstaterande att problemet sakta minskar vidhåller Miljöpartiet att det krävs åtgärder nu. I reservation 1 krävs att den uppföljning regeringen tidigare har lovat att genomföra under den här mandatperioden verkligen blir genomförd. Vi menar att det är ett absolut minimikrav, och vi är övertygade om att en sådan uppföljning om den görs kommer att visa på ett behov av ytterligare lagstiftning.
När det gäller trafikskadeärenden är problemet att de drabbade hamnar i ett kraftigt underläge i förhållande till sina försäkringsbolag. Det är tyvärr vanligt att försäkringsbolagens egna medicinska rådgivare inte träffar de skadade och underkänner alla läkarintyg från läkare som både har behandlat de skadade och träffat dem ett flertal gånger.
Rättsosäkerheten i trafikskadeärenden är klart otillfredsställande. Det krävs, menar vi, en total översyn av Trafikskadenämndens verksamhet för att uppnå en rimlig balans mellan de drabbade och de stora försäkringsbolagen. Reservation 2 tar upp det på ett bra sätt.
Sedan, herr talman, kommer vi till frågan om ansvar vid radiologiska olyckor.
Varje år är det ett flertal medborgare som drabbas av försäkringsbolagens ovilja att exempelvis teckna en sjukförsäkring för de för tidigt födda barn som har en diagnos, och det är många som lider av Trafikskadenämndens vägran att ta del av en del läkarintyg. Därför förstår jag att många som lyssnar på en sådan här debatt anser att de frågorna är mycket viktigare än frågan om ersättningsvillkoren vid radiologiska olyckor. Det är ju en typ av olycka som vi än så länge inte har drabbats av, och många tänker kanske att den typen av olycka inte kommer att inträffa.
Självklart är det allas vår önskan att det inte ska inträffa några stora radiologiska olyckor i vårt land. Men ersättningsreglerna är ju till för att så långt möjligt lösa problemen om det som inte får ske ändå skulle ske. Att jag ägnar största delen av mitt anförande till denna fråga betyder alltså inte att jag anser de övriga frågorna är mindre viktiga. Jag höll till exempel ett ganska långt anförande om problematiken med trafikskadeärenden förra gången, alltså då vi diskuterade den här frågan förra året, så Miljöpartiets ståndpunkt torde vara ganska väl känd. För att ytterligare understryka att jag värderar de två frågor som Hillevi Larsson tog upp vill jag säga att jag instämmer i det anförandet. Jag tycker att det var en mycket bra argumentation.
Utskottet behandlar nu två motioner som kräver att kärnkraften ska stå för sina egna kostnader. Eftersom allianspartierna när de 2009 bröt den 33 år gamla blocköverskridande energiöverenskommelsen från 1976 gav ett stort antal löften och deklarerade att ingen ny svensk kärnkraft kommer att byggas med statligt stöd borde det inte vara några problem för regeringens företrädare att instämma i motionernas övergripande krav - alltså kravet att kärnkraften ska stå för samtliga sina egna kostnader.
Det vore därför välgörande om vi här i kammaren i dag kunde få höra fyra tydliga uttalanden från allianspartiernas företrädare att detta gäller - att kärnkraften ska stå för alla sina egna kostnader. Vad det sedan i praktiken innebär kommer vi förmodligen att fortsätta tvista om, men det vore trots det välgörande för debatten om ni från er sida ständigt inpräntar, för dem som inte har förstått den delen i ert ställningstagande, att kärnkraften ska stå för samtliga sina egna kostnader.
Det finns säkert många som anser att ett regelverk för ansvarsfrågor vid en radiologisk olycka är en rätt oviktig fråga. Först och främst kan ju många tänka att i ett sådant läge är det ändå samhället och skattebetalarna som får ta smällen oavsett vilka regler som gäller. Ingen regering skulle överleva som står overksam i en sådan situation, tänker nog många. Sedan finns det säkert många som lever i tron att svenska kärnkraftverk är så säkra att det inte händer hos oss. Men svenska reaktorer är inte säkrare än reaktorer i andra länder.
Man kan tolka allianspartiernas förhållningssätt i denna fråga som att de väljer att blunda och hoppas att ingen olycka ska inträffa, men olyckor har skett, och de kommer att fortsätta att inträffa. Det är tyvärr den sorgliga sanningen.
År 1952 skedde en explosion i en reaktor i Chalk River i Kanada med en partiell härdsmälta.
År 1957 exploderade en tank med radioaktivt avfall i upparbetningsanläggningen i Kysjtym i Ural.
År 1973 skedde en stor explosion i Windscales upparbetningsanläggning, som jag har besökt.
År 1979 skedde en olycka i Three Mile Island utanför Harrisburg. Också den resulterade i en partiell härdsmälta.
År 1986 skedde olyckan i Tjernobyl, en av de hittills allvarligaste olyckorna i en kärnreaktor. Olyckan pågår fortfarande efter 28 år - lägg märke till det - och den torde pågå under överskådlig framtid. Här handlar det om en fullständig härdsmälta med omfattande läckage till omgivningen. Över 600 000 personer kommenderades ut till räddningsarbete. Många av dem kunde bara jobba under en eller två minuter eftersom strålningsnivåerna var sådana att de på så kort tid utsattes för en dos som är den tillåtna dosen för en hel livstid.
År 1999 startade en okontrollerad kedjereaktion i en bränslefabrik i Tokaimura som ledde till mycket stora radioaktiva utsläpp.
År 2005 läckte 20 ton plutonium- och uranhaltig syra ut från Thorp, som är en upparbetningsanläggning i Sellafieldkomplexet i England. Det påverkade faktiskt också fisket utanför den norska kusten. Efter många års reparationer startades åter anläggningen. I februari 2011 läckte ytterligare 500 000 liter radioaktiv vätska ut från anläggningen, enligt de ansvariga myndigheterna.
År 2006 var en av reaktorerna i Forsmark strömlös i 22 minuter. Många internationella bedömare anser att Forsmark då var mycket nära ett okontrollerat förlopp som kunde ha slutat i en härdsmälta.
Den 12 mars 2011 exploderade reaktor 1 i Fukushima i Japan. Totalt har fyra reaktorer skadats. Konsekvenserna är omfattande men fortfarande till rätt stor del osäkra. Informationen är inte så lättbegriplig, men troligen har fyra separata härdsmältor inträffat i reaktorhärdar och i förvaringskärl för utbränt bränsle. Troligen har ingen tidigare olycka inom kärnkraftsindustrin varit så omfattande som denna.
Trots att det saknas lösningar, exempelvis när det gäller de stora mängder havsvatten som har använts och fortfarande används för att kyla anläggningarna, liksom när det gäller hur de växande resterna av härdsmältor ska slutförvaras, har försiktiga uppskattningar gjorts när det gäller de totala kostnaderna för olyckan. Dessa beräkningar hamnar på minst 1 500 miljarder svenska kronor. Att volymen i härdsmältan växer beror på den teknik man tvingas använda som i praktiken innebär att smältorna inkapslas i stora saltberg, som då blir förorenade.
Herr talman! Av de olyckor som jag har räknat upp känner de flesta bara till tre, några kanske känner till fyra. Ändå är det långt ifrån alla olyckor som har inträffat. Kärnkraftsindustrin har drabbats av ytterligare ett hundratal större olyckor och ett stort antal mindre.
Då ska ni veta att jag inte räknar in de ständigt pågående utsläpp som ingår i de metoder man använder för att bryta och förädla fram bränslet till reaktorerna. Den delen av kärnkraftsindustrin ödelägger för all framtid enorma landarealer. Man måste också komma ihåg att alla olyckor är unika, och dessutom är varje reaktor på något sätt unik till sin konstruktion, så det är svårt att ta med sig erfarenheter från en olycka för att öka säkerheten vid andra reaktorer.
Har någon sett en redovisning över sluträkningen för någon av dessa olika olyckor? Det finns redovisningar av olika slag, till exempel den uppskattning jag nyss nämnde när det gäller olyckan Fukushima, men slutnotor saknar jag. Dessutom har det ju inte gått mer än lite mer än 60 år sedan den första av de olyckor jag räknade upp inträffade och bara 28 år sedan olyckan i Tjernobyl.
Påverkan i omgivningen pågår fortfarande från flera av dessa olyckor, och förorenat material är bara mellanlagrat. Några slutgiltiga metoder för slutförvar av härdsmältor och andra högaktiva rester från olyckor finns inte. Någon gång i framtiden förväntas man kunna ta hand om det avfall man tills vidare lagrar exempelvis i stängda kärnkraftverk.
Om man inte har vetskap om framtiden och vilka de framtida kostnaderna är så är det enligt min mening lika relevant att sätta den kostnaden till oändligheten som att sätta den till noll, som många gör.
Det är mot den här bakgrunden vi diskuterar regler för ersättning vid radiologiska olyckor. Bakgrunden är att det inte finns någon kunskap om vare sig tidsutdräkten eller storleken på de skador som en sådan olycka kan innebära. Därmed är också den slutgiltiga kostnaden mycket svår att uppskatta.
Enligt den lagstiftning riksdagen beslutat om, men som regeringen ännu inte infört, är kravet på anläggningshavaren, det vill säga det företag som äger kärnreaktorn, att säkra en betalförmåga på ca 11 miljarder. I lagstiftningen är beloppet satt i euro, vilket med dagens kurs blir ungefär 11 miljarder svenska kronor.
Miljöpartiet anser att den summan är på tok för liten i förhållande till vad som är rimligt att anta. Vi menar att kostnaden vid en eventuell härdsmälta, som vi naturligtvis hoppas att vi ska slippa, i en svensk reaktor kommer att sluta på betydligt större belopp. Det är alltså vår bedömning.
Lagens formulering om obegränsat ansvar gör det än mer obegripligt att regeringen envisas med att hålla fast vid ett så lågt belopp. Lagen innebär att anläggningshavaren är ansvarig för alla de kostnader som en olycka innebär. Det är naturligtvis en självklarhet att det ska vara så. Det är helt riktigt. Men tror någon på fullt allvar att kostnaden för oanvändbara skogar, förstörda åkermarker, obeboeliga samhällen, uteblivna fiskekvoter och genetiska skador i andra och kanske tredje generationen kan sluta på ett så lågt belopp som 11 miljarder?
Alliansföreträdare har i tidigare debatter hävdat att anläggningshavarna har försäkringar utöver det som regleras i lagen om skadeståndsansvar vid radiologiska olyckor som skulle kunna användas för att ersätta drabbade om de i lagen angivna säkerheterna inte räcker. Ett sådant resonemang förutsätter att försäkringstillgångarna inte i första hand tas i anspråk för att ta hand om de skador som skett på reaktorn vid olyckan. Ett sådant resonemang innebär alltså att de resurser som anläggningshavaren förfogar över inte i första hand skulle användas för att stoppa och begränsa fortsatta utsläpp och minska påverkan på omgivningen.
Det finns såvitt jag vet ingen erfarenhet från tidigare olyckor som tyder på att vare sig samhället eller det berörda företaget, som drabbats av en olycka, skulle agera på det sättet. Erfarenheterna säger tvärtom att man först lägger alla resurser på att stoppa utsläppen, minska omgivningspåverkan och, så långt som möjligt, säkra när det gäller framtida risker. När man har kommit så långt är företagets alla tillgångar förbrukade, och samhället har då redan stått för en stor del av kostnaderna. Inte minst erfarenheterna från Fukushima visar på detta.
Att tro att något av de anläggningshavande bolagen i Sverige skulle ha några ekonomiska resurser kvar när det mest akuta och det värsta efter ett större kärnkraftshaveri är avklarat är rena önskedrömmar.
Jag vill lägga till att Miljöpartiet anser att preskriptionstiden i lagen på 30 år är alldeles för kort, eftersom vi vet att skador kan konstateras även efter betydligt längre tid än så.
I tidigare debatter om dessa ersättningsfrågor har företrädare för allianspartierna hävdat att kärnkraften inte är en så speciell verksamhet att den kräver andra försäkringslösningar än annan industriell verksamhet. Jag undrar, herr talman, vad människor som drabbats av tidigare kärnkraftsolyckor anser om ett sådant förhållningssätt. Visst kan en del stora kemiska industrier ödelägga sjöar och vattendrag för årtionden och tvinga människor att lämna stora områden, precis som de största dammbyggena i världen har tvingat lokalbefolkningen att flytta. Hur fruktansvärda sådana konsekvenser än är och hur mycket det än drabbar dem som berörs är det ändå bara en västanfläkt av det som en radiologisk olycka
kan
innebära.
Majoriteten skriver i betänkandet att den höga nivå på vilken kravet på säkerheter ligger, alltså 11 miljarder, innebär att något ansvarsgenombrott inte behövs. Man för ett resonemang om att de skadedrabbade även kan få ersättning från anläggningshavarens övriga tillgångar. Det tycker jag är ett väldigt märkligt resonemang, som jag tror bottnar i att alliansföreträdarna inte riktigt har förstått ägarkonstruktionen för den svenska kärnkraften.
Våra tre i drift varande kärnkraftsanläggningar ägs var för sig av ett ägarbolag. Det är ett bolag för var och en av anläggningarna. De här bolagen äger inga andra tillgångar än just dessa anläggningar. Eftersom reaktorbyggnaderna vid var och en av dessa anläggningar är lokaliserade tämligen nära varandra måste man ställa sig frågan: Vilket värde har de återstående anläggningarna efter det värsta tänkbara scenariot, när en olycka inträffat i någon av de reaktorerna?
Lagstiftningen om ersättning vid radiologiska olyckor ska ju fungera om det som inte får hända ändå skulle hända. Frågan om en övre gräns för ersättningsansvar handlar inte om risker vid löpande driftutsläpp eller mindre incidenter. Frågan om den övre gränsen för ansvaret är en fråga om det yttersta ansvaret
om
det värsta inträffar.
Regeringen verkar inte ha förstått att med den nuvarande konstruktionen slipper de tre stora ägarna, Vattenfall, Eon och Fortum, liksom de mindre ägare som finns, helt undan allt ekonomiskt ansvar vid en olycka.
Det är därför som vi i oppositionen föreslår en lagstiftning om ansvarsgenombrott. Det håller inte, menar vi, att göra som regeringen försöker göra, att hävda att det inte är möjligt med ansvarsgenombrott eller att det bryter mot någon form av ägarkultur. I Tyskland har man genomfört ansvarsgenombrott.
Vår kultur är faktiskt att ägarna ska ta sitt fulla ansvar vid en olycka. Jag hoppas att företrädare för allianspartierna kan säga detta, att ni har kommit överens om och lovat att kärnkraften ska bära samtliga sina egna kostnader. Att man har en konstruktion med en mellanhand som bryter ansvarskedjan kan man kanske blunda för i andra sammanhang, men vi menar att man inte kan göra det här. Ägarna till anläggningshavarna styr faktiskt verksamheten till 100 procent. De tar också hem alla vinster av verksamheten. Att de helt ska gå fria är orimligt när riskerna är så omfattande och kostnaden nästan är omöjlig att uppskatta.
Miljöpartiets uppfattning är därför att man inte kan sätta likhetstecken mellan kärnteknisk verksamhet och annan industriell verksamhet ur ett ansvarsperspektiv.
Den som hävdar att man inte ska införa ett ansvarsgenombrott borde vara beredd att kräva en garantinivå på minst 1 000 miljarder svenska kronor. Då hamnar nämligen den säkerhet som anläggningshavarna tvingas garantera närmare den storlek som är relevant i sammanhanget. Det kanske inte räcker till, men det kommer ändå i närheten av vad som är rimligt.
Herr talman! Vi i Miljöpartiet står självklart bakom samtliga våra reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 3.